I’ll be gone in the dark av Michelle McNamara

I’ll be gone in the dark av Michelle McNamara

När jag läst ut I’ll be gone in the dark skrev jag något på instagram om att jag aldrig skulle kunna sova igen. Sanningen var den att boken redan stulit nattryggheten från mig flera veckor tidigare. Jag började läsa den, gjorde paus och läste sen ut större delen av boken i ett svep. Redan från första sidan åt den sig in i det undermedvetna och väldigt medvetna. Redan från första ordet förde den med sig märkliga ljud om natten och en oförmåga att stänga dem ute.

Michelle McNamara la en stor del av sin tid och, skulle det visa sig, sitt liv åt att gräva ner sig i den serieförbrytare hon benämnde Golden state killer. Det är väldigt sorgligt (inte det mest sorgliga i allt, men ändå sorgligt) att hon avled innan polisen slutligen knackade på rätt dörr och förde den så länge eftersökte och gäckande mot rättvisan. Hon drömde om det, inte att själv vara den som ”fångade”, men att vara med och veta att det blev gjort och att hon spelat en liten roll. Det tror jag att hon gjorde, genom att sätta ljuset på brotten och vända lite på stenarna en gång till. Genom att inte låta hans brott och offer falla i glömska.

I’ll be gone in the dark är en av de allra mest skrämmande böcker jag läst, för att Golden state killer var så särdeles ohotad. Hur kan man våldta över 50 kvinnor och döda mer än 10 människor utan att lämna avslöjande bevis efter sig? Det skrämmande ligger förstås också i att han tog sig in i människors hem, förgrep sig, sökte igenom, mördade par, gick över alla gränser till vad vi tror att vi vet. Det är svårt att inte tänka sig hur det skulle vara att väckas av en ficklampas ljus i ögonen…

Det bästa med den här boken är verkligen inte beskrivningen av morden (och mördaren är ointressant i sig eftersom han inte fanns annat än som en skugga när boken skrevs och eftersom han är det nu också), det är Michelle McNamaras självreflekterande. Hur hon ser likheter mellan sitt och andras sökande med mördarens stalkande av sina offer. Hur hon känner och beskriver passionen som blir besatthet, och kanske framförallt tror jag hur hon aldrig låter sig eller mig se den som något negativt, något att trycka undan. Jag blir också titt som tätt besatt av saker, sånt jag utforskar eller gör (inte så till den milda grad som Michelle, men det kanske också är en fråga om att låta det hända och vad man blir besatt av), men jag drabbas alltid av ett mått dåligt samvete när det händer. Visst finns det väl viktigare saker som jag borde ägna mig åt? Men Michelle McNamara lär mig att det kanske faktiskt inte finns det. Det ska jag bära med mig långt efter att jag förträngt den där smygande, mördande, vidriga ynkryggen till mördare. Jag ska minnas Michelle McNamara och glömma honom, det känns som en passande hedersbetygelse till en kvinna som gick ur tiden allt för tidigt.

I’LL BE GONE IN THE DARK
Författare: Michelle McNamara
Förlag: Faber & Faber(2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Beroende av böcker, Marcus på BokhoraBeroende av böcker

5 Replies on “I’ll be gone in the dark av Michelle McNamara

  1. En väldigt drabbande bok! Jag tänker göra precis som du: göra mitt bästa för att glömma en av de obehagligaste männen någonsin och minnas Michelle och hennes arbete.

    1. Kan tänka mig att det är en bok som är riktigt bra också när man får den läst för sig, men det känns som att de skrämmande elementen måste bli nästan värre då…

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.