Tre klassiska favoriter

20130501-102516.jpgVeckans tematrio handlar om favoritklassiker. Eftersom klassiker ofta är klassiker av en anledning – att de lyckats överleva och undgå tidens tand tack vare kvalitet till exempel, så finns det ju en hel del att välja på. Och ändå måste jag sno/låna en av Lyrans egna favoriter…

… nämligen Barabbas av Pär Lagerkvist. Det är en av de böcker som kommit närmast inpå mig, den visar att tro verkligen är en av de riktigt avgörande frågorna. tro och tvivel. Barabbas historia är historien om en människa men också om en mänsklighet och ett samhälle och en av de såriga smärtpunkterna mitt i.

Jane Austen kommer alltid att vara aktuell för mig. Hennes sätt att synbarligen berätta romantiska historier om pengar och salongshyfs gömmer så ofantligt mycket samhällskritik och annat livfullt. Här väljer jag Övertalning eftersom Austen och hennes hjältinna får in så fantastiskt många feministiska, klassmässiga och allmänt kritiska käftsmällar på så kort tid, och ändå är det njutbart att läsa.

Jane Eyre! Visst finns där mycket att säga om Rochester och kvinnan på vinden och det förfärligt smetiga slutet som vi väl alla gör vårt bästa för att förtränga. Men! Jag kan inte komma på en enda romankaraktär som jag tycker så mycket om som Jane. Hon är inte perfekt, inte konstant, inte rättrådig. Hon är istället passionerad och övertygad om att hon kan få leva livet precis som hon vill. Jag älskar hennes styrka och naivitet, jag önskar att jag hade ännu lite mer Jane Eyre i mig…

Skoltrio

20130314-190245.jpg
Lyran berättar att hon ska bli skolpsykolog i en liten stad (grattis den lilla staden säger jag, ni har fått den perfekta skolpsykologen!) och att hon därför ville ägna tematrion åt skolans värld. Usch då säger jag som med jämna mellanrum drömmer mardrömmar om att jag går i skolan och där det är just det som är det läskiga, att jag går i skolan.. Inga monster, inga slukhål, bara skolvardag (ibland drömmer jag om att jag går i skolan och är på utflykt till simhallen, då blir det overload)…

Men ok då, jag tänker ett varv till och letar fram några skolskildringar ur ryggsäcken.

1. Första bidraget är inte ens en bok men jag kan inte se förbi Buffy när vi pratar om skolan. Buffy som går i skolan och krisar sig igenom en hel tonårstid i sin serie. Den är fulländad med lärare, skolbibliotekarier, vampyrer och rubbet. Beskriver, trots den övernaturliga inslagen, precis hur det kan kännas även om de kanske inte beskriver hur det är.

2. Cirkeln och Eld är två böcker som till ganska stor del utspelar sig i skolmiljö vilket naturligtvis ökar igenkänningen för en Buffyfantast. Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg är väldigt skickliga på att bygga den där klaustrofobiska stämningen av grå, trist, livsfarlig vardag som i alla fall jag känner igen.

3. Den hemliga historien förstås. Den ultimata universitetsboken. Om studier och dekadens i härlig förening.

Jag hade ärligt talat svårt att hitta tre böcker. Jag tror att det kan vara så att jag undviker skolskildringar just för att min relation till skolan inte är helt… frisk… Universitet går dock bättre så där har jag ju nämnda DHH, lite Goodman och French. I The perks of being a wallflower går de lite i skolan men sen har jag banne mig svårt att hitta fler (det finns säkert men jag kommer inte på). Borde jag ta tag i det här? Borde jag läsa fler böcker om skolgång för att komma över min egen? Vad ska jag i så fall läsa? Eller är det kanske lika bra att låta det vara, packa ner i ryggsäcken igen och bearbeta i drömvärlden?

En crossovertrio

Lyran efterlyser crossovertrio-litteratur till tematrion idag och eftersom jag skrivit om Coraline, en barnbok också för vuxna, idag och dessutom pratat crossover på jobbet så passar det mig synnerligen bra. För att undvika allt för många upprepningar hoppar jag över annars givna älsklingar som Jellicoe Road, Hungerspelen och Antiloper som jag redan sett hos andra. Istället väljer jag dessa:

Böckerna om Nancy av Elsie Johansson. Den här underbara skildringen av Nancy och hennes uppväxt, vuxenblivande och liv borde verkligen passa alla åldrar, det finns igenkänning för alla om det är det man är ute efter, och lärdomar att dra.

I dödsskuggans land av Alden Bell. Mörk och tung men ändå på något plan hoppfull. Skriven för ungdomar? Borde passa monsterdiggare i alla åldrar!

Och så The perks of being a wallflower (nyutgiven i dagarna under titeln Wallflower, av Gilla förlag) som hamnade lite i skymundan av Jellicoe road här förra året men är väl värd all den hajp den kan få.

Slutligen så är jag väldigt glad över att crossover-begreppet verkar vara på väg att sätta sig. Jag hoppas att det kan bli en väg in till stora nya läsupplevelser för såväl unga som äldre! Mer crossover till folket helt enkelt.

En trio nobelpriskandidater

Dags för en tematrio från Lyran, en nobeltrio förstås. Jag har hört från flera håll att det blir Mo Yan som får det i år. Detta har jag naturligtvis tagit fasta på och på mitt sängbord ligger numera bibliotekets enda bok av honom. Om den blir läst är dock högst osäkert…

Nåja, mina tre favoriter är (och troligen var de desamma ifjol med undantag för Gitta Sereny som avlidit och därför inte längre får finnas med på listan): 
 
Alice Munro. Jag har läst henne tidigare och gillat men efter att ha läst några noveller i För mycket lycka är jag än mer övertygad om hennes briljans. Den där förmågan att skriva fram karaktärer så att en genast förstår dem. Den där förmågan att lämna outtalade saker hängande precis lagom länge… För mig som inte förstår mig på noveller i vanliga fall gör hon väldigt mycket för att visa på det fina med formen.
 
Margaret Atwood. Förstås. En författare som fått mig att gråta över en perfekt formulering… Som förstummat mig med Alias Grace och Kattöga och gjort mig heligt feministiskt förbannad med Tjänarinnans berättelse… Och hon skriver inte bara bra, hon skriver viktigt också…
 
Hilary Mantel. Jag vet att det är orealistiskt och jag vet att hon kan har skrivit skräp tidigare (?) men har man gett mig två av mina största läsupplevelser någonsin så förtjänar man sjutton i mig att finnas med på den här listan. Basta!

Vilka är era favoriter och vem tror ni får priset?

En trio klassiker

Med anledning av August Strindbergs uppmärksammade födelsedag uppmanar Lyran denna vecka till framlyftande av klassikerfavoriter. Jag tackar ödmjukast för att det inte handlar om tre Strindbergfavoriter då jag bara lyckats läsa Mäster Olof och novellen Ett halvt ark papper för väldigt länge sen och de kan nog i och för sig räknas som favoriter men utgör dock bara två sådana så jag skulle ha lite svårt att fylla på med en till. När det gäller svenska klassiker över huvud taget så har jag dock lite mer att välja på. Mina tre favoriter (eller tre av mina favoriter kanske vi ska säga) är:

Hjalmar Söderberg är en av mina allra största favoriter. Hans språk är fenomenalt liksom hans öga för samtiden. Än så länge så har jag en del av hans produktion oläst men jag anar att det inte kommer hålla sig så särskilt länge. Favoriter av favoriten är Den allvarsamma leken (som ju också jubilerar i år) och Doktor Glas. Förstås.

Älskade Selma Lagerlöf har skrivit en hel hög svenska klassiker som jag älskar. Också av henne har jag fina saker olästa, inte minst Jerusalem och Gösta Berlings saga. Min absoluta favorit bland Selmas diktning är, i svår konkurens, Kejsarn av Portugallien.

En av mina största läsupplevelser är fortfarande Harry Martinssons Aniara. Det där oerhört mörka, tunga och övergivna i den där besättningen som svävar mot sin avlägsna död i universum och drömmer om det förflutna. ”Svårt att andas”-känslorna var påtagliga när jag satt i min allra första egna lägenhet och läste högt för mig själv ur Aniara. Jag tror inte att jag blev mig lik efter det.

Tre boklöften

Jag är en sån som skyr nyårslöften som pesten, de brukar bara sluta med misslyckanden och hårda påminnelser om min ytterst dåliga karaktär. Några bokliga nyårslöften tänker jag ändå, i linje med Lyrans tematrio denna vecka, avge. De är dock av den kravfria sorten och högst lättvindigt avgivna.

  1. Jag ämnar ro den där boktolvan i land. Redan nu har jag kommit en bit påväg så än så länge känns det som en rimlig förhoppning att jag lyckas beta av tolv författare innan utgången av oktober som ju är min tidsgräns.
  2. Jag har, precis som många andra bokbloggare en försvarlig hög olästa böcker här hemma i hyllorna. Det blir inget köpstopp eller annat dumdristigt men däremot lovar jag att göra mitt absolut yppersta för att stora delar av den där olästa högen inte ska innehålla samma böcker nästa nyår…
  3. Jag lovar att njuta hejdlöst av att jag inte har någon måstelitteratur nu när jag inte längre studerar och snart inte heller undervisar. Jag lovar att inte åsamka mig själv tvång i form av högar med klassiker som jag borde läsa eller recensionsexemplar som jag egentligen inte orkar med. Jag ska vara superduktig på att säga nej och att köpa/låna sånt jag verkligen är nyfiken på snarare än sådant andra tycker att jag borde vara nyfiken på.

Förra årets boklöften återfinns här. Löfte ett och två infriades men med tvåan gick det väl sådär… Håll tummarna för att det går minst lika bra i år! Vilka löften, utmaningar och förhoppningar har ni för bokåret 2012?

Tre vampyrfavoriter

Den här veckan är Lyrans tematrio en vampyrtrio och gissa om jag måste hänga på då… Som mina trogna läsare vet så läser jag ju en hel del vampyrböcker, såväl sådana som skrivits för vuxna (Låt den rätte komma in, The Strain och The Passage för att nämna några) som sådana som riktar sig till ungdomar (Twilight-böckerna förstås men ännu hellre Vampire Academy eller Glashuset). För den som vill grotta ner sig i mina vampyrläsningar (och tittningar) ordentligt så finns vampyrsamlingen att botanisera i. Dagens trio består av en ungdomsbok, en än så länge outläst och en lite (sorgligt) bortglömd klassiker:

  • Skuggorna i spegeln av Inger Edelfeldt är en ungdomsbok som skiljer sig ganska mycket från gängse ungdomsvampyrskildringar. Där finns inga blodiga slagsmål eller kärleksrelationer mellan väldigt unga flickor och väldigt gamla män. Skuggorna i spegeln är istället en skildring av depressiv tonårstillvaro och smärta, där vampyrerna spelar en roll men aldrig är huvudsaken.
  • Fledgling av Octavia Butler är den bok i trion som jag ännu inte läst ut. Inledningen och de första kapitlen är dock hur lovande som helst. Så långt som jag kommit ägnar Butler sin energi åt att genom vampyrtemat skildra allmänmänskliga teman som utanförskap, ensamhet och problematisering av vad mänsklighet egentligen är. Titta in hos Snowflake om ni vill veta mer från en som kommit längre i sin läsning.
  • Carmilla av Joseph Sheridan Le Fanu är en lite undanskuffad klassiker (skrevs 1872) som i alla fall jag hade större nöje av att läsa än till exempel Dracula. Jag gillar förstås mörkret, spöklikheten och stämningen i Carmilla. Dessutom tycker jag mycket om att där finns två kvinnor i huvudrollen varav den ena till och med får vara ”den onda”, den homoerotiska laddningen mellan de två är också svårförglömlig inte minst med tanke på när texten skrevs…

En skräcklig trio

Halloween har väl egentligen aldrig varit min helg. Jag föredrar den lite mer melankoliska och sorgsna allhelgonahelgen framför bus och godis och allt vad det är. Men man får ju kapitulera till slut, för att barnen måste ha en läskig dräkt till partyt de bjudits till och för att det pysslats Halloweenpyssel i skolan sen i september. Typ. Och så för det där med skräckbokstipsandet förstås. Så jag kapitulerar lite till och hoppar på Lyrans skräckiga tematrio för veckan och tipsar härmed om tre favvoskräckisar

Det – Jag skakade aldrig av rädsla när jag läste Stephen Kings mastodontbok om skräck och ondska. Den var inte alls som jag förväntade mig. Det jag fick var en mycket vacker berättelse om att växa upp och 1300 sidor om skräckens natur och vad som driver oss att fortsätta slåss och leva.

The Woman in Black – Susan Hills bok är en av de få som verkligen skrämt mig på djupet. Skräckböcker brukar annars få mig lite härligt kittlig av yträdsla men den svartklädda kvinnan förlamade mig nästan i sin obehaglighet. Heden, ljuden i mörkret och så slutet. Hu! Men på ett bra sätt…

Herr Arnes penningar – Selma Lagerlöf i högform med mord och spöken. Poetisk och fantastisk och faktiskt bitvis ruggig på riktig.

August med trio

Igår offentliggjordes, som säkert alla vet vid det här laget, nomineringarna till Augustpriset. Och det visade sig att jag har noll koll, nolligare koll än jag trodde faktiskt. Jag hade förstås hoppats på ett gäng olästa böcker bland nomineringarna så att jag kunde få lite experttips om vad jag bör läsa, men att i princip alla skulle vara olästa var jag lite oförberedd på faktiskt. Inte ens bland barn- och ungdomsböckerna är jag tydligen särskilt inläst… Av alla de nominerade, i alla tre klasserna så har jag bara läst en (!) bok och det är Cirkeln vars nominering gjorde mig såväl glad som lite förvånad (oklart varför jag blev förvånad, kanske för att den är så läst, älskad och uppskriven…). Alla nominerade böcker förtjänar med all säkerhet sin plats men det finns också några bland mina läsningar som jag tycker saknas och det gäller framförallt Ester Roxbergs Antiloper och Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag av Sara Ohlsson. Sen kunde Sfinx och Du hasar av trygghet också gärna ha fått varsin nominering, och hade det inte varit väldigt häftigt om Mats Jonssons knockoutbra Mats kamp funnit med på ett hörn? Men det kanske är emot reglerna (som i så fall naturligtvis borde göras om)?

Hur som helst listan över nomineringar är således en enda lång lista med lästips för min del. Alla kommer inte bli lästa men några ska definitivt få chansen, kanske redan innan prisutdelningen. Särskilt nyfiken är jag på Carolina Fredrikssons Flod, Amanda Svenssons Välkommen till den här världen, Ni har klockorna- vi har tiden (fantastisk titel!) av Lennart Pehrsson och Pojkarna av Jessica Schiefauer.

Som avslutning på detta Augustprat tänker jag göra Lyran till viljes och berätta om tre böcker jag läst eller gärna vill läsa ur den numera ganska digra listan av tidigare Augustvinnare. Så här är mina tre särskilda:

Gittan och gråvargarna av Pija Lindenbaum (2000) om den lilla flickan som går vilse i den stora, mörka skogen och möter sin egen rädsla och ensamhet. Det här är en av de böcker jag läste innan jag blev förälder och sedan tvingade på mina stackars barn som tack och lov hade den goda smaken att gilla det. Jag är helt övertygad om att Gittan betytt mycket för att visa såväl mig som barnen vad mod är, och att livet inte är så himla enkelt alla gånger.

Adjö, herr Muffin av Ulf Nilsson och Anna-Clara Tidholm (2002) – en av de vackraste, sorgligaste och varmaste böcker som någonsin skrivits för barn om sorg och kärlek. Jag vet inte hur många gånger jag läst den – när barnen befunnit sig i dödengrubblarfaser, när vi faktiskt stått inför dödens realitet och behövt något handgripligt att hålla oss i, när vi bara känt för att dela en riktigt, riktigt bra bok med varandra. Och jag tror inte att jag har läst den en enda gång utan att gråta en skvätt…

Ofredsår av Peter Englund (1993). Inte för att jag har läst den, eller egentligen känner att jag längtar efter att läsa den… Men för att den representerar det som fick mig att bli historiker från första början. Det som finns i Englunds andra böcker också. Det han på den tiden var näst intill unik med – att skriva om folket, människorna och livet utanför stormännens och kungligheternas skyddade verkligheten. Ingen beskriver skiten och smärtan och det komplexa som Englund ofta gjort, och som jag inbillar mig att han också gör i Ofredsår.

När jag går igenom listan över vinnare så inser jag att jag läst väldigt få av dem, de flesta som jag faktiskt tagit till mig finns i barn-ungdomsklassen och faktiskt så har ingen i skönlitterära klassen gjort särskilt intryck på mig… Därför är det kanske föga förvånande att jag inte har pejl på årets nominerade heller…

Vad tycker ni om årets nomineringar? Vilka saknar ni och vilka hejar ni på?

Nobelpriset 2011 bör gå till…

Hej alla män och fåtaliga kvinnor i den Svenska Akademien,

nu är det alltså dags för det stora priset igen. Det där som ska spekuleras kring och dras suckar om. Och jag bryr mig, inte överdrivet mycket men ändå såpass mycket att jag kommer att ha lite hjärtklappning på torsdag runt lunchtid. En förträfflig bokblogg vid namn Lyrans noblesser har bett mig (och alla andra bokbloggare förstås) lista tre författare vi tror kommer få nobelpriset anno 2011. Jag är helt körd. Helst av allt önskar jag att ni valt en författare som intresserar mig och som jag kan tänkas vilja läsa i framtiden (och alltså inte som den irritationsmisär ni ställde till med i fjol). Jag önskar mig något annat än en vit medelålders man (måste ni nödvändigtvis ha en författare som är vit och utrustad med snopp så hoppas jag att det äntligen blir Thomas Tranströmer som får den äran). Jag önskar mig en kvinna som jag kanske inte har hört talas om men som ert uttalande på torsdag ska få mig att vilja läsa. Hon får oerhört gärna vara från Afrika eftersom det är lite dags för det nu och eftersom jag skulle behöva tipsas om en riktigt bra afrikansk författare mitt i min västvärldsfokuserade läsning. Eftersom jag själv inte (vad jag kan minnas) läst en enda afrikansk kvinnlig författare så får mina förslag ses som reserver om ni av någon anledning inte skulle vilja tillgodose mina ödmjuka önskemål.

Mitt första förslag är en gammal klassiker i dessa sammanhang – Margaret Atwood. Hon som skriver om kvinnor och andra människor med all världens inkännande, hon som kan forma språket till vad som helst och hon som kan få mig att gråta bara för att hon snickrar orden så himla fint. Och sen har hon ju retat upp sf-fantasterna (själv är jag ingen sådan men blev likväl irriterad, har dock lugnat mig lite sen hon började nyansera och ta tillbaka) också genom att säga att bland annat Oryx & Crake inte är sf och därför lär hon ju missa det fina Nåbelpriset som också delas ut i dagarna. Ett nobelpris som tröst och uppmuntran till henne alltså (men glöm inte att säga något om hennes sf-böcker i motiveringen bara så att hon förstår att det också kan vara finkultur)!

Förslag nummer två skulle kunna vara Hilary Mantel precis som i fjol, bara för Wolf Halls skull. Jag har ju försökt annat av henne också och det är väldigt svårforcerat och säkert briljant om man orkar borra sig in i det. Ni brukar ju inte vara främmande för sånt så jag säger Hilary Mantel bara för att det vore så himla coolt. Å andra sidan vore det nog inte alls bra för den där Woolf Hall-uppföljaren hon skriver på…

Mitt sista tips är, föga nyskapande eller överraskande, Alice Munro. Ni borde gilla hennes lite sträva och svårtillgängliga karaktärer. Ni borde, precis som jag, gå vilse i hennes berättelser och önska att ni aldrig hittade ut. Ni borde ge henne priset helt enkelt och om inte i år i alla fall ett annat.

Jag inser naturligtvis när jag skriver det här och listar samma författare som förra året att jag är hopplöst obevandrad i världslitteraturen, bland de stora författarna (de med lagom omfattande författarskap som ännu inte hunnit dö). Och jag skäms en smula. Men det är ju det ni ska hjälpa mig med på torsdag, eller hur?

En kvinna säger vi alltså, gärna från Afrika. Eller Kanada… Eller England… Någon som kan väcka min nyfikenhet och som kan hålla ett sjujäkla tal den 10:e decemeber, som Herta gjorde.

Tematrio bokmässan

Den här veckan är det alltså bokmässa vilket väl ingen kan ha missat. Själv ska jag hosta runt i långsam takt och njuta av atmosfär och seminarier. Någon av de närmaste dagarna kommer det ett inlägg om vad jag mer detaljerat tänker mig med min mässa i år men redan ju lystrar jag när Lyran ber oss berätta om tre saker vi planerar göra under årets bokmässa, här kommer mina tre:

1. Gå på seminarier! Det är något jag aldrig gjort tidigare (om man räknar bort megaseminariet med Noam Chomsky för x antal år sedan) och jag ser mycket fram emot att få segla runt bland olika ämnen och sorters seminarier. Vissa författare ser jag mycket fram emot att få lyssna till men mestadels blir det nog ända biblioteksrelaterade seminarier.

2. Räkmackan! I år ska jag äta en sån där berömd räkmacka på Gothia towers, en sån där som alla pratar om varje år men som jag aldrig avnjutit…

3. Det kan bli väldigt trångt och stressigt men jag älskar ändå mässgolvet och montrarna. Det där planlösa spatserandet som man kan kosta på sig när man ska vara där alla fyra dagarna och inte måste hitta allt på stört. Jag hoppas få gå runt och träffa bloggkollegor och förlagsmänniskor som jag bara känner via mail/twitter.

Ett knippe läsplaner

Lyran skriver i denna veckas tematrio om sina läsplaner och ber oss göra detsamma. Det passar ju ganska bra såhär inför sommaren att fundera lite kring vilka planer man samlat på sig och hur det går med dem egentligen…

Vid årsskiftet skrev jag ihop en ”dammig” lista med böcker som stått på vänt i bokhyllan allt för länge redan då. Tanken var att beta av den där listan i ett makligt tempo, och makligt har det ju blivit… Jag läste en i januari (Dark Places) och en i februari (Kattöga) och sen vart det stopp. I ärlighetens namn är det väl ingen av de resterande böckerna som lockar särskilt mycket. Inte nu i alla fall, men det kommer säkert andra tider…

Och så har vi den tyska läsningen inför höstens bokmässa. Den kan jag ärligt säga att jag gett upp. Det kan mycket väl hända att jag läser något (från början) tyskspråkigt (exempelvis Mordbyn som jag nyss reserverat på biblioteket) men någon anstormning lär det inte bli.

I övrigt så har jag förstås högvis med böcker som jag verkligen vill läsa och som jag hoppas få tid med i sommar (trots allt jobbande). Stephen King-läsning ska det i alla fall bli och Det är den som står närmast på tur. Och så skulle jag verkligen vilja göra en omläsning av några av Jonas Gardells romaner. Det är en tanke jag umgåtts med rätt länge nu men det blir aldrig av, kanske i höst..?

Tre historiska

Veckans tematrio är som gjord för mig. Historiska romaner är en av mina favoritigaste favoritgenrer. Jag har självklart en hel massa tips på underbara historiska läsupplevelser och det svåra är att i den här uppgiften begränsa sig till enbart tre stycken favoriter. Det är helt enkelt orimligt, men jag gör mitt bästa:

Wolf Hall av Hilary Mantel – nej, jag har inte slutat tjata om den än. Det har kommit till min kännedom att det finns flera personer som faktiskt inte läst den än så det är bara att tjata på. Boken skildrar, väldigt närgånget, Thomas Cromwell fram tills han står på sin politiska topp vid Henrik VIII:s hov. För dem som inte vill bli uppenbart undervisade när de läser historiska romaner så är det här perfekt – det ger sken av att vara en personskildring men säger ändå väldigt mycket om en epok och om människor i alla tider. Det tog mig tre månader att läsa den (och den finns tyvärr inte översatt än) men det var värt varenda sekund. Utan tvekan.

Alias Grace av Margaret Atwood är utan tvekan en av de mest inspirerande romaner jag läst, och en av de bästa. Den handlar om Grace Marks som sitter i fängelse anklagad för mod. Det är 1800-tal, fängelsemörker och fattigdom för hela slanten. Och alldeles underbart! Jag har ju skrivit en avhandling om kvinnliga brottslingar i det förflutna så Grace var en intressant karaktär ur det perspektivet. Jag tror dock att det kan vara en stor läsupplevelse även för såna som inte skrivit akademiska avhandlingar om mörderskor…

Timmarna av Michael Cunningham är en till två tredjedelar historisk roman. Clarissa som ordnar fest lever i nutid medan Laura som förtvivlar i sitt femtiotalshem (eller om det möjligen är sent 40-tal?) och Virginia Wolf i sin 1920-talstillvaro båda befinner sig i de förgångna. Den här lilla pärlan blev förstås till en fin film också men jag minns att boken knockade mig först.

Bubblare: Böckerna om Nancy av Elsie Johansson, Per Anders Fogelströms underbara Stad-serie, Jag vill inte tjäna av Ola Larsmo, Elin Boardys Allt som återstår och Mot ljuset, Min skugga av Christine Falkenland och Jessica Kolterjahns Nattfjäril och Ut ur skuggan, för att nämna några…

En trio barn- och ungdomsböcker

Veckans tematrio handlar om barn-och ungdomsböcker vilket ju är något jag ägnar en hel del tid åt. Inte nog med att jag är särdeles barnslig (när det gäller boksmak i alla fall), jag har ju dessutom två små bokmalar som måste underhållas och invigas i det ena författarskapet efter det andra. Här kommer tips om tre riktigt fina böcker för barn, ungdomar och vuxna:

Barbro Lindgrens böcker om den smått otrevlige (för att inte säga smygnazistiska) och kontrollgalna farbrornallen och hans farbrorförening (med Röden, den ryska råttan och de andra) har länge varit favoriter. Vems lilla mössa flyger och Korken flyger hade jag och maken som högläsning för några år sen (observera att det var innan barnen föddes…). Den sista boken i trilogin, VLMF, läste jag för bara några veckor sen för min barn- och ungdomslitteraturkurs och den var lika mörkt rolig som de tidigare, kanske till och med ännu mörkare. Fantastiskt fina böcker om livets förgänglighet men frågan är om de lämpar sig för barn, inte de riktigt små i alla fall…

I och med de här fina, fina klassikerboxarna (som jag ännu inte tagit mig råd att köpa) har det blivit ett uppsving för inte minst Maria Gripes Agnes Cecilia bland bokbloggarna vilket är alldeles fantastiskt bra. Själv läste jag den (för samma kurs, den har en finfin litteraturlista minst sagt) för första gången förrförra veckan och jag älskade den förstås. Främst gillar jag hur den tar läsaren på största allvar och hur den vågar beröra riktigt jobbiga saker som sorg och övergivenhetskänslor hos barn.

Förra årets bästa ungdomsbok i min läslista var Rachel Cohns Du vet var jag finns som också handlar om mörkret som följer på sorg, förlust och uppväxt (anar vi möjligen ett mönster 😉 ). Det var en bok som grep mig väldigt starkt och som jag hoppas att många läser oavsett om de anser sig vara barnsliga, ungdomliga eller bara vanligt vuxna.

Tematrio om bloggande/läsande

De senaste veckorna har jag haft anledning att fundera en del kring min läsning och hur den kopplar till bloggen på olika sätt. Allt har sin grund i läströttheten som drabbade mig tidigare i vinter och som fortfarande sätter sina spår. Därför passar det ju fint att Lyran den här veckan vill att vi ska berätta tre saker som har med just läsande och bloggande att göra.

Sen förra våren när jag kom ur en rejäl lässvacka och bestämde mig för att ge bloggen en ny chans efter några månaders paus har min läsning skjutit i höjden. Förra våren upptäckte jag dessutom det här med recensionsböcker vilket ökat på läsfrekvensen ännu mer. Under 2010 läste jag 3-5 romaner i veckan samtidigt som jag skrev klart min avhandling och läste en del kurser… När jag i början av februari i år drabbades av den stora läströttheten blev det därför något av en chock. Jag ville verkligen inte läsa alls vilket ärligt talat var lite skrämmande. Nu läser jag igen men inte lika mycket. Kurslitteraturen får gå först och skönlitteraturen får den tid som finns därutöver. Det känns helt ok just nu att läsa mer moderata mängder skönlitteratur och läsglädjen har tack och lov börjat återvända.

Med minskad läsork följer för mig också vanligen en viss bloggtröttma. Därför driver jag just nu en inte helt underhållande bokblogg men jag hoppas att ni har överseende med det och är med mig när jag nu börjar återfå inspirationen igen. Jag har skrivit på under tiden av den enkla orsaken att jag gillar att hålla liv i den här lilla skapelsen som är Fiktiviteter och för att jag tycker att den har rätt att vara lite småtrist emellanåt också 🙂

Jag bloggar för att få skriva och uttrycka mig. Jag bloggar för att boktipsa och få berätta om verkligt bra böcker och lite för att varna för de tråkiga. Jag bloggar också för att det är ett inlägg i en pågående diskussion – den sociala samvaron är det allra, allra bästa med bokbloggandet och där har jag definitivt inte tappat inspirationen 🙂 Utan bloggandet hade jag inte lärt känna Lyran, fått diskutera Maria Lang (och annat) med Helena eller fått resa till bokmässan och stifta bekantskap med en massa nya bloggkollegor. Till exempel.

Tematrio inledningar

Inledning på det nya året, på det nya livet på den nya vardagen… Lyran vill denna vecka att vi ska berätta om tre minnesvärda bokinledningar. Mina är en liten blandad skara från olika författare, olika tidsperioder och inom olika genrer. Inledningarna, som är verkliga favoriter alla tre, skiljer sig en del åt men det de har gemensamt är att de alla leder läsaren direkt in i berättelsen.

Before she became the Girl from Nowhere – the One Who Walked In, the First and Last and Only, who lived a thousand years – she was just a little girl in Iowa, named Amy. Detta är inledningsmeningen i Justin Cronins storslagna The Passage. Visst förstår man det direkt att det här är en bok som är storslagen och lite larger than life. Jag sögs i alla fall direkt in i denna mörka saga.

Och Maj torkar av det sista bordet, sköljer trasan och ser Ingrid skaka förklädet innan hon tar sin kaffekopp och säger Maj, det är klart att du ska hänga med. Att Kristina Sandberg inleder sin roman Att föda ett barn med det lilla ordet ”och” fick mig förälskad från första stund. Det kan inte bli mer in medias res. Ett extra plus för hur boken håller vad den lovar även efter det där lilla och-et.

Äntligen stod prästen i predikstolen. Församlingens huivuden lyftes. Så, där var han ändå! Det skulle inte bli mässfal denna söndagen såsom den förra och många söndagar förut. En klassiker förstås. Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga som jag faktiskt inte minns om jag någonsin läste ut och vad jag i såfall tyckte. Det var länge sen. Men inledningen minns jag, troligen för att den är så briljant (och lite för att den förekommer lite här och var förstås.

tematrio nyårslöften

Nyårslöften är något jag slutat avge för länge sen eftersom jag är så särdeles dålig på att hålla dem. Nuförtiden kallar jag det förhoppningar… Lyran vill veta vilka bokrelaterade löften/förhoppningar vi avgett i år (eller ifjol då om det ska vara så petigt…):

Precis som förra året siktar jag på att läsa minst 52 böcker nästa år. En bok per vecka känns som en lagom utmaning. I år landade jag på det dubbla vilket jag förstås hoppas på för 2011 också. Ju fler böcker man läser desto större chans att hitta de där riktiga guldkornen.

Mina bokinköp måste begränsas. Något köpstopp kan det inte bli tal om men någon sorts idé om att jag ”måste” läsa någon oläst bok i bokhyllan innan jag köper en ny håller på att födas.

Jag ska börja läsa kapitelböcker för T som nu har hunnit bli 5 och borde kunna uppskatta det. Just nu är jag barnsligt sugen på att återbesöka Bullerbyn och Katthult framförallt.

Syskontrio

Veckans tematrio handlar om syskon och syskonskildringar i böcker. Urvalet är förstås oändligt och särskilt om man går tillbaka till barn- och ungdomslitteraturen så dräller det av syskon. Just nu läser jag (bland annat) Stephen Frys Moab is my washpot där han skeppas iväg till internatskola med sin bror. Jag är osäker på hur mycket det kommer att bli en syskonskildring men att det är en bra och fantastiskt rolig bok står i alla fall redan klart. Lite mer säker är jag på att följande tre böcker verkligen handlar om syskon och syskonskap:

Bröderna Lejonhjärta, förstås! Det här är en av mina stora favoriter och jag kan inte ens försöka gissa hur många gånger jag läst den. Minst 30 i alla fall… Och som jag önskade mig en bror som Jonathan, jag var rätt bitter på mina föräldrar ett tag över att de vägrade ge mig en storebror 😉 Nu var det länge sen jag läste den men längtan efter att mina barn ska komma upp i rätt ålder är väldigt stark.

I Selma Mahlknechts Ingen fara (som jag recenserade igår) står syskonskapet i centrum på flera sätt. Närheten finns där men också svårigheten att nå den som står en allra närmast. Skildringen av syskonskapet hör till bokens absolut starkaste sidor.

I Själens osaliga längtan berättar Audrey Niffenegger om systerskapets för- och nackdelar. Där finns tvillingskapets egenheter i fokus och vi får uppleva både djup närhet och oändligt svek. Jag gillar boken skarpt men jag vet att det finns väldigt delade meningar om den där ute…

En trio önskningar

Denna vecka handlar tematrion om julklappsönskningar vilket jag tycker är ett oerhört sympatiskt ämne. Det svåra med bokrelaterade önskningar är att jag inte allt för sällan köper alla böcker jag kan tänkas vilja ha men några önskningar ska jag väl lyckas komma på…

Jag äger förvisso alla böcker om Sookie Stackhouse men de första åtta existerar i min hylla som synnerligen vällästa pocketar och jag skulle gärna vilja byta ut dem mot inbundna varianter (med originalomslag naturligtvis, inga hemska tv-varianter här inte). Det är dock aningens för lyxigt att köpa böcker jag redan har varför detta projekt fått anstå, jag intalar mig själv att det ska vara mitt sätt att fira när jag någon gång får ett riktigt jobb. Skulle funka som julklapp också…

Jag vill gärna äga alla Maria Lang-böcker, och det är ju en del. Helst av allt vill jag ha de där fina originalupplagorna förstås. Jag bär ständigt en lista i plånboken över vilka böcker jag äger och i vilken utgåva (pocketar och gamla biblioteksböcker byter jag gärna ut) så att jag ska ha informationen till hands när jag snubblar över någon Langklassiker på Myrorna eller liknande. Ett budgettips alltså om man bara har lite tid att leta och är villig att göra inbrott för att inspektera hur mitt Langbestånd ser ut 🙂

Vill man göra mig riktigt, riktigt glad ska man annars ge mig ett presentkort på valfri bokhandel (internetbaserad eller kanske ännu hellre en som finns ”på riktigt” så att jag verkligen kan botanisera bland hyllorna och hitta något jag inte visste att jag vill ha). Jag som allra helst vill ha böcker i julklapp men är rätt besvärlig med vad det ska vara för böcker uppskattar friheten i ett presentkort och dessutom räcker det ju ett tag, kanske, i alla fall över mellandagarna (för då sätter jag inte min fot på en affär)…

Tematrio – titelefternamn

Tematrion hos Lyrans noblesser denna vecka ägnas åt romaner och andra texter med ett efternamn i titeln. Med frågeskaparens rätt har Lyran förstås redan lagt beslag på Selma Lagerlöfs Löwensköld från Löwensköldska ringen och Charlotte Löwensköld. Också seriens tredje och avslutande del – Anna Svärd bär ju en efternamnstitel men för att inte framstå allt för mycket som en härmapa så lämnar jag denna älskansserie därhän för den här gången. Jag tänker inte heller fördjupa mig i såna böcker som jag ofta tjatar om här (Doktor Romand. Jane Eyre och Albert Speer och sanningen…). Men det finns ändå tre efternamnstitlar som jag tänker gå in lite närmare på och det är:

Hjalmar Söderberg är en av mina favoritförfattare. Jag älskar hans språk och hans förmåga att skapa stämning i en berättelse. Doktor Glas är en av mina favoriter alla kategorier och således också en av mina Söderberg-älsklingar. En roman som inspirerat till så många filmer, teaterpjäser och efterföljare måste vara något särskilt och det är sannerligen Doktor Glas. Boken är ganska kort och hela historien berättas väl aldrig men hela skeendet följer jag som läsare, varje gång, med andlöst intresse för händelser och personer. Det är fascinerande hur en till formatet så liten bok kan säga så mycket om mänsklighet och väcka så många frågor.

En gång i tiden hade jag en Jonas Gardell-period. Den var djup och kärleksfull period. Jag läste alla hans böcker och älskade dem med glödande passion. En av de absoluta favoriterna är Fru Björks öden och äventyr som jag med jämna mellanrum får ett oövervinnligt sug efter att läsa om. Nu var det länge sen dock. Bokens huvudperson, Fru Björk, är en medelålders kvinna som en dag reser sig upp och börjar forma sitt eget liv – bara en sån sak…

Bröderna Karamazov är ännu en av de där böckerna jag inte läst men som minsann står i bokhyllan och sänder ut sina lockrop till mig. Tanken är nästa sommar, kanske…