Hjalmar Söderberg är en av mina allra största favoriter. Hans språk är fenomenalt liksom hans öga för samtiden. Än så länge så har jag en del av hans produktion oläst men jag anar att det inte kommer hålla sig så särskilt länge. Favoriter av favoriten är Den allvarsamma leken (som ju också jubilerar i år) och Doktor Glas. Förstås.

Älskade Selma Lagerlöf har skrivit en hel hög svenska klassiker som jag älskar. Också av henne har jag fina saker olästa, inte minst Jerusalem och Gösta Berlings saga. Min absoluta favorit bland Selmas diktning är, i svår konkurens, Kejsarn av Portugallien.

En av mina största läsupplevelser är fortfarande Harry Martinssons Aniara. Det där oerhört mörka, tunga och övergivna i den där besättningen som svävar mot sin avlägsna död i universum och drömmer om det förflutna. ”Svårt att andas”-känslorna var påtagliga när jag satt i min allra första egna lägenhet och läste högt för mig själv ur Aniara. Jag tror inte att jag blev mig lik efter det.

1. Jag ämnar ro den där boktolvan i land. Redan nu har jag kommit en bit påväg så än så länge känns det som en rimlig förhoppning att jag lyckas beta av tolv författare innan utgången av oktober som ju är min tidsgräns.
2. Jag har, precis som många andra bokbloggare en försvarlig hög olästa böcker här hemma i hyllorna. Det blir inget köpstopp eller annat dumdristigt men däremot lovar jag att göra mitt absolut yppersta för att stora delar av den där olästa högen inte ska innehålla samma böcker nästa nyår…
3. Jag lovar att njuta hejdlöst av att jag inte har någon måstelitteratur nu när jag inte längre studerar och snart inte heller undervisar. Jag lovar att inte åsamka mig själv tvång i form av högar med klassiker som jag borde läsa eller recensionsexemplar som jag egentligen inte orkar med. Jag ska vara superduktig på att säga nej och att köpa/låna sånt jag verkligen är nyfiken på snarare än sådant andra tycker att jag borde vara nyfiken på.

Förra årets boklöften återfinns här. Löfte ett och två infriades men med tvåan gick det väl sådär… Håll tummarna för att det går minst lika bra i år! Vilka löften, utmaningar och förhoppningar har ni för bokåret 2012?

• Skuggorna i spegeln av Inger Edelfeldt är en ungdomsbok som skiljer sig ganska mycket från gängse ungdomsvampyrskildringar. Där finns inga blodiga slagsmål eller kärleksrelationer mellan väldigt unga flickor och väldigt gamla män. Skuggorna i spegeln är istället en skildring av depressiv tonårstillvaro och smärta, där vampyrerna spelar en roll men aldrig är huvudsaken.
• Fledgling av Octavia Butler är den bok i trion som jag ännu inte läst ut. Inledningen och de första kapitlen är dock hur lovande som helst. Så långt som jag kommit ägnar Butler sin energi åt att genom vampyrtemat skildra allmänmänskliga teman som utanförskap, ensamhet och problematisering av vad mänsklighet egentligen är. Titta in hos Snowflake om ni vill veta mer från en som kommit längre i sin läsning.
• Carmilla av Joseph Sheridan Le Fanu är en lite undanskuffad klassiker (skrevs 1872) som i alla fall jag hade större nöje av att läsa än till exempel Dracula. Jag gillar förstås mörkret, spöklikheten och stämningen i Carmilla. Dessutom tycker jag mycket om att där finns två kvinnor i huvudrollen varav den ena till och med får vara ”den onda”, den homoerotiska laddningen mellan de två är också svårförglömlig inte minst med tanke på när texten skrevs…

Det - Jag skakade aldrig av rädsla när jag läste Stephen Kings mastodontbok om skräck och ondska. Den var inte alls som jag förväntade mig. Det jag fick var en mycket vacker berättelse om att växa upp och 1300 sidor om skräckens natur och vad som driver oss att fortsätta slåss och leva.

The Woman in Black – Susan Hills bok är en av de få som verkligen skrämt mig på djupet. Skräckböcker brukar annars få mig lite härligt kittlig av yträdsla men den svartklädda kvinnan förlamade mig nästan i sin obehaglighet. Heden, ljuden i mörkret och så slutet. Hu! Men på ett bra sätt…

Herr Arnes penningar – Selma Lagerlöf i högform med mord och spöken. Poetisk och fantastisk och faktiskt bitvis ruggig på riktig.

Hur som helst listan över nomineringar är således en enda lång lista med lästips för min del. Alla kommer inte bli lästa men några ska definitivt få chansen, kanske redan innan prisutdelningen. Särskilt nyfiken är jag på Carolina Fredrikssons Flod, Amanda Svenssons Välkommen till den här världen, Ni har klockorna- vi har tiden (fantastisk titel!) av Lennart Pehrsson och Pojkarna av Jessica Schiefauer.

Som avslutning på detta Augustprat tänker jag göra Lyran till viljes och berätta om tre böcker jag läst eller gärna vill läsa ur den numera ganska digra listan av tidigare Augustvinnare. Så här är mina tre särskilda:

Gittan och gråvargarna av Pija Lindenbaum (2000) om den lilla flickan som går vilse i den stora, mörka skogen och möter sin egen rädsla och ensamhet. Det här är en av de böcker jag läste innan jag blev förälder och sedan tvingade på mina stackars barn som tack och lov hade den goda smaken att gilla det. Jag är helt övertygad om att Gittan betytt mycket för att visa såväl mig som barnen vad mod är, och att livet inte är så himla enkelt alla gånger.

Adjö, herr Muffin av Ulf Nilsson och Anna-Clara Tidholm (2002) – en av de vackraste, sorgligaste och varmaste böcker som någonsin skrivits för barn om sorg och kärlek. Jag vet inte hur många gånger jag läst den – när barnen befunnit sig i dödengrubblarfaser, när vi faktiskt stått inför dödens realitet och behövt något handgripligt att hålla oss i, när vi bara känt för att dela en riktigt, riktigt bra bok med varandra. Och jag tror inte att jag har läst den en enda gång utan att gråta en skvätt…

Ofredsår av Peter Englund (1993). Inte för att jag har läst den, eller egentligen känner att jag längtar efter att läsa den… Men för att den representerar det som fick mig att bli historiker från första början. Det som finns i Englunds andra böcker också. Det han på den tiden var näst intill unik med – att skriva om folket, människorna och livet utanför stormännens och kungligheternas skyddade verkligheten. Ingen beskriver skiten och smärtan och det komplexa som Englund ofta gjort, och som jag inbillar mig att han också gör i Ofredsår.

När jag går igenom listan över vinnare så inser jag att jag läst väldigt få av dem, de flesta som jag faktiskt tagit till mig finns i barn-ungdomsklassen och faktiskt så har ingen i skönlitterära klassen gjort särskilt intryck på mig… Därför är det kanske föga förvånande att jag inte har pejl på årets nominerade heller…

Vad tycker ni om årets nomineringar? Vilka saknar ni och vilka hejar ni på?

nu är det alltså dags för det stora priset igen. Det där som ska spekuleras kring och dras suckar om. Och jag bryr mig, inte överdrivet mycket men ändå såpass mycket att jag kommer att ha lite hjärtklappning på torsdag runt lunchtid. En förträfflig bokblogg vid namn Lyrans noblesser har bett mig (och alla andra bokbloggare förstås) lista tre författare vi tror kommer få nobelpriset anno 2011. Jag är helt körd. Helst av allt önskar jag att ni valt en författare som intresserar mig och som jag kan tänkas vilja läsa i framtiden (och alltså inte som den irritationsmisär ni ställde till med i fjol). Jag önskar mig något annat än en vit medelålders man (måste ni nödvändigtvis ha en författare som är vit och utrustad med snopp så hoppas jag att det äntligen blir Thomas Tranströmer som får den äran). Jag önskar mig en kvinna som jag kanske inte har hört talas om men som ert uttalande på torsdag ska få mig att vilja läsa. Hon får oerhört gärna vara från Afrika eftersom det är lite dags för det nu och eftersom jag skulle behöva tipsas om en riktigt bra afrikansk författare mitt i min västvärldsfokuserade läsning. Eftersom jag själv inte (vad jag kan minnas) läst en enda afrikansk kvinnlig författare så får mina förslag ses som reserver om ni av någon anledning inte skulle vilja tillgodose mina ödmjuka önskemål.

Mitt första förslag är en gammal klassiker i dessa sammanhang - Margaret Atwood. Hon som skriver om kvinnor och andra människor med all världens inkännande, hon som kan forma språket till vad som helst och hon som kan få mig att gråta bara för att hon snickrar orden så himla fint. Och sen har hon ju retat upp sf-fantasterna (själv är jag ingen sådan men blev likväl irriterad, har dock lugnat mig lite sen hon började nyansera och ta tillbaka) också genom att säga att bland annat Oryx & Crake inte är sf och därför lär hon ju missa det fina Nåbelpriset som också delas ut i dagarna. Ett nobelpris som tröst och uppmuntran till henne alltså (men glöm inte att säga något om hennes sf-böcker i motiveringen bara så att hon förstår att det också kan vara finkultur)!

Förslag nummer två skulle kunna vara Hilary Mantel precis som i fjol, bara för Wolf Halls skull. Jag har ju försökt annat av henne också och det är väldigt svårforcerat och säkert briljant om man orkar borra sig in i det. Ni brukar ju inte vara främmande för sånt så jag säger Hilary Mantel bara för att det vore så himla coolt. Å andra sidan vore det nog inte alls bra för den där Woolf Hall-uppföljaren hon skriver på…

Mitt sista tips är, föga nyskapande eller överraskande, Alice Munro. Ni borde gilla hennes lite sträva och svårtillgängliga karaktärer. Ni borde, precis som jag, gå vilse i hennes berättelser och önska att ni aldrig hittade ut. Ni borde ge henne priset helt enkelt och om inte i år i alla fall ett annat.

Jag inser naturligtvis när jag skriver det här och listar samma författare som förra året att jag är hopplöst obevandrad i världslitteraturen, bland de stora författarna (de med lagom omfattande författarskap som ännu inte hunnit dö). Och jag skäms en smula. Men det är ju det ni ska hjälpa mig med på torsdag, eller hur?

En kvinna säger vi alltså, gärna från Afrika. Eller Kanada… Eller England… Någon som kan väcka min nyfikenhet och som kan hålla ett sjujäkla tal den 10:e decemeber, som Herta gjorde.

1. Gå på seminarier! Det är något jag aldrig gjort tidigare (om man räknar bort megaseminariet med Noam Chomsky för x antal år sedan) och jag ser mycket fram emot att få segla runt bland olika ämnen och sorters seminarier. Vissa författare ser jag mycket fram emot att få lyssna till men mestadels blir det nog ända biblioteksrelaterade seminarier.

2. Räkmackan! I år ska jag äta en sån där berömd räkmacka på Gothia towers, en sån där som alla pratar om varje år men som jag aldrig avnjutit…

3. Det kan bli väldigt trångt och stressigt men jag älskar ändå mässgolvet och montrarna. Det där planlösa spatserandet som man kan kosta på sig när man ska vara där alla fyra dagarna och inte måste hitta allt på stört. Jag hoppas få gå runt och träffa bloggkollegor och förlagsmänniskor som jag bara känner via mail/twitter.

Och så har vi den tyska läsningen inför höstens bokmässa. Den kan jag ärligt säga att jag gett upp. Det kan mycket väl hända att jag läser något (från början) tyskspråkigt (exempelvis Mordbyn som jag nyss reserverat på biblioteket) men någon anstormning lär det inte bli.

I övrigt så har jag förstås högvis med böcker som jag verkligen vill läsa och som jag hoppas få tid med i sommar (trots allt jobbande). Stephen King-läsning ska det i alla fall bli och Det är den som står närmast på tur. Och så skulle jag verkligen vilja göra en omläsning av några av Jonas Gardells romaner. Det är en tanke jag umgåtts med rätt länge nu men det blir aldrig av, kanske i höst..?

Wolf Hall av Hilary Mantel – nej, jag har inte slutat tjata om den än. Det har kommit till min kännedom att det finns flera personer som faktiskt inte läst den än så det är bara att tjata på. Boken skildrar, väldigt närgånget, Thomas Cromwell fram tills han står på sin politiska topp vid Henrik VIII:s hov. För dem som inte vill bli uppenbart undervisade när de läser historiska romaner så är det här perfekt – det ger sken av att vara en personskildring men säger ändå väldigt mycket om en epok och om människor i alla tider. Det tog mig tre månader att läsa den (och den finns tyvärr inte översatt än) men det var värt varenda sekund. Utan tvekan.

Alias Grace av Margaret Atwood är utan tvekan en av de mest inspirerande romaner jag läst, och en av de bästa. Den handlar om Grace Marks som sitter i fängelse anklagad för mod. Det är 1800-tal, fängelsemörker och fattigdom för hela slanten. Och alldeles underbart! Jag har ju skrivit en avhandling om kvinnliga brottslingar i det förflutna så Grace var en intressant karaktär ur det perspektivet. Jag tror dock att det kan vara en stor läsupplevelse även för såna som inte skrivit akademiska avhandlingar om mörderskor…

Timmarna av Michael Cunningham är en till två tredjedelar historisk roman. Clarissa som ordnar fest lever i nutid medan Laura som förtvivlar i sitt femtiotalshem (eller om det möjligen är sent 40-tal?) och Virginia Wolf i sin 1920-talstillvaro båda befinner sig i de förgångna. Den här lilla pärlan blev förstås till en fin film också men jag minns att boken knockade mig först.

Bubblare: Böckerna om Nancy av Elsie Johansson, Per Anders Fogelströms underbara Stad-serie, Jag vill inte tjäna av Ola Larsmo, Elin Boardys Allt som återstår och Mot ljuset, Min skugga av Christine Falkenland och Jessica Kolterjahns Nattfjäril och Ut ur skuggan, för att nämna några…

Barbro Lindgrens böcker om den smått otrevlige (för att inte säga smygnazistiska) och kontrollgalna farbrornallen och hans farbrorförening (med Röden, den ryska råttan och de andra) har länge varit favoriter. Vems lilla mössa flyger och Korken flyger hade jag och maken som högläsning för några år sen (observera att det var innan barnen föddes…). Den sista boken i trilogin, VLMF, läste jag för bara några veckor sen för min barn- och ungdomslitteraturkurs och den var lika mörkt rolig som de tidigare, kanske till och med ännu mörkare. Fantastiskt fina böcker om livets förgänglighet men frågan är om de lämpar sig för barn, inte de riktigt små i alla fall…

I och med de här fina, fina klassikerboxarna (som jag ännu inte tagit mig råd att köpa) har det blivit ett uppsving för inte minst Maria Gripes Agnes Cecilia bland bokbloggarna vilket är alldeles fantastiskt bra. Själv läste jag den (för samma kurs, den har en finfin litteraturlista minst sagt) för första gången förrförra veckan och jag älskade den förstås. Främst gillar jag hur den tar läsaren på största allvar och hur den vågar beröra riktigt jobbiga saker som sorg och övergivenhetskänslor hos barn.

Förra årets bästa ungdomsbok i min läslista var Rachel Cohns Du vet var jag finns som också handlar om mörkret som följer på sorg, förlust och uppväxt (anar vi möjligen ett mönster ). Det var en bok som grep mig väldigt starkt och som jag hoppas att många läser oavsett om de anser sig vara barnsliga, ungdomliga eller bara vanligt vuxna.