Hur ska jag beskriva Min vän Dahmer? Inte som en blöt filt över hela verkligheten utan snarare som ett sånt där kedjetäcke tror jag. Ett riktigt tungt ett. Det är svårt att andas när man möter Dahmer, svårt att stå ut med ensamheten och katastrofen, svårt att ta in allt som kunde ha undvikits.
Derf Backderf berättar historien om hur det var att växa upp med den person som skulle bli en av USAs mest omtalade seriemördare som klasskamrat. Han berättar det självreflekterande, med djup sorg och ilska. Han lyckas balansera väldigt bra på den tunna linjen som överbryggar gapet mellan att försöka förstå Jeff Dahmers inre helvete och att fördöma hans handlande (mördande) utan minsta tvekan. Det finns mycket som berör mig, mycket som kommer dröja sig kvar. Men mest av allt tänker jag på den mest relevanta frågan som Derf Derfback ställer – var är de vuxna? Det finns ingen som ser eller griper in, ingen. Det ligger en sån oerhörd sorg begravd i det.
Min vän Dahmer är helt klart en av de bästa serieromanen jag läst, den visar verkligen hur en sådan kan vara när text och bilder förstärker varandra. Det finns några rutor i den här boken som får tiden att stanna.
Jag rekommenderar Min vän Dahmer till alla som vill försöka förstå det som är allra svårast att ta in. Alla som vill utforska det där mörkret som är så kompakt för att det är verkligt. Kanske ska jag påpeka att den är näst intill oblodig och några mord får vi inte se. Ändå är det något av det mest skrämmande jag läst.
[su_note note_color=”#dafdf5″]
MIN VÄN DAHMER
Författare: Derf Backderf
Förlag: Kartago (2018)
Översättare: Johan Andreasson
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Beroende av böcker[/su_note]
Tyckte också den var riktigt bra. Otroligt hemsk men bra.
Hemsk och bra, en sån där bok jag är glad att jag läst, och inte…