Ett kungligt slut

Kinghelg

Tusen tack alla som velat vara med i min tredje temahelg! Tack alla som skrivit, läst och kommenterat! Jag har fått en hel massa lästips under helgen och det får nog bli en Stephen King-månad någon gång snart 🙂 Hoppas att ni har haft lika roligt som jag! För er som inte hunnit läsa än så kommer här en liten sammanfattning plus några lästips i slutet.

Lördag
Dagen inleddes med ett välkomstinlägg här på bloggen. Skuggornas bibliotek skrev om skräckmästaren,
Dark places om citatmaskinen Stephen King varpå jag skrev om min väg genom Stephen Kings författarskap. Annas bokprat bjöd på en recension av Hearts in Atlantis, Bokdetektiven skrev om sin läsning av Eldfödd , Läsa & lyssna recenserade ljudnovellen Apt pupil och Fantastisk fiktion skrev om debuten Carrie. Kim M. Kimselius skrev om sin relation till King och jag avslutade dagen med ett inlägg om hans mästerliga småstadsskildringar. Henrik Elstad skrev också om helgen på Litteraturmagazinet.

Söndag
Jag inledde med att skriva om lyckade och mindre lyckade filmatiseringar, Eli läser och skriver funderade kring utanförskap och ensamhet och Skuggornas bibliotek skrev sitt andra inlägg, den här gången om Det mörka tornet-serien. Bloggen med samma namn, Det mörka tornet alltså, skrev om Stephen King som en röd tråd genom livet. Också Lingonhjärta skrev om Kings betydelse genom åren och jag skrev ett sista inlägg om Kings skildringar barn, uppväxt och framförallt pojkars vuxenblivande. Beroende av böcker skrev om sin omläsning av Duma Key och Precious fragmentation avslutade hela helgen med en text om rädslan som drog.

Och sist men inte minst, några aktuella Kingrelaterade texter som mycket uppenbart inte har det minsta med Fiktiviteters kungliga helg att göra 🙂 : En färsk intervju där Den Store pratar om sin alkoholism, sina böcker och passar på att såga såväl Twilight som Hungerspelen och förstås Margaret Atwoods recension av Kings senaste Doctor Sleep

Den högtidliga avslutningen…

… som är sammanfattningen av hela helgen kommer lite senare ikväll. Kan ni inte vänta till dess så rekommenderar jag en runtsurfning med hjälp av schemat även om inte riktigt alla inlägg och bloggar finns med där. Den som väntar på något gott osv 😉

Pojkarna

stand_by_me_1986_600x400_536814

De finns där i Stand by me, i Salem´s lot och naturligtvis i Det. Barnen, pojkarna, som växer upp. Det är brytningstid och vänskap, mobbing och vuxenblivande så att det river och sliter i hjärtat. Mark som överlistar sin mobbare långt innan vampyrerna ens vaknat, bröderna Glicks desperata vandring i skogen, pojken i Sommardåd som driver omkring tills han hittar sitt uppdrag, pojkgänget som går på upptäcksfärd och hittar ett lik, men det är vägen dit som spelar roll. Och så gänget i Det, visst där finns en flicka men hon är väl ändå mest det där centrumet som pojkarna ska få kretsa kring*…

En av mina absolut starkaste Kingupplevelser är förstås Det och relationen mellan Bill och hans lillebror Georgie. Jag tror inte att jag avslöjar för mycket när jag säger att Georgie dör alldeles i början. Den biten krossade mitt hjärta eftersom den är så grym, så osentimental, så väldigt mycket i början av berättelsen och eftersom jag aldrig får lära känna Georgie. När jag läste det kände jag instinktivt att jag inte skulle orka läsa vidare varpå King till synes lämnade Georgie att flyta där nere. Hans död är sedan nyckeln till hela berättelsen och genom hela långa boken sörjer Bill sin bror på alla de sätt som går. Han nämns inte ofta men på många sätt är han den viktigaste närvaron i boken, viktigare än Pennywise eftersom han är den som driver Bill vidare. Och eftersom Bill inte lägger sig ner och dör av sorg har inte heller jag rätten att göra det. Och jag älskar att King inte faller i revanchfällan. Även om de skulle lyckas övervinna ondskan som stulit Georgies liv så betyder inte det att allt är bra igen. Döden är för evigt och ingen vet att visa det bättre än Stephen King. Det där osentimentala återigen. Och jag gråter fortfarande och igen när jag skriver det här. Över Georgie som inte får leva och över Bill som måste leva med förlusten och som måste bli vuxen. Och då pratar vi om fiktiva karaktärer, ni kan ju förstå att jag har vissa svårigheter i livet…

Hos Stephen King är aldrig barnen platta pappfigurer, de är aldrig någonsin endimensionella eller enkla. De är människor med alla de fel, brister och fantastiska sidor som hör till. Och det är sorgligt ovanligt faktiskt, att barn får vara annat än rätt obegripliga andra.

* Med detta vill jag definitivt inte säga att flickorna saknas, jag har bara inte läst exempelvis Carrie än. Jag menar mest att han är oerhört bra på att skildra den där pojken, och det är viktigt att visa barnet så att vi vuxna förstår att hen också är vi.

Det otäcka och det geniala

pennywiseSom jag skrev igår så gillade jag inte att bli skrämd som tonåring. Men det är en sanning med modifikation. Jag älskade att se de där King-serierna som visades några somrar, slukade Det och Pestens tid, och skakade av skräck. Den svarte mannen och Pennywise var höjden av läskig dödsskräck och jag trivdes rätt bra med det även om jag inte sov så gott på nätterna…

Det jag tyckte om med King, redan tidigt, var hur han utforskar rädslan. För att drabba läsaren/tittaren med rädsla måste han förstå vad som skrämmer och där är han så himla fantastisk. LangoljärernaEn skämsfavorit, som inte alls är särskilt bra men som ändå säger en del om vad det är King gör bra (och när han går vilse) är Langoljärerna (döm mig inte, jag skyller på att min favvoskådis numbero uno, David Morse, är med). Där får jag förvisso utlopp för min flygskräck men framförallt handlar den om den där djupliggande rädslan, för det okända, det vi inte kan kontrollera och som kanske är universellt. King är så bra på att hitta den där punkten där rädslan sitter. Det bästa med Langoljärerna är att det så länge är så oerhört obehaglig att veta att människor försvinner och något okänt fasansfullt är på väg. När langoljärerna sen dyker upp är det slut på skräcken eftersom krattiga datoranimationer sällan är otäcka men också i novellen utgår jag från att det är så. Kanske är det därför King envisas med att avsluta sina böcker i svårslagna gigantiska blodbad och vansinne, för att skyla över att det inte längre är skräck? Eller för att se till att det inte längre är skräck..?

Måste vi prata om The Shining också? Jag har inte läst boken men gillade inte filmen med Jack Nicholsson. Vet inte varför, jag är bara knäpp på det sättet.

20130917-211345.jpg

I en text om Kingfilmatiseringar får vi ju inte glömma de som är bra på riktigt… De som inte aspirerar på att vara skräck även om de delvis är det på det där grundläggande sättet eftersom de handlar om inlåshet/fängelse, dödsstraff och uppväxt. Det finns tre klassiker skulle jag vilja säga och två av dem hämtas från novellerna i Different seasons (Sommardåd har jag inte sett men är den någonstans i närheten av novellen så är den också fantastisk). Shawshank redemption/Nyckeln till frihet är en av mina favoritfilmer alla kategorier, detsamma gäller Den gröna milen (David Morse igen!) och Stand by me. Den fantastiskhet som vilar i de tre filmerna kanske förlåter alla dåliga monster och filmatiseringar som gjorts. Eller?

Vilka är era hatobjekt och favoritfilmer ur Kingproduktionen?

Småstaden

Förutom det djupgående rädslans natur så är han riktigt bra på två saker den gode King – småpojkars vuxenblivande och vänskap och småstadsskildringar. Vi sparar småpojkarna till senare och pratar lite småstad först.

Jag har själv växt upp på landsbygd och bott i småstad, gör det ännu. Jag kan känna igen väldigt mycket i det King berättar – småstaden i Maine som är alla småstäder och bara just sin egen. Det är husen, gatorna och naturligtvis framförallt människorna. Det är vemodet som sänker sig redan vid lunch och tröttheten, uppgivenheten, kampglöden. I Salem´s lot blomstrar småstadsvemodet i den döende staden. Genom att visa vad som är fel i Salem´s lot visar King vad som är fel i hela samhället. Det är inte svårt att förstå varför de här människorna öppnar fönstret när vampyren kommer och knackar på. Det är inte svårt att se att kanske vi också…

I Det är småstaden också som en del i gänget, ondskan är så platsbunden att det nästan går att komma undan den om en lämnar barndomsstaden. Men bara nästan, det förflutna kommer förstås alltid ikapp. För att det är den djupaste skräcken, och dagens sanning. Det finns något obarmhärtigt i småstaden, den som sett en födas och vuxna, den har sett alla dumheter och glömmer aldrig… Småstaden släpper aldrig taget, med eller utan monster.

Hos King känner jag igen mycket av min egen dubbelhet i relation till småstaden, det bekanta och det som aldrig gav mig tillåtelse att vara den jag ville. Och samtidigt som det ofta är förlamande och förminskande att mätas mot alla dessa förväntningar finns där också överseende med de där små ärvda egenheterna, så länge en inte försöker ta sig loss.

Jag avslutar med en av mina favoritsidor i Salem´s lot, där hösten blir så påtaglig att jag känner dofterna av min värmländska höst mitt i den fiktivt amerikanska. Och för den som inte ser den omedelbara kopplingen mellan småstadsskildring och höst så kan jag berätta att i småstaden i mina minnen är det alltid skolstarttid, alltid lite höstig ångest i maggropen. Och ändå älskar jag hösten, eller kanske just därför. Hösten är mer hemma än hemma för mig…

20130915-215534.jpg

King och jag, en resa

Allt började för länge, länge sen… Var jag elva år? Tolv? Hemma hos min farmor och farfar var jag i alla fall, i deras röda hus där jag fick sköta mig lite själv och brukade försjunka i serietidningar i min farbrors gamla pojkrum (Läderlappen, John Carter, Stålmannen och så de där skräckmagasinen med vampyrer – minns särskilt Carmilla – med stora bröst, röda läppar och väldigt mycket blod…). Där hittade jag också Stephen King, Cujo. Jag vet att jag läste den sittande i sängen men sen är det bara fragment. Det var en scen där en person stängde in sig i en bil för at undkomma rabiesmonstret, det är ungefär det jag minns. Och att jag var rädd. Sen läste jag Maratonmannen något år senare och gillade. Någonstans där mötte jag också King i tv-serieformat men det tar vi lite senare i helgen…

cujo running man different seasons it salems lot

Efter det föll King i glömska. Jag hade kunnat hoppa på den där vagnen som så många andra gjort och mått bra av, den där en läser allt King skrivit i tonåren och sen har en djup kärlekshistoria med hans universum genom hela livet. Anledningen till att jag inte gjorde det var nog att jag blev så rädd för Cujo och jag gillade verkligen inte att bli skrämd i den där åldern. Det var så mycket som var så otäckt med livet, så mycket som skulle överlevas att jag inte orkade med det fiktivt läskiga också…

Uppvaknandet kom först långt senare och trogna fiktiviteter-läsare var med när det hände. Jag bad om hjälp, Helena och andra hörde bön och sen var jag på spåret. Different seasons var en formidabel väg att återfinna Stephen King, hans storhet och genialitet. Sen blev det Det som redan uppnått ikonstatus i mitt clownskräckliga hjärta iom tv-serien way back. Nu har jag läst vampyrskräckens nutidsklassiker också, för att inte prata om Bibliotekstjuven, denna inte så minnesvärda bibblogore…

Jag är naturligtvis inte färdig än. Jag ska läsa The Stand innan jag slutar, och försöka mig på Det mörka tornet-serien igen (hur många gånger har jag inte läst det där monsterlånga förordet för att sen ge upp tio sidor in i själva romanen?). Och säkert några till, i alla fall av klassikerna… Och Dolores Clayborne, och…

Mer än bara monster, välkommen till en helg om Stephen King!

Stephen King har väl skrivit om det mesta i monsterväg. Där finns vampyrerna, monsterfåglar och mördarhundar. Där finns döden och mörkret och fördärvet. Men som jag kommer att skriva om senare i helgen är han inte som allra bäst när han hittar på monster utan när han finner grunden till rädslan, vår gemensamma rädsla. Det som skrämmer människorna i Salem´s lot är inte döden utan snarare förlusten av kära och sig själva, det är egentligen bara de som förstår att alla ska gå förlorade som är rädda. När jag läste Det trodde jag att jag liksom i tv-serien skulle dö skräckdöden när Pennywise ålade sig upp ur det där avloppet. Clownen som figur var det riktigt ruggigt skitläskiga. I boken är det inte så. Var och en av karaktärerna har sin egen rädsla och skräcken som förföljer dem materialiserar sig som precis det de är mest rädda för. Visst är Pennywise allerstädes närvarande med sina ballonger och vanvettiga skratt och ”everybody flotes down here” men det är inte nödvändigtvis i den formen han är otäckast. Och det är inte ens han som är läskigast, det är den mänskliga ondskan och det oundvikliga i uppväxten och livet. Det som snurrar på och går ifrån oss. Det som aldrig slutar ske…

Vi är många som älskar och/eller fascineras av Stephen King och hans författarskap. Tolv av oss ska idag och imorgon skriva om just våra infallsvinklar och analyser. Jag hoppas på en riktigt spännande helg med djupdykningar i läsande, skrivande, skräck och ömsinthet. Jag hoppas att vi ska kunna få till en riktigt mångfacetterad bild av ett komplext författarskap, ett ofta starkt undervärderat författarskap. Välkomna alla att läsa, kommentera och delta. Nu kör vi!

Imorgon är det dags!

Imorgon förmiddag går startskottet för temahelgen i ämnet Stephen King – den kungliga helgen! Schemat hittar ni nedan, vilken uppställning va!?! Det är bara att ägna helgen åt att surfa runt och förkovra sig i det outsinliga ämnet King. Väl mött!

Lördag
09:45 Fiktiviteter
10:00 Skuggornas bibliotek
11:00 Dark places
12:00 Fiktiviteter
13:00 Annas bokprat
14:00 Fantastisk fiktion
15:00 Kim M. Kimselius
16:00 Fiktiviteter

Söndag
09:45 Fiktiviteter
10:00 Eli läser och skriver
11:00 Skuggornas bibliotek
11:30 Det mörka tornet
12:00 Lingonhjärta
13:00 Fiktiviteter
14:00 Beroende av böcker
15:00 Precious fragmentation
16:00 Fiktiviteter

Kinghelgen

På något sätt har jag lyckats slarva bort inlägget där jag bjuder in till temahelg om Stephen King… Fråga inte hur och vad annat som kan tänkas ha försvunnit men så är det tydligen.

Jag kör alltså en temahelg (likt Whedonhelg och Doctor Whohelg tidigare år) om Stephen King den 21-22/9 och jag vill oerhört gärna ha sällskap! Alla ni som vill vara med och skriva Kingrelaterade blogginlägg – maila mig (fiktivahelena@gmail.com) senast onsdagen 18 september så skickar jag sen ut ett publiceringsschema. Eftersom jag slarvat bort förra inlägget så finns inte heller kommentarerna kvar så alla som vill vara med men inte mailat mig om detta, gör det så jag inte missar någon!