Efter en vecka av försjunkande i tegelstenar – vilka som lästs, vilka som inte lästs, vad en tegelsten egentligen är – så är det nu dags för tunnisarna. Lyran vill att vi i veckans tematrio berättar om tre korta böcker (100-150 sidor) som stannat i medvetandet.

Mörkt vatten av Joyce Carol Oates är en inte helt fantastisk men otroligt tät bok som är väldigt svår att släppa. Jag läste den i våras och det händer att den fortfarande kommer in i mina tankar. När jag sitter i en bil eller i närheten av vatten…

Min skugga av Christine Falkenland är en helt fantastisk kortroman som visar tjusningen med ”genren” – Falkenland är en mästare på att trycka in en hel värld på få sidor och ändå få det att kännas luftigt. En oerhört bra bok.

Robson av Pernilla Glaser är det i och för sig ganska länge sedan jag läste men jag minns fortfarande hur den nästan slet sönder mig inifrån. Det är hennes debutroman och handlar om hur hon mötte och förlorade sin kärlek, Robson. Oerhört fint och sorgligt om en kort tid (och på få sidor) som dröjer sig kvar.

Veckans tematrio handlar om riktigt tjocka böcker och Lyran vill att vi berättar om tre riktigt minnesvärda tegelstenar. Det gör jag förstås gärna men anser mig nödsakad att på förhand be om ursäkt för att jag nu kommer att tjata om redan ganska (av mig) omtjatade böcker:

I somras läste jag Blonde - detta Joyce Carol Oateska mästerverk. Med så många lovord i ryggen var jag nog ganska övertygad om att bli en aning besviken men boken var så bra att den ändå lyckades övertyga mig om sin förträfflighet. När det gäller tegelstenskategorin tycker jag att Blonde passar in bra med sina (ca) 800 sidor – det var för övrigt den främsta anledningen till att det tog mig så lång tid att orka börja läsa den.

Hilary Mantels Wolf Hall tog mig tre månader att läsa beroende på tre saker – det täta språket, sidantalet och en långvarig läsdepression. Men det var tre väl använda månader och jag längtar redan några år framåt när jag med gott samvete kan ta mig tid för en omläsning. För mig som är närmast besatt av engelsk historia är Wolf Hall ett måste och jag vill tro att de flesta skulle må bra av en dos Cromwellkunskap (Thomas Cromwell är bokens huvudkaraktär).

Brott och straff är väl också att beteckna som en tegelsten. Jag befinner mig någonstans i mitten av detta mästerverk för tillfället och förundras över hur nutida och aktuell den känns. Ytterligare aktualitet i mitt läshuvud fick den när jag läste Ann Heberleins lilla bok om ondska för några veckor sen eftersom hon för många diskussioner kring Raskolnikovs eventuella ondska i relation till andra romankaraktärer. Brott och straff ska bli rättvist utläst under höstens gång.

Lyran återvänder till bokvärlden och vill den här veckan veta mer om tre böcker vi läst i sommar så här är mina topp tre utan inbördes ordning:

Med tanke på att jag skrev förra veckan att jag skulle minnas den här sommaren som sommaren då jag läste Blonde så kan jag ju knappast låta bli att ta med den. Den var precis så där fantastisk som alla säger – en av få böcker som överlever en så massiv hajp med hedern i behåll. Den enda anledningen till att jag önskar att jag inte läst den är att jag gärna skulle uppleva den igen. Men det finns ju omläsningar…

En annan bok som jag bidragit lite till ett visst söndertjatande av är Justin Cronins mästerliga The Passage. Jag vet att en del undviker den för att där finns vampyrer, för att det är sf eller vad det nu må vara men jag säger bara – sluta med det! Det finns vampyrer och det är sf men det är först och främst en väldigt bra bok om vad det innebär att vara människa. Läs! Nu!

Sist men inte minst vill jag nämna en väldigt fin bok som jag läste lite i skymundan alldeles efter att jag läst ut Blonde. Det är Elin Boardys Allt som återstår som jag tyckte mycket om när jag läste den i juli men som sen har växt sig ännu starkare efter hand. Jag kommer fortfarande på mig med att tänka på Emma och barnen lite då och då – hur har de det tro och vad hände med dem sen, vilka liv fick de (barnen främst)?

Sammanfattningsvis är jag väldigt nöjd med min lässommar även om den inte blev så intensiv som jag trott på förhand. Hösten är desto mer boktät och också, i alla fall än så länge, full av små och stora guldkorn.

Lyran är tillbaka med sin tematrio och den här veckan vill hon veta vad vi pysslat med under semestern. Som arbetslös/doktorand/vikarie har semester i sommar varit ett luddigt begrepp men tre saker jag gjort när jag inte jobbat eller skrivit avhandling är i alla fall:

Vi gjorde i juni en mycket lyckad Göteborgsresa med besök på SF-bokhandeln (för mig) och Universeum (för hela familjen). Dessutom gjorde vi en avstickare till Borås och träffade vänner, besökte Borås djurpark och tittade på lejon. Mycket populärt. Vi bodde dessutom på hotell vilket det fortfarande pratas glatt om.

Baksidan av huset målades av mig och maken medan barnen lekte i plaskpool bredvid. Gick över förväntan snabbt och tillfredsställelsen såhär efteråt är modell större.

Vi ordnade också ett (enligt våra mått) stort kalas för jubilerande maken. Släkt kom från när och fjärran och det blev väldigt lyckat och framförallt roligt.

Avslutningsvis måste jag säga att det finns risk för att jag framförallt kommer att minnas den här sommaren som sommaren då jag satt på föräldrarnas altan och läste Blonde. Och det är ju inte det sämsta…

Den här veckan vill Lyran att vi ska tipsa om tre böcker som lämpar sig för hängmattan så här i semestertid. Jag tycker ju av princip att man bör läsa Fogelströms Stadserie om sommaren (helst varje sommar) men jag har valt ut tre andra tips också:

1. Emma Hambergs Baddaren som jag läste för några veckor sen är en ultimat sommarbok för mig. Den är söt och lite finurlig, lugn och rätt okomplicerad. Den kräver inte mycket av mig som läsare men ger en del tillbaka i form av avkoppling  och några leenden.

2. John Ajvide Lindqvists mästerliga Människohamn passar också perfekt för hängmattan om man är mer lagd åt det rysliga hållet. Boken om Anders som återvänder till ön där hans dotter försvunnit är såväl oerhört sorglig som skrämmande och jag kan bara tänka mig hur läskig den måste te sig i en sommarstuga efter mörkrets inbrott… För de mer räddhågsna (som jag) passar den kanske bättre i en solig hängmatta.

3. Slutligen tycker jag att Maria Langs deckare är den optimala hängmatteläsningen. Det är avkopplande, det är deckare om svunna tider, det är lite småklurigt men inte överväldigande. Välj helst något i hennes tidiga produktion – helst något med Puck Bure…

Veckans tematrio hos Lyran handlar, naturligtvis, om bröllop. Och det var inte det lättaste visade det sig så de bröllop jag valt ut här är helt enkelt de jag minns ur den litterära världen…

I Diana Gabaldons första roman om Jamie och Claire, Främlingen, finns ett påtvingat giftermål mellan de båda huvudkaraktärerna vars känslor för varandra snabbt blir av den varmare sorten. Hela serien utvecklar sig till en fin kärlekshistoria. Är det förresten någon som har läst hela serien? Själv gjorde jag halt efter Trummornas dån och har därefter inte orkat fortsätta, främst för att jag känner att jag nog måste läsa om de fösta tegelstenarna för att hänga med – är det värt besväret?

I min älskade Stad-serie av Fogelström finns, särskilt i de första böckerna, några riktigt fina bröllop. Där finns kärlek men också allvarligaste vardag och fattigdom som faktiskt gör kärleken ännu vackrare.

I Människohamn bjuds vi på förberedelser och bröllop mellan Simon och Anna-Greta. Det är något särskilt med människor som kämpat sig fram genom ett helt långt liv och slutligen finner fram till varandra. Simon och Anna-Greta har förvisso levt länge tillsammans men det är väldigt fint att de tillslut erkänner också för omvärlden hur mycket de älskar varandra.

Den här veckan efterlyser Lyran tre boktitlar med djur i sin tematrio. Min trea ser ut såhär:

Hundstunden av Kristina Lugn handlar inte så särskilt mycket om hundar. Men det är en fin titel på en alldeles fantastisk lyriksamling. Lugn är lekfull, underfundig och allvarsam på samma gång. Rekommenderas varmt!

Hundar och katter kan jag tänka mig förekommer relativt frekvent i bokvärlden men maskarna har hamnat lite i skymundan. Håkan Nessers Maskarna på Carmine Street ger dem dock en plats i ljuset. Maskarna finns inte bara i titeln utan förekommer också i en viktig dikt och som symbol för romanens huvudpersonerna som likt blinda maskar söker de sin väg fram genom mörkret efter att dottern försvunnit spårlöst.

Anna Bovaller gav ut sin andra deckare i våras och den bär namnet Svärmaren – vilket är en sorts insekt som spelar en symbolisk och påtaglig roll i romanen. Också hennes första roman, Svinajakten, har ju faktiskt en djurtitel så det kanske är ett tema… I Svärmaren serveras läsaren en gammaldags (i positiv bemärkelse) pusseldeckare med fokus på relationer och inre processer. Det är ingen blivande klassiker men en finfin hängmatteläsning.

Den här veckan vill Lyran att vi ska sätta ihop en tematrio bestående av tre svenska böcker vi läst det senaste året. Efter att ha gått igenom mina listor hittade jag en lång rad med riktigt bra svenska böcker. Men jag lämnar Ajvide därhän liksom Kerstin Ekman och några till och väljer följande böcker:

Eva Franchells Väninnan är en stark skildring av 90-talets Sverige ur politikens perspektiv. Boken tar sin utgångspunkt i mordet på Anna Lind och återvänder också dit men däremellan är den en intressant berättelse om politiskt spel, ambitioner, övertygelser och stark vänskap. En nutidshistorisk skildring som kan utgöra en av de motvikter som krävs för att balansera alla de där böckerna om och av maktens män som sköljer över oss hela tiden.

Också Elisabeth Åsbrink har skrivit en viktig bok om ett närhistoriskt skeende i Smärtpunkten. Hennes närgångna skildring av händelserna runt Lars Noréns pjäs 7:3 och morden i Malexander lyckas inte ge hela bilden men den för oss i alla fall en bra bit närmare en förståelse för vad som verkligen hände. Jag tycker särskilt mycket om att så många aktörer får uttala sig, några fler hade dock gett en ännu djupare förståelse.

Avslutningsvis hyllar jag Christine Falkenland som jag äntligen läste min första roman av i våras. Min skugga är en roman i det lilla formatet men med ett stort innehåll och en oändlig räckvidd. Jag funderar fortfarande över den några månader efter läsningen. Jag vill gärna läsa mer av Falkenland och har tacksamt emottagit, ganska motstridiga, tips om lämpliga fortsättningsböcker här på bloggen.

Veckans tematrio från Lyran visade sig svårare än väntat men till slut har också jag lyckats knåpa ihop en lista över tre böcker med en eller flera färger i titeln:

Yvonne Hirdmans delvis självbiografiska, men framförallt ”mammabiografiska”, bok Den röda grevinnan läste jag i våras. Där skildrar Hirdman sin mors resa från den enkla barndomen via nazismens härjningar i Tyskland, kommunismens Moskva, flykten till Danmark och slutligen det lite motvilliga familjelivet i Sverige. Det är en intressant bok om en otroligt intressant och komplex kvinna.

En sommar för inte så länge sen läste jag Kajsa Ingemarssons Små citroner gula och roades men irriterades också samtidigt ganska ordentligt. Berättelsen är helt ok och ibland till och med lite fin men språket är rätt platt liksom karaktärerna. En bra bok för hängmattan en slö dag men inte direkt något att lägga analyskraften på.

En riktig favorit för mig och fyraåringen är mor och dotter Wirséns lekfulla och tokfina En liten skär och alla ruskigt rysliga brokiga. Och jag lovar att det inte bara är för att det finns en cool liten vampyr bland alla andra monster som jag tycker så mycket om den… Bäst tycker vi om det faktum att lilla skär är så mörkrädd men går ut och möter alla hemskheterna ändå.

Igår var det syttende maj vilket högtidlighölls inte bara i vårt västra grannland utan också hos Lyran som i veckans tematrio ber oss berätta om tre norska böcker och/eller författare som betytt något extra.

Min första norrman är Per Petterson vars Jag förbannar tidens flod ingick i min läsecirkel i höstas. Jag läste och förhöll mig högst ambivalent. Det är en väldigt, väldigt vacker bok men vad säger den egentligen? Vad jag tyckte när det begav sig kan läsas här. Men jag svänger fortfarande fram och tillbaka i mitt tyckande. bara det faktum att boken fortfarande lever kvar i mig efter ett halvår säger ju ändå en del om dess kvaliteter. Jag förbannar tidens flod handlar om en komplicerad och för det mesta ordlös relation mellan en mor och en son.

Knut Hamsun är ingen enkel historisk person att förhålla sig till. Norges andra världskrig och vissa kulturpersonligheters uttalade eller undangömda nazistsympatier ligger som en filt över hans person och författarskap idag. Jag minns dock att jag läste hans Svält med stort intresse. Det är en febrig och förtvivlad skildring av en ung mans kamp för att överleva i den djupaste misär och en ständigt påtaglig svält i sekelskiftets Köpenhamn (om jag inte minns fel). Det förs också en intressant diskussion om litteratur och priset för den.

Sist men inte minst måste jag nämna Jostein Gaarders Sofies värld. Det är en ungdomsbok om flickan Sofie som ställs inför äventyr och gåtor som sträcker sig långt utanför det vardagliga. Delvis förklädd till roman är den en ypperlig lärobok i filosofi. Den här boken var så haussad när jag läste den att jag bara kunde bli besviken. Visst lärde jag mig massor om filosofi men jag var så besviken på romandelarna att jag bara inte orkade med den. Troligen skulle jag ha upplevt den annorlunda om jag bara haft en annan väg in i den. Hausse och medföljande förväntningar är aldrig bra följeslagare in i en bok.