Jag tror att mitt första möte med Austen var den där numera klassiska BBC-versionen av Stolthet och Fördom, den med Colin Firth ni vet (klart ni vet). Därefter föll jag handlöst för boken. Sen läste jag Förnuft och känsla, blev besviken och kände en aversion (som tyvärr finns kvar än idag) mot boken och många av dess karaktärer. Emma var å andra sidan en riktigt stor läsupplevelse och den där känslan att ägna flera sommardagar och kvällar åt att besöka Hartfield är en av de oförglömliga. Mansfield Park läste jag för första gången i samma veva och också den vann mitt gillande. När det gäller Northanger Abbey och Övertalning (den senare är för övrigt min Austenfavorit, mycket tack vare den elakt genomskådande tonen och att jag tycker så himla mycket om Anne Elliot) är jag osäker på om jag såg någon filmatisering innan jag läste böckerna eller inte.

Gemensamt för alla böckerna är att jag sett dem filmatiserade och att jag är i det närmaste beroende av att se om olika varianter av dessa filmatiseringar med jämna mellanrum. Jag äger exempelvis tre versioner av Emma, två Övertalning, en Northanger Abbey, en Mansfield Park (men är också på jakt efter en tidigare som iofs inte är lika bra men som jag ändå gärna vill ha), två Stolthet och fördom och en Förnuft och känsla (trots allt, men det är ju den med Alan Rickman…). De riktigt tidiga versionerna (80-talet och dessförinnan) har jag hållit mig borta ifrån eftersom jag är lite rädd för hur jag ska uppleva dem – lite för kostymigt, lite för uppenbart daterat?

Vilka är era favoritfilmatiseringar? Hur har ni mött Jane Austen, i filmformat eller i bok?

Så nu vill jag inte läsa boken. Heathcliff verkar vara totalpsykopat och Cathy är helt obegriplig och så är de elaka mot hundar… Till saken hör att jag för något år sen såg en lite halvkass filmatisering av Jane Eyre och det var den som sporrade mig att läsa boken eftersom jag kände att det ändå fanns något där som jag skulle gilla om jag bara fick läsa det (och det fanns det!). Efter den här filmupplevelsen kommer det nog ta år innan jag ens tänker tanken att plocka upp boken Svindlande höjder är jag rädd. Men det kanske inte gör så mycket? Kanske är det en av de överskattade klassikerna? Vad tycker ni – vad älskar ni med Svindlande höjder respektive vad tycker ni mindre om? Har filmen jag sett missat något viktigt eller är Heathcliff och Cathy omotiverat spritt språngande galna och totalt osympatiska i boken också, och hur orkar man då läsa om dem och alla andra jobbiga typer?

Jag har börjat samla på mig Angelsäsonger via tradera nu också, bara så ni vet…

Behöver jag förresten säga vad jag tycker om att Warner Bros ska göra en ”reboot” av Buffy utan Joss Whedon? För tydlighets skull kan jag säga att jag tycker att det stinker rätt rejält.

Jag har precis läst en kvällskurs om vampyrer i litteratur och film. Det är ju den som fått mig att slutligen läsa såväl Dracula som Carmilla och Låt den rätte komma in. Det är ju ingen högoddsare att jag gillat kursen och att jag glatt läst mina vampyrböcker (även om jag måste erkänna att en viss vampyrmättnad börjar infinna sig) men när det kommer till tittandet är jag tydligen väldigt kräsen. Buffy the Vampire slayer står fortfarande ohotad på vampyrtronen (och på tv-serietronen över huvud taget). Det händer att jag hänger mig åt tv-serien Vampire Diaries någon gång också men filmerna… Herregud filmerna….

Vi har, i kursen, sett Nosferatu (en adaption av Dracula) från 1922, Coppolas variant av Dracula och den tyska Vampyre (oerhört löst baserad på Carmilla) av Dreyer från 1931. Nosferatu var ganska trist men ändå lite intressant ur ett filmhistoriskt perspektiv. Dreyers Vampyre tyckte jag väldigt mycket om med sin drömska stämning men där skymtade vampyren förbi bara i korta sekvenser. I Coppolas Dracula får man ju å andra sidan en hel del vampyr för pengarna men den fick jag faktiskt lov att snabbspola på slutet. Den kändes väldigt 90-tal (den hade inte åldrats väl med andra ord). Det finns en hel del erotiska stämningar i romanen men inte i närheten av vad Coppola hittar på med vad jag måste säga smått parodiskt resultat (nu ska jag säga att jag var den enda som förfäktade denna uppfattning på kursen och alla andra gillade filmen så det är troligen mig det är fel på). Att han dessutom humaniserar Dracula, gör honom kär och sårad är ju en tolkning som står en filmskapare fritt att göra men för att komma från någon som så gärna vill knyta filmen till romanen (filmen heter ju faktiskt till och med Bram Stokers Dracula) känns det ju som ett märkligt och stort avsteg från romanförlagan…

Jag har sett en del andra vampyrfilmer också men de griper sällan tag. Jag vill helt enkelt läsa och inte se mina vampyrer. Det har nog med fantasin och skräcken att göra, vampyrer ska vanligtvis vara läskiga i filmer men när man väl får se dem så är de ju sällan det. Följaktligen föredrar jag vampyrfilmer där man ser så lite som möjligt av vampyren eller där de serveras med en ganska rejäl dos humor och självdistans (som i Shadow of the Vampire, Buffy och From dusk til dawn exempelvis).

Hur är det för er övriga vampyrnördar – gillar ni både böckerna och filmerna? Har jag sett ”fel” filmer? Finns det några riktigt bra vampyrfilmer – egentligen?

Först och främst en miniserie som jag tycker är en av de mest ultimata filmatiseringarna av en bok som någonsin gjorts. Det är BBC:s version av Stolthet och fördom med Jennifer Ehle och Colin Firth. Jag var runt 17 när jag såg den första gången och föll förstås handlöst för allt det romantiska. Nu blir jag fortfarande lite knäsvag av tanken på att få ägna några timmar i Elizas och Darcys sällskap men jag har sedan länge hittat mycket annat i filmen/serien än romantik vilket gör hållbarheten som favoritfilm i det närmaste oändlig.

En av mina lite mer motvilliga böjelser är  min svaghet för Quentin Tarantinos filmer. Det motvilliga ligger i att det bär mig emot att försjunka i allt det där våldet och samtidigt bli underhållen men jag har helt enkelt svårt att värja mig. Min favorit är inte, som för de flesta andra vad det verkar Pulp Fiction utan De hänsynslösa/Reservoir Dogs som är väldigt intelligent, pratig (på ett för Tarantino karaktäristiskt och positivt sätt) och underhållande. Den senaste av Tarantinos filmer – Inglorious Basterds är också bra och jag småskrattar fortfarande åt Brad Pitts underbart urusla italienska språkövningar.

En rymdfilm också kanske? Jag ser ju just nu rymdserierna Firefly och Battlestar Galactica så rymdtemat är för tillfället förhärskande i min tv-soffa. Ska man se en enda film i rymdgenren så röstar jag för Alien – den första filmen i serien om Ripley. De följande filmerna är också riktigt bra men den första är ju outstanding. Sigourney Weaver är skitbra och spänningen på topp. Dessutom är det kul att se birollsskådisarna – de som blir mosade av utomjordingen – en mycket ung Bill Paxton är ju exempelvis med ett tag…

En ganska bra blandning jag fick ihop där va? Lite engelsk romantik i spetsklänning, lite underhållningsvåld och en rymdskräckis… Vad mer kan man behöva en sjukskriven onsdag i oktober?*

*Skulle det vara så att man är alldeles för sjuk för att se en hel långfilm och hänga med i handlingen rekommenderar jag en titt på barnprogrammens konung Fåret Shaun. Slå på Bolibompa ungefär när som helst så är han där alltid rolig, alltid underfundig och aldrig för lång. En samling vore nog inte helt fel för feberdäckade dagar

Förra helgen såg vi Hurt locker som är deppig på ett helt annat sätt. Mer än en gång gick tankarna till den superba Generation Kill. Det är 1 timme och 40 minuter andlös bombdesarmeringsspänning. Men också oändligt mycket mer i form av komplicerade känslor, funderingar kring manlighet, militärlivet och krig i största allmänhet.

Den här helgen blir det nog något lite mer lättsmält här hemma men alla ni som vill försjunka i deppighet och djupa funderingar kan anse er tipsade.

Joss Whedon har en speciell plats i mitt hjärta sedan jag först såg och förälskade mig i Buffy för över tio år sedan. Hans senaste serie, Dollhouse, fick ju bara två säsonger på sig och är väl inte heller lika bra som Buffy. Men jag skulle nog ändå säga att den är mästerlig från exakt sjätte avsnittet i första säsongen och framåt. Andra säsongen har jag inte sett ännu. Så jag skulle vilja ha båda säsongerna och göra en Dollhouse-helg av det…

Firefly är en annan nedlagd serie av Whedon som jag gärna skulle ge en chans. Jag tyckte att filmen (som fortsatte serien) Serenity var helt ok. Lite framtid, lite rymden, lite sarkasmer – kan ju inte gå helfel, eller?

House är en serie som jag aldrig sett men som jag är övertygad om att jag skulle älska. Den har ju Hugh Laurie… Vill inte hoppa in i serien i säsong 5 eller vad de nu visar för tillfället så räddningen får nog bli en samling någon gång i framtiden.

The Wire är också en sådan där serie som jag aldrig såg. Men med samma skapare som Generation Kill som jag älskade tror jag att det kan vara riktigt bra. Mycket dialog och djupa karaktärer är några av förväntningarna jag har…

Huset Eliott hade jag glömt bort tills En bok om dagen nämnde den för någon vecka sen. Herregud vad jag älskade den här serien när det begav sig och kanske skulle jag våga titta igen utan den mest kvävande rädslan för krossade drömmar och minnen..?

Och så The Tudors då. Som jag mässat här på bloggen så är jag sjukligt förtjust i engelsk historia från företrädesvis 1500-talet varför den här serien känns som min. Läsningen av Wolf Hall har ju inte direkt lugnat ner längtan efter seriens tredje säsong heller.