31 bra saker: Att läsa tillsammans

Egentligen har jag aldrig varit så förtjust i det där med bokcirklar. Mest för att jag har så svårt för att läsa till en deadline tror jag, det liksom låser sig. Men efter några år av bokcirklande på jobbet och Kulturkollo läser har jag börjat se att fördelarna överväger. Jag tror också att bokbloggandet hjälpt mig att se hur mycket mer det ger att dela läsupplevelser och kommentera och samtala kring dem. I dag skriver jag på Kulturkollo om bokcirklar som aldrig kommer bli verklighet, men som jag ändå kan drömma om. In och läs

Det här är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.  

31 bra saker: Julboksläshögen

Här ser ni julbokshögen jag plockar läsning från i december. Fluff, mysterier, romance, fantastik – allt finns i min hög. Allt blir förstås inte läst i år (inte minst för att jag inte kommer vilja läsa bara julböcker i en månad…), men det blir ju en jul nästa år också…

Böcker i högen
Season of wonder (novellsamling med fantasy och fantastik)
Juldagar av Jeanette Winterson (också novelsamling och receptsamling…)
Let it snow av John Green, Lauren Myracle och Maureen Johnson (en sorts roman med tre noveller i…)
A christmas party av Georgette Heyer (myspusseldeckare)
The most wonderful time of the year av Joanna Bolouri (romance)
Christmas bride/Christmas beau av Mary Balogh (historisk romance)
Jul i det lilla bageriet på strandpromenaden av Jenny Colgan (julfluff med lunnefågel)

Det här är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.

Och där la jag undan A song of ice and fire för evinnerlig tid, eller i alla fall en lång, lång stund

Jag har lyssnat några timmar in i A storm of swords och nu står jag inte ut längre. Det är en sak att kvinnorna aldrig får ta form och skapa sig någon form av egenintresse, det är jag så van att jag nästan kan blunda för… Men män som bara pratar om hur kvinnor kan användas, liggas med, kastas bort, lemlästas och förtryckas – med dem har jag ingen jävla fördragsamhet. När till och med karaktärer jag gillar ger fler och fler uttryck för att vara riktigt vidriga patriarkalsvin, ja då står jag inte ut. Jag får väl aldrig veta hur det går för Arya och Sansa och Daenerys. Men i hjärtat vet jag ändå, det är ju män som sitter på den där järntronen och kvinnorna kommer för evigt bli våldtagna, bortkastade och dödade, när de tjänat sitt syfte. Hojta om ni läser sista boken och jag har fel hörrni, då ska jag läsa hela rasket i trygg förvissning om att Martin bygger dimridåer och lurar mig, tills dess muttrar jag vidare om mansgriserier och sexism.

Och ja, jag återanvänder en bild på min katt som ser oerhört sur och trött ut för att vi alla ska få någonting ut av det här inlägget.

Att fly med Emily

Det var en sån där förfärlig dag som många av oss upplever lite då och då, sjuka anhöriga och ansvar att ta hand om. Instängdhet och småpanik som kröp i kroppen. Tillslut lugnade det ner sig, alla sysslor utförda och alla mediciner distribuerade. Då laddade jag ner en ljudbok med Emily Dickinson-poesi och begav mig ut. Och herregud vilket kombination det är – höst och Emily Dickinson.

Det är döden och livet, levandet och döendet, den där vassa blicken och tungan, det vilsamma, det vackra och det avslöjade. Och höstblåsten genom hela kroppen. Alla färgerna. Hela världen som verkar lägga sig att dö inför vårens återuppstigande. Allt blir så oerhört kännbart och sorgligt och fantastiskt. Det blir liksom det starkaste av hösten, det jag älskar så mycket och det starkaste med poesi som jag också älskar högt. Det är en något utomkroppslig upplevelse.

Dikterna är mycket fint framförda, musiken som ligger i bakgrunden förhöjer, jag har bara kärleksfulla saker att säga och det är ju inte helt vanligt. Jag är nog typ pånyttfödd.

Läs mer om denna upplevelse på Kulturkollo från i torsdags.

FIFTY POEMS OF EMILY DICKINSON
Förlag: Blackstone Audio (2017)
Inläsare: Stephanie Beacham, Meryl Streep, Glenda Jackson, Sharon Stone

Att börja fel

Ibland blir det verkligen helt fel…

Först blev det fel författare. Jag skulle låna med mig en bok av den där författaren så många tipsat mig om. Peter Robinson. Peter Robinson? Nej, det var visst Peter James det skulle vara…

Men då hade jag ändå börjat läsa när jag insåg det. I första boken i serien om Alan Banks, En ovanligt torr sommar. Men sen kröp det fram att det inte alls var första delen utan den första översatta. Det finns nio böcker före, och en förhistoria som jag insåg att jag vill ha först.

Så jag gav upp boken efter femtio sidor, inte för att den är dålig utan för att den är fel. Jag får ta nya tag någon annan dag, i rätt ände…

Tack Helena, och här kommer äntligen min egen Stephen King-tipslista

I forntiden, närmare bestämt 2011, hade jag ännu inte bekantat mig med Stephen King. Jag vet, det låter orimligt, men jag var helt enkelt obildad. Den gången, när jag ville stiga in i denna förtrollade värld av skräck, uppväxter och oknytt men inte riktigt visste hur, kom Helena Dahlgren till undsättning och försåg mig med en oundgänglig lista, som jag faktiskt följt rätt så mycket rakt av. Här finns den. Efter sex år, en hög böcker och en King-helg i ryggen tycker jag att det kan vara dags för en egen lista. Den är naturligtvis inte lika initierad som Helenas, men den är. Så för er som vill träda in i Stephen Kings författarskap, här är mitt recept för en riktig kärlekshistoria.

Böcker jag läst, i den ordning jag läste dem:

Cujo och The long walk (Maratonmarschen)
Det här är böcker jag tror mig ha läst i tonåren, men det är möjligt att jag bara läste valda delar av dem. Jag minns hur som helst att jag gillade mycket och vissa delar av framförallt Cujo framstår lika tydliga idag som när jag läste (tyvärr, det är förstås otrevliga delar)… 

Bibliotekspolisen
En novell ur Mardrömmar. Jag älskar när bibliotek får vara ondskans högborg, och därför, inte därför att den är särskilt bra, gillar jag också den här novellen.

After sunset (Strax efter solnedgången)
Ingen helgjuten läsupplevelse, men den har novellen N som är fantastisk. Här någonstans var det som jag bad om hjälp.

Different seasons (Årstider)
Fantastisk novellsamling med Rita Hayworth and the Shawshank Redemption, Apt pupil och The body. Tre riktigt bra noveller (inte konstigt att två av dem ligger till grund för två av de allra bästa filmerna någonsin – Nyckeln till frihet och Stand by me). Den fjärde kan man hoppa över…

It (Det)
En av mina största läsupplevelser någonsin. Man måste vara beredd att bortse från de ca 300 avslutande sidorna, men gör man det har man en på gränsen till perfekt uppväxtskildring. Visst är det skrämmande, men mest av allt ändå sorgligt och fantastiskt. Det känns in i hjärterötterna, länge.

Salem’s lot (Staden som försvann)
Inte en fantastisk bok, men ändå bitvis glimrande. Bra och stilbildande i vampyrgenren, ibland också hjärterotsdragande uppväxtskildring och en berättelse om sorg så stark att man går sönder.

On writing (Att skriva)
En av de allra bästa böckerna om skrivande. Som en extralång variant av de där också i normala fall babbligt långa för- eller efterorden som jag älskar så mycket.

The stand (Pestens tid)
Jag gillar den här postapokalyptiska sagan bäst när den är apokalyptisk, när smittan sprider sig och de vandrar. Sen blir det lite mycket, men det är ändå bra hela vägen igenom.

Misery (Lida)
Här är det bra på riktigt, från början till slut, inga svackor, ren skräck rakt igenom. Annie Wilkes…

Dolores Claiborne
Mörk, hemsk och vardaglig kvinnoskildring som jag nästan inte kan förstå hur jag kunde leva utan så länge.

Böcker jag vill läsa snart

  • Bag of bones (Benrangel)
  • Maratonmarschen (Efter som jag ju inte är säker på att jag verkligen läst hela, och om jag gjorde det är det hög tid för ett återbesök)
  • Duma Key
  • 22/11 1963

Har ni något ni vill tillägga till listan över Stephen King-böcker jag bara måste läsa?

Att läsa om utmattning som utmattad

Jag har skrivit om min upplevelse av att läsa, och inte läsa, skönlitteratur i samband med mitt utmattningssyndrom. Idag tänker jag titta på en annan aspekt av det, faktasökandet.

Allra först
I den totala akutfasen tror jag inte att man ska läsa något. Ingenting alls. Min terapeut sa till mig “googla inte utmattningssyndrom” och det gjorde jag ju ändå förstås, men tack och lov orkade jag inte läsa så mycket då (jag minns fortfarande frustrationen över att ingen kunde skriva korta, korta texter med handfasta råd till mig, allt jag hittade var en avhandling i fulltext…) Där först i början måste man försöka släppa taget och kontrollen (och det är ju just det man inte förmår, men ändå…). Då behövde i alla fall jag hitta mitt fokus, inte andras.

Efter en stund
Här (efter några månader) läste jag Väggen av Pia Dellson och den var ren och skär igenkänningen. Väggen var viktig eftersom den bevisade att jag inte var ensam, den tog upp skammen och skuldkänslorna jag brottades med och allt annat som var så tungt att bära på egen hand. Hade jag läst den för tidigt hade den möjligen skrämt mig, nu kände jag igen allt om att bli och vara sjuk och kunde ta in hur det kunde bli att jobba sig till friskhet igen.

På väg tillbaka
När jag började jobba igen vaknade behovet av att ta till mig råd från andra. Hur börjar man jobba, hur fortsätter man jobba, hur hanterar man en åkomma som aldrig verkar ta slut, hur överlever jag återfallen som kommer precis när som helst? Under den här tiden läste jag både bra och dåliga böcker. Den värsta, som jag inte borde läst eftersom den inte var för en sån som mig där jag befann mig då var Hjärnstark. Jag läste inte hela, men det där med fysisk träning som nyckel och livsviktig och livsfarlig att lägga undan var verkligen inte bra för mig. Jag orkade promenera och behövde få vara lite stolt över det, jag behövde inte veta att min hjärna skrumpnar till ett russin för varje löptur jag inte tar. Det är säkert inte det som står i boken, men så läste jag den då.

En favorit har Aleksander Perski, stressforskare och chef på stressmottagningen i Stockholm blivit. Jag har läst två av hans böcker.

Ur balans är en väldigt bra faktabok om stress. Men den är skrämmande, den bör man inte läsa förrän man är lite mer tillbaka i verkligheten igen, eller kanske allra helst innan man hamnar bortom så man inte behöver göra det. Det är också en bra anhörigbok tror jag. Boken skrevs 2002, mycket av det han ser som framtida praktiker hoppas jag används idag. Den största vinsten med den här boken är perspektivet, att den visar att utmattning funnits så länge det funnits människor i stress och förändring, det har bara existerat under olika namn. En annan stor fördel är lugnet. Det är livsviktigt att försöka göra något åt detta samhällsproblem men det är ingen idé att jaga upp sig, typ. Och så skriver han en del om prestationsbaserad självkänsla.

Det här med prestation och duktighet har han, tillsammans med vetenskapsjournalisten Joanna Rose, fördjupat sig i i Duktighetsfällan. Det är en oerhört intressant och stöttande bok som inte bara ger handfasta råd utan också sätter in oss duktisar i ett sammanhang, vi är många.

Jag har också läst Meningen med hela skiten av Nina Åkestam. Där finns en anekdot där val av pastasort i affären blev oöverstigligt, för mig var det utemat och det slutade med att min man fick bestämma, det kände som om jorden skulle gå under om jag valde och valde bort. Det gör det fortfarande rätt ofta men inte alltid längre. Jag känner också igen det här med att vara ”stum i hjärtat” och att förlora känsloförmågan, att stå ut med folk i allmänhet och att prestera för bekräftelse.

Det faller sig naturligt att också läsa alla artiklar jag dyker på i ämnet och det är nog både bra och dåligt. Det finns en stor erfarenhet, en stor förståelse för utmattning runt omkring oss, säkert för att alla känner någon eller några som varit där. Men det finns också ett skuldbeläggande, ett sparperspektiv och sånt som man inte behöver som utmattad. Det är alldeles nog att känna den egna skulden och bekämpa den, jag behöver inte också veta att jag ligger samhället till last.

Efteråt

Jag vet inte om det finns ett efteråt. För mig är det snart ett år sedan diagnosen, jag är tillbaka på jobbet, snart på heltid. Men jag är inte frisk och vet inte om jag kommer bli det på det sätt att alla symtom försvinner. Det är ok. Jag tror att mitt behov av att läsa om utmattning mattats, att jag nått någon sorts förståelse för vad som drabbade mig och varför. Jag har hittat mig själv mitt i allt det här som är syndrom och läkarintygskoder. Men samtidigt kommer jag nog fortsätta hålla lite koll. Till exempel recenserar jag snart nya Innan väggen här om någon vecka.

Är du intresserad av att läsa mer om utmattningssyndrom så kan jag råda dig att hålla utkik här framöver, det kommer mer väldigt snart.

Sommaren är död, länge leve hösten!

Sommarläsningshögar är alltid trevliga och mer eller mindre överambitiösa. Det här är min höstläsningshög. För visst är det väl ändå så att hösten är en ypperlig lästid?

Mitt George R. R. Martin-projekt symboliseras av första delen i serien, men jag tänker mig nog att läsa mer än så. Och så får det bli lite höstig Stephen King-läsning, Dolores Claiborne är påbörjad. 

Mycket nytt kommer det också förstås. Som en historisk true crime från Denise Mina som hunnit landa hos mig och ligger överst i högen, den är redan läst och recenserad här i onsdags. Höstens största längtbok är Elin Olofssons fjärde roman, Krokas som också ligger där. Och så blir det äntligen en fortsättning på Stephanie Tromlys Det är dags att inte freaka ut (Det är försent att vilja hoppa av)

Det finns en del som kommer men inte finns i min hög än också, som Margaret Atwoods (utöver nyutgåvan av Tjänarinnans berättelse förstås), Hjärtat stannar sist och Häxyngel. Om vi tittar på det engelskspråkiga så kommer Stephenie Perkins med nytt liksom Kristin Cashore. Cashores roman, Jane, unlimitedverkar riktigt lovande, jag kommer slänga mig över den om någon vecka när den finns här på riktigt. Och så är jag förstås nyfiken på John Greens Turtles all the way down.

Så läslivet behöver inte alls bli tråkigare för att sommaren lagt sig ner och dött, snarare tvärtom. Särskilt om hösten ska envisas med att vara såhär sjukt regnig…

Uppdatering: Boken längst ner är en av alla dessa varianter av Jane Austens Övertalning som jag läser – The one that got away av Melissa Pimentel.

Ett nytt försök

Det är ett tag sen nu, men det känns som om det är dags för nya tag med bautaprojektet A Song of ice and fire. Anledningen till att jag slutade senast var nog att jag blev sur när boken lämnade en karaktär och gick till en annan precis när jag fäst mig vid hen. Sen gjorde jag ett försök med tv-serien men blev sur och rätt uttråkad av alla bröst som slängdes in helt oprovocerat. Det funkade inte riktigt på mig och jag såg nog inte klart första säsongen. Men vissa personer har legat där och gnagt, såna som jag redan är lite nyfiken på att följa. Som Arya, Cathelyn och Sansa, Petyr Baelish och Tyrion Lannister. Jag vet rätt mycket om vad som händer dem i tv-serien, men kan nu inte hålla mig borta från böckerna längre. 

Mitt projekt (för naturligtvis måste jag göra ett projekt av det) är nu detta: att läsa de böcker som finns i serien och se alla säsonger innan sista säsongen har premiär, det verkar som att jag har något år på mig. Vi får väl se hur länge det håller innan jag blir sur igen 😉

40

Idag fyller jag massor av år och har bestämt att det minsann inte bara är jag som ska få presenter. Därför föräras ni här en lista över böcker jag tycker är riktigt bra och som jag helt enkelt vill ge er som lästipspresenter. Jag har valt bort sånt som jag redan tjatat nog om (som Wolf hall...) och sånt som är aktuellt och omskrivet överallt annars ändå. Allt är testat och godkänt, en bok för varje år jag firar idag (om jag inte lyckats räkna fel). Grattis! 

 

Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie

Kattöga av Margaret Atwood

Flickor som skimrar av Lauren Beukes

Ondvinter av Anders Björkelid

Allt som återstår av Elin Boardy

Svart dam av Maria Fagerberg

Min skugga av Christine Falkenland

Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvall

Syndavittnet av Mattias Hagberg

The Carhullan army av Sarah Hall

Väggen av Marlen Haushofer

Mortality av Christopher Hitchens

We have always lived in the castle av Shirley Jackson

Sent i november av Tove Jansson

The wake av Paul Kingsnorth

Barabbas Pär Lagerkvist

Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf

Mig äger ingen av Åsa Lindeborg

Ormens väg på hälleberget av Torgny Lindgren

Viskningarnas borg av Carole Martinez

Himlen i Bay City av Christine Mavrikakis

Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami

Himlen börjar här av Jandy Nelson

Då tänker jag på Sigrid av Elin Olofsson

The language of dying av Sarah Pinborough

Teaching my mother how to give birth av Waran Shire

The Terror av Dan Simmons

Station eleven av Emily St. John Mandel

Genom natten av Stig Sæterbakken

Vägen mot Bålberget av Therese Söderlind

Eftersom ingenting varar av Laurence Tardieu

Om det var krig i Norden av Janne Teller

Jagannath av Karin Tidbeck

En lång vinter av Colm Toibin

Hägern av Lise Trembley

Flickan och skulden av Katarina Wennstam

God natt, oktober av Valle Wigers

Lighthousekeeping av Jeanette Winterson

To the lighthouse av Virginia Woolf

Feberflickan av Elisabeth Östnäs

 

Fiktiviteter läser Den femte sanningen, del 3

Nu känner jag att jag är inne på upploppet med den här läsutmaningen. Jag är förbi de svarta, röda, gula och blå minnesböckerna. Anna ska samla ihop sig, sitt hela själv, i den nya, gyllene minnesboken. Lycka till med det… 

Just nu är min främsta och vanligaste känsla irritation. Jag blir så arg på Anna för att hon fortsätter att göra samma misstag hela tiden och går in i relation efter relation med känslomässigt handikappade män. Det måste väl för allt i världen finnas någon karl som är snäll också där och då!?! Jag förstår förstås att det är ett mönster och varför det finns där i just den här boken, men jag blir ändå sjukt arg och irriterad, på dem alla…

Den femte sanningen är inte direkt något mirakel av feelgood, men det hade jag inte direkt väntat mig heller. Det är viktigt att blanda upp med annan läsning bara, därför kommer det fortsätta gå långsamt fram, också på upploppet.

Mina tidigare inlägg om Den femte sanningen-läsningen hittar du här och här.

Fiktiviteter läser Den femte sanningen del 2

Det där att tro på något politiskt och att det inte alltid hänger ihop. Där befinner sig Doris Lessing just nu (300 sidor in) i Den femte sanningen. Skiljelinjen mellan vardagsliv och politisk övertygelse (flyktigt, jag kan inte ens formulera vad det egentligen är jag menar, men Lessing är sjukt bra på det) spelar en huvudroll, målas fram och suddas ut. Sorgen när övertygelsen och politiken inte är vad man trodde, här brottas det med kommunismen – kamratskap och förföljelse, att tvivla och samtidigt känna att man borde vara lojal. Att inte veta vad som händer, vad de inte säger.

Det är mer politik än feminism, men i den där linjen, balansen, jag pratade om finns båda och allt annat. Och mot slutet av den andra delen blir det också äntligen riktigt feministiskt när Anna agerar i relation till sin obegripligt själviske älskare, utan att reflektera närmare över det. Men jag reflekterar massor åt henne.

Det tar sig verkligen, jag känner att jag får lön för mödan och upplever att jag saknat det här med att ta mig tid med läsningen, låta det utmana utan att ge upp. Nästa gång hoppas jag att jag också kan formulera mig klarare kring vad det här är för bok och vad det är hon gör som är så konstigt men bra.

Mitt förra inlägg om Den femte sanningen-läsningen hittar du här.

Fiktiviteter läser Den femte sanningen, del 1

Kampen gott folk, kampen! Och några till utropstecken på det!!!

För det första är mitt bibliotekslånade exemplar Den femte sanningen en horribel och själsdödande utgåva. Jag läser i och för sig mest e-bok på engelska, men använder den svenska tegelstenen för att hålla ordning på var jag är. Titta på den! Och inuti är det tätskrivet (det kan jag ju styra i e-boken vilket är en av anledningarna till att jag köpte en sån) och väldigt tätt på andra sätt också. Och samtidigt luddigt och pladdrigt. Eller något.

Hela delen (Fria kvinnor 1) där Anna och Molly samtalar med Richard om det förgångna och politik och sonen längtade jag vidare till nästa del eftersom de pratade så mycket. Jag gillar inte pratigt. Sen kom jag till anteckningsboksdelen och längtade tillbaka till samtalen… Och jag tänkte vid upprepade tillfällen (varje dag) att “nu ger jag upp” och “jag måste ju inte bara för att jag bestämt mig”, men det finns något där ändå, som fascinerar. Jag vill vidare. Och så tänker jag att jag gjort det värsta nu. Efter del ett vet jag nu hur upplägget ser ut och vad jag kan förvänta mig. Jag tror det kommer bli lättare att ta in vad de verkligen säger och beskriver nu, när jag är inne i det. Jag håller tummarna för att det är så.

Jag glömde den traditionella King-läsningen!

Igår när jag skrev att jag inte har några större läsplaner så skrev jag naturligtvis sanningen, men jag glömde nämna Stephen King. Och ingen sommar är komplett utan Stephen King, det vet vi ju alla. De här två finns med i mina oplanerade planer för sommaren, kanske hinner jag båda, en eller någon helt annan.

Sommarläsningsplaner…

I år blir det inga läshögar, inga lånehögar och ingen egentlig planering. I år ska vi gå på lust tänker jag, och långsamhet.

Jag har redan berättat att sommarens stora projekt är Doris Lessings Den femte sanningen och där kan vi nog inte riktigt tala om lust än, men det kanske kommer. Där handlar det om stora mått av envishet och hopp om framtiden…

Därutöver tänker jag mig hyllvärmarläsning, omläsning och lite sånt. I läsplattan har jag Elly Griffiths senaste om Ruth och det är ju tradition framåt juli. Lucy Dillons senaste finns också där och lockar. Någon Sarah Dessen. Och så kommer det en ny ungdomsbok av Julie Buxbaum i juni.

Bloggsommaren kommer inte se annorlunda ut än våren tänker jag. Det blir recensioner i den takt jag vill skriva dem och kanske någon ögonblicksbild från läsfåtöljen.

Hur ser dina sommarplaner ut?

Bäst hittills – Mina sommarläsningstips till dig

Håller du som bäst på att sätta ihop en riktigt ultimat läshög inför sommarledigheten och långa, lata läsdagar? Misströsta icke, jag har plockat ur russinen ur min läskaka (…) och presenterar här mina bästa böcker såhär långt i år, i någon sorts tematisk ordning (som faller ihop totalt mot slutet…):

Om unga människor
Korpgudinnan av Elisabeth Östnäs

Ordbrodösen av Anna Arvidsson

Since you’ve been gone av Morgan Matson

Tell me three things av Julie Buxbaum

Tio över ett av Ann-Hélen Laestadius

När pesten kom av Jill Paton Walsh

Klassiker
Endless night av Agatha Christie

Stoner av John Williams

Nytt och allvarligt
Syndavittnet av Mattias Hagberg

Tiden är inte än av Elin Boardy

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru

Mödrarnas söndag av Graham Swift

Memorys bok av Petina Gappah

Poesi
Jag är en grön bänk i Paris av Kerstin Thorvall

Skall av Agnes Gerner

Vitsvit av Athena Farrokhzad

Romantik
A governess affair av Courtney Milan

Andra himla bra men inte alls med varandra besläktade böcker

Wishful drinking av Carrie Fisher

Mãn av Kim Thuy

Såningsmannen av Violette Ailhaud

Har du några tips till mig? Vilka är dina bästa böcker i år?

 

Lyrans feministiska sommarutmaning

Lyran tänker läsa feministiskt i sommar och det har jag planerat sen länge att också göra så jag hänger med i hennes utmaning. Vad jag läser är höljt i dunkel än så länge, jag håller mig inte med läslistor eller sommarhögar i år. Däremot vet jag att jag just nu läser Memorys bok av Petina Gappah och den är såväl fantastisk som feministisk så den kommer hamna inom utmaningens linjer. Dessutom har jag kastat mig in i sommarens stora läsprojekt – Den femte sanningen av Doris Lessing. Där kan vi tala om utmaning! Min plan är att rapportera läsningen av den tegelstenstjockisen efterhand och recensera hela läsupplevelsen i augusti när jag förhoppningsvis går i mål.

Alla ljudböcker jag inte orkar med

Det är jobbigt med ljudböckerna just nu. Jag klarar inte riktigt av att lyssna på dem. Kanske är det för nära att ha den där rösten i örat, kanske är det för att jag inte kan bestämma tempot (jo, det kan jag ju förstås, men väldigt mekaniskt). Jag lyssnar till långsam poesi och målar eller stickar under tiden. Jag försöker emellanåt också lyssna på Sophie Kinsellas senaste om det operfekta livet, det går ibland, ibland inte. Och då är det ändå den perfekta sortens läsning för mig just nu. Intet krävande, bara avkoppling.

I vintras lyssnade jag på en timme Hennes nya namn av Elena Ferrante. Jag slutade av oklar anledning. Den var ju bra (bättre än första tror jag) och inläsningen funkade. Men jag orkade inte vidare (gick tillbaka till Mumin)

Alldeles nyligt lyssnade jag halvvägs in i Beth Underdowns The witchfinders sister som också är himla bra, verkligen griper tag. Och med en handling som fascinerar mig. Den pausade jag för att den väckte för mycket känslor, var för tung, krävde något av mig som jag inte orkar ge den.

All we have is now av Lisa Schroeder gav jag upp redan i somras, innan utmattningen men av samma anledningar som följer mig nu. Den var bra, men med en handling som kretsar kring jordens förestående undergång, förlorade chanser och sånt gjorde den helt enkelt för ont att höra.

My not so perfect life är i alla fall inte en bok som gör ont att lyssna till. Jag hoppas att den ska bli den första ljudboksromanen jag kommer igenom på ett tag. Jag sitter på tåg några timmar nästa helg, kanske vill jag lyssna då. Eller så lyssnar jag på poesi. Eller så gör jag slag i sak och följer den längtan efter Torgny Lindgrens röst som börjat ge sig till känna de senaste dagarna. Eller så sover jag bara. Vi får väl se…