Årets tre på tre

När jag gav mig in i årets tre på tre-utmaning tog jag ju i å det dumdristigt grövsta. Jag knåpade ihop två treor, en om författare och en feministiskt och tro det eller ej, jag har läst dem alla!

Trio om författare

Drood av Dan Simmons – tjock, utmanande och suggestiv.

Mästaren av Colm Toibin – fascinerande, mästerlig och tänkvärd.

The Holmes affair av Graham Moore – spännande, grubblande och nördig.

Alla gav mig väldigt mycket att tänka på beträffande skrivandets vardag och villkor, särskilt The Holmes affair faktiskt, där Arthur Conan Doyle brottas med publikens reaktioner på hans avdagatagande av den store hjälte han skapat.

Feministisk trio

Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall – klassisk, modig och viktig.

Utrensning av Sofi Oksanen – omvälvande, stark och avslöjande.

The bell jar av Sylvia Plath – naken, betraktande och oförglömlig

Alla tre är klassiker, feministiska grundpelare och riktigt oförglömligt bra. Särskilt The bell jar kommer jag bära med mig för alltid, och Det mest förbjudnas mod, och Utrensning, ja ni ser…

 

The Holmes affair

IMG_1579.JPGSherlock Holmes är ingen karaktär jag fastnat för (*duckar och tar skydd*). Jag läste En studie i rött och gillade men det klickade aldrig. Jag har sett lite Sherlock och lite Sherlock Holmes och lite Elementary men mja, det är väl ok men inte riktigt min grej. Och så är det med The Holmes affair också, den är nog mer för Holmes-fantasterna.

Det är spännande och berättelsen har driv men jag saknar ändå något, möjligen det där intresset. Av de båda flanera runt i London-böcker jag läst i min tre på tre utmaning gillar jag helt klart Drood mer. The Holmes affair är en bra bok, men ingen som biter sig kvar eller tvingar sig på.

 

THE HOLMES AFFAIR
Författare: Graham Moore
Förlag: Arrow Books (2011)
Köp t.ex hos Bokus,Adlibris

The Bell Jar

IMG_1549.JPGEgentligen bör en inte läsa den här boken mitt under en novemberdepression, även om den är relativt mild. Men jag visste faktiskt inte det. Och det gick ju bra ändå.

Sylvia Plaths enda roman är ett slag i magen på alla oss som känner igen oss. Depressionen, kampen att finna sig själv och rädslan för att förlora sig själv till galenskapen (och i förlängningen institutionen) – allt är så jobbigt väl beskrivet.

Det är något (förfärligt) visst att läsa de sista ord en författare skrev innan hen tog sitt liv. Som när jag läste Stig Sæterbakkens Genom natten och grät hejdlöst efteråt för att den var så mörk och för att han aldrig mer skulle skriva något lika fantastiskt och inte ens något ofantastiskt. Sylvia Plath publicerade denna resa in i psykisk sjukdom och självmordsångest bara veckor innan hon tog sitt eget liv. Det är som sagt något visst att läsa sådana böcker, oerhört smärtsamt förstås, och så blir det på något sätt extra viktigt att ta till sig de där sista orden. Som om de skulle betyda något särskilt, äga en särskild tyngd. Men det gör de ju inte. Det är bara ord. Precis så hopplöst är det. De är bara döda. Ord.

The Bell Jar är en av mina största läsupplevelser i år och någonsin, för att jag känner igen mig lite för mycket i tonårsjaget. För att mamman hela tiden undrar vad hon gjort för fel och ber dottern att skärpa sig, bestämma sig för att bli frisk. Så är det fortfarande va? Att många tror att någon måste ha gjort något fel och den som är sjuk kan skärpa sig och bli frisk om hen vill… Finns det en väg ut ur och bort från den synen på människan, och den psykiska sjukdomen?

THE BELL JAR
Författare: Sylvia Plath
Förlag: Faber & Faber fiction (1976)
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Bokdetektiven, Feministbiblioteket

Utrensning

Nu har jag äntligen gjort det! Läst Sofie Oksanen. Utrensning är precis så bra som alla säger, men den är verkligen ingen picknick att läsa.

Jag älskar det mystiska, att inte få veta vad som händer eller har hänt, att få små skedar information men aldrig riktigt hela portionen.

Aliides historiska berättelse, och kommunismens Estland efter kriget och fram till nutid, om systern som försvinner och mannen som kräver, om sin egen besatthet och sitt misslyckande, den är tung. Jag gillar förstås inte Aliide men mitt hjärta blöder för henne. Liksom för Zara, hennes öde är förstås alldeles förfärligt.

Jag tycker att det är så lågmält fint hur de två kvinnorna kommer tillsammans. De delarna, där Aliide och Zara lär känna varandra, sitter i köket och är, är nog mina favoritstunder. Där håller sig också det jobbiga i bakgrunden. Men det försvinner förstås aldrig, eller bleknar.

UTRENSNING, Författare
Bonnier pocket, 2010
Översättare: Janina Orlov, originaltitel: Puhdistus

Andra som skrivit om boken: Bokmania, Bokfetischist

 

Mästaren

Jag läste halva Skruvens vridning och sen gav jag upp för att den var så tråkig. Jag ska ge den en ny chans nu när jag läst Colm Tóibíns fantastiska Mästaren om bokens författare Henry James.

Mästaren är en väldigt lågmäld historia om en inte allt igenom sympatisk man. En man som gömmer sig bakom sin konstnärsstatus och sviker människor, kvinnor, och sedan förklarar bort det för sig själv. Som kusinen han säger sig älska men sen inte förstår att han kan hjälpa när hon ligger för döden. Som författarinnan han kanske älskar, som definitivt älskar honom och som tar sitt liv när han aldrig kommer henne till mötes. 

Colm Tóibín målar ett porträtt av en man som nog egentligen förälskar sig i män men som avskyr Oscar Wilde så intensivt att homosexualitet blir omöjlig att ens tänka. Att det är förbjudet enligt lag spelar nog mindre roll. Henry förstår aldrig sina egna känslor vilket är hans tragedi och hans mysterium. En författare som ägnar all sin tid åt att uppfinna mänskliga psyken men som inte förstår sig själv… Det är så väldigt bra, så väldigt, väldigt intressant skildrat av en annan mästerlig författare.

MÄSTAREN, Colm Tóibín
Albert Bonnier förlag, 2005
Översättare: Nille Lindgren, originaltitel: The master

Andra som skrivit om boken: Goodreads

 

Det mest förbjudna

Det skrevs mycket bra och intressant om kvinnoliv på 1970-talet! Jag tänker på Märta Tikkanen och Gun-Britt Sundström, bland andra. Och nu tänker jag också på Kerstin Thorvall. 

Det mest förbjudna är en modig bok, trist nog – män har ju gjort det här (legat runt och berättat om det) i århundraden utan att det varit skämmigt. Men när en kvinna och mamma gör det så är det förstås kört. För Kerstin Thorvall var det lite kört väldigt länge efter Det mest förbjudna.

Jag förstår vad allt skrik och bråk handlade om, och samtidigt inte. Visst är det mycket sexualitet, och visst vet jag att kvinnor inte får berätta om sånt på det sättet. Visst är det jobbigt att läsa, men mest av allt är romanen en uppgörelse med modersrollen och den är ju lika aktuell idag som då. Det är viktiga ämnen, såväl ett komplext förhållande till en egen mamma som rädslan inför att själv vara förälder. Och hur ska vi klara av de sakerna om vi inte ens får prata om dem?

Den psykiska sjukdom som har en bärande roll i Det mest förbjudna känns väldigt äkta, jag känner igen bitar av den från olika delar av och människor i mitt förflutna. Det är väldigt jobbigt att läsa den historien, men samtidigt viktigt nu som då. Men det var också en av de delar som gjorde boken kontroversiell antar jag.

Visst är det kittlande att tänka över vad som är självbiografiskt? Nej, jag tycker inte det. Jag tycker att det är spännande att tänka över vad som händer i mig, vad jag känner igen och vad som är främmande och konstigt för mig. Och så tycker jag att Kerstin Thorvall skriver så väldigt, väldigt bra och levande, jag vill gärna läsa mer av henne!

DET MEST FÖRBJUDNA, Kerstin Thorvall
Bonnier pocket, 2013 (1976)

Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, Dagens bok

Drood

Jag befinner mig i en lite jobbig situation här. Jag vill säga precis lagom mycket för att övertyga er om att Drood är värd ansträngningen att läsa över niohundra sidor, och samtidigt vill jag säga så lite som möjligt så att ni får bli sådär chockade och skrämda och förundrade som jag. Jag vill berätta allt och inget.

Jag visste ingenting mer om den här boken när jag började läsa än att den handlade om Charles Dickens och hans sökande efter en mystisk figur vid namn Edwin Drood. Det räcker att veta det egentligen men det kanske kan vara av intresse att den egentligen handlar om en annan författare, Wilkie Collins, och hans relation till Dickens och den enigmatiske Drood. Och att Collins är den allt igenom osympatiske och högst opålitlige berättaren.

Det du får i den här boken är dimmiga bakgator i London, kyrkogårdspicknickar, skrivarvedermödor, kärlek, vänskap, hat och ond bråd död. Och icke att förglömma ett underjordiskt London som lockar och skrämmer. I ett långsamt för det mesta, men ibland hisnande tempo. Jag kände lite som att de första 600 sidorna var en startsträcka som jag måste igenom för att få de sista halsbrytande 300 sidorna men nu i efterhand älskar jag början också, jag är så glad att jag kämpade på när det kändes tungt. Jag rekommenderar sammanhängande lästid vilket jag inte hade i början. Stäng in dig en helg och hänge dig åt Drood, jag lovar att du inte kommer känna dig normal igen på många veckor. Precis som det ska vara alltså.

DROOD, Dan Simmons
Back Bay books, 2010

Andra som skrivit om boken: Helena på Bokhora

Läs också vad jag skriver om Hemliga platser på Kulturkollo, bland annat med utgångspunkt i Drood.

Min kamp, eller konsten att läsa ”Drood”

Min första tre på tre-bok är som tidigare meddelats Drood av Dan Simmons. En gediget supertjock tegelsten. 900 sidor plus, sånt som jag aldrig ger mig på i vanliga fall. Och låt mig säga att det har varit lite segt. Jag har inte den där sammanhängande lästiden som boken förtjänar och som jag längtar efter. Det blir ungefär ett kapitel om 20 sidor per dag och det är lite lite det. Stämningen av London och undergång är från allra första början fascinerande men det är faktiskt inte förrän när jag nu befinner mig runt sidan 600 som jag fastnat rejält. Jag vet inte om Simmons har en 600-sidig startsträcka eller om det är jag. Jag nöjer mig med att konstatera att trägen vinner och plöjer vidare in i Londons underjordiska elände, lite i taget…

Tre på tre igen!

Dags för tre på tre-utmaning hos Pocketlover igen! Ifjol gick det ju så himla bra med tre lästa feböcker (Don’t breathe a word, War for the oaks och The poison eaters) att jag nu drabbats av hybris och tänker ge mig på två triosar. Det blir en trea med feministiskt tema: Utrensning av Sofi Oksanen, Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall och The Bell Jar av Sylvia Plath. Och en trio romaner om författare: Drood om Charles Dickens (av Dan Simmons), The Holmes affair om Arthur Conan Doyle (av Graham Moore) och Mästaren om Henry James (av Colm Toibin). Jag hoppas att utmaningen ska vara en hjälp för att ta tag i böcker som jag länge planerat läsa, om inte så struntar jag väl i dem då 😉

 Är du med i utmaningen? Vad ska du läsa? Vilken av mina böcker har du läst och gillat?

The Poison Eaters

Holly Blacks The Poison Eaters köpte jag, på tips av Sara, efter förra årets Tithe-läsfest. Jag ville helt enkelt ha mer Black! Och nu när jag äntligen läst novellsamlingen så förstår jag varför.

Jag tänker inte gå igenom novell för novell men tycker att det här är en väldigt jämn bok för att vara en novellsamling. Alice Munro borttagen så brukar texterna i samlingar hålla lite blandad kvalitet (ja, jag tittar på dig Stephen King). I The Poison Eaters är det dock genomgående väldigt bra. Den första novellen, The Coldest Girl in Coldtown är fenomenalt bra och Black lyckas till och med få till en ny spinn på vampyrmyten som ju annars är lite sömning nu för tiden. Den har blivit till en roman som jag snarast måste läsa. Sen är jag väldigt svag för den där biblioteksnovellen också förstås, så magisk och så fint slut! Men ingenting kan riktigt mäta sig med det knytnävsslag av genialitet som är avslutningsnovellen, titelnovellen, The Poison Eaters, oj vad bra den är! Det är saga och klassiskt och nytt och slutet, slutet! Det är en novell som gör det där perfekta, berättar hela historien, lämnar en hel del åt fantasin men inte lämnar läsaren skrikande efter en romanvariant. Den är fulländad i sin form.

Jag gillar The Poison Eaters väldigt mycket och är nu redo att traska vidare in i Holly Black-land. Tack för tipset Sara och tack tre på tre-utmaningen för puffen att äntligen ta tag i läsningen!

Utmaningskoll

Hög tid att titta lite på aktuella läsutmaning… Tre på tre-utmaningen har precis dragit igång och där har jag inte hunnit börja än, men jag befinner mig i startgroparna. Med boktolvan börjar det dra ihop sig på ett annat sätt och vi kan väl säga att det går framåt men långsamt…

Åtta författare har jag läst vilket lämnar fyra författare på fyra månader vilket naturligtvis är möjligt. MacMahon ingår ju i tre på tre-utmaningen och Denise Mina och John Harwood håller jag på med just nu. Kate Atkinson och Harper Lee ligger bra till i den oändliga läshögen liksom Steven Fry vars Moab is my washpot jag faktiskt är halvvägs igenom. Det finns hopp om succé (för första gången) alltså, men det är långt ifrån säkert. Min läsning styrs rätt mycket av spontanitet och recensionsexemplar också…

Hur går det för er med era (eventuella) utmaningar?

Tre på tre 2013

Trots mitt monumentala misslyckande från förra året (läste en av böckerna tror jag, delrapporten såg ut såhär)gör jag nu ett nytt försök med tre på tre-utmaningen som pocketlover anordnar. Under september, oktober och november tänker jag läsa tre böcker som på något sätt kopplar an till älvor och fevärlden. Mycket riskabelt, det finns mycket dåligt inom den branschen men jag tror verkligen på de här böckerna. Det blir Don´t breath a word av Jennifer McMahon, War for the oaks av Emma Bull och The poison eaters av Holly Black.

Ska du vara med och vilka tre läser du i så fall?

De där tre

Hur går det med den där tre på tre-utmaningen undrar ni. Sisådär nödgas jag svara. Jag har förvisso lånat hem Shikasta av Lessing och konstaterat att den pryds av världshistoriens tristaste omslag. I alla fall om vi pratar skönlitteratur. Och det gör vi ju, tro det eller ej… Behold:

Märkligt nog, med tanke på hur lockande den ter sig, har jag inte börjat läsa den än utan började istället med Neil Gaimans Amerikanska gudar. Och den är ju bra, hur skulle den inte kunna vara det? Men den är också lite trög, lite motståndig och inte alls det där sockervaddigt lättlästa jag kräver för stunden. Så jag läser om Cathing fire istället (obs inte alls sockervaddigt men i alla fall lättläst, vet inte riktigt vad det där sockervaddiga skulle vara men jag känner hela tiden när jag läser att jag vill läsa ”något annat”)… Konstateras kan alltså att jag ligger lite efter i utmaningen, ingen av de tre utlästa i september. Men jag känner mig ganska trygg om att jag ska få upp speeden och läsa ikapp under oktober. Hemska, förfärliga bok av Doris Lessing, here I come, om en stund…

 

Tre på tre

Pocketlover kör igång en utmaning där man ska läsa tre böcker under tre månader och dessa böcker ska på något sätt hänga ihop. Vill jag vara med? Klart jag vill! Vad jag ska läsa? Ingen aning, jag tänkte använda mig av det här inlägget för att resonera mig fram till det.

Jag vill inte välja tegelstenar eller allt för utmanande böcker, det vore ju trevligt att kunna klara av att läsa böckerna också…

Jag vill gärna välja tre böcker som jag velat läsa länge. Och slutligen, jag vill gärna välja böcker som kanske kan hjälpa mig att klara av en annan utmaning. Ergo, jag läser i alla fall några böcker från min boktolva. Men så ska ju böckerna hänga ihop också… Såhär får det bli, jag ska läsa Neil Gaimans American Gods, James Freys Sista testamentet och Doris Lessings Shikasta. Temat? Andlighet och religion kan sägas vara den gemensamma nämnaren för alla tre böckerna så jag kör på det.