På Ædnans 555e sida står att läsa:
Vad tror du att de
fick lära sig om
samer i skolan
Och svaret är ingenting. Absolut ingenting lärde jag mig om denna del av vårt lands historia i skolan. Lite har jag lärt sen dess, men fortfarande kan jag oförsvarligt lite.
Ædnan ger mig något jag aldrig varit i närheten av, en känsla. För historien som skapar människosläkten. Jag lär om samernas historia av förflyttningar, fördrivanden och utsatthet förstås, det är ju de människorna jag får känna in i hjärtat. Men kanske ännu viktigare så känner jag svenskskulden som vilar tung över majoritetssamhället som tog sig rätten att ta sig rätten.
Men Ædnan är något ännu mer. Det är en förunderligt fin bok. Min bästa på mycket länge. Den kommer dröja sig kvar i många år. För all den förståelse jag fått, men främst för sorgen. Hela boken andas en sån sorg, naturligtvis en sorg som grundar sig i övergreppen mot samerna, men också en sorg som står bortom det, som rör det mänskliga. Sorgen som är livet.
Ædnan är en enastående läsupplevelse.
ÆDNAN
Författare: Linnea Axelsson
Förlag: Albert Bonniers förlag(2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Lyssnar som vanligt till dina tips :). Men 759 sidor vers, det kan bli en utmaning…
Jag tyckte också att det kändes som en rejäl utmaning innan, men när jag väl öppnat boken och sugits in så var det bara en genuin njutning från början till slut. Jag tror absolut att du också kommer kunna ge dig hän till berättelsen.
Tack för recensionen. Har börjat läsa och tycker mycket om den.
Å den är så fin, om du gillar i början kommer du bara älska den mer och mer ju längre du kommer.
Läst färdigt, blev tyvärr besviken längre fram. Det kändes som om den fina rytmen och melodin försvann. Eller så var det jag som läste för skyndsamt? Otroligt angelägen berättelse i alla fall, och jag gillar idén, men formatet klickade inte riktigt med mig efter typ s.50.
Tråkigt! Jag gillade ju rakt igenom, men läste också väldigt långsamt och utdraget (just för att jag gillade så mycket) så det kanske kan finnas en delförklaring i tempot.
Ämnet är allvarligt så känns trist att inte kunna säga att boken var bättre. Jag tycker språket är framtvingat och styltigt och står i vägen för det som berättas. Bitvis känns det rent av pretentiöst. Dessutom har Axelsson ett irriterande sätt att skriv ut allt… en säkrare författare hade låtit läsaren fylla i.
Jag har en helt annan läsupplevelse och tyckte att författaren balanserade väldigt fint mellan att berätta och att låta mig skapa min egen historia. Men det är ju det som är så fint med det här med läsning, att varje bok blir till i mötet med sina olika läsare, på olika sätt varje gång.