30 bra saker: Utmaningen som inte var en utmaning

Jag var väldigt rädd för krav när jag inledde 2015. För att 2014 erbjöd lite av en överdos av dem och för att jag behövde få tillbaka lusten. Därför valde jag att inte kalla mina utmaningar utmaningar utan inspiration. Jag hade exempelvis en boktolva, en kravlös boktolva som skulle bli klar när den blev klar. Det blev den i början av december.

Boktolvan i år handlade om att läsa en värld jag sällan besöker, den utanför Europa och Nordamerika. Och det har varit fantastiskt intressant. Jag har lärt mig så mycket om världen (också vår västliga), hittat så många fantastiska författare och återknutit kontakten med nygamla favoriter. Här är 2015 års Boktolva:

Allt går sönder (Nigeria)
True murder (Ghana/England)
Floden mellan bergen (Kenya)
Ett arabiskt vemod (Egypten, Marocko)
We should all be feminists (Nigeria)
En halv gul sol (Nigeria/Biafra)
Främlingar (Japan)
Underground (Japan)
Joburg blues (Sydafrika)
Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande (Kina/England)
Den otacksamma (Kina)
Sorgesång för Easterly (Zimbabwe)

Jag har läst lite mer om exil än jag tänkte, men det har varit väldigt berikande. Jag är inte helt nöjd med koncentrationen kring vissa länder, samtidigt som det gett väldigt mycket, särskilt när det gäller Nigeria där Achebe och Adichie gett mig olika pusselbitar om olika tider och skeden i samma land. Jag jobbar på en ny utmaning (eller vad jag nu ska kalla det) inför 2016 och jag kommer definitivt fortsätta utforska världen bortom det väldigt välbekanta.

Allt om min läsinspiration för året som gick hittar du här.

Den otacksamma

den-otacksammaVissa (de flesta) dagar på jobbet ingår det i mina arbetsuppgifter att städa hyllor och sätta ut tidigare utlånade böcker på rätt plats i biblioteket. Och vissa av de där vissa dagarna för då med sig att jag hittar böcker som jag känner att jag nog borde läsa. Och då och då händer det att den där boken är en liten oansenlig pärla som jag för allt i världen inte velat vara utan. Den otacksamma är en sådan bok.

Yan Zi är död och Den otacksamma är hennes berättelse om varför. Det är en argsint monolog om modern som hon tycker svikit, modern som inte förmått älska nog, modern som inte varit mild eller förstående, som inte funnits där. Modern, modern, modern. Mamma.

Relationen mellan mor och dotter är alltid intressant och inte helt sällan väldigt komplicerad. Och det komplicerade verkar vara väldigt universellt, här skrivs dramat i en kinesisk kontext, men så mycket känns igen. Och ju längre berättelsen rör sig från inledningen desto tydligare blir det att sanningen är komplex, att vissa saker inte blir för att en intalar sig att de är och måste vara på ett visst sätt. Det finns så många förlorade möjligheter i denna lilla korta bok, så mycket förkvävd och outtalad kärlek, så mycket hopp som gått förlorat.

Jag tycker väldigt, väldigt mycket om den här boken och människorna i den.

DEN OTACKSAMMA
Författare: Ying Chen
Förlag: Elisabeth Grate förlag (2003)
Översättare: Lotta Riad Originalets titel: L’Ingratitude
Köp den t.ex. här eller här.

Joburg blues

joburg-blues”Du är den ensammaste varelsen jag vet” säger Mercedes till bokens jag. Och kanske är han det. Uppenbart är att han är plågad och utsatt, och att han står väldigt ensam i världen. Orsaken är samhället, apartheidstyrda Sydafrikas, misshandel av människor. Att han växt upp föräldralös och saknar förankring äger naturligtvis betydelse, men det är ändå de arton stulna åren som gör det svårast att våga hoppas och försöka kämpa sig tillbaka in i samhället. 

Joburg blues handlar om det som ledde till fängelsedomen, men mest handlar det om försöken att anpassa sig till livet efteråt. När fängelsetiden tagit ut sin rätt, när samhället ska omskapas till nytt, när det gamla ska glömmas och framtiden är svårtolkad. Och så handlar den om kärlek, det där svårhanterliga vardagslivet och musikens läkande kraft.

JOBURG BLUES
Författare: Nthikeng Mohlele
Förlag:  Weyler förlag (2014)
Översättare: Jan Ristarp, originaltitel: Small things
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Lyrans noblesser, Kulturkollo, Bokmania

Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande

Det är bra att bli utmanad ibland. Som när jag litegrann av en slump hamnade i en situation där jag skulle intervjua Xiaolu Guo på bokmässan utan ha läst en enda bok av henne (läs hur det gick här). Så kan en inte ha det så jag paniklånade och läste Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande. Och vilken tur det var!

kortfattad-kinesisk-engelsk-ordbok-for-alskandeZhuang är huvudperson i boken. Huvudberättelsen berättas av henne och handlar om hur hon lämnar Kina för England. Hur hon kommer till London, försöker förstå och passa in. Och så finns där ett du, en man. Och så finns språket. Det talas ofta om språk i samband med recensionstexter och alltid är det lika svårt att definiera vad som är speciellt. Här är språket så uppenbart och viktigt att jag läser det som en egen karaktärer, läs en sida i boken så förstår du hur jag menar.

Det är språket som gör Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande så fantastisk. Och det betraktande ögats genomskådande kraft. Och fina, naiva, modiga, oförstående Z som finner sitt jag utan att nödvändigtvis veta vad hon ska göra med det. Det är rakt igenom en sorgesam berättelse om livet som det kan vara. Och om hoppet som också finns där, för oss alla.

KORTFATTAD KINESISK-ENGELSK ORDBOK FÖR ÄLSKANDE
Författare: Xiaolu Guo
Förlag: Alfabeta (2008)
Översättare: Ulla Danielsson, originaltitel: A concise Chinese-English dictionary for lovers
Köp den t.ex. här eller här.

Främlingar

Den här boken läste jag av två (kanske tre om vi tar med att den är så kort) anledningar. Den första var den nu pågående temaveckan på Kulturkollo där vi skriver om Japan och jag behövde inspiration. Det andra var att den här boken har stått outlånad på mitt bibliotek i flera år och såna böcker liksom ropar på mig när jag går där bland hyllorna.

framlingarBoken beskrivs på omslaget som “japansk skräck”, men det är väl att ta i. Japansk är den sannerligen. Min erfarenhet är ringa, men den känns besläktad med Murakama och Oe i och med det absurda som självklart i vardagen. Det är den där skräck-delen av beskrivningen som gnisslar i mig. För otäckt är det aldrig, inte ens obehagligt. Det finns en scen i början där Harada befinner sig ensam i lobbyn till sitt hus, det är lite spöklikt och på gränsen till härligt obehagligt. Det fick mig att vänta mer. Men sen blev det bara något helt annat.

Jag tycker att det här bara är rörigt, med kvinnan i huset, föräldrarna som dyker upp i form av unga kopior, vännen och ex-frun. Och Harada själv får jag aldrig något grepp om. Allt är berättat med en väldigt naiv röst, som om Harada gått i barndom, och det kanske han, när jag tänker efter, har gjort. Allt kanske är en psykologisk reaktion på skilsmässan? Ja, ja jag gillar det inte hur som helst.

FRÄMLINGAR
Författare: Taichi Yamada
Förlag: Natur & kultur (2009)
Översättare: Eiko och Yukiko Duke, originaltitel: Ijin-tachi tono natsu
Köp den t.ex. här eller här.

En halv gul sol

en-halv-gul-solJag ska erkänna att jag i allra första början, i bokens första del, var lite orolig. Jag tyckte förvisso att det var bra redan där, men jag kände inte riktigt att vi klickade jag och boken. Men det var förstås övergående. Den där initiala lojheten bestod förvisso men blandades med en intensitet som är omöjlig att värja sig från.

De bestående intryck jag kommer bära med mig (utöver Adichies geniala sätt att berätta en historia) är krigets slumpartade grymhet, vardagslivet mitt i krigets slumpartade grymhet, och så de trassliga familjeliven som är så lågmält berättade och som jag kan känna igen så väl. En av de saker jag fastnade för när jag läste Chimamanda Ngozi Adichies We should all be feminists var hennes förmåga att dels visa det unikt afrikanska dels samtidigt visa hur likt det västerländska det är. Hon är mästerlig på att hitta, peka ut och kontextualisera det mänskliga. Och här blir det förstås ännu starkare. Jag ska ärligt erkänna att detta är det första jag verkligen lär mig om Biafra och kriget. Bortom det enögda, bortom svälten, innanför den sköld som svälten blev i det politiska spelet. Jag älskar att lära mig saker med hjärtat, att få känna hur det är för en sekund. Känslan som är min egen kända och upplevda. Och det kan bara skönlitteratur ge.

EN HALV GUL SOL
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Förlag: Albert Bonniers förlag (2007)
Översättare: Joakim Sundström, originaltitel: Half of a yellow sun
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bokmania

De där utmaningarna som inte är utmaningar

Jag har ju helt struntat i det där med utmaningar i år och ägnar mig bara åt inspiration, låtsas jag. Men skämt å sido så funkar det faktiskt, jag har helt lyckats undvika stressen men har hittat en hel del spännande genom mina tre icke-utmaningar.

utanför normenDen första är Läsa utanför normen med Kulturkollo. Där är tanken att lämna min egen bekvämlighetszon när det gäller läsning och testa nytt. Hittills har jag läst flera svenska deckare varav den första var Medan mörkret faller av Anna Lihammer. Jag har läst fantasy (Half a king av Joe Abercrombie och Mördarens lärling av Robin Hobb var först ut men det har blivit en del också efter dem). Jag har hävt i mig chic-lit, bland annat  riktigt fantastiska Here’s looking at you av Mhairi McFarlaine. Jag ska inte låtsas som att jag älskade all chick-lit jag läste, men en pärla är ändå fint och allt annat jag läst i denna utmaning, ursäkta inspirationsickeutmaning, har varit förstklassigt.

Den andra icke-utmaningen är Boktolvan som i år saknar tidsgräns. Jag ska läsa tolv böcker som utspelar sig eller är skrivna i andra delar av världen än de jag vanligen läser om. Böcker jag hittills hunnit läsa är: True murder av Yaba Badou , Allt går sönder av Chinua Achebe, Floden mellan bergen av Ngugi Wa Thiong’O och Ett arabiskt vemod av Abdulleh Taïa. Väldigt läsvärda böcker allihop!

Avslutningsvis har jag en lista, i ständig förvandling, med feministisk och normbrytande litteratur som jag vill läsa. Från den har jag läst  klassiska och fantastiskt bra Under det rosa täcket av Nina Björk och redan nämnda Ett arabiskt vemod av Abdulleh Taïa.

Helt godkänt för tre icke-utmaningar tycker jag. Är särskilt nöjd med att jag lyckats hålla det till kravlös inspiration. Hur går det för dig med utmaningar och icke-utmaningar?

Floden mellan bergen

floden-mellan-bergenInnan Lyran tipsade mig och lovade att jag skulle tycka om Ngũgĩ wa Thiong’os Floden mellan bergen eftersom den ställde en hel del feministiskt intressanta frågor så hade jag aldrig trott det. Jag trodde något helt annat. En sån tur att Lyran finns och en kan ändra sig.

Floden mellan bergen är en kärlekshistoria men det är än mer en berättelse om ett samhälle, hur det faller sönder, vad som håller det samman och vad tro betyder. En viktig lärdom är att saker och ting aldrig är så enkla som vi tror. I Floden mellan bergen lyckas författaren med det till synes omöjliga att förklara kvinnlig omskärelse för mig. Han förklarar och visar på dess betydelse i religionen, men utan att säga att det är det enda rätta. Bara att när den förbjuds, som den gör i det Kenya på gränsen till kristnande som tecknas i boken, så kommer något att fattas så länge inte en ny initiationsrit införs.

Floden mellan bergen är väldigt sparsmakad med detaljer, vilket jag älskar, men den berättar precis lagom mycket för att jag ska få fantisera vidare på egen hand och det vet vi ju alla att jag gillar. Jag tycker mycket om Ngũgĩ wa Thiong’o och hans sätt att skriva, jag skulle inte alls bli ledsen om han fick det där nobelpriset.

FLODEN MELLAN BERGEN
Författare: Ngũgĩ wa Thiong’o
Förlag: Modernista (2014)
Översättare: Philippa Wiking, originaltitel: The river between
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Lyrans noblesser, Och dagarna går…

Allt går sönder

Jag läser som ni vet väldigt lite Afrika-baserad litteratur, men jag kan inte tänka mig någon bättre bok att börja med än Allt går sönder. Perspektivet är inifrån Igbofolket och huvudpersonen Okonkwo vilket gör det så väldigt mycket lättare att se hur krockarna ser ut och varför de inträffar. Krockarna mellan gammalt och nytt, stamreligion och kristendom, Afrika och Europa. Och krockarna mellan manligt och kvinnligt faktiskt. Jag var beredd på allt det andra men inte på samtalet som förs i boken om just manligt och kvinnligt, män och kvinnor. Kvinnorna är naturligtvis underordnade i stammen, i hushållet, men de besitter samtidigt sina maktsfärer och de fyller viktiga funktioner. Det är egenligen när Okonkwo söker den manliga manlighetsnormen och glömmer det kvinnligas betydelse som det blir fel, som allt börjar falla sönder. Men det här är ingen enkel roman, det finns inte en förklaring till sönderfallet, förklaringarna är många.

Okonkwo är ingen man att tycka om, han är hård och kantig men han är samtidigt resultatet av en urgammal tradition och visst blir han en människa av kött och blod som jag känner djupt för. Det finns en episod med pojken Ikemefuna som drabbade mig väldigt hårt och som hjälper mig att förstå hur Okonkwo resonerar.

Slutet vill jag förstås inte avslöja, men jag kan inte heller lämna det helt okommenterat i och med att det är så bra, så väldigt avslöjande. När perspektiven skiftar upphör Okonkwo att vara en människa och blir en av “de andra”. Det är när jag läser och ser sånt som jag känner att jag lär mig om hur världen fungerar. Tyvärr.

ALLT GÅR SÖNDER
Författare: Chinua Achebe
Förlag: Tranan (2004)
Översättare: Ebbe Linde, originaltitel: Things fall apart
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Lyrans noblesser, Bokmania, Mathildas läshörna

Boktolvan, vidga mina vyer-utgåvan

Inspirerad av världsläget, den sorgliga situationen i nationen, Kulturkollos normbrytarvision för 2015 och mina egna begränsningar har jag nu konstruerat en vidga mina vyer-utmaning till mig själv. Jag läser så väldigt centrerat kring Europa och Nordamerika och det kommer jag att fortsätta med, det vore naivt att tro något annat, eller att vilja något annat – jag trivs ju i den delen av världen. Men samtidigt är det roligt, viktigt och spännande att vidga sina vyer och blicka mot andra delar av världen än de närmaste. Och så finns ju alltid chansen att hitta något nytt att gilla och trivas i.

Så jag gör en boktolva. Tolv böcker av författare från (födda i, uppväxta i, boende i) andra delar av världen än Europa och Nordamerika ska jag läsa. När jag gjort det är jag klar med utmaningen, ingen tidspress, inga krångligheter och inga egentliga regler. Jag börjar nu.

Till en början hade jag tänkt producera en inspirationslista att plocka från men sådana finns det så fina redan hos Lyran och Anna och Ivana så jag besöker dem lite istället. Tips på böcker jag inte får glömma emottages också tacksamt i kommentarerna.

Boktolvan anno 2014, så gick det

Jomen det gick ju bra tycker jag. Att tolvan var så formulerad att jag knappast kunde misslyckas behöver vi inte tala annat än tyst om 😉

Tolv hyllvärmande längtansböcker har jag läst och de har varit väldigt bra nästan allihop. Några besvikelser har det  oundvikligen blivit, men mest av allt många riktigt stora läsupplevelser. Tolvan blev så här:

Lighthousekeeping – en av Jeanette Wintersons bästa. Personerna är fantastiskt fina liksom språket, språket!
Rövarbruden – inte alls Margaret Atwoods bästa, men hennes lägstanivå är så hög att en hisnar…
The weight of water – härligt mörker i en nutidshistoria intvinnad i historisk tragedi.
The Carhullan army – feministisk gerillaaction när den är som alla bäst.
NW – min första Zadie Smith, en riktigt stor besvikelse.
Oceanen vid vägens slut – och så fick jag äntligen återupptäcka varför jag älskar Neil Gaiman.
Life after life – en chockartat stor besvikelse.
Steglitsan – det tog tid, men det var värt det.
Maken – ljuva diskussionsunderlag! Blev Kulturkollos första samläsningsbok
Daughter of time – njae…
Utrensning – precis så bra som alla säger.
Väggen – jag saknar fortfarande ord för den här, men jag tänker på den hela tiden.

I eftermiddag presenterar jag en ny Boktolva, en med lite mer styrsel men förhoppningsvis lika mycket njutning. Hur har det gått med era utmaningar?

Steglitsan

Vad i hela friden ska jag skriva om den här boken? Den tog mig över en månad att läsa, den var supertjock och handlar om en person jag inte gillar, som väljer fel och ställer till det för sig, i ca 15 års tid. Jag borde inte gilla Steglitsan alls. Men det gör jag.

Jag var aldrig sådär såld på Den hemliga historien som man bör, jag var nog 15 år för sen med att läsa den. Jag tyckte om den, men den glimrar inte i mitt minne som den borde. Det kommer Steglitsan inte heller göra men den kommer stanna kvar där, som ett fint och lite omvälvande läsminne, precis som DHH.

Jag gillar som sagt inte Theo. Han är gnällig och dryg, totalt inkapabel att ta ansvar och fatta egna beslut. Delvis förlåter jag honom förstås eftersom han länge är så himla ung och har varit med om något bedövande förfärligt. Men när han ligger på den där hotellsängen mot slutet och tycker synd om sig själv, då hjälper jag honom inte riktigt längre. Det finns inte heller direkt några andra personer att gilla, inte ens hundarna är särskilt sympatiska! Men det går att tycka mycket om en bok som handlar om drygosar också. Och det allra värsta med Theo är att jag känner igen mig lite i honom. Han är förstås mer ohjälplig och utblommad men jag har också de där asociala dragen. Men tack och lov har jag haft människor omkring mig som gett mig trygghet och möjligheter vilket gör hela skillnaden, Theo är så jämrans ensam.

Steglitsan är värd varenda timme, varenda magknip och varenda äckelkänsla. Jag hade önskat mig lite mindre droger och spyor, de är inte romantiserade på något sätt men de är tröttande och äckliga. Knarkande huvudkaraktärer stör mig mer än otrevliga dito. Med den lilla invändningen är jag alltså glad att jag tog mig igenom och att jag varit med på resan.

Steglitsan av Donna Tartt. Månpocket

Life after life

Mina förväntningar på den här boken var verkligen skyhöga, främst på grund av grundförutsättningen – ett liv som levs om och om igen, men också för att den blivit så prisad och omtalad. Jag tror inte bara att det beror på förväntningarna men jag är riktigt besviken faktiskt. Visst är det välskrivet och visst är det bitvis intressant och hänger ihop och är gripande ibland. Men allt för sällan. Jag känner inte särskilt mycket för de här personerna särskilt ofta. Ibland glimrar det till, som när lilla Ursula tvingas leva om samma hemska dagar om och om igen för att dö om och om igen på samma sätt tills hon finner lösningen. Men glimret är för sällsynt, allra mest tycker jag att Life after life är lite som vispad grädde – fluffig och rätt tom. Det är inte dåligt eller bortkastad lästid, men det är så långt ifrån det jag trodde att det skulle vara och det är ingen bok jag kommer bära med mig. En bok i mängden helt enkelt och det trodde jag verkligen inte på förhand.

Life after life av Kate Atkinson. Doubleday

Oceanen vid vägens slut

Min relation till Neil Gaiman är mer komplicerad än jag skulle vilja. Jag älskar karln, han verkar vara en fantastiskt fin människa med alla de rätta värderingarna och infallen. Älskar! Han har dessutom skrivit två fina Doctor Who-avsnitt och det ska aldrig förringas. Jag tycker mycket om Sandman-serien som jag inte är riktigt färdig med än. Neverwhere tog jag mig aldrig in i, den ska få en ny chans snart, medan Coraline var en fantastisk läsupplevelse. Men sen har vi debaclet med Amerikanska gudar som jag verkligen inte gillade alls. Över huvud taget. Jag blev så förvånad där att jag blev osäker på mig själv. För jag vet att det ju inte är Neil det är fel på. Gissa om jag var lite småskakig när jag gav mig i kast med Oceanen vid vägens slut.

Tack och lov tog det mig inte många minuter att inse att det här var mer min Coraline än min Amerikanska gudar. Oceanen vid vägens slut är sagolik och varm och förvriden och lite sned och alldeles fantastisk fel. Barn som far illa och tvingas slåss mot något ont. Föräldrar som gör de mest förfärliga saker med sina barn utan att kanske veta om det. Och ändå den där värmen, den där tryggheten som vara barnets tillit kan ge. Fantasin flyger genom Oceanen vid vägens slut och jag blir varm av att allt det som jag visste att Neil Gaiman kunde vara får färdas fritt. Det finns inga gränser eller regler, allt går. Gaiman är som allra bäst när han är barn och låter oss läsare också vara det. Jag bestämmer mig omgående för att läsa allt han skrivit för barn och unga innan jag ger Newerwhere en ny chans.

Som ett ps kan jag nämna att jag aldrig kommer glömma den där hemska masken, men jag önskar väldigt mycket att jag kunde. Den är det ultimata beviset för att det är i detaljerna det sitter. Och i den där förmågan att sväva ut i fantasin med hjälp av det ytterst, jätteäckligt, påtagliga… 

Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman. Bonnier Carlsen

NW

Nej, jag kan verkligen inte påstå att jag gillar det här. Jag säger inte att det är dåligt, för såna saker ska en akta sig för, men jag säger definitivt att det inte är min grej. Och det gör mig verkligen helt förbluffad och rätt besviken eftersom jag var så säker på att Zadie Smith var en författare för mig.

Vad boken handlar om? Jag vet inte riktigt, några människor i London som sammanlänkas och vars berättelse återges rätt fragmentariskt och med väldigt olika berättargrepp (ett nytt för varje del av boken till en början i alla fall). Mestadels sitter jag bara och försöker hänga med i handlingen, några gånger blinkar en total briljans igenom och då ser jag det, det är i de ögonblicken jag bestämmer mig för att läsa vidare. Men det är lite väl långt mellan blinken.

Jag är ytterst förvirrad. Skriver Zadie Smith alltid så här? Är vi helt enkelt inte kompatibla eller hade jag bara otur i den här matchningen?

NW av Zadie Smith. Albert Bonnier Förlag 

The Carhullan army

Först är The Carhullan army en ganska seg bok. Kanske är det min långsamma läsning som gör det men mer troligt hänger det på berättelsens uppbyggnad. Det är en långsam berättelse och det tar tid för mig att komma in i den, ta den till mig. Det är så mycket som inte berättas och formen, någon sorts dokument med luckor här och där, lägger en barriär mellan mig och karaktärerna. 

Men från mitten av boken och framåt är jag fast, mer och mer för varje sida. Jag känner vår huvudperson och systrarna i kollektiven i Carhullan, de som flytt det totalitära och patriarkala styret för att leva sina liv i frihet. Jag känner dem och jag tycker mycket om dem med all deras skrevet och hårdhet.

Mot slutet, på sista sidorna blir det nästan outhärdligt jobbigt att läsa The Carhullan army. Slutet är… Nej, jag ska ingenting säga mer än att formen förstärker upplevelsen av vad de offrat och vad som hänt. Det är fullkomligt hjärtslitande förfärligt och bra.

The Carhullan army av Sarah Hall. Faber & Faber

OBS! Boken finns också utgiven med titeln Daughters of the north.

 

Majboken

Ny månad, ny långsamläsningsbok i min Boktolva. I april körde jag dystopisk feminism, i maj blir det en författare jag länge velat läsa men inte kommit mig för att ta tag i. Det blir Zadie Smith och hennes senaste roman, NW. Tolv sidor om dagen, vi hörs igen i juni med rapport. Aprilboken, The Carhullan army, avrapporteras om några dagar.


 

The weight of water

Ibland läser jag en riktigt tät och bra bok. Kanske anar jag hur den stora gåtan (vem gjorde det?) ska komma att besvaras, kanske anar jag vad som ska komma att falla sönder, kanske panikbläddrar jag mot slutet för att få just detta bekräftat. Ibland fylls jag sen av besvikelse över att jag räknade ut saker så exakt, ibland blir jag glad över att författaren och jag tillsammans har utforskat det här så fint – att gåtans lösning inte var huvudsaken och att det just därför var lite fint att jag fick avslöja den. Ibland blir det precis så som jag trott men så adderas en fasansfull aspekt på de allra sista sidorna och sen tvingas jag leva med den, kanske ångrar jag också litegrann att jag sprang så snabbt mot katastrofen. Anita Shreves The weight of water är en bok som sällar sig till de senare kategorierna.

Berättelsen är dubbel, ett mord som utspelar sig på en otillgänglig ö utanför New Hampshires kust i slutet av 1800-talet är den ena centrumpunkten, en nästan nutida grupp människor på båtresa för att fotografera ön i fråga är den andra. Och komplicerade förhållanden och sorgesamma händelseförlopp går igen och smittar av sig. Allt går sönder och det är väldigt, väldigt smärtsamt. Vad som egentligen hände där i det där huset på ön då är det jag räknar ut på sidan tidigt. Det som händer i nästannutid anar jag konturerna av men den verkliga katastrofen slår mig i huvudet totalt oväntat. Och sen är boken slut och jag lämnas helt ensam med mina tankar. Obehagligt och så himla bra.

Det här är min första Anita Shreve och jag kan inte säga att jag lockas särskilt mycket av handlingen i någon av de andra böckerna hon skrivit men jag kan ha fel, upplys mig gärna. Jag är grymt imponerad av tätheten i historien, språket och hur de båda berättelserna vävs ihop totalt utan andningspaus. Hon manar mig framåt och framåt och framåt tills hon puttar mig över båtkanten och ner i det iskalla vattnet. Så imponerande! Någon på goodreads beskrev The weight of water som chick lit men det måste jag å det allvarligaste protestera emot. Rätta mig gärna om jag har fel men när jag tar mig an en chick lit-bok vill jag ha relationer och i alla fall skymten av en ljusglimt. The weight of water är förvisso relationscentrerad men mörkret är ogenomträngligt kompakt. Och det kan nog vara bra att ha med sig den förväntan in i läsningen.

The weight of water av Anita Shreve. Little Brown and company