I den här familjen tillber vi Sarah Sheppards fantastiska dinosaurieböcker. Snartfemåringen har läst dem i flera år och treåringen är nyligt såld på dem. Gissa om den del av familjen som har koll på bokutgivningen (det är en sorgligt liten del av familjen faktiskt) blev lite till sig när det visade sig att Sarah Sheppard skulle komma med en ny bok i höst och det tillsammans med en annan stor favorit, Ulf Nilsson (Herr Muffins pappa ni vet).
Vi letar konstiga bilar är en bok med enkel handling – en grupp dagisbarn ska gå med sin fröken till bokbussen (såklart!) och passerar på vägen en hel massa trafik och märkliga fordon. När jag först slog upp boken och försökte orientera mig blev jag totalförvirrad. Sidorna är nämligen fulla av text, faktarutor, pratbubblor och bilddetaljer. Först förvirrad som sagt och sen rätt så förälskad. Det här är nämligen en bok inte bara för läsning utan också för upptäckt och nyfikenhetsstillande. Man kan läsa texten för sig och strunta i faktarutorna om man inte orkar vara pedagogisk någon kväll och man kan nästa dag strunta i berättelsen och bara lära sig och barnen mer om gatsopningsmaskiner, markvibratorer och talgoxar. Ibland orkar man köra hela racet och får en lång, mysig lässtund.
Vi letar konstiga bilar är förstås en bok om bilar och andra fordon men där finns också plats för naturen i staden och ökad kunskap om hur allt fungerar tillsammans. En klar ny favorit i vår familj – största fanet är för tillfället treåringen (och jag).
~Bonnier Carlsen, 2010~
Jag har ju tidigare bekänt min och barnens kärlek för Stina Wirséns småböcker om nallen, fågeln och alla de andra. Nu kommer två nya böcker i serien som inte direkt tar upp småfrågor.
Vems kompis? behandlar frågor om kompisskap och svartsjuka när en ny blå katt ansluter sig till gänget. Nalle vill förstås att katten bara ska 
leka med honom/henne och bara låna den hink nalle erbjuder för utlån. Men katten vill leka med alla och det leder förstås till konflikter och överloppshandlingar. Allt slutar sen lyckligt när alla leker tillsammans och katten leker med nalles hink men vägen dit är inte alltid lika vuxentillrättalagd. Och jag gillar hur Wirsén som alltid lyckas fånga den barnsliga verkligheten så på pricken som jag som utanförstående (förälder) i alla fall upplever den.
Den andra boken i denna utgivning är Vem är död? Där berättas om hur fågels farfar dött och vad som händer. Det blir tårar, begravning och många funderingar men (tack och lov) inga klara svar. Det är en fin och luftig berättelse som lämnar många funderingar att diskutera kring. Min treåring gillar den som alla Wirsén-böckerna men snartfemåringen fastnar för den på ett djupare sätt och vi har haft utförliga diskussioner med avstamp i den här boken (som hon för övrigt tror heter Vem är döden vilket jag tycker vore ett coolt uppslag för en ny bok i serien 
)
Två finfina böcker till i Wirsén-biblioteket helt enkelt.
~Bonnier Carlsen, 2010~
Förra veckan fick minirecensenterna här hemma sitt första uppdrag. Det var Barbro Lindgren och Olof Landströms senaste alster i form av ABC-boken Apans ABC som damp ner i brevlådan. Ni vet ju redan hur mycket jag älskar Barbro Lindgren så den här gången lämnade jag det första intrycket till barnen och maken vid läggningen. Gissa om det blev succé! Maken skrattade, 4½-åringen kiknade av skratt, blivande 3-åringen hängde på och alla ville läsa om och om igen om hur sillen Svea äter upp stackars korkade räkan Rut…
Sen dess har vi läst och läst om och läst om. Bilderna öppnar nya kopplingar hela tiden och texten är sådär underbart Barbro Lindgrensk som man hoppas.
När jag var liten ägde jag ett välläst exemplar av Alf Henrikssons Alfabetets användning anar aporna aldrig. Jag tror att det var jag som älskade sönder den så att den slutligen hamnade på bokkyrkogården (eller var den nu tog vägen). Det är inte alls omöjligt att Apans ABC vinner samma plats i vårt hem.
~Rabén & Sjögren, 2010~
Det är sannerligen allmän prisutdelningssäsong just nu. Den senaste veckan har inte mindre än tre tunga utmärkelser om inte delats ut än så i alla fall presenterats.
Det prestigefyllda Stig Dagermanpriset har flera gånger gått till författare som senare under året också förärats nobelpriset (Le Clézio och Jelinek). I år går priset till den uruguayanska författaren Eduardo Galeano som bland annat skrivit Eldens minne och Fotbollens himmel och helvete. Jag har inte läst någonting av Galeano men känner mig nu rätt rejält sugen på att stifta närmare bekantskap med hans författarskap. Priset delas ut i Älvkarleby i september.
Pristagaren till Selma Lagerlöfs litteraturpris utsågs också i veckan. Jan Lööf tilldelas priset för sin osannolikt långa gärning inom barnboksvärlden. När jag tänker Jan Lööf tänker jag främst Skrotnisse, Sagan om det röda äpplet och den otroligt fina Matildas katter som jag läser för mina barn var och varannan kväll i perioder. Priset delas ut i Sunne i augusti.
Idag presenterades också vinnarna i Bokjuryns, barnens egen, omröstning om de allra bästa barnböckerna under 2009. Bland vinnarna återfinns Snurran städar och Martin Widmarks Sjöodjuret i Bergsjön. Jag har inte läst någon av vinnarböckerna men njutit några av de andra som hamnar högt upp i listorna, bland annat Siv sover vilse av Pija Lindenbaum som hamnar tvåa i sin åldersgrupp.
… den här gamla godingen. Jag fick syn på den på biblioteket häromdagen och drabbades av akutnostalgi. I alla fall hemma hos mig var husknaprande Oskar en stor favorit under tidigt 80-tal. De tidstypiska bilderna, den fria och tillåtande uppfostran (det är klart att ungen ska äta murbruk om han vill), 70-talsandan som vilar över hela boken. Minnen! Är det någon som läser den för sina barn idag kan man undra men faktum är att den kom i nytryck 2009 och jag blev allt lite sugen att låna hem och testa den på mina busungar.
Jag är inte särdeles flitig med att svara på kulturfyrorna på Kulturbloggen men när det nu handlar om sagor denna vecka vill jag förstås vara med. Frågor och svar lyder som följer:
1. Vilken saga är den första du minns att du hört? De allra första sagorna jag minns är de som pappa berättade varje kväll vid läggdags. de handlade alla om en björn, en hund och en gubbe som hittade på olika saker. Det jag minns bäst är att de fiskade och att de hade väldigt långa semestrar (vilket gjorde att pappa inte behövde berätta något de kvällarna ). Och så minns jag Sagan om pannkakan med alla djur och barn som jagar en bortrullande pannkaka. Hos farmor fanns Hattstugan och Tomtebobarnen som jag tyckte mycket om. Morfar och mormor hade Min skattkammare med Sagan om den lilla, lilla gumman. Och så hade jag en sagokassett med H C Andersens sagor som jag lyssnade på om och om och om igen…
2. Om du är barnvakt och när barnen ska somna blir ombedd att berätta en saga: vilken saga berättar du då? Jag är en relativt usel sagoberättare och läser helst böcker för barnen för säkerhets skull. I bokhyllan står inte så många klassiker men ABC-resan finns där och är en favorit för fyraåringen. Av lite mer moderna sagor läser jag gärna om Pija Lindenbaums Gittan och Barbro Lindgrens Benny.
3. Vilken sagofigur skulle du vilja vara? Gittan för att hon är tuff och modig mitt i all räddhågsenheten och för att hon är kompis med både gråvargar och älgar…
4. Har du någonsin hittat på en egen saga? Vad handlade den om i så fall? Eftersom jag som sagt är usel som sagoberättare så är det dåligt med det. Jag har däremot skrivit en del dock ingen saga. Det närmaste jag kommer är nog en barnteater om häxor och nedskräpning…
Stina Wirsén är en stor favorit här hemma. Inte bara ritar hon finfina bilder till berättelserna om Rut och Knut och gör den fantastiska serien om Många små brokiga... Hon har också berikat vår barnbokhylla (jo vi har ju en sån) med en hel hög Vem…-böcker. Det är Vem är söt? Vem är arg? Vems mormor? och allt vad de nu heter. Och alla är bra på det där lite moraliska men barnsligt vilda sättet. Det är böcker som inte bara ger barnen exempel på hur det kan vara bra att umgås utan också ger mig som förälder en inblick i hur det faktiskt är att vara barn. Och jag känner igen mig och minns upplevelsen av att allt är så stort och livsavgörande i varje enskild sekund. Det barnen lär sig, förutom att leva tillsammans, är nog att ingen är särskilt perfekt och att också vuxna kan vara rätt vilse ibland.
Genom hela Wiréns konstnärskap – som författare men främst som illustratör – löper en röd tråd av genustänk. Flickor är inte nödvändigtvis små och rosa och kan
lika väl som pojkar vara busiga och vilda. Pojkar måste inte vara tuffa och hårda utan kan vara som de vill. Barn är barn i Stina Wirséns värld och kön spelar inte så himla stor roll. Jag är väldigt förtjust i den världsbilden och för mig är den viktig att förmedla till barnen som ju faktiskt är tusen gånger mer barn än de är pojke och flicka. Jag skulle vara beredd att fylla bokhyllorna med Wirséns böcker bara därför. Men som det nu är så står de där därför och för att de är så innerligt bra och älskade av barnen.
Favoriter är just nu: Vem blöder? Vem bestämmer? och Vem är borta?
Jag hittade denna lilla skatt i reakatalogen från Åhléns förresten. Lena Landströms Fyra hönor och en tupp är en alldeles underbar liten motståndssaga där hönorna går på jämställdhetskurs för att kunna ställa rättvisekrav på den despotiske tuppen. Otroligt fina och roliga bilder till denna lilla pärla dessutom. Barnen gillar den skarpt liksom föräldrarna. Rekommenderas varmt!
Sarah Sheppard har bidragit med två mycket populära böcker i barnens bokhylla. Fyraåringen har länge varit väldigt förtjust i Det var en gång… Massor av dinosaurier. Hon har skrattat åt alla finurliga bilder och förundrats över alla tungvrickarnamnen. Särskilt populära har köttätarna varit varför uppföljaren Varning för köttgänget som kom i höstas var en glatt mottagen julklapp. Nu händer det dessutom ganska ofta att 2-åringen kommer dragandes (ofta vrålande och stampande som en tvättäkta dinosaurie) med någon av dinoböckerna. 
Jag är själv väldigt förtjust i böckerna. Dels är de en bra balans mellan fakta och låtsas och dels är bilderna väldigt ”fina”. Det är helt klart böcker som tar barnen på allvar utan att bli allt för svåra. Dessutom lämnar de möjlighet för föräldrarna att välja svårighetsgrad utifrån barnens ålder i och med att texterna inte är så långa och inte måste läsas sammanhängande för att man ska hänga med och förstå.
Adjö, Herr Muffin av Ulf Nilsson med underbara bilder av Anna Clara Tidholm har länge varit en favorit här hemma. Fyraåringen började intressera sig för boken redan förra sommaren och den har lästs sporadiskt både om dagarna och vid nattning. Under vissa perioder har vi läst och tittat flera gånger om dagen. Vissa stunder tror jag att boken själv har väckt frågorna kring döden för att vid andra tillfällen ha besvarat frågor som burits länge. Det är spännande men oändligt svårt att prata om döden med en liten tjej för vilken hela världen är ny och minsta vardagsfråga oändlig.
Adjö, herr Muffin hamnade i vår bokhylla redan innan vi blev föräldrar och jag har alltid haft ett varmt förhållande till den. Ömsintheten i skildringen av det åldrande marsvinet och hans levda liv, respekten för kärleken till ett husdjur och den sorg som drabbar när man förlorar, de underbara bilderna… Precis allt med Herr Muffin är bra och här hemma har den varit en utmärkt utgångspunkt i samtalet och vi återkommer ofta och gärna till den i våra samtal kring döendet, döden, sorg och livet efter.
