Jag kan inte skriva om Agnes Lidbeck Förlåten utan att bli lite personlig. För att den så väldigt oväntat slet hjärtat ur kroppen på mig.
Maria och Ellen förlorar sin pappa, plötsligt. De återvänder till sommarön för att gå igenom och sen sälja huset.
Min morfar gick plötsligt bort i slutet av mars och precis som Maria känner i relation till pappan och huset som ska bort känner jag för min morfar och hans hus som ska bort. Det är förstås mycket som lassas ihop och tas ut i denna slutgiltiga sorg. Jag har förlorat mina tre kvarvarande far- och morföräldrar inom loppet av åtta månader. Jag har ofta känt att hela min barndom, där de spelade viktiga roller, varit på väg att suddas ut (inte minst sedan mitt minne fick sig en rejäl törn av utmattningen). Nu med morfars död blev det också barndomens död på ett sätt.
Och det här med sommaren… Precis som Maria och Ellen tänker somrar när de tänker det där huset och pappan så tänker jag alltid på sommaren när jag tänker på morfar (och när jag tänker på sommaren tänker jag på morfar). Det gör den här försommaren särskilt svår, aldrig har en maj varit vackrare, och aldrig har det varit svårare att bära…
Det är det första. Faderns död. Maria och Ellen. Huset. Sen rör vi oss en liten bit in i berättelsen och upptäcker att det här inte alls handlar om pappan och sorgen, det handlar om den obegripliga sorgen efter en storebror.
Ellen och Maria når aldrig någonsin varandra, allt som sägs och tänks och görs tolkas och vantolkas in absurdum. Det är galet sorgligt. De älskar varandra, bär samma minnen och befinner sig ändå så oerhört långt ifrån varandra. Och Dag, Marias Dag, som bara är fem år finns mitt emellan. Det är så smärtsamt hemskt alltihop. Och så väldigt välskrivet om sånt som trasar sönder oss och våra relationer. Ibland är det att något traumatiskt händer, men allt som oftast är det kanske tiden. Tiden är värre, för den kan man inte vidta åtgärder mot.
Jag älskar Agnes Lidbecks sätt att se och berätta, säkert för att jag känner igen så mycket. Det är återigen den där tystnaden som jag är så familjär med, som är jag, men samtidigt något jag räds. Jag tyckte mycket om Finna sig, men Förlåten är ännu bättre. Kanske för att den träffade mig ännu mer i hjärtat, för igenkänningen och för döden förstås, huset, sorgens stumhet.
FÖRLÅTEN
Författare: Agnes Lidbeck
Förlag: Norstedts (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: och dagarna går, Just nu just här
Det är verkligen trovärdiga personskildringar i båda hennes böcker. Jag blandade motvilligt ihop Anna från förra boken med författaren, och gillade ingen av dem 😉 Efter en intervju där Agnes Lidbeck berättade om karaktären kunde jag släppa den där oproffsiga kopplingen som jag gjort och även känslomässigt inse att karaktärerna och författaren är olika personer, som de oftast är.
Jag har också lite av det problemet med Anna och Agnes (kan det ligga något i namnlikheten också kanske?). Det är dock något jag också försöker hålla ifrån mig så gott det går för för det allra mesta är det ju som du skriver helt skilda personer. Men det är svårt ibland.
Du sätter ord på det väldigt bra och jag håller helt med dig om att det är fantastiska böcker som Agnes Lidbeck skrivit!
Fint att vi är på samma linje. Jag köar just nu på hennes diktsamling Ur och hoppas att den ska ge samma känslomässiga upplevelse.