En liten plats av Jamaica Kincaid

Hur det kom sig att jag läste Jamaica Kincaid? Det var en kombo av boksmälla efter bokmässan och pirr inför nobelpristillkännagivande faktiskt. Ibland när jag är riktigt trött, som jag råkade vara dagarna efter bokmässehemkomsten, går jag runt i biblioteket och letar efter en tunn bok, något jag kan läsa som en sorts försäkran om att tröttheten kommer vika och större läsprojekt kommer genomföras, och nej då jag kommer inte glömma hur man andas och falla död ner… När jag denna dag, dagen efter beskedet om stundande tillkännagivande från Akademien hittade en tunn bok av självaste, ständigt nobeltippade, Jamaica Kincaid var saken klar.

En liten plats är ursinnig, ingen bok att vila i alls. Den är sylvass. Väldigt rolig och oerhört sorglig. Texten som nog ska kallas essä är Jamaica Kincaids uppgörelse med sin upplevelse av att ha besökt barndomsplatsen, Antigua, efter flera års bortavaro. Det är en rant om såren som lämnats efter slaveriet, ilskan över den korrupta politiska ledningen och framförallt en uppgörelse med det engelska koloniala styret och den postkoloniala turistkulturen. Hon skriver stenhårt,bland annat att “en turist är en motbjudande person” ( vilket inte betyder att det motbjudande ligger hos personen utan i den persona den tar sig som turist) och det går rakt in i hjärtat, med du-tilltal och allt. Det går inte att låta bli att ta till sig och rannsaka sin egen inställning till platser man inte vet så mycket om, men förutsätter sig ha tolkningsföreträde om.

Jag väcks av ilskan, den är som nålar under huden och tvingar mig att reflektera. Jag tycker också om resonemanget om att bo på en liten plats, att det däri finns fler gemensamma upplevelser oavsett var den lilla platsen är belägen. Och så fascineras jag av talet om biblioteket, det som i Antiguas huvudstad inte renoverats sen jordbävningen 1974, biblioteket där Jamaica Kincaid själv snodde böcker hej vilt under uppväxten och där hon upplever att kolonialmakten förvanskat och förminskat Antiguas historia och förhärligat den egna. Det är viktiga saker alltihop, att inse vilken makt som ligger i att vakta historien och ordet. Den som skriver kan göra vad som helst.

EN LITEN PLATS
Författare: Jamaica Kincaid
Förlag: Tranan (2016)
Översättare: Madeleine Reinholdsson, originaltitel: A small place
Köp den t.ex. här eller här.

Bli som folk av Stina Stoor

Jag har läst Bli som folk till min jobbokcirkel och det har varit en rätt häftig läsupplevelse. Vissa noveller passerar lite oförmärkt, men andra är som hårda knytnävsslag i magen.

Genomgående stör jag mig på karlarna, deras förväntan om att få allt serverat. Det är orättvist för där finns också handfallna män (som är handfallna för att den som servat dem är borta) och män som verkar rätt snälla (men de dör), men det är de där jäkla glasswienerbröden i sista novellen som sätter tonen för mig. Över huvud taget är sista novellen, För vår del, väldigt stark om mamman som aldrig riktigt räknas och hör till men ändå tillmäts ansvar för att ta hand om gravar efter människor som inte var så jäkla snälla. Och huset ska hon städa, men hon får inte göra det till sitt. Och så de där glasswienerbröden. Nej, jag blir bara arg.

Annars fångas jag mest av barnen. De utsatta, ensamma, sära och hur starka som helst barnen. Som går sina egna vägar (bildligt och bokstavligt). Jag älskar språket, alla åar som ”ångrade sig hit och dit”, alla ord och meningsbyggnader jag inte känner men ändå begriper. Det är helt glesbygdsmagiskt inne i Bli som folk, och så finns där så mycket skog, sorg och barndom. Jag älskar det.

BLI SOM FOLK
Författare: Stina Stoor
Förlag: Norstedts (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

A game of thrones av George R. R. Martin

Jag har redan berättat om hur jag tröttnade och sen efter flera år kom på att det var dags igen. Och sanningen är den att jag aldrig tyckte annat än bra om boken, det är bara lite störigt när jag måste lämna en karaktär jag tycker om mitt i något för att träffa en annan jag kanske också gillar, men inte nödvändigtvis lika mycket eller då. Nu i andra omgången har jag kommit att inse att det handlar om tempo. När jag började läsa A game of thrones förra gången var jag inne i det här att jag ville läsa mycket och hela tiden, jag hade inte tid att ge boken tid. Nu är det annat. Jag har all tid i världen till att utforska den här världen, all tid i världen (inom rinlighetens gränser) till att vänta på att få veta vad som ska hända med Arya. Med det inte sagt att jag inte fortfarande kan bli irriterad när ett kapitel tar slut och jag vet att den personen återser jag inte förrän mitt i nästa bok…

Det finns väl inte en människa som inte vet vad A game of thrones är, har man inte läst böckerna eller sett tv-serien så har man i alla fall svårligen undvikit att höra talas om dem. Så handlingen tänker jag inte trassla in mig i. Det är tronstrider, gamla oförrätter, hat och lojalitet över hela linjen. Och så sjukt många människor att det bara går att släppa taget och hoppas att det inte spelar så stor roll att man inte minns vem ”The Hound” är (dåligt exempel, man minns nog vem ”The Hound” är, men jag minns inte vilka jag inte minns 😉 ). 

Låt oss inte sticka under stol med att det finns vissa problem med framställningen av kvinnor här, det är mycket bröst och sex och utsatthet. Det finns kvinnor som skulle kunna bli komplexa karaktärer vad det lider – Cathelyn, Cersei, Arya, Sansa och Daenerys. Men än så länge är det onödigt mycket hora eller madonna över alltihop, och skriver man fantasy så måste man inte nödvändigtvis plocka med det totalpatriarkala från verkligheten. Vad är det som gör att drakar kan vara realistiska hos vissa författare, men inte komplexa kvinnokaraktärer? Jag hoppas att kvinnorna får växa genom serien, bli fler och syssla med lite annat än att parera i männens stridigheter. Och så skulle det vara trevligt med en manskaraktär som kunde tänka och tala om kvinnor som något annat än ägodelar eller sexleksaker, som en vän till exempel, eller en människa rentav…

För att orka vidare och i hopp om att det ska bli bättre så kämpar jag för att trycka undan mina feministiska invändningar. Jag vill ju veta hur det går, och det är trots allt helt trollbindande i de sju kungarikenas värld. Jag fokuserar på mina favoritkaraktärer istället, som Arya (med tanke på att jag nu nämnt henne tre gånger i en inte helt lång bloggtext så förstår ni att hon är min bästa i den här boken), men jag är också lite svag för doldisen Lord Baelish, Lord Petyr alltså ”Littlefinger” (jo, för alla karaktärer måste ha minst två namn och ett smeknamn, annars vore det inte förvirrande nog) som lovar att blomma ut i värsta superskurken vad det lider. Jag älskar det. 

Jag har förstås redan fortsatt in i bok två, A clash of kings, en rapport därinnifrån kommer vad det lider.

A GAME OF THRONES
Författare: George R. R. Martin
Förlag: Bantam Books (2011)
Första delen i serien A song of ice and fire
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser, Eli läser och skriver

Tack Helena, och här kommer äntligen min egen Stephen King-tipslista

I forntiden, närmare bestämt 2011, hade jag ännu inte bekantat mig med Stephen King. Jag vet, det låter orimligt, men jag var helt enkelt obildad. Den gången, när jag ville stiga in i denna förtrollade värld av skräck, uppväxter och oknytt men inte riktigt visste hur, kom Helena Dahlgren till undsättning och försåg mig med en oundgänglig lista, som jag faktiskt följt rätt så mycket rakt av. Här finns den. Efter sex år, en hög böcker och en King-helg i ryggen tycker jag att det kan vara dags för en egen lista. Den är naturligtvis inte lika initierad som Helenas, men den är. Så för er som vill träda in i Stephen Kings författarskap, här är mitt recept för en riktig kärlekshistoria.

Böcker jag läst, i den ordning jag läste dem:

Cujo och The long walk (Maratonmarschen)
Det här är böcker jag tror mig ha läst i tonåren, men det är möjligt att jag bara läste valda delar av dem. Jag minns hur som helst att jag gillade mycket och vissa delar av framförallt Cujo framstår lika tydliga idag som när jag läste (tyvärr, det är förstås otrevliga delar)… 

Bibliotekspolisen
En novell ur Mardrömmar. Jag älskar när bibliotek får vara ondskans högborg, och därför, inte därför att den är särskilt bra, gillar jag också den här novellen.

After sunset (Strax efter solnedgången)
Ingen helgjuten läsupplevelse, men den har novellen N som är fantastisk. Här någonstans var det som jag bad om hjälp.

Different seasons (Årstider)
Fantastisk novellsamling med Rita Hayworth and the Shawshank Redemption, Apt pupil och The body. Tre riktigt bra noveller (inte konstigt att två av dem ligger till grund för två av de allra bästa filmerna någonsin – Nyckeln till frihet och Stand by me). Den fjärde kan man hoppa över…

It (Det)
En av mina största läsupplevelser någonsin. Man måste vara beredd att bortse från de ca 300 avslutande sidorna, men gör man det har man en på gränsen till perfekt uppväxtskildring. Visst är det skrämmande, men mest av allt ändå sorgligt och fantastiskt. Det känns in i hjärterötterna, länge.

Salem’s lot (Staden som försvann)
Inte en fantastisk bok, men ändå bitvis glimrande. Bra och stilbildande i vampyrgenren, ibland också hjärterotsdragande uppväxtskildring och en berättelse om sorg så stark att man går sönder.

On writing (Att skriva)
En av de allra bästa böckerna om skrivande. Som en extralång variant av de där också i normala fall babbligt långa för- eller efterorden som jag älskar så mycket.

The stand (Pestens tid)
Jag gillar den här postapokalyptiska sagan bäst när den är apokalyptisk, när smittan sprider sig och de vandrar. Sen blir det lite mycket, men det är ändå bra hela vägen igenom.

Misery (Lida)
Här är det bra på riktigt, från början till slut, inga svackor, ren skräck rakt igenom. Annie Wilkes…

Dolores Claiborne
Mörk, hemsk och vardaglig kvinnoskildring som jag nästan inte kan förstå hur jag kunde leva utan så länge.

Böcker jag vill läsa snart

  • Bag of bones (Benrangel)
  • Maratonmarschen (Efter som jag ju inte är säker på att jag verkligen läst hela, och om jag gjorde det är det hög tid för ett återbesök)
  • Duma Key
  • 22/11 1963

Har ni något ni vill tillägga till listan över Stephen King-böcker jag bara måste läsa?

Jag snackistipsar hos SelmaStories

Om du vill bli lite tipsad om böcker som det kan tänkas att det blir lite snack om i höst kan jag rekommendera ett besök hos SelmaStories. Jag och ett gäng andra bokbloggare gissar nämligen lite kring just snackisar där just nu, alla tips hittar du här. Jag valde dessa tre och skrev följande om varför:

Krokas av Elin Olofsson: En bok som många kommer läsa under hösten, Elin Olofssons skildringar av människor i glesbygd är alltid gripande och relaterbara. Den här gången är jag extra glad över att hon skrivit en roman som utspelar sig i efterkrigstidens Sverige, så historisk har hon inte varit sen debuten Då tänker jag på Sigrid.

Långt fall av Denise Mina: I Långt fall fördjupar sig deckarförfattaren Denise Mina i ett verkligt mordfall från 1950-talets Glasgow. Boken bör hamna på mångas favoritlistor i höst, inte bara för att Denise Mina hänger på true crime-trenden utan främst för att hon gör det så bra.

Det goda folket av Hannah Kent: En djupt efterlängtad bok av alla oss som föll handlöst för hennes En mörderska bland oss härom året. Också den här gången utspelar sig berättelsen i ett litet samhälle i förgången tid vilket förstås bådar gott för alla oss som längtat.

Dolores Claiborne av Stephen King

Egentligen började det lite besvärligt när jag först kom att umgås med Dolores. Jag försökte lyssna på henne, en inläsning av Frances Sternhagen som i och för sig var smått fantastisk, men när jag insåg hur boken var upplagd insåg jag också att det inte var görbart att fortsätta med lyssnandet. Det finns inga kapitelindelningar i Dolores Claiborne, inga andningspauser. Det är bara en enda lång, malande berättelse. För att det måste vara så, för att det är så Dolores redogör för vad som hände. Som läsning är det fenomenalt, som lyssning för intensivt och jobbigt. Så när jag la ner ljudbokslyssnandet och tog mig an boken istället blev det något helt annat.

Tack och lov för det, Dolores Claiborne är ännu en av dessa riktigt bra King-skapelser. Den är ännu ett exempel på att han visst kan avsluta en berättelse och inte tvunget måste trassla in sig några meningslösa hundra sidor först. I Dolores Claiborne är det precis noll onödiga sidor. Det är befriande.

Jag gillar Dolores och Vera, de är den där typen av bitchiga, kantiga fruntimmer som jag lätt tar till mitt hjärta i bokform. Här är de också oerhört sorgliga. Och otursamma. Jag ägnar halva boken åt att längta till att Dolores ska göra det hon måste. Sen ägnar jag resten av boken åt att förstå vad det innebär att ha gjort något sådant. Stephen King skriver så snyggt om gränser man inte får passera, hur mycket man än tycker att det är befogat. Jag tror att alla hejar på Dolores och kan förstå att hon agerar som hon gör, men när det väl är gjort står hon ändå där ensam med att ha gjort det. 

Den här boken handlar om skuldkänslor och sorg, om fasansfulla beslut och mardrömmar. Den handlar om att tvingas in i situationer och sen tvingas ta ansvar för dem. Jag älskar att Dolores Claiborne är ett porträtt av två säregna kvinnor där alla män på sin höjd är bifigurer. 

Det finns mycket att tycka om med Dolores Claiborne, kvinnan såväl som romanen.

DOLORES CLAIBORNE
Författare: Stephen King
Förlag: Legenda (1993)
Översättare: Lennart Olofsson
Köp den t.ex. här eller här.

Krokas av Elin Olofsson

När jag lagt undan Krokas efter att ha läst klart, när jag tagit en långpromenad i solen för att låta den sjunka in, då inser jag lite förvånat att det är Elsa jag kommer minnas. Det är nog till och med hon som fick mig att ta den där promenaden.

Elin Olofsson är bra på mycket, men allra mest tycker jag ju om hennes sätt att beskriva landsbygden och dess kvinnor. De där kvinnorna som är lite knepiga och hårda och liksom vassa. Som rätt många av de kvinnor jag växt upp med, och (lite mer än jag vill erkänna) som jag. Som Gun-Britt i Gånglåt och Sigrid i debuten Då tänker jag på Sigrid. Här är det Elsa. Det går att förvillas att tro att Uli, tyskan som kommer till Krokom för att hitta sanningen (eller vad det nu egentligen är hon är ute efter), som är viktigast. Hon är en så sprudlande personlighet, med många synliga problem och en osläcklig lust till livet. Men det är Elsa och hennes beslut som dröjer sig kvar. Hon är en ordentlig människa som agerar utanför ramen, utifrån gammal hederlig, motvillig, medmänsklighet. Jag älskar civilkuraget som ligger i att inte riktigt veta varför man gör som man gör och ändå göra det för att man måste.

Bortom Elsa och Uli är jag också väldigt nyfiken på ganska många i Elin Olofssons Krokom, som Forsen, Tora och gubben Olsson till exempel. Jag hade gärna läst lite mer om dem, boken kunde ha varit längre, eller fler…

Det är alltid lite småjobbigt att läsa nytt av en favoritförfattare, hur håller man nere förväntningarna för att slippa bli besviken? Med Elin Olofsson har jag nog nu ändå lärt mig att jag kan släppa oron, hon levererar alltid. Jag känner mig trygg i hennes sällskap vilket alla mina Elsa-egenskaper applåderar. Vi lite knepiga och småvassa fruntimmer gillar sånt man kan lita på.

KROKAS
Författare: Elin Olofsson
Förlag: Wahlström & Widstrand (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Innan väggen av Anna Voltaire

Innan väggen är en bok som behövs. För alla oss som hittat vägen genom väggen, alla som är påväg mot den i högsta fart och faktiskt också för dem som är i sin allra mörkaste tröttfas (det finns en punktlisteformad sammanfattning i början).

Det intressantaste med att läsa böcker om utmattning nu är för mig att se hur många vägar in i det som finns, och ändå är det precis densamma. Anna Voltaire är läkare och skriver om sin egen erfarenhet som utmattad. Jag är bibliotekarie (en för den oinsatte möjligen förvånansvärt vanlig yrkesgrupp i utmattningsskaran) och lever delvis ett helt annat liv. Jag har två barn och inte sex stycken som Anna har. Jag har också till skillnad från Anna begåvats med en synnerligen förstående och jämställd man. Men jag känner igen allt ändå. För det är svårt att få folk att förstå att den där människan de levt med hela livet inte längre klarar av att de pratar i samtalston, hur skulle någon kunna begripa? Jag har också kommit dithän att jag kan känna igen orsakerna till varför det blev som det blev, när jag kraschade begrep jag ingenting, jag gjorde ju inte mer än någon annan. Men nu kan jag se att jag gjorde massor, la väldigt mycket tid och tänk på jobbet. Jag ville blogga massor och bra och läsa allt det där nya (och gamla) för att ha något att blogga. Jag var också tvungen att träna och hålla vikten och se till att alla läxor var gjorda och att alla lappar var lästa och ihågkomna. Jag har kommit att inse att jag ägnat väldigt mycket energi åt att komma ihåg precis allt åt alla (till stora delar helt oombett dessutom), nu betalar jag priset genom att komma ihåg precis ingenting ens åt mig själv. Och det är faktiskt riktigt skönt… Jag gjorde kanske inte mer än många andra, men det var likväl för mycket, för mig.

Jag äskar hur Anna Voltaire inte väjer för det som är livsfarligt mörkt med utmattning. Hur hon kan skriva att “Jag började för första gången i mitt liv tänka att det inte var så särskilt roligt att leva” (s 36). Jag har försökt formulera det själv utan att folk ska tro att jag ville ta livet av mig. Det var inte så dramatiskt, men det var livsviktigt att inse. När livet inte är roligt längre, när man helst bara vill lägga sig ner och sova och det kvittar lika om man vaknar igen eller inte, då har det gått för långt. Jag tycker också om hennes funderingar kring begreppet skör, jag tänker också på mig själv som just skör i mitt tillfrisknande, men jag gillar det inte. Jag är ju så himla stark. Men just nu är jag också skör, jag övermannas ofta av alla de där känslorna som jag inte kände under lång tid. Det är inte så konstigt egentligen.

Anna Voltaire lever ett liv helt olikt mitt och ändå känner jag igen nästan allt. För att utmattning förenar kanske. Och det tror jag är en viktig lärdom, det är viktigt att vi inte känner oss ensamma i det här för ur ensamhetskänslan kommer skammen. Och skammen ska vi hålla väldigt långt ifrån oss, den har jag också ägnat alldeles för mycket tid, och ingenting har den gett mig tillbaka. Den har helt enkelt ingen plats i ett tillfrisknande. 

Innan väggen ger mig igenkänning och styrka i ett sorts tillsammanskap. Den ger också praktiska, oerhört enkla och lättbegripliga, råd till den som letar sådana alldeles i början av utmattningen. Det är en bok som behövs, inte minst för den svarta humorns skull, vi måste kunna skratta åt eländet också när vi umgås med det som mest intensivt.

INNAN VÄGGEN: EN UPPLYFTANDE BOK OM UTMATTNING
Författare: Anna Voltaire
Förlag: Ordberoende förlag (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

En enastående karriär av Martin Engberg

Fy sjutton vilken jobbig bok! Inte bara är huvudpersonen en sån där hemsk person som gör precis allt jag högljutt ber honom ge sjutton i, boken väcker en massa minnen också.

Huvudpersonen heter Jonas och när vi först möter honom sitter han i ett seminarierum på Humanisten (hem till humanistiska fakulteten på universitetet) i Göteborg och genomlider sitt slutseminarium. Det går åt skogen och sen går det mer och mer åt skogen därifrån. Det är misslyckat doktorandliv och extrajobb på biblioteket för hela slanten. Rätt många skopor känna igen för mig alltså.

För några år sen var jag ju faktiskt doktorand på Humanisten i Göteborg (tack och lov inte på litteraturvetenskapliga fakulteten som är Jonas hemvisst, då hade jag nog inte klarat att läsa). Vissa saker kan jag känna igen rakt av, jag har också suttit i seminarierum och känt mig misslyckad. Det avrättningslika mötet där vi diskuterade mitt avhandlingsmanus för sista gången var tack och lov inte offentligt, det bar mer formen av ett utvecklingssamtal där jag fick veta hur oduglig jag var, hade det gjorts inför publik hade jag nog också lagt mig rakt ner på golvet och vägrat resa mig, som Jonas gör. Jag har inte varit i närheten av det hemska handledarträsk som Jonas sitter fast i (långt därifrån, jag hade turen att begåvas med synnerligen kompetenta och stöttande handledare), men jag vet om andra som inte lyckats få någon form av uppmuntran och stöd från sina handledare. Jag kan nästan förstå Jonas reaktion på situationen (man är väldigt utlämnad till sin handledare som doktorand), men verkligen bara nästan. Jonas är över huvud taget en person man kan känna en smula förståelse för rätt ofta, men bara en smula och bara en stund, sen gör han något superdumt. Jonas är inte en person att tycka om.

Många minnen, och mycken tacksamhet över sånt jag inte känner igen drar den här boken fram. Och det är rolig, men småjobbig läsning. Småjobbig särskilt om man är som jag att man har svårt med den där sekundärskammen. Men det är välskrivet, rappt, detaljsäkert och intressant, särskilt under första halvan av boken, sen tappar den tyvärr lite av fart och styrsel. Jag vet inte hur någon som inte varit insyltad i det akademiska ställer sig, men jag tänker mig att det här är rätt allmänmänskliga grejer, lätta att föra över på andra arbetsplatser. Ni kan alla bära med er i läsningen att jag försäkrar att det kan vara lite såhär, kanske till och med mycket såhär, men samtidigt inte alls.

EN ENASTÅENDE KARRIÄR
Författare: Martin Engberg
Förlag: Norstedts (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Anna på Kulturkollo

Att läsa om utmattning som utmattad

Jag har skrivit om min upplevelse av att läsa, och inte läsa, skönlitteratur i samband med mitt utmattningssyndrom. Idag tänker jag titta på en annan aspekt av det, faktasökandet.

Allra först
I den totala akutfasen tror jag inte att man ska läsa något. Ingenting alls. Min terapeut sa till mig “googla inte utmattningssyndrom” och det gjorde jag ju ändå förstås, men tack och lov orkade jag inte läsa så mycket då (jag minns fortfarande frustrationen över att ingen kunde skriva korta, korta texter med handfasta råd till mig, allt jag hittade var en avhandling i fulltext…) Där först i början måste man försöka släppa taget och kontrollen (och det är ju just det man inte förmår, men ändå…). Då behövde i alla fall jag hitta mitt fokus, inte andras.

Efter en stund
Här (efter några månader) läste jag Väggen av Pia Dellson och den var ren och skär igenkänningen. Väggen var viktig eftersom den bevisade att jag inte var ensam, den tog upp skammen och skuldkänslorna jag brottades med och allt annat som var så tungt att bära på egen hand. Hade jag läst den för tidigt hade den möjligen skrämt mig, nu kände jag igen allt om att bli och vara sjuk och kunde ta in hur det kunde bli att jobba sig till friskhet igen.

På väg tillbaka
När jag började jobba igen vaknade behovet av att ta till mig råd från andra. Hur börjar man jobba, hur fortsätter man jobba, hur hanterar man en åkomma som aldrig verkar ta slut, hur överlever jag återfallen som kommer precis när som helst? Under den här tiden läste jag både bra och dåliga böcker. Den värsta, som jag inte borde läst eftersom den inte var för en sån som mig där jag befann mig då var Hjärnstark. Jag läste inte hela, men det där med fysisk träning som nyckel och livsviktig och livsfarlig att lägga undan var verkligen inte bra för mig. Jag orkade promenera och behövde få vara lite stolt över det, jag behövde inte veta att min hjärna skrumpnar till ett russin för varje löptur jag inte tar. Det är säkert inte det som står i boken, men så läste jag den då.

En favorit har Aleksander Perski, stressforskare och chef på stressmottagningen i Stockholm blivit. Jag har läst två av hans böcker.

Ur balans är en väldigt bra faktabok om stress. Men den är skrämmande, den bör man inte läsa förrän man är lite mer tillbaka i verkligheten igen, eller kanske allra helst innan man hamnar bortom så man inte behöver göra det. Det är också en bra anhörigbok tror jag. Boken skrevs 2002, mycket av det han ser som framtida praktiker hoppas jag används idag. Den största vinsten med den här boken är perspektivet, att den visar att utmattning funnits så länge det funnits människor i stress och förändring, det har bara existerat under olika namn. En annan stor fördel är lugnet. Det är livsviktigt att försöka göra något åt detta samhällsproblem men det är ingen idé att jaga upp sig, typ. Och så skriver han en del om prestationsbaserad självkänsla.

Det här med prestation och duktighet har han, tillsammans med vetenskapsjournalisten Joanna Rose, fördjupat sig i i Duktighetsfällan. Det är en oerhört intressant och stöttande bok som inte bara ger handfasta råd utan också sätter in oss duktisar i ett sammanhang, vi är många.

Jag har också läst Meningen med hela skiten av Nina Åkestam. Där finns en anekdot där val av pastasort i affären blev oöverstigligt, för mig var det utemat och det slutade med att min man fick bestämma, det kände som om jorden skulle gå under om jag valde och valde bort. Det gör det fortfarande rätt ofta men inte alltid längre. Jag känner också igen det här med att vara ”stum i hjärtat” och att förlora känsloförmågan, att stå ut med folk i allmänhet och att prestera för bekräftelse.

Det faller sig naturligt att också läsa alla artiklar jag dyker på i ämnet och det är nog både bra och dåligt. Det finns en stor erfarenhet, en stor förståelse för utmattning runt omkring oss, säkert för att alla känner någon eller några som varit där. Men det finns också ett skuldbeläggande, ett sparperspektiv och sånt som man inte behöver som utmattad. Det är alldeles nog att känna den egna skulden och bekämpa den, jag behöver inte också veta att jag ligger samhället till last.

Efteråt

Jag vet inte om det finns ett efteråt. För mig är det snart ett år sedan diagnosen, jag är tillbaka på jobbet, snart på heltid. Men jag är inte frisk och vet inte om jag kommer bli det på det sätt att alla symtom försvinner. Det är ok. Jag tror att mitt behov av att läsa om utmattning mattats, att jag nått någon sorts förståelse för vad som drabbade mig och varför. Jag har hittat mig själv mitt i allt det här som är syndrom och läkarintygskoder. Men samtidigt kommer jag nog fortsätta hålla lite koll. Till exempel recenserar jag snart nya Innan väggen här om någon vecka.

Är du intresserad av att läsa mer om utmattningssyndrom så kan jag råda dig att hålla utkik här framöver, det kommer mer väldigt snart.

Sommaren är död, länge leve hösten!

Sommarläsningshögar är alltid trevliga och mer eller mindre överambitiösa. Det här är min höstläsningshög. För visst är det väl ändå så att hösten är en ypperlig lästid?

Mitt George R. R. Martin-projekt symboliseras av första delen i serien, men jag tänker mig nog att läsa mer än så. Och så får det bli lite höstig Stephen King-läsning, Dolores Claiborne är påbörjad. 

Mycket nytt kommer det också förstås. Som en historisk true crime från Denise Mina som hunnit landa hos mig och ligger överst i högen, den är redan läst och recenserad här i onsdags. Höstens största längtbok är Elin Olofssons fjärde roman, Krokas som också ligger där. Och så blir det äntligen en fortsättning på Stephanie Tromlys Det är dags att inte freaka ut (Det är försent att vilja hoppa av)

Det finns en del som kommer men inte finns i min hög än också, som Margaret Atwoods (utöver nyutgåvan av Tjänarinnans berättelse förstås), Hjärtat stannar sist och Häxyngel. Om vi tittar på det engelskspråkiga så kommer Stephenie Perkins med nytt liksom Kristin Cashore. Cashores roman, Jane, unlimitedverkar riktigt lovande, jag kommer slänga mig över den om någon vecka när den finns här på riktigt. Och så är jag förstås nyfiken på John Greens Turtles all the way down.

Så läslivet behöver inte alls bli tråkigare för att sommaren lagt sig ner och dött, snarare tvärtom. Särskilt om hösten ska envisas med att vara såhär sjukt regnig…

Uppdatering: Boken längst ner är en av alla dessa varianter av Jane Austens Övertalning som jag läser – The one that got away av Melissa Pimentel.

Långt fall av Denise Mina

Titelns långa fall syftar till en särskild hängningsmetod som tillämpades på Barlinnie-fängelset i Glasgow i slutet av 1950-talet. En avrättningsmetod som hotade bli utgången av den oerhört uppmärksammade rättegången mot Peter Manuel 1958.

När Denise Mina ger sig på att skriva true crime blir det väldigt suggestivt och skrämmande. I vissa stunder är det som att sitta instängd tillsammans med huvudpersonerna och inse att man aldrig ska släppas fri. Till en början verkar fallet vara ganska rätlinjigt och begripligt men ju längre berättelsen framflyter står det allt mer klart att ingenting är enkelt, att alla är invecklade i varandra och att allt är fruktansvärt tragiskt. Det Glasgow Denise Mina skriver fram är den undre världens, det är smutsigt, fattigt och hopplöst, helt igenom hopplöst.

Jag gillar true crime när det är bra. Som i The Jinx eller His bloody project och tror jag allra helst när det är historiskt som här. Och jag tycker mycket om Denise Minas sätt att se och beskriva människor. Det här är en väldigt intressant och välskriven tolkning av vad som hände de där åren och i den där rättssalen. Det är en sorts sanning förstås, men mer än en gång tänker jag också på den där tidsresande kvinnomördaren i Flickor som skimrar (över huvud taget tänker jag rätt ofta på honom), så där finns någon slags magi också. Jag ser helt enkelt Långt fall som väldigt mycket mer än en redogörelse för ett mordfall, det är en inblick i ett samhälle. Och väldigt mycket handlar om förtvivlan och kvinnohat i det där samhället.

LÅNGT FALL
Författare: Denise Mina
Förlag: Forum (2017)
Översättare: Boel Unnerstad, originaltitel: The long drop
Köp den t.ex. här eller här.

Bäst of sommaren 2017

Dags att summera lässommaren (juni, juli, augusti) 2017. Jag måste sammanfattningsvis säga att den var väldigt lyckad. Flera riktigt bra böcker och till det en starkt nedtonad ambitionsnivå. De senaste åren har jag nått upp i 100 lästa böcker för året under de där sommarveckorna, i år var jag med vilje rätt långt bort från det. Jag har ansträngt mig för att läsa lite långsammare och inte nojat alls över de där dagarna, ibland veckorna, när jag inte läst en rad. Jag är glad för det. Och här kommer sommarens bästa, som höstläsningstips till dem av er som hittar något oläst i högen:

Huset vid Saint Pauls väg av Lise Tremblay

House of names av Colm Toibin

Domedagsboken av Connie Willis

Lida av Stephen King

The power av Naomi Alderman

Den sista resan av Jenny Diski

My name is Lucy Barton av Elizabeth Strout

My name is Lucy Barton av Elizabeth Strout

Jag vet som vanligt inte vad jag ska säga. När en bok är såhär gripande, intensiv och sparsmakad finns egentligen inte något kvar att tillägga.

Det jag älskar med My name is Lucy Barton är allt. Lucy, New York, majsfälten i samhället där hon växte upp, hennes bror som jag aldrig får lära känna, barnen som jag heller inte får mer än en känsla för. Jag älskar att livet får vara sådär som det är. Hur svåra, livsavgörande och omkullkastande saker ibland slutar att vara på liv och död med tiden. Hur det är möjligt att förlåta utan att någon ber om förlåtelsen. Jag älskar att det kan vara ok att en mamma inte kan säga “jag älskar dig”. Det är sorgligt, men så kan det vara. 

Lucy använder böcker för att lindra ensamheten, det känner jag igen från mina tonår. Det finns mycket annat jag också känner igen, och mycket jag kan relatera till utan att ha varit i närheten av det.

Jag berörs av Lucys föräldrar, de otillgängliga och förfärliga som utkämpar sina strider i tysthet. Mamman som inte förmår, men som reser till staden som skrämmer henne för att sitta hos dottern på sjukhuset. Pappan som ältar och lider hela livet, men aldrig förmår sig att berätta om krigsminnena. Över huvud taget finns det mycket här som inte berättas, vilket jag älskar. 

Det är lätt att tro att My name is Lucy Barton är en allt igenom mörk och depressiv roman, men så upplever jag den inte alls trots ämnena den kretsar kring. Den är snarare konstaterande, accepterande och väldigt fin. Det här är inte en roman som tynger, jag känner mig upplyft efter att ha läst den, befriad.

Och till sist, tusen miljoner tack till Lyran som tipsade om boken och sa att den var för mig – det var den verkligen!

MY NAME IS LUCY BARTON
Författare: Elizabeth Strout
Förlag: Penguin (2016)
Inläsare: Kimberly Farr

Den sista resan av Jenny Diski

Det är som att se en människa lösas upp i molekyler och spridas för vinden. Att följa Jenny Diskis döende är verkligen det, att uppleva hennes döende. Texten blir mer flyktig, fragmentarisk, nästan förvirrad mot slutet. Som om hon inte längre är där också innan hon går.

Anledningen till att jag över huvud taget valde att läsa den här boken stavas faktiskt Doris Lessing. Jag har läst lite Jenny Diski tidigare och gillat men aldrig fallit sådär handlöst för hennes böcker som många andra, men jag har heller inte läst ”klassikerna”. Doris Lessing har jag läst lite av och i sommar ägnade jag ju stor del av min lästid åt Den femte sanningen och jag upplevde att det fanns mycket av personen Doris bakom författarrösten. När jag då såg att Jenny Diski här skulle berätta om sin relation till Doris blev jag nyfiken. Inte minst för att Doris Lessing skrämmer livet ur mig.

Historien om den tonåriga Jenny Diski som tas omhand av den uppburna författaren är förunderlig. Hur Doris blir Jennys fostermor, hur hon lämnat två barn i Zimbabwe, skämmer bort/dominerar sin son och tar till sig problembarn som hon inte klarar av att hantera. Jennys Doris är precis sån som jag tänkt mig – komplicerad, domderande och rätt skrämmande. Det är ett sånt besvärligt liv, men ett liv.

Jag tycker att berättelsen om författarnas relation är intressant, men det är ändå Jenny Diskis kamp med vetskapen om den nära förestående döden som griper. Det torra konstaterandet av vedermödor kombinerat med den djupaste rädslan inför att hon inte ska finnas mer och sorgen över att inte få uppleva barnbarnen. Det är gripande och känns väldigt sant. 

Jenny Diski nämner Anthony Hitchens Mortality och jag tänker mycket på den när jag läser. De kompletterar varandra fint dessa dödsböcker. Jag tror att det finns något att lära sig om livet av dem som tvingas in i döden långsamt men för snabbt. Jag tror också att jag har något att lära av att jag nu när jag läst ut boken får veta att den heter In gratitude i originaltitel. Det outtalade, tacksamheten mot Doris, mot livet som det blev. Däri ligger en oändlig skönhet. En bitterljuv skönhet.

DEN SISTA RESAN
Författare: Jenny Diski
Förlag: Alfabeta (2016)
Översättare: Cecilia Franklin, originaltitel: In gratitude
Köp den t.ex. här eller här.

The Power av Naomi Alderman

Naomi Alderman har skrivit en roman som vänder på allt. Här ges flickor och kvinnor förmågan att styra elektrisk strömstyrka från sina kroppar. Snabbt förändras samhället. Och där i början, när flickor slår tillbaka mot sina plågoandar, när kvinnor kan skrämma männen bara genom att låta det bli känt vad de kan göra, då måste jag motvilligt erkänna att det känns bra. Jag njuter av att läsa om hur kvinnorna reser sig upp och slår tillbaka, eller förblir sittande men låter männen veta vad de skulle kunna om de ville. Det är lågt, men det är känslor djupt inom mig som triggas. Och det är meningen. Min reaktion är nödvändig för att jag ska begripa och reagera på det som kommer sen.

För nu när boken är utläst sitter jag här med en helt annan, nästan lite ny känsla. Allt är så sorgligt och fint komplicerat i världen, såväl den riktiga som den påhittade. Det finns massor av män som inte missbrukar sin makt och det finns massor av kvinnor som lever sina fulla liv. Och i en värld där kvinnor styr skulle det också finnas kvinnor som använde sin makt till det goda, och många som missbrukade sin. I dagar som dessa är det en lite svår vetskap att hantera, att det inte skulle bli bättre om vi bara vände på allt. Det skulle det inte. Ingen enkel lösning.

Det här känns som en bok sprungen ur den feministiskta vrede som väcktes i mig när jag läste Tjänarinnans berättelse. The power prövar tankarna ur den vreden och visar med all önskvärd tydlighet att de inte kan leda någonstans bra. Vreden måste få ta sig andra uttryck, vi kan inte leva med den.

Naomi Alderman skriver fantastiskt levande och bra, och smart. Oj oj vad smart det är att använda min egen vrede mot mig sådär. Dessutom är det fruktansvärt obehagligt i vissa stycken, de där scenerna i norr påminner till exempel på ett fruktansvärt sätt om Cormac McCarthys Vägen när den är som allra, allra värst. 

Men det allra viktigaste är kanske ändå hur det där omkullkastandet och rollombytet gör vardagsrädslan tydlig. Det där som många av oss kvinnor lärt oss om att inte röra oss på vissa platser, att inom sig veta att människor man möter kan vilja en illa. När det sipprar in i männens liv känns The Power som ett viktigt försök att öppna nya dörrar, att ge chansen till förståelse av något så abstrakt som strukturer och vad vi har kommit att acceptera. The Power säger mer om här och nu än vad man först kan tro, och den gör det väldigt klokt.

THE POWER
Författare: Naomi Alderman
Förlag: Penguin (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

Lida av Stephen King

Å herregud!

Det är väl ungefär det jag har att säga efter att precis ha lyssnat färdigt på Lida. Å herregud!

Efter detta konstaterande vill jag göra ett annat. Lida är den första bok av Stephen King där jag upplever att han håller ihop det hela vägen, inga konstiga spindlar och barnsexorgier över 300 sidor, inga utdragna avslutningsstrider, ingenting onödigt. Bara ett slut. Och det är troligen det som gör Lida till en av de mest skrämmande böcker jag någonsin läst.

Uppbyggnaden är magnifik. Till en början stör jag mig lite, lite på hur Paul Sheldon beskriver Annie Wilkes, som någon sorts hondjur. Sen utvecklas hon till det mest fantastiska monster jag skådat och då blir Pauls upplevelse mer intuition och rädsla än något annat. Annie Wilkes är fasansfull, jag är sjukt rädd för henne genom hela boken (och lite fortfarande faktiskt), jag älskar henne som karaktär!

Lida blev sommarens King, den blev ljudbok och löpnings/promenadsällskap, men sista timmarna satt jag ändå andlös i soffan och bara hängde med. Med klappande hjärta. Om man bara ska läsa en Stephen King-bok en sommar så känns Lida som ett ypperligt val.

Å herregud ändå…

LIDA
Författare: Stephen King
Förlag: Bonnier Audio
Inläsare: Hanna Schmitt

Domedagsboken av Connie Willis

Den 25 juni 1996 befann jag mig i en bokbod i Byxelkrok på Öland. Där hittade jag en bok som talade till den blivande historikern i mig, en bok som med säkerhet var det enda jag läste bortom Sagan om Isfolket den sommaren. 

Den här sommaren bestämde jag mig för att det var dags att återbesöka de tidshoppande historikerna i Oxford och de digerdödshemsökta människorna i byn där en av dem, Kivrin, landar.

På baksidan av Domedagsboken finns en blurb från New statesman som lyder: ”En av de mest osentimentala men samtidigt mest gripande vackra romaner jag läst på många år” och precis där landar jag också. Jag älskar det osentimentala, Kivrins till en början nästan kyliga betraktande av de människor hon kommer till. Hon är den praktiserande historikern som sänts tillbaka i tiden för att studera, undersöka, inte för att involvera sig och känna. När hon börjar bry sig om dem och till och med älska dem sker det omärkligt och utan att uttalas, precis samtidigt och som det sker för mig när jag läser. När sedan katastrofen, helveteskvalen, är över henne och dem blir hennes kamp först ursinnig sedan uppgiven och nästan katatonisk, som den måste bli.

En av anledningarna till att jag läste om boken var att bestämma en gång för alla om jag tycker att min pestintroduktion är bättre än den som många andra framhållit, När pesten kom (av Jill Patton Walsh) som jag läste i våras. Det var förstås en risk, tänk om jag inte alls gillade Domedagsboken den här gången… Men det gjorde jag tack och lov. Väldigt, väldigt mycket, kanske mer än jag mindes till och med. Jag vet inte vilken av böckerna som är bäst, de är bra på samma sätt, osentimentala och gripande och fasansfulla. Möjligen är ändå Domedagsboken lite mer av en bladvändare, men kanske är det så att jag när jag tänker det bortser från att den är lite långsam (i nutidsdelarna) i början bara för att den sen under sista tredjedelen, när mörkret sänker sig, blir så vanvettigt bra. Jag nöjer mig med att säga att alla ni som älskat När pesten kom bör kunna älska Domedagsboken lika mycket.

Jag läste del tre (Blackout) om Oxfordhistorikerna förra vintern men tänker nu fortsätta med del två To say nothing of the dog innan jag tar reda på hur allt slutar.

DOMEDAGSBOKEN
Författare: Connie Willis
Förlag: Bra böcker (1994)
Översättare: Evastina Törnqvist, originaltitel: Doomsday Book
Första delen i serien Oxford time travel. Jag har också läst del tre Blackout

40

Idag fyller jag massor av år och har bestämt att det minsann inte bara är jag som ska få presenter. Därför föräras ni här en lista över böcker jag tycker är riktigt bra och som jag helt enkelt vill ge er som lästipspresenter. Jag har valt bort sånt som jag redan tjatat nog om (som Wolf hall...) och sånt som är aktuellt och omskrivet överallt annars ändå. Allt är testat och godkänt, en bok för varje år jag firar idag (om jag inte lyckats räkna fel). Grattis! 

 

Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie

Kattöga av Margaret Atwood

Flickor som skimrar av Lauren Beukes

Ondvinter av Anders Björkelid

Allt som återstår av Elin Boardy

Svart dam av Maria Fagerberg

Min skugga av Christine Falkenland

Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvall

Syndavittnet av Mattias Hagberg

The Carhullan army av Sarah Hall

Väggen av Marlen Haushofer

Mortality av Christopher Hitchens

We have always lived in the castle av Shirley Jackson

Sent i november av Tove Jansson

The wake av Paul Kingsnorth

Barabbas Pär Lagerkvist

Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf

Mig äger ingen av Åsa Lindeborg

Ormens väg på hälleberget av Torgny Lindgren

Viskningarnas borg av Carole Martinez

Himlen i Bay City av Christine Mavrikakis

Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami

Himlen börjar här av Jandy Nelson

Då tänker jag på Sigrid av Elin Olofsson

The language of dying av Sarah Pinborough

Teaching my mother how to give birth av Waran Shire

The Terror av Dan Simmons

Station eleven av Emily St. John Mandel

Genom natten av Stig Sæterbakken

Vägen mot Bålberget av Therese Söderlind

Eftersom ingenting varar av Laurence Tardieu

Om det var krig i Norden av Janne Teller

Jagannath av Karin Tidbeck

En lång vinter av Colm Toibin

Hägern av Lise Trembley

Flickan och skulden av Katarina Wennstam

God natt, oktober av Valle Wigers

Lighthousekeeping av Jeanette Winterson

To the lighthouse av Virginia Woolf

Feberflickan av Elisabeth Östnäs

 

Den femte sanningen/The golden notebook av Doris Lessing

all mental sundhet kommer an på detta: att det bör vara en glädje i att känna en mattas grova struktur under släta fotsulor, en glädje i att känna värme träffa huden, en glädje att stå upprätt och veta att kroppens leder fungerar obehindrat under kött och hud. Om detta försvinner då försvinner också livstron. (s. 495)

Sommarens stora läsprojekt var utan tvekan Doris Lessings klassiska mastodontverk Den femte sanningen (som jag läst på engelska i e-boksform och i svensk pappersbok parallellt). Det var en massiv bit litteratur som verkligen bjöd på motstånd, särskilt i början, men sen också gav rätt riklig belöning. Jag ska inte säga att det på något sätt är min nya favoritbok, men jag är glad att jag läst den. Inte minst med tanke på hur min läsförmåga såg ut för några månader sen.

Den största uppenbarelsen under läsningen var hur mycket jag tycker om att ta mig tid med långsamhet. Och hur mycket jag saknat det. Jag vet inte när jag lät en bok ta sin egen tid på det här sättet senast. Jag hoppas på att hitta nya böcker som förtjänar och kräver det.

Jag är förtjust i metanivåerna här, hur jag fortfarande är osäker på vad den egentligen handlar om. Doris Lessing skriver i ett efterord att hon ville skildra tidsandan (sent 1950-tal) och att hennes fokuspunkt var sönderfall (i samhället, relationer osv) och att historien berättas som den berättas på grund av det. Jag kan absolut se det, men för mig blir nog kontentan den som återfinns i citatet ovan. Ingen av Lessings karaktärer ägnar sig egentligen åt att njuta livet. De misshandlar sig själva, gör allt svårare än det är och slänger sig in i relationer som är uppenbart skadliga för dem. Det är väldigt sorgligt alltihop. Och förstås lätt att känna igen. Vill man läsa mer om såna människor kan man för övrigt med fördel ge Gun-Britt Sundströms Maken några timmar. Jag känner detsamma inför Den femte sanningens människor som Makens, en djup irritation blandad med ömhet. Och en förhoppning om att de liksom jag ska bli lite bättre på att känna värmen träffa huden.

DEN FEMTE SANNINGEN/THE GOLDEN NOTEBOOK
Författare: Doris Lessing
Förlag: Forum (1982)
Översättare: Mårten Edlund, originaltitel: The golden notebook
Läs mina rapporter från läsningens gång här och här och här