Fiktiviteter läser Den femte sanningen, del 1

Kampen gott folk, kampen! Och några till utropstecken på det!!!

För det första är mitt bibliotekslånade exemplar Den femte sanningen en horribel och själsdödande utgåva. Jag läser i och för sig mest e-bok på engelska, men använder den svenska tegelstenen för att hålla ordning på var jag är. Titta på den! Och inuti är det tätskrivet (det kan jag ju styra i e-boken vilket är en av anledningarna till att jag köpte en sån) och väldigt tätt på andra sätt också. Och samtidigt luddigt och pladdrigt. Eller något.

Hela delen (Fria kvinnor 1) där Anna och Molly samtalar med Richard om det förgångna och politik och sonen längtade jag vidare till nästa del eftersom de pratade så mycket. Jag gillar inte pratigt. Sen kom jag till anteckningsboksdelen och längtade tillbaka till samtalen… Och jag tänkte vid upprepade tillfällen (varje dag) att “nu ger jag upp” och “jag måste ju inte bara för att jag bestämt mig”, men det finns något där ändå, som fascinerar. Jag vill vidare. Och så tänker jag att jag gjort det värsta nu. Efter del ett vet jag nu hur upplägget ser ut och vad jag kan förvänta mig. Jag tror det kommer bli lättare att ta in vad de verkligen säger och beskriver nu, när jag är inne i det. Jag håller tummarna för att det är så.

Jag glömde den traditionella King-läsningen!

Igår när jag skrev att jag inte har några större läsplaner så skrev jag naturligtvis sanningen, men jag glömde nämna Stephen King. Och ingen sommar är komplett utan Stephen King, det vet vi ju alla. De här två finns med i mina oplanerade planer för sommaren, kanske hinner jag båda, en eller någon helt annan.

Sommarläsningsplaner…

I år blir det inga läshögar, inga lånehögar och ingen egentlig planering. I år ska vi gå på lust tänker jag, och långsamhet.

Jag har redan berättat att sommarens stora projekt är Doris Lessings Den femte sanningen och där kan vi nog inte riktigt tala om lust än, men det kanske kommer. Där handlar det om stora mått av envishet och hopp om framtiden…

Därutöver tänker jag mig hyllvärmarläsning, omläsning och lite sånt. I läsplattan har jag Elly Griffiths senaste om Ruth och det är ju tradition framåt juli. Lucy Dillons senaste finns också där och lockar. Någon Sarah Dessen. Och så kommer det en ny ungdomsbok av Julie Buxbaum i juni.

Bloggsommaren kommer inte se annorlunda ut än våren tänker jag. Det blir recensioner i den takt jag vill skriva dem och kanske någon ögonblicksbild från läsfåtöljen.

Hur ser dina sommarplaner ut?

Bäst hittills – Mina sommarläsningstips till dig

Håller du som bäst på att sätta ihop en riktigt ultimat läshög inför sommarledigheten och långa, lata läsdagar? Misströsta icke, jag har plockat ur russinen ur min läskaka (…) och presenterar här mina bästa böcker såhär långt i år, i någon sorts tematisk ordning (som faller ihop totalt mot slutet…):

Om unga människor
Korpgudinnan av Elisabeth Östnäs

Ordbrodösen av Anna Arvidsson

Since you’ve been gone av Morgan Matson

Tell me three things av Julie Buxbaum

Tio över ett av Ann-Hélen Laestadius

När pesten kom av Jill Paton Walsh

Klassiker
Endless night av Agatha Christie

Stoner av John Williams

Nytt och allvarligt
Syndavittnet av Mattias Hagberg

Tiden är inte än av Elin Boardy

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru

Mödrarnas söndag av Graham Swift

Memorys bok av Petina Gappah

Poesi
Jag är en grön bänk i Paris av Kerstin Thorvall

Skall av Agnes Gerner

Vitsvit av Athena Farrokhzad

Romantik
A governess affair av Courtney Milan

Andra himla bra men inte alls med varandra besläktade böcker

Wishful drinking av Carrie Fisher

Mãn av Kim Thuy

Såningsmannen av Violette Ailhaud

Har du några tips till mig? Vilka är dina bästa böcker i år?

 

Lyrans feministiska sommarutmaning

Lyran tänker läsa feministiskt i sommar och det har jag planerat sen länge att också göra så jag hänger med i hennes utmaning. Vad jag läser är höljt i dunkel än så länge, jag håller mig inte med läslistor eller sommarhögar i år. Däremot vet jag att jag just nu läser Memorys bok av Petina Gappah och den är såväl fantastisk som feministisk så den kommer hamna inom utmaningens linjer. Dessutom har jag kastat mig in i sommarens stora läsprojekt – Den femte sanningen av Doris Lessing. Där kan vi tala om utmaning! Min plan är att rapportera läsningen av den tegelstenstjockisen efterhand och recensera hela läsupplevelsen i augusti när jag förhoppningsvis går i mål.

Alla ljudböcker jag inte orkar med

Det är jobbigt med ljudböckerna just nu. Jag klarar inte riktigt av att lyssna på dem. Kanske är det för nära att ha den där rösten i örat, kanske är det för att jag inte kan bestämma tempot (jo, det kan jag ju förstås, men väldigt mekaniskt). Jag lyssnar till långsam poesi och målar eller stickar under tiden. Jag försöker emellanåt också lyssna på Sophie Kinsellas senaste om det operfekta livet, det går ibland, ibland inte. Och då är det ändå den perfekta sortens läsning för mig just nu. Intet krävande, bara avkoppling.

I vintras lyssnade jag på en timme Hennes nya namn av Elena Ferrante. Jag slutade av oklar anledning. Den var ju bra (bättre än första tror jag) och inläsningen funkade. Men jag orkade inte vidare (gick tillbaka till Mumin)

Alldeles nyligt lyssnade jag halvvägs in i Beth Underdowns The witchfinders sister som också är himla bra, verkligen griper tag. Och med en handling som fascinerar mig. Den pausade jag för att den väckte för mycket känslor, var för tung, krävde något av mig som jag inte orkar ge den.

All we have is now av Lisa Schroeder gav jag upp redan i somras, innan utmattningen men av samma anledningar som följer mig nu. Den var bra, men med en handling som kretsar kring jordens förestående undergång, förlorade chanser och sånt gjorde den helt enkelt för ont att höra.

My not so perfect life är i alla fall inte en bok som gör ont att lyssna till. Jag hoppas att den ska bli den första ljudboksromanen jag kommer igenom på ett tag. Jag sitter på tåg några timmar nästa helg, kanske vill jag lyssna då. Eller så lyssnar jag på poesi. Eller så gör jag slag i sak och följer den längtan efter Torgny Lindgrens röst som börjat ge sig till känna de senaste dagarna. Eller så sover jag bara. Vi får väl se…

Recept för överlevnad (eller hur många Isfolket-böcker orkar en människa läsa?)

Jag har skrivit en del om det där med läsning och utmattning som kombo, om att det inte är helt lätt. Nu för tiden läser jag ju igen, både det ena och det andra. Men om sanningen ska fram, och det ska den ju förstås, är det ett författarskap som räddat mig i detta. Var vore jag utan Margit Sandemo?

På bilden ser ni sånt jag ägnat mig åt under mars och april när jag kämpat med att jobba halvtid och samtidigt fungera på några andra plan, typ som förälder och så. Jag har periodvis orkat läsa väldigt lite nytt och då har gamla bekanta Isfolket varit min räddning. Det har känts fint att kunna läsa något som bjuder noll överraskningar och motstånd. Mindre trevligt var det att återupptäcka hur oerhört mycket kvaliteten sjunker i serien framåt slutet. Nu är jag lite trött på de där trollande och kärlekskranka typerna och gläds åt att jag orkar läsa lite annat om kvällarna. När jag ökar på arbetsdosen igen och drabbas av den stora tröttheten hoppas jag hitta något annat att trösta mig med. Kanske Maria Lang.

Ljudboksälsket och e-bokens återkomst

Mitt läsmönster har definitivt ändrats sen jag började kunna läsa igen i december*. Jag läser mycket långsammare och lite mer kräset (böcker som inte fångar mig släpper jag rätt snabbt numera), men framförallt är det skillnad på vilket bokformat jag väljer.

Ljudböckerna började jag upptäcka redan förra våren, men de var mer en bredvidaktivitet som jag ägnade mig åt när jag gick till jobbet eller målade staket. I utmattningen blev de efter ett tag (efter den värsta sammelsuriumperioden när alla intryck var hemska) min räddningsplanka, den snälla påminnelsen från läsvärlden om att allt nog skulle bli bra igen. Jag lyssnade mig långsamt ur min sorg över att ha förlorat böckerna.

När jag sen började kunna läsa själv igen fann jag till min förvåning att jag hittade tillbaka till e-böckerna. De jag möjligen slutade med för att jag tampades så mycket med dem på jobbet. Jag har två e-bokläsare, men har nästan helt slutat låna och läsa i min Pocketbook vad det verkar, det är kindlen som gäller. Säkert mycket tack vare bakgrundsbelysning och enkelheten i den inbyggda butiken.

När det gäller e-böckerna så läser jag dem nog rätt mycket som jag läste dem förut och som jag tar mig an pappersböcker – i sängen eller soffan, totalt uppslukad. Och jag kan till och med läsa böcker som berör mig nu igen. Jag har fortfarande en hel del dagar då orken inte räcker till och då jag blir påmind om att också läsningen är något som kostar energi och som jag är oerhört tacksam över när det fungerar. Ljudböckerna lyssnar jag i större utsträckning på dagar när jag inte orkar läsa själv (om jag orkar med ljudintryck vill säga), och när jag känner för sällskap till stickningen.

Hur läser du?

*Mer om min läsning med utmattningssyndrom hittar du här

Det där med läsning i utmattningens skugga

Jag fick en fråga på instagram tidigare i vintras som jag tänker kan vara intressant att ta här också, och dessutom reflektera lite mer över. Personen som frågade hade precis själv kraschat in i utmattningen och mitt svar blev därför formulerat med det i åtanke:

Är nyfiken på hur lång tid det tog i din utmattning innan du kunde börja läsa böcker igen?

Jag hade en period på ca 2 månader (som kändes som 2 år) då jag inte kunde läsa alls eftersom orden bara rörde ihop sig och blev obegripliga. Sen började jag kunna lyssna på ljudböcker, men bara Mumin och jag märker nu när jag läser dem med barnen att jag inte minns särskilt mycket alls.

Sen följde en tid då jag till slut orkade läsa någon enstaka sida per dag i en bok utan att akutsomna av utmattning. Efter tre månader (från utmattningsstarten) var det nästan (med stark betoning på nästan) normalt igen. Men jag läser fortfarande långsamt och blir trött av att läsa ibland, jag väljer inte att sträckläsa en bok om jag vet att jag måste orka något nästa dag till exempel.

Jag kan inte ge mycket tröst i stunden annat än en försäkran om att det kommer komma tillbaka i sinom tid. Jag vet hur frustrerande det är, jag försökte själv med olika småprojekt för att lura hjärnan att börja kunna läsa tidigare (jag vet, det är lika dumt som det låter, men då kändes det livsnödvändigt och supersmart), men det enda är nog att vänta ut det.

Det här svaret skrev jag alltså i februari och jag skulle nog säga att det fortfarande är där jag är i processen. Jag läser, men ganska långsamt. Vissa dagar när jag fått många intryck på jobbet orkar jag inte lyssna på en ljudbok eller ta mig an någon ny bok hur lockande den än är (och gör jag det är det alltid ett tröttande misstag som leder till illamående och intrycksöverdos och att jag inte heller orkar ta in vad jag läser). Såna dagar har jag upptäckt att Sagan om Isfolket är min allra, allra bästa vän. Precis som en isfolketbok var den allra första bok jag orkade läsa i höstas var isfolket det enda jag orkade med under exempelvis perioden när jag gick upp på 50% på jobbet (och så är det fortfarande riktigt trötta dagar). Böcker jag läst så många gånger tidigare att de inte bjuder på några överraskningar eller motstånd, bara trygghet, igenkänning och ett löfte om att läsningen kommer att komma tillbaka till mig, nästan som det var. Men helt som det var vet jag inte om jag vill ha det, jag hade en förmåga att stressa upp mig och läsa allt för mycket allt för fort. Jag hoppas hitta en balans där också, jag hoppas hitta den frivilliga långsamläsningen. Möjligen är det därför jag leker lite med tanken på en omläsningssommar. Jag tänker Domedagsboken, Stad-serien, Tjärdalen, Wolf hall. Bara gammalt och underbart bra och bekant. Vi får se…

På tal om digerdöden

Förra veckan skrev jag om Elin Boardys finfina Tiden är inte än och snuddade då vid min förkärlek för pestlitteratur.

Visst kan jag med intresse läsa fackböcker i ämnet men det är ändå skönlitteraturen jag är ute efter. Jag tror att det har med de stora (eller grundläggande är nog ett bättre ord) frågorna som aktualiseras i och med stora omvälvningar att göra. De om överlevnad, mänsklighet, medmänsklighet, tro, hopp, livskraft.

Då när jag läste Tiden är inte än hamnade jag i samspråk med andra pestläsare, som Helena Dahlgren, på sociala medier och det var två böcker som nämndes i det samtalet. Min inkörsport till detta, Connie Willis tidsreseroman Domedagsboken (som jag nog måste läsa om i sommar), och Helenas inkörsport När pesten kom av Jill Paton Walsh. Den har jag lånat hem och ska precis börja läsa.

När detta aktualiserades insåg jag att för att vara förtjust i digerdöden har jag läst fasligt lite så ge mig era bästa romantips i pestens skugga, tack!

Wild swans

Jessica Spotswood fångade mig verkligen med sin feministiska ungdomsserie om systrarna Cahill (allt om det älsket kan du läsa här, här och här) för något år sen. När jag hittade Wild Swans blev jag således eld och lågor och införskaffade den direkt. Sen kom den stora tröttheten och boken blev liggande oläst i läsplattan. Men, efter utmattning kommer vår och läsork eller vad som nu brukar sägas.

Wild swans är inte riktigt lika stark som systratrilogin, möjligen för att den bara är en bok och inte riktigt får möjlighet att fördjupa sidokaraktärerna lika mycket som en serie tillåter. Men det är ändå bra, och jag älskar att fokus ligger där det ligger. På familj, på mor-dotter och systrarelationer. Det finns romantisk kärlek här också, men den är i bakgrunden. Och den är bra. En av huvudpersonen Ivys bästa vänner är feminist, mycket uttalad sådan, och visst blir hennes inpass ibland lite undervisande, men aldrig så det går över gränsen (och aldrig utan självdistans) och hennes övertygelse backas snyggt av väldigt mycket okommenterad vardagsfeminism, annars hade det ju blivit rätt ihåligt och jobbigt. Jag älskar också HBTQ+-vinkeln.

Wild swans är inte världens mest originella bok när det kommer till grundhandlingen (flicka blir övergiven av mamma som helt plötsligt dyker upp igen, flicka kämpar med alla krav som ställs utifrån och av henne själv), men genomförandet och känslan gör det till något annat och eget. Jag är alltså fortfarande förälskad i Jessica Spotswood och kommer fortsätta hålla koll efter hennes böcker.

WILD SWANS
Författare: Jessica Spotswood
Förlag: Sourcebooks (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

Snabbare boktips annorstädes (men de kommer hit också, i sinom tid)

Jag är lite efter kan man säga. Jag läser ganska långsamt, men skriver ännu långsammare (vi kan kalla det ”eftertänksamt” tycker jag). Det tillsammans med det faktum att jag inte recenserat nästan något av det jag faktiskt läste i december gör att jag ligger lite efter på recensionsfronten. Detta oroar, eller stressar, mig inte det minsta faktiskt, men för den som vill få boktips och inte orkar vänta så kan jag rekommendera att slå följe med mig på instagram om ni inte redan gjort det. Där planerar jag att kort rapportera varje utläst bok så snart den är just en utläst bok. Såhär exempelvis:

52 bra saker: Att kunna läsa!

Åh allt det där vi tar för givet. För mig var det läsningen (och en hel massa annat men förlusten av läsningen var väldigt påtaglig och jobbig), och den försvann… Nu är den litegrann tillbaka, men inte som förr. Kanske blir det aldrig som förr, kanske gör det ingenting. Kanske får jag bara bli noggrannare med att välja böcker och starkare när det gäller att släppa sånt jag inte gillar även om alla andra gillar det. Läsningen blev en del av stressen där ett tag och det ska den aldrig bli igen.

När jag gick in i 2016 var det med en känsla av att det gick lite fort, att jag läste lite för mycket och inte tog mig tid att landa. Jag körde på ändå. Men inför 2017 tänker jag inte sätta några mål, förutom att jag ska njuta av läsningen varje gång jag vill och kan ge mig hän i den. Inga måste-böcker, inga antal-mål, bara läsavkoppling. Jag är beredd att jobba hårt för att nå dit. Med tänket alltså, själva läsningen ska inte vara en ansträngning.

Det här är en av mina 52 bra saker 2016! Alla bra saker hittar du här.

Jag håller tiden

Ni vet det redan, att jag älskar Åsa Grennvalls böcker. Jag har kärleksbombat förr. Men nu är min kärlek för evigt cementerad eftersom hennes Jag håller tiden blev den första bok jag kunde ta mig igenom, och dessutom känna något kring, efter utmattningskraschen och den totala kortslutningen i hjärnan. Jag håller tiden blev min livlina, ett hopp om att jag kommer kunna läsa som vanligt igen om ett tag, och för det kommer jag vara evigt tacksam.

Texten som följer är ett utdrag ur en längre text som publiceras på Kulturkollo idag.

jag-haller-tidenJag håller tiden är en direkt fortsättning på allt det Åsa Grennvall skrivit tidigare, för att hon skriver sitt liv. Här skulle vi naturligtvis kunna grotta ner oss i en diskussion om vad som är verklighet och vad som är fiktion i boken, men visst är det rätt irrelevant? Jag förstår att det som finns där är sant, men också att vissa saker är skyddade, lämnade utanför, outtalade. Det skriver hon också om, de där askarna där det allra heligaste förvaras och göms. Och det är viktigt. Det är faktiskt också det enda jag tycker är svårt som bokbloggare, när det är dags att skriva om Åsa Grennvalls böcker. De där askarna med glimrande hemligheter är så lätta att öppna när något kommer så nära. Det är svårt men livsnödvändigt att stå emot.

Jag håller tiden handlar om att älska tidens gång för att den för en bort från det förflutna, men också för att den bjuder så mycket i form av tid med barnen, med sig själv, med löven som åldras, faller och föds på nytt. Den handlar nog också mest av allt om den där tiden i livet när allt fallit på plats, i en fungerande, kanske rent av lycklig relation, med barn. Då när man ställs inför allt det där som inte är så uppordnat som det borde. I Åsas fall relationen till pappan som är minst sagt ointresserad av att vara pappa och morfar. Om han inte vill eller om han är oförmögen vet vi inte riktigt, men det spelar ju ingen roll. Scenerna där Åsa till slut gör upp med honom är fasansfulla.

Åsa Grennvalls böcker handlar i mycket om den där kampen för att ta makten över sitt eget liv, att inse att människor, minnen och mönster inte får styra oss bort från det som är bra för oss och att orka göra något åt det. Åsa har gått igenom så oändligt mycket värre saker än de flesta av oss, men i just de berättelserna och kraften i kampen finner i alla fall jag hopp. Det går att göra sig fri från allt om man bara får stöd att göra det och om man bara har modet. Att ta makten över sitt eget liv är ingen lätt sak och inget som leder till evig problemfri lycka. Tvärtom. Vi behöver alla någon som tar oss i famn ibland och torkar våra tårar. Ibland kan det vara en författare som skriver självutlämnande, ibland kan det, som så ofta i Åsa Grennvalls böcker, vara vi själva.

Läs hela texten på Kulturkollo!

JAG HÅLLER TIDEN
Författare: Åsa Grennvall
Förlag: Syster förlag (2016)
Köp den t.ex. här eller här .

Utmattning, läsning och inte läsning

Jag berättade häromdagen att jag testar ett litet projekt för att öva tankarna på att kunna läsa igen. Det har jag slutat med nu. Jag kom väl till insikt om att det var ett av alla sätt jag stressar upp mig själv på.

Det jag gjorde innan jag slutade var att läsa poesi (Edith Södergran), som poesiterapi. Jag har läst och läst och läst om tills jag typ klarar att hålla ihop ord ett med ord två, rad tre med rad fyra och sen har jag antecknat vad orden betyder och vad det säger mig. Väldigt basic, väldigt jobbigt när det hakar upp sig hela tiden och jag påminns om att jag inte ens kan läsa en jävla dikt, ganska dumt med andra ord. Så gör inte det om du hamnar här.

Men det där är också lätt för mig att säga nu eftersom anledningen till att jag slutade inte alls var någon gudomlig insikt. Det var att jag kom på den bästa idén i världshistorien. Det slog mig att jag har ett lager av bästa tänkbara böcker som jag borde kunna läsa också i denna tid av total ofokus. Sagan om Isfolket. Böcker jag läst kanske tio gånger tidigare (minst), böcker jag kan utantill, på gränsen till ordagrant, böcker jag kan läsa lite sådär på en höft och ändå känna att jag hänger med i. Så jag plockade en på måfå, “läste” den och kände att jo, det här kommer funka igen så småningom. Just nu kan jag inte läsa på vanligt sätt, men jag känner ändå någon sorts trygghet i att det kommer tillbaka. Och när jag längtar som mest kan jag alltid återvända till Isfolket. Det gör jag inte för jag är inte så sugen, men jag vet att jag kan.

Så min lärdom så långt – försök inte så himla mycket! Och jag ska inte blir irriterad på mig när jag ändå gör det. Jag kan återvända till det jag känner och låtsasläsa lite om det behövs för sinnesrons skull. Sen struntar jag i det där med böckerna och ser på tv-serier istället (vilket låter sjukt hurtigt och helt ignorerar det där i hjärttrakten placerade läslängtet, men ändå…).

Men poesiterapin var förstås inte helt bortkastad, jag fick återuppleva dikter som denna och det är aldrig fel:

Höstens dagar
Höstens dagar äro genomskinliga
och målade på skogens gyllne grund…
Höstens dagar le åt hela världen.
Det är så skönt att somna utan önskan,
mätt på blommorna och trött på grönskan,
med vinets röda krans vid huvudgärden…
Höstens dag har ingen längtan mer,
dess fingrar äro obevekligt kalla,
i sina drömmar överallt den ser,
hur vita flingor oupphörligt falla…

Älskade Edith, jag kommer tillbaka igen när jag kan göra dig rättvisa!

Något annat

Så var det slut på mina tidsinställda recensioner. Och inga fler finns på horisonten eftersom jag inte kan koncentrera tankarna nog mycket för att läsa än. Och inte går det lika lätt att formulera skrift heller. Mer om varför kan du läsa här.

Jag är fortfarande trött, fortfarande ofokuserad och sjukskriven ett bra tag till med order att vila. Vissa dagar går det rätt lätt och vissa dagar är det obegripligt svårt och tungt. Men, och det här är ett jätteviktigt men, jag har det rätt bra. Jag tar mig tid att vila sådär som jag egentligen alltid gjorde fram till en punkt i livet när jag glömde. Jag sitter i en timme och tittar på träden som släpper sina blad i höstvinden, jag låter tankarna fara och bara är. Och det är fantastiskt.

Och så har jag börjat sticka. Och jag har ett “komma tillbaka till läsningen”-projekt. För jag ska tillbaka till läsningen, sakta men helt säkert så ska jag dit. Hur jag gör tänkte jag faktiskt berätta om snart. Hoppet är långt ifrån dött och så alltså inte heller den här bloggen, den kommer bara handla lite mer om läsning, lästestande och strategier en stund. Och så kommer den vara långsam och så som den blir. Inget krångel, inga krav. Men jag känner att det kan vara bra (för mig, men också för andra kanske) att skriva ner lite om hur jag hanterar just den här lilla biten av utmattningssyndromet. Det är lite spännande ändå, och jag vill ju väldigt gärna fortsätta skriva trots att jag inte läser. Jag vill hålla fast i någonting som är normalitet och passion i allt det här lugna och vilsamma.

Ljudboksmod

Jag är väldigt (väldigt!) petig när jag väljer mina ljudböcker. Kanske för att jag är så ny på det och kanske för att jag kämpar hårt för att undvika alla former av krav i läsningen, boklyssningen ska bara vara vila!

Mina kriterier är följande:

  • Boken bör vara rätt kort (precis som med pappersböckerna alltså), min gräns går egentligen långt före tio timmar även om jag tummar på det ibland.
  • Boken måste vara på engelska eftersom jag tidigare bara testat att lyssna på svenska och då inte gillat ljudboksformatet alls. Jag har fått för mig att det handlar om språket snarare än böckerna…
  • Boken får inte vara en del av en utmaning eller en bok jag vill kolla om den funkar som cirkelbok på jobbet eller annat som kan få läsupplevelsen att bli deadlineinriktad och stressig.

Sen har jag säkert en del regler som jag inte är medveten om också… Regel två och tre har jag hittills inte brutit mot, men jag står i begrepp att ge mig på Torgny Lindgrens Ormens väg på hälleberget så snart är engelskakravet ett minne blott. Regel ett är jag i full färd med att döda medelst Robin Hobb fantasy deluxe. Del två i Farseer-serien går loss på 29 timmar tack så mycket… Vi får väl se framåt sommaren vilka regler jag kapat, lagt till eller återupplivat. Vad kräver/önskar du av en ljudbok? Har du några lyssningstips till mig, något som bryter mot eller håller sig innanför bestämmelserna?

De där hyllvärmarna…

Ja, det var ju så att jag skulle läsa hyllvärmare i år. Dra titlar ur en burk och införskaffa betydligt färre böcker än jag hyllvärmarläste. Hur har det gått? Det ärliga svaret är sådär. Ett lite luttrat ”sådär”, inte ett helt uppgivet.

Jag har läst 6 hyllvärmare (= böcker som stått i min bokhylla sen i alla fall i somras, vanligen längre), nämligen dessa:

The silent land av Graham Joyce

Blackout av Connie Willis

Orlando av Virginia Woolf

Everything, everything av Nicola Yoon

Komma och gå av Taye Selasi

Nowhere but here av Katie McGarry (recension kommer imorgon)

Ingen hissnande mängd kanske, men ändå en bit på väg. Det där med att införskaffa max en bok per var tredje läst hyllvärmare går väl inte så särskilt bra. Även om jag räknar bort reaböckerna (Jandy Nelsons båda) eftersom jag redan läst dem och köpte dem pga bäst i världen och måste stå i min hylla så gjorde jag i helgen en beställning på fyra böcker (Mhairi McFarlanes nya krävde sällskap faktiskt). Men det är väl hanterbart ändå… Och så kan jag konstatera att majoriteten av de lästa hyllvärmarna (4 av 6) var riktigt, riktigt bra. Jag läser vidare i mina oändliga läshögar…