Vi såg Eternal sunshine… i helgen. Det var flera år sen sist. Jag mindes den som bra och omskakande. Och jag mindes att det är en av de få filmer med Jim Carey jag faktiskt kan se utan att få klåda (de andra är Man on the moon och till viss del Truman Show). I övrigt kom jag inte ihåg så mycket vilket jag snart insåg inte var så märkligt. Historien är så Kauffmansk (se I huvudet på John Malkovich och Adaptation om du inte förstår vad jag menar…) att det helt enkelt inte är mänskligt möjligt att minnas alla vindlingar efteråt. Men huvudlinjerna stannar – som de självvalda minnesförlusterna, människans ovilja att möta smärtan, de vanliga människornas vanliga kärlek, upproret, kampen för att få minnas och hålla fast vid smärtan… Allt det där fastnar. Och värmen. Trots all smärta och längtan och kamp (eller kanske just på grund av det) är detta en av de varmaste filmer jag kan minnas att jag sett.

Jag älskar att poängen inte är att de får varandra på slutet (får de det?) eller att de levde lyckliga i alla sina dagar. Huvudpoängen är att de troligen inte gjorde det men att det är ok för det är deras liv som de ska få leva – det är deras smärta som de måste igenom. Det är något vi alla gör och lever – och måste göra och leva.

En sån här film går ju inte att beskriva eller förstå på andra sätt än med hjärtat så jag slutar försöka nu och låter er se den själva istället när tillfälle ges.