Det här är väldigt svårt att förklara. Jag tycker jättemycket om Never let me go, verkligen jättemycket. Men på det sätt jag trodde att jag skulle gilla den är jag lite besviken. Det hänger säkert ihop med det jag förväntade mig av boken och jag vill inte avslöja för mycket eftersom jag som sagt tycker väldigt mycket om det jag tycker om. Alltså komplicerat.
Men om jag ska sammanfatta det jag inte gillar så blir det nog ganska enkelt. Jag har svårt för det här sättet att berätta, där en person hela tiden antyder en massa som hen sen ska återkomma till ”om en liten stund”. Jag känner ofta när jag läser såna böcker (det senaste exemplet jag kan komma på är Richard Fords Kanada som var nerlusad med sånt) att författaren för det första inte litar på mig som läsare och för det andra, vilket nog är värre, inte litar helt på sin egen berättelse. Så det är jag lite allergisk emot och det finns tyvärr i övermått här när Kathy berättar om Hailsham och livet där och därefter.
Med det sagt så älskar jag nog allt annat med berättelsen (vilket förstås gör det där ännu mer störigt, han hade kunnat lita på berättelsen och mig). Jag älskar Hailsham förstås, internatskola på engelsk landsbygd, hur fel kan det gå? Hela donationsgrejen är hjärtekrossande och jag är väldigt förtjust i att de är så irriterande och osympatiska hela högen. Möjligen med undantag för Tommy men jag har inte bestämt mig om honom riktigt än.
Never let me go är inte så fartfylld kan man säga, det händer inte jättemycket och ändå är djupet ibland sådär oändligt djupt att jag inte orkar andas. Stämningen är det som fångar mig mest tror jag, en känsla som övervinner allt annat, också det som stör mig.
[su_note note_color=”#dafdf5″]
NEVER LET ME GO
Författare: Kazuo Ishiguro
Förlag: Wahlström & Widstrand/Bonnier pocket (2005/2018)
Översättning: Rose-Marie Nielsen
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Stories from the city, Johanna K på Bokhora[/su_note]
På ett sätt tyckte jag jättemycket om boken men samtidigt var det som om den liksom flöt förbi mig. Ingen av karaktärerna fastnade hos mig på riktigt. Jag vet inte varför för det borde de ha gjort. Kanske berodde det på att det inte kändes helt trovärdigt att ingen revolterade det minsta mot systemet, personerna kändes för kalla/ytliga på något sätt.
Det håller jag verkligen med om, inga känslor tillåts någonsin dra iväg med någon. Det hänger förstås ihop med uppfostran, men det känns som att det är något mer också. Någon form av revolt hade varit befriande.
Jag läste också ut denna bok för några veckor sedan – inte lika bra som ”Återstoden av dagen” men jag gillade den.
De där ”hintarna” som berättar-jaget ger tänkte jag inte så mycket på. Ishiguros böcker handlar ofta om minne/tid, så jag tänkte att det var ett sätt att fokusera på just minnet vad gäller berättande.
Funderade också på varför karaktärerna inte bara drog, men även där kom jag att tänka på ett annat vanligt tema hos författaren: hur givna normer och ”ekorrhjul” kan vara hinder för det som verkligen är viktigt i livet, dvs. kärleken. Karaktärerna var födda in i en situation utan att egentligen kunna ifrågasätta eller påverka, precis som vi alla finner oss i våra levnadsramars omständigheter (även om de inte är lika extrema).
Det är intressant det där hur man kan utvinna mer och nya saker ur en bok om man äger kännedom om författaren och hens teman. Jag är verkligen sugen på att läsa mer av Ishuguro för att se om han klarnar lite till för mig.