Flipp och flopp bland klassikerna

Nej sommaren är inte över, inte ens semestern för min del (det är nu jag får känna njutet som var längt och lidande när alla andra gick hem och jag var tvungen (nåja, det var självvalt och inte allt för hemskt) att jobba de där extra veckorna), men på Kulturkollo börjar vardagen den här veckan. Med ett tema om klassiker och med en veckoutmaning som sig bör. Linda ber oss flippa och floppa klassiker vi läst.

Det är förstås omöjligt att välja bara en favoritklassiker, men jag gör det och tar Pär Lagerkvists Barabbas. Jag läste den 2012 och det händer fortfarande att den kommer till mig och kräver uppmärksamhet. Jag tror att det är dags för en omläsning snart, det känns som en bok att aldrig bli färdig med.

När det gäller att dissa en klassiker så kan jag nog inte säga att jag någonsin läst en som är värd en sågning, de som jag misstänkt vara så ickekompatibla med min smak har jag inte läst eller läst färdigt. Men min avsky mot Brott och straff som jag tvingades läsa på högstadiet är rätt markant. Den är förstås inte dålig och hade jag fått läsa den frivilligt och vid rätt tidpunkt i livet hade jag nog till och med kunnat uppskatta den. Men flippen får handla om att tvinga folk att läsa saker de inte är redo för snarare än själva boken.

Återvunnet från Kulturkollo: Att läsa paralleller och utveckling

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar om två litterära giganter som hör ihop.

Chimamanda Ngozi Adichie växte upp i det hus där Chinua Achebe en gång bodde. Det är lite spektakulärt faktiskt, en av de i nutiden och framtiden största och en av de i dåtiden, nutiden och framtiden största – på samma plats.

Att läsa Allt går sönder av Chinua Achebe är en stor upplevelse. Att få gå in i ett historiskt skeende och ges verktygen att förstå det. Att se hur kolonialmaktens kristnande krockade med de urgamla sedvänjorna och vad det kom att betyda.

Att sedan läsa Chimamanda Ngozi Adichies debutroman Lila hibiskus ger ännu en stor läsupplevelse men förhöjer också den tidigare. Inte bara återanvänds myten om och parallellen med sköldpaddan som lyfts till himlen med lånta fjädrar och sen störtar till marken. Här finns också de patriarkala strukturerna väl beskrivna tillsammans med det kvardröjande arvet från kolonialismen och de inre stridigheter som skakat Nigeria sedan Allt går sönders 1800-tal till Lila hibiskus nutid.

Jag tycker att parallellerna mellan de två böckerna är intressanta, men jag tycker att utvecklingen är ännu mer spännande. Hur allt går igen men i ny tappning. Föraktet mot den gamla andligheten som nu inte bara uttrycks av vita kolonialherrar och missionärer utan främst av djupt kristna igboer, i Lila Hibiskus främst kanaliserat genom pappan. Den patriarkala strukturen där manligt och kvinnligt behövs men till helt olika saker. Där det i Allt går sönder blir tydligt hur hela samhället skiftar när jämvikten glöms bort har kvinnans roll helt tryckts undan i Lila hibiskus, i alla fall i Kambilis hem där pappan tillbes som gud och där kvinnor och barn inte bara lyder utan hittar bortförklaringar till faderns våldsamma beteende.

I Allt går sönder berättas (nästan) hela berättelsen med Okonkwo i förgrunden. Det handlar om hans strävanden att göra rätsida på allt det nya som sker runtomkring honom. I Lila hibiskus är det tonårsflickan Kambili som försöker förstå och förhålla sig till en förändring som redan skett. Till konsekvenserna av det som en gång skedde med Okonkwo.

Som läsare är det en ynnest att få läsa två så storartade författare när man gärna vill förstå vad som hänt och vilken betydelse det har för det som händer nu. Lila hibiskus är mycket tydligt ett försök att berätta vidare på Allt går sönder. Det är absolut ingen kopia utan snarare ett fint sätt att föra stafettpinnen och historien vidare. Det är en sorts fan-fiction när det är som allra bäst. Och visst känns det som att det där huset har lite med det att göra. Det finns nog något skrivmagiskt i det där huset i Nsukka…

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här.

Ædnan av Linnea Axelsson

På Ædnans 555e sida står att läsa:

Vad tror du att de
fick lära sig om
samer i skolan

Och svaret är ingenting. Absolut ingenting lärde jag mig om denna del av vårt lands historia i skolan. Lite har jag lärt sen dess, men fortfarande kan jag oförsvarligt lite.

Ædnan ger mig något jag aldrig varit i närheten av, en känsla. För historien som skapar människosläkten. Jag lär om samernas historia av förflyttningar, fördrivanden och utsatthet förstås, det är ju de människorna jag får känna in i hjärtat. Men kanske ännu viktigare så känner jag svenskskulden som vilar tung över majoritetssamhället som tog sig rätten att ta sig rätten.

Men Ædnan är något ännu mer. Det är en förunderligt fin bok. Min bästa på mycket länge. Den kommer dröja sig kvar i många år. För all den förståelse jag fått, men främst för sorgen. Hela boken andas en sån sorg, naturligtvis en sorg som grundar sig i övergreppen mot samerna, men också en sorg som står bortom det, som rör det mänskliga. Sorgen som är livet.

Ædnan är en enastående läsupplevelse.

ÆDNAN
Författare: Linnea Axelsson
Förlag: Albert Bonniers förlag(2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Att resa och läsalyssna

Dagens sommartips på Kulturkollo handlar om resor och lyssning, du hittar det här.

Återvunnet från Kulturkollo: Några ord om dialekt

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar om dialekter och att göra sig hemmastadd i språket.

Dialekt är verkligen ett kapitel för sig. Den är enastående, uteslutande, inneslutande, skrämmande, och ,har jag lärt mig, livsnödvändig för att skapa sitt själv.

Jag har växt upp i en bygd och en släkt där dialekten är viktig. Den är vilka vi är, den är inte densamma som grannbyns och den är en markör för tillhörighet (och gränsdragning). Jag ska inte säga att jag tänkte särskilt mycket kring det när jag växte upp. Jag pratade mitt rätt grova mål och jag blev förstådd. Sen flyttade jag utom och skulle plugga på högskolan. Det var en chock.

Ingen begrep vad jag sa och jag fick lägga om till en sorts rikssvenska som aldrig kändes bekväm. Det var över 15 år sen och ända sen dess har jag kämpat för att hitta mitt själv i språket. Nu är jag tillbaka i Värmland igen men kan fortfarande bara prata min ursprungliga dialekt med min ursprungsfamilj, allt annat känns konstigt. Och det är någon sorts kapitulation som jag stör mig på. Att jag inte klarar av att vara mig själv fullt ut. Jag jobbar på det. Samtidigt som jag nu bott på så många platser att dialekten som är jag inte längre kan se ut som den gjorde.

Dialekt har alltså länge varit lite känsligt för mig. Och när det kommer till fiktion är det egentligen ännu värre. Att höra folk prata värmländska på tv eller film kan vara smärtsamt på gränsen till att klockorna stannar. Tänk Ulf Malmros. Smala Sussie och Bröllopsfotografen är säkert bra, men jag klarar inte riktigt av den där språkliga aspekten och kan aldrig njuta ostört. Det allra, allra värsta, men samtidigt också något av det mest spännande var förstås när Fredrik Lindström besökte mina trakter (nästan i alla fall) med sina Svenska dialektmysterier. Se på egen risk om du är dialektalt känslig men språkligt intresserad värmlänning.

Sen har vi dialekt i romaner och det är verkligen ett kapitel för sig. Jag är så galet kluven. Ofta störs jag av det dialektala eftersom jag måste översätta i huvudet, talspråk är inte skriftspråk helt automatiskt. Men sen kommer jag att tänka på Sara Lidmans Tjärdalen som gick hur bra som helst att läsa och där jag älskade den där extra dimensionen dialekten gav. Eller Gustaf Frödings ordlekar… Kanske är det så att när det görs motiverat och bra så adderar det till upplevelsen, men det är också förtvivlat svårt att få till det. Jag är fortsatt kluven.

Jag avslutar hela den här utläggningen med en fantastisk illustration av den dialektala språkförbistringen från Gustav Fröding. Det är värmländska, inte min dialektvariant, men nog så nära.

Å gubevars för dumt fôlk!
Att en annan, sôm ingen lärdom har, int allti ä sôm en ska, d’ä inga unner, men når di, sôm ska va för mer, int ä klar i bokstaveringskônsta en gang, d’ä lett.
Te äxämpel dä va en söndasmôra, sôm ja geck å spanklér på landsvägen. Da kommer dä en harrkär gånass mä glasyger för yga, å smal å vesen va’n, tocken sôm tocker ä.
”Gudagen, min goda man”, sa’n. ”Vet han, vart ja ska gå för te komma te prästgårn”, töckte’n.
”Håja, nock vet ja dä”, sa ja. ”D’ä inga kônst te komm dit. Når han ha gått ett litt stöck länger, kommer han te en väg te vänster, men den ska’n int gå, utta bar fortsätt, tess han kommer te näst vägskel, där dä tar å te höger, där ska’n gå.”
”Mä se”, sa harrkärsillänne å såg fundersam ut, änna sôm dä int skull var klar grejer. ”Mä se, inte te vänster, men te höger. Nå vidare da.”
”Jo, når’n da ha gått ett stöck te, så kommer’n te e å, å i åa ä e ö.”
”Vasa”, sa’n.
”Å i åa ä e ö”, sa ja.
”Men va i all ti ä dä ni säjer, a, o?” sa’n.
”D’ä e å, vett ja”, skrek ja, för ja ble rasen, ”å i åa ä e ö, hörer han lite, d’ä e å, å i åa ä e ö.”
”A, o, ö”, sa’n, å dämme geck’en.
Jo, den va nôe te dum den.
Dumt fôlk ur Gustaf Frödings Räggler å paschaser

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här. Missa inte heller våra sommartips som publiceras, ett per dag, under hela sommaren.

En dag i Ivan Denisovitjs liv av Alexander Solsjenitsyn

Om man vill ödmjuka sig lite, sätta allt i ett nytt ljus och inse hur bra man också har det är En dag i Ivan Denisovitjs liv en förträfflig bok. Det blir aldrig så illa som i ett sovjetiskt arbetsläger på 1950-talet.

En förträfflig bok är det också på andra sätt. Jag tycker till exempel väldigt mycket om tonen, den som gör berättelsen uthärdlig och till och med nöjsam att lyssna på. Det finns en humor eller i uppgivenhet grundad förnöjsamhet som gör att lägerlivet betraktas inifrån, men ändå med distans, det är nog det som gör att jag känner med Ivan/Sjuchov så mycket. Han tänker som jag känner att jag kunde ha tänkt.

Eftersom jag tycker så väldigt mycket om det här tänker jag mig att snart läsa mer av Alexander Solsjenitsyn. Min plan är att gå vidare till Cancerkliniken.

EN DAG I IVAN DENISOVITJS LIV
Författare: Alexander Solsjenitsyn
Förlag: Viatone (2017)
Inläsare: Gert Lundstedt

En sommar i Brighton av Lucy Diamond

Jag vet inte om det blir så mycket somrigare än såhär. Kärlek med förvecklingar, ny och gammal vänskap, hinder och olika försök att förverkliga sig själv. Och allt inramat av ett rätt mysigt hus med gemytlig grannsämja. Jo, jag gillar En sommar i Brighton.

Jag gillar Charlotte, Georgie och Rosa, men allra, allra mest gillar jag nog Margot som bor högst upp i huset och snabbt blir allas (och lite min) livsförebild. En sån där dam som med ålderns rätt skiter i allt oviktigt och satsar järnet på att leva varje sekund som hon vill ha det. Jag känner hur det genomsyrar hela berättelsen och det är en av sakerna jag gillar mest. Det och svärtan och smärtan som det finns rätt gott om.

En sommar i Brighton är bra avkoppling, och lite mer än en sån där fluffbok som passerar obemärkt förbi. Den är för allt i världen inte oförglömlig, men det begär jag inte av såna här böcker, däremot är den lite mer tänkvärd än jag förväntade mig. Ett gott sällskap en ledig dag.

EN SOMMAR I BRIGHTON
Författare: Lucy Diamond
Förlag: Printz publishing(2018)
Översättare: Ann Margret Forsström, originaltitel: The house of new beginnings
Köp den t.ex. här eller här.

Värmländsk reseguide

Idag Kulturkollo-tipsar jag om Värmland och vad man bör se där. Inlägget hittar du här.

Återvunnet från Kulturkollo: Kriget som aldrig tar slut

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar om krig (jag sa aldrig att det var de lättsmälta inläggen jag tänkt återpublicera…)

Vissa upplevelser tar aldrig slut, vissa sekunder etsar sig fast för evigt och vissa saker får inte glömmas. Förintelsen och andra världskriget är naturligtvis en sådan oglömbar tid. Och visst är det väl därför de är så ständigt närvarande i kulturen än idag?

När Miriam som heter Malika konfronteras med sitt förflutna i Jag heter inte Miriam blir detta hjärtskärande tydligt. För att hon inte kan leva med den hon en gång var och det som hände samtidigt som hon omöjligt kan förtränga det på riktigt och åter bli och förbli en hel människa. I Extremt högt och otroligt nära löper historien om förintelse, död och överlevnad i det förgångna parallellt med Oscars upplevelse av världen efter elfte september. Helena i Varför kom du inte före kriget försöker förstå sin mamma och vad kriget gjorde med henne. Och i Himlen i Bay city flyttar spöket av det förgångna in i källaren. Som en ständig påminnelse om att ingenting någonsin tar slut.

En författare som ingående avhandlat traumat som kriget var och är var Gitta Sereny. Hon skrev resonerande och inkännande, förfärliga, böcker om det tyska samhällets försök att minnas och gå vidare, om kommendanten i Treblinka, Franz Strangl (Vid avgrunden). Och hon skrev mastodontverket Albert Speer och sanningen som låter den nazistiske överarkitekten och rustningsministern berätta sin historia, använda sin omvittnade charm och ändå stå väldigt tydligt blottad och förstörd på slutet. Kanske för att han överlevde. Kanske för att kriget aldrig tog slut heller för förövarna.

I dessa dagar tänker jag mycket på att inte bara andra världskriget stannar för evigt, också dagens konflikter kommer att bli till minnen. Vi kommer ställas till svars av våra barnbarn på det sätt som vi ställer tidigare generationer till svars. Niklas Orrenius har beskrivit det där så smärtsamt bra i sin Drömmen om Sverige som inleds med ett samtal mellan honom och hans farmor och sen flyter in i ett framtida samtal mellan honom och hans barnbarn:

– Visste ni inte vad som hände i Syrien farfar?
– Jo.
– Vi läste i skolan att ni satte upp stängsel med knivblad?
– Ja.
– Var ni väldigt fattiga i Europa på den tiden?
– Nej.

Framtiden är nu. Det som komma skall bygger på det som varit, det som är och det som blir. Vissa upplevelser tar aldrig slut, vissa sekunder etsar sig fast för evigt och vissa saker får inte glömmas. Det är vårt gemensamma ansvar att minnas.

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här. Missa inte heller våra sommartips som publiceras, ett per dag, under hela sommaren.

Förbannelsen av A Yi

En försvunnen höna, en grannfru man tycker sådär lagom illa om och en illa övertänkt förbannelse. Det är huvudingredienserna i den här novellsoppan. Det är en ganska förfärlig anrättning, förvånansvärt välsmakande (för att innehålla så mycket elände på så få sidor) och lite tänkvärd.

Som så ofta med noveller känner jag att jag skulle vilja ha mer. Det här lilla utsnittet ur en vardag är intressant nog, men jag vill veta mer om de här grannfruarna. Varför bråkar de så förtvivlat och visst finns det väl något annat, väldigt fint, där också?

FÖRBANNELSEN
Författare: A Yi
Förlag: Chin lit (2017)
Översättare: Adam Sarac, originaltitel: Yangcunde Yize Zuzhou
Serie, Tidigare delar: titel
Köp den t.ex. här eller här.

En gång för alla av Sarah Dessen

När Sarah Dessen har skrivit en bra bok så känns den i hela kroppen, den lämnar en med tankar och känslan av vemod med några extra teskedar värme. När hon har skrivit en inte lika bra bok är den fortfarande läsvärd, men kanske lämnar den inte kvar så mycket efteråt. En gång för alla lämnade mig storgråtande i uterumssoffan, det är en riktigt bra Sarah Dessen-bok det.

Det som är så fint är att det får vara svårt och komplicerat. Människor är snälla hos Sarah Dessen, visst finns det dryga typer, men de flesta är personer med fel och brister som i grunden vill väl. Det som hänt i Lounas förflutna, kan inte göras ogjort eller oupplevt, det är ett trauma på riktigt. Jag tycker det är väldigt fint beskrivet hur det där med sorg kan fungera och hur Louna inte vill bort från det, inte vill ha det ogjort samtidigt som hon kämpar med att komma igång med livet igen. Och det är skönt att veta att alla runt omkring henne ser efter henne, bryr sig, låter henne hitta vägen själv.

En gång för alla är möjligen en ovanlig Dessen-bok eftersom den fokuserar en del på romantisk kärlek (det finns där alltid, men är egentligen aldrig huvudsaken även om det kanske verkar så först), men samtidigt finns alla de övriga ingredienserna också där på framträdande plats – familj, okonventionella familjerelationer och vänskap, som inte är en konflikt utan bara riktigt bra vänskap rakt igenom. Jag älskar Sarah Dessens böcker och hur hon gör dem till synes enkla för att kunna ge oss allt det svåra som faktiskt tyvärr, också, är livet.

EN GÅNG FÖR ALLA
Författare: Sarah Dessen
Förlag: Rabén & Sjögren(2018)
Översättare: Ylva Kempe, originaltitel: Once and for all
Köp den t.ex. här eller här.

Sommartips om sommarböcker

Dagens sommartips på Kulturkollo är skrivet av mig och handlar om böcker som utspelar sig under sommaren, synnerligen lämpliga att läsa nu alltså. Tipset hittar du här.

Återvunnet från Kulturkollo: Ett annat 80-tal

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar en del om Freddie Mercury och mycket om 1980-talet, jag tycker att det kan passa i dagar som dessa när vi firar märkliga 32-årsjubileum sen den där Wembley-konserten

Jag vet att det är meningen att man ska ha färglada och rent av pastelliga minnen av 1980-talet, men jag har inte det. Jag var 3-13 år de där åren och det är klart att jag minns. Musiken, modet, maten och allt det där. Men få favoritlåtar kommer från 80-talet, få filmer väcker nostalgi (Dirty dancing naturligtvis undantagen) eftersom jag såg dem långt senare eller i helt fel ålder för att uppskatta dem. När jag tänker 1980-tal och de åren av mitt liv tänker jag förstås mest vardagssaker (jag fick en syster, började skolan, blev tonåring), men när det kommer till omvärlden så är det Olof Palme, svältkatastrofen i Etiopien och Tjernobyl som etsat sig fast. Föga upplyftande, och inte så lite icke-pastelligt.

Därför har jag roat mig med att titta lite på hur andra väljer att minnas detta årtionde så här i efterhand. Och så tänkte jag lite mer på vad jag läste som hade med 1980-talet att göra i mitt tidiga 1990-talsliv, och vad jag ser och läser idag. Mycket aids blir det. Jag minns att jag själv snöade in och läste Elisabeth Glasers självbiografi När bara hoppet finns kvar om sjukdomen och hur den svalde henne och hennes dotter Ariel. Jag minns att jag läste En helt vanlig familj av Alice Hoffman på samma tema och jag bär fortfarande med mig vissa scener därifrån. Jag minns när skildringen av aids skiftade och blev mer än berättelsen om barn med aids. Jag minns And the band played on som var fantastisk och öppnade mina ögon på ett helt nytt sätt.

De senaste åren känns det som att det hänt något, skildringarna av 80-talet i sjukdomens skugga har nästan exploderat, när tiden gått och mer kan sägas kanske… Jag tänker på Carol Rifka Brunts fina berättelse om June och förlusten av morbror Finn i Låt vargarna komma. Och naturligtvis Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar som jag tror förändrat det här landet och synen på vår egen historia och vårt 80-tal, i alla fall en liten smula. Dallas buyers club är också ett försök att vrida på och berätta en historia på ett nytt sätt.

Att jag läst och sett alla dessa skildringar av sjukdom och elände beror, tror jag, på en enda man. När min idol Freddie Mercury gick bort, i det närmaste förföljd och hånad, i den där jävla sjukdomen 1990 föddes ett av mina starkaste minnen från det årtiondet. Då blev stigmatiseringen synlig för den tonåring som satt gråtande och lyssnade på Who wants to live forever i sitt trygga rum i det lilla samhället långt bort från allt. Jag älskar Freddie Mercury våldsamt än idag (nåde den som skulle säga något negativt om honom, otaliga är de dokumentärfilmare som hamnat i onåd hos mig då de betraktat honom som något sorts världssamvete som måste vara öppen med sin sexualitet och sin sjukdom för den goda sakens skull snarare än som en människa), jag lyssnar på Queen om inte dagligen så i alla fall veckligen. När jag berättade för mina Kulturkollo-kompisar att jag skulle skriva den här texten konstaterade Carolina att Queen är ”den perfekta gladmusiken som gör en ledsen….” Och så är det verkligen. Att lyssna på Freddies röst gör mig lugn och trygg, men det är alltid med ett litet stråk sorg. Jag tror att det beror på mer än att han är död, det är sättet han dog på. Att jag minns de där tidningsrapporterna och spekulationerna veckorna innan. Det gjorde mig så ledsen då, en ledsenhet som inte kunnat släppa taget. Det går bortom att jag naturligtvis inte kan lyssna på These are the days of our lives (en av hans allra sista inspelade låtar) utan att bryta ihop.

1980-talet var inte sorglöshet för mig, även om det naturligtvis var lättsamt och roligt och glatt också (men sorglös har jag aldrig varit). Jag gick inte omkring och tänkte på död och katastrof hela tiden (mindre än idag faktiskt). Man kan naturligtvis tycka att det är sorgligt att det här är det jag förknippar med ett helt årtionde då jag växte upp, men ni kan vara lugna jag har fullkomligt lyckliga minnen från min barndom. Det var omvärlden som skrämde. Och det riktigt sorgliga är att AIDS fortfarande dödar. Antalet hiv-smittade minskar, men aids dödar fortfarande på de platser i världen där människor har oturen att födas till fattigdom. Eftersom hiv, aids och fattigdom hör ihop och eftersom vi som haft större tur inte hjälper i den utsträckning vi borde kunna. Det är sorgligt på riktigt.

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här. Missa inte heller våra sommartips som publiceras, ett per dag, under hela sommaren.

Ur av Agnes Lidbeck

Nu har jag läst allt som Agnes Lidbeck skrivit. Vi är inte så lika, jag tror inte att vi skulle gilla varandra, men flera av hennes berättelser, karaktärer och ord har dragit tag i mig som få andra lyckats göra.

En av de där olikheterna (som inte är grunden till att vi inte skulle vara kompatibla, men som förklarar en del) är naturen och det får jag klart för mig i och med diktsamlingen Ur. Där är skogen skrämmande, men havet välbekant och tryggt. För mig är det helt tvärtom. Skogen är min trygghet och all min trygghet har egentligen med den att göra. Det är så oerhört fascinerande eftersom Agnes Lidbecks Förlåten väckte så många sårkänslor som fick mig att fulgråta utan slut eftersom han (eller i alla fall en av dem) som lärde mig att handskas med skogen är borta nu (och han är fortfarande borta och död varje morgon jag vaknar). Idag skulle morfar ha fyllt år. Det är en magisk dag. Den dag då vi alla träffades och umgicks och trivdes, alltid i solsken. I år är det inte så (men av ren envishet tänker jag fira alla dem jag förlorat under året, just idag. Jag ska fira morfar, mormor och farmor, fira deras liv). Ur handlar en del om sorg, jag kan relatera till den mer än jag skulle önska.

Ur handlar också om föräldraskap och barndom, den egna och barnens, hur de liksom vävs ihop. Det är fint, men samtidigt sorgligt. Precis så som jag tycker att livet är för det allra mesta. Det är fint, men sorgligt. Där möts vi Agnes Lidbeck och jag.

UR
Författare: Agnes Lidbeck
Förlag: Ellerströms(2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Bilden har ingenting med boken att göra, det är min favoritblomma från mina och morfars midsommarblomplockningsutflykter.
Min favoritpassage ur Ur (s. 16) får bli den för alltid försena presenten för i år:

Kunskapen om skogen ärvs med fötterna som stannar upp
och med knäna som faller mot mossan
den ärvs med fingrarna in under mattan av barr
med läpparna mot stammen och bladen mot handryggen

Beckomberga: Ode till min familj av Sara Stridsberg

Sara Stridsberg är en av mina favoritförfattare. Jag älskade Drömfakulteten (även om jag inte begrep hälften av den och den var väldigt jobbig) och jag älskade Darling river. Det gör det så svårt att beskriva vad jag känner inför Beckomberga: ode till min familj. Jag jätteälskar den?

Det som är så bra med Beckomberga är nog allt. Miljön är så fint beskriven, så längtande och vemodigt. Jackie och Jimmy darling, Sabina och alla andra. Jag känner dem i kroppen, även de som bara får några sidor och meningar, som Jackies mamma och Vita. Deras vikt för helheten framgår ändå med all önskvärd tydlighet.

I dagar som dessa liksom alltid och hela tiden är det viktigt att det finns bra skildringar av vad depression, psykisk sjukdom och självmord är och gör. Beckomberga är en tung bok, men samtidigt också en bok om saker som är som de är. Det finns lyckostråk och skönhet också i det mörkaste. Kanske just särskilt där.

BECKOMBERGA: ODE TILL MIN FAMILJ
Författare: Sara Stridsberg
Förlag: Albert Bonniers förlag(2014)
Köp den t.ex. här eller här.

Återvunnet från Kulturkollo: Bödlar, avrättningar och Smokey Nelson

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar om döden, igen…
Jag börjar lite ofint med att citera mig själv. Såhär skrev jag i min recension av Pär Lagerkvists Bödeln:

Jag har alltid fascinerats av bödlar och hur samhället ”räddade” en människa, tvingade honom att göra skitjobbet och sen stötte ut honom när rädslan för att han utförde arbetet blev för stark. Jag har också fascinerats av människan, han som levde i stugan bortom byn och förde dömda till döden. Hur levde han? Hur tänkte och kände han? Vem berättar hans historia?

Jag vet fortfarande inte vem som ska skriva bödelns historia, förutom Pär Lagerkvist då. Men detta specialintresse för också i förlängningen med sig en djup fascination inför avrättningen som rit, det skitiga, förfärliga, hemska.

Den gröna milen är en av mina allra bästa filmer, slutet på En mörderska ibland oss är en av mina mest fysiskt uppskakande läsupplevelser och nämnda Bödeln är en av de bästa böcker jag läst. Så när jag insåg att Christine Mavrikakis skrivit en bok om en dödsdömd fånge och att den boken kommer ut på svenska i vår blev jag nästan otillbörligt glad. Sekwa har tidigare gett ut formidabelt fenomenala Himlen i Bay city av Mavrikakis, du kan läsa här om precis hur mycket jag älskade den.

Smokey Nelson är egentligen inte alls huvudperson i Mavrikakis bok. Och den handlar inte om dödsstraff eller om avrättningar. Men vi får vara med när Smokey dör, vi får veta varför och vi möter en hel del människor som är emot att det händer trots att de själva slagits sönder av hans brott.

Avrättningen beskrivs egentligen inte särskilt ingående, men vi får följa med Smokey på hans förberedelser och vi får uppleva den genom Rays (en drabbad anhörig) ögon. Det blir egentligen något av ett oviktigt antiklimax. Och så är det kanske alltid? Beskrivs avrättningar egentligen någonsin särskilt ingående? Och är det i så fall bra när de gör det?

I Den gröna milen är det fruktansvärt explicit och ingående och illamåendeframkallande. För att visa på hur skitigt och hemskt det är. Usch ändå vad hemskt det är! I En mörderska bland oss stannar vi före avrättningsplatsen och ångesten som fyller Astrid och mig i de sista skälvande minuterna är så påtaglig och stark att jag nästan inte kan andas ens nu när jag tänker på det.

Jag har tänkt lite mer på avrättningar när jag sett Wolf hall nu i vår, det har inte gått att undvika jämförelsen med tv-serien The Tudors. I den senare frossas det i avrättningar och den allra, allra värsta är massavrättningen av männen som dömts för sexuellt umgänge med Anne Boleyn. Herreminje vad vidrigt det är. Säkert på något sätt historiskt korrekt (på något sätt alltså), men alldeles för närgånget och förfärligt för att det ska vara hälsosamt. I Wolf Hall får vi följa med dem ut ur fängelsecellen men sen är det nog där. Inget blod. Och det är verkligen inte mindre obehagligt för det.

Jag är alltså märkligt fascinerad av avrättningar. Jag har forskat om människor som dömts till döden och jag läser “gärna” om ämnet. Och jag är naturligtvis helt och fullt emot idiotin i verkligheten. Men faktum kvarstår att människor avrättades och fortfarande gör det. Det skrämmer och fascinerar mig. Jag både vill och vill inte veta. Och när det kommer till tv så vill jag helst inte se, men jag vill diskutera problematiken. Som de gör i Dead man walking till exempel, och som Catherine Mavrikakis gör i mycket fina Smokey Nelsons sista dagar. Och det är inte utan att jag undrar över hur Hilary Mantel ska hantera Cromwells slut i sin tredje bok. Jag känner mig ju rätt säker på att slippa avrättningen, men hoppas på många filosofiska diskussioner mot slutet. Och så kommer jag gråta så ohejdbart mycket från början till slut, för att jag vet hur det måste gå. Och det är då skildringarna är som bäst, när man slipper hoppas på benådning och kan ägna energin åt att utforska riten och företeelsen.

I verkligen hoppas jag dock alltid på benådningen.

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här. Missa inte heller våra sommartips som publiceras, ett per dag, under hela sommaren.

Nu tar jag semester

Idag är min första semesterdag. Den är efterlängtad och avhållen kan jag säga, tiden har varit lång och trött de senaste månaderna. Nu väntar förstås en allt för mastig läshög (den är löjligt stor, skrattretande faktiskt) som jag kommer förhålla mig väldigt fritt till. Vad jag mer tänker ägna semestern åt kan du läsa i dagens Kulturkollo-tips.

Inuti huvudet är jag kul av Lisa Bjärbo

Alltså. Orden räcker inte till för mig när jag ska beskriva den här boken och vad den är för mig. Och så säger jag inte för att Liv som är huvudperson i Inuti huvudet är jag kul har svårt att få ut sina ord. Så säger jag för att hon typ är jag. I alla fall jag som jag var i hennes ålder. 17 år, gymnasiet, min allra mest traumatiska tid. Jag var tyst, freakig och jättekonstig. Men det var också då jag reste mig upp och började våga förverkliga mig själv. Det var där någonstans det började hända. Så som det också är för Liv.

Jag älskar den här boken och Lisa Bjärbo för att hon har skrivit den och Liv för att hon finns för tystisar som är mitt i det just nu. Böcker som inte behandlar sånt här med vuxenpanik och supertydliga pekpinnar växer inte på träd direkt, varenda liten bokstav är livsviktig.

INUTI HUVUDET ÄR JAG KUL
Författare: Lisa Bjärbo
Förlag: Rabén & Sjögren(2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Läs gärna mer om vad jag och min bloggkollegor tycker om boken på Kulturkollo där vi konfererar Inuti huvudet är jag kul idag

Sommar på den lilla ön i havet av Jenny Colgan

Jodå, jag gillar det här. Lättsmält, men inte lättsamt. Lagom svärtad hemkomst och kärleksförvecklingar. Jag har känslan att det är så hos Jenny Colgan att den romantiska kärleken står litegrann i bakgrunden för det andra, så är det också här. Familjen kommer först och i det här fallet är det sorgen efter en mamma och hustru som inte längre finns där. Men det är också outtalad kärlek och oförrätter som fått ligga och gro alldeles för länge.

Jag tycker mycket om Flora, jag kan känna igen mig lite i henne och absolut i hennes känsla av att inte höra hemma vare sig i originalhemmat eller i det nya. Hon känner sig som en främmande fågel i så stor utsträckning att hon överför den känslan på alla runtomkring. Det fina med såna här böcker är att man vet från början att det ska sluta lyckligt. Här sitter jag genom hela boken och myser över att det kommer att ordna sig för Flora till slut.

Och nu vill jag också flytta till en avlägsen, oländig, trubbig skotsk ö.

SOMMAR PÅ DEN LILLA ÖN I HAVET
Författare: Jenny Colgan
Förlag: Massolit förlag (2018)
Översättare: Birgitta Karlström, originaltitel: The summer seaside hotel
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: och dagarna går…, Johannas deckarhörna, Västmanländskans bokblogg

Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren och Jesper Waldersten

Bröderna Lejonhjärta var min första, det var den där boken som ledde mig in på mörkrets stigar, irrade bort mig i skogen och fick mig att aldrig längta mig tillbaka till ljuset. Efter att ha läst Bröderna Lejonhjärta arton miljoner gånger under barndom och tonårsår fanns det inget annat än att fortsätta utforska det litterära mörkret, så som jag gör än idag.

Den senaste nyutgåvan av Bröderna Lejonhjärta är illustrerad av konstnären Jesper Waldersten. Ursprungligen togs illustrationerna fram arbetet med att hitta ett bildspråk för Tomas Alfredssons planerade (och uppskjutna) filmatisering av boken. Jag kan säga två saker om det. Det första är att jag hoppas så innerligt att filmen blir av, det andra är att jag började gråta av någon känsla som var märkligt lik lycka när jag bläddrade mig fram bland text och illustrationer i boken. Det är en magisk känsla när någon har läst en bok som man själv gjort och denne någon också har förmågan att uttrycka sig i en annan konstform.

Jesper Walderstens bilder är avskalade, kolsvarta och deprimerande. De väjer inte för det svåra bara för att detta är en barnbok och de bjuder in till fantasi och vidare tankar. Ingenstans är dörren stängd för den egna fantasin och det är ju det som gör en riktigt fin historia, oavsett om den är utformad i ord eller bild, eller både ock.

BRÖDERNA LEJONHJÄRTA
Författare: Astrid Lindgren
Illustratör: Jesper Waldersten
Rabén & Sjögren(2018)
Köp den t.ex. här eller här.