Barbro och bladen brinner

Jag blev så glad när det stod klart att Barbro Lindgren förärats ALMA-priset att jag blev tvungen att läsa några av mig tidigare olästa böcker av henne. Först var det Bladen brinner, om den unga Barbro på väg att bli kvinna. Och den var förstås ett hopkok av allt det jag älskar allra mest med Barbro Lindgren. Frispråkigheten och friheten i språket. Värmen, kantigheten, och det fullkomligt självklara i att vara sig själv precis som en är. Den som ändå vågade låta sig brinna som Barbro!

Sen läste jag Titta Max grav! och hittade den där svärtan som också återfinns i hennes barnböcker men som där är i alla fall maskerad. De där existentiella spörsmålen – vad är ett liv? Vad lever man för? VLMF?

Och så måste jag läsa lite av hennes poesi. Det var så länge sen. Det blev hjärtskärande diktsamlingen Nu är du mitt barn. En svit om Barbros mor och hennes sista tid, minnena av livet som varit. Och det var inte lätt. All denna förlamande sorg som drabbar oss människor, jag begriper verkligen inte hur Barbro Lindgren lyckas ge mig styrka genom den… Men det gör hon. Kanske är det såhär hon gör det:

Djupt djupt inne i sorgens
mörker, glimtar en annan
sorts glädje fram,
en allvarligare glädje,
i grunden besläktad med sorg.

Se magnolian! Den blommar nu!

För mig är Barbro Lindgren hon den där som skrev Vilda bebin och Karlknut som mamma läste för mig. Sen är hon tanten som jag såg i affären en av alla semestersomrarna på Öland, hon som var så arg och sprakade av passion. Senare blev hon den geniala som gav mig och maken Nökhamlet när vi som alldeles nyihopna högläste Vems lilla mössa flyger (vilket för övrigt är den bästa boktitel jag vet) om kvällarna. Sen välsignades jag med barn och då blev Barbro den litterära gudmodern som med kärleksfull hand gav mig verktygen att öppna bokvärlden för ungarna. Från några månaders ålder läste vi Max blöja för våra bäbisar varje kväll. Först fattade de inget, sen fattade de allt. Och så glädjen i att läsa så språkligt fantastiska texter som Vilda bebi-böckerna. Och Benny! Min kärlek till den grisungen kan inte överdrivas eller beskrivas. Att få sitta med en nybliven storasyster och läsa om hur Benny snor brorsans napp och sticker. Att få uppleva glädjen av en igenkänning. Så vackert! 

Ingen är som Barbro, Barbro är som ingen. Hon har lärt mig att vi alla är unika, och väldigt, väldigt lika.

Bladen brinner, Karneval förlag / Titta Max grav!, Karneval förlag / Nu är du mitt barnRabén & Sjögren

Semestertips för de lite mindre

Jag blev ombedd att skriva en gästartikel med sommarläsning för sajten Resa med barn och eftersom sånt är svårt att motstå hittar ni mitt inlägg här. Jag tipsar om böcker för barn och ungdomar och lyckas klämma in en hel hög favoriter – Barbro Lindgren, Stina Wirsén, Pija Lindenbaum, och så Jellicoe Road förstås 😉

Vem städar inte?

I vår familj är svaret på den frågan alla (eller ingen kanske det ska vara, oklart med det språkliga här)… När vi drar igång storstädningsambitionerna frågar barnen förvånat om vi ska få besök eller ha kalas vilket kanske illustrerar hur lite tid vi lägger på vardagsplocket och städet. Jag försöker se det som något positivt (vi prioriterar minsann annat viktigt, typ bloggande och annat livsnödvändigt, framför städningen!), och det brukar funka tills dammråttorna kryper fram ur hörnen och bönfaller om att bli dammsugna…

Men nog om våra prioriteringar – över till den hyllning av Stina Wirséns Vem-serie som jag inledde för flera år sedan och som detta inlägg naturligtvis ska bli en del av. För i en av de senaste böckerna om nallen, fågeln och alla de där fina, fina figurerna så städas det. Det flänger omkring nalleföräldrar med stirriga blickar för att fixa och dona och ordna det perfekta som tillslut naturligtvis resulterar i att ingenting blir som man tänkt sig, alla blir trötta och tillslut ligger till och med mamma i sängen och äter chips. Sånt (boken alltså, och mammor som äter chips) gillas, av mig och av barnen.

Fyraåringen är mest begeistrad men den blivande sexåringen var också rätt förtjust i några igenkänningspoäng. Och själv är jag mycket nöjd med hur det hela mynnar ut i en total ta det lugnt och göra ingentingstund efter den vedervärdiga städningen. Det är väl bara att acceptera att det finns positiva saker med att städa också – det blir lite lättare att ta sig fram mellan möblerna, och så får man äta chips sen. Tydligen 🙂

~Bonnier Carlsen 2011 / Recensionsexemplar~

En som du inte känner

Här i huset gillar vi Tidholms. Ture-böckerna är populära hemlån från biblioteket och Knacka på och dess syskonböcker (Hitta på osv) var de första favoriterna för båda barnen (och de nyblivna föräldrarna). Thomas och Anna-Clara Tidholms nya bok En som du inte känner riktar sig till lite större barn vilket ju passar utmärkt eftersom ju våra barn sen länge lämnat de pyttigaste småbarnsböckerna.

En som du inte känner handlar om två barn som möts, som leker och börjar lära känna varandra på sitt sätt, på barns sätt. Bilderna är Tidholmskt enkla men med de viktiga detaljerna. Det där mjuka i dem och så färgerna… Ibland är det bara vackert men oftast också lite hotande, skrämmande. Texten är poetisk, med fina liknelser och med någonting som tillsammans med bilderna skapar ett vemod som jag är väldigt svag för.

Jag tycker mycket om hur jag upplever att boken berättar om en vänskap på barnens villkor. Ett lära kännande där namn och bakgrundsdetaljer inte är så noga. Där du och jag spelar roll just nu och helt plötsligt har vi blivit vänner för livet. Egentligen gör de väl inte så mycket de där barnen, de springer lite och upptäcker lite, hoppar, simmar och pratar. Och ändå känns det verkligen att det händer något livsavgörande, att de knyts ihop och att de blir varandras. Fint!

Jag är ju alltså väldigt förtjust i den här boken men hur det är med barnen vet jag faktiskt inte än. Vi har bläddrat i den men jag har aldrig fått läsa den riktigt. Besattheten just nu är dinosaurier och oerhört trista Nalle Puh-böcker från Disney och nåde den förälder som försöker introducera annat 😉 Men jag ger inte upp, jag får helt enkelt återkomma med barnutlåtandet (men jag är rätt så säker på att i alla fall femåringen kommer att gilla).

~Alfabeta, 2010~

Varför?

Häromdagen damp Varför är blodet rött och Varför har katten morrhår ner i brevlådan och bad om att få bli recenserade och fulla av entusiasm skred vi genast till verket – ”småfiktiviteterna”, M och jag.

Böckerna utgår från en rad frågor som sedan besvaras en på varje uppslag. De är lättlästa och lättförståeliga. Bilderna är sådär söta och tydliga som jag gärna vill ha dem och särskilt i faktaböcker som dessa. Det visade sig ganska snart att treåringen fortfarande är för liten för att vilja suga åt sig alla fakta men han gillade att sitta och titta på bilderna och prata med katterna i alla fall. Femåringen var mer intresserad av att lära nytt men är nog ändå fortfarande för liten för att uppskatta böckerna helt och fullt. Däremot är jag övertygad om att de kommer att tillhöra favoriterna längre fram.

De som just nu har haft störst utbyte av böckerna är i alla fall jag och M. Jag har exempelvis lärt mig världigt mycket nytt om människokroppen (som exempelvis hur mycket blod en människa ”innehåller”) och M har lärt sig en del om katter… Bland annat får jag rätt ofta höra att jag minsann aldrig får avvisa katten när hon kommer och vill ligga i knä eftersom hon då genast associerar det till hur hon tvingades lämna sin kattmamma och således kan bli oerhört traumatiserad. Det har han minsann läst i Varför har katter morrhår? sådetså… En aning ångestladdat måste jag säga…

Så ett sammanfattat omdöme om böckerna lyder: fina bilder, intressant innehåll, lättlästa, lagom nivå för en 5-6- åring (och 30+are).

~B. Wahlströms, 2010~

Vi letar konstiga bilar

I den här familjen tillber vi Sarah Sheppards fantastiska dinosaurieböcker. Snartfemåringen har läst dem i flera år och treåringen är nyligt såld på dem. Gissa om den del av familjen som har koll på bokutgivningen (det är en sorgligt liten del av familjen faktiskt) blev lite till sig när det visade sig att Sarah Sheppard skulle komma med en ny bok i höst och det tillsammans med en annan stor favorit, Ulf Nilsson (Herr Muffins pappa ni vet).

Vi letar konstiga bilar är en bok med enkel handling – en grupp dagisbarn ska gå med sin fröken till bokbussen (såklart!) och passerar på vägen en hel massa trafik och märkliga fordon. När jag först slog upp boken och försökte orientera mig blev jag totalförvirrad. Sidorna är nämligen fulla av text, faktarutor, pratbubblor och bilddetaljer. Först förvirrad som sagt och sen rätt så förälskad. Det här är nämligen en bok inte bara för läsning utan också för upptäckt och nyfikenhetsstillande. Man kan läsa texten för sig och strunta i faktarutorna om man inte orkar vara pedagogisk någon kväll och man kan nästa dag strunta i berättelsen och bara lära sig och barnen mer om gatsopningsmaskiner, markvibratorer och talgoxar. Ibland orkar man köra hela racet och får en lång, mysig lässtund.

Vi letar konstiga bilar är förstås en bok om bilar och andra fordon men där finns också plats för naturen i staden och ökad kunskap om hur allt fungerar tillsammans. En klar ny favorit i vår familj – största fanet är för tillfället treåringen (och jag).

~Bonnier Carlsen, 2010~

Nytt oemotståndligt från Wirsén

Jag har ju tidigare bekänt min och barnens kärlek för Stina Wirséns småböcker om nallen, fågeln och alla de andra. Nu kommer två nya böcker i serien som inte direkt tar upp småfrågor.

Vems kompis? behandlar frågor om kompisskap och svartsjuka när en ny blå katt ansluter sig till gänget. Nalle vill förstås att katten bara ska leka med honom/henne och bara låna den hink nalle erbjuder för utlån. Men katten vill leka med alla och det leder förstås till konflikter och överloppshandlingar. Allt slutar sen lyckligt när alla leker tillsammans och katten leker med nalles hink men vägen dit är inte alltid lika vuxentillrättalagd. Och jag gillar hur Wirsén som alltid lyckas fånga den barnsliga verkligheten så på pricken som jag som utanförstående (förälder) i alla fall upplever den.

Den andra boken i denna utgivning är Vem är död? Där berättas om hur fågels farfar dött och vad som händer. Det blir tårar, begravning och många funderingar men (tack och lov) inga klara svar. Det är en fin och luftig berättelse som lämnar många funderingar att diskutera kring. Min treåring gillar den som alla Wirsén-böckerna men snartfemåringen fastnar för den på ett djupare sätt och vi har haft utförliga diskussioner med avstamp i den här boken (som hon för övrigt tror heter Vem är döden vilket jag tycker vore ett coolt uppslag för en ny bok i serien 😉 )

Två finfina böcker till i Wirsén-biblioteket helt enkelt.

~Bonnier Carlsen, 2010~

Apans ABC

Förra veckan fick minirecensenterna här hemma sitt första uppdrag. Det var Barbro Lindgren och Olof Landströms senaste alster i form av ABC-boken Apans ABC som damp ner i brevlådan. Ni vet ju redan hur mycket jag älskar Barbro Lindgren så den här gången lämnade jag det första intrycket till barnen och maken vid läggningen. Gissa om det blev succé! Maken skrattade, 4½-åringen kiknade av skratt, blivande 3-åringen hängde på och alla ville läsa om och om igen om hur sillen Svea äter upp stackars korkade räkan Rut…

Sen dess har vi läst och läst om och läst om. Bilderna öppnar nya kopplingar hela tiden och texten är sådär underbart Barbro Lindgrensk som man hoppas.

När jag var liten ägde jag ett välläst exemplar av Alf Henrikssons Alfabetets användning anar aporna aldrig. Jag tror att det var jag som älskade sönder den så att den slutligen hamnade på bokkyrkogården (eller var den nu tog vägen). Det är inte alls omöjligt att Apans ABC vinner samma plats i vårt hem.

~Rabén & Sjögren, 2010~

Kommer ni ihåg…

… den här gamla godingen. Jag fick syn på den på biblioteket häromdagen och drabbades av akutnostalgi. I alla fall hemma hos mig var husknaprande Oskar en stor favorit under tidigt 80-tal. De tidstypiska bilderna, den fria och tillåtande uppfostran (det är klart att ungen ska äta murbruk om han vill), 70-talsandan som vilar över hela boken. Minnen! Är det någon som läser den för sina barn idag kan man undra men faktum är att den kom i nytryck 2009 och jag blev allt lite sugen att låna hem och testa den på mina busungar.

Vem är… största favoriten?

Stina Wirsén är en stor favorit här hemma. Inte bara ritar hon finfina bilder till berättelserna om Rut och Knut och gör den fantastiska serien om Många små brokiga... Hon har också berikat vår barnbokhylla (jo vi har ju en sån) med en hel hög Vem…-böcker. Det är Vem är söt? Vem är arg? Vems mormor? och allt vad de nu heter. Och alla är bra på det där lite moraliska men barnsligt vilda sättet. Det är böcker som inte bara ger barnen exempel på hur det kan vara bra att umgås utan också ger mig som förälder en inblick i hur det faktiskt är att vara barn. Och jag känner igen mig och minns upplevelsen av att allt är så stort och livsavgörande i varje enskild sekund. Det barnen lär sig, förutom att leva tillsammans, är nog att ingen är särskilt perfekt och att också vuxna kan vara rätt vilse ibland.

Genom hela Wiréns konstnärskap – som författare men främst som illustratör – löper en röd tråd av genustänk. Flickor är inte nödvändigtvis små och rosa och kan lika väl som pojkar vara busiga och vilda. Pojkar måste inte vara tuffa och hårda utan kan vara som de vill. Barn är barn i Stina Wirséns värld och kön spelar inte så himla stor roll. Jag är väldigt förtjust i den världsbilden och för mig är den viktig att förmedla till barnen som ju faktiskt är tusen gånger mer barn än de är pojke och flicka. Jag skulle vara beredd att fylla bokhyllorna med Wirséns böcker bara därför. Men som det nu är så står de där därför och för att de är så innerligt bra och älskade av barnen.

Favoriter är just nu: Vem blöder? Vem bestämmer? och Vem är borta?

Fyra feministiska hönor

Jag hittade denna lilla skatt i reakatalogen från Åhléns förresten. Lena Landströms Fyra hönor och en tupp är en alldeles underbar liten motståndssaga där hönorna går på jämställdhetskurs för att kunna ställa rättvisekrav på den despotiske tuppen. Otroligt fina och roliga bilder till denna lilla pärla dessutom. Barnen gillar den skarpt liksom föräldrarna. Rekommenderas varmt!

Populära dinosar

Sarah Sheppard har bidragit med två mycket populära böcker i barnens bokhylla. Fyraåringen har länge varit väldigt förtjust i Det var en gång… Massor av dinosaurier. Hon har skrattat åt alla finurliga bilder och förundrats över alla tungvrickarnamnen. Särskilt populära har köttätarna varit varför uppföljaren Varning för köttgänget som kom i höstas var en glatt mottagen julklapp. Nu händer det dessutom ganska ofta att 2-åringen kommer dragandes (ofta vrålande och stampande som en tvättäkta dinosaurie) med någon av dinoböckerna.

Jag är själv väldigt förtjust i böckerna. Dels är de en bra balans mellan fakta och låtsas och dels är bilderna väldigt ”fina”. Det är helt klart böcker som tar barnen på allvar utan att bli allt för svåra. Dessutom lämnar de möjlighet för föräldrarna att välja svårighetsgrad utifrån barnens ålder i och med att texterna inte är så långa och inte måste läsas sammanhängande för att man ska hänga med och förstå.

Fina herr Muffin

Adjö, Herr Muffin av Ulf Nilsson med underbara bilder av Anna Clara Tidholm har länge varit en favorit här hemma. Fyraåringen började intressera sig för boken redan förra sommaren och den har lästs sporadiskt både om dagarna och vid nattning. Under vissa perioder har vi läst och tittat flera gånger om dagen. Vissa stunder tror jag att boken själv har väckt frågorna kring döden för att vid andra tillfällen ha besvarat frågor som burits länge. Det är spännande men oändligt svårt att prata om döden med en liten tjej för vilken hela världen är ny och minsta vardagsfråga oändlig.

Adjö, herr Muffin hamnade i vår bokhylla redan innan vi blev föräldrar och jag har alltid haft ett varmt förhållande till den. Ömsintheten i skildringen av det åldrande marsvinet och hans levda liv, respekten för kärleken till ett husdjur och den sorg som drabbar när man förlorar, de underbara bilderna… Precis allt med Herr Muffin är bra och här hemma har den varit en utmärkt utgångspunkt i samtalet och vi återkommer ofta och gärna till den i våra samtal kring döendet, döden, sorg och livet efter.

Den arge

Förmiddagens bibliotekshappening blev inte direkt välbesökt. Trist men jag fördrev tiden ändå – på det bästa av sätt. Jag botaniserade bland bilderböckerna och fann några pärlor. Bland annat läste jag, äntligen, Gro Dahle* och Sven Nyhus Den arge.

Den argeDen arge är vacker och smärtsam i varje bild och i varje ord. Hjärtat vill nästan brista när lille pojken Boj skriver brev till kungen och undrar om det är hans fel att ”den arge” flyttat in i pappa. Om det är hans fel att det skriks och slåss? Skildringen av Bojs fysiska rädsla för pappan/”den arge” och mammans plötsliga annorlundahet när vreden fyller huset är fysiskt såväl som psykiskt svår att läsa om. Även om den situation jag själv lever i skiljer sig markant från den som skildras i boken blir jag obarmhärtigt påmind om barnens utsatthet – rädslan och smärtan som kan sätta bo i deras små kroppar och hjärtan… I Den arge låter Dahle och Nyhus sagan, i form av kungen, gå in och ställa allt till rätta. Eller snarare ge pappan verktygen att själv handskas med ”den arge”. Slutet är ljust och hoppfullt men ingenstans går den mörka och vardagliga tonen förlorad eller vetskapen om att ingenting kommer att vara läkt förrän om en lång, lång stund.

Mina barn är för små för denna mörka dos av verklighet och saga än så länge men det betyder inte att jag som förälder är det.

* Gro Dahle har också skrivit bland annat Djävulstanden som jag tidigare kommenterat här. Och den härliga ”girl power” – (eller till och med ännu bättre ”barn power”-) boken Snäll som jag gärna återkommer till vid tillfälle.

Sagostundspremiär

astons stenarImorgon klockan 10 smäller det! Fösta sagostunden på biblioteket på år och dag (ungefär lika länge sen jag själv var i sagostundshetluften). Första boken ut är underbara Astons stenar av Lotta Geffenblad. Den är så otroligt vacker i både bild och handling. Fina, fina Aston! Så nu försjunker jag i bilderna, känner in texten och hoppas på ett roligt möte med barnen imorgon förmiddag. Dessförinnan lånediskarbete i eftermiddag.

Överdos

Det finns tydligen en gräns för hur många bilderböcker man kan tillgodogöra sig på en dag… Min gräns går lite före 40. Jag har ”läst” 67 stycken… Mår lite illa nu…

ritaMan kan ju fråga sig varför förstås men det handlar om jobbet och behovet av att välja ut runt 70 böcker som ska förpackas i bokpåsar och kan manlånas ut till förskolebarnen i kommunen. En hel del har jag ju förstås läst för mina barn men jag behöver också få lite mer allmän koll på vad vi har – därav den massiva högen.

Det samlade intrycket av överdosen är i alla fall att det finns en del skräp och otroligt mycket alldeles underbara böcker för små barn. Några favoriter ur floden:

Barbro Lindgren Rosa flyttar till stan

Petter Lidbäck Kan man…?

Siri Melchior Rita och Krokodil i skogen