Den femte sanningen/The golden notebook av Doris Lessing

all mental sundhet kommer an på detta: att det bör vara en glädje i att känna en mattas grova struktur under släta fotsulor, en glädje i att känna värme träffa huden, en glädje att stå upprätt och veta att kroppens leder fungerar obehindrat under kött och hud. Om detta försvinner då försvinner också livstron. (s. 495)

Sommarens stora läsprojekt var utan tvekan Doris Lessings klassiska mastodontverk Den femte sanningen (som jag läst på engelska i e-boksform och i svensk pappersbok parallellt). Det var en massiv bit litteratur som verkligen bjöd på motstånd, särskilt i början, men sen också gav rätt riklig belöning. Jag ska inte säga att det på något sätt är min nya favoritbok, men jag är glad att jag läst den. Inte minst med tanke på hur min läsförmåga såg ut för några månader sen.

Den största uppenbarelsen under läsningen var hur mycket jag tycker om att ta mig tid med långsamhet. Och hur mycket jag saknat det. Jag vet inte när jag lät en bok ta sin egen tid på det här sättet senast. Jag hoppas på att hitta nya böcker som förtjänar och kräver det.

Jag är förtjust i metanivåerna här, hur jag fortfarande är osäker på vad den egentligen handlar om. Doris Lessing skriver i ett efterord att hon ville skildra tidsandan (sent 1950-tal) och att hennes fokuspunkt var sönderfall (i samhället, relationer osv) och att historien berättas som den berättas på grund av det. Jag kan absolut se det, men för mig blir nog kontentan den som återfinns i citatet ovan. Ingen av Lessings karaktärer ägnar sig egentligen åt att njuta livet. De misshandlar sig själva, gör allt svårare än det är och slänger sig in i relationer som är uppenbart skadliga för dem. Det är väldigt sorgligt alltihop. Och förstås lätt att känna igen. Vill man läsa mer om såna människor kan man för övrigt med fördel ge Gun-Britt Sundströms Maken några timmar. Jag känner detsamma inför Den femte sanningens människor som Makens, en djup irritation blandad med ömhet. Och en förhoppning om att de liksom jag ska bli lite bättre på att känna värmen träffa huden.

DEN FEMTE SANNINGEN/THE GOLDEN NOTEBOOK
Författare: Doris Lessing
Förlag: Forum (1982)
Översättare: Mårten Edlund, originaltitel: The golden notebook
Läs mina rapporter från läsningens gång här och här och här

Ett veck i tiden av Madeleine L’Engle

Det är nästan smått pinsamt, men jag måste erkänna att jag aldrig hört talas om den här boken förrän den där dagen i somras när jag såg den på hyllan i biblioteket och tyckte att den kändes lockande och sen en halvtimme senare läste något på facebook om filmatiseringen. Det ska tydligen vara någon sorts ”banbrytande ungdomsboksklassiker” som jag alltså missat totalt. Jag sätter mig i skamvrån en stund och kontemplerar över detta.

Men nu har jag i alla fall läst den här lilla boken, och en märklig liten bok är det. Handlingen är egentligen ganska obeskrivlig och mycket är väldigt färgat av den tid då den skrev, 1960-talet. Folk pratar bara sådär i böcker från 1960-talet till exempel. Samtidigt är det nytänkande och fritt också med dagens mått mätt. Märkligt helt enkelt.

Är det bra? Ja, ganska. Boken lider lite av den där hurtiga dialogen och slutet är abrupt (vilket kanske hänger ihop med att det finns fler böcker i serien). En del som jag har problem med är också allt det kristna. Jag tycker förvisso att det är fint att jordlig andlighet får följa med på en resa i tid och rymd och att det där får sättas i ett sammanhang, men jag är lite frågande till att det är enbart den västerländska kristendomen som får sin plats där, och utan diskussion. Det känns som en i ljuset av handlingen konstig krock mellan vetenskap och oreflekterad tro.

Om jag skulle sammanfatta och beskriva boken så skulle jag säga att det som Doctor Who för barn (på riktigt alltså, engelsmännen hävdar att Doctor Who är en barnserie, men jag vet inte vad deras ungar är gjorda av. Mina utropade ”vad har du gjort mamma, jag kommer drömma mardrömmar i flera år” när jag hade visat dem första avsnittet i omstarten (den med den levande plasen)). Det är resor i tiden, i rummet, i rymden, det är varelser, ondska och godhet, otäckt men samtidigt tryggt. Och så är det science fiction som nästan känns i hjärtat, och det är inte det sämsta.

ETT VECK I TIDEN
Författare: Madeleine L’Engle
Förlag: Modernista (2016)
Översättare: Philippa Wiking, originaltitel: A wrinkle in time
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Vargnatts bokhylla, Fantastiska berättelser

Den komplicerade kroppen

Den här veckan jubilerar vi på Kulturkollo, genom att lyfta fram inlägg som förtjänar en ny läsning. Jag skriver om våra konferenser idag, men det finns ett enskilt inlägg som jag vill säga något mer om. Ett inlägg som jag burit med mig genom året som gått. Fanny skrev Min kropp är min kropp i december 2016 och hon inledde såhär:

Min kropp. Denna kropp som jag burit på i drygt fyra decennier, denna kropp som har förändrats drastiskt – faktiskt fördubblats – under de senast två decennierna. Denna kropp som har fått genomlida såväl självsvält som tröstfrosseri.

Det här året har varit en utmaning. Utmattningssyndromet har fört med sig så mycket. Jag har skrivit om en del här eller på mitt instagram, men jag har inte skrivit så mycket om det kroppsliga. Det har förblivit oskrivet för att jag inte är färdig med tankarna och det är viktigt för mig att det blir rätt. 

Jag har inte skrivit om träningen, som var en avkoppling, men som gick förlorad. Med den har jag kämpat det här året, ibland på helt fel sätt ibland lite mer rätt. Just nu känns det rätt och jag har återerövrat i alla fall lite av den där känslan av att den här kroppen är min.

Och jag har gått upp i vikt. Jag har blivit större och jag kommer inte i alla kläder längre. Med den ätstörda viskrösten i bakgrunden, den jag berättat om tidigare förstår ni säkert att det varit en jäkla kamp. Och jag har inte vunnit den än. Hur accepterar man sig själv som man är? Ja, man säger det väl till sig själv tills man tror på det antar jag… 

Visst har jag försjunkit i “jag måste gå ner i vikt”-tänket, men inte längre. Min kropp berättade för mig att jag höll på att stressa ihjäl mig, belöningen för det kan inte vara att jag mixtrar med den och späker mig (som jag ju annars är så bra på). Nej, den ska belönas, med kläder som den känner sig bekväm i och med uppskattning. Och där kommer Fannys text in. Jag har tänkt på hennes text och kampviljan i orden oräkneliga gånger sen i vintras, den har tröstat och eldat på mig. 

Min kropp och jag är i ett lärande. Ett lärande som med tiden ger mig fler dagar, timmar och minuter vid den främsta stridslinjen, på de hösta barrikaderna, på de största krigsskådeplatserna.

Läs hela Fannys text här.

House of names av Colm Tóibín

Det är nog ingen hemlighet för någon som brukar läsa här att jag dras till myter och omtolkningar av myter. Och att jag älskar Colm Tóibín. När då just Colm Tóibín ger sig på myternas myt blir det tack och lov precis så bra som jag inte ens vågat drömma om.

Electra, Orestes, Agamemnon och Clytemnestra var (nästan helt) nya bekantskaper och favoriter när jag läste litteraturvetenskap. Deras liv och kamper fascinerade alltid och jag gillade nog att få fylla dem med liv rätt mycket på egen hand. Men det är först nu, med House of names som de blir människor för mig. Inte Agamemnon kanske, han har inget eget kapitel och inget tolkningsföreträde här, men det har han haft så länge att det inte känns mer än rättvist.

Första delen där Clytemnestra förvrids och krossas av Agamemnons offer av deras dotter Iphigenia är så starkt att jag känner den sönderslitna moderns vrede i min kropp. Jag hatar Agamemnon och förstår hennes planerande till fullo. Sen kommer barnens kapitel och då lär jag mig att se hennes fel och mordiska brister. House of names visar så tydligt på hur det inte finns några enkla förklaringar eller rätta analyser. Folk är som folk är, alla i det här dramat är trasiga, av arvssynd och av det de ser och gör av egen och andras drivkraft.

Det finns så mycket i den här boken som gör den fantastisk. Som skildringen av vrede som förblindande, men kanske också kreativ, drivkraft. Kärlek starkare än livet och döden, som aldrig en enda gång ges ord. Det är också en intressant betraktelse över vad styrka är. Agamemnon beskrivs mer än en gång (av sin hustru) som vek och rädd. Clytemnestra är stark och grym, men kan inte agera utan en man vid sin sida. Detsamma gäller Electra. Orestes är den vi får lära känna bäst, han är i mycket sin fars son, eftertänksam och kanske undfallande, och han gör det han gör för att andra säger åt honom att göra det. Men kanske är det Orestes som till slut får leva ett riktigt liv, utan att se sig över axeln och rädas intrigerna?

Colm Tóibín går från klarhet till klarhet. Från angstigt hemmafruliv till mordiskt familjedrama, steget är långt men kortare än man kan tro. Och det hans böcker alltid har är värmen och känslan. Och att skriva in känsla i de här gamla klassikerna är inte lätt. Det har ekat länge där inne, men de stora salarna är nu fyllda med verkliga människor.

En stund tänkte jag att jag ska skriva något om att Colm Tóibín är så bra på kvinnoporträtt, så kommer Orestes kapitel och jag minns hur bra han är på att skriva barn. Till slut återinser jag att det är människokännare han är. Colm Tóibín är en gudabenådad människoskildrare. Och det där med gudabenådad vs frånvaro av gudar i House of names kan vi ta en annan gång. Liksom samtalet om obrydd sexualitet. Det finns så mycket att tänka vidare på efter den här boken.

HOUSE OF NAMES
Författare: Colm Tóibín
Förlag: Penguin Viking (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Vardag och fortsatt firande

Den här veckan är det tillbaka till vardagen som gäller för många och också mig. På Kulturkollo firar vi dock veckan lång. Vi firar nystart efter sommarlunken och vi firar tre år som rätt så kreativt bloggkollektiv. Kika in på bloggen under veckan för sammanfattningar, listor, funderingar och milt skryt. Sen kör vi så det ryker igen, med nya teman, samläsningar och massor av annat spännande.

Huset på Saint Pauls väg av Lise Tremblay

Och sorgen sänkte sig över mig och omslöt mig som en tröstande famn.

Så känns det att ha läst den här boken. Särskilt speciellt blev det eftersom jag läste den samtidigt som jag förlorade någon viktig och älskad. Och tillfälligheten ville att jag skulle publicera den här recensionen just idag, när vi begraver mormor.

Att läsa Lise Tremblay är en lycka. Hennes Hägern handlade om glesbygden och dess människor och kändes som en perfekt tonträff. Huset på Saint Pauls väg handlar om att förlora sina gamla och att samtidigt hålla fast vid sitt själv och hantera allt vad besvikelse, minnen och arvssynd heter. Det är återigen en perfekt tonträff. Det gör ont.

Någonstans tänkte jag ett tag att den här recensionen skulle få handla lite om mig. Om hur jag kommit att inse att när de som varit en stor del av ens barndom och uppväxt försvinner förlorar man inte bara älskade, man förlorar en del av sig själv och den där barndomen. För att man är den enda som minns (eller som i mitt fall där minnen ätits upp av utmattningen, finns ingen kvar som minns). Jag tänkte skriva något om upplevelsen av att flera av mina gamla försvinner undan och snart inte finns mer, redan nu inte finns mer som sig själva, som de var. Jag har tänkt så mycket över livet, dess flyktighet, hur vi hela tiden skriver om det och att det är bra men också lite sorgligt. Men jag har landat i att jag inte vill fördjupa mig mer just nu. Tankarna är för otänkta, döden för nära och sorgen behöver sörjas inuti innan den kan formuleras. Det blir fel, tomt, det kommer alltid fattas något om jag inte ger det den där tiden.

Men Huset på Saint Pauls väg ger mig mycket att känna igen, mycket att reagera och sörja över, mycket att finna styrka i. Jag kan inte förklara det bättre än så. Det här är Lise Tremblays berättelse om att förlora sina föräldrar (och hur hon egentligen förlorat sin mor hela livet, varje dag), där har jag inga beröringspunkter, och ändå blir det så relevant och viktigt att läsa. Det är stort när diametralt skildra upplevelser kan mötas och speglas och ge styrka.

HUSET PÅ SAINT PAULS VÄG
Författare: Lise Tremblay
Förlag: Ramus (2017)
Översättare: Elin Svahn, originaltitel: Chemin Saint-Paul
Köp den t.ex. här eller här.

Vita nätter av Ann Cleeves

Jag var sen att hoppa på Ann Cleeves-tåget förra sommaren. Och väl ombordstigen är jag förvånansvärt seg. Jag har inte sett tv-serien, men alla verkar älska den så jag kanske ska, och först nu har jag läst ut bok två. Det är något med tempot i böckerna som drar ner mitt lästempo och det känns faktiskt väldigt bra. Och det är betryggande att veta att jag kan hänga med Jimmy Perez flera år till.

Egentligen är det inte Perez som drar i mig, han är väl trevlig och på många sätt intressant, men jag bryr mig inte så galet mycket om honom om jag ska vara ärlig. I den här boken till exempel känner jag väldigt mycket mer för Kenny och Roddy. Deras livsöden hemsöker mig lite. Men det som verkligen, verkligen tar andan ur mig är miljön, landskapet. Och då är det ändå bara som det ser ut i mitt huvud, jag borde nog se den där tv-serien…

Jag gillade Svart som natten en del, men Vita nätter väldigt mycket mer. Jag ser fram emot nästa del, när än den kan tänkas kännas passande att läsa.

VITA NÄTTER
Författare: Ann Cleeves
Förlag: Albert Bonniers förlag (2008)
Översättare: Jan Järnebrand, originaltitel: White nights
Andra delen i Shetlandskvartetten. Del 1: Svart som natten

Ett åttafaldigt leve – hurra, hurra…

Lika överraskande som alltid (jag har alltid högtflygande planer inför det i säg maj, som sen störtdyker under sommarens gång för att landa i ett sånt här inlägg, varje år) är det dags att uppmärksamma bloggens födelsedag. I åtta år har Fiktiviteter funnits. Obegripligt nästan. I ärlighetens namn är jag fullkomligt medveten om att Fiktiviteter har varit ett mycket intressantare rum att besöka tidigare i sin existens, men sakernas tillstånd och det där lifvet har bestämt att det är så nu. Jag har absolut inte tappat hoppet om nya storhetstider och gudomlig inspiration framöver. Så håll till godo med recensioner och småplock så ser vi tiden an vad gäller resten. Och förhoppningsvis har vi många lyckliga bloggår framför oss. 

Fiktiviteter läser Den femte sanningen, del 3

Nu känner jag att jag är inne på upploppet med den här läsutmaningen. Jag är förbi de svarta, röda, gula och blå minnesböckerna. Anna ska samla ihop sig, sitt hela själv, i den nya, gyllene minnesboken. Lycka till med det… 

Just nu är min främsta och vanligaste känsla irritation. Jag blir så arg på Anna för att hon fortsätter att göra samma misstag hela tiden och går in i relation efter relation med känslomässigt handikappade män. Det måste väl för allt i världen finnas någon karl som är snäll också där och då!?! Jag förstår förstås att det är ett mönster och varför det finns där i just den här boken, men jag blir ändå sjukt arg och irriterad, på dem alla…

Den femte sanningen är inte direkt något mirakel av feelgood, men det hade jag inte direkt väntat mig heller. Det är viktigt att blanda upp med annan läsning bara, därför kommer det fortsätta gå långsamt fram, också på upploppet.

Mina tidigare inlägg om Den femte sanningen-läsningen hittar du här och här.

The chalk pit av Elly Griffiths

Det blir inte riktigt sommar för mig om jag inte får ägna några dagar i Ruth Galloways sällskap. Det bara är så, sen rätt många år tillbaka nu.

Två saker kan konstateras. 1) Serien är riktigt bra nu igen. Det kändes för några böcker sen som att det hela gick lite på tomgång, i alla fall när det kom till mordgåtor och sånt. Nu är det dock tillbaka till att vara riktigt bra, intressant ur ett samhällsperspektiv och hela vägen rätt spännande, på ett långsamt och bakgrundssurrande sätt. För det är faktiskt så att, och här kommer konstaterande nummer 2), mordgåtor och polisarbete är sekundärt för mig (och kanske också för Elly Griffiths när hon förlorar sig i allt det andra som hon gjorde där några böcker). Jag älskar att hänga med gänget och jag tycker så himla mycket om dem allihop! Ruth förstås, och Cathbad, Judy, Nelson, till och med Cloughie. Jag har lärt känna dem i nio böcker nu och tycker så mycket om dem, på riktigt. Gud nåde dig Elly Griffiths om du gör dem illa på något riktigt sätt framöver! Det är illa nog det där som händer nästan i slutet av boken, och all känslomässig tortyr de (och jag med dem) tvingas utstå…

The Chalk Pit är alltså riktigt bra och det känns fint att ha tittat till Ruth också i sommar. Extra fint är det också att Ruth verkar ha slutat noja så mycket, hon förtjänar lite lugn och självacceptans nu. Själv får jag försöka acceptera att det dröjer ett tag innan jag kan besöka igen, jag hoppas på en ny bok i tid till nästa sommar.

THE CHALK PIT
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Quercus Editions (2017)
Del 9 i serien om Ruth Galloway. Tidigare böcker: Flickan under jorden, Janusstenen, Huset vid havets slut, Känslan av död, En orolig grav, De utstötta, De öde fälten, En kvinna i blått.
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, och dagarna går…
Boken kommer i dagarna ut på svenska med titeln Dolt i mörker

Vinegar girl av Anne Tyler

Det är inte bara att jag besviket tvingas konstatera att jag inte alls älskar Vinegar girl som jag trodde att jag skulle göra. Jag tycker aktivt och aggresivt illa om boken.

Ett problem är grundhandlingen. Förvisso måste Tyler förstås spinna på Så tuktas en argbigga eftersom det är det hon sagt att hon ska göra. Men jag tycker att det är ett misstag att bara modernisera den på ytan. Att en far försöker gifta bort sin dotter med sin lab-assistent för att denne ska få stanna kvar i landet känns inte särskilt nutidsenligt. Den sortens plot funkar bara för Shakespeare, eller någon annan för länge sen. Det irriterar mig från sidan ett och ställer sig sen effektivt i vägen för mig genom hela läsningen.

Sen hjälper det inte att alla är så djupt irriterande. Jag tror att det är meningen att vara roligt och lättsamt, men jag blir bara mer och mer uppretad ju längre boken lider. Kate är inte rolig i sin kantighet, hon är bara tröttsam och det gäller varenda en i övriga karaktärsgalleriet. Ingen är rolig eller mysig eller omtyckningsbar – alla stör mig!

Jag är fullkomligt medveten om att jag är onödigt sur just nu. Så dåligt kan det ju inte vara! Men jag tror förklaringen ligger i att jag förväntade mig att gilla och så ogillade jag redan från början, sen snöbollade det iväg med ogillande och ilska när jag inte hittade något eller någon alls att gripa tag i. Jag tycker helt enkelt provocerande lite om Vinegar girl.

VINEGAR GIRL
Författare: Anne Tyler
Förlag: Penguin Random House (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Om du inte är helt avskräckt utan vill ge boken en chans så kommer den snart på svenska med titeln Honung och ättika

It happened one autumn av Lisa Kleypas

Nej, det är uppenbarligen något med mig och andraboken i en Lisa Kleypas-serie… Den här fastnade jag inte alls för som med förra. Trots att jag gillar såväl Lilian som Marcus. Kanske är det för att ondingen är så himla ond (även om det är uppfriskande att den riktigt onda inte är den det brukar vara), kanske är det för att delar av handlingen faktiskt är rätt orealistisk. Kanske saknar jag också klassdiskussionen, den finns där men inte alls lika tydligt som sist. Jag saknar också att Lisa Kleypas inte går på djupet med karaktärerna när hon har chansen (jag vet att karaktärsdjup inte är det första man ska kräva av en romance, men lite mer har jag nog ändå blivit bortskämd med av Lisa Kleypas själv och andra), Marcus bakgrund inbjuder till exempel verkligen till det, men den bollen tappar hon nästan helt (nu avrundar vi nog det här, när jag hängett mig åt såväl karaktärdjupskrav som sportmetaforer vet man aldrig vad som kommer härnäst).

Upplägget inför nästa bok känns dock lovande, så jag läser vidare.

IT HAPPENED ONE AUTUMN
Författare: Lisa Kleypas
Förlag: Avon Books (2016)
Del 2 i serien Wallflowers. Del 1: Secrets of a summer night
Köp den t.ex. här eller här.

Mitt inte så perfekta liv av Sophie Kinsella

Jag har läst (lyssnat) på en Sophie Kinsella-bok tidigare och den var sådär. Den här däremot är betydligt mer än så, den är nästan Mhairi McFarlane-klass. Nästan. Det roliga är inte riktigt lika roligt, men fokus ligger lika bra, på vänskap och relationer mer än romantisk kärlek, även om den också finns, förstås.

Jag gillar Katie och hennes problematiska Londonliv, jag gillar hennes föräldrar och jag gillar att folk får vara lite sådär komplicerade. Mitt inte så perfekta liv ger mig anledning att tro att det finns mer i Sophie Kinsellas gedigna bibliografi som jag skulle kunna gilla. Jag ska gräva lite i den högen, hjälp mig gärna genom att ge mig era allra bästa Kinsella-tips.

MITT INTE SÅ PERFEKTA LIV
Författare: Sophie Kinsella
Förlag: Printz publishing (2017)
Översättare: Elisabeth Fredholm, originaltitel: My (not so) perfect life
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Hyllan 

Drunkna inte i dina känslor av Maggan Hägglund och Doris Dahlin

Det var en halvsen junikväll efter jobbet som tanken på att läsa den där boken om folk som nog är rätt mycket som jag själv dök upp. Såna som känner och gör in absurdum och inte ser väggen förrän den slår dem i ansiktet. Så jag laddade hem en e-bok och slängde i mig Drunkna inte i dina känslor.

Och jag hittade mycket att känna igen, några råd att ta till mig. Men viktigast är att jag kan koppla ihop. Sensitivitet med utmattning, kravet att vara duktig med rädsla, känslan av att inte vara bra nog och oron för att inte räknas in med allt det andra. Den eviga prestationen och hur den hör ihop med att känna sig omtyckningsbar över huvud taget. Och de där känslorna jag burit som blir så stora och triggar igång känslosvall och reaktioner. 

Det är mycket att känna igen, men jag skulle inte direkt kalla boken för en ögonöppnare, den går lite för lite på djupet för det. Men en riktig uppenbarelse får jag ändå i slutet när de lyfter en av mina mest älskade romankaraktärer och får mig att se varför jag älskar honom så innerligt, innerligt. Jan i Skrolycka, som nog stängt inne sina känslor (som rusat i hans kropp men inte fått någon plats, hur skulle det ens fungera i torparlivet?) tills dagen då den lilla flickan kommer in i hans liv med solen. Då öppnar han alla fönster och går totalt upp i känslorna. Jag har alltid älskat det, och honom för det. Nu ser jag att han, förutom att vara är en del av en underbar berättelse av en underbar författare, är en frände. Och jag kan se en längtan hos mig att göra som han, släppa alla spärrar och bara låta det svälja mig. Det går ju inte så bra och skulle inte funka, men frihetskänslan måste ändå vara total, för en stund tänker jag.

Det här är inte en fantastisk bok, men den skickar med mig väldigt nyttiga saker. Som självacceptans och vikten av att faktiskt vara snäll mot sig själv. Jag är inte som alla andra, ingen är som alla andra och det är inte bara ok, det är fantastiskt.

DRUNKNA INTE I DINA KÄNSLOR – EN ÖVERLEVNADSBOK FÖR SENSITIVT BEGÅVADE
Författare: Maggan Hägglund och Doris Dahlin
Förlag: Libris förlag (2012)
Köp den t.ex. här eller här.

Fiktiviteter läser Den femte sanningen del 2

Det där att tro på något politiskt och att det inte alltid hänger ihop. Där befinner sig Doris Lessing just nu (300 sidor in) i Den femte sanningen. Skiljelinjen mellan vardagsliv och politisk övertygelse (flyktigt, jag kan inte ens formulera vad det egentligen är jag menar, men Lessing är sjukt bra på det) spelar en huvudroll, målas fram och suddas ut. Sorgen när övertygelsen och politiken inte är vad man trodde, här brottas det med kommunismen – kamratskap och förföljelse, att tvivla och samtidigt känna att man borde vara lojal. Att inte veta vad som händer, vad de inte säger.

Det är mer politik än feminism, men i den där linjen, balansen, jag pratade om finns båda och allt annat. Och mot slutet av den andra delen blir det också äntligen riktigt feministiskt när Anna agerar i relation till sin obegripligt själviske älskare, utan att reflektera närmare över det. Men jag reflekterar massor åt henne.

Det tar sig verkligen, jag känner att jag får lön för mödan och upplever att jag saknat det här med att ta mig tid med läsningen, låta det utmana utan att ge upp. Nästa gång hoppas jag att jag också kan formulera mig klarare kring vad det här är för bok och vad det är hon gör som är så konstigt men bra.

Mitt förra inlägg om Den femte sanningen-läsningen hittar du här.

En ros åt Emily

Jag har i flera år läst, kämpat med och fängslats av William Faulkners As I lay dying. Senast jag la bort den var det för att den gjorde fysisk ont att läsa när det handlade om barnen. Men jag älskar den också, jag ska läsa vidare en dag när det känns rätt.

I väntan på detta följde jag Lyrans råd och gjorde ett försök med novellen En ros åt Emily. Och den är fin, det är den. Inte alls svår eller krävande. Väldigt enkel och finstämd på temat att vi egentligen inte vet ett endaste dugg om det vi tror oss ha full koll på, särskilt när det kommer till människor. Riktigt fint. Och nu är jag sugen på mer William Faulkner, kanske ger jag mig ändå på As I lay dying igen, eller så får det bli något annat. Vilket är ditt bästa Faulknertips?

Obs! Spoilervarning för As I lay dying i kommentarerna

EN ROS ÅT EMILY i samlingen EN ROS ÅT EMILY OCH ANDRA NOVELLER
Författare: William Faulkner
Förlag: Carlssons (1990)
Översättare: Elisabeth Helms, originaltitel: The Lover’s Dictionary