Obsidio av Amie Kaufman & Jay Kristoff

Hur underbart är det inte med serieavslutningar som håller vad de lovat? Att läsa Obsidio är en fröjd, precis som jag, efter Illuminae och Gemina, visste att det skulle vara. Alla som jag tycker så mycket om är med (eller nåja, alla som inte har dött i de föregående böckerna), och det är spännande från början till slut. Det där berättarsättet (med lappar, urklipp, videoinspelningar och samtal) möjliggör att spänningen kan upprätthållas utan att det blir tjatigt eller långsamt och så får det mig inte att tröttna eftersom jag hela tiden flyttas runt mellan olika platser.

Det jag tycker är allra mest fascinerande fortfarande är AIDAN och dess ”sökande”. Mer än så säger jag inte eftersom jag inte vill spoila handlingen för de som kommer efter mig. Tro mig bara när jag säger att ni måste läsa det här. Illuminae files-böckerna är troligen det allra bästa jag läst i sin genre, kanske i någon genre. Jag älskar det!

OBSIDIO
Författare: Amie Kaufman & Jay Kristoff
Förlag: Alfred A. Knopf (2018)
Illuminae files #3. Tidigare delar: IlluminaeGemina
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser, Oarya

Always and forever, Lara Jean av Jenny Han

Serien om Lara Jean är något så ovanligt som en trilogi där första boken är bäst. Det kändes redan i förra boken, men jag måste säga att jag faktiskt hade svårt att ta mig igenom Always and forever, Lara Jean. Det är nog kanske inte boken i sig så mycket som att jag tröttnat på Lara Jean och att jag inte tycker att det finns berättelse nog för att fylla tre delar.

Visst får vi familjeliv också i den avslutande boken och det är där Jenny Han är som bäst. Kitty är min idol och jag hade gärna sett mer av Margot. Hela den här kringhistorien om bröllopet känns dock lite onödigt och kärlekstrassel med Peter och Lara Jean känns igen lite för mycket från tidigare böcker. Jag slutar helt enkelt bry mig om hur det går. Jag tror att jag hos Jenny Han hittat ungdomsböcker som inte lämpar sig sådär jättebra för 40-åringar. Jag är för gammal helt enkelt. Kanske ska man lämpligast vara i 15-årsåldern för att ta dem till sig? Med det sagt är jag glad att jag läst hela serien, det är ändå mysigt att få lära känna familjen Covey Song och hänga med dem ett tag.

ALWAYS AND FOREVER LARA JEAN
Författare: Jenny Han
Förlag: Simon Schuster (2017)
Sista delen i serien om Lara Jean, del 1: Till alla killar jag gillat, del 2: P.S. I still love you
Köp den t.ex. här eller här.

P.S. I still love you av Jenny Han

P.S. I still love you är inte en kärlekstriangelbok, vad baksidestexten än säger, låt oss göra det klart först och främst. Visst finns där några kärleksförvecklingar, men bara halvhjärtade sådana. Det den här boken verkligen handlar om, liksom sin föregångare, är familj, syskonskap, vänskap och att växa upp. Jag tycker att Lara Jean känns rätt barnslig i början av boken, men hon lär sig och mognar, precis som hon gjorde i Till alla killar jag gillat.

P.S. I still love you är en rätt typisk andrabok i en trilogi, helt ok men inte fantastisk på något sätt. Rätt småtrist på sina ställen faktiskt. Jag är inte oerhört intresserad av allt som händer. Och så gillar jag inte Lara Jeans bästis alls. Men det tänker jag att jag kanske kommer få gräva ner mig lite i när det nu blir dags att läsa sista delen i trilogin.

Kärleksrelationen som på något sätt står i centrum, tillsammans med familjen, är fint skildrad. Lara Jean slits mellan alla råd hon får, mellan osäkerheten i sin första kärleksrelation och känslan av att hon känt killen för evigt. Jag älskar för övrigt hur snälla alla killar som figurerar är, inte bara mot Lara Jean utan kanske framförallt mot hennes syster. Det är en lågintensiv berättelse om kärlek och vänskap som inte är perfekt och det tycker jag väldigt mycket om. Liksom att samtal om tjejers och killars olika förutsättningar är så självklara delar av bokserien.

PS I STILL LOVE YOU
Författare: Jenny Han
Förlag: Simon & Schuster (2017)
Del 2 i serien om Lara Jean. Del 1 Till alla killar jag gillat
Köp den t.ex. här eller här.
Den här boken kommer i svensk översättning i dagarna (nej, jag orkade inte vänta, inte heller på del 3 som jag tror kommer på svenska i höst, den recenserar jag redan imorgon…), med titeln P.S Jag gillar dig fortfarande.

Till alla killar jag har gillat av Jenny Han

Till alla killar jag har gillat är som en liten karamell. Den går fort att trycka i sig, den är söt och god och mysig och säkert lite lättglömd. Men den är bra, jag tycker mycket mer om den än till exempel Jenny Hans sommar-serie. Ännu mer hade jag gillat den helt utan triangeldramadelen.

Jag gillar Lara Jean och jag gillar den där pirriga kärlekskänslan. Jag tycker om att det kommer fler delar så att Lara Jean kan fortsätta sin mognadsprocess, hon håller helt trovärdigt på att bli vuxen i den här boken. Det är det jag gillar. Det jag fullkomligt älskar är skildringen av systraskapet – treenigheten Margot, Lara Jean och Kitty. Jag hade varit helt nöjd med en bok om dem, utan killar (förutom pappan som trots att han inte är där så mycket glimrar i sin föräldraroll). Men möjligen med mer hundar.

Egentligen är det här en serie man bör vänta med tills man har tillgång till alla böckerna. Bara som en liten varning. Jag misstänker att de flesta blev lika besvikna på det synnerligen öppna och otillfredsställande slutet här som jag blev…

TILL ALLA KILLAR JAG HAR GILLAT
Författare: Jenny Han
Förlag: Lavender lit (2018)
Översättare: Sofia Ejheden, originaltitel: To all the boys I’ve loved before
Första delen i en serie.
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Ulrica på Kulturkollo

Lögnernas träd av Frances Hardinge

Den här boken är verkligen ren magi. Många (och särskilt Carolina som jag alltid lyssnar på förr eller senare) har hyllat den länge nu, men jag har ärligt talat inte riktigt begripit vad som skulle vara så speciellt med den. Så lyssnade jag och nu inser jag 1) att den är alldeles, väldigt speciell och fantastiskt och 2) att jag inte hade en chans att förstå det innan. Inte kan jag heller förklara för er nu. Den är obeskrivlig och måste helt enkelt upplevas.

Jag vill inte säga så mycket om handlingen heller. Faith reser med familjen till en ö där vetenskapliga utgrävningar ska bedrivas av bland annat Faiths pappa som är framstående vetenskapsman. Men något är fel, allt går fel. 

Faith är superkantig och smart och hon funderar mycket över det där med att flickor och kvinnor inte får vara det, smarta alltså. Det tar också stor plats i hela berättelsen. Det är jag förstås svag för. Sen är jag också väldigt rörd av relationen mellan Faith och hennes lillebror. Och Faith och hennes pappa förstås. Och mamman… Det är helt enkelt relationerna som står i centrum här även om det kanske inte verkar så på ytan. Och allt är egentligen väldigt kallt och hårt, sorgligt och otillgängligt. Men det är också djupt kärleksfullt och jag känner mig alldeles lycklig över att det finns såna här böcker.

Jag har skådat ljuset!

LÖGNERNAS TRÄD
Författare: Frances Hardinge
Förlag: B. Wahlströms (2017)
Inläsare: Agnes Forstenberg

Vi är en av Sarah Crossan

Herregud så bra det här är!

Men först det allra viktigaste, det som fick mig att läsa till slut. För jag tror att ni redan läst några recensioner om hur bra den här boken är, det hade jag. Det var först när jag läste Enligt Os recension av Moonrise som jag begrep att Sarah Crossan skriver prosalyrik. En av mina bästa skrivsätt någonsin! Jag har begripit att Vi är en är bra tidigare också, men jag har inte fattat förrän nu att jag måste, måste, måste läsa den. Nu har jag fattat allt.

Graces berättelse om sin vardag med sammanväxta tvillingen Tippy är en berg- och dalbana. Att få följa med dem till high school för första gången, vara med när de får vänner. Uppleva när de inte mår så bra och allt förändras. Det är så många känslor. Jag älskar hur det får vara det utan att vara tillrättalagt. Och hur det är en berättelse om hur det är att vara sjutton med den alldeles speciella utsatthet Grace och Tippy har, men utan mobbing och allmänt elände. Istället med kyssar, sprit, längtan och totalt okomplicerad syskonkärlek. Jag älskar hur andra än Grace och Tippy får ta plats, hur det helt saknas bad guys, och Dragon. Lilla fina Dragon…

Det finns inte ord för hur mycket jag tycker om den här boken. Jag ska läsa allt Sarah Crossan skrivit och jag ska läsa det nu!

VI ÄR EN
Författare: Sarah Crossan
Förlag: B. Wahlström (2015)
Översättare: Lina Erkelius, originaltitel: One
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Litteraturkvalster, Enligt O

Gemina av Amie Kaufman och Jay Kristoff

Dags för ännu en otillräcklig recension. Vad kan jag liksom skriva för att på riktigt förmedla storheten i den här boken? ”Gemina är en bra bok hörru” ”Läs den!” Det räcker inte va?

Redan första boken i serien, Illuminae, var så bra att tiden på något sätt stannade. Det var en sån där bok jag längtade hem till när jag var på jobbet eller gjorde annat viktigt typ föräldraskapskopplat grejs. Det var en bok jag ville häva i mig, och spara på. En sån där bok man sällan stöter på men sen aldrig riktigt glömmer upplevelsen av efteråt. Gemina är ännu bättre, den är allt det där och lite till.

Jag gillade Kady i förra boken väldigt, väldigt mycket. Här är jag totalt förälskad i såväl Hanna som Nik och Ella. De är ljuvligt kick ass-smarta och oövervinnliga. Eller just det är de ju inte, det är förstås chockartat att upptäcka.

Om prick en månad kommer tredje och sista delen i Illuminae files-serien. Jag har inte kollat upp vad den handlar om för jag vill få fundera lite till. Jag längtar otåligt samtidigt som jag inte vill att boken ska komma, jag slänga mig över den och sen är det över. Jag vill fortsätt för evigt, kan vi inte fixa det, eller i alla fall en Isfolket-lång serie på 47 delar? De är väl det minsta man kan begära?

GEMINA
Författare: Amie Kaufman & Jay Kristoff
Förlag: Knopf, Borzoi books (2016)
Del 2 i serien The Illuminae files. Del 1: Illuminae
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser, Old adult reads young adult

Norra latin av Sara Bergmark Elfgren

Räcker det om jag skriver att Norra latin är himla bra? Behöver jag utveckla eller har ni redan läst allihop? Ok då, lite ansvar får jag väl ta för det här bokbloggandet.

Allt är bra med Norra latin. Grundhistorien (Tamar och Clea följer sina drömmar och börjar på teaterlinje på Norra latin) är relaterbar och känns som på riktigt (= inte okomplicerad), magin (det finns en berättelse om en pojke som gjorde något fasansfullt och sen försvann, fast kanske inte helt) och det realistiska (Tamars utanförskap, Cleas krångel med sin skithög till kille, plugg, vänner, vardag) – allt är bra. Språket också och inläsningen (jag började läsa boken men övergick till ljudbok när jag tappade läsorken).

Jag längtar efter fortsättningen som ska komma, inte för att jag är supersugen på gåtorna och magin (jag tror att den berättelsen måste bli lite annorlunda), men jag hoppas på att få lära känna fler av Sara Bergmark Elfgrens människor, jag älskar att hänga med dem!

NORRA LATIN
Författare: Sara Bergmark Elfgren
Förlag: Rabén & Sjögren (2017)
Inläsare: Nina Zanjani
Första delen i en planerad trilogi
Köp den t.ex. här eller här.
Läs gärna vår bokkonferens om Norra latin på Kulturkollo

Stig av Annica Hedin och Per Gustavsson

Vissa böcker önskar man ju inte skulle behövas. Men det gör de. Som Gro Dahle och Svein Nyhus Bläckfisken om övergrepp (och deras Den arge om misshandel) som jag läste härom veckan. Och som Stig.

Mina barn är ju för stora för bilderböcker nuförtiden. Jag däremot har inte kommit upp i den åldern än…

Det är nog kanske inte riktigt meningen att 40-åriga blödiga mammor ska sitta och snyfta över Stig och alla som känner en Stig, alla som haft en Stig i sina liv. Det är nog meningen att andra ska läsa och ta till sig, känna tillhörighet. Men det ena utesluter ju inte det andra, och Stig är en av mina bästa böcker på länge. Så himla hemsk och fin och hoppfull och nattsvart och vacker.

Alltså livet ändå, vi behöver hjälp att begripa så vi kan berätta om det för barnen. Och ur det perspektivet är det kanske inte helt fel med mammor som snyftar sig igenom en bilderbok ibland då och då. Jag känner i alla fall att jag förstår lite bättre, att verktygen blivit några fler.

Men jag önskar fortfarande att Stig inte skulle behövas. Att barn inte skulle dö.

STIG
Författare: Annica Hedin, Illustratör: Per Gustavsson
Förlag: Rabén & Sjögren 2018
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Romeo and Juliet

Några lästips från fiktiva tioåringen

Att jag har en tioåring här hemma och att han läser rätt mycket har jag skrivit om på Kulturkollo redan. Nu tänkte jag att det är dags för ett uppdaterat lästips från nämnde herre, via mig då. Det här har vi och han läst och gillat på sista tiden:

Trollspanarna av Annika Widholm (med illustrationer av Jonna Björnstjerna), Hegas 2017
Tredje boken i en serie om Hanna och Malva som gärna (men inte helt frivilligt) spanar på allehanda läskigheter. Här är det troll, men också spöken och zombier förekommer tidigare i serien. Stor text, lagom många bilder och bladvändarspänning gillas. Kan med fördel läsas under några annars tråkiga timmar när likaledes tråkiga föräldrar förhindrar skärmanvändning.

Rådisgänget av Håkan Ahrling (med illustrationer av Peter Häggström), Idus 2017
Den här boken, om vännerna Danne och Rolle och deras råttor, lämpar sig nog bäst att läsa tillsammans. Det händer mycket här, och kanske särskilt inuti pojkarna i boken och oss läsare. Viktiga frågor som liv och död tas upp och lockar till samtal.

Handbok för superhjältar av Elias och Agnes Våhlund, Rabén & Sjögren 2017
Något motvilligt (mamma bibliotekarien drar ju hem så hemskt mycket som kan upplevas som tillrättalagt eller i alla fall vuxenvalt) tog han sig an de två första delarna i serien om Lisa som vantrivs i skolan och tar saken i egna händer. Båda var utlästa på någon timme och jag har nu på utfärdad order reserverat bok tre som kommer i april.

I ljudboksform har det lyssnats på Rick Riordans böcker om Percy Jackson och Warriors-serien av Erin Hunter (tills de svenska ljudböckerna tog slut).

Tioåringen har förstås också läst senaste boken om Kapten Kalsong (säkert påeldad i sin kärlek till denne hemske, men oemotståndligt rolige, figur av att vi såg och gillade, filmen i december). Det har också blivit en del manga, just nu i form av Shaman king, alla som finns översatta till svenska är redan utlästa, men det funkar att läsa på engelska också faktiskt (troligtvis för att alla överallt i alla Youtube-klipp om spel pratar engelska…). Och så slukas allt som Hegas ger ut om Batman, Batwoman och de andra superhjältarna.

Som kvällsläsning (efter den förfärliga Krypens drottning (jag tänker inte ens länka för att skydda er från den boken)) har vi just nu:

Den röda pyramiden av Rick Riordan, Modernista 2015
Att vi läser den här beror förstås på hur mycket Riordans Percy Jackson-serie uppskattades. Den röda pyramiden är första delen i en tegelstenstrilogi som heter Kanekrönikan. Temat är egyptisk mytologi och syskonskap. Den är en ren fröjd att högläsa, tioåringen gillar och vi föräldrar tycker att Riordan är något av en mästare på att bygga en historia. Det känns lite lyxigt att befinna sig i början av en så bra berättelse.

Det var några tips från den fiktiva tioåringen och hans mamma. Vi vill gärna ha fler lästips om du har några på lut, överskölj oss gärna i kommentarerna.

Uppdatering: Tioåringen kräver efter genomläsningen av texten att jag visst ska länka till Krypens drottning eftersom ”de som läser kanske har barn som gillar den”, precis som jag har… Så här kommer den – länken till Krypens drottning och den lika förhatliga första delen i serien, Kryp.

Caraval av Stephanie Garber

Nej, jag kan inte påstå att jag gillar Caraval. Inte heller kan jag säga att jag begriper vad Caraval är och det är väl kanske det som är hela problemet. Allt är väldigt förvirrat, vad är spel och vad är verklighet, ingen är naturligtvis att lita på, men när det inte heller finns någon att tycka något särskilt om så blir det mest bara förvirrande och tråkigt. Märkligt nog.

Jag förstår det så att det här är första boken i en serie, det förstår jag inte heller, jag känner inte att det finns något mer jag vill veta här. Det är väl helt enkelt inte böcker för mig, tråkigt nog har jag svårt att se vem de faktiskt är till för…

CARAVAL
Författare: Stephanie Garber
Förlag: B. Wahlströms (2017)
Översättare: Carina Jansson
Första boken i en serie
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Läs Carolinas recension av boken för lite mer innehåll, Bokkoll har också utvecklat sina tankar om boken än vad jag orkar.

Älsklingar!

Jag firade min födelsedag med att bjuda på lästips och det tyckte ni ju om så jag tänkte att lite fler tips inte kan vara fel. Jag har jobbat med och uppdaterat min älsklings-sida där jag samlar mina allra bästa favoriter. En del har jag delat in i kategorier, en del finns bara där trots att det inte passar in. Såhär ungefär:

På en topplista över mina bästa någonsin skulle dessa ingå:
Wolf Hall

Bring up the bodies

Tjänarinnans berättelse

The language of dying

Kejsarn av Portugallien

och några till…

 

Historiska romaner

Barabas

Alias Grace

The daylight gate

En mörderska bland oss

The wake

Allt som återstår

Tiden är inte än

Mäster

Min skugga

Syndavittnet

Sagan om Turid: KungadotternKrigstid, Korpgudinnan

Ormens väg på hälleberget

 

Sorgliga romaner

Svart dam

Genom natten 

Om jag stannar

Torka aldrig tårar utan handskar: Kärleken, Sjukdomen, Döden

Himlen börjar här

Jag ger dig solen

Sju minuter över midnatt

 

Alla tips och hela sidan hittar du här.

31 bra saker: Årets julboksmysläsning

Det har blivit lite julfluff läst i år också.

JUL I DET LILLA BAGERIET PÅ STRANDPROMENADEN
Jag hoppade rakt in i tredje och sista delen i den här serien och det var väl kanske inte så genomtänkt. Det har förstås redan hänt en massa saker, de allra viktigaste sakerna. Det känns som att det här är en bok som kommit till vid sidan av för att det måste ju finnas en julbok också. 

Men visst är det fluffigt och rätt sött. Visst gillar jag Polly och Huckle (men ingen annan människa tror jag, de är rätt störiga). Och visst älskar jag lunnefågeln. För hans skull funderar jag ärligt på att läsa de andra delarna också, av Neil kan man inte få för mycket.

JUL I DET LILLA BAGERIET PÅ STRANDPROMENADEN
Författare: Jenny Colgan
Förlag: Massolit förlag (2016)
Översättare: Birgitta Karlström, originaltitel: Christmas at little beach street bakery
Tredje delen i en serie
Andra som skrivit om boken: Västmanländskans bokblogg

LET IT SNOW
Det här är oförarglig snöindränkt julfluff med ungdomsvinkel. Helt ok, men jag tänker att namn som John Green egentligen lovar mer. Sanningen är faktiskt den att hans del av boken är den jag gillar allra minst (inte alls faktiskt). Allra mest tycker jag om den avslutande tredjedelen, Lauren Myracles historia om Addie som gjort bort sig och kämpar med resultatet. Upplösningen är rätt magisk, med tekoppsgris och allt.

LET IT SNOW
Författare: Maureen Johnson, John Green och Lauren Myracle
Förlag: Bonnier Carlsen (2016)
Översättare: Ylva Stålmarck
Andra som skrivit om boken: Eli läser och skriver

A CHRISTMAS BRIDE
Jag ska väl inte påstå att det är oförutsägbart när rike, men titellöse, Edgar Downes lovar sin far att gifta sig till jul (som infaller om bara några få månader). Han drar till stan med syster och svåger och möter redan första kvällen en rik änka som lever frigjort men utan minsta tanke på att gifta om sig. Och hm, ja, inte särskilt oförutsägbart alls. Men hon gör också det oförutsägbara bra Mary Balogh. Juligt är det, och romantiskt. Så allt är helt enkelt som sig bör och som utlovat. Slutet gott allting gott förstås.

A CHRISTMAS BRIDE
Författare: Mary Balogh
Förlag: Random house books (2015)
Ingår med all säkerhet i någon av Mary Baloghs alla serier, men jag har verkligen ingen aning om var i hennes universum den hör hemma. 
Andra som skrivit om boken: Carolina läser

Det kommer en kärleksförklaring som bara måste få sitt eget inlägg om några dagar också. Resterande böcker i högen sparas till nästa år, om jag inte får feeling på någon mer de närmaste dagarna.

Det här är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.

Nu finns När hundarna kommer av Jessica Schiefauer i lättläst version…

…och det är en väldigt, väldigt bra nyhet. Varje läsare som kan få tillgång till den här berättelsen är en vinst.

Med det sagt så var det ingen lustfylld upplevelse att återvända. Ni kan läsa vad jag tyckte om originalet här, och faktum är att den läsningen nästan bröt sönder mig. Jag har vid flera tillfällen övervägt att ha den här boken som bokcirkelläsning på jobbet, men det stupar varje gång på att jag inte orkar återuppleva. Det går inte.

Men jag gjorde ändå en uppoffring och läste, mycket översiktligt (typ blundande med ena ögat) det ska erkännas, Viljas bearbetning av boken och den är riktigt bra. Det är fortfarande fasansfullt och klaustrofobiskt där inne, det går inte att andas. Språket har förenklats och detaljer har rensats eller lyfts, allt på ett mycket varsamt sätt och så att kärnan finns kvar och kanske är än tydligare. När hundarna kommer är stark, bra och förödande, i vilken form den än kommer. Hoppas bara inte den blir film, där går nog ändå gränsen för vad jag klarar av.

NÄR HUNDARNA KOMMER
Författare: Jessica Schiefauer
Förlag: Vilja (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Ett veck i tiden av Madeleine L’Engle

Det är nästan smått pinsamt, men jag måste erkänna att jag aldrig hört talas om den här boken förrän den där dagen i somras när jag såg den på hyllan i biblioteket och tyckte att den kändes lockande och sen en halvtimme senare läste något på facebook om filmatiseringen. Det ska tydligen vara någon sorts ”banbrytande ungdomsboksklassiker” som jag alltså missat totalt. Jag sätter mig i skamvrån en stund och kontemplerar över detta.

Men nu har jag i alla fall läst den här lilla boken, och en märklig liten bok är det. Handlingen är egentligen ganska obeskrivlig och mycket är väldigt färgat av den tid då den skrev, 1960-talet. Folk pratar bara sådär i böcker från 1960-talet till exempel. Samtidigt är det nytänkande och fritt också med dagens mått mätt. Märkligt helt enkelt.

Är det bra? Ja, ganska. Boken lider lite av den där hurtiga dialogen och slutet är abrupt (vilket kanske hänger ihop med att det finns fler böcker i serien). En del som jag har problem med är också allt det kristna. Jag tycker förvisso att det är fint att jordlig andlighet får följa med på en resa i tid och rymd och att det där får sättas i ett sammanhang, men jag är lite frågande till att det är enbart den västerländska kristendomen som får sin plats där, och utan diskussion. Det känns som en i ljuset av handlingen konstig krock mellan vetenskap och oreflekterad tro.

Om jag skulle sammanfatta och beskriva boken så skulle jag säga att det som Doctor Who för barn (på riktigt alltså, engelsmännen hävdar att Doctor Who är en barnserie, men jag vet inte vad deras ungar är gjorda av. Mina utropade ”vad har du gjort mamma, jag kommer drömma mardrömmar i flera år” när jag hade visat dem första avsnittet i omstarten (den med den levande plasen)). Det är resor i tiden, i rummet, i rymden, det är varelser, ondska och godhet, otäckt men samtidigt tryggt. Och så är det science fiction som nästan känns i hjärtat, och det är inte det sämsta.

ETT VECK I TIDEN
Författare: Madeleine L’Engle
Förlag: Modernista (2016)
Översättare: Philippa Wiking, originaltitel: A wrinkle in time
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Vargnatts bokhylla, Fantastiska berättelser

När pesten kom av Jill Paton Walsh

När jag läst Tiden är inte än och åter påmints om min förkärlek för pestlitteratur hamnade jag i samtal med andra pestläsare och blev tipsad om När pesten kom som skulle vara den bästa av de bästa. Till och med bättre än min favorit Domedagsboken. Och kännarna har förstås rätt, När pesten kom är kraftfull som ett knytnävsslag.

Byn Eyam i Derbyshire slås i spillror av ett pestutbrott åren 1665 och 1666. Fasorna kan inte förstås. Och ska de beskrivas ska de beskrivas osentimentalt men uppenbart avståndstagande. Av någon som var med, men slutade försöka förstå. Som skriver för att slippa undan demonerna. Det är flickan Mall som berättar om när pesten kom och tog hela byn. Det är ibland osammanhängande och ibland tillkämpat känslokallt, men hela tiden förstår jag som läsare att det måste vara så eftersom smärtan annars skulle kväva.

När pesten kom är en bok om förtvivlan, rädsla och sorg, men också om kärlek. Dessutom, lite vid sidan av är det en oerhört spännande berättelse om tro, i ett landskap präglat av trosuppfattningarnas kamp. Hur två trosuppfattningar driver isär, men också för samman.

Naket, vardagligt, påtagligt. Osentimentalt. Känslosamt under ytan. Bättre blir det inte.

NÄR PESTEN KOM
Författare: Jill Paton Walsh
Förlag: Berghs (1986)
Översättare: Gabriel Setterborg, originaltitel: A parcel of Patterns
Finns att låna på vissa bibliotek (där inte boken blivit sönderläst), nyutgåva tack!

Lite om stickning

Idag skriver jag om stickning som hobby på Kulturkollo.

Bland annat ser jag mig tvingad att skriva såhär om mitt livs andra Knit lit-upplevelse, tråkigt när den första var så bra

”Mitt andra försök med Knit lit förde mig till en ungdomsbok, How to knit a tangled mess av Rachel Elisabeth Cole, och den var inte alls bra. Med en story som bygger på att en tjej av misstag blivit anmäld till ett stickningsmaraton för att imponera på en kille kan det ju inte bli annat än fånigt. Särskilt som hon måste lära sig sticka kvällen innan… Det känns inte heller som att författaren själv har någon särskilt nära relation till stickning, vet hon ens hur det går till? Nej, hu!”

HOW TO KNIT A TANGLED MESS
Författare: Rachel Elisabeth Cole
Förlag: Tangled Oak Press (2014)
Del 2 i en serie

Olyckornas tid

Jag har lite svårt att skriva om Olyckornas tid eftersom jag inte är helt säker på vad jag tycker. Eller så är det så att jag tycker så mycket, samtidigt…

Det jag tycker allra, allra mest om med den här boken är i alla fall tonen. Den bakomliggande sorgen som bara delvis förklaras. Det är som om ett sorgligt skillingtryck (ett sånt som är sorgligt på riktigt alltså, inget fånigt) spelar i bakgrunden hela tiden. Stämningen är fantastisk. Med sorg, spökaktighet, höstighet och den där sortens efterhängset skav som bara hemligheter gör.

Jag tycker också mycket om det drömska, men där känner jag samtidigt att det blir lite för mycket för mig ibland. Lite för många bilder av älvvingar och vargtänder och sånt. Kanske är det också lite för rörigt för mig, och lite för lite som jag känner för dem allihop. Jag känner aldrig att jag får följa med in på djupet.

Ett råd till dig som ännu inte läst boken – förvänta dig ingenting. Jag hade fått för mig att det skulle finnas en stor twist mot slutet, men såhär i efterhand skulle jag väl kanske kalla det mer av en upplösning. Det är inte direkt några superöverraskningar vi pratar om när man läst så långt. Och framförallt lovar en twist att man på något sätt ska få veta hur allt ligger till och det här är inte en sån bok. Det gillar jag. Den som väntar twist och försöker pussla ihop hur allt hänger ihop, det avhöll jag mig tack och lov ifrån, får problem med den här boken tror jag. Det viktiga är inte hur det hänger ihop utan hur det berättas och hur det är. Det är långsamt och eftertänksamt och hela tiden väldigt sorgligt. Mitt bästa råd är att bara hänga med utan att försöka så mycket. Då tror jag att det blir som allra bäst.

OLYCKORNAS TID
Författare: Moïra Fowley-Doyle
Förlag: Natur & Kultur (2016)
Översättare: Ylva Kempe, originaltitel: The accident season
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Sofie på Dagens bok, Annas bokblogg, Bokpandan

Vända världen rätt

Om jag blev tvungen att välja ett ord för att sammanfatta handlingen i Vända världen rätt skulle jag säga självacceptans. Fick jag slänga in ett till skulle jag säga ansvar.

När det gäller självacceptansen så är det Jack som har svårast med den. Hans vardag är väldigt stressig och i ständigt kaos eftersom han lever med en ansiktsblindhet han inte berättat om för någon. Han äter frukost med främlingar varje morgon tills han lyckas lista ut vem som är vem, ofta baserat på håret… Libby har kommit längre när det gäller självacceptansen, hon har mer problem med hur andra ser henne, eller vad hos henne de ser. Hon var en gång utnämnd till “landets fetaste tonåring” och fick räddas med lyftkran ur sitt hus. Hon har gått ner massor i vikt, men det är det ingen som ser, de ser kilona som finns kvar. Tills Jack.

Jag älskar Libby och hur hon hanterar alla idioter, det som skär i hjärtat är hennes sorg, det som fick henne att börja äta för att fylla hålet. Det hål hon nu vet aldrig kan fyllas.

När Jack och Libby möts börjar arbetet med att förstå sig själva, mest för Jack som har längst väg att gå, men också för Libby. Och så är det det där med ansvar. I original heter boken Holding up the universe och det är verkligen så de båda har det. Båda tar de alldeles för mycket ansvar för människorna runt dem, båda oombett. Jag tycker det är fint hur de båda lär sig att se det utan att det kommer till någon förenklad lösning på slutet. Livet är svårt, det fortsätter det att vara.

PS: Jag älskar förresten de popkulturella referenserna, de subtila och de genomgående. Det återkommande talet om Merricat och Mitt hem är min borg (som väl verkligen borde komma i svensk nyutgåva snart om någon ska kunna återupptäcka den, de ex som finns kvar är ju typ sönderlästa på biblioteken)/We have always lived in the castle och referenserna till Supernatural, ingenting känns sökt på det sätt det ibland blir när författare inte riktigt förstår varför de ska ha med dem. Här är referenserna en självklar del i att beskriva karaktärerna och hur de förändras.

VÄNDA VÄRLDEN RÄTT
Författare: Jennifer Niven
Förlag: Gilla böcker (2017)
Översättare: Ylva Stålmarck, originaltitel: Holding up the universe
Köp den t.ex. här eller här.

Tio över ett

Föga förvånande upptäckte jag naturligtvis, när jag läste den ett halvår efter hela världen, att Tio över ett är en förträfflig bok. Ingen chock direkt, men heller ingen självklarhet. Det har ju hänt att jag drabbats av avsky inför haussade Augustvinnaren (jag tittar på dig Egenmäktigt förfarande). Men här drabbades jag av kärlek, stor kärlek, och lite magknip.

Tio över ett är en så träffsäker skildring av så mycket – vänskap, kärlek, föräldraskap, vuxenblivande, rädsla för förändring… När jag läser den våren 2017 i mitt liv så blir jag också glad att jag inte läste den hösten 2016 eller för den delen sommaren 2016 i mitt liv, som jag tänkte. Den oerhört fina och tonsäkra beskrivningen av ångest och panikattacker skär genom hela kroppen nu, då hade jag tvingats kasta boken ifrån mig och missat allt det andra fantastiska.

Jag är så glad att nu är nu, och att det finns böcker som Tio över ett, böcker som helt enkelt är jäkligt bra och handlar om viktiga saker som det där med att växa upp, bli kär, ta ansvar för, distansera sig ifrån. Och som samtidigt beskriver en panikattack som att “min kropp jagar min själ” (s 137). Jag hade behövt läsa den här boken i den åldern, igenkänning och oensamhet är viktig också när det gäller psykisk ohälsa. Också (och kanske särskilt) när det gäller unga människor. Jag förstår någonstans på ett avlägset plan de som vill skydda unga från sånt här, men jag håller inte med. Vi är många som slagits mot depressioner och olika former av ångest (och annan sorts psykisk ohälsa), precis som Maja i boken har vi varit rädda för att vara “psykfall”, och jag tror inte att andelen kämpande unga är mindre idag direkt. Vi måste prata om det, lära oss tillsammans och avdramatisera så jäkla mycket. Det gör Ann-Helén Laestadius här och hon gör det bra. Det var helt klart värt att den här 39-åriga tanten fick djupandas igenom några sidors panikattack för att målgruppsläsare kanske ska slippa känna sig så väldigt ensamma om ångesten drabbar dem. Skrämmande kommer det alltid vara, men inte lika ensamt hoppas jag.

TIO ÖVER ETT
Författare: Ann-Helén Laestadius
Förlag: Rabén & Sjögren (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Agnes bokblogg, Feministbiblioteket, Eli läser och skriver