Hopp av Rebecca Solnit

Allt handlar om perspektiv. När jag förtvivlar inför samtiden har jag ofta tappat sammanhanget. Det är på många plan illa nu, men mycket har ju faktiskt också blivit bättre.

Rebecca Solnit skriver kraftfullt. Jag minns fortfarande hur jag nästan slogs till marken av Män förklarar saker för mig. Här, med Hopp, lyfts jag snarare mot himmelska höjder. Jag blir så lycklig av att läsa hennes funderingar om folkliga rörelser, revolutioner och kraft. Om förändring och titelns hopp. Helt uppfylld blir jag.

Det är också fint att påminnas om den tid hon skrev boken i. Jag minns hur jag själv var helt förtvivlad över att George W Bush blev omvald som president, hur han var den värste president jag kunde tänka mig. Det var tider det…

Solnit skriver att när vi drabbas av förtvivlan är det ofta så att hoppet förlamats. Så kan jag ofta känna, att något i mig frusit till is, det kan vara hoppet. I dagar som dessa rör det dock på sig, det vaknar igen. När jorden skakar under våra fötter så som jag känner att det gjort med #metoo-styrkan i höst. Bara att kunna tänka tanken att det kan vara nu patriarkatet rämnar är svindlande, bara tanken väcker hoppet. Jag vågar hoppas på en bättre värld för oss alla (för självklart vinner också männen på att patriarkatet faller). Det är en fantastisk känsla, jag har saknat den.

HOPP
Författare: Rebecca Solnit
Förlag: Ordfront (2017)
Översättare: Helena Hansson, originaltitel: Hope in the dark – untold histories, wild possibilities
Köp den t.ex. här eller här.

Boken och hoppet är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.

31 bra saker: Poesi

Det känns som att jag mött poesin på nytt i år. Som tonåring andades jag det poetiska, läste och skrev oavbrutet, likaså i tjugoårsåldern, men sen tappade jag det.

I år har jag lyssnat på poesin istället för att läsa den och det har varit lite av en uppenbarelse. Emily på höstpromenaden, Tomas vardagsrum i mitt sovrum och en grön bänk i Paris precis bredvid ForshagaAthenas ursinnesdriv och Agnes sökande.

Det här är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.

Nej är inte nog av Naomi Klein

En av anledningarna till att jag tycker så mycket om att lista bra saker är att tiden är ur led, världen är galen och ibland är det svårt att orka. Det behövs hopp om framtiden för att orka tänka på den och i en värld av tvångsutvisningar, vardagsrasism, sexism och Donald Trump är det faktiskt svårt att navigera och leva. Jag har dukat under för hopplösheten mer än en gång och jag vill inte glömma att min utmattning också delvis sprang ur samhällelig depression. Någon har talat om en avgrund som plötsligt öppnar sig framför en och blottar hur förfärligt allt faktiskt är.

Nästa år är det riksdagsval. Med tanke på hur det har varit de senaste gångerna vill jag bara lägga mig ner och gråta och ge upp bara tanken snuddar vid mig. Så kan jag förstås inte ha det. Jag måste jobba på att greppa tag i hoppet när det visar sig.

Under hösten visade det sig bland annat i Naomi Kleins förklarande och uppviglande bok om Donald Trumps existens, Nej är inte nog: så står vi emot Trumps chockdoktrin och skapar en ny värld. Hade den bara innehållit förklaringar om hur Trump kunde vinna (och hur Hilary Clinton och Bernie Sanders egentligen kunde förlora) och hur vidrigt mycket värre det blivit sen dess hade jag inte stått ut. Men Naomi Klein ägnar stort utrymme åt tanken om motstånd och hur det kan se ut. Goda exempel i historien och i nutid, det som kokar ner i solidaritet och tillsammansskap. Vi måste helt enkelt vårda hoppet och tron på att vi kan förändra tillsammans. Att vi är många som vill klokt istället för upp över väggarna galet. Att det finns godhet och sans också.

Och allt det där tror jag ju på. Jag blir glad över #jagärhär varje dag och att Vi står inte ut-rörelsen finns. Jag blir glad och sparar det i hjärtat som juveler varje gång jag tvingas att stå upp i vardagen och får understöd. Det finns så många kloka och varma människor därute, så många att sätta hopp till. Men jag vill ha mer! Hur gör du för att bevara hoppet och hur planerar du att överleva valrörelsen 2018?

NEJ ÄR INTE NOG. SÅ STÅR VI EMOT TRUMPS CHOCKDOKTRIN OCH SKAPAR EN NY VÄRLD
Författare: Naomi Klein
Förlag: Ordfront (2017)
Översättare: Joachim Retzlaff
Köp den t.ex. här eller här.

Hopp är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.  

31 bra saker: Serier, serier och serier

Mitt serieläsande brukar gå i vågor, dels beroende på vilka favoritförfattare som ger ut nytt och dels beroende på vad som kommer med kulturrådsboklådorna till biblioteket (det är jag som går igenom dem och bestämmer vad vi ska behålla och inte, serierna brukar jag vanligen alltid behålla, lägga in och låna hem). I år var läsperioden hösten. Mats Jonssons senaste skrev jag om igår och Nanna Johanssons Naturlig skönhet var också en sån där ny och given. Liksom Vei även om jag var sen på bollen. I kulturrådshögen hittar jag mer sånt som jag förvånas över, sånt som är nytt för mig. Där hittade jag i år bland annat Hjärnan darrar (som jag inte hunnit skriva om), Kaninhålet (och Synd, men den var inte ny, bara bortglömd i läsplanen).

Utmärkande för serier är att när de är bra så väcker de känslor i mig som romaner väldigt sällan når in till, det är intressant det där… Har du någon serie att tipsa mig om, någon favorit jag kanske missat?

Det här är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.

Nya Norrland av Mats Jonsson

Det finns några författare som jag tycker väldigt mycket om, flera av dem är serieskapare och en av dem är Mats Jonsson. Jag vet inte om det har med formatet att göra, men de som är riktigt bra på att skapa serier når verkligen ända in.

Av Mats Jonsson har jag läst nästan allt, jag har Pojken i skogen kvar men jag jobbar på det. Hey princess och Mats kamp läste jag några dagar när jag låg typ dödssjuk i lunginflammation för sex år sen (så lunginflammationsincidenten i den här boken går mig icke förbi, trots att den bara utgör en ruta), bara en sån sak.

Nya Norrland är allt det där jag älskar med Mats Jonssons författarskap. Det är vemodet och skarpblicken, det självironiska och det djupt politiska. Jag älskar det djupt politiska, säkert, men ändå bara delvis, för att det sammanfaller väldigt väl med mitt politiska (vänster, förvirrad nymedelklass). I Nya Norrland handlar det mycket om avfolkning och bygder som förändras, Mats Jonssons eget Bollstabruk men samtidigt också så många orter som byggts upp kring ett bruk och blomstrat men inte längre. Som platsen jag kommer ifrån. Jag tycker verkligen om hur han beskriver de där dubbla känslorna. Även om jag är mer hatisk i min efterkonstruerade dom över min barndomsort så bär jag samtidigt på en nostalgisk kärlek till platser, minnen, dofter, hus och människor där.

En annan sak som Nya Norrland gör bra är att prata klass. Den delen väckte också en massa tankar om hur viktigt klass varit för mig sen jag flyttade hemifrån. I det akademiska var det oerhört viktigt, att doktorera som arbetarklass är en pionjärsyssla och det märks. Inte minst på det där självklara självförtroendet man sällan får med sig från ett arbetarklasshem, vad ska man med det liksom.

Det är en fördom att man kan snabbläsa serier. Eller det är det förstås inte, man kan såklart göra det, men det är dumt. Nya Norrland tog mig flera veckor, för att det är så tätt och för att den kräver så mycket eftertanke.

NYA NORRLAND
Författare: Mats Jonsson
Förlag: Galago/Ordfront (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Nya Norrland är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.

Bibliotek av Ali Smith

Till att börja med – det här är en mycket märklig läsupplevelse. Inte dålig eller upprörande, men märklig. Så många frågor. Att mellantexterna, där människor vittnar om sina biblioteksupplevelser, handlar om just bibliotek råder det ingen tvivel om, men hur hör novellerna ihop med det? Är det för att de handlar om ord, skrift, betydelsen av bildning som de hör dit under rubriken? Jag vet inte. Och behöver egentligen inte veta, det är fullt nog att få fundera kring det en stund.

Novellerna är lite udda, en del begriper jag inte alls eller så förstår jag men gillar inte, andra älskar jag sanslöst. Som Annanstans, den är en glimrande juvel. Jag brukar mäta novellsamlingar utifrån om de innehåller en novell som förändrar min värld, Annanstans är en sån novell. Och I gräset (om barnet med blommorna), så lågmält och fantastiskt bra.

Rakt igenom måste jag säga att jag tycker mycket om det skruvade och märkliga, det som jag uppfattar som Ali Smiths röst och ton. Hennes Flicka möter pojke var också lite speciell, och underbar. Hon känns fri och befriande.

En liten fråga om de där anekdoterna dock, hur kommer det sig att de alla (nästan) handlar om barndomsminnen*? Det är ofta så, jag minns särskilt en serie i DN häromåret där kända svenska berättade hur viktigt biblioteket varit för dem som barn. Är det ingen som besöker biblioteken i vuxen ålder som kan tänkas skriva något om det? Är det därför biblioteksdebatten som förs av tyckare i tidningarna blir så konstig hela tiden, för att inte heller tyckarna satt sin fot på biblioteket sen de var barn? Då har vi nog faktiskt ett större problem än vi är medvetna om. 

* Jag tycker naturligtvis också att barns och ungdomars upplevelse av biblioteket är superduperviktigt, viktigast till och med. Mina starkaste biblioteksminnen är förstås också från ung ålder. Men om det ska bli bra så måste vuxna bry sig om bibliotek också för sin egen skull. Och de måste gå dit.

BIBLIOTEK
Författare: Ali Smith
Förlag: Atlas (2017)
Översättare: Niclas Nilsson, originaltitel: Public library and other stories
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket

Det fria ordet av Johannes Klenell

Såhär är det med mig – jag kan lätt hänga upp mig på detaljer på ett helt orimligt sätt. Som namn i romaner till exempel… Jag fick lov att bråka med mig själv rätt rejält för att stanna kvar i Det fria ordet efter att ”Older Slang” och ”Edvin Metafor” introducerats. När jag tog mig vidare var jag fast, men jag måste ändå nämna det för att säga att det var väldigt nära att jag gav upp boken  (läs: slängde den i väggen). Och det hade varit väldigt synd.

Huvudpersonen Jonas delar det med mig att han kommer från en mindre ort i Värmland, inte samma ort, men nära nog. Det är inte mycket som handlar om det här, men det är likväl ännu en detalj, en som till skillnad från namnen, höll mig kvar. Och det där med att komma tillbaka och allt är bekant men annat känner jag igen liksom den där särskilda sortens isolation som kan uppstå på en ny (oändligt stor och folkrik) plats.

Det fria ordet, det vänsterorienterade mediehus där Jonas får jobb (eller vad det egentligen är som händer, det är oklart för alla inklusive Jonas) är naturligtvis Ordfront. Guano är Galago (där Johannes Klenell är/har varit redaktör). I alla fall någon sorts Ordfront och Galago. Jag som var en av de där prenumeranterna som försvann under de där åren som beskrivs känner igen en del utifrån och känner nästan ett knip av skuld i hela soppan. Och jag förfasas förstås, det är så klaustrofobiskt där i förlagskorridorerna. 

Jag gillar Det fria ordet (trots Older och Metafor), och allra mest för samhällsanalysen och beskrivningen av ett samhälle i förändring. Den konstaterande, uppgivna, men samtidigt vassa analysen av framförallt vänstern (men också allt det andra) ger nya perspektiv och känns uppfriskande. Det fria ordet rör sig över åren då internet slog igenom, när facebook kom (och vi inte hade en aning om hur vi kunde använda det), när twitter kom (och vi inte hade en aning om hur vi skulle använda det). Det är mycket som förändrats i vår vardag under de här åren och det känns nyttigt att fundera lite över det, och som inspiration till det passar också Det fria ordet väldigt bra.

DET FRIA ORDET
Författare: Johannes Klenell
Förlag: Natur & Kultur (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Synd av Elin Lucassi

Hur många feministiska och allmänpolitiska serier för oss med så kallade PK-åsikter (förr kallat sunt förnuft) behövs egentligen kan man undra. Uppenbarligen hur mycket som helst och mer och mer och mer. Vi behöver dränka landet i riktigt bra tankar om vardagslivet för att komma någonstans.

Elin Lucassi är alltid, alltid pricksäker och relevant oavsett om hon gör kortkorta seriestrippar om dagsaktuella frågor eller boklånga resonemang om synd och skam som här. I Synd utforskar hon de sju dödssynderna och hur vi kan använda dem för att komma vidare i livet, men också hur de kan ställa till det för oss. Framförallt är det här en bok med feministisk styrka, som en transfusion. Det finns så mycket bra här, som beskrivningen av ”inte alla män-paradoxen”, som det här med att inte gilla att ta selfies (jag gör inte heller det, av precis samma anledning – jag tycker inte att jag duger, jag har ofta precis som Elin Lucassi tänkt att jag borde gå emot magkänslan och fota loss som en motståndshandling), som funderingarna kring pappafeminister som fenomen. Jag tänker inte förklara närmare eftersom jag tycker att ni ska läsa boken istället. Verkligen tycker jag det.

Det finns en serie i den här boken som heter ”Mina barn föraktar mig” och det var en serie som verkligen rörde mig på djupet. Som den blödiga människa jag är nuförtiden (post utmattningsavstängning) började jag gråta när jag läste den. För att den berättar vad det faktiskt handlar om. Jag skulle rekommendera den här boken om den så bara innehöll den serien och resten blanka sidor. Den serien är liksom nog.

Jag läste faktiskt ut den här boken för rätt länge sen men ville spara publiceringen av den här texten till idag så att jag kunde använda bilden ovan. Hoppas Internationella mansdagen uppmärksammas grundligt av alla de som längtar den så intensivt i mars… 

SYND
Författare: Elin Lucassi
Förlag: Kartago (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, Och dagarna går, Enligt O

Och där la jag undan A song of ice and fire för evinnerlig tid, eller i alla fall en lång, lång stund

Jag har lyssnat några timmar in i A storm of swords och nu står jag inte ut längre. Det är en sak att kvinnorna aldrig får ta form och skapa sig någon form av egenintresse, det är jag så van att jag nästan kan blunda för… Men män som bara pratar om hur kvinnor kan användas, liggas med, kastas bort, lemlästas och förtryckas – med dem har jag ingen jävla fördragsamhet. När till och med karaktärer jag gillar ger fler och fler uttryck för att vara riktigt vidriga patriarkalsvin, ja då står jag inte ut. Jag får väl aldrig veta hur det går för Arya och Sansa och Daenerys. Men i hjärtat vet jag ändå, det är ju män som sitter på den där järntronen och kvinnorna kommer för evigt bli våldtagna, bortkastade och dödade, när de tjänat sitt syfte. Hojta om ni läser sista boken och jag har fel hörrni, då ska jag läsa hela rasket i trygg förvissning om att Martin bygger dimridåer och lurar mig, tills dess muttrar jag vidare om mansgriserier och sexism.

Och ja, jag återanvänder en bild på min katt som ser oerhört sur och trött ut för att vi alla ska få någonting ut av det här inlägget.

Ta mig härifrån av Emma Ahlqvist

Det finns förstås de som trivs på den lilla ort där de växt upp, de som blir kvar för att de vill det. Jag har bara svårt att förstå dem, kanske behövs det fler böcker om dem för att jag verkligen ska begripa. Jag var den som längtade bort, den som avskydde, den som fortfarande får en svag illamåendekänsla när jag åker igenom orten där min högstadieskola ligger.

Emma Ahlqvist har skrivit Ta mig härifrån om såna som mig. Men såna som blivit kvar lite längre. Människor som längtar bort, eller i vissa fall till något. Några som längtat men gett upp och så någon som kanske är tillfreds, men det får jag inte veta säkert. Det biter till några gånger när jag läser, jag tänker några gånger över den oerhörda tragiken som är ett ouppfyllt, olevt liv. Men jag skulle nog velat ha mer ändå. Ett bredare spektrum, fler sorters längtan, fler sorters tankar om att stanna eller ge sig av, fler sorters sätt att se på utanförskap och innanförskap och glesbygd. 

Ta mig härifrån lämnar mig med tankar och en önskan om mer och mer på djupet. 

TA MIG HÄRIFRÅN
Författare: Emma Ahlqvist
Förlag: Syster förlag (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Nu finns När hundarna kommer av Jessica Schiefauer i lättläst version…

…och det är en väldigt, väldigt bra nyhet. Varje läsare som kan få tillgång till den här berättelsen är en vinst.

Med det sagt så var det ingen lustfylld upplevelse att återvända. Ni kan läsa vad jag tyckte om originalet här, och faktum är att den läsningen nästan bröt sönder mig. Jag har vid flera tillfällen övervägt att ha den här boken som bokcirkelläsning på jobbet, men det stupar varje gång på att jag inte orkar återuppleva. Det går inte.

Men jag gjorde ändå en uppoffring och läste, mycket översiktligt (typ blundande med ena ögat) det ska erkännas, Viljas bearbetning av boken och den är riktigt bra. Det är fortfarande fasansfullt och klaustrofobiskt där inne, det går inte att andas. Språket har förenklats och detaljer har rensats eller lyfts, allt på ett mycket varsamt sätt och så att kärnan finns kvar och kanske är än tydligare. När hundarna kommer är stark, bra och förödande, i vilken form den än kommer. Hoppas bara inte den blir film, där går nog ändå gränsen för vad jag klarar av.

NÄR HUNDARNA KOMMER
Författare: Jessica Schiefauer
Förlag: Vilja (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

The Clash of Kings av George R. R. Martin

Det är väl själva den att de feministiska glasögonen är permanenta och inte kan plockas av, när nu världen ska vara en sorts patriarkal solförmörkelse alltså. #metoo-kampanjen har dragit fram all möjlig skit i ljuset och jag har blivit sådär arg igen. Otur då för George R. R. Martin (ja, han bryr sig kanske inte så mycket, men ändå) att jag läste hans The clash of kings när allt briserade. Jag tycker egentligen om George R R Martins A Song of ice and fire. Det är spännande och överraskande och välskrivet. Men ändå…

A clash of kings handlar om kvinnor som älskar och fruktar män, men mest handlar det förstås om män som hungrar efter makt och badar i hat. Jag blir så trött på de där karlarna, och på hur kvinnorna underanvänds i berättelsen. Jag tror vi måste gå igenom de viktiga kvinnorna en och en.

Den första kvinnan som dyker upp är Melisandre och hon är ju bara supercreepy från början. Sen är hon bara supersupercreepy. Och naturligtvis oerhört skärmmande för män eftersom hon är oberäknelig och äger makt. Hon kommer bli dödad längre fram, och det kommer vara meningen att jag ska gilla det.

Cathelyn – här finns det potential att bli något. Cathelyn har med sin bakgrund av självuppoffring för män en utsikt att bli en sanningssägare (hon tänker ju över det, men fogar sig än så länge). Men detta embryo till bad ass slarvas bort och Cathelyn tjänar rollen som den som ska ge bakgrund till och mänsklighet åt sin krigande och färglöse son Robb. Hon blir den oroliga och sorgesamma modern.

Änkedrottning och kungamodern Cersei skulle kunna vara intressant om hon inte hela tiden lät sig luras av Tyrion eller övermannas av sin mammatigeroro för Joffrey. Hon är rätt lättlurad när hon tror att hon är supersmart, det i sig är ju inget problem, men när hon görs till en spelpjäs som männen flyttar runt blir det det. Men, och det här är viktigt, hon är den som genomskådar kvinnorollen och delger sin visdom på området till Sansa. Cersei vet att kvinnor liksom män kan använda sex för att ta sig framåt, hon vet vad som krävs av henne (att sitta still och vara prydlig) och hon är jävligt trött på det.

Sansa är fortfarande ett offer för omständigheter, men hon växer, jag har inte helt förlorat hoppet om att hon ska växa upp och bli lika cool som sin syster.

Och när det gäller just Arya så är jag nästan nöjd, visst behöver hon väldigt ofta hjälp av män, men jag kan köpa det, hon är bara ett barn och hon är trots allt väldigt kapabel. När det kommer till Aryas resa blir jag mest ledsen för att hon har det så svårt, jag älskar Arya. Jag förstår att hon blir skadad av allt som händer och som hon tvingas göra, men jag hoppas på att hon sitter på tronen när allt är klart.

Shae är ju bara en hora, henne behöver Martin tydligen inte utveckla alls.

Daenerys är numera drakarnas moder och i ärlighetens namn är hela hennes storyline väldigt långsam och ganska ointressant. Visst glimtar det till ibland när hon sätter ner foten och avbryter våldtäkter och dessutom tar över makten efter maken, men med lite mer handling kunde det göras till en begriplig del av storberättelsen.

Asher, Theons syster, verkar skitcool, men henne får jag inte lära känna alls.

Andra kvinnor? Jo det finns en hel del som blir våldtagna, mördade, tystade, slagna. Jag tror inte det förekommer en vuxen man som inte uttalar sig om kvinnor eller kvinnokroppar utan förakt och rent av hat.

Och ändå är jag inte färdig, jag dras in i grundberättelsen och fascineras, jag vill ju veta hur det går. Och det finns bra saker också, som Cerseis och Cathelyns resonemang kring kvinnans roll, och en skymtande upprorslust. Tanken på vad Sansa och Arya kan bli och åstadkomma framöver. Jag hoppas sannerligen att Martin är påväg någonstans med sina kvinnor, och ännu hellre sina män som borde få rejält på nöten för hur de tänker och talar om kvinnor. Jag håller tummarna och läser vidare.

THE CLASH OF KINGS
Författare: George R. R. Martin
Förlag: Harper Collins UK (2011)
Inläsare: Roy Dotrice
Del 2 i serien A Song of Ice and Fire. Del 1 A Game of Thrones

Kaninhålet av Berit Viklund

Det här är en sån där bok som jag blir riktigt, riktigt arg av. Den handlar om ett dåligt, instängt förhållande, om ett nättroll till kille som inte kan se att han inte alls är feminist. Han lyssnar inte, han anklagar henne för att inte säga vad hon tycker (dvs vad han tycker att hon tycker) och de är instängda i ett rum av kringresonemang. Sexualiteten står i centrum och otryggheten som övergrepp i relationen föder. Jag var rosenrasande hela tiden jag läste (och egentligen fortfarande), och jag känner mig sjukt priviligierad för jag inser att det här inte är fiktion för alla.

Den här ”inte alla killar”-grejen blir så väldigt tydlig här och framstår i all sin absurditet. När killen säger att ”i högstadiet sa tjejerna till när vi taffsade på dem och då slutade vi”… När allt ansvar (att säga ifrån, att inte dricka, att inte göra honom svartsjuk, att inte göra honom kåt och sen neka till sex, att ta hundraprocentigt ansvar för killens kropp och liv) hamnar på tjejen. Fatta att jag blir arg.

I Kaninhålet använder sig Berit Viklund av väldigt små medel för att visa på stora strukturer och obalanser. Det är sparsmakat och sparsamt på alla sätt och vis, och det känns in i hjärtat just därför.

KANINHÅLET
Författare: Berit Viklund
Förlag: Syster förlag (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Naturlig skönhet av Nanna Johansson

Det finns mycket jag gillar i Nanna Johanssons senaste bok Naturlig skönhet. Där finns bildserier (särskilt den mot slutet med ”Mammas lilla hjälpreda”) som får mig att bryta ihop av skratt och parodier (”Ett riktigt jävla starkt sommarprat”) som träffar mitt i prick. Jag älskar också de historiska tjejtidningarna.

Allra, allra mest älskar jag dock skönhetstipsen och serierna som utan att egentligen överdriva särskilt mycket visar hur barocka skönhetsidealen som omger oss är. Om man bara sätter ihop dem och förstärker, känner efter. De har tack och lov också lite formen av troll som släpas ut i ljuset, det går inte att ta dem på allvar på samma sätt när Nanna Johansson har massakrerat bara genom att peka på dem.

NATURLIG SKÖNHET
Författare: Nanna Johansson
Förlag: Galago (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Att fly med Emily

Det var en sån där förfärlig dag som många av oss upplever lite då och då, sjuka anhöriga och ansvar att ta hand om. Instängdhet och småpanik som kröp i kroppen. Tillslut lugnade det ner sig, alla sysslor utförda och alla mediciner distribuerade. Då laddade jag ner en ljudbok med Emily Dickinson-poesi och begav mig ut. Och herregud vilket kombination det är – höst och Emily Dickinson.

Det är döden och livet, levandet och döendet, den där vassa blicken och tungan, det vilsamma, det vackra och det avslöjade. Och höstblåsten genom hela kroppen. Alla färgerna. Hela världen som verkar lägga sig att dö inför vårens återuppstigande. Allt blir så oerhört kännbart och sorgligt och fantastiskt. Det blir liksom det starkaste av hösten, det jag älskar så mycket och det starkaste med poesi som jag också älskar högt. Det är en något utomkroppslig upplevelse.

Dikterna är mycket fint framförda, musiken som ligger i bakgrunden förhöjer, jag har bara kärleksfulla saker att säga och det är ju inte helt vanligt. Jag är nog typ pånyttfödd.

Läs mer om denna upplevelse på Kulturkollo från i torsdags.

FIFTY POEMS OF EMILY DICKINSON
Förlag: Blackstone Audio (2017)
Inläsare: Stephanie Beacham, Meryl Streep, Glenda Jackson, Sharon Stone

Vei av Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson

Det blev visst ett litet tema här, Gaiman häromdagen, Vei idag och till helgen planerar jag att se den tredje Thor-filmen när den går upp på biografen.

Jag är fascinerad av de nordiska mytologiska berättelserna. Jag är fascinerad varje gång någon lyckas få liv i dem. Här har Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson verkligen lyckats med det, att blåsa liv i sagorna och att dessutom göra något nytt och eget med dem.

Vei är på ytan en klassisk hjältesaga, gudarna intrigerar sinsemellan, människorna används som spelpjäser och Vei är en av dem. Hon är dessutom en skicklig krigare, en smart spelare. Under ytan finns det så oerhört mycket mer. Där är skit, blod, sex och sorg, uppgivenhet, överlevnadskamp och livslust.

Jag tycker mycket om Vei som karaktär, hennes dubbelhet, hennes sätt att vara människa. Jag tycker om de tvetydiga gudarna i Jotunheimen, jag gillar det androgyna som liksom bara finns där och som egentligen borde få förbli okommenterat, men eftersom jag blir så lycklig av det så måste jag ta upp det.

Jag läser en hel del serier, ganska mycket socialrealistiskt och hur mycket jag än älskar det (och det gör jag, mycket) så är det nästan en befriande känsla att läsa något annat i Vei, något som får mig att minnas hur det var att krypa upp i den där slitna fåtöljen i den undangömda hörnan på mitt bibliotek och läsa loss bland de där gamla serierna. Som Tintin och väldigt mycket annat som jag glömt. Vei är mycket bättre än de någonsin var, men leken och tonen väcker minnet av en tid som inte alls var särskilt bra, men där serierna vissa dagar var enda flyktvägen. Jag blir nästan tårögd när jag tänker på de ungdomar som idag kan krypa upp i sin trygghetsfåtölj med Vei. Jag tror att de kommer resa sig därifrån stärkta.

VEI (bok 1)
Författare: Sara Bergmar Elfgren och Karl Johnsson
Förlag: Kartago (2017)
Första boken av två
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Fantastiska berättelser, Dagens bok

Nordiska myter av Neil Gaiman

De nordiska gudasagorna har jag rätt bra koll på. Jag har läst eddorna och tolkningar av dem i massor. För att jag alltid intresserat mig för myter. Så behövs den här nytolkningen? Svaret får nog bli ja för de som inte redan har berättelserna med sig och nej för mig.

Neil Gaiman skriver ju bra och han lyckas gjuta liv i berättelserna om Tor, Loke och resten av gruppen av gudar, jättar, dvärgar och allmänt löst ”folk”. Det känns lustfyllt och levande, men det känns också lite instängt. Som om Gaiman egentligen velat skriva en egen historia men tvingas att inte genom riktlinjerna han dragit upp för boken.

Neil Gaiman tar i förordet själv upp sånt han önskar att ha fått fördjupa sig i, som kvinnokaraktärer. Jag tycker det är synd att han inte tillåtit sig att göra det. Varför inte återberätta och nyberätta sådant som tidigare utelämnats? Jag hade gärna lärt känna Lokes jätteälskarinna Angerboda och alla asagudinnor vi bara känner vid namn.

Så som den är är Nordiska myter en språklig modernisering av sånt många av oss redan kan utantill, den är viktig för en ny generation mytläsare, men den kunde tagit sig friheter och blivit ännu bättre. Men oavsett vad den kunde ha varit så är den redan nu ett lysande tidsfördriv. Det bekanta ska heller inte föraktas, det är bara det att Neil Gaimans fantasi och genialitet känns lite bortkastad i ett sånt här projekt.

NORDISKA MYTER: FRÅN YGGDRASIL TILL RAGNARÖK
Författare: Neil Gaiman
Förlag: Bonnier Carlsen (2017)
Översättare: Kristoffer Leandoer, originaltitel: Norse Mythology
Köp den t.ex. här eller här.

En liten plats av Jamaica Kincaid

Hur det kom sig att jag läste Jamaica Kincaid? Det var en kombo av boksmälla efter bokmässan och pirr inför nobelpristillkännagivande faktiskt. Ibland när jag är riktigt trött, som jag råkade vara dagarna efter bokmässehemkomsten, går jag runt i biblioteket och letar efter en tunn bok, något jag kan läsa som en sorts försäkran om att tröttheten kommer vika och större läsprojekt kommer genomföras, och nej då jag kommer inte glömma hur man andas och falla död ner… När jag denna dag, dagen efter beskedet om stundande tillkännagivande från Akademien hittade en tunn bok av självaste, ständigt nobeltippade, Jamaica Kincaid var saken klar.

En liten plats är ursinnig, ingen bok att vila i alls. Den är sylvass. Väldigt rolig och oerhört sorglig. Texten som nog ska kallas essä är Jamaica Kincaids uppgörelse med sin upplevelse av att ha besökt barndomsplatsen, Antigua, efter flera års bortavaro. Det är en rant om såren som lämnats efter slaveriet, ilskan över den korrupta politiska ledningen och framförallt en uppgörelse med det engelska koloniala styret och den postkoloniala turistkulturen. Hon skriver stenhårt,bland annat att “en turist är en motbjudande person” ( vilket inte betyder att det motbjudande ligger hos personen utan i den persona den tar sig som turist) och det går rakt in i hjärtat, med du-tilltal och allt. Det går inte att låta bli att ta till sig och rannsaka sin egen inställning till platser man inte vet så mycket om, men förutsätter sig ha tolkningsföreträde om.

Jag väcks av ilskan, den är som nålar under huden och tvingar mig att reflektera. Jag tycker också om resonemanget om att bo på en liten plats, att det däri finns fler gemensamma upplevelser oavsett var den lilla platsen är belägen. Och så fascineras jag av talet om biblioteket, det som i Antiguas huvudstad inte renoverats sen jordbävningen 1974, biblioteket där Jamaica Kincaid själv snodde böcker hej vilt under uppväxten och där hon upplever att kolonialmakten förvanskat och förminskat Antiguas historia och förhärligat den egna. Det är viktiga saker alltihop, att inse vilken makt som ligger i att vakta historien och ordet. Den som skriver kan göra vad som helst.

EN LITEN PLATS
Författare: Jamaica Kincaid
Förlag: Tranan (2016)
Översättare: Madeleine Reinholdsson, originaltitel: A small place
Köp den t.ex. här eller här.

Bli som folk av Stina Stoor

Jag har läst Bli som folk till min jobbokcirkel och det har varit en rätt häftig läsupplevelse. Vissa noveller passerar lite oförmärkt, men andra är som hårda knytnävsslag i magen.

Genomgående stör jag mig på karlarna, deras förväntan om att få allt serverat. Det är orättvist för där finns också handfallna män (som är handfallna för att den som servat dem är borta) och män som verkar rätt snälla (men de dör), men det är de där jäkla glasswienerbröden i sista novellen som sätter tonen för mig. Över huvud taget är sista novellen, För vår del, väldigt stark om mamman som aldrig riktigt räknas och hör till men ändå tillmäts ansvar för att ta hand om gravar efter människor som inte var så jäkla snälla. Och huset ska hon städa, men hon får inte göra det till sitt. Och så de där glasswienerbröden. Nej, jag blir bara arg.

Annars fångas jag mest av barnen. De utsatta, ensamma, sära och hur starka som helst barnen. Som går sina egna vägar (bildligt och bokstavligt). Jag älskar språket, alla åar som ”ångrade sig hit och dit”, alla ord och meningsbyggnader jag inte känner men ändå begriper. Det är helt glesbygdsmagiskt inne i Bli som folk, och så finns där så mycket skog, sorg och barndom. Jag älskar det.

BLI SOM FOLK
Författare: Stina Stoor
Förlag: Norstedts (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

A game of thrones av George R. R. Martin

Jag har redan berättat om hur jag tröttnade och sen efter flera år kom på att det var dags igen. Och sanningen är den att jag aldrig tyckte annat än bra om boken, det är bara lite störigt när jag måste lämna en karaktär jag tycker om mitt i något för att träffa en annan jag kanske också gillar, men inte nödvändigtvis lika mycket eller då. Nu i andra omgången har jag kommit att inse att det handlar om tempo. När jag började läsa A game of thrones förra gången var jag inne i det här att jag ville läsa mycket och hela tiden, jag hade inte tid att ge boken tid. Nu är det annat. Jag har all tid i världen till att utforska den här världen, all tid i världen (inom rinlighetens gränser) till att vänta på att få veta vad som ska hända med Arya. Med det inte sagt att jag inte fortfarande kan bli irriterad när ett kapitel tar slut och jag vet att den personen återser jag inte förrän mitt i nästa bok…

Det finns väl inte en människa som inte vet vad A game of thrones är, har man inte läst böckerna eller sett tv-serien så har man i alla fall svårligen undvikit att höra talas om dem. Så handlingen tänker jag inte trassla in mig i. Det är tronstrider, gamla oförrätter, hat och lojalitet över hela linjen. Och så sjukt många människor att det bara går att släppa taget och hoppas att det inte spelar så stor roll att man inte minns vem ”The Hound” är (dåligt exempel, man minns nog vem ”The Hound” är, men jag minns inte vilka jag inte minns 😉 ). 

Låt oss inte sticka under stol med att det finns vissa problem med framställningen av kvinnor här, det är mycket bröst och sex och utsatthet. Det finns kvinnor som skulle kunna bli komplexa karaktärer vad det lider – Cathelyn, Cersei, Arya, Sansa och Daenerys. Men än så länge är det onödigt mycket hora eller madonna över alltihop, och skriver man fantasy så måste man inte nödvändigtvis plocka med det totalpatriarkala från verkligheten. Vad är det som gör att drakar kan vara realistiska hos vissa författare, men inte komplexa kvinnokaraktärer? Jag hoppas att kvinnorna får växa genom serien, bli fler och syssla med lite annat än att parera i männens stridigheter. Och så skulle det vara trevligt med en manskaraktär som kunde tänka och tala om kvinnor som något annat än ägodelar eller sexleksaker, som en vän till exempel, eller en människa rentav…

För att orka vidare och i hopp om att det ska bli bättre så kämpar jag för att trycka undan mina feministiska invändningar. Jag vill ju veta hur det går, och det är trots allt helt trollbindande i de sju kungarikenas värld. Jag fokuserar på mina favoritkaraktärer istället, som Arya (med tanke på att jag nu nämnt henne tre gånger i en inte helt lång bloggtext så förstår ni att hon är min bästa i den här boken), men jag är också lite svag för doldisen Lord Baelish, Lord Petyr alltså ”Littlefinger” (jo, för alla karaktärer måste ha minst två namn och ett smeknamn, annars vore det inte förvirrande nog) som lovar att blomma ut i värsta superskurken vad det lider. Jag älskar det. 

Jag har förstås redan fortsatt in i bok två, A clash of kings, en rapport därinnifrån kommer vad det lider.

A GAME OF THRONES
Författare: George R. R. Martin
Förlag: Bantam Books (2011)
Första delen i serien A song of ice and fire
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser, Eli läser och skriver