The Power av Naomi Alderman

Naomi Alderman har skrivit en roman som vänder på allt. Här ges flickor och kvinnor förmågan att styra elektrisk strömstyrka från sina kroppar. Snabbt förändras samhället. Och där i början, när flickor slår tillbaka mot sina plågoandar, när kvinnor kan skrämma männen bara genom att låta det bli känt vad de kan göra, då måste jag motvilligt erkänna att det känns bra. Jag njuter av att läsa om hur kvinnorna reser sig upp och slår tillbaka, eller förblir sittande men låter männen veta vad de skulle kunna om de ville. Det är lågt, men det är känslor djupt inom mig som triggas. Och det är meningen. Min reaktion är nödvändig för att jag ska begripa och reagera på det som kommer sen.

För nu när boken är utläst sitter jag här med en helt annan, nästan lite ny känsla. Allt är så sorgligt och fint komplicerat i världen, såväl den riktiga som den påhittade. Det finns massor av män som inte missbrukar sin makt och det finns massor av kvinnor som lever sina fulla liv. Och i en värld där kvinnor styr skulle det också finnas kvinnor som använde sin makt till det goda, och många som missbrukade sin. I dagar som dessa är det en lite svår vetskap att hantera, att det inte skulle bli bättre om vi bara vände på allt. Det skulle det inte. Ingen enkel lösning.

Det här känns som en bok sprungen ur den feministiskta vrede som väcktes i mig när jag läste Tjänarinnans berättelse. The power prövar tankarna ur den vreden och visar med all önskvärd tydlighet att de inte kan leda någonstans bra. Vreden måste få ta sig andra uttryck, vi kan inte leva med den.

Naomi Alderman skriver fantastiskt levande och bra, och smart. Oj oj vad smart det är att använda min egen vrede mot mig sådär. Dessutom är det fruktansvärt obehagligt i vissa stycken, de där scenerna i norr påminner till exempel på ett fruktansvärt sätt om Cormac McCarthys Vägen när den är som allra, allra värst. 

Men det allra viktigaste är kanske ändå hur det där omkullkastandet och rollombytet gör vardagsrädslan tydlig. Det där som många av oss kvinnor lärt oss om att inte röra oss på vissa platser, att inom sig veta att människor man möter kan vilja en illa. När det sipprar in i männens liv känns The Power som ett viktigt försök att öppna nya dörrar, att ge chansen till förståelse av något så abstrakt som strukturer och vad vi har kommit att acceptera. The Power säger mer om här och nu än vad man först kan tro, och den gör det väldigt klokt.

THE POWER
Författare: Naomi Alderman
Förlag: Penguin (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

Den femte sanningen/The golden notebook av Doris Lessing

all mental sundhet kommer an på detta: att det bör vara en glädje i att känna en mattas grova struktur under släta fotsulor, en glädje i att känna värme träffa huden, en glädje att stå upprätt och veta att kroppens leder fungerar obehindrat under kött och hud. Om detta försvinner då försvinner också livstron. (s. 495)

Sommarens stora läsprojekt var utan tvekan Doris Lessings klassiska mastodontverk Den femte sanningen (som jag läst på engelska i e-boksform och i svensk pappersbok parallellt). Det var en massiv bit litteratur som verkligen bjöd på motstånd, särskilt i början, men sen också gav rätt riklig belöning. Jag ska inte säga att det på något sätt är min nya favoritbok, men jag är glad att jag läst den. Inte minst med tanke på hur min läsförmåga såg ut för några månader sen.

Den största uppenbarelsen under läsningen var hur mycket jag tycker om att ta mig tid med långsamhet. Och hur mycket jag saknat det. Jag vet inte när jag lät en bok ta sin egen tid på det här sättet senast. Jag hoppas på att hitta nya böcker som förtjänar och kräver det.

Jag är förtjust i metanivåerna här, hur jag fortfarande är osäker på vad den egentligen handlar om. Doris Lessing skriver i ett efterord att hon ville skildra tidsandan (sent 1950-tal) och att hennes fokuspunkt var sönderfall (i samhället, relationer osv) och att historien berättas som den berättas på grund av det. Jag kan absolut se det, men för mig blir nog kontentan den som återfinns i citatet ovan. Ingen av Lessings karaktärer ägnar sig egentligen åt att njuta livet. De misshandlar sig själva, gör allt svårare än det är och slänger sig in i relationer som är uppenbart skadliga för dem. Det är väldigt sorgligt alltihop. Och förstås lätt att känna igen. Vill man läsa mer om såna människor kan man för övrigt med fördel ge Gun-Britt Sundströms Maken några timmar. Jag känner detsamma inför Den femte sanningens människor som Makens, en djup irritation blandad med ömhet. Och en förhoppning om att de liksom jag ska bli lite bättre på att känna värmen träffa huden.

DEN FEMTE SANNINGEN/THE GOLDEN NOTEBOOK
Författare: Doris Lessing
Förlag: Forum (1982)
Översättare: Mårten Edlund, originaltitel: The golden notebook
Läs mina rapporter från läsningens gång här och här och här

Fiktiviteter läser Den femte sanningen, del 3

Nu känner jag att jag är inne på upploppet med den här läsutmaningen. Jag är förbi de svarta, röda, gula och blå minnesböckerna. Anna ska samla ihop sig, sitt hela själv, i den nya, gyllene minnesboken. Lycka till med det… 

Just nu är min främsta och vanligaste känsla irritation. Jag blir så arg på Anna för att hon fortsätter att göra samma misstag hela tiden och går in i relation efter relation med känslomässigt handikappade män. Det måste väl för allt i världen finnas någon karl som är snäll också där och då!?! Jag förstår förstås att det är ett mönster och varför det finns där i just den här boken, men jag blir ändå sjukt arg och irriterad, på dem alla…

Den femte sanningen är inte direkt något mirakel av feelgood, men det hade jag inte direkt väntat mig heller. Det är viktigt att blanda upp med annan läsning bara, därför kommer det fortsätta gå långsamt fram, också på upploppet.

Mina tidigare inlägg om Den femte sanningen-läsningen hittar du här och här.

Fiktiviteter läser Den femte sanningen del 2

Det där att tro på något politiskt och att det inte alltid hänger ihop. Där befinner sig Doris Lessing just nu (300 sidor in) i Den femte sanningen. Skiljelinjen mellan vardagsliv och politisk övertygelse (flyktigt, jag kan inte ens formulera vad det egentligen är jag menar, men Lessing är sjukt bra på det) spelar en huvudroll, målas fram och suddas ut. Sorgen när övertygelsen och politiken inte är vad man trodde, här brottas det med kommunismen – kamratskap och förföljelse, att tvivla och samtidigt känna att man borde vara lojal. Att inte veta vad som händer, vad de inte säger.

Det är mer politik än feminism, men i den där linjen, balansen, jag pratade om finns båda och allt annat. Och mot slutet av den andra delen blir det också äntligen riktigt feministiskt när Anna agerar i relation till sin obegripligt själviske älskare, utan att reflektera närmare över det. Men jag reflekterar massor åt henne.

Det tar sig verkligen, jag känner att jag får lön för mödan och upplever att jag saknat det här med att ta mig tid med läsningen, låta det utmana utan att ge upp. Nästa gång hoppas jag att jag också kan formulera mig klarare kring vad det här är för bok och vad det är hon gör som är så konstigt men bra.

Mitt förra inlägg om Den femte sanningen-läsningen hittar du här.

Memorys bok av Petina Gappah

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Memorys bok känns inte som en bok jag ska orda så mycket om, det känns som en bok vi alla ska läsa och uppleva och göra till vår alldeles egen. Men jag gör väl något sorts försök.

Petina Gappah är en av de författare jag tycker allra mest om. För berättelsernas skull förstås, men mest av allt ändå för rösten, tonen tror jag. Jag tyckte väldigt mycket om novellsamlingen Sorgesång för Easterly när jag läste den härom året. Romanen Memorys bok är egentligen outhärdligt tung – riktigt, riktigt mordiskt förfärlig. På alla plan. Utom i tonen. Den är så lätt och full av humor att jag orkar bära den. Och ändå skojar den aldrig någonsin bort allvaret. Jag vet inte hur hon gör det, men jag är väldigt tacksam att hon lyckas.

Memorys bok får mig ofta att tänka på en annan av mina allra bästa böcker, Alias Grace av Margaret Atwood. Jag vill minnas att det finns vresig humor också där, och en ung kvinna i centrum för händelser oerhört mycket större än hon själv. Atwood skriver historia och klass (och kvinnors villkor), Gappah skriver nutid och klass, och ras, och kvinnors villkor. Jag blir väldigt sugen på att läsa om historien om Grace när jag läser om Memory, för att kunna lägga berättelserna bredvid varandra på riktigt. Jag tror att det finns en del att hitta där.

Jag saknar Memory nu när hennes bok är avslutad. Jag vill umgås mer med henne, veta hur det går. Samtidigt känns det tryggt att ha stängt dörren, här i mitt trygga rum kan jag inbilla mig att allt går bra. Att frihet och liv omger henne och att ingenting ont längre existerar.

TITEL
Författare: Petina Gappah
Förlag: Albert Bonniers förlag (2017)
Översättare: Helena Hansson, originaltitel: The Book of Memory
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Lyrans noblesser, Och dagarna går…

Fiktiviteter läser Den femte sanningen, del 1

Kampen gott folk, kampen! Och några till utropstecken på det!!!

För det första är mitt bibliotekslånade exemplar Den femte sanningen en horribel och själsdödande utgåva. Jag läser i och för sig mest e-bok på engelska, men använder den svenska tegelstenen för att hålla ordning på var jag är. Titta på den! Och inuti är det tätskrivet (det kan jag ju styra i e-boken vilket är en av anledningarna till att jag köpte en sån) och väldigt tätt på andra sätt också. Och samtidigt luddigt och pladdrigt. Eller något.

Hela delen (Fria kvinnor 1) där Anna och Molly samtalar med Richard om det förgångna och politik och sonen längtade jag vidare till nästa del eftersom de pratade så mycket. Jag gillar inte pratigt. Sen kom jag till anteckningsboksdelen och längtade tillbaka till samtalen… Och jag tänkte vid upprepade tillfällen (varje dag) att “nu ger jag upp” och “jag måste ju inte bara för att jag bestämt mig”, men det finns något där ändå, som fascinerar. Jag vill vidare. Och så tänker jag att jag gjort det värsta nu. Efter del ett vet jag nu hur upplägget ser ut och vad jag kan förvänta mig. Jag tror det kommer bli lättare att ta in vad de verkligen säger och beskriver nu, när jag är inne i det. Jag håller tummarna för att det är så.

Lyrans feministiska sommarutmaning

Lyran tänker läsa feministiskt i sommar och det har jag planerat sen länge att också göra så jag hänger med i hennes utmaning. Vad jag läser är höljt i dunkel än så länge, jag håller mig inte med läslistor eller sommarhögar i år. Däremot vet jag att jag just nu läser Memorys bok av Petina Gappah och den är såväl fantastisk som feministisk så den kommer hamna inom utmaningens linjer. Dessutom har jag kastat mig in i sommarens stora läsprojekt – Den femte sanningen av Doris Lessing. Där kan vi tala om utmaning! Min plan är att rapportera läsningen av den tegelstenstjockisen efterhand och recensera hela läsupplevelsen i augusti när jag förhoppningsvis går i mål.

Brev till en nybliven förälder

Precis som Alla borde vara feminister är Brev till en nybliven förälder en liten skrift med stort innehåll. Visst känns vissa saker självklara, men de förtjänar ändå alltid att upprepas.

Jag tycker om Chimamanda Ngozi Adichies röst, hennes humor, patos och driv. Jag tror också starkt på det som utgör denna texts utgångspunkt, att det är genom barnen förändringen kommer (om vi hjälper dem dit vill säga).

Brev till en nybliven förälder är ett personligt hållet manifest i femton punkter, det tar en timme att lyssna till det (och Moa Gammels inläsning är fin), jag hoppas att formatet kan locka många till den här boken och tankarna den för fram.

BREV TILL EN NYBLIVEN FÖRÄLDER. ETT FEMINISTISKT MANIFEST I FEMTON PUNKTER
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Förlag: Bonnier Audio (2017)
Inläsare: Moa Gammel

Intet liv

Å vad hon är egen Nina Bouraoui, konstig, makaber, märklig. Och å vad jag älskar det!

Intet liv gavs ut 1992 och var då Nina Bouraouis andra bok och den kännetecknas av allt det där som fortfarande är synonymt med hennes författarskap. Mörkret, tätheten i språket, drömbilderna, kampen och den oerhörda styrkan som aldrig låter sig knäckas. Intet liv kretsar kring en flickas allra innersta, hennes fascination inför döden och allt som omger den. Det är makabert och burdust, men samtidigt vackert i all sin smuts.

Flickan i centrum är en flicka i periferin, men en människa som vägrar inordna sig och som slåss för att inte svika sitt inre liv, sin tankevärld. För mig som sen barnsben är makaber älskare av kyrkogårdar och drömvärldar finns det mycket att känna igen (även om allas fantasier är deras egna och alldeles unika) i Intet liv. Men först och främst är det en resa i poesiform, en resa jag inte är riktigt säker på var den hamnar. Det är bara att ge sig hän.

INTET LIV
Författare: Nina Bouraoui
Förlag: Modernista (2017)
Översättare: Jonas Wicktor, originaltitel: Poing mort
Köp den t.ex. här eller här.

 

Brev till min dotter

Nej, jag såg det faktiskt inte komma. Den totala gråtattacken som var min upplevelse av Brev till min dotter. Och det var inte de starka berättelserna eller råden per se. Visst känns det i mammahjärtat massor och visst brinner jag efter att skriva ett eget brev till min dotter (och ett till min son, det behövs sannerligen guidning när det kommer till att vara man och människa över huvud taget), men det är ändå inte det.

Jag tror att det handlar om själva grejen. Om kärleken som genomsyrar hela projektet och boken. Det finns en inkluderande värme här, inte bara i de skrivande mödrarnas kärlek till sina döttrar, en värme som kan omsluta också alla de som levt och lever sina liv utan föräldrar som vill eller förmår inympa det här i sina barn. Jag tror kanske att min reaktion mycket bottnar i den där systerskapskänslan, att breven förvisso är skrivna till verkliga döttrar, men de är också skrivna till skribenterna själva – det här har jag lärt mig i livet, se hur långt jag kommit – och till alla oss medkvinnor. Där ligger den stora hammareffekten för mig. Att texterna kan läsas av mig som om de var skrivna till mig, för det är de, också.

Alla texter är välskrivna och starka, men mina favoriter är Therese Söderlind (jag storgrät genom hela, på ett bra men oerhört jobbigt, sätt), Nabila Abdul Fattah, Elaine Eksvärd och Mia Skäringer. Och Märta Tikkanen förstås, alltid Märta Tikkanen.

BREV TILL MIN DOTTER
Redaktör: Elcim Yilmaz
Förlag: Forum (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: och dagarna går, Johannas deckarhörnaVästmanländskans bokblogg

Lucky boy

“If this is a story, it’s one with no right ending” där någonstans slutar Lucky boy. Romanen om pojken och hans mödrar, om människors lika värde och livets ohjälpliga hjärtekrossande komplexitet.

Lucky boy är en berättelse om kvinnor och om olika förutsättningar och vad de (förutsättningarna) kan göra med våra liv. Solimar följer sin dröm och lämnar (under svåra umbäranden) Mexico för USA och Berkley. Hon söker frihet och en möjlighet att göra något av sitt liv. Kavya bor i Berkley med fin man i fint hus, hon drömmer bara om ett barn. Bara… Solimar blir gravid under resan till Berkley från hemmet i Mexico. Kavya blir fostermor till ett barn vars mor hamnat i svårigheter. Det är samma barn och att berättelsen är välskriven bevisas av att det är omöjligt att inte känna båda kvinnornas sorg, kärlek och utsatthet. Det finns inga vinnare här, och inga enkelt utropade förlorare.  Omvärlden gör allt för att de som inte fötts i rikedom inte ska få tillgång till den, men motsatsparet vinnare/förlorare känns inte meningsfulla. Det är så mycket mer komplicerat än så.

Det här är en bok om att alla har sin egen kamp att utkämpa, alla har sina sorger och glädjeämnen och ingen kan veta vilka de är genom att bara betrakta ytan. Och så är det en bok om att vi bör bygga broar istället för murar, vilket är ett sorgligt aktuellt budskap idag.

Låt er inte luras av att det här är en sån där “viktig” bok, tro mig när jag säger att den är bra istället. Engagerande och omvälvande och på samma gång lugnt och bedrägligt vardaglig.

LUCKY BOY
Författare: Shanthi Sekaran
Förlag: Putnam / Penguin Random house (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Världspoesidagen – några ljudbokstips

Idag ska jag göra något jag sällan gör, skriva om poesi. Jag läser poesi ibland men brukar alltid ha så förtvivlat svårt att formulera mig kring läsupplevelsen, möjligen för att poesi är så väldigt, väldigt personligt och olika från läsare till läsare. Möjligen också för att det är så självutlämnande att formulera sin tolkning av något så privat…

De senaste månaderna har jag dock upplevt poesi på ett nytt sätt, jag har lyssnat på den. Och det är verkligen en helt ny upplevelse, en väldigt, väldigt fin upplevelse. Här följer tre av mina bästa lyriska lyssningsupplevelser från dessa veckor:

Jag är en blå bänk i Paris av Kerstin Thorvall

Först reagerade jag på rösten, att hon lät så trött och blasé, jag tänkte att jag kanske inte skulle kunna lyssna vidare om hon skulle läsa sin poesi på det sättet. Sen insåg jag att den inte kan läsas på annat sätt, att jag aldrig vill att hon ska sluta, att jag älskar Kerstin Thorvall. Jag är en blå bänk i Paris är en samling, en bra överblick över ett författarskap skulle jag vilja säga, trots att jag läst så sorgligt lite av det. Det ska bli bättring.

 

vid denna strand, vid detta hav, vid detta vatten av Elisabeth Hermodsson och Martin Bagge

Jag älskar Elisabeth Hermodsson dikter om vatten och strand och liv och längtan. Jag har aldrig läst eller lyssnat henne tidigare men jag vet efter den här timmen att jag älskar hennes diktning. Jag tycker också väldigt mycket om Martin Bagges musik och hur den löper sömlöst och naturligt mellan dikterna. Jag är inte lika förtjust i de tonsatta och sjungna dikterna, men det må vara hänt. Som helhet är detta något av det mest vilsamma jag upplevt.

 

Tomas Tranströmer läser: 82 dikter ur 10 böcker 1954-1996

Det är något magiskt med att höra Tomas Tranströmer själv läsa, ibland från vad som låter som ett vardagsrum i innerstaden med trafik utanför, sin egen poesi. Det är vilsamt och hypnotiskt. Väldigt mycket som meditation.

Jag planerar att fortsätta med mitt poesilyssnande och tar tacksamt emot alla rekommendationer jag kan få – vilken poesi läser och lyssnar du på?

En feministisk inspirationslista

Det nya året har väl egentligen slutat vara nytt för länge sen, men det är aldrig för sent för en ny Läslista. Och jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att uppmärksamma internationella kvinnodagen än att söka feministisk inspiration.

I tider som dessa finns det mycket att förfäras över, ilskna till kring och bli riktigt heligt förbannad av. Jag har försökt formulera mig kring hur jag känner mig inför hela den här röran som är samtiden, men det blir inte bra. Jag vill inte skriva den här uppgivna ilskan, jag vill skriva kamplusten och tron på att det kommer bli bättre. Men jag mäktar inte riktigt med det just nu. Det jag dock kan göra är att fylla på argumentförrådet för diskussionerna som återkommer om och om och om igen. Så jag tar ett djupt andetag, ägnar dagen åt att inte förtvivla och ser allt bra som händer samtidigt. Och så återkommer jag till den här listan. Först en kort sammanfattning av vad jag läste om feminism, normkritik och HBTQ+ 2016:

Orlando av Virginia Woolf
Bad feminist av Roxane Gay
Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie
Blå är den varmaste färgen av Julie Maroh
Tidsklyftan av Jeanette Winterson
Om jag var din tjej av Meredith Russo
Misstag i Moskva av Simone de Beauvoir
Flickorna av Emma Cline
Henrietta är min hemlighet av Maja Hjertzell
Husfrid av Alison Bechdel
Ett transfeministiskt manifest av Maria Ramnehill
Torskarnas pride-parad av Sara Hansson
Smålands mörker av Henrik Bromander
Baby Jane av Sofi Oksanen
Bara det här med dörrarna av Malin Backström
Sputnikälskling av Haruki Murakami
En syster i mitt hus av Linda Olsson
Fågelburen av Lisa Jewell

Kvar och tillagda på listan:
Imamens fall – Nawal el Saadawi
Förbjuden betraktelse, Pojkflickan – Nina Bouraoui
Ställd – Susan Faludi
Kris – Karin Boye
Den femte sanningen – Doris Lessing
Älskarinnorna – Elfride Jelinek
Egalias döttrar – Gerd Brantenberg
Rapport från en skurhink – Maja Ekelöf
Piga bland pigor – Ester Blenda Nordström
Om skönhet – Zadie Smith
En riktig kvinna – Sara Arrhenius
Livstråden – Sarah Waters
Mörkrets gärning – Val McDermid
Vinterträdgården – Christine Falkenland
Förlust – Emma Donoghue
Skrivet på kroppen, Det finns annan frukt än apelsiner, Varför vara lycklig när man kan vara normal, Powerbook, Skapelsens kön – Jeanette Winterson
Middlesex – Jeffrey Eugenides
Ett hem vid världens ände – Michael Cunningham
Natten utanför – Colm Tóibín
Kaktusen blommar om natten – Shani Mootoo
Svart kvinna – Fana Ndow Norrby
Till försvar för kvinnans rättigheter – Mary Wollstonecraft
Det går an – Carl Jonas Love Almqvist
Ett dockhem – Henrik Ibsen
Mor gifter sig – Moa Martinsson
Kvinnorummet – Marilyn French
Min mosters migrän – Hanne-Vibeke Holst
Medan jag var ung – Yvonne Hirdman
Kalmars jägarinnor – Tove Folkesson
Den dag jag blir fri – Lahwen Mohtadi
40 piskrapp för den otrogna hustrun – Lubna Ahmad Al-Hussein

Fyll gärna på med tips i kommentarerna så uppdaterar jag listan.

Håll käften, jag räknar – en stickares bekännelser

Jag önskar att jag kunde säga att jag är lika mycket expert på ämnet i Julia Skotts senaste bok som jag var på det förra (Kroppspanik), men sorgligt nog är det inte så, än.

Men jag stickar. Som tonåring stickade jag lite, halsdukar och ett par chockerande lyckade lovikavantar vad jag minns. När utmattningen sänkte sig i september och jag inte längre klarade att läsa (eller något annat) som avkoppling kände jag att det var dags att greppa stickorna igen. Jag hade gått och längtat lite ett tag, men tänkt att jag inte hade tid. I september blev tid ett nytt begrepp och plötsligt fanns det plats för handarbete i mitt liv. Sen dess har jag stickat, ganska mycket hela tiden. Just nu håller jag på med ett otympligt monster till filt i ett ulligt rött garn som lämpar sig finfint som knäfilt under själva stickprocessen.

Håll käften, jag räknar är en rolig och insatt betraktelse över stickning som fenomen och sysselsättning. Det finns en del jag inte kan relatera till eftersom jag är på en sån oerhört basic nivå än, jag tror nog inte att jag någonsin kommer ge mig på att sticka en tröja ens… Men det gör inget, det kan vara intressant, roligt och lärorikt trots att jag inte är där själv (än?) Känslan jag sitter med efter att ha läst ut boken är att allt är tillåtet, förstås, bara tanken på att något överordnat normsystem skulle vara bestämmande över min hobby är ju rätt absurd, men ändå finns den där. Att man inte får sticka hur man vill, när man vill och med vilken ambitionsnivå man vill. Klart man får!

En annan sak jag fick av boken var en stark längtan efter att organisera mina pysselgrejer. Så nu finns en låda i min garderob med plastpåsade garner i någon sorts ordning (ungefär i projektordning – 1. filt, 2. sjal, 3. sockor, 4. oklart men garnet var så fint att jag var tvungen att köpa det). Bara den där hyllan och den där ordningen ger mig en tillfredsställelse som inte kan slås av mycket annat.

HÅLL KÄFTEN, JAG RÄKNAR – EN STICKARES BEKÄNNELSER
Författare: Julia Skott
Förlag: Galago (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket

Wishful Drinking + The Princess Diarist = fantastiskt mycket Carrie Fisher

Jag har alltid varit den där som gillat Carrie Fisher utan att egentligen veta varför. Inte för Star Wars skull, visst är hon typ det bästa i de första filmerna, men jag tyckte aldrig särskilt mycket om dem, inte så att det fixade favoritstatus hos mig i alla fall. Jag tror inte jag sett henne i något annat heller. Men jag har hört vad hon sagt, jag har läst massor av citat. Och hon verkade alltid så himla smart och tuff.

När Carrie Fisher gick bort blev jag väldigt ledsen, möjligen för att det peggades upp av den där Amy Winehouse-dokumentären jag såg direkt följt av George Michaels död dagen innan, möjligen för att jag hade känslan av att hon var omistbar. Jag gjorde i alla fall det enda jag kunde göra för stunden, jag stängde in mig med Carrie och hennes bok Wishful drinking och lät henne läsa den för mig.

Wishful drinking handlar om kändisskap, uppväxt, familj, karriär och missbruk. Och så handlar den om psykisk ohälsa. Och den är briljant – rolig, smart och jätteviktig. Och mitt i allt det där hittar jag fram till vad det är jag fastnat för, hon berättade för hela världen att hon kämpade, men aldrig skämdes. Det är viktigt. För det är jag tacksam. Och för hennes förmåga att säga allt som behöver sägas om psykisk ohälsa, feminism och konstigheter i världen på precis rätt sätt. Med humor och skärpa. Jag älskar Carrie Fishers röst.

Och eftersom jag älskar den så mycket kunde jag inte riktigt släppa rösten efter Wishful drinking utan gick direkt vidare till The princess diarist, hennes senaste, sista, bok. Den handlar uteslutande om inspelningen av den första Star Wars-filmen och dess följder. Det är mycket Harrison Ford, en hel del drickande och rökande och det är lika mycket av den där sarkastiska humorn som är så rolig men samtidigt gör rätt ont. För att man anar det som finns där bakom. Och i The princess diarist finns något som lyfter på slöjan och faktiskt avslöjar vad som finns bakom det där avväpnande skrattet. I de dagboksanteckningar som finns insprängda skymtar den osminkade Carrie fram och jag gillar henne också, kanske till och med ännu mer.

WISHFUL DRINKING/THE PRINCESS DIARIST
Författare: Carrie Fisher
Förlag: Simon & Schuster Audio/Random House UK (2009/2016)
Inläsare: Carrie Fisher/Carrie Fisher och Billie Lourd

Feminism, normkritiken och annat bra 2016

2016 som alla andra år läste jag en del med HBTQ+-tema och/eller feministisk drivkraft. För att jag är intresserad av normer och normbryteri. Och för att det finns så förtvivlat mycket välskrivet, bra och livsförändrande att läsa. Det här är vad jag läste under 2016 :

Orlando av Virginia Woolf
Bad feminist av Roxane Gay
Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie
Blå är den varmaste färgen av Julie Maroh
Tidsklyftan av Jeanette Winterson
Om jag var din tjej av Meredith Russo
Misstag i Moskva av Simone de Beauvoir
Flickorna av Emma Cline
Henrietta är min hemlighet av Maja Hjertzell
Husfrid av Alison Bechdel
Ett transfeministiskt manifest av Maria Ramnehill
Torskarnas pride-parad av Sara Hansson
Smålands mörker av Henrik Bromander
Baby Jane av Sofi Oksanen
Bara det här med dörrarna av Malin Backström
Sputnikälskling av Haruki Murakami
En syster i mitt hus av Linda Olsson
Fågelburen av Lisa Jewell

Bäst? Bad feminist, Lila hibiskus, Blå är den varmaste färgen, Misstag i Moskva, Flickorna, Husfrid, Baby Jane, Sputnikälskling, Fågelburen… ja, ni fattar det finns en hel del bra och jättebra i den där listan och inte ett enda bottennapp faktiskt.

Ett transfeministiskt manifest

ett-transfeministiskt-manifest

När Maria Ramnehill kommer till den plats i texten där hon konstaterar att kvinna inte är något en föds till utan något en blir läst som så har hon redan väckt så många känslor hos mig att jag nästan inte vet var jag ska göra av dem. För vad är en kvinna egentligen?

Maria Ramnehill tar oss med på en resa genom populärkultur (där transkvinnor och transmän mest bara skildras utifrån cis-personers intresse för själva transitionen och där transkvinnor spelas av män för att filmerna vägrar förstå att de faktiskt inte är män (och transmän skildras näst intill aldrig över huvud taget)), genom vården, genom feminismen. Och det som slår mig är framförallt två saker. Den första är att jag haft sån tur som lever ett priviligierat cis-liv, det andra är att jag inte haft en sån tur som så ofta inte passar in i den där kvinnorollen som också transkvinnor måste hitta sin plats i. Det där när det ska bestämmas hur en ska vara – sminkad eller inte, klackskodd eller inte… Det är inte så tursamt för någon av oss att vi hänger upp våra liv på de där normerna i så väldigt hög utsträckning.

Ett transfeministiskt manifest är en bok för alla oss som vill förstå och som kanske är lite rädda för vår okunnighet, att det ska bli fel och att vi ska använda fel ord i samtalet, den öppnar på många sätt en ny värld med nya möjligheter, också för feminismen som i sina sämsta stunder är sorgligt exkluderande, här visas på vikten av att öppna upp och att göra det tillsammans. 

ETT TRANSFEMINISTISKT MANIFEST
Författare: Maria Ramnehill
Förlag: Bokförlaget Atlas (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

Och det här var då alltså en opublicerad recension av en bok jag läste i sommar… Jag hittade den precis och undrar nu lite vad för annat smått och gott som gömmer sig i glömskan…

Sputnikälskling

sputnikälsklingHaruki Murakami är en författare jag älskar och samtidigt har väldigt svårt för. Hans fascination för kvinnokroppen och hans ofta slemmiga och obehagliga sätt att beskriva den och slänga in lite random bröstvårtor här och där, och att förse träiga manliga berättare med unga och villiga älskarinnor, är tröttsamt och irriterande. Men när han inte hänger sig åt rena dumheter är han ofta briljant.

När han utforskar gränsen mellan verkligheten och det andra, en gräns som kanske finns inom oss själva och är en fysisk plats samtidigt. När han ger sig hän i sin uppenbara fascination för brunnar (främst i Fågeln som vrider upp världen, men brunnarna finns i Sputnikälskling också som ett hot i bakgrunden). När han slänger sig ut i det magiska och vardagliga och absurda (som här och i Strange library förstås). Då är han genial.

Läraren K är en sån där träig berättarman och anledningen till att jag ändå gillar att lyssna till hans berättelse är nog att jag här slipper veta mer om den där ”flickvännen” än att hon finns. Hans vän Sumire däremot får jag veta desto mer om och det är nog genom henne jag typ gillar honom. Hans förälskelse i Sumire säger bra saker om honom helt enkelt på samma sätt som det faktum att hon inte är intresserad av honom utan faller för affärskvinnan Myu talar till Sumires fördel.

Sputnikälskling är en vacker och sorglig berättelse om kärlek och vänskap, om förlust. Den är sorglig inte på det där gråtsättet utan sådär att det går en sorgesam ton genom hela berättelsen. Och en av Murakamis storheter är att han skriver om magi (må vara magisk realism men ändå) så att jag känner igen mig i det. Förlusten är så väl formulerad att den genomsyrar hela romanen. Förlusten och saknaden. Kanske är det inte ens den där människan som försvann man saknar, kanske är det sig själv.

Av slutet begriper jag ingenting, det är nog det jag älskar allra mest.

SPUTNIKÄLSKLING
Författare: Haruki Murakami
Förlag: Norstedts (2008)
Översättare: Vibeke Emond, originaltitel: Supuutoniku no koibito
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Flickorna

Låt mig presentera ett styck babblig och osammanhängande recension av en bok som måste förklaras så eftersom den lämnade mig litegrann i osammanhängande småbitar. Jag älskar det!

flickornaNär jag precis hade läst färdigt Flickorna i somras kunde jag inte formulera meningar för att beskriva den, ens för mig själv. Jag hittade bara enstaka ord som egentligen inte täckte in ens en bråkdel, men de var allt jag hade. “Obönhörlig” till exempel. Här finns ingen nåd att få och även när jag begriper att jag borde lägga boken ifrån mig, för att den där scenen (den obeskrivligt hemska) närmar sig, så läser jag vidare. Av tvång. Det finns som sagt en scen jag verkligen inte ville släppa in i min tankevärld, jag såg den komma men jag läste  ändå, rakt in i tårarna och mörkret.

Obönhörlig. Och “grym”. Inte bara när det gäller vad de gör på slutet, morden, utan också den där vardagstillvaron som drivit dem dit, som driver Evie. Det där grymma i att vara tjej (på 60-talet och idag) och inte äga sin kropp eller sitt själv. Flickorna handlar om det, och om att ta makten. Flickors utsatthet och kraft.

Det hemska och jobbiga och bra ligger nog i att det är så lätt att känna igen sig i Evie, hur hon reagerar och agerar. Och hur Evie relaterar till och hör ihop med Suzanne som är drivande i det hemskaste, hur vi relaterar och hör ihop med henne.

Flickorna bygger på, men handlar inte om, Charles Mansons sekt “Familjen” och jag har (mot bättre vetande) läst nog mycket om dem för att veta att berättelserna hör ihop, de hänger ihop. Tack och lov har jag läst nog lite för att veta om Russell (vilket äckel han är, feg in i det sista) bär verkliga likheter med Manson och hur kvinnorna relaterar till sektkvinnorna i verkligheten. Men det känns sant, inte nödvändigtvis i relation till Mansonmorden, men i relation till den egna berättelsen.

Flickorna är en bok jag inte kommer släppa, det är en film som kommer veva om och om och om igen (varför läste jag den där jäkla mordscenen!?!) för att den når in på djupet, till den där platsen längst där inne där en sällan låter något komma in, in till kärnan.

FLICKORNA
Författare: Emma Cline
Förlag: Natur & Kultur (2016)
Översättare: Erik MacQueen, originaltitel: The girls
Köp den t.ex. här eller här.

Smålands mörker

smalands-morkerSmålands mörker är en riktigt träffsäker titel. Det är vansinnigt mörkt inne i den här grafiska romanen. Ogenomträngligt mörkt med föräldrar som sviker, kärlek och vänner som sviker, egna svek och en ilska som samlas på hög och till slut måste slippa ut. Eriks handlingar och politiska åsikter får konsekvenser och om jag nödvändigtvis ska kategorisera boken skulle den hamna på hyllan för utvecklingsromaner.

Ibland blir allt lite för rått och fult och utlämnande för mig, men det ska det vara. Om inte skulle det inte gå in på riktigt. Jag är glad att jag läst Smålands mörker, och jag är glad att jag är igenom den så att säga.

SMÅLANDS MÖRKER
Författare: Henrik Bromander
Förlag: Galago (2012)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Dagens bok