Rymdens vemod

Idag skriver jag mitt rymdinlägg på Kulturkollo och det blev så att det kom att handla om vemod och hur vemodet gestaltar sig i rymdens oändlighet. Det låter mer pretentiöst än det är (hoppas jag) 😉 Texten hittar du här.

Ut i den oändliga rymden

Den här veckan skriver vi på tema Rymden på Kulturkollo och det är jag som håller i de tematiska rymdskeppsspakarna.

Veckans utmaning på Kulturkollo lyder:
Hur ser ditt förhållande till rymden ut och vilket är ditt bästa rymdäventyr? Har du kanske en favoritfilm eller en bok som fått dig att betrakta stjärnorna på ett nytt sätt. Kanske är det en tavla eller ett stycke musik. Kanske bryr du dig inte det minsta lilla om det som finns eller inte finns där ute. Berätta!

Jag kommer beröra det här i mitt Kulturkollo-inlägg på söndag, det ska bland annat handla om min mest älskade rymdbok. Men därutöver är Battlestar galactica (nyversionen) en serie jag tycker mycket om, jag såg precis om miniserien som inleder rebooten och den är verkligen fantastisk. Serien som helhet är riktigt bra, om än lite ojämn (eller för att vara ärlig, säsong 3 suger, resten är bra, de fristående filmerna kan man hoppa över).

Firefly och Serenity är fortsatt det bästa Joss Whedon gjort, kanske för att han inte fick tid att tappa tråden. Min kärlek till Mal, Zoe, Kaylee och de andra kan inte ordsättas.

Alien– filmerna är rymdskräck när det är som allra bäst. Jag älskar alla filmer utom Prometheus (den senaste har jag inte sett pga Prometheus).

Apollo 13 (som jag delvis såg om i helgen) har alltid varit en favoritfilm, kanske för att den visar att jag har rätt när jag är sådär himla rädd för rymden, kan det gå fel så går det fel. Mer om min rymdrädsla kan du läsa här.

På söndag skriver jag som sagt mer på Kulturkollo och då kommer jag avhandla min favoritrymdbok och lite mer film. Stay tuned.

Jag snackistipsar hos SelmaStories

Om du vill bli lite tipsad om böcker som det kan tänkas att det blir lite snack om i höst kan jag rekommendera ett besök hos SelmaStories. Jag och ett gäng andra bokbloggare gissar nämligen lite kring just snackisar där just nu, alla tips hittar du här. Jag valde dessa tre och skrev följande om varför:

Krokas av Elin Olofsson: En bok som många kommer läsa under hösten, Elin Olofssons skildringar av människor i glesbygd är alltid gripande och relaterbara. Den här gången är jag extra glad över att hon skrivit en roman som utspelar sig i efterkrigstidens Sverige, så historisk har hon inte varit sen debuten Då tänker jag på Sigrid.

Långt fall av Denise Mina: I Långt fall fördjupar sig deckarförfattaren Denise Mina i ett verkligt mordfall från 1950-talets Glasgow. Boken bör hamna på mångas favoritlistor i höst, inte bara för att Denise Mina hänger på true crime-trenden utan främst för att hon gör det så bra.

Det goda folket av Hannah Kent: En djupt efterlängtad bok av alla oss som föll handlöst för hennes En mörderska bland oss härom året. Också den här gången utspelar sig berättelsen i ett litet samhälle i förgången tid vilket förstås bådar gott för alla oss som längtat.

På liv och död

Idag skriver jag om liv och död på Kulturkollo. Det blev en något oväntad betraktelse över Stephen Kings Lida och Jenny Diskis Den sista resan… Texten hittar du här. Och det blir också första delen i någon sorts fragmentariskt Stephen King-tema här på Fiktiviteter under veckan. Håll utkik efter mer kungligt alltså.

Den inte alldeles självklara bokmässan

Ja, hur tänker jag om bokmässan ett år som detta? Rätt mycket får jag säga. Fram och tillbaka. Jag har länge varit obeslutsam och rätt arg. Högerextrema publikationer och nazistdemonstrationer har förmörkat och överskuggat det mesta, lusten har inte infunnit sig än.

Det är nog ilskan som fått mig att bestämma mig för att åka trots allt. Litegrann är det också för att bevisa för mig själv att jag kan. Förra året var som en utmattningsmardröm och jag satt mesta tiden på hotellrummet, stirrade in i en vägg och hade ångest. I år ska jag i alla fall se till att jag mår bra. Och jag är beredd på att det kan betyda att det blir rätt lite mässa ändå. Från torsdagen och fredagen har jag seminarier inbokade, men lördagen har jag halvvägsfärdiga planer på att göra till en läsdag, någonstans väldigt långt från nazisterna.

Idag skriver jag, på Kulturkollo, mer om den där ilskan, men också om alternativa bokmässor, samtal och manifestationer mot högerextremism. Texten hittar du här.

Vampyrtröttheten

Idag skriver jag på Kulturkollo om hur himla trött jag är på vampyrer, och analyserar lite kring hur det kunde gå så illa. Och så tipsar jag förstås om det bästa jag hittade i bokväg innan jag fick nog. Vampyrtrötthetstexten hittar du här.

Den komplicerade kroppen

Den här veckan jubilerar vi på Kulturkollo, genom att lyfta fram inlägg som förtjänar en ny läsning. Jag skriver om våra konferenser idag, men det finns ett enskilt inlägg som jag vill säga något mer om. Ett inlägg som jag burit med mig genom året som gått. Fanny skrev Min kropp är min kropp i december 2016 och hon inledde såhär:

Min kropp. Denna kropp som jag burit på i drygt fyra decennier, denna kropp som har förändrats drastiskt – faktiskt fördubblats – under de senast två decennierna. Denna kropp som har fått genomlida såväl självsvält som tröstfrosseri.

Det här året har varit en utmaning. Utmattningssyndromet har fört med sig så mycket. Jag har skrivit om en del här eller på mitt instagram, men jag har inte skrivit så mycket om det kroppsliga. Det har förblivit oskrivet för att jag inte är färdig med tankarna och det är viktigt för mig att det blir rätt. 

Jag har inte skrivit om träningen, som var en avkoppling, men som gick förlorad. Med den har jag kämpat det här året, ibland på helt fel sätt ibland lite mer rätt. Just nu känns det rätt och jag har återerövrat i alla fall lite av den där känslan av att den här kroppen är min.

Och jag har gått upp i vikt. Jag har blivit större och jag kommer inte i alla kläder längre. Med den ätstörda viskrösten i bakgrunden, den jag berättat om tidigare förstår ni säkert att det varit en jäkla kamp. Och jag har inte vunnit den än. Hur accepterar man sig själv som man är? Ja, man säger det väl till sig själv tills man tror på det antar jag… 

Visst har jag försjunkit i “jag måste gå ner i vikt”-tänket, men inte längre. Min kropp berättade för mig att jag höll på att stressa ihjäl mig, belöningen för det kan inte vara att jag mixtrar med den och späker mig (som jag ju annars är så bra på). Nej, den ska belönas, med kläder som den känner sig bekväm i och med uppskattning. Och där kommer Fannys text in. Jag har tänkt på hennes text och kampviljan i orden oräkneliga gånger sen i vintras, den har tröstat och eldat på mig. 

Min kropp och jag är i ett lärande. Ett lärande som med tiden ger mig fler dagar, timmar och minuter vid den främsta stridslinjen, på de hösta barrikaderna, på de största krigsskådeplatserna.

Läs hela Fannys text här.

Vardag och fortsatt firande

Den här veckan är det tillbaka till vardagen som gäller för många och också mig. På Kulturkollo firar vi dock veckan lång. Vi firar nystart efter sommarlunken och vi firar tre år som rätt så kreativt bloggkollektiv. Kika in på bloggen under veckan för sammanfattningar, listor, funderingar och milt skryt. Sen kör vi så det ryker igen, med nya teman, samläsningar och massor av annat spännande.

Ett åttafaldigt leve – hurra, hurra…

Lika överraskande som alltid (jag har alltid högtflygande planer inför det i säg maj, som sen störtdyker under sommarens gång för att landa i ett sånt här inlägg, varje år) är det dags att uppmärksamma bloggens födelsedag. I åtta år har Fiktiviteter funnits. Obegripligt nästan. I ärlighetens namn är jag fullkomligt medveten om att Fiktiviteter har varit ett mycket intressantare rum att besöka tidigare i sin existens, men sakernas tillstånd och det där lifvet har bestämt att det är så nu. Jag har absolut inte tappat hoppet om nya storhetstider och gudomlig inspiration framöver. Så håll till godo med recensioner och småplock så ser vi tiden an vad gäller resten. Och förhoppningsvis har vi många lyckliga bloggår framför oss.