Mödrarnas söndag av Graham Swift

Åh vad jag tycker mycket om riktigt bra kortromaner! Mödrarnas söndag är verkligen en riktigt bra kortroman.

Det är så mycket som är bra här. Den drömska tonen mitt i det väldigt påtagligt vardagliga. Allt som bara händer och är liksom livsomvälvande i smyg. Det sensuella. Det sorgliga. Det vackra. Den där vårdagen som känns i huden och hjärtat.

Egentligen har jag bara en negativ sak att säga, eller mer av en fråga att ställa – vadan denna oerhörda fascination inför säd och manliga uttömningar hos författaren? Han får mig inte riktigt att tro att det verkligen är Jane som är så ockuperad av tanken på det. Är det någon sorts försök att visa på Pauls betydelse för berättelsen också när han inte är där? Det känns i så fall lite överflödigt med tanke på hur närvarande han är, också när han lämnat huset. Som en skugga litegrann vid sidan av bilden.

Jag tycker så förtvivlat mycket om Jane, trots att hon är otillgänglig, trots att jag bara får titta in i hennes tankevärld den där söndagen. Jag tror att det är just det, att jag får en glimt och sen inget mer. Jag tycker om att läsa när jag får skriva lite själv.

Hela tiden jag läste tänkte jag också på släktskapet med en annan fantastisk kortroman. Ian McEwans På Chesil Beach. Den hade kanske kunnat handla om Paul och Emma. Om inte om vore…

MÖDRARNAS SÖNDAG
Författare: Graham Swift
Förlag: Albert Bonniers förlag (2017)
Översättare: Hans-Jacob Nilsson, originaltitel: Mothering Sunday
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går…, Just här- just nu 

Fiktiviteter läser Den femte sanningen, del 1

Kampen gott folk, kampen! Och några till utropstecken på det!!!

För det första är mitt bibliotekslånade exemplar Den femte sanningen en horribel och själsdödande utgåva. Jag läser i och för sig mest e-bok på engelska, men använder den svenska tegelstenen för att hålla ordning på var jag är. Titta på den! Och inuti är det tätskrivet (det kan jag ju styra i e-boken vilket är en av anledningarna till att jag köpte en sån) och väldigt tätt på andra sätt också. Och samtidigt luddigt och pladdrigt. Eller något.

Hela delen (Fria kvinnor 1) där Anna och Molly samtalar med Richard om det förgångna och politik och sonen längtade jag vidare till nästa del eftersom de pratade så mycket. Jag gillar inte pratigt. Sen kom jag till anteckningsboksdelen och längtade tillbaka till samtalen… Och jag tänkte vid upprepade tillfällen (varje dag) att “nu ger jag upp” och “jag måste ju inte bara för att jag bestämt mig”, men det finns något där ändå, som fascinerar. Jag vill vidare. Och så tänker jag att jag gjort det värsta nu. Efter del ett vet jag nu hur upplägget ser ut och vad jag kan förvänta mig. Jag tror det kommer bli lättare att ta in vad de verkligen säger och beskriver nu, när jag är inne i det. Jag håller tummarna för att det är så.

Secrets of a summer night av Lisa Kleypas

Hon är bra Lisa Kleypas. För att en historisk roman (romance eller inte) ska bli så där lyckad krävs en förståelse för människor, men också tiden och det känner jag att Lisa Kleypas har. Här skriver hon lika mycket ett samhälle i förändring som hon skriver en kärlekshistoria, eller hon skriver väl snarare samhällsförändringarna genom kärlekshistorien. Snyggt är det i alla fall. Och bra.

I den här boken som är den första i en serie om panelhönorna (det måste väl vara den svenska varianten av wallflower, även om jag inte gillar den varianten alls) som tar saken (giftermålen) i egna händer är det viktigt att jag inte bara faller för den aktuella hjältinnan, jag måste gilla fler för att vilja läsa vidare. Och jag älskar dem verkligen, Anabelle kanske minst om jag ska vara ärlig. De galna amerikanskorna och Eevie som snart ska få sina egna böcker lovar att bjuda förstklassiga romantiska historier. Och Anabelle är förstås intressant i sig, även om Simon Hunt är mer lockande och det faktiskt är den där samhällsförändringen, där aristokratin ser sig snart omsprungen av en arbetande medelklass som tjänar sina egna pengar, är det mest spännande. Anabelle tillhör den gamla världen och den oerhört avskyvärde Mr (inte sir eller baron eller någonting, bara en sorglig Mr…) Simon Hunt den nya.

Jag har tidigare lyssnat på första boken i en annan av Lisa Kleypas serier, den här lovar att bli ännu bättre och jag kommer definitivt ägna mig åt väggblommorna (jag vägrar använda ”panelhönorna” en gång till…) under sommarens läsdagar.

SECRETS OF A SUMMER NIGHT
Författare: Lisa Kleypas
Förlag: Avon books (2015)
Del 1 i serien Wallflowers.
Köp den t.ex. här eller här.

Hemligheter små

En romancebok som utspelar sig i en fiktiv värmländsk småstad som heter nästan detsamma som min egen värmländska småstad, vem är jag att motstå det?

Christina Schillers Hemligheter små är verkligen en finfin debut. Jag har en särskild plats i mitt hjärta för romantiska berättelser om ”vanligt folk”, de som är som jag och grannen och som det får gå bra för till slut. Alexandra och Daniel (och alla andra omkring dem) är just väldigt vanliga och igenkänningsbara människor. Jag anade en fortsättning i slutet av boken och har nu läst mig till att det ska bli fler böcker i serien, jag ser fram emot att få läsa vidare.

Den värmländska småstaden då? Jo, den känns på riktigt. Mörka hemligheter, familjedrama och krossade hjärtan göms undan också i våra villakvarter och vardagsliv. Jag tycker att Forsberga känns väldigt mycket som en värmländsk småstad jag känner, även om den är större än den jag bor och tidigare bott i. Jag känner igen människorna. Och jag tycker om dem.

HEMLIGHETER SMÅ
Författare: Christina Schiller
Förlag: Harlequin (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Boklusen

Mãn

Jag har redan läst Ru och Vi och förväntade mig mer av samma magi. Fler ord vägda på guldvåg, fler outtalade drömmar, mer av det där svårdefinierade som gör Kim Thúys böcker till just hennes. Och jag blev förstås inte besviken på något sätt.

Jag läste Mãn under en vecka när jag höll på att gå sönder av trötthet och häggblomning. Det blev en ny sorts upplevelse där boken var som läkande nektar över hela mitt inre. Jag fick sjunka in i orden och låta mig vaggas, tröstas. Jag tror det är för att Kim Thúy alltid är så vänlig och varm som det fungerar så. Jag får vara med på mina egna villkor och berättelsen berättar sig själv på precis rätt nivå för att jag ska hänga med och ta till mig just i den stund jag läser den. Jag tror att Kim Thúys böcker är kameleonter som upplevs olika av samma läsare beroende på var, hur och när de läser dem.

Mãn handlar om kärlek. Om kärlek till en mor, till barn, till män. Kärlek som kan vara outtalad eller utskriken, kärlek som ser annorlunda ut och inte kan mätas. Kärlek som drivkraft och sänke. Allt det där som kärleken är och kan vara, berättat på ett helt nytt, Thúyskt, vis.

MÃN
Författare: Kim Thúy
Förlag: [sekwa] (2013)
Översättare: Marianne Tufvesson
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går…, Bokmania

Jag glömde den traditionella King-läsningen!

Igår när jag skrev att jag inte har några större läsplaner så skrev jag naturligtvis sanningen, men jag glömde nämna Stephen King. Och ingen sommar är komplett utan Stephen King, det vet vi ju alla. De här två finns med i mina oplanerade planer för sommaren, kanske hinner jag båda, en eller någon helt annan.

Sommarläsningsplaner…

I år blir det inga läshögar, inga lånehögar och ingen egentlig planering. I år ska vi gå på lust tänker jag, och långsamhet.

Jag har redan berättat att sommarens stora projekt är Doris Lessings Den femte sanningen och där kan vi nog inte riktigt tala om lust än, men det kanske kommer. Där handlar det om stora mått av envishet och hopp om framtiden…

Därutöver tänker jag mig hyllvärmarläsning, omläsning och lite sånt. I läsplattan har jag Elly Griffiths senaste om Ruth och det är ju tradition framåt juli. Lucy Dillons senaste finns också där och lockar. Någon Sarah Dessen. Och så kommer det en ny ungdomsbok av Julie Buxbaum i juni.

Bloggsommaren kommer inte se annorlunda ut än våren tänker jag. Det blir recensioner i den takt jag vill skriva dem och kanske någon ögonblicksbild från läsfåtöljen.

Hur ser dina sommarplaner ut?

Bäst hittills – Mina sommarläsningstips till dig

Håller du som bäst på att sätta ihop en riktigt ultimat läshög inför sommarledigheten och långa, lata läsdagar? Misströsta icke, jag har plockat ur russinen ur min läskaka (…) och presenterar här mina bästa böcker såhär långt i år, i någon sorts tematisk ordning (som faller ihop totalt mot slutet…):

Om unga människor
Korpgudinnan av Elisabeth Östnäs

Ordbrodösen av Anna Arvidsson

Since you’ve been gone av Morgan Matson

Tell me three things av Julie Buxbaum

Tio över ett av Ann-Hélen Laestadius

När pesten kom av Jill Paton Walsh

Klassiker
Endless night av Agatha Christie

Stoner av John Williams

Nytt och allvarligt
Syndavittnet av Mattias Hagberg

Tiden är inte än av Elin Boardy

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru

Mödrarnas söndag av Graham Swift

Memorys bok av Petina Gappah

Poesi
Jag är en grön bänk i Paris av Kerstin Thorvall

Skall av Agnes Gerner

Vitsvit av Athena Farrokhzad

Romantik
A governess affair av Courtney Milan

Andra himla bra men inte alls med varandra besläktade böcker

Wishful drinking av Carrie Fisher

Mãn av Kim Thuy

Såningsmannen av Violette Ailhaud

Har du några tips till mig? Vilka är dina bästa böcker i år?

 

När pesten kom av Jill Paton Walsh

När jag läst Tiden är inte än och åter påmints om min förkärlek för pestlitteratur hamnade jag i samtal med andra pestläsare och blev tipsad om När pesten kom som skulle vara den bästa av de bästa. Till och med bättre än min favorit Domedagsboken. Och kännarna har förstås rätt, När pesten kom är kraftfull som ett knytnävsslag.

Byn Eyam i Derbyshire slås i spillror av ett pestutbrott åren 1665 och 1666. Fasorna kan inte förstås. Och ska de beskrivas ska de beskrivas osentimentalt men uppenbart avståndstagande. Av någon som var med, men slutade försöka förstå. Som skriver för att slippa undan demonerna. Det är flickan Mall som berättar om när pesten kom och tog hela byn. Det är ibland osammanhängande och ibland tillkämpat känslokallt, men hela tiden förstår jag som läsare att det måste vara så eftersom smärtan annars skulle kväva.

När pesten kom är en bok om förtvivlan, rädsla och sorg, men också om kärlek. Dessutom, lite vid sidan av är det en oerhört spännande berättelse om tro, i ett landskap präglat av trosuppfattningarnas kamp. Hur två trosuppfattningar driver isär, men också för samman.

Naket, vardagligt, påtagligt. Osentimentalt. Känslosamt under ytan. Bättre blir det inte.

NÄR PESTEN KOM
Författare: Jill Paton Walsh
Förlag: Berghs (1986)
Översättare: Gabriel Setterborg, originaltitel: A parcel of Patterns
Finns att låna på vissa bibliotek (där inte boken blivit sönderläst), nyutgåva tack!

Såningsmannen

Såningsmannen är en förrädisk bok på så sätt att den utger sig för att vara en enkel berättelse om en by av ensamma kvinnor som längtar efter en man. När jag låtit den historien komma till mig öppnar sig dock berättelsen till att bli något mycket större. Ett vittnesmål över vad makthavares beslut långt bort gör med människoliv de inte ens bryr sig om existerar. Till exempel.

Såningsmannen kan läsas som den där enkla berättelsen och vara givande i sig. Men jag kan också som läsare välja att lyssna efter det där som inte sägs. Om sorg, saknad, längtan, ilska, ånger, hopp. Livet. Och när jag öppnar upp för det blir Såningsmannen en berättelse som aldrig tar slut. Det är så fascinerande hur det kan fungera med läsning och riktigt bra berättelser.

SÅNINGSMANNEN
Författare: Violette Ailhaud
Förlag: Elisabeth Grate bokförlag (2014)
Översättare: Anna Säflund Orstadius, originaltitel: L’homme semence
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Lyrans noblesser

Lite om stickning

Idag skriver jag om stickning som hobby på Kulturkollo.

Bland annat ser jag mig tvingad att skriva såhär om mitt livs andra Knit lit-upplevelse, tråkigt när den första var så bra

”Mitt andra försök med Knit lit förde mig till en ungdomsbok, How to knit a tangled mess av Rachel Elisabeth Cole, och den var inte alls bra. Med en story som bygger på att en tjej av misstag blivit anmäld till ett stickningsmaraton för att imponera på en kille kan det ju inte bli annat än fånigt. Särskilt som hon måste lära sig sticka kvällen innan… Det känns inte heller som att författaren själv har någon särskilt nära relation till stickning, vet hon ens hur det går till? Nej, hu!”

HOW TO KNIT A TANGLED MESS
Författare: Rachel Elisabeth Cole
Förlag: Tangled Oak Press (2014)
Del 2 i en serie

Lyrans feministiska sommarutmaning

Lyran tänker läsa feministiskt i sommar och det har jag planerat sen länge att också göra så jag hänger med i hennes utmaning. Vad jag läser är höljt i dunkel än så länge, jag håller mig inte med läslistor eller sommarhögar i år. Däremot vet jag att jag just nu läser Memorys bok av Petina Gappah och den är såväl fantastisk som feministisk så den kommer hamna inom utmaningens linjer. Dessutom har jag kastat mig in i sommarens stora läsprojekt – Den femte sanningen av Doris Lessing. Där kan vi tala om utmaning! Min plan är att rapportera läsningen av den tegelstenstjockisen efterhand och recensera hela läsupplevelsen i augusti när jag förhoppningsvis går i mål.

A perpetual estrangement

Övertalning av Jane Austen är en av mina favoritromaner och grundhistorien, två människor som nästan får varandra men tvingas isär av fördomar och påverkan, är så fin och enkel att den fungerar att återberättas om och om igen.

I Alice B. Ryders A Perpetual Estrangement är berättelsen om Anne och Frederick flyttad till nutidens England, till att börja med London. Berättelsen är oerhört lugnt berättade, kanske lite för långsamt. Där Övertalning är relativt kort och tät är A Perpetual Estrangement lite för lång (tids- och sidmässigt). Men långsam är att föredra framför genomhastad. Jag tycker ändå om lugnet i berättelsen, den ger framförallt Anne möjlighet att mogna.

Vissa saker stör jag mig på, som att de dricker så mycket, att pengar aldrig är något problem för någon och att giftermål är (enda) meningen med livet för dem alla. Trots att de är moderna Londonmänniskor, det känns inte helt övertygande. Åtminstone är det ganska sorgligt.

Ett stort minus är att Freddie inte är lika älskvärd här som i Övertalning. Han ska naturligtvis vara avståndstagande och sårad, men han ska inte vara elak. Jag har också jättesvårt för att det tar Anne och honom så lång tid (över ett år efter att han dyker upp igen) att faktiskt sätta sig ner och ta diskussionen, de är ändå vuxna och inte på något sätt bundna till konvenansregler från originalberättelsen.

Jag tycker att A Perpetual Estrangement är en ganska mysig tolkning av Övertalning, jag trivs tillsammans med Anne även om jag som sagt irriterar mig på hennes oföretagsamhet, och att hon är så skör och gråter hela tiden (ur ett mänskligt perspektiv är det naturligtvis mycket bättre att ge uttryck för sin smärta än att som original-Anne Eliot hålla det inom sig, litterärt blir det dock lite tröttsamt, särskilt som situationen kunde lösts medelst samtal för ett bra tag sen). Boken känns ibland lite väl fan fic-aktiv när dialogen inte övertygar. Men alla invändningar till trots så hade jag trevligt med A Perpetual Estrangement, och den gjorde mig oerhört sugen på att återbesöka originalberättelsen en gång till.

A PERPETUAL ESTRANGEMENT
Författare: Alice B. Ryder
2016
Verkar bara finnas utgiven via Amazon/kindle

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

Jag vet inte vad jag ska skriva om De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Ska jag dra i tanketrådarna den väcker eller måste jag låta bli? Här får inte avslöjas i förväg eller förstöras tankevurpor och händelser. Inte så mycket för spänningens skull utan mer för att berättelsen måste byggas som den byggs. Jag hade inte velat ha en enda pusselbit innan jag själv fick lägga dem på plats.

Är det här en dystopi? Ja, en sorts, det är en glimt in i en dyster verklighet skrämmande nära vår egen. Men vi har fortfarande ett val. Är det här en magisk tidsresa? Ja, och inte alls. Är det här en bok om terrorism och ett försök att förklara? Nej, den försöker inte förklara något. Den försöker förstå samhället och människorna i det. Men inga slutsatser. Inga punkter som är osuddbara.

De kommer drunkna i sina mödrars tårar är poesi och fakta, skönlitteratur och terapi. Det är den bästa bok jag läst på mycket länge. Den kommer vara en av årets allra största läsupplevelser och jag tror att det kommer vara en bok jag bär med mig länge i mitt läsliv. En roman jag kommer relatera andra till. Den har redan blivit en av de där riktigt viktiga grundstenarna, en bärande vägg.

DE KOMMER DRUNKNA I SINA MÖDRARS TÅRAR
Författare: Johannes Anyuru
Förlag: Norstedts (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Hyllan, Just här, just nu, Anna på Kulturkollo