De senaste helgerna har ägnats åt rejält deprimerande dvd-tittning här hemma. För två veckor sen såg vi rejält dystopiska District 9 där utomjordingarna landat på jorden och inkvarterats i ett ghetto i Sydafrika. Filmen följer arbetet med att omlokalisera de utomjordiska och de händelsekedjor som tar sin början där. Otroligt svart och deprimerande men också välgjord och klart sevärd (också för den som inte är särskilt alien- eller sf-intresserad).
Förra helgen såg vi Hurt locker som är deppig på ett helt annat sätt. Mer än en gång gick tankarna till den superba Generation Kill. Det är 1 timme och 40 minuter andlös bombdesarmeringsspänning. Men också oändligt mycket mer i form av komplicerade känslor, funderingar kring manlighet, militärlivet och krig i största allmänhet.
Den här helgen blir det nog något lite mer lättsmält här hemma men alla ni som vill försjunka i deppighet och djupa funderingar kan anse er tipsade.
Jag är lite inne på dvd-boxar just nu (fem år efter alla andra?). Just nu håller jag ju på och ser igenom alla säsongerna av Buffy och njuter (verkligen!) även av Eddie Izzards samlade uppträdanden när andan faller på. Listan över andra boxar och serier jag också skulle vilja fördjupa mig i blir bara längre och längre…
Joss Whedon har en speciell plats i mitt hjärta sedan jag först såg och förälskade mig i Buffy för över tio år sedan. Hans senaste serie, Dollhouse, fick ju bara två säsonger på sig och är väl inte heller lika bra som Buffy. Men jag skulle nog ändå säga att den är mästerlig från exakt sjätte avsnittet i första säsongen och framåt. Andra säsongen har jag inte sett ännu. Så jag skulle vilja ha båda säsongerna och göra en Dollhouse-helg av det…
Firefly är en annan nedlagd serie av Whedon som jag gärna skulle ge en chans. Jag tyckte att filmen (som fortsatte serien) Serenity var helt ok. Lite framtid, lite rymden, lite sarkasmer – kan ju inte gå helfel, eller?
House är en serie som jag aldrig sett men som jag är övertygad om att jag skulle älska. Den har ju Hugh Laurie… Vill inte hoppa in i serien i säsong 5 eller vad de nu visar för tillfället så räddningen får nog bli en samling någon gång i framtiden.
The Wire är också en sådan där serie som jag aldrig såg. Men med samma skapare som Generation Kill som jag älskade tror jag att det kan vara riktigt bra. Mycket dialog och djupa karaktärer är några av förväntningarna jag har…
Huset Eliott hade jag glömt bort tills En bok om dagen nämnde den för någon vecka sen. Herregud vad jag älskade den här serien när det begav sig och kanske skulle jag våga titta igen utan den mest kvävande rädslan för krossade drömmar och minnen..?
Och så The Tudors då. Som jag mässat här på bloggen så är jag sjukligt förtjust i engelsk historia från företrädesvis 1500-talet varför den här serien känns som min. Läsningen av Wolf Hall har ju inte direkt lugnat ner längtan efter seriens tredje säsong heller.
Häromdagen såg vi äntligen Inglorious Basterds. Som jag längtat! Jag har en fäbless för Tarantino och är svag för de flesta av hans filmer. Egentligen gillar jag ju inte alls våld och blod och död i filmer men Tarantinos (långa) dialoger är oöverträffade. Favoriten är nog Reservoir Dogs. Var IB ligger på Tarantinos bästalista har jag svårt att reda ut för mig själv och det krävs nog en omtittning innan jag får lite klarhet. Till en början var jag inte ens säker på att den var bra men efter en timmeslång analys och passionerat samtal om filmen med maken är vi rätt överens om att den är riktigt, riktigt bra. Att valet av skådisar, som vanligt, är perfekt. Att musiken, som vanligt, är välvald. Och att Brad Pitt är obeskrivligt rolig när han inte kan prata italienska…
Jag är mol alena hela helgen eftersom man och barn är bortresta. Min plan handlar om arbete vilket betyder seriöst skrivande och arbete med avhandlingen. Men lite annat ska väl kunna klämmas in också. Kvällen bjuder troligen på både Ben & Jerrys och nostalgibad i form av Dirty Dancing som visas på svt. Patrick Swayzes betydelse för den lilla tonårstjejen som var jag kan knappast överskattas så jag säger R.I.P och njuter av den bitterljuva känslan av nostalgi.
Vi såg Eternal sunshine… i helgen. Det var flera år sen sist. Jag mindes den som bra och omskakande. Och jag mindes att det är en av de få filmer med Jim Carey jag faktiskt kan se utan att få klåda (de andra är Man on the moon och till viss del Truman Show). I övrigt kom jag inte ihåg så mycket vilket jag snart insåg inte var så märkligt. Historien är så Kauffmansk (se I huvudet på John Malkovich och Adaptation om du inte förstår vad jag menar…) att det helt enkelt inte är mänskligt möjligt att minnas alla vindlingar efteråt. Men huvudlinjerna stannar – som de självvalda minnesförlusterna, människans ovilja att möta smärtan, de vanliga människornas vanliga kärlek, upproret, kampen för att få minnas och hålla fast vid smärtan… Allt det där fastnar. Och värmen. Trots all smärta och längtan och kamp (eller kanske just på grund av det) är detta en av de varmaste filmer jag kan minnas att jag sett.
Jag älskar att poängen inte är att de får varandra på slutet (får de det?) eller att de levde lyckliga i alla sina dagar. Huvudpoängen är att de troligen inte gjorde det men att det är ok för det är deras liv som de ska få leva – det är deras smärta som de måste igenom. Det är något vi alla gör och lever – och måste göra och leva.
En sån här film går ju inte att beskriva eller förstå på andra sätt än med hjärtat så jag slutar försöka nu och låter er se den själva istället när tillfälle ges.
Jag har sett en film också. Gårdagens besök på Ica resulterade bland annat i en av dessa märkliga dubbeldvd:er. Det var en Kiera Knightleydubbel som innehöll Stolthet och fördom (med samma regissör som film nummer två: Joe Wright) vilket ju förstås är oemotståndligt för en Jane Austen-knarkare som jag. Den andra filmen var Atonement.
Scenen är denna: vi har ett ungt par (Kiera Knightley och James McAvoy) som nyss upptäckt sin kärlek för varandra. Vi har en 13-årig lillasyster som kastar en osann och ödesdiger anklagelse mot mannen. Vi har ett krig som kräver vedervärdiga offer.
Det är så smärtsamt vackert hela tiden med dimma och solsken och undervattenscener och närbilder på ögon som tåras. I viss mån känns det väldigt utstuderat i viss mån väldigt äkta. Mitt stora problem med filmen är att den har valt fel huvudrollsinnehavare. Medan, naturligtvis, Knightley och McAvoy drar till sig uppmärksamheten är det flickan, Briony, som är den intressanta. Vi förstår att deras drivkraft är kärlek i sin djupaste desperation men vilken är hennes? Vilka drivkrafter får henne att göra det hon gör, vilka känslor stormar i hennes inre under alla dessa år. Själv identifierar jag mig med henne på ett märkligt sätt och vill veta mer om henne än att hon är olycklig och komplex. Helt klart väcker filmen frågor och framförallt lusten att läsa boken som ligger till grund (skriven av Ian McEwan)
Fiktiviteter är allt som inte är verkligt. Eller sånt som är både verkligt och inte. Böcker, tv-serier, tidningar, film. Det här är en blogg om sånt jag läser, ser och på något sätt tar in. Fiktiviteter helt enkelt. Bloggen kan innehålla spår av allt möjligt men är ändå främst en bok- och kulturnördsblogg.
Nå mig kan man göra här: helena[at]fiktiviteter.se
Nu är den sjunde säsongen av Buffy omskriven på bloggen, abstinensen är svår nu när det är slut (igen): http://bit.ly/cR0PED 32 minuter sedan
Bestämmer att jag ska fokusera det som sades och inte hur för att kunna färdigställa det här manuset för tryck. Peppar lite. 1 timme sedan
Blev igår effektivt påmind om varför jag är glad att få lämna det akademiska i höst - hierarkierna, maktspelet, gubbväldet... Trött och arg. 1 timme sedan
Dags att landa efter två heldagars biblojobb för att orka åka till Götet och få en massa slutgiltiga kommentarer om manuset imorgon... 2010/09/07
Recension av "Himlen i Bay City" (en riktig favvobok): http://bit.ly/b0hvwk 2010/09/06
Ajvide Lindqvist - Människohamn
Austen - Stolthet och fördom
Austen - Emma
Austen - Övertalning
Cunningham - Timmarna
Fogelström - Stad-serien (Mina drömmars stad...)
Harris - Serien om Sookie Stackhouse (Dead until dark...)
Johansson - Glasfåglarna, Mosippan, Nancy
Le - Båten
Lindeborg - Mig äger ingen
Mantel - Wolf Hall
Mavrikakis - Himlen i Bay City
Niffenegger - Själens osaliga längtan
Oates - Blonde
Sereny - Albert Speer och sanningen
Shaw - Flickan med glasfötter
Söderberg - Den allvarsamma leken
Söderberg - Doktor Glas
Waters - Främlingen i huset
"You are practical, circumspect, and discreet. Though you are tremendously sensible and allow your head to rule, you have a deep, emotional side that few people often see."
För två veckor sen såg vi rejält dystopiska District 9 där utomjordingarna landat på jorden och inkvarterats i ett ghetto i Sydafrika. Filmen följer arbetet med att omlokalisera de utomjordiska och de händelsekedjor som tar sin början där. Otroligt svart och deprimerande men också välgjord och klart sevärd (också för den som inte är särskilt alien- eller sf-intresserad).
Förra helgen såg vi Hurt locker som är deppig på ett helt annat sätt. Mer än en gång gick tankarna till den superba Generation Kill. Det är 1 timme och 40 minuter andlös bombdesarmeringsspänning. Men också oändligt mycket mer i form av komplicerade känslor, funderingar kring manlighet, militärlivet och krig i största allmänhet.
Häromdagen såg vi äntligen 
Vi såg Eternal sunshine… i helgen. Det var flera år sen sist. Jag mindes den som bra och omskakande. Och jag mindes att det är en av de få filmer med Jim Carey jag faktiskt kan se utan att få klåda (de andra är Man on the moon och till viss del Truman Show). I övrigt kom jag inte ihåg så mycket vilket jag snart insåg inte var så märkligt. Historien är så 
