31 bra saker: Att hjälpa minnet på traven (och ja, det handlar om almanackor och listor)

Den fjortonde september 2016 gjorde jag slag i sak och började skriva dagliga dagboksanteckningar, något jag velat få in i en daglig rutin länge. Det var dagen innan jag förstod varför jag mådde så dåligt. Det var ett sätt att försöka ta kontroll över världen som höll på att rasa. Sen blev jag sjukskriven och trött bortom rimlighet. Antecknandet blev livsviktigt på mer än ett sätt.

Mina regler var enkla. Skriva varje kväll. Skriva bra och dåliga saker (och vara sjukt tydlig med färgkodning…). De bra sakerna (i rött bläck) måste komma först och sist som för att inkapsla de dåliga (mörkblå). Det var från början ett sätt att visa mig själv att det fanns bra saker också de dagar när ångesten var som störst, ibland var den bra saken ”att jag fick gå och lägga mig”, men det var en bra sak i alla fall.

I efterhand ser jag att antecknandet också var viktigt på ett annat sätt, om jag inte gjort det hade jag inte haft ett enda minne från utmattningsåret. På riktigt. Och det hade varit förfärligt, det ger en oförklarlig tröst att bläddra i böckerna och se tillbaka, minnas dagar utifrån de där anteckningarna.

När det var som värst hade jag också en annan anteckningsbok, en planering med anteckningar timme för timme över sånt jag inte fick glömma (typ duscha…). Den var superviktig då (även om jag hela tiden tänkte att jag hade koll och struntade i att kolla i den och glömde massor), men jag har inte orkat bläddra i den sen dess. Kanske är det dags snart, jag känner att jag glömt hur hemskt det verkligen var på botten. Visst minns jag igen varje gång hjärtklappningen återigen gör sig påmind eller de där dagarna när jag måste lägga mig rakt ner på hallgolvet och sova en halvtimme innan jag orkar gå upp för trappan hemma (true story). Men jag minns inte till vardags. Och jag tror att det är bra att minnas så att jag inte gör dumma saker, som att glömma bort varför jag skulle gå långsamt till kopiatorn och allt det där.

Att hjälpa mig själv att minnas och att plocka ut det bra med det dåliga är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.

31 bra saker: Lussefritt 2017

Nej, jag hatar inte Lucia alls, jag tycker till och med att det är en väldigt fin högtid. Men i år skänker jag ändå en tacksam tanke till planeringens gudinna som styrt så att mina ungar inte har lusseframträdande. För att jag då slipper delta i den evigt pågående diskussionen om vem som får och inte får vara vad i luciatåget, för att jag slipper tvinga ovilliga människor att klä ut sig och sjunga sånger, för att jag bara kan stanna hemma och slå på tvn, äta lussekatter och lyssna på luciasånger i frid. Och trycka i mig Vitklädd med ljus i hår till den varma morgonchokladen förstås.

Det här är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.

31 bra saker: En katt

Den här veckan handlar om katter på Kulturkollo. Jag har inget inlägg i ämnet utan lutar mig tillbaka och njuter av vad mina medskribenter skriver, i trygg förvissning om att jag redan skrivit det ultimata kattinlägget för egen del. Så för att än en gång hylla och tillbe min bästis Buffy hänvisar jag till detta kärleksinlägg från i våras: Åtta sätt på vilket katten kan förbättra ditt kulturella liv.

Och för att besvara utmaningsfrågan på Kulturkollo idag – ja, katten är det perfekta boksällskapet, det perfekta allroundsällskapet helt enkelt.

Buffy är förstås ingen sak, men hon får ändå bli en av de där 31, äras den som äras bör helt enkelt… Alla bra saker hittar du här.

Hopp av Rebecca Solnit

Allt handlar om perspektiv. När jag förtvivlar inför samtiden har jag ofta tappat sammanhanget. Det är på många plan illa nu, men mycket har ju faktiskt också blivit bättre.

Rebecca Solnit skriver kraftfullt. Jag minns fortfarande hur jag nästan slogs till marken av Män förklarar saker för mig. Här, med Hopp, lyfts jag snarare mot himmelska höjder. Jag blir så lycklig av att läsa hennes funderingar om folkliga rörelser, revolutioner och kraft. Om förändring och titelns hopp. Helt uppfylld blir jag.

Det är också fint att påminnas om den tid hon skrev boken i. Jag minns hur jag själv var helt förtvivlad över att George W Bush blev omvald som president, hur han var den värste president jag kunde tänka mig. Det var tider det…

Solnit skriver att när vi drabbas av förtvivlan är det ofta så att hoppet förlamats. Så kan jag ofta känna, att något i mig frusit till is, det kan vara hoppet. I dagar som dessa rör det dock på sig, det vaknar igen. När jorden skakar under våra fötter så som jag känner att det gjort med #metoo-styrkan i höst. Bara att kunna tänka tanken att det kan vara nu patriarkatet rämnar är svindlande, bara tanken väcker hoppet. Jag vågar hoppas på en bättre värld för oss alla (för självklart vinner också männen på att patriarkatet faller). Det är en fantastisk känsla, jag har saknat den.

HOPP
Författare: Rebecca Solnit
Förlag: Ordfront (2017)
Översättare: Helena Hansson, originaltitel: Hope in the dark – untold histories, wild possibilities
Köp den t.ex. här eller här.

Boken och hoppet är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.

31 bra saker: Poesi

Det känns som att jag mött poesin på nytt i år. Som tonåring andades jag det poetiska, läste och skrev oavbrutet, likaså i tjugoårsåldern, men sen tappade jag det.

I år har jag lyssnat på poesin istället för att läsa den och det har varit lite av en uppenbarelse. Emily på höstpromenaden, Tomas vardagsrum i mitt sovrum och en grön bänk i Paris precis bredvid ForshagaAthenas ursinnesdriv och Agnes sökande.

Det här är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.

31 bra saker: Att läsa tillsammans

Egentligen har jag aldrig varit så förtjust i det där med bokcirklar. Mest för att jag har så svårt för att läsa till en deadline tror jag, det liksom låser sig. Men efter några år av bokcirklande på jobbet och Kulturkollo läser har jag börjat se att fördelarna överväger. Jag tror också att bokbloggandet hjälpt mig att se hur mycket mer det ger att dela läsupplevelser och kommentera och samtala kring dem. I dag skriver jag på Kulturkollo om bokcirklar som aldrig kommer bli verklighet, men som jag ändå kan drömma om. In och läs

Det här är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.  

Nej är inte nog av Naomi Klein

En av anledningarna till att jag tycker så mycket om att lista bra saker är att tiden är ur led, världen är galen och ibland är det svårt att orka. Det behövs hopp om framtiden för att orka tänka på den och i en värld av tvångsutvisningar, vardagsrasism, sexism och Donald Trump är det faktiskt svårt att navigera och leva. Jag har dukat under för hopplösheten mer än en gång och jag vill inte glömma att min utmattning också delvis sprang ur samhällelig depression. Någon har talat om en avgrund som plötsligt öppnar sig framför en och blottar hur förfärligt allt faktiskt är.

Nästa år är det riksdagsval. Med tanke på hur det har varit de senaste gångerna vill jag bara lägga mig ner och gråta och ge upp bara tanken snuddar vid mig. Så kan jag förstås inte ha det. Jag måste jobba på att greppa tag i hoppet när det visar sig.

Under hösten visade det sig bland annat i Naomi Kleins förklarande och uppviglande bok om Donald Trumps existens, Nej är inte nog: så står vi emot Trumps chockdoktrin och skapar en ny värld. Hade den bara innehållit förklaringar om hur Trump kunde vinna (och hur Hilary Clinton och Bernie Sanders egentligen kunde förlora) och hur vidrigt mycket värre det blivit sen dess hade jag inte stått ut. Men Naomi Klein ägnar stort utrymme åt tanken om motstånd och hur det kan se ut. Goda exempel i historien och i nutid, det som kokar ner i solidaritet och tillsammansskap. Vi måste helt enkelt vårda hoppet och tron på att vi kan förändra tillsammans. Att vi är många som vill klokt istället för upp över väggarna galet. Att det finns godhet och sans också.

Och allt det där tror jag ju på. Jag blir glad över #jagärhär varje dag och att Vi står inte ut-rörelsen finns. Jag blir glad och sparar det i hjärtat som juveler varje gång jag tvingas att stå upp i vardagen och får understöd. Det finns så många kloka och varma människor därute, så många att sätta hopp till. Men jag vill ha mer! Hur gör du för att bevara hoppet och hur planerar du att överleva valrörelsen 2018?

NEJ ÄR INTE NOG. SÅ STÅR VI EMOT TRUMPS CHOCKDOKTRIN OCH SKAPAR EN NY VÄRLD
Författare: Naomi Klein
Förlag: Ordfront (2017)
Översättare: Joachim Retzlaff
Köp den t.ex. här eller här.

Hopp är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.  

31 bra saker: Den optimala muminmuggsguiden

Muminmuggar finns överallt, så också hos mig. Det tog mig inte många minuter att inse magin med dem. Muminmuggar är inte bara muggar, de är talismaner.

Här följer en guide för att bäst maxa mugganvändningen. Kalla det min muminguide till mental hälsa (för att inte säga överlevnad).

1 och 2) För höst och vinterkvällar som kräver vila och mys för att säkerställa överlevnad.
3) En riktigt somrig sommarmorgon på balkongen, alternativt en riktigt regnig dag i april när sommarlängtan är som allra mest akut.
4) De där morgnarna när man behöver pigga på sig alternativt känner sig rätt tuff.
5) Om några veckor.
6) Nu när julen närmar sig (det här är förresten min allra första muminmugg som jag fick i present och som startade hela galenskapen), men bara då.
7) För det allra mesta. Man kan inte hamna fel med Mårran oavsett om man väljer muggen för att hon speglar en själv (oftast) eller för att man vill värma henne. 

Det här är ett urval av mina mest använda eller bäst matcha känsla med mugg-kompatibla drickdon. Sen finns det förstås den rosa kärleksmuggen för dagar när man behöver tanka hjärtan med kaffet, och förfadern-muggen de dagarna man känner sig lite ruggig (nästan som att man ville bosätta sig i en kakelugn). Det viktigaste är inte hur man matchar utan att man gör det. Glöm inte det!

Det här är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.  

31 bra saker: Julboksläshögen

Här ser ni julbokshögen jag plockar läsning från i december. Fluff, mysterier, romance, fantastik – allt finns i min hög. Allt blir förstås inte läst i år (inte minst för att jag inte kommer vilja läsa bara julböcker i en månad…), men det blir ju en jul nästa år också…

Böcker i högen
Season of wonder (novellsamling med fantasy och fantastik)
Juldagar av Jeanette Winterson (också novelsamling och receptsamling…)
Let it snow av John Green, Lauren Myracle och Maureen Johnson (en sorts roman med tre noveller i…)
A christmas party av Georgette Heyer (myspusseldeckare)
The most wonderful time of the year av Joanna Bolouri (romance)
Christmas bride/Christmas beau av Mary Balogh (historisk romance)
Jul i det lilla bageriet på strandpromenaden av Jenny Colgan (julfluff med lunnefågel)

Det här är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.

31 bra saker: Serier, serier och serier

Mitt serieläsande brukar gå i vågor, dels beroende på vilka favoritförfattare som ger ut nytt och dels beroende på vad som kommer med kulturrådsboklådorna till biblioteket (det är jag som går igenom dem och bestämmer vad vi ska behålla och inte, serierna brukar jag vanligen alltid behålla, lägga in och låna hem). I år var läsperioden hösten. Mats Jonssons senaste skrev jag om igår och Nanna Johanssons Naturlig skönhet var också en sån där ny och given. Liksom Vei även om jag var sen på bollen. I kulturrådshögen hittar jag mer sånt som jag förvånas över, sånt som är nytt för mig. Där hittade jag i år bland annat Hjärnan darrar (som jag inte hunnit skriva om), Kaninhålet (och Synd, men den var inte ny, bara bortglömd i läsplanen).

Utmärkande för serier är att när de är bra så väcker de känslor i mig som romaner väldigt sällan når in till, det är intressant det där… Har du någon serie att tipsa mig om, någon favorit jag kanske missat?

Det här är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.

Nya Norrland av Mats Jonsson

Det finns några författare som jag tycker väldigt mycket om, flera av dem är serieskapare och en av dem är Mats Jonsson. Jag vet inte om det har med formatet att göra, men de som är riktigt bra på att skapa serier når verkligen ända in.

Av Mats Jonsson har jag läst nästan allt, jag har Pojken i skogen kvar men jag jobbar på det. Hey princess och Mats kamp läste jag några dagar när jag låg typ dödssjuk i lunginflammation för sex år sen (så lunginflammationsincidenten i den här boken går mig icke förbi, trots att den bara utgör en ruta), bara en sån sak.

Nya Norrland är allt det där jag älskar med Mats Jonssons författarskap. Det är vemodet och skarpblicken, det självironiska och det djupt politiska. Jag älskar det djupt politiska, säkert, men ändå bara delvis, för att det sammanfaller väldigt väl med mitt politiska (vänster, förvirrad nymedelklass). I Nya Norrland handlar det mycket om avfolkning och bygder som förändras, Mats Jonssons eget Bollstabruk men samtidigt också så många orter som byggts upp kring ett bruk och blomstrat men inte längre. Som platsen jag kommer ifrån. Jag tycker verkligen om hur han beskriver de där dubbla känslorna. Även om jag är mer hatisk i min efterkonstruerade dom över min barndomsort så bär jag samtidigt på en nostalgisk kärlek till platser, minnen, dofter, hus och människor där.

En annan sak som Nya Norrland gör bra är att prata klass. Den delen väckte också en massa tankar om hur viktigt klass varit för mig sen jag flyttade hemifrån. I det akademiska var det oerhört viktigt, att doktorera som arbetarklass är en pionjärsyssla och det märks. Inte minst på det där självklara självförtroendet man sällan får med sig från ett arbetarklasshem, vad ska man med det liksom.

Det är en fördom att man kan snabbläsa serier. Eller det är det förstås inte, man kan såklart göra det, men det är dumt. Nya Norrland tog mig flera veckor, för att det är så tätt och för att den kräver så mycket eftertanke.

NYA NORRLAND
Författare: Mats Jonsson
Förlag: Galago/Ordfront (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Nya Norrland är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.

31 bra saker: Lussekatt

Förra året har jag för mig att jag skrev om min kärlek till schackrutor och i år rör vi oss från småkaka till vetebröd. Lussekatter är nog det decembrigaste jag vet, tillsammans med pepparkakor då, och något av det godaste. 

Det här är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.  

31 bra saker: Lördagar

Veckans bästa dag! Vi behöver egentligen inte vara överens om vilken det är, men jag tycker definitivt lördag, med enda möjliga konkurrensen av fredag. Men i ärlighetens namn, det bästa med fredag är ju ändå att den förebådar lördagen.

Min perfekta lördag innehåller kattgos, minst en omgång chips, långpromenad, varm choklad (i alla fall om vintern), kanske lite bloggande, definitivt några timmars läsning. Och så någon sorts familjemiddag, som någon annan lagat…

Det här är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.  

31 bra saker: De bra sakerna är tillbaka!

Ja, det är sant! Den allra mest förfärliga av månader är över och en mycket mindre fasansfull ligger framför oss. En månad av pepparkakor, levande ljus och ledighet (efter all stressen allså, men den tänker jag blunda för och rationalisera bort i år). Och 31 bra saker förstås. Från och med idag kör jag varje dag resten av året och den första bra saken är just det, att sakerna är här igen. De brukar i alla fall ge mig lite nytt hopp om livet.

Det här är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.  

Bibliotek av Ali Smith

Till att börja med – det här är en mycket märklig läsupplevelse. Inte dålig eller upprörande, men märklig. Så många frågor. Att mellantexterna, där människor vittnar om sina biblioteksupplevelser, handlar om just bibliotek råder det ingen tvivel om, men hur hör novellerna ihop med det? Är det för att de handlar om ord, skrift, betydelsen av bildning som de hör dit under rubriken? Jag vet inte. Och behöver egentligen inte veta, det är fullt nog att få fundera kring det en stund.

Novellerna är lite udda, en del begriper jag inte alls eller så förstår jag men gillar inte, andra älskar jag sanslöst. Som Annanstans, den är en glimrande juvel. Jag brukar mäta novellsamlingar utifrån om de innehåller en novell som förändrar min värld, Annanstans är en sån novell. Och I gräset (om barnet med blommorna), så lågmält och fantastiskt bra.

Rakt igenom måste jag säga att jag tycker mycket om det skruvade och märkliga, det som jag uppfattar som Ali Smiths röst och ton. Hennes Flicka möter pojke var också lite speciell, och underbar. Hon känns fri och befriande.

En liten fråga om de där anekdoterna dock, hur kommer det sig att de alla (nästan) handlar om barndomsminnen*? Det är ofta så, jag minns särskilt en serie i DN häromåret där kända svenska berättade hur viktigt biblioteket varit för dem som barn. Är det ingen som besöker biblioteken i vuxen ålder som kan tänkas skriva något om det? Är det därför biblioteksdebatten som förs av tyckare i tidningarna blir så konstig hela tiden, för att inte heller tyckarna satt sin fot på biblioteket sen de var barn? Då har vi nog faktiskt ett större problem än vi är medvetna om. 

* Jag tycker naturligtvis också att barns och ungdomars upplevelse av biblioteket är superduperviktigt, viktigast till och med. Mina starkaste biblioteksminnen är förstås också från ung ålder. Men om det ska bli bra så måste vuxna bry sig om bibliotek också för sin egen skull. Och de måste gå dit.

BIBLIOTEK
Författare: Ali Smith
Förlag: Atlas (2017)
Översättare: Niclas Nilsson, originaltitel: Public library and other stories
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket

Fenomenala Grace!

Jag har tänkt en del över det där fascinerande med att en framtid som ännu inte är verklighet kan verka mer skrämmande än ett förflutet som bevisligen existerat. Jag kan ju inte låta bli att jämföra Handmaids tale med Alias Grace. Särskilt kan jag inte hålla dem från varandra när jag fått upp ögonen för att de berättar samma historia. Om kvinnors utsatthet, om mänskligt förtryck och om den livsnödvändiga reflektionen. Om att de små sakerna i livet är de viktigaste, största. Vill du läsa mer om hur jag tänker kring hur tv-serierna förhåller sig till varandra så kan du med fördel läsa min text på Kulturkollo idag.

Min relation till boken Alias Grace är lite speciell. Jag sparade den länge och valde att läsa den direkt efter att jag disputerat på min avhandling om kvinnor som mördade sina barn i 1700- och 1800-talets Sverige. Grace är en anklagad och dömd mörderska. Det kändes som en bra läsmatchning och det var det verkligen. Troligen är det därför jag älskar den så mycket. Därför och för att den är så galet välskriven och bra.

Serien är väldigt trogen boken, jag blir inte överraskad, men jag ser saker i ett annat ljus. Avsnittet om Mary Whitney (del 2) är något av det mest intensiva och illamåendeframkallande jag sett. I #metoo-avslöjandets ljus är det också fördjupande. Redan då förstås, fortfarande nu förstås, vi kan bara hoppas att någonting faktiskt händer nu till slut. Något som kanske gör att vi inte hamnar hos Offred för att vi drog lärdom av Grace…

Jag vill inte säga så mycket om tv-serien då jag tror att den mår bäst av att få upplevas utan förväntningar om det som ska komma. Jag nöjer mig med att upprepa att den är trogen boken, den är eftertänksam och långsam, men aldrig seg. Vissa saker måste naturligtvis rensas bort när en normallång roman ska bli en miniserie på 6×45 minuter, men jag tycker att man gjort rätt val. Det allra viktigaste är Grace och hennes knivskarpa observationer, relationerna och den där vardagligheten som gör ont att betrakta.

Det fria ordet av Johannes Klenell

Såhär är det med mig – jag kan lätt hänga upp mig på detaljer på ett helt orimligt sätt. Som namn i romaner till exempel… Jag fick lov att bråka med mig själv rätt rejält för att stanna kvar i Det fria ordet efter att ”Older Slang” och ”Edvin Metafor” introducerats. När jag tog mig vidare var jag fast, men jag måste ändå nämna det för att säga att det var väldigt nära att jag gav upp boken  (läs: slängde den i väggen). Och det hade varit väldigt synd.

Huvudpersonen Jonas delar det med mig att han kommer från en mindre ort i Värmland, inte samma ort, men nära nog. Det är inte mycket som handlar om det här, men det är likväl ännu en detalj, en som till skillnad från namnen, höll mig kvar. Och det där med att komma tillbaka och allt är bekant men annat känner jag igen liksom den där särskilda sortens isolation som kan uppstå på en ny (oändligt stor och folkrik) plats.

Det fria ordet, det vänsterorienterade mediehus där Jonas får jobb (eller vad det egentligen är som händer, det är oklart för alla inklusive Jonas) är naturligtvis Ordfront. Guano är Galago (där Johannes Klenell är/har varit redaktör). I alla fall någon sorts Ordfront och Galago. Jag som var en av de där prenumeranterna som försvann under de där åren som beskrivs känner igen en del utifrån och känner nästan ett knip av skuld i hela soppan. Och jag förfasas förstås, det är så klaustrofobiskt där i förlagskorridorerna. 

Jag gillar Det fria ordet (trots Older och Metafor), och allra mest för samhällsanalysen och beskrivningen av ett samhälle i förändring. Den konstaterande, uppgivna, men samtidigt vassa analysen av framförallt vänstern (men också allt det andra) ger nya perspektiv och känns uppfriskande. Det fria ordet rör sig över åren då internet slog igenom, när facebook kom (och vi inte hade en aning om hur vi kunde använda det), när twitter kom (och vi inte hade en aning om hur vi skulle använda det). Det är mycket som förändrats i vår vardag under de här åren och det känns nyttigt att fundera lite över det, och som inspiration till det passar också Det fria ordet väldigt bra.

DET FRIA ORDET
Författare: Johannes Klenell
Förlag: Natur & Kultur (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Synd av Elin Lucassi

Hur många feministiska och allmänpolitiska serier för oss med så kallade PK-åsikter (förr kallat sunt förnuft) behövs egentligen kan man undra. Uppenbarligen hur mycket som helst och mer och mer och mer. Vi behöver dränka landet i riktigt bra tankar om vardagslivet för att komma någonstans.

Elin Lucassi är alltid, alltid pricksäker och relevant oavsett om hon gör kortkorta seriestrippar om dagsaktuella frågor eller boklånga resonemang om synd och skam som här. I Synd utforskar hon de sju dödssynderna och hur vi kan använda dem för att komma vidare i livet, men också hur de kan ställa till det för oss. Framförallt är det här en bok med feministisk styrka, som en transfusion. Det finns så mycket bra här, som beskrivningen av ”inte alla män-paradoxen”, som det här med att inte gilla att ta selfies (jag gör inte heller det, av precis samma anledning – jag tycker inte att jag duger, jag har ofta precis som Elin Lucassi tänkt att jag borde gå emot magkänslan och fota loss som en motståndshandling), som funderingarna kring pappafeminister som fenomen. Jag tänker inte förklara närmare eftersom jag tycker att ni ska läsa boken istället. Verkligen tycker jag det.

Det finns en serie i den här boken som heter ”Mina barn föraktar mig” och det var en serie som verkligen rörde mig på djupet. Som den blödiga människa jag är nuförtiden (post utmattningsavstängning) började jag gråta när jag läste den. För att den berättar vad det faktiskt handlar om. Jag skulle rekommendera den här boken om den så bara innehöll den serien och resten blanka sidor. Den serien är liksom nog.

Jag läste faktiskt ut den här boken för rätt länge sen men ville spara publiceringen av den här texten till idag så att jag kunde använda bilden ovan. Hoppas Internationella mansdagen uppmärksammas grundligt av alla de som längtar den så intensivt i mars… 

SYND
Författare: Elin Lucassi
Förlag: Kartago (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, Och dagarna går, Enligt O

Tillbaka till något helt nytt (och idag är jag inte alls bitter)

Jag jobbar heltid igen nu och tror att jag överlevt den värsta zombietröttman som följde på den förändringen. Jag balanserar förstås hela tiden på gränsen till vad jag klarar av, men det känns som att jag blir bättre och bättre på att hålla mig på rätt sida. Och jag har till och med stunder nu när jag nästan känner mig som vanligt, vad nu det är…

När det gäller det där med läsning så går det hackigt. På vardagarna läser jag inte så mycket, i början av veckan orkar jag möjligen ljudbok eller något kapitel i en pappersbok, men sen är det kört. Helgerna däremot, då har jag ”gräva ner mig i sängen och läsa”-tid i massor

Idag skriver jag lite på Kulturkollo om en sak som irriterar mig storligen med hela den här utmattningsgrejen. Jag är ju egentligen väldigt tacksam över hur det var för mig, allt stöd jag fått och så, men när det kommer till samhälleliga aspekter är det ibland svårt att hålla bitterheten borta. Läs mer om det här.