Själasörjaren av Christine Falkenland

Christine Falkenland har länge varit en av de författare som betyder allra mest för mig, som talar till mig. Öde, Min skugga och Själens begär är alla var och en några av mina allra största läsupplevelser. Jag tyckte inte lika mycket om hennes senaste romaner, Spjärna mot udden och Sfinx. Därför var jag lite osäker när det blev dags att läsa Själasörjaren. Det hade jag inte behövt vara, Christine Falkenland är tillbaka i det existentiella, religiösa grubbleriet (eller tillbaka och tillbaka, hon har snuddat det men aldrig riktigt gett sig in helt och fullt tidigare, det känns som att det alltid är hitåt hon varit på väg).

Åh vilken fantastisk bok Själasörjaren är! Inte en bok som ger mig något gratis, varje vändning måste jag kämpa med, varje känsla (sympatin, äcklet, ilskan och hatet) måste jag ta till mig och inse att de är mina egna. Det finns något så frånstötande att det blir vackert här.

Jag måste ju nämna Erland. Som jag hatar honom! I baksidestexten beskrivs det hur Claudia kommer in i hans harmoniska liv och stör, hur hon drar in honom i sitt mörker. Det är ju också den berättelsen han berättar för sig själv. Den jäveln! Jag ska inte avslöja mer här, men nöjer mig med att konstatera att visst känner jag med Erland, tycker synd om honom och kan till viss del till och med förstå honom i vissa delar, men det han utsätter Claudia för i en av de där träffarna i hennes lägenhet kan jag aldrig förlåta honom. Jag hatar honom från djupet av mitt svarta hjärta. Det är en sån ynnest att få läsa en bok som frammanar så oerhört starka känslor i en. Jag tror att det är nyttigt.

SJÄLASÖRJAREN
Författare: Christine Falkenland
Wahlström & Widstrand (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Alena av Kim W. Andersson

Jag föll ju rätt rejält för Kim W. Anderssons Love hurts och bestämde mig genast för att bege mig vidare till Alena som verkade perfekt för mig med sina mörka skolmiljöer och obehagliga stämning. Jag blev inte besviken.

Det är sjukt obehagligt på den där skolan och hemma, hela Alena liv är ett totalt känslomässigt kaos sen det där som hände på bron för ett år sen. Allt som händer leder mot en uppgörelse med det, det är förutbestämt, oundvikligt och ändå hoppas jag hela tiden på att det inte ska hända. Att vi inte ska få veta.

Alena är perfekt i sitt mörker. Den är som Love hurts men med det den saknar – den sammanhängande berättelsen. Det är blodigt och smygande, fasansfullt och typ vackert. Och väldigt, väldigt sorgligt.

ALENA
Författare: Kim W. Andersson
Förlag: Apart förlag (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

 

Judas av Amos Oz

Amos Oz bok Judas består av två parallella delar där en fascinerar mig oändligt och den andra inte alls. Berättelsen om Schmuel, hans fascination för Atalia eller bekymmer om vardagen känns inte jättespännande. Den forskning Schmuel bedriver däremot. Hans försök att skriva ett evangelium enligt Judas. Där har han mig totalt.

Kringberättelsen fyller förstås en funktion i det att det är personerna i den som samtalar om Judas, hans roll i det kristna religionsbygget och i antisemetismens svårtystade röster. Det är också i kringberättelsen vi hittar andra möjliga förräderier att förstå Judas utifrån. Människorna i det lilla huset är inte (för mig) intressanta nog för att bära en egen berättelse, men de är själva utgångspunkten som gör den andra historien möjlig. Det är också ett mästerligt sätt att skapa en text.

JUDAS
Författare: Amos Oz
Förlag: Wahlström & Widstrand (2017)
Översättare: Rose-Marie Nielsen, originaltitel: HaBesora al pi Jehuda Ish Kariot
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Jag har redan skrivit om Judas och Judas på Kulturkollo

 

Drottningen i kassan av Erika Petersson

Att som servicepersonal ge sig på att läsa Drottningen i kassan är som att sakta dras in i ett djupt stormvrål av ”är det verkligen det här du vill hålla på med?” Det finns så mycket att känna igen här, också om man som jag är bibliotekarie och inte jobbar inom handeln. Men tack och lov är det mycket som också skiljer åt i upplevelse just på grund av de olika yrkena.

Jag möter för det allra mesta väldigt trevliga, snälla och artiga människor. De säger hej och tack och är genuint tacksamma för att såna som jag finns. Men visst dyker det ibland upp en representant av de andra också, en sån där som kräver och hojtar och har sig. Och dem vill man ju kräkas på. Vilket man får när man läser Erika Peterssons bok, det blir en sorts solidariskt och gemensamt kräk.

Drottningen i kassan är en väldigt rolig bok som jag inte skrattar jättemycket åt och det är inte glad jag känner mig nu när jag läst den. Den är en sorts modern socialrealistisk betraktelse över mänskligheten av idag och bilden som tecknas kan inte göra någon glad. Berättelserna vittnar om en sån oerhört ensamhet, isolerande psykisk ohälsa och utanförskap. Jag blir jätteledsen helt enkelt. Och så blir jag än mer glad och tacksam över alla fina samtal jag får föra om dagarna, alla goda möten som hör till mitt jobb.

DROTTNINGEN I KASSAN
Författare: Erika Petersson
Förlag: Galago (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Marcus på Bokhora har skrivit en mycket bra text om Drottningen i kassan, utan den texten hade jag troligen aldrig läst, i allafall inte än på länge eller med förväntan.

Min vän Dahmer av Derf Backderf

Hur ska jag beskriva Min vän Dahmer? Inte som en blöt filt över hela verkligheten utan snarare som ett sånt där kedjetäcke tror jag. Ett riktigt tungt ett. Det är svårt att andas när man möter Dahmer, svårt att stå ut med ensamheten och katastrofen, svårt att ta in allt som kunde ha undvikits.

Derf Backderf berättar historien om hur det var att växa upp med den person som skulle bli en av USAs mest omtalade seriemördare som klasskamrat. Han berättar det självreflekterande, med djup sorg och ilska. Han lyckas balansera väldigt bra på den tunna linjen som överbryggar gapet mellan att försöka förstå Jeff Dahmers inre helvete och att fördöma hans handlande (mördande) utan minsta tvekan. Det finns mycket som berör mig, mycket som kommer dröja sig kvar. Men mest av allt tänker jag på den mest relevanta frågan som Derf Derfback ställer – var är de vuxna? Det finns ingen som ser eller griper in, ingen. Det ligger en sån oerhörd sorg begravd i det.

Min vän Dahmer är helt klart en av de bästa serieromanen jag läst, den visar verkligen hur en sådan kan vara när text och bilder förstärker varandra. Det finns några rutor i den här boken som får tiden att stanna.

Jag rekommenderar Min vän Dahmer till alla som vill försöka förstå det som är allra svårast att ta in. Alla som vill utforska det där mörkret som är så kompakt för att det är verkligt. Kanske ska jag påpeka att den är näst intill oblodig och några mord får vi inte se. Ändå är det något av det mest skrämmande jag läst.

MIN VÄN DAHMER
Författare: Derf Backderf
Förlag: Kartago (2018)
Översättare: Johan Andreasson
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Beroende av böcker

Missa inte den mastodontlånga intervjun med Jack Werner!

Jag har precis publicerat en intervju med Jack Werner som jag fått äran att göra för Kulturkollos räkning. Vill du lära dig mer om viralgranskning, myter och hur vi ska överleva valåret rekommenderar jag vidare läsning här.

Floden om natten av Erica Ferencik

Floden om natten är en bok att sluka, vända blad på blad och känna hjärtslagen öka till. Det är också en bok jag inte tror kommer dröja sig kvar. Jag misstänker att huvudpersonen Winis sorg efter sin bror kommer att stanna kvar hos mig, men i övrigt är det väldigt mycket en ”för stunden”-bok. Och det är ju inte alls något dåligt.

När Wini och hennes kompisar drar iväg på sin årliga resa tillsammans och väljer forsränning anar man (och de) att det ska gå illa, men det går inte att inse vad som komma skall. Forsen i sig ställer till det, vildmarken är ogästvänligt, men det är när de upptäcker att det finns någon mer där ute som det blir otäckt på riktigt.

Jag klämde i mig den här boken på några timmar, för att jag inte kunde lägga undan den. Jag kan varmt rekommendera den som tidsfördriv om du vill ha något lättläst, ganska kort och lagom skrämmande.

FLODEN OM NATTEN
Författare: Erica Ferencik
Printz publishing (2018)
Översättare: Åsa Brolin, originaltitel: The river at night
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Hyllan

Larmrapporten av Emma Frans

Emma Frans har gett sin bok Larmrapporten underrubriken Att skilja vetenskap från trams. Det är precis vad den här boken handlar om. När Jack Werner undersöker vandringssägner och myter i sin bok ger sig Emma Frans i kast med de här återrapporteringarna av vetenskapligt material som får i alla fall mig att ilskna till någon gång per vecka. De där “du dör om du äter chips”, “gå ner i vikt med choklad/vin/vad du nu vill att du ska gå ner i vikt av” ni vet. De där rätt luftiga och korta artiklarna där man bör begripa att rätt mycket av grundinnehållet utelämnats och friserats för att bli sådär snyggt och klatschigt rubricerat.

Jag är gammal historiker och som sådan kan jag reagera på de där “Det var bättre förr”-nissarna rätt starkt, de som drar fram rena felaktigheter för att bevisa sin obevisbara tes. Jag älskar att Dick Harrison gav dem svar på tal. Jurister måste vara än mer uppgivna, om domar och brott ska det tyckas över alla bräddar utan att egentligen behöva veta vad juridik är. Medicinska forskare ska vi inte tala om, det är ju deras livsverk som förminskas och paketeras till de där larmen eller mirakelkurerna.

Jag gillar den vetenskapliga ingången i den här boken, hur Emma Frans lugnt och metodiskt förklarar vad vetenskap är och att den är ifrågasättande till sin natur, inte konstaterande. Med hjälp av exempel görs det tydligt hur forskning blir till och hur den kan förvanskas i rapporteringen eller hur man kan presentera den på ett kanske lite tråkigare, men lite mer korrekt sätt. Den ger också verktyg för oss alla som ställs inför den digra uppgiften att tolka och begripa de nyheter som flödar mot oss.

LARMRAPPORTEN
Författare: Emma Frans
Förlag: Volante (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Ja skiter i att det är fejk det är för jävligt ändå av Jack Werner

När jag skulle komma tillbaka till jobbet efter utmattningen blev mitt första beslut att jag skulle gå långsammare. Jag skulle sakta in stegen och ta en sak i taget, inte planera promenaden till skrivaren så att jag också kunde hämta boken och gå på toa och göra det och det och det på vägen. En sak i taget och långsamt. Det har hjälpt mig jättemycket. Så fort jag känner att allt börjar röra sig lite för fort saktar jag ner stegen.

När jag läser Jack Werners Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå slås jag till slut av att mitt största problem med sociala medier och allt egentligen just nu är att det ska gå så snabbt. Det ska publiceras och tyckas och tänkas så skrämmande snabbt. Och jag hinner inte med, egentligen har jag aldrig gjort det, men nu mindre än någonsin. Och det är när det ska gå sådär fort som det lätt kan bli väldigt fel.

Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå är en väldigt bra bok på väldigt många sätt, mycket för att den påminner mig om det där grundläggande. Jag måste inte hänga med, jag måste inte tänka snabbt och bestämma mig. Jag kan sakta ner stegen.

Och det råd jag kommer bära med mig längst är nog bokens sista – Obestäm dig!

JA SKITER I ATT DET ÄR FEJK DET ÄR FÖR JÄVLIGT ÄNDÅ
Författare: Jack Werner
Förlag: Albert Bonniers förlag (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Vill du veta mer om boken och vad jag tycker om den rekommenderar jag ett besök till gårdagens text på Kulturkollo

 

Två sanningar och ett ljug

Veckans tema på Kulturkollo har vi döpt till Är det sant? och kretsar kring sanningar, lögner och källkritik. Veckoutmaningen följer förstås i dessa spår och det är dags att berätta tre (av någon anledning matrelaterade) saker om mig själv, två är sanna, ett är rena påhittet. Kan du gissa vilket som är vilket? Spekulera i kommentarerna, rätt svar kommer finnas här på söndag.

Påstående 1: Jag är rätt restriktiv med att testa ny mat, kör gärna på sånt jag vet att jag kommer gilla på restaurang. Jag var också över 20 år innan jag testade och tyckte om tacos, köppizza, indisk mat och typ allt med vitlök…
Påstående 2: …men min favoriträtt idag är ändå sushi
Påstående 3: I den där barndomen när jag inte åt alla de där sakerna som andra ungar gillar idag så var favoriträtten ärtsoppa, gärna kall direkt ur en burk. En gång fick jag det till och med i julklapp och höll det som årets bästa klapp.

Uppdatering och avslöjande: Det är såklart (som många av er gissade) påstående 2 som är påhittet. Det är ju som Robert W skriver i kommentarerna, jag gillar inte alls rå fisk med sjögräs och kallt ris, vem gör det liksom 😉 Tack för att ni var med och gissade!

The one that got away av Melissa Pimentel

Det här är en ganska söt men lite seg bagatell. En sorts modern Övertalning som skiljer sig rätt mycket från originalet, vilket den nog måste göra för att funka som modern berättelse. Men jag tror att författaren tror sig ha skrivit en mer uppdaterad version än hon gjort. Kvinnosynen, hos framförallt huvudpersonen Ruby, är sorglig. Och det där själstraffande beteendet är kanske väldigt realistiskt, men kan det inte tas ett djupare tag med det? Och är det ok att ha med allt det här skuldbeläggandet kring mat bara för att man nämner på sidan 210 att det är fel och livsförminskande?

Ethan är nog lite för fantastisk och Ruby lite för någonting annat. Och visst borde väl Ethan om han nu är så fantastisk ha löst saker och ting för länge sen? Helt trovärdigt är det inte och romanen lyfter inte nog mycket för att skyla över det. Jag störs lite av det här varannankapitelberättandet också, flippandet mellan då och nu. The one that got away är en ok bok men inte mer.

THE ONE THAT GOT AWAY
Författare: Melissa Pimentel
Förlag: Penguin (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

Best of första kvartalet 2018

Jag har som vanligt läst mycket bra de senaste månaderna. Här är de allra bästa, lite eftertänksamt, lite rymdaction, lite uppväxtångest. Titlar som jag hunnit recensera får en länk och stackars Dahmer får än så länge nöja sig med en minibeskrivning (en riktig text kommer vad det lider):

Mot den glittrande snön vid världens ände av Eowyn Ivey

Om tyranni av Timothy Snyder

Thin air av Michelle Paver

Norra latin av Sara Bergmark Elfgren

Vi är en av Sarah Crossan

Gemina av Amie Kaufman & Jay Kristoff

Lögnernas träd av Frances Hardinge

En ny tid av Ida Jessen

Min vän Dahmer av Derf Backderf – supersorglig och skrämmande berättelse om hur en särling blev till något obegripligt mycket värre.

Själasörjaren av Christine Falkenland – religiösa grubblerier när de är som allra bäst, och värst.

Varsågod för lästips! Vilka är dina bästa hittills?

En engelsk gentleman av Jane Gardam

Egentligen tror jag att jag har missat litegrann av En engelsk gentleman, för att jag lyssnade på delar av den när jag hade feber. Samtidigt är jag inte säker på att det inverkat på min läsupplevelse på något dåligt sätt. Visst minns jag kanske inte allt, men jag har med mig en febrigt febril känsla från någonstans där på mitten, hela Filths barndom ligger litegrann i dunkel och det känns nästan lite bra faktiskt.

”Gamle Filth” är egentligen en tvättäkta Sir. Ett barn av engelska imperiet, en pensionerad domare, en man av det lugna, bekväma livet. Det händer inte mycket i Filths liv längre, inte sedan hustrun Betty dog och lämnade honom ensam i huset på engelska landsbygden dit de dragit sig tillbaka efter åren i Hongkong. Ensam med tjänstefolk han inte minns namnet på och grannar han avskyr.

Gamle Filth är en härligt sur gammal gubbe, en sån där som kommer med dräpande kommentarer man kan skratta åt, men som man egentligen inte vill umgås med för att det kommer ett ännu värre nålstick strax efter. Det är förstås förfärligt synd om honom, inte minst med tanke på den där barndomen jag feberförträngt.

I de följande böckerna En trogen kvinna och De sista vännerna hoppas jag lära känna Betty lite bättre, och kanske den där avskydde grannen som verkar ha spelat en viktig roll i deras liv.

EN ENGELSK GENTLEMAN
Författare: Jane Gardam
Förlag: Storyside (2017)
Inläsare: Christian Fex (obs! Förträfflig inläsning!)
Första delen i en trilogi

Stone mattress: nine wicked tales av Margaret Atwood

Som alla de författare som jag verkligen älskar är Margaret Atwood en författare med många ansikten. Hon är djupt engagerad i miljöfrågor vilket vi kan läsa i bland annat Maddaddam-trilogin. Hon är politisk och feministisk vilket exempelvis Tjänarinnans berättelse och Alias Grace visar. Och så är hon väldigt rolig, på det där torra, härliga sättet. Vilket hon verkligen visar i dessa nio grymma berättelser. Hon har haft så himla roligt här!

De första tre novellerna i samlingen hänger ihop väldigt nära, de är egentligen samma berättelse driven av olika berättare och ur olika perspektiv. Jag fångas rejält och det känns snabbt som att befinna sig bland vänner. Den frystorkade brudgummen (som gav namn åt den svenska utgåvan av samlingen) är härligt makaber, lite vardagsskräckig. Sen får vi återse huvudpersonerna i Rövarbruden i I dream of Xenia with the bright red teeth. Romanen var ingen favorit, men den har hängt kvar och jag tänker på den oftare än jag trodde att jag skulle göra och det känns ändå lite fint att återbesöka dem. Stone Mattress ger en liten vägledning till det perfekta mordet (…) och sen återstår det jag tror är mina favoritnoveller – härligt absurda spökförfattarberättelsen The dead hand loves you och långsamt sorgliga äldreboendedramat Torching the dusties.

Det är nio väldigt fina noveller, jag gillar dem alla och jag är väldigt glad att jag valde att läsa Margaret Atwood igen. Nästa gång blir det nog en roman, men jag vet inte vilken riktigt än.

STONE MATTRESS: NINE WICKED TALES
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Virago (2014)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Anna på Kulturkollo

Slalomläsningspåsken

Det var den där tidsomställningen, vintern som aldrig vill ta slut och så kom döden och hälsade på igen. Jag tappade läsorken ganska totalt. Under såna perioder samlar man på sig en hel del såna där ”den läser jag i påsk”-böcker. Sjukt många faktiskt. På Kulturkollo propagerar jag idag lite för slalomläsningens positiva sidor. Litegrann för att jag tror på det jag skriver och litegrann för att det är av nöden att jag själv anammar synsättet om jag ska ta mig igenom denna massiva läshög 😉

 

Till alla killar jag har gillat av Jenny Han

Till alla killar jag har gillat är som en liten karamell. Den går fort att trycka i sig, den är söt och god och mysig och säkert lite lättglömd. Men den är bra, jag tycker mycket mer om den än till exempel Jenny Hans sommar-serie. Ännu mer hade jag gillat den helt utan triangeldramadelen.

Jag gillar Lara Jean och jag gillar den där pirriga kärlekskänslan. Jag tycker om att det kommer fler delar så att Lara Jean kan fortsätta sin mognadsprocess, hon håller helt trovärdigt på att bli vuxen i den här boken. Det är det jag gillar. Det jag fullkomligt älskar är skildringen av systraskapet – treenigheten Margot, Lara Jean och Kitty. Jag hade varit helt nöjd med en bok om dem, utan killar (förutom pappan som trots att han inte är där så mycket glimrar i sin föräldraroll). Men möjligen med mer hundar.

Egentligen är det här en serie man bör vänta med tills man har tillgång till alla böckerna. Bara som en liten varning. Jag misstänker att de flesta blev lika besvikna på det synnerligen öppna och otillfredsställande slutet här som jag blev…

TILL ALLA KILLAR JAG HAR GILLAT
Författare: Jenny Han
Förlag: Lavender lit (2018)
Översättare: Sofia Ejheden, originaltitel: To all the boys I’ve loved before
Första delen i en serie.
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Ulrica på Kulturkollo

Lite passande påskläsning

Den här påsken läser jag Judas av Amos Oz och Christine Falkenlands senaste roman, Själasörjaren. Jag känner att det nog inte kan bli så mycket mer optimalt i stilla veckan- religiösa grubblerier för hela slanten. Vill du läsa lite om de tankar som Judas väcker i mig hittar du en text idag på Kulturkollo.

Fem snabba om påsken

Påskvecka och dags att hänga med på Kulturkollos veckoutmaning:

långfredagslugn eller påskaftonsfest – jag svarar som jag tror att de flesta introverta bokälskare skulle svarat. Påskaftonsfest är också helt ok så länge jag får styra över den själv, vilket jag får för det mesta pga inga påsktraditioner alls. Men det är något visst med långfredagens kontemplativa lugn ändå.

dragé-ägg eller mandelägg – inget kan någonsin mäta sig med dragé-ägg, utom möjligen choklad då

påskhare eller påskkärring – påskharen kommer med godiset va? Och påskkärringen är den där som knackar på dörren och tar mitt godis.

picka ägg eller rulla ägg – ingen aning, jag vet pinsamt nog inte vad någon av alternativen innebär (eller jag vet ju vad rulla och ägg betyder var för sig, men jag antar att det innebär något annat som aktivitet?)

påskmust eller påsköl – öl är ju objektivt sett rätt otäckt och must är gott så svaret är väldigt givet.

I utmaningen ingår också att tipsa om lämplig påskläsning eller berätta vad man läser just nu. Jag tänker göra både ock imorgon så ni får helt enkelt ge er till tåls.

Never let me go av Kazuo Ishiguro

Det här är väldigt svårt att förklara. Jag tycker jättemycket om Never let me go, verkligen jättemycket. Men på det sätt jag trodde att jag skulle gilla den är jag lite besviken. Det hänger säkert ihop med det jag förväntade mig av boken och jag vill inte avslöja för mycket eftersom jag som sagt tycker väldigt mycket om det jag tycker om. Alltså komplicerat.

Men om jag ska sammanfatta det jag inte gillar så blir det nog ganska enkelt. Jag har svårt för det här sättet att berätta, där en person hela tiden antyder en massa som hen sen ska återkomma till ”om en liten stund”. Jag känner ofta när jag läser såna böcker (det senaste exemplet jag kan komma på är Richard Fords Kanada som var nerlusad med sånt) att författaren för det första inte litar på mig som läsare och för det andra, vilket nog är värre, inte litar helt på sin egen berättelse. Så det är jag lite allergisk emot och det finns tyvärr i övermått här när Kathy berättar om Hailsham och livet där och därefter.

Med det sagt så älskar jag nog allt annat med berättelsen (vilket förstås gör det där ännu mer störigt, han hade kunnat lita på berättelsen och mig). Jag älskar Hailsham förstås, internatskola på engelsk landsbygd, hur fel kan det gå? Hela donationsgrejen är hjärtekrossande och jag är väldigt förtjust i att de är så irriterande och osympatiska hela högen. Möjligen med undantag för Tommy men jag har inte bestämt mig om honom riktigt än.

Never let me go är inte så fartfylld kan man säga, det händer inte jättemycket och ändå är djupet ibland sådär oändligt djupt att jag inte orkar andas. Stämningen är det som fångar mig mest tror jag, en känsla som övervinner allt annat, också det som stör mig.

NEVER LET ME GO
Författare: Kazuo Ishiguro
Förlag: Wahlström & Widstrand/Bonnier pocket (2005/2018)
Översättning: Rose-Marie Nielsen
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Stories from the city, Johanna K på Bokhora

Den gula tapeten av Charlotte Perkins Gilman

Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt, lite så känner jag när jag ska skriva om Den gula tapeten. Det är lite som att gå över krossat litterärt glas utan att trampa sig blodig/avslöja för mycket.

Avslöja kan jag i alla fall att det var Helena Dahlgren som väckte mitt intresse för Den gula tapeten i sina 100 hemskaste. Sen gick det ett bra tag (av månader där temat instängdhet och psykisk ohälsa och gränsen mellan verkligt och overkligt inte var så lockande eller bra för mig pga utmattning, psykisk ohälsa och instängdhetskänslor) innan jag häromveckan plockade hem den från biblioteket och läste.

Den gula tapeten är tapetserad på väggarna i ett rum där novellens jag flyttar in under några månader. Hon ska rekreeras, är sjuk eller kanske inte enligt maken, doktorn. Något har hänt på godset, eller inte. Något händer, eller inte. Jag har egentligen ingen aning om vad som utspelar sig på de här fåtaliga sidorna, jag är bara säker på att det är massor och hälften sker nog i mig. Det är så bra det här, så vedervärdigt snyggt hintat och belyst och skrivet.

Jag kommer absolut läsa Den gula tapeten igen. Och igen. Och igen. För att hitta fler ledtrådar, se fler ansikten och kanske hitta nya vägar till att förstå vad som händer.

DEN GULA TAPETEN
Författare: Charlotte Perkins Gilman
Förlag: Samspråk förlag (1990)
Översättare: Ingrid Maria Ingemark, originaltitel: The yellow wallpaper
Vill du läsa den slitna, oerhört grafiskt avskalade utgåvan jag läste får du nog vända dig till närmsta bibliotek (bra grej!). Vill du äga så finns en färsk nyutgåva (som jag lånat omslagsbilden från här ovan) t.ex. här eller här.
Läs mer om boken i min text på Kulturkollo