Ett veck i tiden av Madeleine L’Engle

Det är nästan smått pinsamt, men jag måste erkänna att jag aldrig hört talas om den här boken förrän den där dagen i somras när jag såg den på hyllan i biblioteket och tyckte att den kändes lockande och sen en halvtimme senare läste något på facebook om filmatiseringen. Det ska tydligen vara någon sorts ”banbrytande ungdomsboksklassiker” som jag alltså missat totalt. Jag sätter mig i skamvrån en stund och kontemplerar över detta.

Men nu har jag i alla fall läst den här lilla boken, och en märklig liten bok är det. Handlingen är egentligen ganska obeskrivlig och mycket är väldigt färgat av den tid då den skrev, 1960-talet. Folk pratar bara sådär i böcker från 1960-talet till exempel. Samtidigt är det nytänkande och fritt också med dagens mått mätt. Märkligt helt enkelt.

Är det bra? Ja, ganska. Boken lider lite av den där hurtiga dialogen och slutet är abrupt (vilket kanske hänger ihop med att det finns fler böcker i serien). En del som jag har problem med är också allt det kristna. Jag tycker förvisso att det är fint att jordlig andlighet får följa med på en resa i tid och rymd och att det där får sättas i ett sammanhang, men jag är lite frågande till att det är enbart den västerländska kristendomen som får sin plats där, och utan diskussion. Det känns som en i ljuset av handlingen konstig krock mellan vetenskap och oreflekterad tro.

Om jag skulle sammanfatta och beskriva boken så skulle jag säga att det som Doctor Who för barn (på riktigt alltså, engelsmännen hävdar att Doctor Who är en barnserie, men jag vet inte vad deras ungar är gjorda av. Mina utropade ”vad har du gjort mamma, jag kommer drömma mardrömmar i flera år” när jag hade visat dem första avsnittet i omstarten (den med den levande plasen)). Det är resor i tiden, i rummet, i rymden, det är varelser, ondska och godhet, otäckt men samtidigt tryggt. Och så är det science fiction som nästan känns i hjärtat, och det är inte det sämsta.

ETT VECK I TIDEN
Författare: Madeleine L’Engle
Förlag: Modernista (2016)
Översättare: Philippa Wiking, originaltitel: A wrinkle in time
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Vargnatts bokhylla, Fantastiska berättelser

När pesten kom av Jill Paton Walsh

När jag läst Tiden är inte än och åter påmints om min förkärlek för pestlitteratur hamnade jag i samtal med andra pestläsare och blev tipsad om När pesten kom som skulle vara den bästa av de bästa. Till och med bättre än min favorit Domedagsboken. Och kännarna har förstås rätt, När pesten kom är kraftfull som ett knytnävsslag.

Byn Eyam i Derbyshire slås i spillror av ett pestutbrott åren 1665 och 1666. Fasorna kan inte förstås. Och ska de beskrivas ska de beskrivas osentimentalt men uppenbart avståndstagande. Av någon som var med, men slutade försöka förstå. Som skriver för att slippa undan demonerna. Det är flickan Mall som berättar om när pesten kom och tog hela byn. Det är ibland osammanhängande och ibland tillkämpat känslokallt, men hela tiden förstår jag som läsare att det måste vara så eftersom smärtan annars skulle kväva.

När pesten kom är en bok om förtvivlan, rädsla och sorg, men också om kärlek. Dessutom, lite vid sidan av är det en oerhört spännande berättelse om tro, i ett landskap präglat av trosuppfattningarnas kamp. Hur två trosuppfattningar driver isär, men också för samman.

Naket, vardagligt, påtagligt. Osentimentalt. Känslosamt under ytan. Bättre blir det inte.

NÄR PESTEN KOM
Författare: Jill Paton Walsh
Förlag: Berghs (1986)
Översättare: Gabriel Setterborg, originaltitel: A parcel of Patterns
Finns att låna på vissa bibliotek (där inte boken blivit sönderläst), nyutgåva tack!

Lite om stickning

Idag skriver jag om stickning som hobby på Kulturkollo.

Bland annat ser jag mig tvingad att skriva såhär om mitt livs andra Knit lit-upplevelse, tråkigt när den första var så bra

”Mitt andra försök med Knit lit förde mig till en ungdomsbok, How to knit a tangled mess av Rachel Elisabeth Cole, och den var inte alls bra. Med en story som bygger på att en tjej av misstag blivit anmäld till ett stickningsmaraton för att imponera på en kille kan det ju inte bli annat än fånigt. Särskilt som hon måste lära sig sticka kvällen innan… Det känns inte heller som att författaren själv har någon särskilt nära relation till stickning, vet hon ens hur det går till? Nej, hu!”

HOW TO KNIT A TANGLED MESS
Författare: Rachel Elisabeth Cole
Förlag: Tangled Oak Press (2014)
Del 2 i en serie

Olyckornas tid

Jag har lite svårt att skriva om Olyckornas tid eftersom jag inte är helt säker på vad jag tycker. Eller så är det så att jag tycker så mycket, samtidigt…

Det jag tycker allra, allra mest om med den här boken är i alla fall tonen. Den bakomliggande sorgen som bara delvis förklaras. Det är som om ett sorgligt skillingtryck (ett sånt som är sorgligt på riktigt alltså, inget fånigt) spelar i bakgrunden hela tiden. Stämningen är fantastisk. Med sorg, spökaktighet, höstighet och den där sortens efterhängset skav som bara hemligheter gör.

Jag tycker också mycket om det drömska, men där känner jag samtidigt att det blir lite för mycket för mig ibland. Lite för många bilder av älvvingar och vargtänder och sånt. Kanske är det också lite för rörigt för mig, och lite för lite som jag känner för dem allihop. Jag känner aldrig att jag får följa med in på djupet.

Ett råd till dig som ännu inte läst boken – förvänta dig ingenting. Jag hade fått för mig att det skulle finnas en stor twist mot slutet, men såhär i efterhand skulle jag väl kanske kalla det mer av en upplösning. Det är inte direkt några superöverraskningar vi pratar om när man läst så långt. Och framförallt lovar en twist att man på något sätt ska få veta hur allt ligger till och det här är inte en sån bok. Det gillar jag. Den som väntar twist och försöker pussla ihop hur allt hänger ihop, det avhöll jag mig tack och lov ifrån, får problem med den här boken tror jag. Det viktiga är inte hur det hänger ihop utan hur det berättas och hur det är. Det är långsamt och eftertänksamt och hela tiden väldigt sorgligt. Mitt bästa råd är att bara hänga med utan att försöka så mycket. Då tror jag att det blir som allra bäst.

OLYCKORNAS TID
Författare: Moïra Fowley-Doyle
Förlag: Natur & Kultur (2016)
Översättare: Ylva Kempe, originaltitel: The accident season
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Sofie på Dagens bok, Annas bokblogg, Bokpandan

Vända världen rätt

Om jag blev tvungen att välja ett ord för att sammanfatta handlingen i Vända världen rätt skulle jag säga självacceptans. Fick jag slänga in ett till skulle jag säga ansvar.

När det gäller självacceptansen så är det Jack som har svårast med den. Hans vardag är väldigt stressig och i ständigt kaos eftersom han lever med en ansiktsblindhet han inte berättat om för någon. Han äter frukost med främlingar varje morgon tills han lyckas lista ut vem som är vem, ofta baserat på håret… Libby har kommit längre när det gäller självacceptansen, hon har mer problem med hur andra ser henne, eller vad hos henne de ser. Hon var en gång utnämnd till “landets fetaste tonåring” och fick räddas med lyftkran ur sitt hus. Hon har gått ner massor i vikt, men det är det ingen som ser, de ser kilona som finns kvar. Tills Jack.

Jag älskar Libby och hur hon hanterar alla idioter, det som skär i hjärtat är hennes sorg, det som fick henne att börja äta för att fylla hålet. Det hål hon nu vet aldrig kan fyllas.

När Jack och Libby möts börjar arbetet med att förstå sig själva, mest för Jack som har längst väg att gå, men också för Libby. Och så är det det där med ansvar. I original heter boken Holding up the universe och det är verkligen så de båda har det. Båda tar de alldeles för mycket ansvar för människorna runt dem, båda oombett. Jag tycker det är fint hur de båda lär sig att se det utan att det kommer till någon förenklad lösning på slutet. Livet är svårt, det fortsätter det att vara.

PS: Jag älskar förresten de popkulturella referenserna, de subtila och de genomgående. Det återkommande talet om Merricat och Mitt hem är min borg (som väl verkligen borde komma i svensk nyutgåva snart om någon ska kunna återupptäcka den, de ex som finns kvar är ju typ sönderlästa på biblioteken)/We have always lived in the castle och referenserna till Supernatural, ingenting känns sökt på det sätt det ibland blir när författare inte riktigt förstår varför de ska ha med dem. Här är referenserna en självklar del i att beskriva karaktärerna och hur de förändras.

VÄNDA VÄRLDEN RÄTT
Författare: Jennifer Niven
Förlag: Gilla böcker (2017)
Översättare: Ylva Stålmarck, originaltitel: Holding up the universe
Köp den t.ex. här eller här.

Tio över ett

Föga förvånande upptäckte jag naturligtvis, när jag läste den ett halvår efter hela världen, att Tio över ett är en förträfflig bok. Ingen chock direkt, men heller ingen självklarhet. Det har ju hänt att jag drabbats av avsky inför haussade Augustvinnaren (jag tittar på dig Egenmäktigt förfarande). Men här drabbades jag av kärlek, stor kärlek, och lite magknip.

Tio över ett är en så träffsäker skildring av så mycket – vänskap, kärlek, föräldraskap, vuxenblivande, rädsla för förändring… När jag läser den våren 2017 i mitt liv så blir jag också glad att jag inte läste den hösten 2016 eller för den delen sommaren 2016 i mitt liv, som jag tänkte. Den oerhört fina och tonsäkra beskrivningen av ångest och panikattacker skär genom hela kroppen nu, då hade jag tvingats kasta boken ifrån mig och missat allt det andra fantastiska.

Jag är så glad att nu är nu, och att det finns böcker som Tio över ett, böcker som helt enkelt är jäkligt bra och handlar om viktiga saker som det där med att växa upp, bli kär, ta ansvar för, distansera sig ifrån. Och som samtidigt beskriver en panikattack som att “min kropp jagar min själ” (s 137). Jag hade behövt läsa den här boken i den åldern, igenkänning och oensamhet är viktig också när det gäller psykisk ohälsa. Också (och kanske särskilt) när det gäller unga människor. Jag förstår någonstans på ett avlägset plan de som vill skydda unga från sånt här, men jag håller inte med. Vi är många som slagits mot depressioner och olika former av ångest (och annan sorts psykisk ohälsa), precis som Maja i boken har vi varit rädda för att vara “psykfall”, och jag tror inte att andelen kämpande unga är mindre idag direkt. Vi måste prata om det, lära oss tillsammans och avdramatisera så jäkla mycket. Det gör Ann-Helén Laestadius här och hon gör det bra. Det var helt klart värt att den här 39-åriga tanten fick djupandas igenom några sidors panikattack för att målgruppsläsare kanske ska slippa känna sig så väldigt ensamma om ångesten drabbar dem. Skrämmande kommer det alltid vara, men inte lika ensamt hoppas jag.

TIO ÖVER ETT
Författare: Ann-Helén Laestadius
Förlag: Rabén & Sjögren (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Agnes bokblogg, Feministbiblioteket, Eli läser och skriver

Våra kemiska hjärtan

Några saker jag kan säga om Våra kemiska hjärtan av Krystal Sutherland:

  • Jag tyckte först inte särskilt mycket om den (av anledningar jag kommer till), sen sögs jag in och mot slut var jag nog rätt förälskad ändå.
  • Jag tycker att slutet, sluttonen, det som händer och inte händer är livsviktigt för boken, utan den hade det blivit väldigt förljuget.
  • Jag gillar alla vuxna som skrivs på fina, komplexa sätt även där de tar liten plats. Och jag älskar Henrys syster.
  • Det jag inte gillade var att de är väldigt rappa i käften de där ungarna, jag gillar ju för all del Joss Whedonsk Buffy-dialog mer än gemene man, men till en början kände jag mig mest irriterad här. De populärkulturella referenserna kändes också rätt många och ibland lite tillkämpade. Det är inte de som sätter karaktärerna ändå.
  • Det är farligt att marknadsföra en bok som “John Green möter Rainbow Rowell”, jag förstår hur de tänker, men ändå inte.
  • Jag vill verkligen, verkligen, verkligen läsa en bok som handlar om Grace Town. Alltså en som inte är ur Henrys perspektiv. Inte så att jag inte gillar Henry och uppskattar hans berättelse. Men han får ursäkta, det är Grace som känns, rakt in i hjärtat. Jag tror att Henry vet och förstår det också.
VÅRA KEMISKA HJÄRTAN
Författare: Krystal Sutherland
Förlag: Bonnier Carlsen (2017)
Översättare: Jessica Schiefauer, originaltitel: Our chemical hearts
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Stories from the city

Wild swans

Jessica Spotswood fångade mig verkligen med sin feministiska ungdomsserie om systrarna Cahill (allt om det älsket kan du läsa här, här och här) för något år sen. När jag hittade Wild Swans blev jag således eld och lågor och införskaffade den direkt. Sen kom den stora tröttheten och boken blev liggande oläst i läsplattan. Men, efter utmattning kommer vår och läsork eller vad som nu brukar sägas.

Wild swans är inte riktigt lika stark som systratrilogin, möjligen för att den bara är en bok och inte riktigt får möjlighet att fördjupa sidokaraktärerna lika mycket som en serie tillåter. Men det är ändå bra, och jag älskar att fokus ligger där det ligger. På familj, på mor-dotter och systrarelationer. Det finns romantisk kärlek här också, men den är i bakgrunden. Och den är bra. En av huvudpersonen Ivys bästa vänner är feminist, mycket uttalad sådan, och visst blir hennes inpass ibland lite undervisande, men aldrig så det går över gränsen (och aldrig utan självdistans) och hennes övertygelse backas snyggt av väldigt mycket okommenterad vardagsfeminism, annars hade det ju blivit rätt ihåligt och jobbigt. Jag älskar också HBTQ+-vinkeln.

Wild swans är inte världens mest originella bok när det kommer till grundhandlingen (flicka blir övergiven av mamma som helt plötsligt dyker upp igen, flicka kämpar med alla krav som ställs utifrån och av henne själv), men genomförandet och känslan gör det till något annat och eget. Jag är alltså fortfarande förälskad i Jessica Spotswood och kommer fortsätta hålla koll efter hennes böcker.

WILD SWANS
Författare: Jessica Spotswood
Förlag: Sourcebooks (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

Tell me three things

Jag är helt golvad av den här boken. Jag skrev på instagram när jag precis läst ut att den är “Jandy Nelson-bra” och det står jag fast vid.

Temat, tjej i sjuttonårsåldern som förlorat sin mamma och försöker finna sig tillrätta i  ett helt nytt liv, känns Nelsonskt, och det gör också värmen, karaktärerna som man kan gilla, verkligen gilla, allihop. Men det här är också något alldeles eget, och Buxbaum skriver i sitt efterord att Tell me three things är hennes försök att sätta ord på hur hon upplevde att växa upp och samtidigt förlora sin mamma. Det kan vara därför det känns.

Jessie har inte bara förlorat sin mamma, hon förlorar på ett sätt pappan också när han blir kär i en kvinna som förlorat sin man, de gifter sig och flyttar ihop i Los Angeles och Jessie förväntas hänga på. Det finns så mycket ilska och sorg i Jessie och den beskrivs så fint. Som förälder (japp, jag har blivit så gammal nu tydligen att jag identifierar mig mer med föräldrarna än ungdomarna i YA-böcker) blir jag glad över hur de vuxna beskrivs, hur mycket förståelse som får finnas för att de också bara är människor .

Det finns en gåta som utgör en snirklig röd tråd genom boken. Någon mailar/smsar Jessie och kallar sig Somebody/Nobody, ger henne råd och blir hennes förtrogna. Gåtan är förstås vem hen är. Och att vi gissar det rätt snabbt också när Jessie fortfarande irrar runt som en yr höna gör inget, det är lite av grejen, att få gotta sig åt det som komma skall. Och jag är officiellt lite kär i den där Somebody/Nobody, både i hemlig och vardaglig form. Så helt föråldrad erkänner jag mig alltså inte än….

TELL ME THREE THINGS
Författare: Julie Buxbaum
Förlag: Delacourte Press (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Boken kommer också på svenska vilken dag som helst, från alltid lika träffsäkra Lavender lit, kolla här!

Since you’ve been gone

Emilys kompis Sloane har plötsligt försvunnit från jordens yta (eller i alla fall från Emilys liv), oförklarligt. Det enda som finns kvar efter henne är en lista över saker som Emily ska utföra för att utmana sig och sina rädslor. Och eftersom det är det enda hon kan komma på att göra i det där oändliga tomrummet som är övergivenhet och sorg tar hon sig an listan.

Since you’ve been gone är en bok om vänskap och alla andra sorters kärlek vi brottas med i våra liv. Och framförallt är det en bok om att hitta sig själv, sitt egenvärde och det där unika som är värt att älska hos en själv.

Jag läste Fyra dagar, fyra nätter av Morgan Matson för något år sen, men blev rätt besviken (helt ok bok men förhandssnack fick mig att förvänta mig mer), Since you’ve been gone gör mig verkligen inte besviken. Snarare gör den mig varm i hela kroppen. Jag lyssnade på den på engelska (bra inläsning!), men den finns också sen i januari på svenska med titeln Sedan du försvann. Läsning rekommenderas.

SINCE YOU’VE BEEN GONE
Författare: Morgan Matson
Förlag: Recorded books (2014)
Inläsare: Suzy Jackson

Korpgudinnan

Jag kan inte bestämma mig för om jag älskar den här boken väldigt mycket eller väldigt, väldigt mycket. Det som får mig att vackla är den där känslan jag fick flera gånger under läsningen, där jag ville skrika ”Stopp, berätta mer”. Det händer så mycket i Korpgudinnan, på ett sätt långsamt, på ett sätt svishande fort. Jag vill fördjupa mig i vissa människor och händelser och ibland känner jag att jag skulle tyckt om boken ännu mer om jag fått det. Men samtidigt gillar jag det ju, att få följa med Turid på ett turidskt sätt, hon är ju sån, berättar inte allt, låter oss tänka själva. Jag älskar att få bli litad på och tänka själv. Så ändå tror jag att jag bestämmer mig för att jag tycker mycket, mycket, mycket om den här boken just för att den är som den är.

Den Turid vi lämnar i slutet av den här boken är en annan Turid än den vi mötte på första sidan i Kungadottern, och ändå inte förstås, hon är samma Turid men mycket mycket äldre. Jag skulle kunna säga så mycket om allt jag gillar med de här böckerna – tankarna om andlighet, relationerna, människorna som fått växa, diskussionen om manlighetsideal, skildringen av kärlek, Turid… Men jag stoppar nog här. Jag kommer sakna Turid.

Jag slutar med att konstatera att det finns mycket som är tungt att läsa i Korpgudinnan, visst så hemskt att jag aktivt förtränger det faktiskt. Men det som fick mig att storgråta på riktigt var epilogen, tillbakablicken på ett rikt liv och framåtblicken på återseenden. Då grät jag över de som försvann redan tidigt, de Turid inte alltid kom överens med men som hon över tidens gång förstått var de viktigaste i livet. Den beskrivningen av kärlek är kanske det jag tycker allra mest om i de här böckerna.

SAGAN OM TURID – KORPGUDINNAN
Författare: Elisabeth Östnäs
Förlag: Berghs förlag (2016)
Del 3 i serien Sagan om Turid, tidigare böcker: Kungadottern och Krigstid
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: OARYA, Västmanländskans bokblogg,Boktimmen

Ordbrodösen

Läsning ska förstås alltid vara en njutning, men vissa böcker är ändå en särskild fröjd att umgås med. De är liksom självklara, språket flyter, karaktärerna är med från början, men fördjupas som en hoppas efterhand och så vidare, ni vet vilken sorts böcker jag pratar om tror jag. Ordbrodösen är definitivt en av de där riktigt härliga böckerna att ge sig på, från första ordet till sista.

Jag konstaterar glatt att Värmland är viktigt, eller låt oss säga glesbygden istället, det hade ju funkat med Dalarna eller Västmanland eller egentligen vad som. Men den där utsattheten som Siri och Alba befinner sig i bottnar mycket i den där kombinationen av enslighet och social kontroll som är så specifik för landsbygd och småorter. Det är något visst (på gott och ont) med glesbygden och oss som känner den ändå, det finns något vemodigt bara i miljön. Och vemodig är också Ordbrodösen, det finns så mycket sorg där, och kärlek i olika former, men mest av allt är boken så sjukt spännande. Från någonstans i början till allra sista sidan.

Alba fångar in mig redan från allra första början liksom människorna runt henne. Visst känner jag att de inte riktigt är att lita på, men mest av allt känner jag Albas sorg över att upptäcka det. Den där förmågan och vem som har den eller inte är alltid i bakgrunden.

Jag tänkte flera gånger på Cirkeln-böckerna när jag läste, för bruksorten förstås, men också för flytet och värmen mellan huvudkaraktärerna. Och så finns där en rejäl skopa Agnes Cecilia också. En fin blandning det. Men mest av allt är förstås Ordbrodösen något alldeles, alldeles eget och det är det som gör den så väldigt bra.

ORDBRODÖSEN
Författare: Anna Arvidsson
Förlag: Rabén & Sjögren (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Mitt år av längtan

Dashas mamma kommer in på en skola hon gärna vill gå på, i USA. Och Dasha blir lämnad kvar i Moskva hos mormor och morfar. Det här skulle kunna vara en omöjligt hjärtskärande bok och eftersom den inte är det kanske den är det. Typ.

Det där året Dasha är utan sin mamma berättar hon om en saknad dold i allt det vardagliga. Mamman finns liksom inte riktigt med, det är som att hon varit borta redan innan hon reste till skolan. Kanske är det så, kanske är det så att Dasha behöver tänka bort henne för att överleva.

När jag läser den här boken tänker jag att Moskva i början av 1990-talet var väldigt olikt det mesta annat, väldigt olikt den plats jag befann mig på. Men Dasha och de som finns runt henne är människor jag känner igen.

Berättelsen om det där året är en berättelse om en saknad som inte får nämnas vid namn, om vardagshändelser – kärlek, vänskap, skoluppgifter – sånt som passerar revy utan att gås på djupet med. Kanske för att det är så i den åldern att saker är livsviktiga och sen bortglömda, eller kanske helt enkelt för att det där som ligger bakom hela tiden, den där saknaden som inte får vidröras överskuggar allt. Jag tycker väldigt mycket om det i alla fall, det där hoppiga. Jag tycker mycket om Dasha och skulle gärna vilja veta hur det går för henne sen när det som händer i slutet av boken fortsätter hända.

MITT ÅR AV LÄNGTAN
Författare: Dasha Tolstikova
Förlag: Natur & Kultur (2016)
Översättare: Karin Berg, originaltitel: A year without mom
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bokfreak, Filo-sofi, Romeo and Juliet

Meant to be

meant-to-beDet händer rätt ofta att jag låter mig styras av Goodreadsrekommendationer när det gäller ungdomsromantik, köper hem en hög och medvetet “glömmer bort” dem tills de behövs. Ibland bara måste man.

Och så läser jag, jämför med Stephanie Perkins (och, orättvist eftersom det inte är riktigt samma genre, Sarah Dessen) och finner dem inte alls lika bra. Ibland är det rätt bra ändå, trots att de inte når upp till Lola och gänget. Meant to be är en sån bok, inte fantastisk men ändå ungefär det jag hoppades när jag plockade den från hyllan. Möjligen är den lite för seg på mitten, möjligen är det lite för lätt att lista ut hela kedjan av sammanhang men karaktärerna är söta, London är magiskt och slutet är ganska bedårande.

Det är himla bra det där jag gör när jag köper på mig en bunt sånt här och i alla fall prickar in några guldkorn. Dags att fylla på snart igen…

MEANT TO BE
Författare: Lauren Morrill
Förlag: Ember (2012)
Köp den t.ex. här eller här.

Wrong about the guy

wrong-about-the-guyMen åh ändå vad fina de är de här Jane Austen-varianterna som Claire Lazebnik skriver! Jag har ju tidigare läst Epic fail (Stolthet och fördom) och Last best kiss (Övertalning) och det här är Emma-varianten, och min absoluta favorit såhär långt. Jag tycker verkligen att hon använder teman och story på ett varsamt sätt och så flyttar hon över till nutid och gör allt så himla varmt. Det finns sån värme i familjen och mellan karaktärerna här. Kanske är det min förkärlek för Knightley men han har verkligen gjorts fint här, inte alls sådär magisterjobbig som han ibland är i originalet.

Det här är böcker att må bra med helt enkelt och jag är rätt glad att jag har Mansfield park-versionen kvar. Och sen hoppas jag hon skriver en Northanger abbey också. Tänk er! Med böcker och läsning och gotiskt slott eller vad nu nutiden placerar den i för verklighet.

WRONG ABOUT THE BOY
Författare: Claire Lazebnik
Förlag: Harper teen (2015)
Ingår i en serie fristående tolkningar av Jane Austens romaner.
Köp den t.ex. här eller här.

Jack

Jamen visst är Jack sådär bra som alla säger. Väldigt, väldigt bra!

Jack i sig själv är kanske inte särskilt fantastisk, tillsammans med honom själv får jag tvärtom veta att han är rätt misslyckad under sitt lyckade killen-skal. Han har alla de där följarna på insta och han är bäst i innebandyn och alla vill hänga med honom, men gillar de honom? Och det allra viktigaste som Jack inser är att han nog inte gillar sig själv.

Jag gillar trots allt Jack, för att han vill komma till insikt och försöker göra något åt sig. Jag gillar hans mamma som kämpar och odlar sin egen keyboardspelande personlighet. Och Freja förstås som är sådär som i alla fall jag drömde om i tonåren, liksom fri… Jag gillar Rolf förstås och så är jag väldigt svag för plötsligt uppdykande och totalt utkastade lille Enar. Han är sex år och ingen tar egentligen hand om honom, hur ska det gå för stackarn? Det är nästan så jag kräver en uppföljare om Enar om tio år för att försäkra mig om att han har det bra (han måste få det bra!) för honom kommer jag tänka mycket på.

Jack är en särdeles lättläst och lyckad bok, som stannar kvar. Och språket är så himla bra, tonen är precis den rätta och det är sannerligen inte självklart. 

JACK
Författare: Christina Lindström
Förlag: B. Wahlströms (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser, Enligt O

Christina Lindström kommer också finnas med på bokmässan, läs mer på bokmässans sida.

Bokmässan.jpg

Middagsmörker

middagsmorkerDet går verkligen undan här! Det är trolldom och myter och krafter och ond bråd död. Och listiga planer och folk man inte kan lita på. Jag gillar det. Jag gillar Àili som kommer hem (men inte hem) till släkten i Idijärvi sameby och finner sig indragen i långt mer än sorg efter sin bortgångna pappa. Sorgen har svept in henne i ett lager av blindhet som inte viker förrän hon är mitt uppe i vad det nu är hon är mitt uppe i.

Jag gillar det magiska, det känns realistiskt om ni missförstår mig rätt. Som om det hänger ihop med verkliga myter på ett trovärdigt sätt. Jag kan ytterst lite om samisk kultur och myt, och om koloniseringen av Sápmi. Det var som vi alla vet någonting vi inte lärde oss om i skolan. När man skriver en berättelse om ett kulturarv som ofta negligerats och trängts undan krävs en extra dos respekt och ett ansvar att skriva fram också förtigande, förföljelsen och förminskandet. Jag tycker att Charlotte Cederlund gör det bra, ur mitt perspektiv. Hur boken känns för den med samisk erfarenhet kan jag inte säga. Eli skriver jättebra om det i sin recension, om ansvaret, det som skaver lite och det som skulle kunna bli ännu bättre. Läs vidare hos henne.

MIDDAGSMÖRKER
Författare: Charlotte Cederlund
Förlag: Opal (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

Charlotte Cederlund kommer till Bokmässan där hon bland annat deltar i seminarierna Vikingaliv och samisk mytologi och Det nordiska lockar och skrämmer.

Bokmässan.jpg

Henrietta är min hemlighet

henrietta är min hemlighetHenrietta är min hemlighet är en bok om att vara blyg, att vara tonåring, och att vara kär. En väldigt bra bok om allt det där. Allt är på pricken så som jag minns det. Hu!

Måsen är kär i Henrietta och det är egentligen först när Henrietta börjar närma sig henne och kanske också är intresserad som problemen börjar. Hur gör en ens för att prata med någon en är kär i när en knappt vågar prata över huvud taget? För Måsen knyter det sig och jag känner igen mig så smärtsamt väl i henne. Jag var också den där som satt instängd på mitt rum, som tyckte att hela livet skavde sönder vardagen, som gav mig hän åt ett enda intresse (för mig skrivande, för Måsen fotografering). Jag tänker att vi är ganska många som var och någonstans fortfarande är såna, det känns fint att det finns böcker om och för oss.

Maja Hjertzell skriver precis som i Vad gör man inte lågmält och inkännande. Jag tycker mycket om hennes språk och sättet hon berättar en historia. Det är en kärlekshistoria av det egentligen enkla slaget, men också, som så ofta är fallet, av det tillkrånglat allra svåraste slaget.

HENRIETTA ÄR MIN HEMLIGHET
Författare: Maja Hjertzell
Förlag: Rabén & Sjögren (2005)
Låna på bibblan eller läs den på tyska, den svenska utgåvan är svår att hitta för inköp.

I dina ögon

i-dina-ogonEgentligen har jag ingen förklaring till att Sarah Dessen skriver så bra sommarböcker, kanske till och med essentiella sommarböcker (blir det ens sommar på riktigt utan minst en Dessen?). Ofta utspelar de sig förstås på sommarlovet och då blir det automatiskt rätt somrigt, men långt ifrån alla gör det, inte den här till exempel. Det är nog snarare det där med den perfekta balansen mellan djup och yta, det är ju till synes lättsamma berättelser om vänskap och kärlek hon skriver, med precis rätt mängd svärta. De är verkligen inte lättsmälta alla gånger och rätt ofta gör de ont på riktigt, men det finns ändå alltid en trygg vetskap om att det kommer lösa sig, på något sätt, mot slutet.

Årets (översatta) Dessen är I mina ögon (Saint anything är den lite mer talande och minnesvärda engelska titeln). Sidneys bror sitter i fängelse och Sidney själv blir väldigt osynlig i hans skugga. Ett skolbyte leder till nya vänner och därifrån startar och fortsätter en fin berättelse om vänskap, familj och hur det kan vara väldigt svårt att hålla ihop och överleva när jobbiga saker händer. Jag känner förstås med Sidney, gillar Mac och Layla och jag kan till och med relatera till mamman, som förvisso agerar väldigt blint och konstigt, men vem skulle inte göra det i den situationen? En jag inte gillar är Ames, han är verkligen allt det där som personifierar en riktigt creepy kille i en och samma kropp, hu!

Sarah Dessen är alltid bra, hennes lägstanivå är fascinerande hög. I dina ögon tycker jag är en av hennes mörkare böcker vilket i min värld betyder en av de riktigt bra. Min första Dessen för sommaren, men troligen inte den sista. Vill du ha mer Dessen så finns dagens Kulturkollotips i ämnet uppe nu.

 

I DINA ÖGON
Författare: Sarah Dessen
Förlag: Rabén & Sjögren (2016)
Översättare: Ylva Kempe, originaltitel: Saint anything
Köp den t.ex. här eller här.

 

The last best kiss

the-last-best-kissSå har jag läst en till av Claire Lazebniks Austen-varianter, den här gången på min favorit Övertalning. Den är söt, väl placerad i high school-miljön och kanske lite väl långdragen för att bli perfekt. Men den är ändå precis vad jag förväntade mig, perfekt semesterläsning med:

En styck omtyckningsbar “hjältinna”
En styck underbar “hjälte”
En riktigt dysfunktionell familj a la Austens Eliotts
Lagom antal förvecklingar
Ett lyckligt slut

Inget som dröjer sig kvar men absolut något att läsa om om några år, när behov av avkoppling uppstår, som det ju gör ibland.

THE LAST BEST KISS
Författare: Claire Lazebnik
Förlag:Harper teen (2014)
Köp den t.ex. här eller här.