Förra veckan hade Lyran en tematrio om klassiker man inte läst ännu. Det var ju ett tema som passade som handen i handsken eftersom jag ofta känner att jag inte läst de böckerna man borde. Då föddes idén om att hylla de böcker jag faktiskt läst. Så därför börjar jag nu med en listning av mina absolut största läsupplevelser. Det kommer att bli en salig röra av Margit Sandemo och Paul Auster bland annat. Och det handlar om läsupplevelser vilket alltså inte är detsamma som god litteratur eller klassiker. Inget kvalitetsansvar alltså – bara lust och glädje! En läsupplevelse i veckan ska jag presentera tills jag inte kan komma på några fler. Det kommer att finnas en lista till höger också så att man lätt kan hitta mina favoriter.
Denna vecka tänker jag lyfta fram Stad-serien av Per Anders Fogelström. Det är flera år sedan jag läste den nu men jag bär fortfarande berättelserna och karaktärerna med mig hela tiden. I de märkligaste situationer plockar jag sedan fram dem och känner tacksamhet över att jag gjort dess bekantskap. Som historiker kan jag inte heller annat än älska sådana levande och förklädda historielektioner som kan injiceras i bokälskande historieskeptiker utan att de märker det 
Stad-serien består av fem romaner som beskriver skeenden i en familj, en stad och i ett land under slutet av 1800-talet och första halvan av 1900-talet. Det finns också en trilogi som föregår serien och delvis handlar om samma släkter. Det är i tur och ordning Vävarnas barn, Krigens barn och Vita bergens barn. Dessa tre är också bra och väl värda att läsa men de känns mer fragmentariska och är lite svåra att sjunka in i. Som komplement till stad-serien är de dock bra.
Min vana att skriva om böcker jag läser har jag haft länge. Detta är lite av vad jag skrev om stad-serien när jag först läste den 2004.
Om Mina drömmars stad:
Ännu en bok om vilken jag enbart hört lovord och som faktiskt lever upp till sitt rykte. Egentligen har jag lite svårt att säga vad som är så bra med den (som så ofta när jag läst något jag verkligen tyckt om). Kanske är det realismen – att man kan känna lukterna, slitet, glädje och sorgen in i sitt eget hjärta. Kanske är det för att romanfigurerna är väldigt mycket mer än så, de blir till människor av kött och blod med allehanda fel och brister. Kanske är det något som skulle kunna kallas känsla och som är svårt att sätta fingret på.
Någon huvudperson i egentlig mening finns inte i boken men centralfiguren är Henning Nilsson som kommer till staden, Stockholm, för att finna lyckan i slutet av 1800-talet. Vi får lära känna honom, hans arbetskamrater, hustru och barn men kanske framförallt staden med sin trångboddhet, smuts och förtvivlan.
Om Barn av sin stad:
En underbart bra bok! Själva historierna är fantastiska; snåriga, självklara men ändå överraskande, sorgliga, bittra och ibland alldeles, alldeles underbara…
I denna bok är Henning och Lottens dotter, Ellinor, huvudperson. Hon får vid faderns död ta ansvar för sina småsyskon vilket förändrar henne, hon känner sig gammal och bruten redan som ung flicka. Vi får följa hennes liv under ca 10 års tid och hon hinner uppleva såväl djupaste sorg som kort men svindlande lycka.
Om Minns du den stad:
Egentligen finns inte så mycket nytt att säga – det är fortfarande lika bra!
Den mest slående tanken, eller insikten, som slagit mig under den här läsningen är den om Stockholms förändring, från småstad med stora inslag av landsbyggd till en allt mer brusande, ljudlig och svällande storstad. Det är intressant att få se detta genom huvudpersonen, Emelies, ögon – hon som varit med om nästan hela förändringen. Det är svårt att tänka sig Stockholm som en ”småstad” men genom bokserien får man en ökad förståelse för det som en gång var och varför det inte längre är.
Om I en förvandlad stad
Det är inte så ofta man hittar böcker att sluka och som slukar en. I den här serien har jag hittat en sådan känsla, men snart är det slut…
De första böckerna var allra, allra bäst men det är fortfarande bra på många olika sätt. Men möjligtvis kanske det går lite för fort nu, är lite för många huvudpersoner och därmed lite väl flyktigt och ibland till och med ytligt. Men det är bara en känsla inget konkret, kanske blir det mer märkbart i den avslutande delen.
Litegrann känns det som att böckerna beskriver en tid lite för nära författarens nutid i de sista delarna. Beskrivningen av nazismen blir exempelvis inte lika problematiserad som den skulle kunna vara. I romanen existerar inte en enda svensk nazist vilket känns konstigt eftersom ideologin var ganska ”populär” i Sverige före och i början av kriget.
Om Stad i världen
Så var det slut…
Det känns lite tomt efter att ha avslutat den femte och sista boken i serien det måste erkännas. Men samtidigt så var inte denna del lika bra som de övriga, men ändå bra på sitt sätt. Det var en avslutning, ett hejdå och ett avståndstagande från personerna. Det som gjorde att distansen kröp sig in redan innan slutet var slutgiltigt var att tiden gick så fort mot upplösningen. I början av kapitlet fick man möta människorna och deras problem men när sedan kapitlet slutat har vi flyttats fem, tio år framåt i tiden. Men nu i efterhand tycker jag att snabbheten och avskedet som låg däri utgjorde en skön dämpning av saknadskänslan nu efteråt. Jag saknar främst böckerna som de var i början.
Sammanfattningsvis kan man säga att böckerna är bäst i början av serien men de senare är också bra. Och som helhet är stad-serien helt klart en av mina absolut största läsupplevelser någonsin.
Flickan med glasfötter handlar om Ida som återvänder till St. Hauda´s Land för att försöka hitta en lösning på sitt problem – att hon sakta förvandlas till glas. Där träffar hon Midas som älskar att fotografera men är så rädd att bli sin känslokalla far att han undviker all närkontakt med andra människor. Det är kring Ida och Midas berättelsen kretsar men den inbegriper fler än så. Där finns kvinnor som flyr undan kärleken och män som flyr in i den – och fastnar. Märkliga saker händer runt dem men allra märkligast är det som händer inuti Ida och Midas.
