100 Fiktiviteter (2013)

Det har blivit dags för en uppdatering av hundralistan och detta är resultatet. Tolv böcker har kommit till och fallit bort.

Så här skrev jag om första listan, och det gäller fortfarande: Inte bara bestämde jag att det skulle listas 100 böcker som betytt något för mig och format mig på ett eller annat sätt. Jag tyckte också att jag bara fick välja en bok per författare (= svårt) och att jag borde lägga till en liten kommentar till varje bok (=varning för floskler!). Men nu är den i alla fall klar, jag är relativt säker på att den innehåller prick 100 böcker och jag är lika säker på att jag har missat något livsavgörande men strunt i det nu. Jag ger er 100 omistliga böcker (utan inbördes ordning):

Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf – en oförglömlig värmländsk skröna som betytt mycket, och så var det makens och min första högläsningsbok back in the days.

Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist – det är svårt att välja ur JALs författarskap och jag vet inte om denna är bäst men den var mest helgjuten och berörde mig djupast.

Alias Grace av Margaret Atwood – det är en omöjlig uppgift att välja men Grace var min första och problematiken kring kvinnlig brottslighet ligger mig varmt om hjärtat.

Övertalning av Jane Austen – ännu en omöjlig uppgift, varenda en av Austens romaner hade kunnat platsa men denna är min favorit för tillfället, älskar det eftertänksamt desperata.

Illusionernas bok av Paul Auster – han är speciell Auster och jag hatälskar honom ganska mycket men det går inte att komma ifrån att det här är en sjukt bra bok.

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg – Kort, koncis och thrillerspännande om de stora frågorna.

Annika Larsdotter, barnamörderska av Inger Lövkrona – bestämde mitt ämne för c-, d-uppsatser och avhandlingen. Behöver jag säga mer?

Gilles kvinna av Madeleine Bourdouxhe – en kort liten sak som satte min värld i gungning, undanskuffad pärla.

Landet som icke är av Edith Södergran – jag skrev alltså av dessa dikter i en särskild bok och deklamerade dem högt för mig själv och hundarna (bitterljuva tonårsminnen)…

Agnes Grey av Anne Brontë – en väldigt fin roman i det tysta, inte omvälvande men som bomull runt hjärtat under och efter läsningen. Och så är den rätt bitsk också…

Jane Eyre av Charlotte Brontë – en av mina favoritklassiker och favoritkaraktärer. Fenomenal!

Hummelhonung av Torgny Lindgren – Lindgrens språk och känsla är fantastisk liksom den här berättelsen om grannarna som hatar varandra mer än allt annat. Underbar!

Vems lilla mössa flyger av Barbro Lindgren – min och makens högläsningsbok från för 10 år sen, nökhamlet kan inte beskrivas men måste upplevas.

Fledgling av Octavia Butler – en riktigt fin och annorlunda bok inom sin genre, och en riktigt fin bok över huvud taget.

Hunger games av Suzanne Collins – jag har ärligt talat svårt att välja del här eftersom ettan nog är mest spännande på ett sätt samtidigt som jag är svag för det djupnande mörkret i uppföljarna. Men det får bli ettan.

Allt som återstår av Elin Boardy – En riktigt välskriven och engagerande historisk roman som nästan dränkte mig i sitt mörker.

The Passage av Justin Cronin – mörkret, apokalysen, vampyrerna…

Jellicoe Road av Melina Marchetta – en oförglömlig, mystisk bok för unga och vuxna. Om att ta ansvar, bland annat.

Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion – så naket och smärtsamt och hemskt att man tvingas stanna upp och panikälska sitt eget liv en stund.

Svart dam av Maria Fagerberg – jag orkar inte ens tänka på den här boken, så hemsk och bra är den och så nära kom den.

Vendetta av Jan Guillou – jag var beroende av Hamiltonböckerna under en period av min sena tonårstid och den femte boken är nog den bästa, i alla fall den mest känslosamma.

Min skugga av Christine Falkenland – min första av författaren och en milstolpe i mitt läsande liv. Klaustrofobin…

Albert Speer och sanningen av Gitta Sereny – ingen kan som Sereny vända och vrida på gott och ont och komma fram till att de inte finns till annat än som begrepp.

Dark Places av Gillian Flynn – mörk, smärtsam in i märgen och fantastiskt suggestiv, kan inte säga hur ofta jag tänker på scener ur den här boken.

Barabbas av Pär Lagerkvist- fenomenal bok om tro och tvivel!

Lisen kan inte sova av Kaj Beckman – jag vet inte om den här boken har format mig direkt men min kärlek till den som liten var så total att jag bara måste ta med den.

En dåre fri av Beate Grimsrud – skitjobbig att läsa och precis så bra som alla säger.

Generation Loss av Elizabeth Hand – sent omsider tog jag tag i läsningen av denna pärla som var sååå värd att vänta på.

Juloratoriet av Göran Tunström – oförglömligt sorglig och vacker.

När bara hoppet finns kvar av Elizabeth Glaser – kanske inte världens mest fantastiska bok men oj så gripande, läste den som ca 15-åring och chockades av att världen är så kall, hård och sorglig.

The Woman in Black av Susan Hill – jag är förvisso mörkrädd men det här är en av oerhört få böcker som verkligen skrämt skiten ur mig. Så att säga.

Mig äger ingen av Åsa Lindeborg – har en gång fått mig att fulgråta på tåget till Göteborg, bara en sån sak…

The daylight gate av Jeanette Winterson – om kvinnor, mörkret och döden.

We have always lived in the castle av Shirley Jackson – ännu ett ruvande hus och förfärligheter under ytan….

Sommarboken av Tove Jansson – jag älskar tonen i den här boken. Det lågmälda och långsamma.

Inte som andra döttrar av Deborah Spungen – klassisk biografi över Sid och Nancy, lästes som ca femtonåring, oförglömlig.

Fru Björks öden och äventyr av Jonas Gardell – det känns riktigt orättvist att bara välja en enda bok av en författare som betytt så oerhört mycket för mig. Men såna är reglerna… En riktigt bra bok.

Mats kamp av Mats Jonsson – ett eurekamoment i min läsning, serier kan vara grafiska romaner också och de kan vara riktigt, riktigt bra.

Eftersom ingenting varar av Laurence Tardieu – stillsamt sorgesam bok om olika sätt att hantera det allra värsta.

Det av Stephen King – en av de bästa böcker jag läst, särskilt som jag nu börjat förtränga de 300 sista sidorna (men jag kommer aldrig förlåta honom för att han förstörde den perfekta läsupplevelsen).

Nattfjäril av Jessica Kolterjahn – den här boken grep mig oväntat och totalt, och debuten är nästan lika bra…

Kvinnor och äppelträd av Moa Martinsson – fattigdomsrealism när den är som bäst och känns som mest äkta!

Steget efter av Henning Mankell – jag har läst alla Wallanderböckerna och gillade dem väldigt mycket, det här är den mest blodisande och spännande.

Domedagsboken av Connie Willis – inköpt på Öland under sommarsemester. Gassande sol, sommarlov och tidsreseroman av högsta klass, det är livet.

Jag vill inte tjäna av Ola Larsmo – En lågmäld men kraftfull bok, svår att släppa.

Båten av Nam Le – jag förfäktar ju åsikten att jag inte gillar noveller, men ibland måste till och med jag inse mig besegrad.

Carmilla av J.S Le Fanu – en klassisk vampyrroman som, enligt min ringa mening, är såväl bättre som mer engagerande än Stokers Dracula.

Flickan och skulden av Katarina Wennstam – viktigaste boken!

Wolf Hall av Hilary Mantel – det här är inte en självklar bok bara för den här listan, den här är topplacerad på typ alla mina listor i och med att det kan var den bästa bok jag någonsin läst.

Sagan om den lycklige prinsen av Oscar Wilde – är väl egentligen ingen bok utan en del i en bok men herregud, någon flexibilitet får man väl ha… Så outsägligt sorglig och fin. Och sorglig…

Timmarna av Michael Cunningham – fantastisk bok som blev en nästintill lika fantastisk film. De där förmiddagarna i 50-talshemmet lämnar mig aldrig…

Glasfåglarna av Elsie Johansson – Nancy, älskade Nancy…

Legend av Richard Matheson – skitläskig vampyrklassiker om det sönderfallna samhället. Skippa filmversionerna dock.

Himlen i Bay City av Christina Mavrikakis – en av de mest deprimerande böcker jag läst, och en av de bästa.

En döddansarens visor av Nils Ferlin – för att min favoritdikt Stjärnorna kvittar det lika finns i den, annars kunde jag ha valt vilken samling som helst.

Främlingen av Diana Gabaldon – en av de största läsupplevelser jag någonsin haft. Punkt.

Vägen av Cormac McCarthy – se kommentaren till Himlen i Bay City. Vägen är dessutom en bok som växer ju längre tiden går sen jag läste den.

Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro – också några noveller till, av den sorten som äter sig in i en.

Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami – en riktigt monstertjock bok som utmanade mig många gånger (den är märklig och han är inte särskilt övertygande när det gäller sexet den gode Murakami) men som också grep och höll kvar.

Aniara av Harry Martinsson – det mörkaste av alla mörker, det i rymden och inom människor som förlorat allt. Läses med fördel högt.

Maskarna på Carmine Street av Håkan Nesser – min första ljudbok som tvingade mig att köra in till sidan av vägen och gråta en skvätt emellanåt.

Mortality av Christopher Hitchens – om döden och döendet, rörande, sorglig och stark.

Blonde av Joyce Carol Oates – ja, vad säger man om den här boken? Den tog liksom andan ur mig…

Hur man botar en fanatiker av Amon Oz – Klokskap och pragmatism när den behövs som bäst.

Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren av Philip Pullman – inkörsporten till mytserien, en underbar berättelse om berättelser som fick mig att tänka på riktigt.

Extremely Loud & Incredibly Close av Jonathan Safran Foer – En av de böcker som gripit mig allra starkast. Älsk!

Att föda ett barn av Kristina Sandberg – en rätt så monoton och klautrofobisk skildring av äktenskap och föräldrablivande. Helt omöjlig att lägga undan.

Flickan med glasfötter av Ali Shaw – knockade mig totalt med sin drömska stämning, de flygande korna och hjärtan av glas.

Mordbyn av Andrea Maria Schenkel – en ovanlig deckare, tät, obönhörlig och riktigt otäck på ett jordnära sätt.

Dyngkåt och hur helig som helst av Mia Skäringer- få är så självutlämnande som Mia Skäringer och jag kan inte annat än älska henne för det, och tacka.

Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren – har format mig på djupet i frågor om döden, sorgen, att välja rätt, vara modig osv.

Broken Harbour av Tana French – ingen skriver stämning som Tana French…

Drömfakulteten av Sara Stridsberg – en oerhört märklig bok som jag aldrig fick grepp om men som fortfarande hemsöker mig, på ett bra sätt.

Ja till Liv! av Liv Strömquist – ett första steg i min serierevolution, det hjälper att vi tycker nästan lika om allt jag och Liv.

Bitterfittan av Maria Sveland – det här är en bok som jag irriterat mig sjukt mycket på och egentligen inte håller med i mycket men oj vilken impact den haft och oj vilka spännande diskussioner den startat.

Den hemliga historien av Donna Tartt – sent omsider läste jag, och älskade förstås – dock inte lika mycket som jag skulle gjort i min forna ungdom 😉

Århundradets kärlekshistoria av Märta Tikkanen – lästes för länge sedan, alldeles för länge sedan. Vill genast läsa om!

Pennskaftet av Elin Wägner- historisk roman i den bemärkelsen att den skrevs när historia skrevs.

Dead to the world av Charlaine Harris – inte världslitteratur direkt men svårslagen avkoppling, med den famösa duschscenen…

Bödelns dotter av Margit Sandemo – Sagan om isfolket nr ?. inte heller detta är högtstående litteratur men det här är troligen den bok jag läst flest gånger (ca 30 skulle jag tro) och det betyder också något…

Dark Matter av Michelle Paver – den här boken är läskig på allvar, verkligen, på riktigt.

Lasermannen av Gellert Tamas – det finns inte ord för hur bra jag tyckte att den här boken beskrev ett skede i Sveriges historia som satt djupa avtryck i min världsbild. Det kalla, det otäcka och det vi aldrig får tro är försvunnet…

Brott och straff av Fjodor Dostojevskij – få böcker har gett mig så mycket motstånd, få böcker har fått mig att må så fysisk illa, få böcker har hemsökt mig som denna.

Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström – ingen skriver historia som Fogelström, ingen gör den så levande, påtaglig och hjärtknipande hemskvacker.

En vampyrs bekännelser av Anne Rice – det var en revolution att läsa den här i tonåren, pre Brad och Tom. Fortfarande en av de allra bästa vampyrböckerna, kanske till och med den bästa…

The fault in our stars av John Green – tårarna…

Skulptrisen av Minette Walters – skrämde livet ur mig när jag läste i amningsfåtöljen, slutscenen förföljer mig än…

Den engelske patienten av Michael Ondaatje – skrev en gång en lyrisk skoluppgift om denna bok, fick skriva om eftersom jag var för beundrande…

I skuggan av ett brott av Helena Henschen – om verklig ond, bråd död. Riktigt välskriven och skitläskig.

Hamlet av William Shakespeare – klassikernas klassiker. Jag borde läsa mer Shakespeare…

Coraline av Neil Gaiman – när Gaiman är bra är han gnistrande bra och i Coraline är han nästan ännu bättre än så…

Förflutenhetens landskap av Peter Englund – Englunds sätt att skriva om det lilla, det undanskymda och det skitiga var det som fick mig att vilja bli historiker. Älskar framförallt hans essäsamlingar.

Guitarr och dragharmonika av Gustaf Fröding – för blandningen av sorg och glädje, essensen av Fröding (och min bild av Värmland)

Mäster av Alexandra Coelho – riktigt finstämt förfärlig skildring av fattigdom och framväxten av en proteströrelse.

Förbundsbryterskan av Anders Björkelid – fantasy när den är som bäst, och den bästa boken hittills i serien

Robson av Pernilla Glaser – läste jag en kväll i min första egna lägenhet, panikgrät mig till sömns…

Quinnan och dr Dreuff av Mare Kandre – min enda Kandrebok hittills och nu när jag påminns om den kan jag inte begripa att jag stoppade där.

Tjärdalen av Sara Lidman – jag minns inte mycket av den här boken förutom att jag tyckte väldigt mycket om den, väldigt mycket.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein – som ett knytnävsslag, utan kompromisser, svår att släppa.

En helt vanlig familj av Alice Hoffman – jag var lite besatt (i tonåren) av det här med barn som drabbades av AIDS tidigt i epidemin och också drabbades av alla fördomar. Hoffman skriver väldigt fint om detta.

Adjö herr Muffin av Ulf Nilsson – hur många gånger har jag inte snyftande läst den här för mina barn? Finaste boken om döden.

Favoritläsning: Aniara

20130521-113927.jpgMörkret. Det ogenomträngliga mörkret är egentligen det enda jag minns.

Jag har inget minne av plats, var jag befann mig när jag läste. Men visst hade jag väl flyttat hemifrån? Visst var det väl en sommar i en av mina första lägenheter som jag satte uppe på kvällarna och läste om rymdskeppet Aniaras bittra resa så långt bort från Doris gröna dalar. Visst var det där jag läste högt för mig själv (för att riktigt känna rytmen i orden, så musikaliskt!) och övermannades av sorg för de här människornas skull, för vår skull och min. Förlusten är så förfärligt fantastisk i sin nakna skönhet. De går under där på sidorna framför mig och jag älskar och sörjer det.

Vemodet, sorgen och grymheten är det jag minns från Aniara. Och att jag tänkte att ja, det här är sådant den skriver som förtjänat sitt nobelpris.

Aniara av Harry Martinsson. Albert Bonnier förlag

Favoritläsning: AIDS-skildringarna

Å, min medvetna världssamvetesperiod, aka Aidsperioden. Inföll i mitten av tonåren och inkluderande läsning, penningskänkning, And the band played on-tittning, dåligt samvete och en hel del uppgiven alternativt skitförbannad gråt. Den här perioden är den jag skickas tillbaka till när jag läser Gardells Torka aldrig tårar…-trilogi och upplever all uppståndelse. Det är fint men också lite jobbigt att minnas den där tjejen jag var då. Hon som gömde sig bakom bry sig om av andra för att slippa se och tycka om sig själv.
20130521-113128.jpg
Men, hrm, jag läste en del redan då. AIDS-skildringar som Elisabeth Glasers självbiografi. Om AIDS som drabbande vita, kända amerikaner naturligtvis, och barn. De homosexuella fanns inte på kartan i den bokutgivning som existerade då. Men Glaser lyfter ändå fram dem då hon berättar om stigmatiseringen av henne och hennes barn, en stigmatisering som förstås bottnade i att AIDS sågs som en sjukdom för de homosexuella. Boken är hur som helst väldigt avslöjande och fasansfull. Jag kan börja gråta än idag när jag kommer att tänka på vissa scener. När bara hoppet finns kvar är en av de få böcker som förändrat mig i grunden.

20130521-113140.jpg
Alice Hoffmans En helt vanlig familj är en skildring av ungefär samma problematik, ett barn som drabbas av AIDS. Men här befinner vi oss inte i Hollywood och föräldrarna är inte superrika kändisar med superrika kändiskompisar som kan ordna stödgalor. Elvaåriga Amanda blir sjuk och sedan börjar bråken om huruvida hon ska få gå i skola, träffa sina vänner och så vidare. En hjärtskärande förfärlig bok förstås men också väldigt osentimental och känslig om hur föräldrar, syskon och vänner kämpar för att förhålla sig till Amanda och sjukdomen.

När bara hoppet finns kvar av Elizabeth Glaser och Laura Palmer.
En helt vanlig familj av Alice Hoffman. Bonniers förlag

Favoritläsning: Doktor Glas

20130521-111758.jpg
Det dallrande sommarvärmen. Den där svettdrypande promenaden som inte kan svalka ens i tunnaste sommarkostymen. Vid cafébordet, drickande något läskande. Doktor Glas är förstås en bok om ett moraliskt dilemma men för mig är det framförallt en kroppslig upplevelse, en kroppslig minnesbild.

Så här i högsommarvärmen är den förstås fantastisk, när man kan läsa om hettan och förstå varför det blir som det blir. Men Hjalmar Söderberg är så sjukt skicklig att jag faktiskt kan läsa det mitt i vintern också och ändå förstå. Doktor Glas är en skildring av en sommar så påträngande att vi inte får luft, så som jag upplever sommaren när den blir för lång, för varm och för… Inte så att jag klagar förstås (det får man ju inte!) men jag kryper allt in i skuggan jag och ligger där flämtande med min apelsinsaft och längtar efter sommarkvällen som är mycket mer av min vän. I Söderbergs bok finns ingen skugga, ingen tillflykt och inget ställe att vara annat än i det offentliga. Mitt i. Glas spinner sina världar under några tryckande veckor och ibland är det nästan så jag förstår honom. Och den där sista scenen när han måste göra eller inte göra det. Också den minns jag mycket kroppsligt. Som en långvarig darrning av skräck i hjärtat, ända ut i ryggen.

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Albert Bonniers förlag

Favoritläsning: Främlingen

20130521-110817.jpg
Det händer ibland att jag slukas totalt av en bok och Främlingen var nog den första boken som gjorde det med mig i relativt vuxen ålder. Det var på den tiden innan bokbloggar och sådana tips på läsbara böcker. Det var på tiden innan nätbokhandlarna och när jag bodde på landet och saknade ekonomi att ens tänka på att köpa en bok. På den tiden när Gabaldon ännu inte hittat sin väg in i biblioteken. När två böcker fanns utgivna på svenska. Jag minns att det var en av min mammas brevvänner som läst och som skickade boken över hela Sverige för att vi skulle få läsa. Bliss!

Det är liksom allt det som jag gick igång på då och faktiskt fortfarande gör. Det är Skottland, kärlek, tidsresor och allt sånt. Möjligen blir det för komplicerat för mig efter några böcker men i Främlingen var det fortfarande perfekt. Det var Claire i den där stencirkeln och Jamie som utan att veta om det väntade på andra sidan, i 1700-talet. Att få följa dem genom den skottska historien, till Culloden, var nästan lite mer än jag kunde ta på den tiden. Historia har alltid intresserat mig och om jag måste välja en tid och plats så är det 1700-tal och Skottland som gäller. Diana Gabaldon skrev en bok för mig helt enkelt. Och jag är henne evigt tacksam.

Främlingen av Diana Gabaldon. Bra böcker

Favoritläsning: Kejsarn av Portugallien

Född i Värmland, förtjust i sagor och berättelser, måste naturligtvis älska Selma. Och Kejsarn av Portugallien var mitt första, och till denna dag mest fantastiska, möte med den stora skaldinnan.

Kejsarn_av_PortugallienJan i Skrolycka sitter i mig som en sårskorpa som jag både vill och inte vill krafsa bort. Han är så smärtsam och så fin med all sin kärlek och galenskap, som också är kärlek. Det jag inte lärt mig av honom om kärlek och dess förödande och förunderliga kraft har jag inte lärt mig alls. Jan i Skrolycka är jag, den jag aldrig blev, kunde bli och den jag räds att vara. Som han älskar det där barnet, till vansinne, så älskar jag förstås mina barn, nästan. Jag förmår inte uppbåda hans passion, kanske för att jag har de där spärrarna som han saknar. Också Kattrina berör mig djupt. Hon som älskar mer som jag (precis som jag faktiskt när jag tänker efter) men hamnar i skymundan för hans totala skred av kärlek. Hon älskar sitt barn men det är hennes kärlek till Jan som är det förunderliga. Allas kärlek till Jan, hur bygden förvisso förlöjligar det de inte förstår men till slut segrar den där värmen och kärleken som bara en liten bygd kan känna för en karaktär. För sent. Men det kan nog inte bli annat.

Kejsarn av Portugallien är förstås en skildring av djup kärlek och vad den gör med oss, hur den formar. Men jag fastade också väldigt mycket för hur naturen beskrivs. De där vägarna de går på mellan gårdarna, bergen, det andas min barndom och skogspromenader jag tagit. Jag kan känna hur det luktar och känns i kroppen. Jag kan känna vemodet som är värmlandsskogen omsluta mig. Det är så bra hon är Selma.

Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf. Albert Bonnier förlag

Favoritläsning: Vendetta

Tänk er följande: valpig blivande fiktiviteterskrivare har landat sitt första kommunala sommarjobb. På idrottsplats. Lågsäsong. Fotbolls-VM och inga lokala klubbmatcher. Ingenting. Jag fick måla ett staket och när jag var klar hade jag två (tre?) veckor framför mig av ingenting. Vi satt på en veranda och tittade på en vattenspridare, bokstavligt talat. Tre personer. De sa åt mig att ta med böcker om jag pysslade med sånt.

Jag läste tonvis, en härlig blandning av Sandemo-serie och Hamilton-böcker (analysera det den som kan!). En del Maria Lang också om jag inte missminner mig.

20130520-192227.jpg
Att jag hyser en sedan barndomen cementerad kärlek till såväl Margit Sandemo som Maria Lang har redan konstaterats så idag ägnar vi oss åt Jan Guillou och Carl Gustaf Gilbert Hamilton. Jag har då läst alla utom de senare delarna i serien (eller uppföljare som jag väljer att kalla dem), avbrottet beror troligen på att jag läste allt jag kom över och sen när det kom mer orkade jag inte uppbåda energin igen. För jag var verkligen besatt där ett tag och vadan detta? Jag vet faktiskt inte, jag gillade Guillous torra lite snåriga språk (det som sen hindrade mig från att ens orka läsa första delen om Arn), var väldigt fascinerad av det politiska, spelet bakom kulisserna och vänsterbudskapet, att det som fortfarande togs för givet (att araber och ryssar var onda) komplexiserades. Vendetta var min favorit mycket för att Joar Lundwall var min favorit, lite bakvänt kanske men det var så himla känsligt skrivet mitt i allt det råa.

Kanske var det bara där i 17-årsåldern böckerna träffade mig på precis det rätta lässtället, kanske skulle jag gilla dem också idag. Det spelar faktiskt ingen roll, vi hade vår sommar jag och Carl, det räcker gott så.

Vendetta av Jan Guillou. Norstedts

Veckans vampyr: En vampyrs bekännelse

Det är så länge sedan. Mitt allra första möte med vampyrerna. Jag bodde hemma (= mer än 15 år sen), lånade boken på vinst och förlust på biblioteket och redan efter första meningen var jag fast. Louis berättelse grep mig från första ordet, just för det direkta tiltalets skull, och sen släppte han inte taget. Jag var också den där journalisten…

20130531-171335.jpgMitt starkaste minne var sorgen, ensamheten och att det gjorde så ont hela tiden. Där var Louis andra födelse och uppvaknande till natten som grep mig väldigt starkt men dessförinnan också hans liv. Där var Lestat som kämpar som ett djur för att upprätthålla bilden av sig själv som okrossbar men som samtidigt utstrålar så mycket ensamhet att jag bara ville gråta. Och så är där Claudia. Henne har jag faktiskt gråtit över på riktigt. Hur tydlig vikten av moral också i det mest dekadenta av samhällen blir. Grymheten i att skaffa sig ett sällskap för sin egen skull. Ett barn. Claudias ilska, hat och förtvivlan mot alla dem som får växa till kvinnor och mot dem som skapat henne är så stark att den berör mig än.

Jag tror att det är omöjligt att överdriva betydelsen av Rices böcker för den senare vampyrvågen. Så många följer hennes regler och visst känner vi igen Lestat i såväl Eric (Southern Vampire Mysteries & True Bood) som Spike (Buffy tVS)? Louis har väl fått stå modell för de plågade vampyrerna, som Angel (BtVS), Edward (Twilight) och Stefan (Vampire Diaries), men originalet är betydligt mycket coolare. Han är den skuldtyngda vampyren, minus all mesighet…

Jag har också läst några ytterligare delar av Anne Rices Vampyrkrönika men minns inte så mycket av dem. Någon som är begåvad med bättre minne, är de värda en omläsning?

Favoritläsning: Poesi

Säg den värmlänning som inte pumpats full med Frödingverser och Ferlinord redan i koltåldern, eller i högstadiet i alla fall. Det är naturligtvis sånt som kan döda poesilusten hos vem som helst… Men inte hos mig. Jag älskade mörkret hos Dan Andersson, det sorgesamma skojet hos Gustaf Fröding och betraktelserna över döden och vardagen hos Nils Ferlin. Sen kan det naturligtvis diskuteras hur nyttigt det är för en tonåring att gå i lära om livet hos en samling män som valt att ta sina liv eller försvunnit in i galenskapen*, men likväl…

Det finns en kvinna också. Som inte är värmländska men som också dog allt för ung. En kvinna vars dikter jag skrev av i mina kollegieblock och deklamerade för mig själv. Med pondus. Fantastiska, älskade Edith Södergran!

Dagen svalnar mot kvällen…
Drick värmen ur min hand,
min hand har samma blod som våren.
Tag min hand, tag min vita arm,
tag mina smala axlars längtan…
Det vore underligt att känna,
en enda natt, en natt som denna,
ditt tunga huvud mot mitt bröst.

Versen ovan kommer från dikten Dagen svalnar och den avslutas två verser senare med de kända raderna

Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ –
du är besviken.

Som jag älskade det här (och med det här menar jag inte specifikt den här dikten utan hela Edith Södergrans författarskap). Och som med alla stora konstupplevelser har jag svårt att förklara varför och hur.

Idag läser jag alldeles för lite poesi av någon anledning, jag vet verkligen inte vad som är fel med mig. Tack och lov finns det sätt också för den late att njuta Fröding idag, behöver jag säga att jag älskar Mando Dias tolkningar (Fröding blir alltid bra tonsatt, liksom Ferlin). Det finns inte ord för hur mycket jag älskar Strövtåg i hembygden, lyssna och njut!

I 100-listan: Guitarr och dragharmonika av Gustaf Fröding, En döddansares visor av Nils Ferlin, Landet som icke är av Edith Södergran

* Här har jag blivit upplyst om att varken Ferlin eller Andersson tog sina liv vilket jag fått för mig (varför?). Skönt, det betyder ju dessutom att de alla utgör finfina förebilder också i mörkerhantering!

Favoritläsning: Inte som andra döttrar

Den gamla goda biografitiden, helig i åminnelse. Nu läser jag sällan biografier eller självbiografier men det fanns en tid då det var allt jag läste. De skulle gärna vara supertjocka med bilder i mitten och handla om människor som John Lennon (det är den enda jag kommer på nu, men det var fler, jag lovar!). Jag läste dem i tonåren, när jag var påverkbar och i behov av exempel på hur en kan välja sitt liv. Möjligen var inte valet av böcker särskilt genomtänkt eller bra, men jag överlevde…

20130520-183630.jpgDeborah Spungens bok om dottern Nancy, hon som föddes, växte upp, levde, träffade Sid Vicious, blev kär och dog på Chelsea hotel i New York. Jag minns att jag upprepade gånger läste de där sidorna med hennes död men jag kommer också ihåg att det var hennes uppväxt och människan Nancy som fascinerade mig mest. Alla hennes problem med sjukdom och kamp och ändå lyckades hon leva, skaffa ett socialt liv och vara i alla fall lite lycklig en stund. Jag tror också att det här var den första bok jag läste som verkligen visade mig att världen inte är svart eller vit, ond eller god. För Deborah hatar inte Sid. Hon ser Nancy och sorgen och rädslan i Sid och det är så himla fint. Jag var förundrad över det, nu är jag mest beundrande och tacksam för att jag fick lära mig det redan då.

Idag blir jag glad varje gång en trasig tonåring plockar med sig Inte som andra döttrar ur bibliotekshyllan, men för det mesta tvingas jag sorgset se den stå där orörd allt för långa perioder i taget. Dags att missionera lite kanske…

Inte som andra döttrar av Deborah Spungen. Norstedts

Favoritläsning: Mig äger ingen

Vår kärlekshistoria inleddes på tåget… Mot Göteborg och någon avhandlingshandledning eller ett seminarium, vad vet jag? Det var framförallt resan när jag försökte dölja att jag grät hejdlöst över en bok…
20130520-183146.jpg

Åsa Linderborgs Mig äger ingen är en självbiografi vilket naturligtvis gör det lite knepigt med identifikationen. Våra liv har på intet sätt varit identiska – det saknas till och med beröringspunkter förutom det där med livsväg. Åsa färdades ur ett arbetarklasshem och in i den akademiska världen precis som jag gjorde. Vi har vågat oss allra djupast in i det akademiska, doktorerat, disputerat och sen lämnat det bakom oss. Och i just den kraschen och i klassbeskrivningen känner jag ett släktskap så starkt att det överskuggar olikheterna i våra liv. Det finns något där i beskrivningen av föräldrarelationen också, även om alkoholism aldrig ens funnits i närheten av mina erfarenheter, det kan vara komplext, kärleksfyllt och tyst ändå…

Mig äger ingen av Åsa Linderborg. Atlas

Favoritläsning: Lasermannen

20130519-203459.jpg
Den där förfärliga tiden – lasermannen, Ultima Thule, Ny demokrati och We shall overcome. Hur kom vi någonsin förbi den? För det gjorde vi ju, Bert Karlsson är soffmysigare än någonsin och rasism har blivit rumsrent och riksdagsmässigt. Nuförtiden kan man säga vad som helst i det här landet…

En minnesglimt: jag och min bästa vän är på disco, anordnat av kommunen under sån där fin antidrogflagg. Min kompis föräldrar kommer ursprungligen från andra europeiska länder. Hon och jag är väldigt mörkhåriga. Det dånar Ultima Thule ur högtalarna och våra skolkompisar sjunger med. Min kompis gråter.

Lasermannen var en symbol för sin tid och ett symptom av den och det visar Gellert Tamas så väldigt effektivt. Samhället avklätt, invävt i en actionspännande historia om bankrån och prickskytte. Det säger en hel del att Lasermannen är en av få texter som funkat som svensk tv-serie, utan att ramla ner i det teatrala slukhålet. Jag minns särskilt känsligheten med vilken Ausonius är skildrad, hur Tamas försöker förstå istället för att döma trots att det alltid är svårare…

Gellert Tamas bok om den där tiden, för det är det den är snarare än en biografi över lasermannen, är förödande skarpsynt och hemsk. Jag älskar den förbehållslöst. Snart ska jag läsa om den, om jag orkar nu när det är som det är. Igen.

Lasermannen av Gellert Tamas. Ordfront förlag

Persuasion

Ibland krävs en bokcirkel för att jag ska göra verklighet av mina högtflygande planer, som att läsa om alla Jane Austens romaner, på engelska (vilket tekniskt sett gör det till förstagångsläsning eftersom jag tidigare bara läst på svenska).

persuasionOch först ut är min favorit bland Austenböcker. Den där Anne Elliot lever med sin fullkomligt förfärlige far och tvingas hyra ut sitt hem eftersom han levt över sina tillgångar. Anne är lite vid sidan av i familjen där fadern favoriserar dottern Elizabeth och där den ständigt klena systern Mary gift sig med mannen som egentligen ville ha Anne och lämnat hemmet. I bakgrunden finns också Annes kärlekshistoria med Frederick Wentworth, den kärlekshistoria hon, under påverkan av familjens anförvant Lady Russell, avslutade. När Wentworth dyker upp i Annes närhet igen börjar hjulen snurra i den här historien.

Jag är så förblindande kär i såväl Anne som Wentworth att jag har svårt att se några fel i den här boken. Alla karaktärer är underbara eller vidriga, alla svängar i historien är lagom knixiga, miljöerna, det stentrista sällskapslivet – I love it! För att inte tala om språket. Jane Austen är mästare på det där precisa, älskvärda, elaka, genomskådande och djupt ironiska. Hon sätter fingret på klasskillnader och genusordning utan att egentligen göra någon affär av det. En annan sak som det inte görs stor affär av är att det finns en historia innan historien som vi aldrig får riktigt grepp om. De talar lite löst om den där kärlekshistorien mellan Anne och Wentworth men vi får aldrig veta särskilt mycket om den. Det älskar jag! Desto mer utrymme att spinna sina egna fantasier alltså. Övertalning är en modig bok och dess författare är en djupt modig kvinna.

Min Austenläsning går vidare!

100 Fiktiviteter

Låt mig presentera… (trumvirvel)… min hundralista! Och samtidigt passar jag på att publicera mitt 900:de inlägg på Fiktiviteter. Smått sjukt, väldigt kul och ganska så inspirerande.

Den här listan blev något av en pöl full av vatten över huvudet. Inte bara bestämde jag att det skulle listas 100 böcker som betytt något för mig och format mig på ett eller annat sätt. Jag tyckte också att jag bara fick välja en bok per författare (= svårt) och att jag borde lägga till en liten kommentar till varje bok (=varning för floskler!). Men nu är den i alla fall klar, jag är relativt säker på att den innehåller prick 100 böcker och jag är lika säker på att jag har missat något livsavgörande men strunt i det nu. Jag ger er, som fiktiviteters inlägg nummer 900, 100 omistliga böcker (utan inbördes ordning):

Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf – en oförglömlig värmländsk skröna som betytt mycket, och så var det makens och min första högläsningsbok back in the days.

Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist – det är svårt att välja ur JALs författarskap och jag vet inte om denna är bäst men den var mest helgjuten och berörde mig djupast.

Alias Grace av Margaret Atwood – det är en omöjlig uppgift att välja men Grace var min första och problematiken kring kvinnlig brottslighet ligger mig varmt om hjärtat.

Övertalning av Jane Austen – ännu en omöjlig uppgift, varenda en av Austens romaner hade kunnat platsa men denna är min favorit för tillfället, älskar det eftertänksamt desperata.

Illusionernas bok av Paul Auster – han är speciell Auster och jag hatälskar honom ganska mycket men det går inte att komma ifrån att det här är en sjukt bra bok.

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg – Kort, koncis och thrillerspännande om de stora frågorna.

Annika Larsdotter, barnamörderska av Inger Lövkrona – bestämde mitt ämne för c-, d-uppsatser och avhandlingen. Behöver jag säga mer?

Gilles kvinna av Madeleine Bourdouxhe – en kort liten sak som satte min värld i gungning, undanskuffad pärla.

Landet som icke är av Edith Södergran – jag skrev alltså av dessa dikter i en särskild bok och deklamerade dem högt för mig själv och hundarna (bitterljuva tonårsminnen)…

Agnes Grey av Anne Brontë – en väldigt fin roman i det tysta, inte omvälvande men som bomull runt hjärtat under och efter läsningen. Och så är den rätt bitsk också…

Jane Eyre av Charlotte Brontë – en av mina favoritklassiker och favoritkaraktärer. Fenomenal!

Hummelhonung av Torgny Lindgren – Lindgrens språk och känsla är fantastisk liksom den här berättelsen om grannarna som hatar varandra mer än allt annat. Underbar!

Vems lilla mössa flyger av Barbro Lindgren – min och makens högläsningsbok från för 10 år sen, nökhamlet kan inte beskrivas men måste upplevas.

Fledgling av Octavia Butler – en riktigt fin och annorlunda bok inom sin genre, och en riktigt fin bok över huvud taget.

Hunger games av Suzanne Collins – jag har ärligt talat svårt att välja del här eftersom ettan nog är mest spännande på ett sätt samtidigt som jag är svag för det djupnande mörkret i uppföljarna. Men det får bli ettan.

Allt som återstår av Elin Boardy – En riktigt välskriven och engagerande historisk roman som nästan dränkte mig i sitt mörker.

The Passage av Justin Cronin – mörkret, apokalysen, vampyrerna…

Den arge av Gro Dahle – en av några få bilderböcker på den här listan. Oerhört smärtsam och stark, i alla fall för mig som vuxen och förälder…

Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion – så naket och smärtsamt och hemskt att man tvingas stanna upp och panikälska sitt eget liv en stund.

Svart dam av Maria Fagerberg – jag orkar inte ens tänka på den här boken, så hemsk och bra är den och så nära kom den.

Vendetta av Jan Guillou – jag var beroende av Hamiltonböckerna under en period av min sena tonårstid och den femte boken är nog den bästa, i alla fall den mest känslosamma.

Min skugga av Christine Falkenland – min första av författaren och en milstolpe i mitt läsande liv. Klaustrofobin…

Albert Speer och sanningen av Gitta Sereny – ingen kan som Sereny vända och vrida på gott och ont och komma fram till att de inte finns till annat än som begrepp.

Dark Places av Gillian Flynn – mörk, smärtsam in i märgen och fantastiskt suggestiv, kan inte säga hur ofta jag tänker på scener ur den här boken.

Frihet av Jonathan Franzen – som jag irriterade mig på den här boken, och som jag samtidigt älskade den och fortfarande tänker på den…

Lisen kan inte sova av Kaj Beckman – jag vet inte om den här boken har format mig direkt men min kärlek till den som liten var så total att jag bara måste ta med den.

En dåre fri av Beate Grimsrud – skitjobbig att läsa och precis så bra som alla säger.

Generation Loss av Elizabeth Hand – sent omsider tog jag tag i läsningen av denna pärla som var sååå värd att vänta på.

Juloratoriet av Göran Tunström – oförglömligt sorglig och vacker.

När bara hoppet finns kvar av Elizabeth Glaser – kanske inte världens mest fantastiska bok men oj så gripande, läste den som ca 15-åring och chockades av att världen är så kall, hård och sorglig.

The Woman in Black av Susan Hill – jag är förvisso mörkrädd men det här är en av oerhört få böcker som verkligen skrämt skiten ur mig. Så att säga.

Mig äger ingen av Åsa Lindeborg – har en gång fått mig att fulgråta på tåget till Göteborg, bara en sån sak…

Ögonbindeln av Siri Hustvedt – trollbindande. Helt enkelt.

The Haunting of Hill House av Shirley Jackson – ännu en av de fåtaliga böcker som skrämt mig på riktigt….

Sommarboken av Tove Jansson – jag älskar tonen i den här boken. Det lågmälda och långsamma.

Inte som andra döttrar av Deborah Spungen – klassisk biografi över Sid och Nancy, lästes som ca femtonåring, oförglömlig.

Fru Björks öden och äventyr av Jonas Gardell – det känns riktigt orättvist att bara välja en enda bok av en författare som betytt så oerhört mycket för mig. Men såna är reglerna… En riktigt bra bok.

Mats kamp av Mats Jonsson – ett eurekamoment i min läsning, serier kan vara grafiska romaner också och de kan vara riktigt, riktigt bra.

Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) av Anneli Jordahl – varm och intressant, och vem älskar inte en litterär brevväxling?

Det av Stephen King – en av de bästa böcker jag läst, särskilt som jag nu börjat förtränga de 300 sista sidorna (men jag kommer aldrig förlåta honom för att han förstörde den perfekta läsupplevelsen).

Nattfjäril av Jessica Kolterjahn – den här boken grep mig oväntat och totalt, och debuten är nästan lika bra…

Det stora huset av Nicole Krauss – en ask i en ask i en ask är den här berättelsen, oerhört gripande och väl berättad.

Steget efter av Henning Mankell – jag har läst alla Wallanderböckerna och gillade dem väldigt mycket, det här är den mest blodisande och spännande.

Domedagsboken av Connie Willis – inköpt på Öland under sommarsemester. Gassande sol, sommarlov och tidsreseroman av högsta klass, det är livet.

Jag vill inte tjäna av Ola Larsmo – En lågmäld men kraftfull bok, svår att släppa.

Båten av Nam Le – jag förfäktar ju åsikten att jag inte gillar noveller, men ibland måste till och med jag inse mig besegrad.

Carmilla av J.S Le Fanu – en klassisk vampyrroman som, enligt min ringa mening, är såväl bättre som mer engagerande än Stokers Dracula.

Pretty Monsters av Kelly Link – ännu ett exempel på att det där om min aversion mot noveller inte riktigt stämmer.

Wolf Hall av Hilary Mantel – det här är inte en självklar bok bara för den här listan, den här är topplacerad på typ alla mina listor i och med att det kan var den bästa bok jag någonsin läst.

Sagan om den lycklige prinsen av Oscar Wilde – är väl egentligen ingen bok utan en del i en bok men herregud, någon flexibilitet får man väl ha… Så outsägligt sorglig och fin. Och sorglig…

Timmarna av Michael Cunningham – fantastisk bok som blev en nästintill lika fantastisk film. De där förmiddagarna i 50-talshemmet lämnar mig aldrig…

Glasfåglarna av Elsie Johansson – Nancy, älskade Nancy…

Legend av Richard Matheson – skitläskig vampyrklassiker om det sönderfallna samhället. Skippa filmversionerna dock.

Himlen i Bay City av Christina Mavrikakis – en av de mest deprimerande böcker jag läst, och en av de bästa.

En döddansarens visor av Nils Ferlin – för att min favoritdikt Stjärnorna kvittar det lika finns i den, annars kunde jag ha valt vilken samling som helst.

Främlingen av Diana Gabaldon – en av de största läsupplevelser jag någonsin haft. Punkt.

Vägen av Cormac McCarthy – se kommentaren till Himlen i Bay City. Vägen är dessutom en bok som växer ju längre tiden går sen jag läste den.

Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro – också några noveller till, av den sorten som äter sig in i en.

Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami – en riktigt monstertjock bok som utmanade mig många gånger (den är märklig och han är inte särskilt övertygande när det gäller sexet den gode Murakami) men som också grep och höll kvar.

Aniara av Harry Martinsson – det mörkaste av alla mörker, det i rymden och inom människor som förlorat allt. Läses med fördel högt.

Maskarna på Carmine Street av Håkan Nesser – min första ljudbok som tvingade mig att köra in till sidan av vägen och gråta en skvätt emellanåt.

Själens osaliga längtan av audrey Niffenegger – London, kyrkogård, sorgsamheter och själarnas förening, say no more…

Blonde av Joyce Carol Oates – ja, vad säger man om den här boken? Den tog liksom andan ur mig…

Hur man botar en fanatiker av Amon Oz – Klokskap och pragmatism när den behövs som bäst.

Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren av Philip Pullman – inkörsporten till mytserien, en underbar berättelse om berättelser som fick mig att tänka på riktigt.

Extremely Loud & Incredibly Close av Jonathan Safran Foer – En av de böcker som gripit mig allra starkast. Älsk!

Att föda ett barn av Kristina Sandberg – en rätt så monoton och klautrofobisk skildring av äktenskap och föräldrablivande. Helt omöjlig att lägga undan.

Flickan med glasfötter av Ali Shaw – knockade mig totalt med sin drömska stämning, de flygande korna och hjärtan av glas.

Mordbyn av Andrea Maria Schenkel – en ovanlig deckare, tät, obönhörlig och riktigt otäck på ett jordnära sätt.

Dyngkåt och hur helig som helst av Mia Skäringer- få är så självutlämnande som Mia Skäringer och jag kan inte annat än älska henne för det, och tacka.

Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren – har format mig på djupet i frågor om döden, sorgen, att välja rätt, vara modig osv.

Stridsberg, Sara Drömfakulteten – en oerhört märklig bok som jag aldrig fick grepp om men som fortfarande hemsöker mig, på ett bra sätt.

Ja till Liv! av Liv Strömquist – ett första steg i min serierevolution, det hjälper att vi tycker nästan lika om allt jag och Liv.

Bitterfittan av Maria Sveland  – det här är en bok som jag irriterat mig sjukt mycket på och egentligen inte håller med i mycket men oj vilken impact den haft och oj vilka spännande diskussioner den startat.

Den hemliga historien av Donna Tartt – sent omsider läste jag, och älskade förstås – dock inte lika mycket som jag skulle gjort i min forna ungdom 😉

Århundradets kärlekshistoria av Märta Tikkanen – lästes för länge sedan, alldeles för länge sedan. Vill genast läsa om!

Pennskaftet av Elin Wägner- historisk roman i den bemärkelsen att den skrevs när historia skrevs.

Dead to the world av Charlaine Harris – inte världslitteratur direkt men svårslagen avkoppling, med den famösa duschscenen…

Bödelns dotter av Margit Sandemo – Sagan om isfolket nr ?. inte heller detta är högtstående litteratur men det här är troligen den bok jag läst flest gånger (ca 30 skulle jag tro) och det betyder också något…

Dead Famous av Ben Elton – rolig på ett skrämmande och avslöjande sätt, inte så lättsam som den först verkar…

Lasermannen av Gellert Tamas – det finns inte ord för hur bra jag tyckte att den här boken beskrev ett skede i Sveriges historia som satt djupa avtryck i min världsbild. Det kalla, det otäcka och det vi aldrig får tro är försvunnet…

Brott och straff av Fjodor Dostojevskij – få böcker har gett mig så mycket motstånd, få böcker har fått mig att må så fysisk illa, få böcker har hemsökt mig som denna.

Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström – ingen skriver historia som Fogelström, ingen gör den så levande, påtaglig och hjärtknipande hemskvacker.

En vampyrs bekännelser av Anne Rice – det var en revolution att läsa den här i tonåren, pre Brad och Tom. Fortfarande en av de allra bästa vampyrböckerna, kanske till och med den bästa…

Sarum av Edward Rutherford – storslagen episk berättelse om England historia, nöjesläsning på rätt hög nivå.

Skulptrisen av Minette Walters – skrämde livet ur mig när jag läste i amningsfåtöljen, slutscenen förföljer mig än…

Den engelske patienten av Michael Ondaatje – skrev en gång en lyrisk skoluppgift om denna bok, fick skriva om eftersom jag var för beundrande…

I skuggan av ett brott av Helena Henschen – om verklig ond, bråd död. Riktigt välskriven och skitläskig.

Hamlet av William Shakespeare – klassikernas klassiker. Jag borde läsa mer Shakespeare…

The Lake of Dead Languages av Carol Goodman – stämningsfullt i internatskolemiljö, vad kan gå fel?

Förflutenhetens landskap av Peter Englund – Englunds sätt att skriva om det lilla, det undanskymda och det skitiga var det som fick mig att vilja bli historiker. Älskar framförallt hans essäsamlingar.

Guitarr och dragharmonika av Gustaf Fröding – för blandningen av sorg och glädje, essensen av Fröding (och min bild av Värmland)

Mäster av Alexandra Coelho – riktigt finstämt förfärlig skildring av fattigdom och framväxten av en proteströrelse.

Förbundsbryterskan av Anders Björkelid – fantasy när den är som bäst, och den bästa boken hittills i serien

Robson av Pernilla Glaser – läste jag en kväll i min första egna lägenhet, panikgrät mig till sömns…

Quinnan och dr Dreuff av Mare Kandre – min enda Kandrebok hittills och nu när jag påminns om den kan jag inte begripa att jag stoppade där.

Tjärdalen av Sara Lidman – jag minns inte mycket av den här boken förutom att jag tyckte väldigt mycket om den, väldigt mycket.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein – som ett knytnävsslag, utan kompromisser, svår att släppa.

En helt vanlig familj av Alice Hoffman – jag var lite besatt (i tonåren) av det här med barn som drabbades av AIDS tidigt i epidemin och också drabbades av alla fördomar. Hoffman skriver väldigt fint om detta.

Adjö herr Muffin av Ulf Nilsson – hur många gånger har jag inte snyftande läst den här för mina barn? Finaste boken om döden.