Att börja fel

Ibland blir det verkligen helt fel…

Först blev det fel författare. Jag skulle låna med mig en bok av den där författaren så många tipsat mig om. Peter Robinson. Peter Robinson? Nej, det var visst Peter James det skulle vara…

Men då hade jag ändå börjat läsa när jag insåg det. I första boken i serien om Alan Banks, En ovanligt torr sommar. Men sen kröp det fram att det inte alls var första delen utan den första översatta. Det finns nio böcker före, och en förhistoria som jag insåg att jag vill ha först.

Så jag gav upp boken efter femtio sidor, inte för att den är dålig utan för att den är fel. Jag får ta nya tag någon annan dag, i rätt ände…

En liten plats av Jamaica Kincaid

Hur det kom sig att jag läste Jamaica Kincaid? Det var en kombo av boksmälla efter bokmässan och pirr inför nobelpristillkännagivande faktiskt. Ibland när jag är riktigt trött, som jag råkade vara dagarna efter bokmässehemkomsten, går jag runt i biblioteket och letar efter en tunn bok, något jag kan läsa som en sorts försäkran om att tröttheten kommer vika och större läsprojekt kommer genomföras, och nej då jag kommer inte glömma hur man andas och falla död ner… När jag denna dag, dagen efter beskedet om stundande tillkännagivande från Akademien hittade en tunn bok av självaste, ständigt nobeltippade, Jamaica Kincaid var saken klar.

En liten plats är ursinnig, ingen bok att vila i alls. Den är sylvass. Väldigt rolig och oerhört sorglig. Texten som nog ska kallas essä är Jamaica Kincaids uppgörelse med sin upplevelse av att ha besökt barndomsplatsen, Antigua, efter flera års bortavaro. Det är en rant om såren som lämnats efter slaveriet, ilskan över den korrupta politiska ledningen och framförallt en uppgörelse med det engelska koloniala styret och den postkoloniala turistkulturen. Hon skriver stenhårt,bland annat att “en turist är en motbjudande person” ( vilket inte betyder att det motbjudande ligger hos personen utan i den persona den tar sig som turist) och det går rakt in i hjärtat, med du-tilltal och allt. Det går inte att låta bli att ta till sig och rannsaka sin egen inställning till platser man inte vet så mycket om, men förutsätter sig ha tolkningsföreträde om.

Jag väcks av ilskan, den är som nålar under huden och tvingar mig att reflektera. Jag tycker också om resonemanget om att bo på en liten plats, att det däri finns fler gemensamma upplevelser oavsett var den lilla platsen är belägen. Och så fascineras jag av talet om biblioteket, det som i Antiguas huvudstad inte renoverats sen jordbävningen 1974, biblioteket där Jamaica Kincaid själv snodde böcker hej vilt under uppväxten och där hon upplever att kolonialmakten förvanskat och förminskat Antiguas historia och förhärligat den egna. Det är viktiga saker alltihop, att inse vilken makt som ligger i att vakta historien och ordet. Den som skriver kan göra vad som helst.

EN LITEN PLATS
Författare: Jamaica Kincaid
Förlag: Tranan (2016)
Översättare: Madeleine Reinholdsson, originaltitel: A small place
Köp den t.ex. här eller här.

Rymdens vemod

Idag skriver jag mitt rymdinlägg på Kulturkollo och det blev så att det kom att handla om vemod och hur vemodet gestaltar sig i rymdens oändlighet. Det låter mer pretentiöst än det är (hoppas jag) 😉 Texten hittar du här.

Bli som folk av Stina Stoor

Jag har läst Bli som folk till min jobbokcirkel och det har varit en rätt häftig läsupplevelse. Vissa noveller passerar lite oförmärkt, men andra är som hårda knytnävsslag i magen.

Genomgående stör jag mig på karlarna, deras förväntan om att få allt serverat. Det är orättvist för där finns också handfallna män (som är handfallna för att den som servat dem är borta) och män som verkar rätt snälla (men de dör), men det är de där jäkla glasswienerbröden i sista novellen som sätter tonen för mig. Över huvud taget är sista novellen, För vår del, väldigt stark om mamman som aldrig riktigt räknas och hör till men ändå tillmäts ansvar för att ta hand om gravar efter människor som inte var så jäkla snälla. Och huset ska hon städa, men hon får inte göra det till sitt. Och så de där glasswienerbröden. Nej, jag blir bara arg.

Annars fångas jag mest av barnen. De utsatta, ensamma, sära och hur starka som helst barnen. Som går sina egna vägar (bildligt och bokstavligt). Jag älskar språket, alla åar som ”ångrade sig hit och dit”, alla ord och meningsbyggnader jag inte känner men ändå begriper. Det är helt glesbygdsmagiskt inne i Bli som folk, och så finns där så mycket skog, sorg och barndom. Jag älskar det.

BLI SOM FOLK
Författare: Stina Stoor
Förlag: Norstedts (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

Ut i den oändliga rymden

Den här veckan skriver vi på tema Rymden på Kulturkollo och det är jag som håller i de tematiska rymdskeppsspakarna.

Veckans utmaning på Kulturkollo lyder:
Hur ser ditt förhållande till rymden ut och vilket är ditt bästa rymdäventyr? Har du kanske en favoritfilm eller en bok som fått dig att betrakta stjärnorna på ett nytt sätt. Kanske är det en tavla eller ett stycke musik. Kanske bryr du dig inte det minsta lilla om det som finns eller inte finns där ute. Berätta!

Jag kommer beröra det här i mitt Kulturkollo-inlägg på söndag, det ska bland annat handla om min mest älskade rymdbok. Men därutöver är Battlestar galactica (nyversionen) en serie jag tycker mycket om, jag såg precis om miniserien som inleder rebooten och den är verkligen fantastisk. Serien som helhet är riktigt bra, om än lite ojämn (eller för att vara ärlig, säsong 3 suger, resten är bra, de fristående filmerna kan man hoppa över).

Firefly och Serenity är fortsatt det bästa Joss Whedon gjort, kanske för att han inte fick tid att tappa tråden. Min kärlek till Mal, Zoe, Kaylee och de andra kan inte ordsättas.

Alien– filmerna är rymdskräck när det är som allra bäst. Jag älskar alla filmer utom Prometheus (den senaste har jag inte sett pga Prometheus).

Apollo 13 (som jag delvis såg om i helgen) har alltid varit en favoritfilm, kanske för att den visar att jag har rätt när jag är sådär himla rädd för rymden, kan det gå fel så går det fel. Mer om min rymdrädsla kan du läsa här.

På söndag skriver jag som sagt mer på Kulturkollo och då kommer jag avhandla min favoritrymdbok och lite mer film. Stay tuned.

A game of thrones av George R. R. Martin

Jag har redan berättat om hur jag tröttnade och sen efter flera år kom på att det var dags igen. Och sanningen är den att jag aldrig tyckte annat än bra om boken, det är bara lite störigt när jag måste lämna en karaktär jag tycker om mitt i något för att träffa en annan jag kanske också gillar, men inte nödvändigtvis lika mycket eller då. Nu i andra omgången har jag kommit att inse att det handlar om tempo. När jag började läsa A game of thrones förra gången var jag inne i det här att jag ville läsa mycket och hela tiden, jag hade inte tid att ge boken tid. Nu är det annat. Jag har all tid i världen till att utforska den här världen, all tid i världen (inom rinlighetens gränser) till att vänta på att få veta vad som ska hända med Arya. Med det inte sagt att jag inte fortfarande kan bli irriterad när ett kapitel tar slut och jag vet att den personen återser jag inte förrän mitt i nästa bok…

Det finns väl inte en människa som inte vet vad A game of thrones är, har man inte läst böckerna eller sett tv-serien så har man i alla fall svårligen undvikit att höra talas om dem. Så handlingen tänker jag inte trassla in mig i. Det är tronstrider, gamla oförrätter, hat och lojalitet över hela linjen. Och så sjukt många människor att det bara går att släppa taget och hoppas att det inte spelar så stor roll att man inte minns vem ”The Hound” är (dåligt exempel, man minns nog vem ”The Hound” är, men jag minns inte vilka jag inte minns 😉 ). 

Låt oss inte sticka under stol med att det finns vissa problem med framställningen av kvinnor här, det är mycket bröst och sex och utsatthet. Det finns kvinnor som skulle kunna bli komplexa karaktärer vad det lider – Cathelyn, Cersei, Arya, Sansa och Daenerys. Men än så länge är det onödigt mycket hora eller madonna över alltihop, och skriver man fantasy så måste man inte nödvändigtvis plocka med det totalpatriarkala från verkligheten. Vad är det som gör att drakar kan vara realistiska hos vissa författare, men inte komplexa kvinnokaraktärer? Jag hoppas att kvinnorna får växa genom serien, bli fler och syssla med lite annat än att parera i männens stridigheter. Och så skulle det vara trevligt med en manskaraktär som kunde tänka och tala om kvinnor som något annat än ägodelar eller sexleksaker, som en vän till exempel, eller en människa rentav…

För att orka vidare och i hopp om att det ska bli bättre så kämpar jag för att trycka undan mina feministiska invändningar. Jag vill ju veta hur det går, och det är trots allt helt trollbindande i de sju kungarikenas värld. Jag fokuserar på mina favoritkaraktärer istället, som Arya (med tanke på att jag nu nämnt henne tre gånger i en inte helt lång bloggtext så förstår ni att hon är min bästa i den här boken), men jag är också lite svag för doldisen Lord Baelish, Lord Petyr alltså ”Littlefinger” (jo, för alla karaktärer måste ha minst två namn och ett smeknamn, annars vore det inte förvirrande nog) som lovar att blomma ut i värsta superskurken vad det lider. Jag älskar det. 

Jag har förstås redan fortsatt in i bok två, A clash of kings, en rapport därinnifrån kommer vad det lider.

A GAME OF THRONES
Författare: George R. R. Martin
Förlag: Bantam Books (2011)
Första delen i serien A song of ice and fire
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser, Eli läser och skriver

Och på tal om Stephen King…

…så hade jag ju tänkt se Det på bio för några veckor sen. Men jag insåg precis innan jag skulle köpa biljetten att det faktiskt inte går. Och det beror inte på att jag faktiskt avskyr skräckfilm och att bli rädd, det beror på det där andra som är Det för mig. Det är till stora delar en av de bästa böcker jag läst, inte en av de mest skrämmande, men den allra vackraste om uppväxt och en av de allra, allra sorgligaste. Jag kan fortfarande sex år efter att jag läste boken börja gråta över Georgie. När han ger sig ut i regnet med pappersbåten för att aldrig komma hem… Jag klarar inte av det! Och den här hösten när jag upplever att känslor som jag stängt ute länge återkommer med full kraft samtidigt som utmattningens avstängdhet ger vika så är jag helt enkelt inte redo för förlusten av Georgie i filmform, igen. Jag har nog med världen och vardagen och oron och allt. Jag kommer absolut se filmen, men det blir nog i hemmets trygga vrå så att jag kan stänga av om det inte går, och så blir det nog när jag är aningens mer balanserad. 

Tack Helena, och här kommer äntligen min egen Stephen King-tipslista

I forntiden, närmare bestämt 2011, hade jag ännu inte bekantat mig med Stephen King. Jag vet, det låter orimligt, men jag var helt enkelt obildad. Den gången, när jag ville stiga in i denna förtrollade värld av skräck, uppväxter och oknytt men inte riktigt visste hur, kom Helena Dahlgren till undsättning och försåg mig med en oundgänglig lista, som jag faktiskt följt rätt så mycket rakt av. Här finns den. Efter sex år, en hög böcker och en King-helg i ryggen tycker jag att det kan vara dags för en egen lista. Den är naturligtvis inte lika initierad som Helenas, men den är. Så för er som vill träda in i Stephen Kings författarskap, här är mitt recept för en riktig kärlekshistoria.

Böcker jag läst, i den ordning jag läste dem:

Cujo och The long walk (Maratonmarschen)
Det här är böcker jag tror mig ha läst i tonåren, men det är möjligt att jag bara läste valda delar av dem. Jag minns hur som helst att jag gillade mycket och vissa delar av framförallt Cujo framstår lika tydliga idag som när jag läste (tyvärr, det är förstås otrevliga delar)… 

Bibliotekspolisen
En novell ur Mardrömmar. Jag älskar när bibliotek får vara ondskans högborg, och därför, inte därför att den är särskilt bra, gillar jag också den här novellen.

After sunset (Strax efter solnedgången)
Ingen helgjuten läsupplevelse, men den har novellen N som är fantastisk. Här någonstans var det som jag bad om hjälp.

Different seasons (Årstider)
Fantastisk novellsamling med Rita Hayworth and the Shawshank Redemption, Apt pupil och The body. Tre riktigt bra noveller (inte konstigt att två av dem ligger till grund för två av de allra bästa filmerna någonsin – Nyckeln till frihet och Stand by me). Den fjärde kan man hoppa över…

It (Det)
En av mina största läsupplevelser någonsin. Man måste vara beredd att bortse från de ca 300 avslutande sidorna, men gör man det har man en på gränsen till perfekt uppväxtskildring. Visst är det skrämmande, men mest av allt ändå sorgligt och fantastiskt. Det känns in i hjärterötterna, länge.

Salem’s lot (Staden som försvann)
Inte en fantastisk bok, men ändå bitvis glimrande. Bra och stilbildande i vampyrgenren, ibland också hjärterotsdragande uppväxtskildring och en berättelse om sorg så stark att man går sönder.

On writing (Att skriva)
En av de allra bästa böckerna om skrivande. Som en extralång variant av de där också i normala fall babbligt långa för- eller efterorden som jag älskar så mycket.

The stand (Pestens tid)
Jag gillar den här postapokalyptiska sagan bäst när den är apokalyptisk, när smittan sprider sig och de vandrar. Sen blir det lite mycket, men det är ändå bra hela vägen igenom.

Misery (Lida)
Här är det bra på riktigt, från början till slut, inga svackor, ren skräck rakt igenom. Annie Wilkes…

Dolores Claiborne
Mörk, hemsk och vardaglig kvinnoskildring som jag nästan inte kan förstå hur jag kunde leva utan så länge.

Böcker jag vill läsa snart

  • Bag of bones (Benrangel)
  • Maratonmarschen (Efter som jag ju inte är säker på att jag verkligen läst hela, och om jag gjorde det är det hög tid för ett återbesök)
  • Duma Key
  • 22/11 1963

Har ni något ni vill tillägga till listan över Stephen King-böcker jag bara måste läsa?

Jag snackistipsar hos SelmaStories

Om du vill bli lite tipsad om böcker som det kan tänkas att det blir lite snack om i höst kan jag rekommendera ett besök hos SelmaStories. Jag och ett gäng andra bokbloggare gissar nämligen lite kring just snackisar där just nu, alla tips hittar du här. Jag valde dessa tre och skrev följande om varför:

Krokas av Elin Olofsson: En bok som många kommer läsa under hösten, Elin Olofssons skildringar av människor i glesbygd är alltid gripande och relaterbara. Den här gången är jag extra glad över att hon skrivit en roman som utspelar sig i efterkrigstidens Sverige, så historisk har hon inte varit sen debuten Då tänker jag på Sigrid.

Långt fall av Denise Mina: I Långt fall fördjupar sig deckarförfattaren Denise Mina i ett verkligt mordfall från 1950-talets Glasgow. Boken bör hamna på mångas favoritlistor i höst, inte bara för att Denise Mina hänger på true crime-trenden utan främst för att hon gör det så bra.

Det goda folket av Hannah Kent: En djupt efterlängtad bok av alla oss som föll handlöst för hennes En mörderska bland oss härom året. Också den här gången utspelar sig berättelsen i ett litet samhälle i förgången tid vilket förstås bådar gott för alla oss som längtat.

En bokcirkel och en lätt spekulation

Två korta bara:

1) Kulturkollo läsers nästa bokcirkel kommer handla om förträffligt finfina boken Hägern av Lise Tremblay. Hur mycket jag tycker om den kan du läsa här (men vänta kanske tills du läst boken om du vill vara helt oförberedd). Information om cirkeln finns här.

2) Det är ju nobeltider och traditionen bjuder någon sorts gissning. Men traditionen är lite omkullkastad efter förra året känner jag, jag har varken lust att försöka eller tro på att jag kan gissa rätt pristagare. Men önska kan man ju alltid. Jag skulle bli gråtfärdigt lycklig om Colm Toibin eller Margaret Atwood fick priset och lite mer lugnt, men ändå uppiggat glad om Ngugi wa Thiong’o (han uppfyller ju dessutom kriteriet att namnet måste vara svårstavat för bibliotekarier, som söker på pristagaren i bibliotekskatalogen sjutusennitton gånger de första dagarna, med råge) eller Jamaica Kincaid tog hem det. Eller någon okänd som jag blir sugen på att läsa, det vore kanske det allra roligaste.

Dolores Claiborne av Stephen King

Egentligen började det lite besvärligt när jag först kom att umgås med Dolores. Jag försökte lyssna på henne, en inläsning av Frances Sternhagen som i och för sig var smått fantastisk, men när jag insåg hur boken var upplagd insåg jag också att det inte var görbart att fortsätta med lyssnandet. Det finns inga kapitelindelningar i Dolores Claiborne, inga andningspauser. Det är bara en enda lång, malande berättelse. För att det måste vara så, för att det är så Dolores redogör för vad som hände. Som läsning är det fenomenalt, som lyssning för intensivt och jobbigt. Så när jag la ner ljudbokslyssnandet och tog mig an boken istället blev det något helt annat.

Tack och lov för det, Dolores Claiborne är ännu en av dessa riktigt bra King-skapelser. Den är ännu ett exempel på att han visst kan avsluta en berättelse och inte tvunget måste trassla in sig några meningslösa hundra sidor först. I Dolores Claiborne är det precis noll onödiga sidor. Det är befriande.

Jag gillar Dolores och Vera, de är den där typen av bitchiga, kantiga fruntimmer som jag lätt tar till mitt hjärta i bokform. Här är de också oerhört sorgliga. Och otursamma. Jag ägnar halva boken åt att längta till att Dolores ska göra det hon måste. Sen ägnar jag resten av boken åt att förstå vad det innebär att ha gjort något sådant. Stephen King skriver så snyggt om gränser man inte får passera, hur mycket man än tycker att det är befogat. Jag tror att alla hejar på Dolores och kan förstå att hon agerar som hon gör, men när det väl är gjort står hon ändå där ensam med att ha gjort det. 

Den här boken handlar om skuldkänslor och sorg, om fasansfulla beslut och mardrömmar. Den handlar om att tvingas in i situationer och sen tvingas ta ansvar för dem. Jag älskar att Dolores Claiborne är ett porträtt av två säregna kvinnor där alla män på sin höjd är bifigurer. 

Det finns mycket att tycka om med Dolores Claiborne, kvinnan såväl som romanen.

DOLORES CLAIBORNE
Författare: Stephen King
Förlag: Legenda (1993)
Översättare: Lennart Olofsson
Köp den t.ex. här eller här.

På liv och död

Idag skriver jag om liv och död på Kulturkollo. Det blev en något oväntad betraktelse över Stephen Kings Lida och Jenny Diskis Den sista resan… Texten hittar du här. Och det blir också första delen i någon sorts fragmentariskt Stephen King-tema här på Fiktiviteter under veckan. Håll utkik efter mer kungligt alltså.

Vad jag minns från bokmässan…

…är inte så mycket som man skulle kunna tro när den ju fortfarande pågår och det mest avlägsna ligger bara några dagar bort. Men utmattningshjärnan gömmer saker och har jag inte anteckningarna så minns jag inte vad klokt alla sagt i seminarierummen. Men några saker bär jag med mig:

Sorg över att ha gått genom Göteborg i höstvärme och sol och bara kunnat tänka på nazister. Jag orkar inte skriva mer om det, jag snor helt enkelt text från mitt lördagsinlägg på Kulturkollo (hela texten finns här):

Det har varit en sorg att promenera genom ett höstsoligt och varmt Göteborg de här mässdagarna och finna sig omgiven av massiv polisnärvaro. På mässan märks det främst i väskgenomsökningarna och den förhöjda närvaron av säkerhetspersonal och poliser. På stan översköljs jag, trots att jag gör motstånd, av en sorts undergångskänsla när jag går genom ett hav av inte bara höstlöv utan också  poliser som utspridda i klungor förbereder sig längs NMRs demonstrationsväg. Jag försöker skärpa till mig, jag vet ju att ingenting tar slut idag, historia skapar vi hela tiden, nazismen (och rasismen/homofobin/misogynin/hatet) sker hela tiden liksom motståndet. Och ändå övermannas jag av en ilska så stark att den slår över i sorg. Igår när jag tråcklat mig förbi alla polisklungor kunde jag inte hålla tårarna tillbaka, jag grät mig fram över Heden. Det måste få vara ok, även om jag önskar att jag kunde agera med någon sorts beslutsamhet istället, formulera något viktigt eller ta ilsken ställning på något sätt som räknas. 

Maratonläsningen av Anne Franks dagbok var ett väldigt fint inslag i Svenska PENs monter, det var en plats att sitta ner och låta tankarna vila för att sen ta itu igen. På bilden ovan är det Annika Koldenius som läser bakom lampan.

Seminariet Flykt till varje pris där Elin Boardy och Golnaz Hashemzadeh Bonde samtalade kring vad flykten från något och det man kommer till gör med människor. De talade om ögonblick då allt fryst och om det där svåra med att barnen måste uppfostras till att få en egen, från föräldrarna skild, världsbild för att bli lyckliga. Och den oundvikliga men oerhörda sorgen som ligger däri. Det sas så mycket viktigt och intressant på det seminariet att jag fortfarande går tillbaka till anteckningarna och hittar nytt.

En oerhörd kärlek till hotellrumshäng! När hjärnan plötsligt (och alltid minst tio minuter i efterhand, när allt blir orimligt oöverstigligt direkt – jag hade nästan behövt ledsagare den här helgen, någon som tagit mig i hand och sagt att ”om en halvtimme är det nog för dig, låt oss lämna det här huset genast”) säger upp sig och minsta intryck är lika med döden, då är det guld att ha ett hotellrum att gå till. Jag har hängt rätt många timmar på hotellrum i helgen och jag har faktiskt älskat varenda minut.

Att Kulturkolloredaktionen äntligen kunde träffas i sin helhet. Vi hade en jättefin kväll igår och har planerat massor av roliga saker, håll utkik framöver!

Nu sitter jag på tåget hemåt och bär nog framförallt med mig en känsla av tacksamhet. Över att jag (typ) orkade i år, över att de antidemokratiska krafterna inte tilläts stå oemotsagda, över att inga katastrofer inträffade. Och över att få komma hem till den rätt så folktomma skogen igen.

Krokas av Elin Olofsson

När jag lagt undan Krokas efter att ha läst klart, när jag tagit en långpromenad i solen för att låta den sjunka in, då inser jag lite förvånat att det är Elsa jag kommer minnas. Det är nog till och med hon som fick mig att ta den där promenaden.

Elin Olofsson är bra på mycket, men allra mest tycker jag ju om hennes sätt att beskriva landsbygden och dess kvinnor. De där kvinnorna som är lite knepiga och hårda och liksom vassa. Som rätt många av de kvinnor jag växt upp med, och (lite mer än jag vill erkänna) som jag. Som Gun-Britt i Gånglåt och Sigrid i debuten Då tänker jag på Sigrid. Här är det Elsa. Det går att förvillas att tro att Uli, tyskan som kommer till Krokom för att hitta sanningen (eller vad det nu egentligen är hon är ute efter), som är viktigast. Hon är en så sprudlande personlighet, med många synliga problem och en osläcklig lust till livet. Men det är Elsa och hennes beslut som dröjer sig kvar. Hon är en ordentlig människa som agerar utanför ramen, utifrån gammal hederlig, motvillig, medmänsklighet. Jag älskar civilkuraget som ligger i att inte riktigt veta varför man gör som man gör och ändå göra det för att man måste.

Bortom Elsa och Uli är jag också väldigt nyfiken på ganska många i Elin Olofssons Krokom, som Forsen, Tora och gubben Olsson till exempel. Jag hade gärna läst lite mer om dem, boken kunde ha varit längre, eller fler…

Det är alltid lite småjobbigt att läsa nytt av en favoritförfattare, hur håller man nere förväntningarna för att slippa bli besviken? Med Elin Olofsson har jag nog nu ändå lärt mig att jag kan släppa oron, hon levererar alltid. Jag känner mig trygg i hennes sällskap vilket alla mina Elsa-egenskaper applåderar. Vi lite knepiga och småvassa fruntimmer gillar sånt man kan lita på.

KROKAS
Författare: Elin Olofsson
Förlag: Wahlström & Widstrand (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Vi har ju inte ens pratat om Alias Grace än…

Vi har fördjupat oss så mycket i Handmaid’s tale det här året (jag kämpar fortfarande kan jag säga, långsamt, långsamt men jag ska ta mig igenom). Så mycket att jag inte ens reflekterat särskilt mycket över att en annan av mina absoluta favoriter (kanske till och med den favoritigaste av dem) av Margaret Atwood – Alias Grace – kommer som tv-serie på Netflix senare i höst. Men nu har jag börjat längta. Den lär ju inte bli ljusare än Handmaid’s tale, men den är tung på ett annat sätt. Jag hoppas på en stark filmatisering och får vi det kommer det bli alldeles, alldeles underbart.

Den inte alldeles självklara bokmässan

Ja, hur tänker jag om bokmässan ett år som detta? Rätt mycket får jag säga. Fram och tillbaka. Jag har länge varit obeslutsam och rätt arg. Högerextrema publikationer och nazistdemonstrationer har förmörkat och överskuggat det mesta, lusten har inte infunnit sig än.

Det är nog ilskan som fått mig att bestämma mig för att åka trots allt. Litegrann är det också för att bevisa för mig själv att jag kan. Förra året var som en utmattningsmardröm och jag satt mesta tiden på hotellrummet, stirrade in i en vägg och hade ångest. I år ska jag i alla fall se till att jag mår bra. Och jag är beredd på att det kan betyda att det blir rätt lite mässa ändå. Från torsdagen och fredagen har jag seminarier inbokade, men lördagen har jag halvvägsfärdiga planer på att göra till en läsdag, någonstans väldigt långt från nazisterna.

Idag skriver jag, på Kulturkollo, mer om den där ilskan, men också om alternativa bokmässor, samtal och manifestationer mot högerextremism. Texten hittar du här.

Innan väggen av Anna Voltaire

Innan väggen är en bok som behövs. För alla oss som hittat vägen genom väggen, alla som är påväg mot den i högsta fart och faktiskt också för dem som är i sin allra mörkaste tröttfas (det finns en punktlisteformad sammanfattning i början).

Det intressantaste med att läsa böcker om utmattning nu är för mig att se hur många vägar in i det som finns, och ändå är det precis densamma. Anna Voltaire är läkare och skriver om sin egen erfarenhet som utmattad. Jag är bibliotekarie (en för den oinsatte möjligen förvånansvärt vanlig yrkesgrupp i utmattningsskaran) och lever delvis ett helt annat liv. Jag har två barn och inte sex stycken som Anna har. Jag har också till skillnad från Anna begåvats med en synnerligen förstående och jämställd man. Men jag känner igen allt ändå. För det är svårt att få folk att förstå att den där människan de levt med hela livet inte längre klarar av att de pratar i samtalston, hur skulle någon kunna begripa? Jag har också kommit dithän att jag kan känna igen orsakerna till varför det blev som det blev, när jag kraschade begrep jag ingenting, jag gjorde ju inte mer än någon annan. Men nu kan jag se att jag gjorde massor, la väldigt mycket tid och tänk på jobbet. Jag ville blogga massor och bra och läsa allt det där nya (och gamla) för att ha något att blogga. Jag var också tvungen att träna och hålla vikten och se till att alla läxor var gjorda och att alla lappar var lästa och ihågkomna. Jag har kommit att inse att jag ägnat väldigt mycket energi åt att komma ihåg precis allt åt alla (till stora delar helt oombett dessutom), nu betalar jag priset genom att komma ihåg precis ingenting ens åt mig själv. Och det är faktiskt riktigt skönt… Jag gjorde kanske inte mer än många andra, men det var likväl för mycket, för mig.

Jag äskar hur Anna Voltaire inte väjer för det som är livsfarligt mörkt med utmattning. Hur hon kan skriva att “Jag började för första gången i mitt liv tänka att det inte var så särskilt roligt att leva” (s 36). Jag har försökt formulera det själv utan att folk ska tro att jag ville ta livet av mig. Det var inte så dramatiskt, men det var livsviktigt att inse. När livet inte är roligt längre, när man helst bara vill lägga sig ner och sova och det kvittar lika om man vaknar igen eller inte, då har det gått för långt. Jag tycker också om hennes funderingar kring begreppet skör, jag tänker också på mig själv som just skör i mitt tillfrisknande, men jag gillar det inte. Jag är ju så himla stark. Men just nu är jag också skör, jag övermannas ofta av alla de där känslorna som jag inte kände under lång tid. Det är inte så konstigt egentligen.

Anna Voltaire lever ett liv helt olikt mitt och ändå känner jag igen nästan allt. För att utmattning förenar kanske. Och det tror jag är en viktig lärdom, det är viktigt att vi inte känner oss ensamma i det här för ur ensamhetskänslan kommer skammen. Och skammen ska vi hålla väldigt långt ifrån oss, den har jag också ägnat alldeles för mycket tid, och ingenting har den gett mig tillbaka. Den har helt enkelt ingen plats i ett tillfrisknande. 

Innan väggen ger mig igenkänning och styrka i ett sorts tillsammanskap. Den ger också praktiska, oerhört enkla och lättbegripliga, råd till den som letar sådana alldeles i början av utmattningen. Det är en bok som behövs, inte minst för den svarta humorns skull, vi måste kunna skratta åt eländet också när vi umgås med det som mest intensivt.

INNAN VÄGGEN: EN UPPLYFTANDE BOK OM UTMATTNING
Författare: Anna Voltaire
Förlag: Ordberoende förlag (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

En enastående karriär av Martin Engberg

Fy sjutton vilken jobbig bok! Inte bara är huvudpersonen en sån där hemsk person som gör precis allt jag högljutt ber honom ge sjutton i, boken väcker en massa minnen också.

Huvudpersonen heter Jonas och när vi först möter honom sitter han i ett seminarierum på Humanisten (hem till humanistiska fakulteten på universitetet) i Göteborg och genomlider sitt slutseminarium. Det går åt skogen och sen går det mer och mer åt skogen därifrån. Det är misslyckat doktorandliv och extrajobb på biblioteket för hela slanten. Rätt många skopor känna igen för mig alltså.

För några år sen var jag ju faktiskt doktorand på Humanisten i Göteborg (tack och lov inte på litteraturvetenskapliga fakulteten som är Jonas hemvisst, då hade jag nog inte klarat att läsa). Vissa saker kan jag känna igen rakt av, jag har också suttit i seminarierum och känt mig misslyckad. Det avrättningslika mötet där vi diskuterade mitt avhandlingsmanus för sista gången var tack och lov inte offentligt, det bar mer formen av ett utvecklingssamtal där jag fick veta hur oduglig jag var, hade det gjorts inför publik hade jag nog också lagt mig rakt ner på golvet och vägrat resa mig, som Jonas gör. Jag har inte varit i närheten av det hemska handledarträsk som Jonas sitter fast i (långt därifrån, jag hade turen att begåvas med synnerligen kompetenta och stöttande handledare), men jag vet om andra som inte lyckats få någon form av uppmuntran och stöd från sina handledare. Jag kan nästan förstå Jonas reaktion på situationen (man är väldigt utlämnad till sin handledare som doktorand), men verkligen bara nästan. Jonas är över huvud taget en person man kan känna en smula förståelse för rätt ofta, men bara en smula och bara en stund, sen gör han något superdumt. Jonas är inte en person att tycka om.

Många minnen, och mycken tacksamhet över sånt jag inte känner igen drar den här boken fram. Och det är rolig, men småjobbig läsning. Småjobbig särskilt om man är som jag att man har svårt med den där sekundärskammen. Men det är välskrivet, rappt, detaljsäkert och intressant, särskilt under första halvan av boken, sen tappar den tyvärr lite av fart och styrsel. Jag vet inte hur någon som inte varit insyltad i det akademiska ställer sig, men jag tänker mig att det här är rätt allmänmänskliga grejer, lätta att föra över på andra arbetsplatser. Ni kan alla bära med er i läsningen att jag försäkrar att det kan vara lite såhär, kanske till och med mycket såhär, men samtidigt inte alls.

EN ENASTÅENDE KARRIÄR
Författare: Martin Engberg
Förlag: Norstedts (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Anna på Kulturkollo