I huvudet på Colin Fischer av Ashley Edward Miller och Zack Stentz

Som många av er säkert märkt så har jag läst en del om autistiska ungdomar nu under våren och jag bad också om fler tips. I huvudet på Colin Fischer är ett sådant tips och oj så bra. Jag känner att jag nu läst precis den boken jag efterfrågade. En bok som vill och lyckas skriva en autistisk person utan att begränsa. En bok som jag kommer uppmuntra min autistisk ungdom att läsa då jag tror att det kommer vara en av få rimliga personer han läst om (sen Rick Riordan-dagarna i alla fall).

Colin har diagnosen Aspergers syndrom, en diagnos på autismspektrat som man inte ställer längre (i alla fall inte i mina delar av landet), nu säger man ibland högfungerande autism eller får in det i en sifferskala över hjälpbehov. Det där med högfungerande är något jag tänker på under läsningen och jag får äntligen fatt i vad som stör mig med begreppet. När man pratar om högfungerande så ligger det en värdering i ordet om att det skulle vara något bra. Det som ”mäts” när man kallar en autist högfungerande är snarast hens förmåga att anpassa sig så att hen framstår som så nära det tänkta normala som möjligt. Jag tycker att ordet istället skulle användas om en miljö, ett sammanhang eller samhället. Som det är nu så är samhället inte ordnat för att någon som avviker från normen ska fungera i det alls och kostnaden för det är naturligtvis oerhörd för individerna som hamnar i kläm. Men kostnaden för samhället som inte tillgodogör sig all denna kraft, kompetens och kreativitet är omätbar.

Men nu var det boken vi skulle prata om. Och Colin. Hans specialintresse är deckare och när en pistol hittas i skolmatsalen ser han det som sin möjlighet att få bedriva en brottsutredning. Och som han utreder! Jag älskar Colin (kanske delar av det hänger ihop med att jag känner igen så mycket i min son) och jag älskar hans föräldrar, hans idrottslärare och så gott som alla runt omkring honom som försöker förstå sig på honom och lära. Till och med lillebror gillar jag eftersom han är ett så tydligt exempel på hur svårt det måste vara att leva med ett syskon med särskilda behov och en allmän särskildhet.

Jag är så väldigt glad att jag till slut kom fram till den här boken på min läsresa. Jag är så väldigt glad att I huvudet på Colin Fischer finns.


Om boken

Titel: I huvudet på Colin Fischer
Författare: Ashley Edward Miller och Zack Stentz
Förlag: Bonnier Carlsen (2014)
Översättare: Nina Östlund, originaltitel: Colin Fischer
Första delen i en serie.

Spelet av Elle Kennedy

Å vad det här inte är en bok för mig. Det är en romantisk ungdomsbok med så obeskrivligt mycket explicit sex att jag rodnar när jag läser det. Det är heller inte särskilt välskrivet. Men. Jag väljer att hoppa över beskrivningen av de 70% av boken som utgörs av sex och fokuserar på det jag faktiskt gillar med den här boken.

Huvudpersoner är Garrett, oerhört populär lagkapten i hockeylaget, och Hannah, lite mer anonym men gudomligt duktig sångerska. Han övertalar henne att ge honom privatlektioner i filosofi i utbyte mot att han gör henne åtråvärd för den killen hon är kär i. Det går naturligtvis inte alls så som de tänkt.

Jag tycker mycket om Garrett och jag tycker mycket om Hannah. De har båda trauman i bakgrunden och de hanterar dem på ett moget och eftertänksamt sätt. Särskilt mycket tycker jag om vilken bra kille Garrett är, jag älskar att en sån som han får vara huvudkaraktär i en bok som den här. Han är omtänksam, inte rädd för att visa sig sårbar och han gör allt han kan för att inte vara aggressiv.

Jag gillar också hur boken tar upp svåra ämnen som våldtäkt och misshandel utan att det blir smetigt eller fel. Jag tycker att det behandlas på ett respektfullt sätt. Det här är inte en bok fri från fördomar och jargong, långt därifrån, men för att vara en sexfixerad bok om unga människor så talar den till mig (en 45-årig tant) förvånansvärt mycket.


Om boken

Titel: Spelet
Författare: Elle Kennedy
Förlag: Bookmark (2023)
Översättare: Sabina Söderlund
Första delen i serien Off campus.

Ett hov av taggar och rosor av Sarah J. Maas

Varje gång jag tar mig för att läsa en bok som den här, med älvor och kärlek, hoppas jag på att den ska vara lika bra som någon av Holly Blacks Folk of air-böcker. Det är de förstås aldrig. Inte heller Ett hov av taggar och rosor. Holly Blacks böcker är nu också något alldeles särskilt så det är förstås en orättvis jämförelse.

Ett hov av taggar och rosor är en till två tredjedelar rätt trist historia, kanske inte långtråkig men i alla fall seg nog för att få mig att fundera på att lägga ner boken både en och två gånger. Den sista tredjedelen däremot är oerhört spännande och intressant, så mycket så att jag är villig att förlåta den såsiga inledningen och mitten.

Feyre är en tuff, cool och livrädd huvudperson. Mitt egentligen enda problem med henne är att hon ifrågasätter sina egna beslut och dömer sig för dem hela tiden, också när hon inte hade något val. Det blir tröttsamt. Jag hade föredragit om någon av hennes andra (framglimtande) karaktärsdrag, hon är till exempel lojal, kärleksfull, kreativ, hade fått vara hennes främsta.

Huvudberättelsen är den att Feyre dödar en ”varelse” av misstag, eller så är det med vilje, och för det blir hon straffad med förvisning från människornas värld. Hon tas från sin våpiga familj (där hon är någon sorts askunge) och blir (typ) fånge hos älvorna vid vårhovet och deras ledare Tamlin (där hon blir någon sorts skönhet till hans odjur). Sen kompliceras allt av en hel massa lögner och det faktum att Feyre och Tamlin (ganska omotiverat och plötsligt) förälskar sig i varandra. Sen kommer vi till den där sista delen av boken som är actionspäckad och bra. Snipp, snapp, slut och så vidare till nästa del i serien.

Jag tycker att Ett hov av taggar och rosor är helt ok underhållning en stund och hade jag inte vetat för mycket så hade jag nog läst vidare. Men nu råkade jag få se något på baksidan av en av de kommande böckerna som jag kollade upp närmare. Jag är inte alls känslig för spoilers och trivs egentligen riktigt bra när jag inte blir för överraskad utan vet vartåt något lutar. Här handlar det dock om att en karaktär som är problematisk för att inte säga rätt vidrig i sitt beteende kommer att bli ett kärleksintresse för den person han var rätt vidrig mot. Jag begriper förstås också hur det kommer göras (han gjorde som han gjorde för att han var ensam/ledsen/eller något annat som funkar för snubbar) och jag vägrar köpa det.

Jag gillar ofta mest att läsa om den onda killen (eller den dåliga killen eller hur man nu översätter bad guy) i alla typer av berättelser. För att de är roliga, ofta har ett karaktärsdjup som den snälla killen saknar och för att de uppenbarligen är roligare att skriva så att författare brukar ge dem mer utrymme att vara sådär härligt elaka. Men jag tycker inte om när de först, som i den här boken, skrivs som bara elaka mot den som ska bli kär i dem. Lite bråk och munhuggeri är förstås ok, men inte övergrepp. Jag tycker absolut att ondingar kan få vara lite allmänt onda och de kan få göra en resa mot att bete sig bättre, men det måste finnas humor i det och det måste finnas ett element av missförstånd kring det där de utsatt den som blir kär i dem för. Så är det inte här. Det är inga missförstånd, det är inte lättsamt och för att vända dynamiken måste så mycket oväntat och komplicerat hända och jag tror inte att Sarah J. Maas (baserat på den här läsningen) är kapabel att sno ihop det. Jag fruktar som sagt att hans beteende kommer förklaras bort med något som inte alls förklarar det och så har en massa tjejer fått lära sig, än en gång, att en kille kan bete sig lite hur som helst om han bara bjuder in en tjej att laga honom. Det kan naturligtvis de här tuffa tjejerna som läser hantera för de vet sedan länge att fiktion inte är överförbar till verkligheten. Men jag är så jäkla trött på den berättelsen att jag tänker bespara mig läsningen av den en gång till, väl medveten om att jag då kan gå miste om den första fungerande utförandet av förvandlingen. Jag är beredd att ta risken.


Om boken

Titel: Ett hov av taggar och rosor
Författare: Sarah J. Maas
Förlag: Modernista (2018)
Översättare: Carina Jansson
Första delen i en serie.

Sammanfattning av 2022, ett svårdefinierat år

På Kulturkollo* hade vi som nyårstradition att sammanfatta året som gått och det vill jag inte sluta med så idag är det dags att sammanfatta ett ytterligheternas år.

2021 var ett förfärligt år, 2022 har varit jobbigare och samtidigt på något mystiskt sätt bättre.

På jobbet (biblioteket) har vi sluppit nya restriktioner och därefter har det varit roligt men väldigt, väldigt intensivt. Jag har minskat min tjänst till 90% för att orka och det har varit en livräddare.

Samhälleligt är det förstås förfärligt med högerkantring, krig, förtryck, rasism, homofobi och kvinnohat. Det går inte att säga något mer om det egentligen. Det är bara mörker.

Privat har mycket präglats av att min 15-åring fick sin ocd-diagnos och äntligen fick hjälp från bup. Behandlingen har varit ansträngande för hela familjen, men den har gett resultat. Här hemma fick vi också tillökning av två adopterade katter, Harry och Hubbe, under sommaren. Det har förbättrat våra liv med flera hundra procent.

Jag kommer se tillbaka på 2022 som ett kämpigt, ibland nattsvart ibland småglittrande år. Jag är in i märgen trött och har svårt att hoppas att 2023 ska bli bra, men jag är öppen för att bli positivt överraskad.

Ur ett kulturellt perspektiv tar jag med mig bland annat det här:

Årets ungdomsbok: Grim av Sara Bergmark Elfgren. Det var också årets första lästa bok och den satte tonen för en riktigt bra läsvår.

Årets ute bland folk igen: Titanic på Wermlands opera nu i december. Det kändes smått absurt och lite obehagligt att sitta i en fullsatt teatersalong igen. Ett mysigt superspridarevent sådär innan jul, men vi klarade oss. Och föreställningen var bra om än inte fantastisk.

Årets käftsmäll: att läsa All the bad apples av Moïra Fowley Doyle bara några veckor efter att högsta domstolen i USA rivit upp aborträtten. Själva beslutet var naturligtvis värre och väckte många känslorna, mest vrede. Boken illustrerar på ett synnerligen effektivt sätt varför det är en så våldsamt ödesdiger och dålig idé att föra utvecklingen bakåt.

Årets sorgligaste: att Hilary Mantel gick bort. Jag hade önskat henne många fler och lyckliga år.

Årets charmigaste: Heartstopper Alice Oseman. Serierna alltså, tv-serien har jag inte hunnit till än.

Årets klassiker: Kamratfesten och den påföljande läsningen av Dorothy Sayers övriga böcker om Lord Peter och Harriet.

Årets mörkaste: Sara Stridsbergs Happy Sally. Jag gick in i någon sorts mörker med den boken och hade ärligt talat svårt att hitta ut. Så hemsk och så bra.

Årets historiska: Rizzio av Denise Mina. Ljuvligt tät och omvälvande om en händelse i den skotska historien som jag inte alls hade koll på (och då har jag ändå läst rätt mycket om den).

Årets brevväxling: Att segra är banalt av Johanna Frändén och Carl Johan De Geer. Ett underbart samtal mellan två kloka och eftertänksamma människor.

Årets läskigaste: verkligheten. Krig, regeringsskifte, nedlagd miljöpolitik. Ur ett samhälleligt perspektiv har 2022 varit riktigt förfärligt. Mycket av det som har hänt har påverkat mig på ett djupt personligt plan och vissa saker (kriget och regeringsskiftet) har också kastat mörka skuggor in på min arbetsplats. Det är osäkrare än någonsin att arbeta med människor när man inte längre kan garantera att de ska kunna vara trygga hos oss (vilket de inte är om angiverilagen enligt Tidöavtalet genomdrivs). Om vi inte heller ska få planera vår egen verksamhet så vet jag inte vad som i framtiden kommer vara kvar av min profession. Jag accepterar att min sida inte vann valet men jag kan inte stillatigande acceptera allt som nu görs. Jag kommer att göra motstånd.

Årets serie: Gender queer av Maia Kobabe. En bok jag läste för en utställning jag gjorde om förbjudna böcker på biblioteket. En av de mest lärorika och viktiga böcker jag läst visade det sig.

Årets nya bekantskap: feelgood-författaren Katherine Center helt klart. Jag har läst hennes Ett litet steg i taget och What you wish for under året och jag älskade dem båda två. Inte många lyckas balansera svärta och romantik så himla fint som hon.

Årets intressantaste: Autisterna av Clara Törnvall. Jag har som ni kanske vet en son som är autistisk och jag har läst en del, vet en del, hänger med för att kunna vara den bästa mamman jag kan. Ändå drabbades jag av Autisterna på djupet. För att jag kände igen mig själv. Jag vet efter att ha läst boken att jag inte är autistisk men att jag delar många drag med dem som är det. Och framförallt vet jag att jag, precis som jag vet och tycker att min son gör, duger som jag är. Jag har slutat anpassa mig så mycket vilket är något av en revolution.

Årets mest lugnande: att Louise Penny fortsätter att vara så överlägset jämn och fantastisk. I år läste jag Glass houses och Kingdom of the blind som är nummer tretton och fjorton i serien av Armand Gamache och Three Pines och det är precis lika bra som det alltid varit.

Årets ljudbok: Detaljerna av och med Ia Genberg. Detaljerna förtjänade sin auguststatyett, men jag hoppas också att ljudboken prisas på lämpligt sätt för den förhöjde verkligen läsupplevelsen.

Årets tv-serie: jag ser väldigt få tv-filmer och filmer nuförtiden, men Netflix the Mole (samma program som vårt Mullvaden (men som originalet, utan kändisar)) fångade mig totalt en helg i oktober. Möjligen berodde detta också på att jag var riktigt rejält sjuk (min första covid-omgång) med hög feber, men en serie i rättan tid var det definitivt.

Årets besvikelse: att the Song of Achilles inte var bättre när Madeline Millers förra på svenska, Kirke, var så himla fin.

Årets bitskaste: Statsministermordet av Hans-Gunnar Axberger. Hjälp så stenhård han är. Vi lite mer konflikträdda gömmer oss bakom kudden och undrar om man faktiskt får skriva så och så och så. Men det är härligt också…

Årets tristaste: Lässvackan som varade stora delar av hösten/vintern. Visst läste jag en del, men hjärtat var inte där riktigt. Framåt jul insåg jag att det beror på att jag faktiskt inte haft tid (och den ork som följer med tid) att läsa. Jag hoppas på att kunna hitta ett lite större lugn och en bättre balans nu i ledighetens tid och fortsatt in i januari.


* Eftersom det här är en Kulturkollo-tradition så finns det förstås fler årslistor – titta gärna in hos Linda (Enligt O), Anna (Och dagarna går) och Ulrica (Västmanbok)och se hur de sammanfattar året som gått.

Mina tidigare kulturår sammanfattas så här:
2021,2020, 2019, 2018, 2017, 2016, 2015, 2014.

Årets bästa läsning 2022

Läsåret 2022 var på det stora hela riktigt fint. Som vanligt läste jag mest och bäst under våren och sommaren medan hösten var lite seg (i november och december var det länge mer än lite segt dessutom). Här hittar du mina favoriter från året som gått och mina fem allra bästa läsupplevelser är markerade (med ♥ hjärtan ♥ ).

Klicka på länkarna för att läsa mer om varför jag tycker så mycket om just de här böckerna. Och tipsa mig gärna i kommentarerna om vilka dina favoriter från året som gått var.

Årets bästa feelgood
What you wish for av Katherine Center. En riktigt fin och sorglig bok av min nya favorit bland feelgood-författare.

Heartstopper bok 1 av Alice Oseman. Förfärligt fint om ung förälskelse.

Book lovers av Emily Henry. Lysande feelgood med hjärta och svärta.

Mad about you av Mhairi McFarlane. Som vanligt förstklassig feelgood med den perfekta mängden mörker.

Årets bästa spänning
♥ Kamratträffen ♥ av Dorothy Sayers. En ljuvlig deckarklassiker som jag ville stanna i för evigt.

Kingdom of the blind av Louise Penny. Fjortonde boken i serien, lika bra som alltid.

Årets bästa fakta
Autisterna av Clara Törnvall. Omvälvande och intressant bok om autism, vad det är och hur det känns.

Med hjärtat i handen och nerverna utanpå. Orka livet som npf-förälder av Ann-Charlotte Runnvik och Anna Flodberg. Livsnödvändig och stärkande bok för alla oss som kämpar.

Statsministermordet av Hans-Gunnar Axberger. Knivskarp genomgång av palmemordsutredningen, bitvis thrillerartad.

Årets bästa feelbad
Happy Sally av Sara Stridsberg. Underbar och fasansfullt jobbig skildring av längtan, föräldraskap och barndom.

Vård & omsorg av Olivia Bergdahl. Stark och omskakande skildring av graviditet och cancer, livet och döden bredvid varandra.

Årets bästa historiska
♥ Rizzio ♥ av Denise Mina. Skotsk historia + Denise Mina = så bra det kan bli.

Hex av Jenni Fagan. En mörk och ganska svårforcerad berättelse om kvinnoförtryck och häxpanik. Den dröjer sig kvar.

Dykungens dotter av Birgitta Trotzig. Trollbindande skildring av eländes elände och magisk natur.

Årets bästa feminism och HBTQ+
♥ All the bad apples ♥ av Moïra Fowley-Doyle. En oerhört stark berättelse om systerskap och kvinnoförtryck. En av mina bästa.

Gender queer Gender queer av Maia Kobabe. Fantastisk och upplysande tecknad memoar om livet som queer.

♥ When women were dragons ♥ av Kelly Barnhill. En feministisk verklighetssaga fylld av sorg och vrede, och styrka.

Årets bästa som är för svåra att kategorisera och som därför får en egen kategori
♥ Grim ♥ av Sara Bergmark Elfgren. Vindlande och fantastiskt nedstigande i underjorden.

Gudars like av Meg Rosoff. Sparsmakad och levande berättelse om en magisk och katastrofal sommar.

Detaljerna av Ia Genberg. Eftertänksam och språkligt fenomenal kortroman som känns. Läst som ljudbok vilket rekommenderas.

Om du är sugen på ännu fler lästips så har jag samlat årets bästa ganska länge nu. Listorna från de senaste åren hittar du här (klicka på årtalet så kommer du till listan): 2019, 2020, 2021.

Heartstopper (2 och 3) av Alice Oseman

Berättelsen om Charlies och Nicks kärlek fortsätter. De möttes i ettan, i tvåan kämpar Nick med sin sexuella identitet och i tredje boken handlar mycket om att komma ut – hur gör man, måste man, varför gör man det?

Jag älskade den första boken och tycker också väldigt mycket om att få följa med Nick och Charlie vidare in i relationen och i sina egna själv.

Jag gillar både Charlie och Nick och kanske framförallt hur de är med varandra. Alice Oseman skriver verkligen relationer som de kan vara – svåra, komplicerade och alldeles, alldeles underbara. Det är också fint hur deras omgivning får spegla alla varianter av människor och relationer. Där finns den stöttande mamman, den supercoola syrran och den fördömande och skitdryga storebrorsan. Allt finns där, men jag älskar hur huvuddelen av alla som existerar kring killarna ändå är varma, inkluderande och kärleksfulla människor – föräldrar, lärare och kompisar. Det ger hopp till den som behöver det.


Om boken

Titel: Heartstopper del 2 och 3
Författare: Alice Oseman
Förlag: Hachette children’s books (2019) och (2020)
Del två och tre i en serie, Heartstopper 1
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Fiktiviteters väl beprövade bok- och filmcirkeltips

Jag bjuder på boktips med jämna mellanrum och nu när hösten är här tycker jag att det kan passa med en specialupplaga av tipsinläggen. Det får bli ett bok- och filmtips. Min bokcirkel träffas en gång termin för att först prata om boken och sedan se filmen tillsammans. Här är fem av de böcker vi läst och sett:

The perks of being a wallflower av Stephen Chbosky
Det här var en bok och film vi tyckte mycket om i cirkeln. Det pågår fortfarande diskussioner (fyra år senare) om vissa scener som borde varit med i filmen men som saknades. Här hittar du min text om boken.

Boktjuven av Markus Zusak
Boktjuven är en djupt berörande och hemsk bok, filmen är inte riktigt lika stark men ändå väldigt bra. Det här är kanske den tjockaste bok vi läst, men ingen upplevde att den var svårgenomtränglig eller tung annat än till ämnet. Här hittar du min text om boken.

Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro
Kärlek vänskap hat är en novell från samlingen som bär dess titel. Det är en ganska bra novell, inte Munros allra bästa. Men filmen (som heter Hateship, loveship)! Filmen är sensationell och ett av få exempel på när filmen är bättre än sin förlaga. Här hittar du min text om boken.

Fortfarande Alice av Lisa Genova
Det här är en bra bok och en bra filmisk tolkning av den. Skildringen av demens som sprider sig inuti en är förfärligt jobbig att bevittna men ändå stärkande på något vis. Här hittar du min text om boken.

Fyren mellan haven av M.L. Stedman
Också det här är en bra kombination, boken är fin och filmen plockar upp mycket av det som gör boken speciell och adderar sedan lite extra. Varken boken eller filmen är oförglömlig, men det är förstås alldeles för mycket att förvänta sig att de ska vara det.Här hittar du min text om boken.

Här hittar du tidigare delar av inläggsserien och fler boktips Del 1 (Jellicoe road, Ljus från ingenstans, Fallvatten, Mordbyn och Boel och Oscar) , Del 2 (Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz, Då tänker jag på Sigrid, Var det bra så?, Förr eller senare exploderar jag och Mörka platser) , Del 3 (Ru, Hungerspelen, Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, Allt jag önskar mig och Oceanen vid världens slut)

Bild: Pexels.com

Fiktiviteters väl beprövade bokcirkeltips del 3

Nu var det ett tag sen jag tipsade om bokcirkeltips. Kanske är det dags att dra igång din semestrande bokcirkel eller så har du lust att starta en ny, hur som helst så kommer här fem tyckanden om böcker jag bokcirklat på mitt bibliotek:

Ru av Kim Thúy
Det här är den bok som till dags dato refereras till som den bästa bok vi läst i cirkeln och den bästa bok många av oss läst över huvud taget. Vi pratar ofta om Kim Thúys precisa språk och den gripande handlingen när vi pratar om andra böcker och Ru kommer alltid ut på vinnarsidan. Här hittar du min text om boken.

Hungerspelen av Suzanne Collins
När jag väljer bokcirkelböcker så gör jag det för att det ska bli en intressant pratstund på träffen, men jag gör det minst lika mycket för att vidga bokcirklarnas läsvärld och Hungerspelen var nog den bok som fick mig att inse hur viktigt och lätt det var att göra det. Valet att läsa en ungdomsbok var lätt, men att välja just denna var lite osäkert. Det visade sig slå väldigt väl ut. Flera som aldrig läst en ungdomsbok som vuxna läste hela serien på en helg och fortsatte sedan inom genren och samtalet om första boken blev väldigt intressant. Här hittar du min text om boken.

Läsarna i Broken Wheel rekommenderar av Katarina Bivald
Den här boken var ingen hit som bokcirkelbok. Vi ville läsa något lättsamt, men det här var för tunnt och andefattigt. Vi fick några boktips, men mer än så fanns där inte för oss. Här hittar du min text om boken.

Allt jag önskar mig av Gregoire Delacourt
Det här var mitt första möte med Gregoire Delacourt och för mig och en annan bokcirklare var det inledningen till en svindlande vänskap med en fantastisk författare. Samtalet som kom av den här boken var fint och rörde sig kring viktiga och vardagliga ämnen. Här hittar du min text om boken.

Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman
Som jag minns det var den här boken lite av en vattendelare. Vissa älskade den och vissa begrep sig inte alls på den. Samtalet som rörde sig kring barndom, vuxenblivande, saga och verklighet var intressant och involverade alla oavsett känsla för boken. Här hittar du min text om boken.

Här hittar du tidigare delar av inläggsserien och fler boktips Här hittar du tidigare delar av inläggsserien och fler boktips Del 1 (Jellicoe road, Ljus från ingenstans, Fallvatten, Mordbyn och Boel och Oscar) , Del 2 (Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz, Då tänker jag på Sigrid, Var det bra så?, Förr eller senare exploderar jag och Mörka platser) .

Bild: Pexels.com

We are inevitable av Gayle Forman

We are inevitable av Gayle Forman är en bok som delvis griper tag och känns, men bara till viss del eftersom jag aldrig riktigt tar mig in i den såpass att jag köper de orealistiska svängarna den tar. Det är som någons feberdröm eller förhoppning om hur livet ska vara, men inte min. Jag har svårt att förstå någons drivkraft och särskilt huvudpersonens. Aaron lever förvisso i efterskalvet av en stor sorg och det ger honom naturligtvis visst svängrum, men inte att vara så till den milda grad så otrevlig och obegriplig som han är.

Aaron driver familjens bokhandel tillsammans med sin pappa. Ensamma sedan hans bror dog till följd av droganvändning och hans mamma stack till följd av oerhörd sorg. Aaron vill att allt ska gå totalt åt skogen väldigt snart eftersom han inte står ut med att vänta på att det oundvikliga ska hända. Men så händer Chad istället, en kille med rullstol som inte ger upp när han fått för sig något (och nu har han av oklar anledning fått för sig att bli Aarons vän). Och så händer Hannah, musikertjejen som känns oundviklig för Aaron.

Jag gillar bokreferenserna i boken och jag är förstås förtjust i bokhandeln där nästan allt utspelar sig men så mycket mer tar jag inte med mig från läsningen. Jag vet att Gayle Forman kan bättre, hennes Om jag stannar är formidabel, men man kan förstås inte förvänta sig det perfekta hela tiden. En helt ok bok om böcker och bokläsare är det i alla fall. Det får räcka så.


Om boken

Titel: We are inevitable
Författare: Gayle Forman
Förlag: Viking (2021)

Berätta tre saker av Callum Bloodworth

Jag kan berätta tre saker om den här boken. Den är bra, den är lite väl intensiv för min smak och den är vanvettigt sorglig. Sådär så att man oväntat gråter ögonen ur sig inför grannar och katter och småfåglar om man läser hemma på tomten (läser man på bussen blir det förstås ännu värre, gör inte det).

Ingen av de där tre sakerna vill eller kan jag kommentera närmare utom det här med intensiteten. Jag tror att det är deras sätt att prata med varandra och att det blir så få andningspauser mellan alla interaktioner Liv har med Dag, mormor och sin syster. Jag hittar ingenstans att vila i den här boken och det hade jag önskat mig. Alldeles säkert vill inte målgruppen, tonåringar, ha detsamma så det är ingen stor sak.

Jag faller för Liv redan i första kapitlet, oavsett om hon skulle tro mig eller ej. Dag är också en människa att gilla från allra första mötet. Det finns annat här också som jag gillar, syskonrelationen som är svår men viktig och föräldrar som dör och går sönder. Det här är ett utsnitt ur Livs liv och jag tycker mycket om det, att jag lämnas med en önskan om att gå djupare och få veta mer är nog bara en bra grej. Frustrerande, men bra.


Om boken

Titel: Berätta tre saker
Författare: Callum Bloodworth
Förlag: Bonnier Carlsen (2022)
Andra som skrivit om boken: Enligt O