Hur jag tog mitt förnuft till fånga och lärde mig älska Dr Who (Whohelg)

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, min besatthet när det gäller Doktorn har jag helt och hållet Beroende av böcker och Bokstävlarna att tacka för. Och det gör jag, tackar alltså. Men det kanske börjar bli dags att förklara varför jag älskar den här serien så mycket. Såhär någonting (Spoilervarning)…

1. Den handlar om tro. Sådant tycker jag alltid är intressant. Vad tror vi på? Vad gör det med oss? Kan man existera utan att tro på något? Doktorn tror på tiden, på universums lagar som definierar vad man får och inte får göra med den. Han tror på sin egen förmåga, han tror på varelsers godhet och han tror på Rose. Jag tycker att det är så oerhört vackert det här med Doktorns förmåga till tilltro. Han som svävar omkring i intigheten och alltet alldeles ensam (vi kommer till det) i alla dessa hundratals år. Han älskar livet och rymden och resandet och vågar tro. Jag tror att det är det som gör att jag själv älskar Rose, Donna och Wholivet så mycket, för att Doktorn vågar göra det. Någonstans vet han att han ska förlora allt och ändå.. Det är inte utan att han är hänsynslös också ibland och ställer för höga krav men i grunden är det vacker med all denna tro.

2. Och det för oss till kärleken. Till värmen. I Doctor Who finns en sådan glädje till livet, en sådan omfamnande värme och en kärlek till allt levande. Doktorn kliver ur sin Tardis på varje okänd plats (rymdfärjor, Pompeji, jordens sista dag) med samma nyfikenhet och passion. Han liksom omfamnar allt tills det motbevisar honom och då övervinner han det bara, ser det från den ljusa sidan och går vidare. Vilket för oss vidare till

3. mörkret. Förstås. För det måste finnas ett mörker för att jag ska fastna och bli förälskad. Det finns där i Buffy, i Firefly, hos Jack i Torchwood och (herregud) i Children of earth-säsongen av samma serie. Det finns i allt jag gillar. Doktorns mörker kommer ur ensamheten, att han är en annan och aldrig kan hitta sin like. Den enda (nästan) timelord som dyker upp är sinnessjuk och ond och dör dessutom (om och om igen). Han får nöja sig med människor som han vet att han ska förlora eftersom de har den dåliga ovanan att dö efter ganska (för honom) kort tid. I Doctor Who blir ensamheten och utanförskapet det som genomsyrar allt, också det glada och vackra. Inte undra på att alla vi nördar fastnar och liksom aldrig kommer ur Tardisen.

Whedonhelgen i åminnelse

Det är faktiskt fyra veckor sen vi firade Whedonhelg i bloggosfären. Själv befann jag mig djupt inne i feberdimmorna under nämnda helg (vi ska alla vara mycket tacksamma att jag skrivit mina inlägg i förväg…) men tyckte att det var synnerligen intressant att läsa alla roliga/initierade/nördiga och engagerade inlägg. Några hängde till och med på lite sådär spontant med väldigt fina inlägg. Jag utlovade en ordentlig sammanfattning och nu kommer den, försenad av allsköns sjukdomar och bokmässor, bättre sent än aldrig och så vidare. Och jag har läst alla inlägg igen eftersom jag inte litar riktigt på någonting jag upplevde den där helgen…

Redan på fredagen smög jag igång helgen med några tjuvstarter och jag fick dessutom sällskap av SF-bokhandeln som skrev ett såväl innehållsrikt som intressant inlägg.

Lördagen inleddes med att jag  bjöd på en liten Whedonguide för noviser som en lämplig ingång till nörderierna. Butter tar ordet skrev om två riktigt intressanta Buffyavsnitt och bjöd dessutom på länkar till sina många andra Buffyrelaterade inlägg (läs dem också!). Boktimmen skrev inte bara ett fint inlägg om sin relation till Whedon och alla hans verk utan bjöd mig också på den enda anledningen jag behöver för att se även Angel (som jag missat eller hållit mig borta från på grund av en djupt rotad aversion mot karaktären Angel) i form av detta klipp. Beroende av böcker skrev till min stora glädje ett inlägg om Fireflys kvinnor och trots att inlägget återigen väckte sorgilskekänslorna kring att serien lades ner för snabbt så var det väldigt intressant att läsa. Och så fick jag inspiration till att se Torchwood därifrån också. Kulturdelen skrev om dem som gör Buffy illa (och det är ju en del) och outade en särskild aversion mot den sk nördtrion som jag sen hyllade i lördagens sista inlägg om mina favoritwhedonskurkar… På lördagen hängde också Myskoteket på med ett inlägg fyllt av Whedoncitat och info. Särskilt förtjust är jag i citatet ”Two roads diverged in a wood, and I took the road less traveled by and they CANCELLED MY FRIKKIN’ SHOW. I totally shoulda took the road that had all those people on it. Damn.” som skulle kunna appliceras på flera av Whedons produktioner, tyvärr.

Söndagen inleddes med att jag skrev om några av mina favoritepisoder i Whedons olika serier. Därefter skrev Unga böcker om hur Buffy och relaterad fanfiction lett till läsglädje, en spännande och lite annorlunda väg att gå. Jag blev särskilt glad att fanfic-fenomenet fick lite plats, borde skriva mer om det själv… Bara en sida till listade tio saker att älska med Buffy och jag håller med om allt utom den där Angel då (men vi kom överens om att tycka olika där 😉 ). Any moment called now skrev en fin reflektion över en lite bortglömd favorit, Dr Horrible´s Sing-a-long Blog, och hur den relaterar till Whedons övriga verk och hur betydelsefull mixen av sorg och skratt är för Whedon. Vildvittra skrev om att se och se om Buffy och hur olika man kan uppfatta karaktärer när man ger dem en ny chans, och så tog hon upp det där med att serien är rätt ojämn i början men att det ändå finns en potential som är värd att hålla ut för. Wait a minute and think gav mig med sin Lorne-hyllning ännu en anledning till att jag måste se Angel. Och så Numfars dance of joy and honour på det… Whedonhelgens andra dag avslutades med att jag funderade lite kring Spike och hans roll i vampyruniversum och i BtVS.

Sammanfattningsvis måste jag säga att det blev en väldigt lyckad och rolig helg. Jag gillar att så många varit så engagerade och att blandningen på inläggen blev så stor, så gott som alla Whedons skapelser blev omskrivna även om den fullt naturliga tyngdpunkten ligger på Buffy. För er som inte läst inläggen än men är intresserad av Whedon så rekommenderar jag förstås en rundläsning. Glöm heller inte kommentarerna där många intressanta diskussioner förs och där det också finns en hög med länkar till annat Whedonrelaterat i bloggosfären.

Miljoners tack alla som var med och skrev och kommenterade, det hade naturligtvis inte blivit något utan er. Jag är så himla glad att vi gjorde det och att det blev så attans bra!

Whedonhelg: dag 2

Jag är faktiskt nära nog förstummad av glädje (och litegrann av den här eländiga förkylningen som däckat mig i helgen) över hur många och fina inlägg det blivit den här Whedonhelgen. Imorgon kommer jag försöka sammanfatta det hela på ett mer klartänkt sätt men här kommer i alla fall en sammanfattning av dagen som helhet. Jag inledde med att berätta om några av mina favoritepisoder i Whedons serier, Malin fortsatte genom att berätta om hur Buffy lett till läsglädje genom fanfictionfenomenet. Malin nummer två delade med sig av en lista över saker som får henne att älska Buffy the Vampire slayer (jag håller med om allt utom möjligen Angel, men det ska också erkännas att jag älskar att avsky honom…). Sooz lyfte fram Dr Horrible och hans plats i Whedonverse, Maria skrev om att se om Buffy och delvis ändra uppfattning om saker och ting. Sofia skrev en fin hyllning av demonen Lorne i Angel och jag avslutade med ett monsterlångt inlägg om Spike.

Två riktigt fina dagar har det varit, jag hoppas att ni njutit lika mycket som jag 🙂

Whedonhelg: Spikes resa

Whedons tv-skapelse Buffy the Vampire Slayer (BtVS) var med sina sju magnifika säsonger influensen som fick mig att trilla in på vampyrspåret. Förvisso har jag också förälskat mig i Sookie Stackhouse-serien och visst är Justin Cronins The Passage en av mina absoluta favoritböcker men när det gäller vampyrfiktion står Buffy ändå ohotad. Därför är det fullt logiskt att jag som avslutning på den här Whedonhelgen vill skriva om just BtVS. Lika självklart är det måhända att jag väljer att analysera Spike och hans roll i serien. Spikes sarkasmer och sanningssägande var ett av seriens nav och hans skiftande vampyrkaraktär är ganska ensam i sitt slag. Jag vill undersöka de olika bilderna av Spike och vad det kan sägas betyda att han tillåts förändras. Jag vill undersöka och analysera Spikes plats i vampyrfiktionen och samtidigt visa hur Spike gör en resa i tv-serien som gör honom såväl unik som typisk som vampyr. Denna text är från början en tentatext som jag nu har skrivit om, en stor fet spoilervarning utfärdas också för detta inlägg.

Spikes resa

När Spike dyker upp i säsong två av BtVS är han i det närmaste en renodlad bad guy. Tillsammans med sin följeslagare Drusilla och den förvandlade Angelus är han seriens onda nav.  Spikes självpåtagna mission är att härja i Sunnydale, dricka blod och att göra livet surt för Buffy. Som så ofta är fallet i Joss Whedons fiktiva värld har dock skurken sina svagheter. Han älskar Drusilla över gränsen till tillbedjan. Deras relation betraktas som märklig i vampyrsamhället och redan från början markeras Spike som en udda vampyr. Hans förmåga till känslor lyfts fram vilket tidigt skiljer ut honom (tillsammans med Angel) bland seriens vampyrer. När den så kallade Domaren (The Judge)  kommer till Spikes lilla grupp för att hjälpa till med utplåningen av Sunnydales mänsklighet utbrister han att han känner ”the stink of humanity – love and jelousy” från Spike och Drusilla (Säsong 2: Episod 14 Innocence). Detta är en bisak i säsong två men ska visa sig få långtgående konsekvenser längre fram.

I series tredje säsong återvänder Spike till Sunnydale för ett kort besök. Han ramlar bokstavligt talat in i Buffys värld, berusad och förtvivlad sedan Drusilla lämnat honom på grund av den vekhet hon sett hos honom när han i slutet av säsong två samarbetade med Buffy. Än en gång får Spike ta konsekvenserna av påstådd känslighet och vekhet. Det är fortfarande den blodtörstige och sarkastiske vampyren vi möter men hans sårbarhet antyder att en utveckling är på väg. Den ”nye” Spike skymtar i Lovers walk.

I säsong fyra återvänder Spike på riktigt till Sunnydale och råkar genast i trubbel. Han tillfångatas av “the Initiative” och får ett chip inplanterat i hjärnan vilket hindrar honom från att döda människor. Buffy och hennes gäng tar, motvilligt, hand om honom och Spike blir mot allas vilja en del av gänget.

Från och med säsong fem är Spike med i alla episoder och hans roll blir också viktigare och mer komplex. Under den femte säsongen växer Spikes komplicerade känslor för Buffy till kärlek samtidigt som han försöker hitta ett sätt att hantera sin oförmåga att döda människor. Han slåss mot demoner och sprider sarkasmer. Under seriens femte säsong blir Spike mer och mer sårbar och när Buffy dör i slutet av säsongen verkar han vara slutgiltigt krossad.

När Buffy återuppstår från de döda i säsong sex söker hon sig till mörkret och Spike, hans sorg efter hennes död gör honom villig att inleda ett förhållande som är oerhört destruktivt för dem båda. I slutet av säsong sex beger sig Spike ut på en resa för att återta sin själ. När han än en gång återvänder till Sunnydale har han sin själ men också svåra problem som kan relateras till svårigheten att ta till sig de nya känslorna och den drabbande skulden. Han blir ett lätt offer för Den första ondskan som är Buffys nemesis i avslutningssäsongen. Buffy tar sig an Spike och trots att deras sexuella förhållande är slut så är det nu som den jämlika kärleken mellan dem växer fram och mot slutet har de hittat en närhet som Buffy inte har med någon annan. Serien avslutas med att Spike, vampyren som inte kan ”leva” med eller utan sin själ offrar sig för mänskligheten.

Spike som antihjälte och hjälte

Såväl Angel som Spike i BtVS är intressanta som karaktärer och som representanter för olika vampyrtyper. Angel är något så ovanligt som en godhjärtad och byronsk hjältevampyr (Se Anna Höglunds avhandling Vampyrer och Deborah Wilson Overstreets Not Your Mothers Vampire för definition av och diskussion kring byronska hjältar) medan Spike som i sitt mänskliga liv levde den plågade poetens liv inte alls är särskilt inåtvänd eller grubblande som vampyr (i alla fall inte till en början).  Han är samtidigt ondskevampyr, antihjälte och hjälte. Redan lord Ruthven* var en varelse med såväl mänskliga som monstruösa egenskaper och med åren har vampyrerna gått mot att bära allt fler mänskliga drag. Spike genomgår denna resa i serien, hans utveckling i BtVS speglar således en lång förändring i vampyrfiktionen.

Jag skulle vilja säga att Spike är ett utmärkt exempel på det som kallats en postmodern vampyr (Se Wilson Overstreet för diskussion om detta begrepp). Ondska är inte enkelt och karaktärer är inte heller enkla att lista ut. Spike är en vampyr som utvecklas, retarderar och förändras utan att egentligen följa ett mönster. Hela tiden är han dock på väg mot sitt ”slut”, avslutandet av sin hjältevandring (som jag dock förstått inte är det slutgiltiga slutet för dem som sett Angel-serien). Hos Spike möter vi den dekadenta vampyren, som likt Varney** hemfaller åt njutningen. Vi möter vampyren som konstnär även om Spike sedan länge lämnat sina hemska dikter bakom sig. Vi möter en vampyr som likt så många andra började sitt andra ”liv” med att kapa banden till det första genom att döda en förälder. Spike bär mycket av det typiska i sin karaktär och det kanske är just det som gör honom så unik. Det är viktigt att minnas att Spikes resa inte rör sig från ond till god, han bär hela tiden drag av såväl ondska som godhet inom sig vilket gör honom till en mycket föränderlig men också mänsklig vampyr.

Spike som man – en varierad mansroll

Att Spike liksom de flesta andra vampyrer är fysiskt stark råder det ingen tvekan om. Den psykiska styrkan vacklar dock ibland. Spike är något så intressant som en vampyrman som tillåts vara svag. I relationen till Drusilla är han omhändertagande men också underordnad och i den stormiga relationen med Buffy är det hon som till slut beter sig omänskligt av de två.  Att Buffy som vampyrdödare dras till vampyrer och att de i sin tur dras till henne är ingen unik företeelse för BtVS. Spike dras till Buffy just för att hon är vampyrdödare, han dras till hennes mörker liksom hon dras till hans. Det finns en sällan uttalad men ändå tydlig koppling mellan hennes dagliga dödande och hans. I slutet av serien är det till och med hon som står för det huvudsakliga dödandet av de båda…

Spike är uppenbarligen en sexuell karaktär i BtVS, det har gjorts sexuella läsningar av relationerna mellan Spike/Riley såväl som Spike/Angel (För mer om dessa tolkningar rekommenderas Fighting the forces red. Wilcox & Lavery). Sexuella underströmmar hittas naturligtvis också redan tidigt mellan Buffy och Spike. Han har också sexuella relationer med Anya och vampyren Harmony, och förstås ett långt kärleksförhållande med Drusilla. Spike är våldsam, sarkastisk och i grunden rätt så olycklig över de val han gör men han är ändå (eller på grund av det) attraktiv för såväl de kvinnliga karaktärerna i serien som för tusentals av seriens fans. Varför är det så? Min tolkning är att det handlar om blandningen mellan våldsamhet och sårbarhet. Spike är ett monster samtidigt som han är en främling i världen. Han har aldrig riktigt lyckats frigöra sig på det sätt han vill ge sken av. I bakgrunden finns alltid den mor som kvävde honom och Drusilla som skapade honom. Där finns Angel som hela tiden överglänser honom i den mänskliga världen, den värld han så gärna vill tillhöra. Jag tror också att svärtan lockar, monstret inom ängeln och ängeln inom monstret.

BtvS är menad att vara en feministisk serie och Spike är på många sätt en feministisk hjälte och antihjälte. Spike är inte den ständigt starke och kapable hjältevampyr vi är vana från de paranormala romanserna men han är inte heller någon allt igenom ond figur. Istället tillåts Spike vara både stark, svag, frånstötande och tilldragande på samma gång. Spike symboliserar en modern och komplicerad man samtidigt som han upprätthåller sin vampyrhjältestatus.

Till sist

Spikes resa är synnerligen krokig och oförutsägbar. Alla dessa skrymslen som uppdagas i den själ han uppges sakna gör honom till lika delar ovanlig vampyr och synnerligen mänsklig man. I mötet med den övermänskliga men vanliga flickan, Buffy, uppstår en dynamik som gör det möjligt för seriens skapare att spegla såväl olikhet som likhet, utanförskap och gemenskap, ondska och godhet i samma karaktärer. På så sätt blir det också möjligt för oss i publiken att identifiera oss och stötas bort på en och samma gång.

* Lord Ruthven är en av huvudkaraktärerna i Polidoris The Vampyre från 1819

** Varney är en karaktär i den tidiga serien Varney the Vampire; or, The Feast of Blood som gavs ut åren 1845-47

Whedonhelg: Lördag 10:00 Fiktiviteter 11:00 Butter tar ordet 12:00 Boktimmen 13:00 Beroende av böcker 14:00 Kulturdelen 15:00 Fiktiviteter 16:00 Sammanfattning av dag 1 Söndag 09:00 Fiktiviteter 10:00 Unga böcker 11:00 Bara en sida till 12:00 Any moment called now 13:00 Vildvittra 14:00 Wait a minute and think 15:00 Fiktiviteter 16:00 Sammanfattning av dag 2

Whedonhelg: Favoriter

När man sett en serie mer än en gång så är det ofta inte bara serien som helhet man fallit för, det finns också favoritstunder och älsklingsavsnitt som drar en till sig och några av mina älsklingar tänkte jag skriva mer om nu (samtidigt som jag utfärdar Spoilervarning).

När det gäller Buffy så finns det så oerhört många att välja på att det faktiskt är svårt att lyfta fram några enstaka. Det fina med Buffy är också att även de där avsnitten som man kanske inte älskar fyller en avgörande funktion för handling och serie som helhet. Några storfavoriter har jag dock och det är:

Once more with feeling (säsong 6:episod 7) – musikalavsnittet som är lika briljant i såväl musik som text som mörker. Här handlar det inte bara om att sjunga några låtar utan musiken används verkligen för att berätta en historia. Och vilken historia det är… Om Buffy som inte känner att hon når fram till livet, om Spike som inte orkar med att vara den han blivit, om Xander och Anya och deras tveksamheter inför giftermålet och om Giles som inte räcker till. Och som de kan sjunga vissa av dem – Anthony Stewart Head, James Marsters och Amber Benson är alla mästerliga.

Hush (säsong 4:episod 10) är svår att ta sig förbi när det gäller riktigt välgjorda avsnitt. Att göra ett stumt avsnitt i en serie som bygger så oerhört mycket på samtal och språk… Och att dessutom få det att fungera…

The Body (säsong 5:episod 16) det här har blivit en mångomtalad och klassisk buffyepisod som älskas av många och så också av mig. Smärtan och sorgen i det här avsnittet är så stark att den kan tas på. Och som vanligt är det Anya som säger det bäst när hon uttrycker sin förtvivlan och hjälplöshet i repliken:

But I don’t understand! I don’t understand how this all happens. How we go through this. I mean, I knew her, and then she’s, there’s just a body, and I don’t understand why she just can’t get back in it and not be dead anymore! It’s stupid! It’s mortal and stupid! And, and Xander’s crying and not talking, and, and I was having fruit punch, and I thought, well Joyce will never have any more fruit punch, ever, and she’ll never have eggs, or yawn or brush her hair, not ever, and no one will explain to me why.

Firefly är en serie som tyvärr bara fick 12 avsnitt på sig att utveckla sin potential så gott det gick. Alltså finns det inte så många avsnitt att välja på och trots att jag är väldigt svag för tortyrscenen i War Stories och hela Objects in Space-avsnittet så väljer jag ändå Out of Gas som min absoluta favorit ombord på Serenity. Återblickar har jag annars väldigt svårt för men här fungerar de riktigt, riktigt bra. Karaktärerna får liv och inte minst Mals särdrag tydliggörs på ett väldigt fint sätt. Och så känner jag verkligen den där ödsligheten som är rymden för mig, den som skrämmer men samtidigt förklarar varför behovet av ett hem där ute är så oerhört stort.

Dollhouse är som serie inte lika knivskarp som Buffy och når heller inte upp till Fireflys standard. Flera avsnitt passerade utan att nå annat än normalnivå, om ens det. Sista halvan av säsong ett var däremot genomgående väldigt stark och det började leva någonstans när Alpha gjorde entre. Riktigt, riktigt speciella och bra är dock, de två säsongsavslutningarna (Epitaph 1 & 2) som utspelar sig efter Dollhouse-nuet. Det är ett helt fantastiskt grepp att flytta tittarna bort från den fiktiva verkligheten… I den allra sista delen lyckas Whedon dessutom klämma in slutet på berättelser som vi definitivt aldrig kommer att få höra eller se hur de hamnade där och det är synnerligen irriterande…

Det är (några av) mina favoriter, vilka är era?

Whedonhelg: Lördag 10:00 Fiktiviteter 11:00 Butter tar ordet 12:00 Boktimmen 13:00 Beroende av böcker 14:00 Kulturdelen 15:00 Fiktiviteter 16:00 Sammanfattning av dag 1 Söndag 09:00 Fiktiviteter 10:00 Unga böcker 11:00 Bara en sida till 12:00 Any moment called now 13:00 Vildvittra 14:00 Wait a minute and think 15:00 Fiktiviteter 16:00 Sammanfattning av dag 2

Whedonhelg: Dag 1

Vilken fantastisk första dag vi haft på Whedonhelgen tycker ni inte? En ordentlig sammanfattning av hela äventyret kommer på måndag men redan nu måste jag ju bara få berätta litegrann om vad som hänt under Whedonhelgen såhär långt. Efter min inledande Whedon for dummies gick Petter ut hårt med ett intressant inlägg om episoderna The Wish och Doppelgangland, deras influenser och betydelse för serien. Fia berättade om sitt första möte med Whedon genom Buffy och visade sig ha ingått i en tv-tittargrupp man (i alla fall jag) gärna hade velat vara en del av. Ela i sin tur bjöd på en väldigt fin text om Firefly och dess kvinnor. Om de som gjort Buffy riktigt illa skrev Jenny ett intressant inlägg, och jag avslutade denna den första dag av Whedonnostalgi med ett inlägg om skurkar.

Imorgon blir det mer och jag vet att vi har mycket spännande att se fram emot också då. Körschemat för morgondagen ser ut såhär: 09:00 Fiktiviteter 10:00 Unga böcker 11:00 Bara en sida till 12:00 Any moment called now 13:00 Vildvittra 14:00 Wait a minute and think 15:00 Fiktiviteter Kväll: Dag 2 sammanfattning hos Fiktiviteter

Förresten! Ni har väl inte missat att SF-bokhandeln i Malmö och Myskoteket hängt på Whedonälsket med långa och intressanta inlägg?

Whedonhelg: We aim to misbehave – Whedons skurkar

När man ser och förälskar sig i en tv-serie så är det relativt normalt att fastna också för huvudkaraktärerna. Och visst älskar jag Buffy och Mal Reynolds och Zoe och Willow och Giles och… Men det märkliga är hur jag också tycker så fenomenalt mycket om Whedons mer ondskefulla karaktärer. Hans förkärlek för att utsätta de goda för andras och egen ondska och tvinga dem hantera det har jag alltid gillat – Buffys möte med Faith och senare hennes kamp för att komma tillbaka till livet där hon guidas av en desillusionerad Spike… Det är klassiskt. Liksom Mal Reynolds cyniska godhet som befinner sig så långt från det politiskt korrekta man kan komma. En annan favorit som definitivt befinner sig i ett gränsland mellan godhet och total befrielse från moraliska dubier är Jayne i Firefly/Serenity vilket inte minst illustreras i den oerhört roliga episoden Jaynestown.

Men sen finns ju också  de riktigt onda som placeras i berättelsen för att förfölja, skada och döda. Det är de underbart vidriga herrarna i Hush (Buffy, säsong 4), de likaledes skitläskiga männen med blå handskar i Ariel (Firefly) och den nästan ständigt leende yrkesmördaren i filmen Serenity. Såna som man älskar att hata. Här följer nu en liten lista över några av mina favoritskurkar i Whedons verk, utan inbördes ordning (spoilervarning utfärdas):

Nördtrion: Denna skurkkonstellation vinner väldigt mycket på sin långsamma framväxt. Redan i början av serien finns Jonathan där som ständigt undanskuffad och osynligt offer. Andrew är någons lillebror och Warren är ju själva tillverkaren av oförglömliga Buffybot! I seriens sjätte säsong intar nördarna äntligen sin plats som huvudsakligt men oerhört misslyckat hot mot Buffy. Det hela slutar naturligtvis inte som de tänkt sig men blodigt blir det… De gör i sanning fasansfulla saker de här grabbarna och ändå kan man inte annat än ömka dem, och älska varje sekund de är i bild. Deras inre splittring är naturligtvis rolig men också intressant och talande. Och att de sen utvecklas under den sista säsongen är också ett plus. Och det är nog ingen tvekan om att Whedon och stora delar av hans tittare identifierar sig med det nördiga och det är väl därför jag också älskar dem så mycket.

Drusilla: Drusilla förde med sig Spike (som jag kommer skriva ett helt monsterlångt inlägg om på söndag eftermiddag) in i Buffy-serien och för det är vi förstås evigt tacksamma. Drusilla är från allra första början lika härligt galen som hon är blodtörstig. Man kan inte annat än älska en karaktär som slaktar människor, leker med dockor och dumpar mesiga pojkvänner (till förmån för slemdemoner) med samma passion. Drusilla är helt enkelt själva definitionen av uttrycket ”Larger than life”, och dessutom mycket, mycket obehaglig…

Caleb: I Buffys sista säsong är det ju egentligen Den första ondskan (The First) som är ”skurken” men det krävs ibland en människa (eller vad man nu ska säga) också och vad passar då bättre än en kvinnohatande predikant från den amerikanska södern? Och vem passar bättre än Nathan Fillion (som ju samtidigt också spelade Captain Malcolm Reynolds i Whedons serie Firefly) att porträttera honom? Ingen skulle jag tro för det är ett väldigt fint porträtt av total och fantastisk galenskap. Det ligger en nästan jobbig njutning i att se honom, efter att ha trashat hela kvinnligheten i allmänhet och Buffy i synnerhet få rejält med stryk av vampyrdräparen själv. Caleb är alltså ingen ”älska att hatälska”-skurk utan en renodlad ”älska att hata och se det gå illa för”-karaktär…

Alpha: I den stundtals fenomenala men ofta stressade serien Dollhouse finns en riktigt oförglömlig skapelse och det är superskurken, Alpha (som dessutom spelas mycket bra av Firefly/Serenitybekantingen Alan Tudyk). Alpha är den första dockan, den som naturligtvis aldrig borde ha hamnat inom programmet eftersom hans skruvar var mer än lovligt lösa redan innan man började flytta runt hans minnen. Alpha som är helt besatt av Echo och som verkligen gör allt för att förstöra dockhuset. Men han är också den som säger alla sanningar och som får alla de roliga replikerna. Egentligen är det väl först när han dyker upp i mitten av första säsongen som det blir riktigt bra. Och vad är det egentligen som hänt honom i det allra sista avsnittet? Damn you Fox för att jag aldrig får veta det!

Det är några av mina favoritskurkar, vilka är era?

Whedonhelg: Lördag 10:00 Fiktiviteter 11:00 Butter tar ordet 12:00 Boktimmen 13:00 Beroende av böcker 14:00 Kulturdelen 15:00 Fiktiviteter 16:00 Sammanfattning av dag 1 Söndag 09:00 Fiktiviteter 10:00 Unga böcker 11:00 Bara en sida till 12:00 Any moment called now 13:00 Vildvittra 14:00 Wait a minute and think 15:00 Fiktiviteter 16:00 Sammanfattning av dag 2

Whedonhelg: En kortfattad guide för novisen

Innan Whedonhelgen drar igång på riktigt kan det vara på sin plats med en snabbguide till det whedoneska universat – som en liten ”Whedon for dummies” kommer här en kort sammanfattning av de viktigaste verken (Vill du ha den kompletta listan rekommenderar jag denna sida):

Buffy the vampire slayer: Överjordiskt bra ungdomsserie (7 säsonger) som håller än. Inte alls så fånig som den verkar utan snarare helt genial.

Angel (serie, 5 säsonger): Av mig osedd spin off till Buffy där synnerligen irriterande vampyren Angel huserar, borde nog se den någon gång…

Firefly: Rymdwestern (serie, en säsong) när det är som bäst. Kossor, regeringsexperiment och långa haranger på kinesiska – what´s not to like?

Serenity: Långfilm som fortsätter Firefly, lika bra som serien.

Dollhouse (Serie, två säsonger): om mänskliga dockor som köps av kunder och skickas på uppdrag, känslig avsaknad av prostitutionsdiskussion men från avsnitt 1:6 helt glimrande genom första säsongen. Andra säsongen känns något forcerad men är klart sevärd.

Dr Horrible´s Sing-Along Blog: En musikal om superskurkar som mestadels utspelar sig på en tvättinrättning. Precis så knäppt som det låter.

Fyll gärna på i kommentarerna om sådant jag missat! Annars är det nog ungefär vad du behöver veta för att hänga med under helgen. Nu kör vi!

Whedonhelg: Lördag 10:00 Fiktiviteter 11:00 Butter tar ordet 12:00 Boktimmen 13:00 Beroende av böcker 14:00 Kulturdelen 15:00 Fiktiviteter 16:00 Sammanfattning av dag 1 Söndag 09:00 Fiktiviteter 10:00 Unga böcker 11:00 Bara en sida till 12:00 Any moment called now 13:00 Vildvittra 14:00 Wait a minute and think 15:00 Fiktiviteter 16:00 Sammanfattning av dag 2

Whedonhelg: Lite extranördigt

Som en extranördig uppladdning inför helgen så bjussar jag på några korta Fireflyreferenser, en från Castle (här) och två från Big bang theory (här och här) – det senare är för övrigt en serie som jag chockerande nog inte sett trots att den verkar skräddarsydd för mig med alla Whedonska och BSG-referenser. Jag borde se den va?

Och för att fullända nörderierna måste jag tipsa om Glory box-Saras superintressanta lista över vad ”alla” Whedonskådisar gör nu för tiden – missa för allt i världen inte alla initierade kommentarer 🙂 Med dessa matnyttigheter skickar jag er nu vidare till lite fredagsmys och vila innan Whedonhelgen drar igång på allvar imorgon. Själv ska jag stänga av datorn, annars vet man aldrig hur det här slutar…

Whedonhelg: Lördag 10:00 Fiktiviteter 11:00 Butter tar ordet 12:00 Boktimmen 13:00 Beroende av böcker 14:00 Kulturdelen 15:00 Fiktiviteter 16:00 Sammanfattning av dag 1 Söndag 09:00 Fiktiviteter 10:00 Unga böcker 11:00 Bara en sida till 12:00 Any moment called now 13:00 Vildvittra 14:00 Wait a minute and think 15:00 Fiktiviteter 16:00 Sammanfattning av dag 2

Whedonhelg: En liten uppladdning

Nu stundar en hel helg om Joss Whedon och hans verk, två roliga dagar till den store, geniale knäppgökens ära helt enkelt. Och jag vet att det kommer bli en salig blandning av infall och texter under helgen. En hel del Buffy naturligtvis men också reflektioner kring och analyser av Firefly, Dollhouse och Dr Horrible

Schemat för det hela ser ut såhär:

Lördag

10:00 Fiktiviteter

11:00 Butter tar ordet

12:00 Boktimmen

13:00 Beroende av böcker

14:00 Kulturdelen

15:00 Fiktiviteter

Sammanfattning av dag 1

Söndag

09:00 Fiktiviteter

10:00 Unga böcker

11:00 Bara en sida till

12:00 Any moment called now

13:00 Vildvittra

14:00 Wait a minute and think

15:00 Fiktiviteter

Sammanfattning av dag 2

***

Som en liten försmak och inledning på de stora dagarna så bjuder jag en sammanställning av nästan allt Whedoneskt jag skrivit, mest Buffy förstås men också lite annat…

Blandat

Om Dollhouse

Yttepyttelite om Firefly under tittningen och sen lite mer efteråt

Dr Horrible´s Sing along blog

Buffy the Vampire Slayer:

Buffy som feministikon på internationella kvinnodagen 2011

Kort om Buffy

Säsong 4 [en något spretig säsong med många höjdpunkter i form av varulvsaction och lesbisk kärlek. Exempelvis]

Säsong 5 [i vilken mörkret tätnar och vi möter Buffy-bot]

Säsong 6 [i vilken Spike firar tragiska triumfer, mörkret ligger tungt över Sunnydale och jag är lycklig]

Säsong 7 [i vilken serien får sin upplösning och jag drabbas av våldsam abstinens]

Håll till godo så ses vi imorgon för nya äventyr i Whedonland!

I väntan på det smått fantastiska

Det har blivit väldigt många recensioner här på sistone, inte minst beroende på att jag samlat väldigt många sådana på hög och dessutom har en hel del oskrivna som behöver göras plats för… Just nu förbereder jag dock främst för Whedonhelgen som går av stapeln nu på lördag och söndag. Ni har massor av inlägg från sammanlagt tio skribenter att se fram emot, och det kommer att skrivas om Dr Horrible, Firefly, Dollhouse, Angel och naturligtvis allas vår Buffy. Imorgon återkommer jag med schema och lite förberedelseläsning och på lördag klockan 10:00 drar vi igång på allvar, hoppas ni vill vara med och läsa, kommentera och nörda loss ordentligt (är det någon som vill hoppa på i allra sista stund så går det att trycka in någon till i schemat men hör i så fall av er så snart som möjligt). Väl mött imorgon när jag tjuvstartar lite smått alltså.

Sista chansen för anmälan till Whedon-helgen!

Ni glömmer väl inte bort att anmäla er till den magiska blogghelgen då vi ska hylla och analysera Joss Whedon på alla upptänkliga sätt? All info finns i detta inlägg. Sista anmälningsdag är den 28/8 dvs nu på söndag. Den Whedoneska helgen går av stapeln den 3-4/9. Sådetså. Anmäl dig nu!

Nu tar jag lite ledigt för att bland annat åka till Nora på nördig Langdejt med Helena, på återhörande efter helgen 🙂

Lystring Whedonfantaster!

Jag har flaggat lite smått för att jag har planer på någon form av Buffyutmaning såhär framåt hösten. Detta beror naturligtvis på att jag nu, snart ett år efter senaste omtittningen av serien drabbats av svår abstinens. Förvisso har jag sedan den sista säsongens sista avsnitt åter placerades i dvd-boxen sett och sett om Firefly, älskat den och förbannat mörkrets krafter som lade ner den serien (också) alldeles för tidigt (att jag sen också gjort märkliga saker som att se hela första säsongen av Castle bara för att Whedonbekantingen Nathan Fillion spelar huvudrollen kanske vi ska tala tyst om, men det är faktiskt en ok serie och tilltaget visar kanske på hur svår abstinensen är). Men det räcker inte, det behövs något mer för att stilla min frustration…

Jag tänker mig en temahelg, en sorts maraton där alla Whedonfantaster som vill kan delta. Formen är inte så fast ännu eftersom jag inte vet hur många, om ens någon, som vill vara med. Det här är vad jag tänkt:

Whedonhelgen äger rum första helgen i september (3-4/9).

Den som vill vara med skickar ett mail till mig (fiktivahelena[at]gmail.com) och berättar det senast söndagen den 28 augusti, berätta gärna vad du vill skriva om om du vet det redan nu så blir det lättare för mig att planera (men du behöver alltså inte maila någon skriven text utan bara tala om att du vill vara med).

Det är fritt fram att skriva om vad man vill så länge det kan relateras till Joss Whedon och hans skapelser: ett Buffyavsnitt, en favoritkaraktär i Dollhouse, ett tema i Toy story-filmen som Whedon skrev manus till, en recension av sången i Dr Horrible´s Sing-Along blog, en analys av språket i Firefly/Serenity… Anything goes helt enkelt.

Den som vill vara med anmäler sig alltså till mig, skriver sin/sina texter och publicerar sedan dessa på sin egen blogg* på anvisad dag (jag tänker att jag efter den 28 när jag emottagit stora mängder anmälningar ska göra en grov plan över vem som ska publicera när så att inte allt fint kommer samtidigt). Skriv gärna om Whedonhelgen på er egen blogg redan nu så att också de fantaster som inte besöker Fiktiviteter får nys om den och kan anmäla sig.

Fiktiviteter kommer alltså att fungera som en sambandscentral för landets samlade Whedonentusiasm under en kort tid (ett hedersuppdrag som jag med glädje lägger på mig själv 😉 ). Jag kommer naturligtvis att blogga själv under Whedonhelgen men det är också här som länkar till alla inlägg och alla deltagande bloggar kommer att finnas så att man lätt kan navigera runt och se vad som skrivits under helgen.

Så ser mina tankar ut för tillfället. Hur tycker ni det låter? Vill ni vara med? Tankar och förslag emottages naturligtvis tacksamt liksom en hel hoper anmälningar på mailen.

* Har du ingen egen blogg men gärna vill vara med och skriva något så kan vi ordna det i form av ett gästinlägg här på Fiktiviteter, maila mig så pratar vi ihop oss om det praktiska 🙂