Så nu vill jag inte läsa boken. Heathcliff verkar vara totalpsykopat och Cathy är helt obegriplig och så är de elaka mot hundar… Till saken hör att jag för något år sen såg en lite halvkass filmatisering av Jane Eyre och det var den som sporrade mig att läsa boken eftersom jag kände att det ändå fanns något där som jag skulle gilla om jag bara fick läsa det (och det fanns det!). Efter den här filmupplevelsen kommer det nog ta år innan jag ens tänker tanken att plocka upp boken Svindlande höjder är jag rädd. Men det kanske inte gör så mycket? Kanske är det en av de överskattade klassikerna? Vad tycker ni – vad älskar ni med Svindlande höjder respektive vad tycker ni mindre om? Har filmen jag sett missat något viktigt eller är Heathcliff och Cathy omotiverat spritt språngande galna och totalt osympatiska i boken också, och hur orkar man då läsa om dem och alla andra jobbiga typer?

Jag älskar att poängen inte är att de får varandra på slutet (får de det?) eller att de levde lyckliga i alla sina dagar. Huvudpoängen är att de troligen inte gjorde det men att det är ok för det är deras liv som de ska få leva – det är deras smärta som de måste igenom. Det är något vi alla gör och lever – och måste göra och leva.

En sån här film går ju inte att beskriva eller förstå på andra sätt än med hjärtat så jag slutar försöka nu och låter er se den själva istället när tillfälle ges.

Scenen är denna: vi har ett ungt par (Kiera Knightley och James McAvoy) som nyss upptäckt sin kärlek för varandra. Vi har en 13-årig lillasyster som kastar en osann och ödesdiger anklagelse mot mannen. Vi har ett krig som kräver vedervärdiga offer.

Det är så smärtsamt vackert hela tiden med dimma och solsken och undervattenscener och närbilder på ögon som tåras. I viss mån känns det väldigt utstuderat i viss mån väldigt äkta. Mitt stora problem med filmen är att den har valt fel huvudrollsinnehavare. Medan, naturligtvis, Knightley och McAvoy drar till sig uppmärksamheten är det flickan, Briony, som är den intressanta. Vi förstår att deras drivkraft är kärlek i sin djupaste desperation men vilken är hennes? Vilka drivkrafter får henne att göra det hon gör, vilka känslor stormar i hennes inre under alla dessa år. Själv identifierar jag mig med henne på ett märkligt sätt och vill veta mer om henne än att hon är olycklig och komplex. Helt klart väcker filmen frågor och framförallt lusten att läsa boken som ligger till grund (skriven av Ian McEwan)