Rapport från Ragnarök

Ni som följt mig ett tag vet att jag är rätt förtjust i de där superhjältefilmerna från Marvel, ni minns superhjältehelgen, har kanske koll på att min ilska (som var så stor att jag inte orkade formulera mer än en argsint antydan) över andra Avengers-filmen inte dödade allt (men nästan all min kärlek till Joss Whedon), har följt mig i mina kärleksförklaringar till Agents of S.H.I.E.L.D och mest av allra mest Jessica Jones och ni har koll på att jag har ett särskilt gott öga till den dysfunktionella brödrarelation som är den mellan Thor och Loke. Och under veckan som gått har ni kunnat följa med när jag förberett mig för den tredje Thor-filmen, Thor: Ragnarök, med hjälp av Neil Gaiman och Vei. Och nu är vi då här, där det är dags att rapportera vad jag tyckte om filmen.

Och jag sitter här efter Thor: Ragnarök och saknar ord. Jag är bara en nördig fangirl som småfnittrar vid tanken på stenmannen Korgs misslyckade uppror och Thors lite ansträngda möte med Doctor Strange. Jag älskar hela paketet. Jag älskar mörkret och skrattet och blinkningarna och de riktigt svulstiga stridsscenerna och musiken. Jag älskar valkyrian och Hulken och Jeff Goldblums oerhört Jeff Goldblumska överstehärskare (har jag nämnt att jag älskar Jeff Goldblum?) och kanske ändå allra mest Cate Blanchets underbart onda Hel. Och sorgen, brödernas relation (igen) och det faktum att jag fick skratta mer än jag förväntat mig. 

Det finns alldeles säkert en massa fel och brister här, men jag är helt blind för dem just nu. 

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

2 reaktioner på “Rapport från Ragnarök

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge