Jorden runt 2016

Jag brukar försöka läsa mig till platser jag aldrig tidigare besökt med jämna mellanrum. Mitt mål förra året var att ”besöka” tio länder jag aldrig tidigare läst. Dithän nådde jag inte, mycket på grund av att läsningen fastnade i september och jag sen inte lyckats ta mig loss ordentligt (och heller inte prioriterat det i mitt tillfrisknande). Min lista över litterära utflykter ser ut såhär, numrerade länder är nya länder, övriga angivna är allt bortom det vanliga (Sverige, USA, Storbritanien):

The Silent land av Graham Joyce (Frankrike)
Flykten av Jesus Carassco (Spanien)
1. Kaptenens verser av Pablo Neruda (Chile)
2. Komma och gå av Taiye Selasi (Ghana/Nigeria)
3. Irakisk Kristus av Hassan Blasim (Irak)
Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie (Nigeria)
4. Älskaren av Marguerite Duras (Vietnam)
5. Drottning Pokou av Véronique Tadjo (Elfenbenskusten)
Blå är den varmaste färgen av Julie Maro (Frankrike)
Dikter och fragment av Sapfo (Grekland)
6. Misstag i Moskva av Simone de Beauvoir (Sovjetunionen)
7. Vinden som sprider elden av Selva Almada (Argentina)
Halv elva en sommarkväll av Marguerite Duras
Strange library av Haruki Murakami (Japan)
Baby Jane av Sofi Oksanen (Finland)
Sputnikälskling av Haruki Murakami (Japan)
Vi av Kim Thuy (Vietnam/Kanada)
Mitt år av längtan av Dasha Tolstikova (Sovjetunionen), recension kommer snart
Bäst? Först och främst måste jag säga att väldigt många av böckerna i listan är väldigt bra. Jag uppskattade särskilt att läsa en för mig ny och lekfull Haruki Murakami i totalvridna Strange library. En riktig fullträff var också att jag äntligen mötte Marguerite Duras, henne kommer jag läsa mycket av framöver. Och toppentrion här är nog för mig Komma och gå, Misstag i Moskva och Lila hibiskus. Har du läst någon spännande ny plats på sistone? Och har du tips på vart jag kan läsresa när mitt läsflow återvänder?

Vi

viNär jag tänker tillbaka på Ru och min upplevelse av att läsa den så fylls jag av en varm känsla. Men jag minns inte så mycket av vad den handlade om. Jag minns båtresan, jag minns att det fanns glimtberättelser som jag läste om och om och om igen för att de berörde mig, men jag minns inte vad de berättade. Och det gör ingenting. Allt sitter där ändå, som en tuss bomull kring hjärtat.

Så kommer det att bli med Vi också tror jag. Boken kommer inte förblekna, men den kommer bli ett fotografi snarare än ett levande minne. Jag kommer spara den som en känsla i minnesbanken. En bra känsla.

Det är så fint att få följa med in i Kim Thúys värld, hon tar mig alltid i handen och följer med hela vägen. Inte genom att berätta allt eller peka utan genom att finnas där med sitt lugn och sin kärlek. Jag vet att det nog låter dumt, men det är så det känns. Kim Thúy är min vän, hon skulle aldrig svika.

Rent litterärt så är Kim Thúy en sån där författare som aldrig har med ett överflödigt ord, som Alice Munro också är. Allt, minsta komma, känns vägt på silvervåg och självklart. Ingenting för lite, ingenting för mycket. Allt är bara så som det ska vara.

VI
Författare: Kim Thúy
Förlag: [sekwa] (2016)
Översättare: Ulla Linton
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, och dagarna går…

Kim Thuy kommer till Bokmässan och medverkar på bokcirkelträff med Kulturkollo, och på ett söndagsseminarium.
Bokmässan.jpg

Sputnikälskling

sputnikälsklingHaruki Murakami är en författare jag älskar och samtidigt har väldigt svårt för. Hans fascination för kvinnokroppen och hans ofta slemmiga och obehagliga sätt att beskriva den och slänga in lite random bröstvårtor här och där, och att förse träiga manliga berättare med unga och villiga älskarinnor, är tröttsamt och irriterande. Men när han inte hänger sig åt rena dumheter är han ofta briljant.

När han utforskar gränsen mellan verkligheten och det andra, en gräns som kanske finns inom oss själva och är en fysisk plats samtidigt. När han ger sig hän i sin uppenbara fascination för brunnar (främst i Fågeln som vrider upp världen, men brunnarna finns i Sputnikälskling också som ett hot i bakgrunden). När han slänger sig ut i det magiska och vardagliga och absurda (som här och i Strange library förstås). Då är han genial.

Läraren K är en sån där träig berättarman och anledningen till att jag ändå gillar att lyssna till hans berättelse är nog att jag här slipper veta mer om den där ”flickvännen” än att hon finns. Hans vän Sumire däremot får jag veta desto mer om och det är nog genom henne jag typ gillar honom. Hans förälskelse i Sumire säger bra saker om honom helt enkelt på samma sätt som det faktum att hon inte är intresserad av honom utan faller för affärskvinnan Myu talar till Sumires fördel.

Sputnikälskling är en vacker och sorglig berättelse om kärlek och vänskap, om förlust. Den är sorglig inte på det där gråtsättet utan sådär att det går en sorgesam ton genom hela berättelsen. Och en av Murakamis storheter är att han skriver om magi (må vara magisk realism men ändå) så att jag känner igen mig i det. Förlusten är så väl formulerad att den genomsyrar hela romanen. Förlusten och saknaden. Kanske är det inte ens den där människan som försvann man saknar, kanske är det sig själv.

Av slutet begriper jag ingenting, det är nog det jag älskar allra mest.

SPUTNIKÄLSKLING
Författare: Haruki Murakami
Förlag: Norstedts (2008)
Översättare: Vibeke Emond, originaltitel: Supuutoniku no koibito
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Baby Jane

baby-janeSofi Oksanen kommer till bokmässan i år och ett steg mot att verkligen uppskatta ett storseminarium är ju att faktiskt läsa henne. Jag tycker att hon är hur cool som helst och brukar säga bra saker, men att sitta på ett seminarium kan bli mer än så med rätt förberedelser. Sen tidigare har jag läst hennes Utrensning, en mörk roman som jag tyckte väldigt mycket om. Snart läser jag alldeles färska Norma och i sommar ägnade jag några dagar åt hennes Baby Jane.

Baby Jane handlar om, ja vad handlar den om? Jaget som försöker leva och överleva i ett Helsingfors som bara bitvis känns som hemma. Hon träffar Piki, Helsingfors coolaste flata som är lika infallsrik och passionerad som hon är instängd och begränsad. Det här är en roman om kärlek och konsten att ha en kärleksrelation men det är också en bok om panikångest och konsten att överleva när en inte kan lämna lägenheten för att utföra den minsta eller vardagligaste syssla.

Baby Jane är och var troligen en viktig bok ur HBTQ+-perspektiv, jag vet inte hur tidig eller banbrytande den var, hur debatten gick. Däremot vet jag att den är viktig och modig om psykisk sjukdom. Om hur det är att leva med den och att leva med den som lever med den. Den där instängdheten som så bra symboliseras av att vara fängslad innanför sina fyra väggar, när det egentligen är mycket större än så och fängelset mycket trängre. Baby Jane gör ont att läsa (och varning för slutet!), men den är livsviktig.

Och jag sällar mig till fangirl-skaran som kommer hänga på låset till det där seminariet på lördag eftermiddag på bokmässan. Ses vi där?

BABY JANE
Författare: Sofi Oksanen
Förlag: Bazar förlag (2005)
Översättare: Janina Orlov

Vinden som sprider elden

Jag har mina fördomar förstås. En av dem är att sydamerikansk litteratur inte riktigt är något för mig. Det är liksom sådär skränigt och mustigt att jag får allergiska utslag bara av att tänka på det. Vilken himla tur att jag kan tillåta mig själv att bli motbevisad känner jag, för Argentinska Vinden som sprider elden är allt annat än det jag trodde.

Vinden som sprider elden är en väldigt rakt berättad och enkel historia. Eller egentligen är den många små fragment av flera väldigt snåriga och vardagliga berättelser. Pastorn vars bil bryter ihop i hettan, varför gjorde han så mot sin fru och vem är han egentligen? Hans dotter Leni – vad vill hon ha ut av livet och kommer hon kunna lista ut det? Bilmekanikern, hur ska det gå för honom,  och för Tapioka..? Det finns så mycket som glimtar förbi i den här boken, så mycket jag sen får pussla själv. Och det är inte alls besvärande, jag gillar att pussla.

Undrar vilken fördom jag ska slakta härnäst, och vilka sydamerikanska författare jag missat och måste upptäcka.

VINDEN SOM SPRIDER ELDEN
Författare: Selva Alvada
Förlag: Tranan (2016)
Översättare:  Hanna Axén
Köp den t.ex. här eller här.

52 bra saker: en bokresa

Globe-Africa
Lyrans Jorden runt-resa (den femte i ordningen) är i mål för denna gång och jag har för första gången varit med på den från start till mål. Mycket oväntat har jag hittat på vår resa och en hel del sånt som jag nog aldrig kommit på att läsa annars. Tusen tack till Lyran som snickrat ihop läslistor och agerat reseledare! De här böckerna har jag läst under resans gång:
Kaptenens verser av Pablo Neruda (Chile)
Irakisk Kristus av Hassan Blasim (Irak)
Drottning Pokou av Véronique Tadjo (Elfenbenskusten)
Dikter och fragment av Sapfo (Grekland)
Misstag i Moskva av Simone de Beauvoir (Sovjetunionen)

Det här är en av mina 52 bra saker 2016! Alla bra saker hittar du här.

Bild: Globe-Africa

Drottning Pokou – Concerto för ett offer

drottning-pokou-concerto-for-ett-offer_e-bokDrottning Pokou är en bok jag aldrig hade hittat fram till om det inte varit för Lyrans jorden runt-resa. Det är det som är så fint med läsutmaningar, att man lotsas framåt av helt andra erfarenheter och krafter.

Drottning Pokou är en mytisk kvinna, en kvinna som offrar allt för sitt folk, som genomlider de mest fördärvliga umbäranden. Hon offrar sitt barn för att folket ska undkomma förföljelse. Boken är en uppgörelse med myten, den för ett resonemang kring varför hon offrade sitt barn, vad som hände när hon gjorde det och vad som kunde ha hänt om hon inte. Det är en fascinerande bok om en ytterst fascinerande kvinna och myt. Hennes offer orkar jag naturligtvis inte tänka över men boken tvingar mig och jag tror att det är nyttigt att utmana sig ibland.

Drottning Pokou är mer en analys av en myt och en människa, ett skeende, än en traditionell roman. Den är mycket läsvärd, men jag tror att det är bra att vara förberedd på att det är något lite eget innanför pärmarna. Och så är jag övertygad om att det är en bok att läsa igen, att tänka mycket över.

DROTTNING POKOU – CONCERTO FÖR ETT OFFER
Författare: Véronique Tadjo
Förlag: Leopard förlag (2011)
Översättare: Åsa Larsson, originaltitel: Reine Pokou. Concerto pour une sacrifice
Köp den t.ex. här eller här (som e-bok, vill du läsa pappersbok rekommenderas biblioteket).
Andra som skrivit om boken: Havsdjupens dal, Feministbiblioteket

Älskaren

älskarenJag har länge velat läsa någonting av Marguerite Duras för att jag gärna vill utröna om hon möjligen inte kan vara något för mig. Så jag lät mig förföras av Älskaren för att den var tidig, för att den fått pris och förstås, för att den är sådär perfekt lång med sina dryga hundra sidor. Jag förväntade mig en kärlekshistoria av det förtvivlade slaget.

Själva älskaren är rätt underordnad här, inte ens det faktum att han, en vuxen man, har en relation med en väldigt ung flicka (hon är 15) upprör mig särskilt. Lite för att hon verkar vara den som kontrollerar, inte bara på ytan utan också känslorna, hela tiden. Mer för att kärleken och besattheten dem emellan har en så undanskymd roll. Jag läser det här som en familjeskildring. En mor och dotter som gått sönder, en syster och en bror som älskar varandra desperat utan att egentligen förstå förrän det är försent. En pappa som fattas. Och allt berättas på ett sätt som får mig att tänka på meditation. Att läsa Älskaren är att försänkas i ett särskilt tillstånd. Jag tycker mycket om det tillståndet. Jag hoppas att Margurite Duras alltid gör så med sina läsare. Jag ser fram emot att ta reda på det.

ÄLSKAREN
Författare: Marguerite Duras
Förlag: Bonniers (1985)
Översättare: Madeleine Gustafsson, originaltitel: L’amant
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket

Lila hibiskus

lila-hibiskusJag vet inte om jag någonsin tidigare läst en bok som så väl visar och förklarar patriarkatet. Tillsammans med det koloniala förtrycket och hur det, likt patriarkatet, dröjer sig kvar, till synes för evigt.

Min läsning har från första sidan genomsyrats av en ilska så stor att jag har svårt att ta mig upp ur den. Vid ett tillfälle var jag tvungen att göra paus och fråga min man (som redan läst boken) om det möjligen inte kunde vara så att det slutar med att de gör gemensam sak och dödar den jäveln. Pardon mitt språk. Den där pappan i den här familjen är så genomvidrigt piedestalsatt på grund av sitt arbete med tidningen där han gör viktiga saker och på grund av sin hängivna katolicism vilken ger honom uttalad rätt att krossa människor. Och de här två storheterna, journalism och kristendom, ger honom i omvärldens ögon, tillsammans med det faktum att han är man, total rätt att göra vad han vill med sin familj. Och det gör han. Och hela tiden urskuldas han (han har det ju så jobbigt, är satt under sån press och det allra värsta med det är naturligtvis att det är sant. Också). Det är så väldigt synd om honom hela tiden. Tycker läkarna som räddar livet på hans sönderslagna familjemedlemmar, tycker prästen som ser dem tryckas ner, tycker de själva för att de lärt sig att tycka så.

Ni ser ju. Jag klarar inte av att skriva om den här boken eftersom den fortfarande har mig i ilskegreppet. Om jag ska försöka lugna ner det hela med en jämförelse kanske. Jag har nu läst tre böcker av Chimamanda Ngozi Adichie. Jag tycker allra mest om den här. En halv gul sol är naturligtvis mer storslagen men jag tycker om att Lila hibiskus är mer fokuserad på Kambili och ger tonårsflickan en egen röst och tolkningsföreträde. We should all be feminists är en väldigt enkel och slagkraftig feministisk pamflett, men Lila hibiskus är detsamma i en fiktiv men verklig kontext. Den eldar ännu mer under den feministiska kampkänslan om en bara orkar läsa 277 sidor stället för 50.

Om några dagar, när jag förhoppningsvis lugnat ner mig lite, kommer jag skriva vidare om Lila hibiskus och dess släktskap med Allt går sönder av Chinua Achebe, på Kulturkollo. Håll utkik.

LILA HIBISKUS
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Förlag: Albert Bonniers förlag (2003)
Översättare: Ragnar Strömberg, originaltitel: Purple hibiscus
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Eli läser och skriver, Lyrans noblesser, och dagarna går…

Uppdatering: här hittar du inlägget på Kulturkollo.

Irakisk Kristus

Jag har länge tänkt på att läsa Irakisk Kristus så när Lyran inkluderade den i sin Jorden runt-resa så var det bara att köra.

Irakisk Kristus är en novellsamling och det här är ännu en av de där som ger mig så mycket mer än jag länge trodde att noveller kunde ge. Vardagen som skildras och sagorna som berättas är långt bortom mina egna. Människor och skeenden känns till en början väldigt obekanta. Omgivning gör något med hur vi tänker och reagerar helt enkelt. Men också de jag inte direkt känner igen mig i känner jag med, jag tar dem till mig när jag får syn på dem på riktigt.

Det är en våldsam värld som beskrivs, ofta genom att fokusera det stilla ögat i stormen, men blodet och terrorn finns där alltid väldigt nära om än dolt bakom nästa hörn. Det är ett Irak som kämpar, en befolkning som kämpar och tvingas finna sig i det fasansfulla som är, varit och blivit vardag. Det är en bok som bitvis är svår att läsa och som jag tror är omöjlig att glömma.

Jag bär främst med mig den där knivskarpt skildrade känslan av vardag mitt inne i kaos och förstås den där lilla gnuttan magi i det realistiska som känns väldigt trogen den lokala sagoskatten à la Tusen och en natt och som samtidigt gör det verkliga än mer påtagligt.

IRAKISK KRISTUS
Författare: Hassan Blasim
Förlag: Albert Bonnier förlag (2015)
Översättare: Jonathan Morén, originaltitel: al-Masih al-‘Iraqi
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bokmania, Dagens bok

Komma och gå

Först hade jag lite svårt att hålla ordning på dem alla, att hålla isär. Sen insåg jag, när de utkristalliserade sig allt mer, att det var just det som var grejen – att de hängde så tätt tillsammans.

Accra, Lagos, London, New York. Fola, Kweku, Olu, Taiwo, Kehinde och Sadie. Allt sammanbundet i den familj de var och de delar som blev när de slets sönder. Det är väldigt smärtsamt sorgligt och vackert. Hur Fola ligger där i sängen och försöker känna i sin kropp vem av dem som dött. Det är Kweku. Allt börjar med att Kweku, pappa, dör ensam en morgon i sin trädgård. Med beskedet om hans död färdas vi och möter hans familj, de som blev kvar. Och alla kommer de nära tillslut. Jag kan inte sluta tänka på dem. Jag undrar väldigt mycket över hur det ska gå för dem.

Till en början tog vi tid på oss boken och jag, jag kom inte riktigt in och famlade lite inför vilken sorts roman det var egentligen. Men sen flödade det, sista halvan tryckte jag i mig bara för att jag inte kunde låta bli. För att få fortsätta umgås med dem allihop, och för att få se lite av hur det skulle gå. Och nu önskar jag att jag inte haft så bråttom, att jag hade dem kvar en liten stund till…

KOMMA OCH GÅ
Författare: Taiye Selasi
Förlag: Månpocket (2013)
Översättare: Ing-Britt Björklund, originaltitel: Ghana must go
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, Enligt O, Lyrans noblesser

Kaptenens verser

kaptenens-verserNej, det är naturligtvis inte Pablo Neruda det är fel på, det är mig, herregud hur skulle jag våga antyda något annat? Men det är inte det att jag skulle vara oförmögen att läsa och tycka om poesi, det är det inte. Jag avgudar till exempel Bodil Malmstens Det här är hjärtat och några av mina mest omvälvande och trösterika textupplevelser har med poesi att göra (Edith Södergran och Gustaf Fröding för att nämna två älskade). Nej, det måste vara romantiken. Jag är nog inte så romantisk av mig.

Förvisso älskar jag att läsa romantik mellan varven, men om det hände i verkligheten, exempelvis att min man hade gått ner på knä och friat, hade jag typ dött. Jag är mer för samtal och överenskommelser än stora gester. Kanske är det därför jag inte riktigt tar till mig Kaptenenes verser? Det är så mycket tillbedjan och skönhet och “min älskling du är som en ros”-känsla att jag får lite utslag. Lite på gränsen till pinsamt. Det känns så intimt, som att jag inte borde läsa det här. Tydligen handlar dikterna, som först gavs ut under pseudonym, om Nerudas utomäktenskapliga affär (som sen blev ett äktenskap men ändå), och det får det att i efterhand kännas ännu mer privat och intimt. Och är det inte också väldigt kvinnan på piedestal-igt? Jag känner mig väldigt trist som inte sveps med av romantiken, men jag kan inte.

Orden är sammansatta på ett vackert sätt, bilderna som målas är vackra, allt är fint och bra och allt som kärlekslycka ska vara. Det är nog bara jag som är ohjälpligt cynisk.

Boken är en del av Lyrans Jorden runt-utmaning.

KAPTENENS VERSER
Författare: Pablo Neruda
Förlag: Norstedts (1984)
Översättare: Lasse Söderberg, originaltitel: Los versos del capitan

Nu sticker jag!

Verkligheten just nu alltså… Så mycket småttighet och vansinne, omedmänsklighet och hat. Det är så många djupa andetag och nya tag som behövs hela tiden att jag blir helt utmattad bara av att tänka på det. Så jag behöver resa lite i fantasin, se andra platser, prata med nya människor, uppleva. Tack och lov att det är dags för Lyrans jorden runt-resa så att jag bara kan ge mig iväg. Första anhalten är Amerika och de böcker Lyran valt ut åt oss är:

En bön för de stulna – Jennifer Clement (Mexico)
Hägern – Lise Tremblay (Kanada) – som jag läste i somras och föll alldeles pladask för.
Jag har det rätt bekvämt, men skulle kunna ha det lite bekvämare – Lydia Davis (USA) – som jag läste i december och tyckte mycket om.
Hausfrau – Jill Alexander Essbaum – (USA)
Kaptenens verser – Pablo Neruda (Chile)
Axolotl – Julio Cortázar (Argentina)

Och jag väljer Pablo Neruda. För att jag aldrig läst honom, och för att jag behöver lite kärlekspoesi i mitt liv just nu. Jag börjar få slut på positiva tankar, kanske kan Pablo Neruda återge mig lite hopp om mänsklighet och verklighet?

Jorden runt 2016

Globe-Africa

Jag tyckte mycket om förra årets boktolva där jag besökte andra delar av världen än de för mig vanliga och bekanta. Därför tänker jag fortsätta läsa så.

Jag hoppas kunna besöka riktigt många nya länder under året. Jag vill lära mig mer och se fler sammanhang. Någon egentlig målsättning har jag inte, men tio nya länder vore väl rimligt, eller? Jag tänker göra en sammanställning över vilka länder jag besökte 2015 och vilka jag läser mig fram till i år. Den kommer du kunna hitta här, och så rapporterar jag förstås på bloggen efterhand.

Inspiration tänker jag bland annat söka på Lyrans noblessers jorden runtresa, och dagarna går och den där listan på Kulturkollo. Har du tips på vad jag borde läsa så antecknar jag tacksamt.

Uppdatering: Jag hänger med på Johannas utmaning Jorden runt på 366 dagar! Häng med du också, och i kommentarerna till det här inlägget finns jättebra tips och länkar till bra världslitteratur, missa inte det!

Bild: Globe-Africa