Himlen i Bay City är en väldigt lättläst bok och samtidigt oerhört svår. Språket är å ena sidan enkelt å andra sidan en djup, förtrollad skog som man kan förvilla sig långt in i. Berättelsen är enkel och rak men samtidig oerhört slingrig. Huvudkaraktären är meddelsam och ärlig och samtidigt helt enigmatisk också för sig själv. Himlen i Bay City är helt enkelt en liten egen verklighet innanför två halvmjuka pärmar.
Amy växer upp i ett hus i en vanlig stad i USA under sent 70-tal. Hennes mor och moster är starkt sammanbundna med sitt förflutna i den gamla kontinenten Europa och den ständigt närvarande förintelsen som fortfarande pågår, inte minst inom och runt Amy. Natten mellan den 4 och 5 juli 1979 händer något som på ett sätt ändrar allt och på ett annat ingenting alls. Det är om tiden runt denna avgörande händelse som boken handlar men vi får också möta Amy i nutid när hon arbetar som pilot och försöker fly från alla minnen och allt som inte kan göras ogjort.
Läsaren får veta allt som finns att veta om himlar. Hur de ser ut på olika platser, vad de sett och kanske framförallt att man inte kan lita på dem… En annan viktig lärdom och huvudpoäng är att man aldrig kan komma undan historien, vare sig den egna eller mänsklighetens, hur man än försöker bränna den från sin näthinna. Den kommer alltid tillbaka i mer eller mindre bekant form för att göra sig påmind.
Himlen i bay city är en av mina största läsupplevelser på länge och jag är glad att den motsvarade mina mycket högt ställda förväntningar. Den är trots det en väldigt svår bok att recensera. Den troliga anledningen till det är att jag upplever Himlen… som en bok där en ganska liten del av berättelsen händer i själva boken medan resten formar sig inuti mig. Boken blev ganska snart en utgångspunkt för inre diskussioner om det förgångna som lever vidare, vrede, sorg, familj, uppväxt och om att leva vidare med alla minnen. Det gör det svårt för mig att säga så mycket om boken eftersom jag är osäker på vad som händer i den och vad som händer i mig. Men jag kan sträcka mig så långt som till att säga att den är sorglig, tung, vacker, humoristisk och alldeles, alldeles underbar…
~Sekwa, 2010~
Läs också Jonas Thentes recension som väckte mitt intresse för boken och Helenas fina recension på Bokhora.
Jag förälskade mig i Steinar Bragis rosade (den var bland annat nominerad till Nordiska rådets litteraturpris i år) Kvinnor redan på första sidan och sedan hängde jag liksom med genom hela den mardrömslika berg- och dalbaneturen. Efter att ha läst ut boken satt jag i fåtöljen och flämtade med känslan av att ha åkt ett ganska stort antal varv i en torktumlare… Kvinnor är sannerligen en bok som lämnar sin läsare med fler frågor än svar. Om man nu kan säga att det är en bok som lämnar läsaren över huvud taget…
Handlingen i mycket kort korthet: Eva flyttar in i en lägenhet. Hon är ledsen och besviken över livet men hoppas på en bättring och återförening med pojkvännen. Eva känner sig illa till mods i lägenheten. Det händer mystiska saker. Allt blir bara värre och värre.
Det är oerhört svårt att skriva en recension av en bok som man inte vill avslöja för mycket om och som jag dessutom, om sanningen ska fram, än så länge bara har fattat hälften av. Gåtorna är så många – varför är Eva i lägenheten, vari består det mystiska och skrämmande, vem ligger bakom, ligger någon bakom, vad händer, varför händer det, händer det över huvud taget? Och jag har fortfarande ingen aning, pusslandet pågår i mitt huvud och jag misstänker att jag aldrig kommer att nå några svar eftersom de inte finns. Det jag vet är att Bragi berättar en stark berättelse om inre kamp, om hopp, förtvivlan, ensamhet, kvinnoförakt och om stunden när rädslan för att ge upp försvinner (och vägen dit).
Det finns ett kapitel i slutet av boken som är en nyckelscen till förståelsen av vad som händer med Eva. Den är fasansfull och involverar en liten flicka, Eva, en svår situation och ett val. Egentligen är det en förtvivlad scen men när Bragi plötsligt och utan att åter kommentera händelsen lämnar det därhän för att gå vidare blir det ingen tid för längre gråtattacker. För mig är det inte bara en av nycklarna till berättelsen utan också till förståelsen av varför Steinar Bragi är en så skicklig författare. Han försjunker inte, drar inte fram violinerna utan går istället vidare till konsekvenserna av valet. Han följer berättelsen istället för att hemfalla åt sentimentalitet vilket är snyggt och väldigt befriande. Det betyder förstås inte att jag glömmer kapitlet eller vårdar det mindre ömt i mitt tårkanalade minne men det hjälper mig att placera det i sammanhanget snarare än att lyfta fram det som huvudsak och slutpunkt i berättelsen.
Vill man läsa något riktigt otäckt, klaustrofobiskt och alldeles, alldeles underbart ska man alltså läsa Kvinnor av Steinar Bragi. Min känsla är att den tappar lite i fantastiskhet mot slutet när berättelsetrådarna flyger åt alla håll men jag är inte säker på om jag har rätt. Den här boken kan man aldrig riktigt säkert veta var man har nämligen.
~Natur & Kultur, 2010~
I den här familjen tillber vi Sarah Sheppards fantastiska dinosaurieböcker. Snartfemåringen har läst dem i flera år och treåringen är nyligt såld på dem. Gissa om den del av familjen som har koll på bokutgivningen (det är en sorgligt liten del av familjen faktiskt) blev lite till sig när det visade sig att Sarah Sheppard skulle komma med en ny bok i höst och det tillsammans med en annan stor favorit, Ulf Nilsson (Herr Muffins pappa ni vet).
Vi letar konstiga bilar är en bok med enkel handling – en grupp dagisbarn ska gå med sin fröken till bokbussen (såklart!) och passerar på vägen en hel massa trafik och märkliga fordon. När jag först slog upp boken och försökte orientera mig blev jag totalförvirrad. Sidorna är nämligen fulla av text, faktarutor, pratbubblor och bilddetaljer. Först förvirrad som sagt och sen rätt så förälskad. Det här är nämligen en bok inte bara för läsning utan också för upptäckt och nyfikenhetsstillande. Man kan läsa texten för sig och strunta i faktarutorna om man inte orkar vara pedagogisk någon kväll och man kan nästa dag strunta i berättelsen och bara lära sig och barnen mer om gatsopningsmaskiner, markvibratorer och talgoxar. Ibland orkar man köra hela racet och får en lång, mysig lässtund.
Vi letar konstiga bilar är förstås en bok om bilar och andra fordon men där finns också plats för naturen i staden och ökad kunskap om hur allt fungerar tillsammans. En klar ny favorit i vår familj – största fanet är för tillfället treåringen (och jag).
~Bonnier Carlsen, 2010~
Vissa böcker måste jag bara skaffa mig koll på även om jag inser från början att de kanske inte är min grej. Så är det med Mark Levengoods böcker. De äldre damerna på biblioteket lånar dem som tokiga, främst i ljudboksform. Och jag måste tillslut få veta vad det är med dem som är så speciellt och varför de älskar dem så mycket.
Och jag läste att det är omöjligt att leva lycklig förutan dig är en samling texter i krönikeform där författaren funderar över livet och berättar anekdoter från sin vardag. Vi får följa med honom på en stentrist (förlåt!) arkeologutgrävning, till ett amningshysteriskt BB och till barndomen i Finland med alla underbara och kufiska släktingar. Och när jag läser dem några åt gången (det här är utmärkt toalettlitteratur för er som hänger er åt sånt) så upptäcker jag hur befriande det är. Samtidigt som jag läser om alla de där vampyrerna, morden (i Ninni Schulmans debut) och männen som slåss med sin gudsbild (i Inger Edelfeldts senaste) är Levengoods bok som lyxiga praliner i smyg. Jag får småskratta eller le lite och jag får fyllas av vardagsförundran.
Det här är inte en bok jag kommer att bära med mig närmast hjärtat resten av livet men jag glädjer mig över att den faktiskt lättat mitt hjärta en aning under några dagar den här sommaren/hösten. Och nu vet jag äntligen vad det är de lyssnar på damerna, och varför.
~Piratförlaget, 2010~
Jag kan bli lite lätt aggressiv när någon använder begreppet ondska för att förklara ett mord eller annan svårförklarlig handling. Min främsta invändning är inte att jag inte tror att ondska existerar utan att jag tycker att det är fegt att gömma sig bakom ett begrepp och sedan låta det stanna där. Tack och lov har nu Ann Heberlein skrivit en bok som försöker problematisera förenklingen. Hela boken rör sig kring frågor om vad ondska kan sägas vara. Den diskuterar också över vad det ökade användandet av begreppet säger om oss, vår samtid och vårt ansvar.
En liten bok om ondska bär egentligen fel titel eftersom den även om den är modell mindre till storleken verkligen inte är det till innehållet. Där finns förutom djupgående, och ofta personliga, diskussioner kring begreppet ondska också diverse djupdykningar i såväl filosofi som populärkultur.
Heberleins förundran över vår egen ambivalens inför ondskan är också min varför jag fastnar särskilt för de partierna – varför fördömer och förfrämligar vi ondskan så kategoriskt samtidigt som vi lockas av den så ofantligt? Det är bara att titta på kvällstidningarnas lösnummerförsäljning och alla specialdokumentärer på tv om särskilt ”ondskefulla” brott för att förstå att det betyder något för oss.
Det här är en bok som man inte nödvändigtvis behöver läsa från pärm till pärm och det är en bok som man med fördel kan låta ligga en stund och njuta lite kapitel för kapitel. Den är inte helt ”otung” nämligen. Det säger sig väl själv att en bok om ondska inte kan smältas på en kafferast men det tål ändå att påpekas. Det finns många kapitel och resonemang att fastna för och fundera vidare över. Heberlein förenklar inte utan lyfter fram olika skolor och uppfattningar tillsammans med egna ibland divergerande uppfattningar och tankar. Jag tycker om det inte spiksäkra i kombination med Heberleins mod att våga säga sin mening. Det här är en bok med både ock.
Den stora fördelen med En liten bok om ondska är inte att den ger svar på vad ondska är utan att den ställer frågan. Jag tvingas fundera över vad jag tycker och tror och jag upptäcker att jag inte alltid är på samma spår som Heberlein men det gör inget för vi är tillsammans i frågan. Svaret måste nog alla hitta på egen hand och jag misstänker att det kan ta ett tag, ett liv kanske?
~Albert Bonniers förlag, 2010~
Jag får väl börja med att erkänna att jag kan vara rätt fördomsfull och att det spelat en ganska stor roll i min upplevelse av den här boken. Jag bestämde att jag ville läsa den på grund av omslaget som jag tycker är fint, för att titeln är vacker och för att jag tyckte att historien verkade lite intressant. På minussidan stod att författaren, Josefin Sundström, är känd för annat och inte författande – ännu en kändis som ska skriva en roman typ. Och så när boken landade hemma hos mig så upptäckte jag en blurb på baksidan där Alex Schulman berättar om hur tagen han blivit av boken. Sånt säljer inte direkt en bok till mig…
Så något skeptisk började jag läsa. Jag var fortsatt skeptisk efter två sidor men sen hände något avgörande för boken liksom sög in mig och höll mig fast. Brottande med mina fördomar har jag nu efter läsningen kommit fram till att det här är en riktigt, riktigt bra bok och att jag inte tycker det bara för att mina fördomar kom på skam.
I Vinteräpplen berättas historien om tre generationer kvinnor – Susanna, Mari och Tova – som i den finländska skärgården kämpar med uppehälle, vardagsslit, sorger och svekfulla män. Det kanske inte låter så upphetsande men det är det faktiskt. Det känns som att karaktärerna kommer väldigt nära och de flesta av dem blir jag nästan förälskad i, främst Mari, trots de fel och brister som lyser tydliga. Till en början var jag minst intresserad av Tovas historia som inleder berättelsen men när dåtid vävts ihop med nutid blir slutligen också den berättelsen andlöst spännande. Annars är Vinteräpplen en långsam och lugn berättelse som fyller mig med ro och oro på samma gång.
Sammanfattningsvis så tycker jag alltså att Vinteräpplen är en stark bok, en stark debut och ett starkt argument för att bekämpa sina fördomar då och då. Jag hoppas att Josefin Sundström skriver fler böcker och jag kommer i så fall att läsa dem med en större dos positiv förväntan. Jag är mycket glad att jag trotsade mina fördomar, att de kom på skam och att det visade sig att också jag och Alex Schulman har något gemensamt 
~Forum, 2010~
Jag är så fascinerad av författare som kan skriva riktigt bra kortromaner. 
Att på så litet utrymme berätta så mycket. Att rymma en hel värd på 150 sidor. Inger Edelfeldt är en författare som verkligen behärskar den konsten och hennes senaste bok Samtal med djävulen är ett bra exempel på det.
Berättelsen tar sin utgångspunkt i en tågkupé där två män möts men det står snart klart att deras förflutna är delvis gemensamt och att de har en långvarig och sårig relation. Asger och Paul börjar motvilligt samtala vilket väcker ovälkomna minnen hos dem båda. En brevväxling leder till en helg tillsammans i en stuga vid havet. Helgen fylls av minnen, diskussioner och sår som aldrig riktigt läkt ut.
Samtal med djävulen är en otroligt tät berättelse där jag som läsare flera gånger upptäcker att jag håller andan för att höra allt karaktärerna säger. Vad menar de egentligen och hur tänker de bakom den frågan? Det är en bok om tro, otro, svek, gemenskap, plikt, minnen, synd, manlighet och förlåtelse. Det finns så mycket i den här boken att jag skulle kunna ta evigheter på mig för att försöka bena upp den för er men det tänker jag förstås inte göra. Läs den istället så kan vi diskutera tillsammans sen! En mer diskussionsvänlig bok till en läscirkel kan jag exempelvis inte tänka mig.
Andra som också recenserar Samtal med djävulen idag är Helena, En full bokhylla, Bokstävlarna och SvD. Uppdatering: Och så DN som inte fanns på webben när jag la ut min recension.
~Norstedts, 2010~
Nu har jag läst tre romaner av Joyce Carol Oates – en var ok, en var helt formidabelt fantastisk och så nu en som är ok igen. Jag har förstått att många gillar Älskade syster väldigt mycket men mig griper den aldrig tag i på riktigt. Den är inte usel på något sätt och jag blir ju förstås berörd av den otroligt sorgliga skildringen av familjen och dess rätt sjuka dynamik men jag kan inte älska den.
En liten flicka, skridskoprinsessan Bliss, hittas död i familjens källare och det är kring denna händelse boken kretsar även om huvudsaken kanske är en annan. Frågan om vem som mördat henne är definitivt inte den viktigaste att få svar på utan det handlar snarare om de sönderfallande relationerna. Detta blir särskilt tydligt i och med att Bliss storebror Skyler utgör huvudsaklig och opålitlig berättare.
Det är ett vågspel att använda en så labil person som Skyler som huvudberättare. Oates gör på samma sätt i Blonde men där Norma Jean är förvirrad så är hon också älskansvärd, Skyler är mest labil och störig (inte för att jag inte förstår varför men jag har ändå svårt för honom). Men jag tror att det är i denna jämförelse mitt problem ligger. Jag läste Blonde för inte så länge sedan och den är ju såpass fenomenal att ingen bok kan leva upp till den jämförelsen än på ett tag. Det finns dock paralleller mellan de båda böckerna, inte minst i hur Norma Jean omskapas till Marilyn och hur Bliss på samma sätt skapas och omskapas av framförallt sin mor. Skillnaden är att Bliss är ett barn och hennes öde, liksom Skylers, är så entydigt tragiskt att det inte finns några andningshål.
Det finns förstås extra fina ingredienser i Älskade syster också. Beskrivningen av och satiren kring skvallerpressen och medieklimatet är bra liksom vissa episoder där Skylers ensamhet och övergivenhet ekar och skär. Porträttet av mamman är också intressant, pappan problematiseras dock inte på samma sätt vilket är synd. Jag tror säkert att Älskade syster kan bli en favoritbok för många, men tråkigt nog inte för mig.
~Bonnier Pocket, 2010~
Huvudperson i boken är Morris som läsaren får följa från det att han börjar mellanstadiet tills han går ur nian. Det är kärleksproblem, klassfester, inte passa in-noja, movieboxar och tidstypisk musik för hela slanten. Och det handlar om igenkänning. Morgan Larsson är född 1970 och växte upp i Trollhättan medan jag är född 1977 och växte upp i en håla i värmländska skogarna men igenkänningen funkar på mig också. Jag skulle dock tro att det finns de som kan känna igen sig ännu mer. Jag har exempelvis aldrig upplevt någon moviebox (oklart om det beror på min ungdom eller min placering i obygden 
). Tracksband har jag dock spelat in och kärleksbekymmer har jag förstås haft och det är i det senare som det riktigt fina med Radhusdisco ligger. Inte bara kan jag förstå Morris (nästan) helt och fullt och relatera till hans problem jag minns också helt plötsligt hur jävligt och ibland underbart det var att vara i den där åldern. Och tack Morgan Larsson för att du påminner mig så att jag kan försjunka i glädjen över att ha tagit mig därifrån!
