Jag kan bli lite lätt aggressiv när någon använder begreppet ondska för att förklara ett mord eller annan svårförklarlig handling. Min främsta invändning är inte att jag inte tror att ondska existerar utan att jag tycker att det är fegt att gömma sig bakom ett begrepp och sedan låta det stanna där. Tack och lov har nu Ann Heberlein skrivit en bok som försöker problematisera förenklingen. Hela boken rör sig kring frågor om vad ondska kan sägas vara. Den diskuterar också över vad det ökade användandet av begreppet säger om oss, vår samtid och vårt ansvar.
En liten bok om ondska bär egentligen fel titel eftersom den även om den är modell mindre till storleken verkligen inte är det till innehållet. Där finns förutom djupgående, och ofta personliga, diskussioner kring begreppet ondska också diverse djupdykningar i såväl filosofi som populärkultur.
Heberleins förundran över vår egen ambivalens inför ondskan är också min varför jag fastnar särskilt för de partierna – varför fördömer och förfrämligar vi ondskan så kategoriskt samtidigt som vi lockas av den så ofantligt? Det är bara att titta på kvällstidningarnas lösnummerförsäljning och alla specialdokumentärer på tv om särskilt ”ondskefulla” brott för att förstå att det betyder något för oss.
Det här är en bok som man inte nödvändigtvis behöver läsa från pärm till pärm och det är en bok som man med fördel kan låta ligga en stund och njuta lite kapitel för kapitel. Den är inte helt ”otung” nämligen. Det säger sig väl själv att en bok om ondska inte kan smältas på en kafferast men det tål ändå att påpekas. Det finns många kapitel och resonemang att fastna för och fundera vidare över. Heberlein förenklar inte utan lyfter fram olika skolor och uppfattningar tillsammans med egna ibland divergerande uppfattningar och tankar. Jag tycker om det inte spiksäkra i kombination med Heberleins mod att våga säga sin mening. Det här är en bok med både ock.
Den stora fördelen med En liten bok om ondska är inte att den ger svar på vad ondska är utan att den ställer frågan. Jag tvingas fundera över vad jag tycker och tror och jag upptäcker att jag inte alltid är på samma spår som Heberlein men det gör inget för vi är tillsammans i frågan. Svaret måste nog alla hitta på egen hand och jag misstänker att det kan ta ett tag, ett liv kanske?
~Albert Bonniers förlag, 2010~
Nörd som jag är så var jag ju tvungen att läsa Anna Höglunds avhandling Vampyrer. En kulturkritisk studie av den västerländska vampyrberättelsen från 1700-talet till 2000-talet. Jag fick veta att den fanns tack vare Johanna Koljonens mycket intressanta artikel i DN i februari. Artikeln ligger urklippt i bokhyllan och avhandlingen lånades snabbt på universitetsbiblioteket.
Min vana trogen (en yrkesskada bland doktorander?) så läser jag inte avhandlingar från pärm till pärm. Lustläsningar av avhandlingar är inte det lättaste men om man får hoppa runt lite hit och lite dit så blir det snabbt väldigt intressant. Den här gången fastnade jag främst i det avslutande kapitlet om humanvampyrerna (förstås). Jag tycker hennes iakktagelse om att Anne Rice med sin Interview with the Vampire snarare än att skapa något nytt bygger en brygga tillbaka till den vampyr som befolkade litteraturen i slutet av 1800-talet. Det romantiska går igen liksom strålkastarljuset som riktas mot vampyren snarare än människorna. Och så gör hon mig uppmärksam på vilken brist det är att jag inte har läst om Oscar Wildes Dorian Gray eftersom Rice tydligen lånar flera scener och teman därifrån, bland annat en porträttscen som jag faktiskt minns…
Sen är det roligt att hon tar upp hur den romantiske konstnären i vampyrform idag ofta är rockstjärna. Jag har inte läst om så många rockstjärnevampyrer men Lestat är ju svår att glömma och det finns faktiskt en i The Strain också… Höglund behandlar också de moderna humanvampyrerna och deras problem med mat och ätande. Det är inte längre helt ok att döda gatflickor i gränderna och många av dem har gått över till vad de, märkligt nog, kallar vegetarisk föda. Höglund talar om vampyrerna som ätstörda och för fram exempel på såväl bulimi som självsvält.
För den som vill ha mer om vampyrer och som dessutom vill sätta in dem i ett historiskt sammanhang och få sig till livs en akademisk analys av dem så rekommenderar jag verkligen en läsning av Höglunds studie. Själv kan jag bara säga att jag just nu innerligt önskar att det var den här avhandlingen jag skrivit och inte den luggslitna hög av papper som ligger framför mig…
Det här är en nördbok. En bok för boknördar och en bok om en boknörd.
En tanke som är förledande och förförisk för en boksamlare som jag är naturligtvis att böcker ger lärdom och alltså borde leda till visdom och i förlängningen förståelse för andra och empati. Adolf Hitlers omfattande boksamlande motsäger dock en sådan tes eller förhoppning rätt bestämt. Och Hitler samlade inte bara på böckerna – han läste dem också, antecknade, diskuterade och förvandlade till ideologi och praktik.
Den allra största och viktigaste lärdom jag tar med mig efter läsningen av Rybacks bok är att Hitler naturligtvis inte uppstod ur intet. Hans idéer fann näring och slog rot av en anledning. Det fanns oerhörda mängder av böcker om herrefolk, rashygien och judehat för Hitler att botanisera i. Det fanns oändliga mängder av inspiration som Hitler använde sig av för att utforma sin framgångsrika politik.
När jag säger att det här är en nördbok så gör jag det eftersom min största känsla är en igenkänning av den upprymdhet Ryback låter ana när han beskriver sitt möte med de delar av Hitlers bibliotek han får gå igenom där nere i bibliotekskällaren. När han rör vid dem. Historia så påtaglig, inom räckhåll…
Ryback skriver i slutet av boken att ”samlaren inte bara bevaras i sina böcker, hans liv står också skrivet på deras sidor (s. 267)”. Och det är också så han använder samlingen – för att beskriva Hitlers liv och utveckling från första världskrigets skyttegravshelvete till bunkerns instängdhet. Det är ett effektivt berättargrepp men luckor och undringar finns fortfarande kvar. Vilka andra böcker fanns i Hitlers bibliotek än de i boken nämnda? Läste han dem? Älskade han?
Det här är en bok för boknörden, historikern, den som intresserar sig för tysk-, europeisk, världs-historia. Den som är intresserad av Hitlers psyke, nazismens framväxt och utveckling under 1900-talets första hälft. Det är dessutom något för den som vill veta varför Hitler egentligen föredrog Shopenhauer framför Nietzche (filosofinördar?)… Det är helt enkelt en bok som ganska många skulle kunna ha intresse av att läsa – kanske behöver man inte ens vara särskilt nördig, kanske räcker det med normalintresserad..?
Läs också vad andra skriver om boken: Expressen
Böckerna som formade Hitler. Fürerns bibliotek är utgiven av bokförlaget Natur & Kultur. Utgivningsår: 2010. Originaltitel: Hitler’s Private Library. Översättare: Emeli André, Sofia Boda.
Som historiker har jag naturligtvis redan en relation till Yvonne Hirdman som vetenskapskvinna och professor. Mycket av det hon har skrivit har jag läst och använder också i min egen forskning. Men att läsa Den röda grevinnan är något helt annat.
Yvonne Hirdman som tidigare beforskat historien ur olika perspektiv har nu bestämt sig för att forska om och skriva sin mammas berättelse. Och sin egen… Och vilket liv det är. Med hjälp av dagböcker, brev, böcker och arkivanteckningar försöker hon komma sin mamma närmare utan att för den skull ”dikta” sig en mor. Men självklart blir hon ändå diktad liksom alla andra som skildras. Hela bilden finns aldrig att tillgå och fantasin måste få ha sin gång.
Charlotte, som senare ska heta Hirdman, gör en nästan osannolik resa från sin bokhandlarfamilj på landsbygden i Österrike-Ungern till livet som fattig grevinna vidare mot den stora kärleken, kommunistsympatier, spioneri, livet i Moskva innan den stora terrorn (där hennes älskade Heini avrättades), flyktingskap, mötet med den unge svensken som blev far till hennes barn. Där finns aborterna, längtan efter äventyr och något större. Där finns också oviljan att slå sig ner i Sverige med mannen som inte är den hon drömde om. Oviljan att fullt ut leva för och med barnen. Längtan bort.
Yvonne Hirdmans personliga tilltal i den här boken, sättet hon berättar sin mammas historia, gör den mycket angelägen. Det är tydligt att hon lär sig något om sig själv under forskandet och skrivandet. Det gör man också som läsare.Ibland kan jag känna att Hirdman nästan bli privat och att hon balanserar på en viktig gräns med sina personliga reflektioner och undringar men hon trillar aldrig över gränsen och man känner sig aldrig som en inkräktare.
Det enda jag tyckte var lite jobbigt med den här boken var de långa faktatexterna. Jag lärde mig mycket men längtade mig samtidigt bort från dem för att få veta mer om människorna. I Ryssland blir det dessutom så förvirrat att jag inte riktigt hänger med trots att jag försöker läsa noggrant och duktigt.
Livets gåtor Jane Austen är kanske inte den schvungigaste titeln i bokhyllan… 
Det finns en del annat att anmärka på i Vivi Edströms bok om Jane Austen och hennes författarskap också. En korrläsning till hade inte skadat. Alla citat måste inte återges både på engelska och i svensk översättning som de gör här. Tilltalet känns ibland lite väl informellt och ovetenskapligt – jag gillar inte att hon skriver att Austen är ”superbra” och jag har svårt att förlika mig med att hon kallar Mr Knightley och Darcy för ”killar”…
Däremot tycker jag mycket om att Edström, liksom jag, läser Austen som en feministisk författare. Jag har alltid tyckt att hennes (Austens) skildringar av olika sorters kvinnor i ett manssamhälle är träffsäkert. Hos henne hittar vi kuvade kvinnor, matronor som missbrukar den makt de har (ofta tack vare pengar) och unga starka kvinnor som faktiskt orkar gå sin egen väg. Hos Austen finns det lika många sätt att vara kvinna som det finns kvinnor vilket jag tycker är högst sympatiskt. Att låta kvinnor vara människor med såväl styrkor som svagheter är i mina ögon också feministiskt. Jane Austen skrev sina böcker i en tid då kvinnor inte kunde eller borde ge ut sina texter under eget namn – helst borde de inte skriva alls. Och ändå låter hon sina kvinnliga karaktärer agera lika obstinat som hon själv. Eliza Bennet som vägrar träna sina färdigheter vid pianot för att bli så excellent som en kvinna borde vara, Fanny Price som skriver berättelser och som tackar nej till ett frieri, Catherine Morland som läser skräckromaner och smutsar ner sig… Hos Austen finns det otaliga kvinnor som ifrågasätter normerna genom att inte följa dem.
Mitt favoritavsnitt i Edströms bok är där hon outar Mr Knightley i Emma som en feministisk man – kanske är det därför jag tycker om honom så mycket…
Jag är svag för litteraturanalys och här utförs den dessutom på texter som jag är relativt familjär med. Edström går igenom alla Austens romaner på ett livfullt och roande sätt. För det mesta kan jag tycker jag att analyserna håller, ibland verkar det lite sökt och i vissa lägen hickar jag till. Kan man alltså läsa Tom Bertrand i Mansfields park som homosexuell? En sådan tolkning reflekterade jag aldrig över när jag läste den själv men tanken lockar helt klart till omläsning och egna analyser. Överhuvudtaget är Edströms största förtjänst med den här boken just den – att få mig att vilja läsa om Austens böcker. Alla! Enda problemet är att jag inte vet med vilken jag ska börja…
Edström är boken igenom tydlig med vilken av Jane Austens romaner hon sätter främst (Mansfield Park) och eftersom jag har en något avvikande mening följer här min egen personliga rangordning av dem, dock utan Lady Susan som jag inte läst:
- Stolthet och fördom
- Emma
- Övertalning
- Mansfield Park
- Förnuft och känsla
- Northanger Abbey
Och såhär på Internationella kvinnodagen avslutar jag med en lista över mina tre favoritkvinnor i Jane Austens böcker:
- Anne Elliot i Övertalning som tillsynes maktlös övertalas att avvisa frieriet från mannen hon älskar. Hon tvingas finna sig i att inte uppskattas för sina egenskaper och sin själsstyrka. Men i slutändan är det hon, som med sin värme och duglighet, visar sig starkast av dem alla.
- Elizabeth Bennet i Stolthet och fördom som inte bara går i strid med Mr Darcy utan mot allt vad klassbarriärer och fördomar heter (samtidigt som hon naturligtvis också måste hantera sina egna fördomar).
- Fanny Price i Mansfield Park som tvingas lämna sin familj och får finna sig i att hunsas och negligeras i sitt nya hem. Till slut är det dock hon som visar sig starkast och rättrådigast. När hon står på sig i viktiga frågor måste slutligen alla lyssna till henne.
Jag vet inte hur det är med er men själv har jag en försvarlig hög kokböcker (av vilka allt för många är inköpta på bokrea bara för att de var så billiga/hade så fina bilder/ innehöll många recept på chokladtårtor eller något annat ganska irrelevant för vardagsanvändningen av en kokbok). De flesta ligger i denna hög dag efter dag efter dag och har aldrig lämnat ifrån sig ett enda recept till familjens middagsbord. Konstateras kan att det var rätt onödigt att köpa böcker med 100 tapasrecept och 159 pastasåser när man ändå bara gör de gamla vanliga. Den mesta använda kokboken i mitt hushåll är Rutiga kokboken, Sju sorters kakor och Festmat för fattig gourmet – och så har det sett ut i många år. Det är möjligt att det säger mer om min matkonservatism än om det onödiga i att köpa nya kokböcker. Konstaterar ändå stolt att jag i alla fall inte ämnar fylla på kokbokshögen under de närmaste åren… Tilläggas kan att jag gärna mottar tips om vad jag ska ta mig till med högen av urklippta recept (från olika tidningar) som jag faktiskt testar då och då men som inte direkt funnit sin plats i det välorganiserade kök jag gärna skulle vilja ha…
Jag tycker om böcker som handlar om samhällsdebatter eller som i alla får mig själv att debattera. Jag är exempelvis väldigt svag för Gellert Tamas Lasermannen som var en stor läsupplevelse för några år sen. Nu har jag läst Elisabeth Åsbrinks bok om ett annat nationellt trauma- pjäsen Sju tre och de i tid efterföljande Malexandermorden.
För mig med, ett nuförtiden, ofta bristfälligt minne förde Smärtpunkten med sig många aha-upplevelser och minnesbilder. Många av debattartiklarna och uttalandena som används i boken läste och hörde jag ju själv den där våren för tio år sedan och tyckte något om. Jag tycker inte nödvändigtvis detsamma idag.
En försvårande omständighet när det gäller att ta in och tolka hela skeendet är att jag, liksom de flesta, inte sett pjäsen och hela tiden måste lita till andras bilder och upplevelser av den. Jag skulle gärna läsa manus för en möjlighet till helhetsbild. Men bilder kan väl aldrig bli hela och sanna ändå – det är bara att acceptera. Det är inte säkert att jag skulle få det att hänga ihop bättre för att jag själv tagit del av det -kanske till och med tvärtom.
En sak som skrämmer mig när jag läser boken är talet om gott och ont eller snarare goda och onda människor. Hur en psykolog kan säga att han slutat tro att alla människor föds med godhet. Hur man kan prata om att Norén lät ondskan få en plats genom att ställa nazister på scen. Det är ju onekligen väldigt enkelt att etikettera människor som bryter mot lagar och normer som onda och sedan låsa in dem och kasta bort nyckeln men det löser ju inga problem i längden. Det är också väldigt sorgligt att så många verkar vilja leva i ett land där inte alla människor ska betraktas som just människor.
Jag tycker, till skillnad från vissa kritiker, att en av fördelarna med boken är att den inte serverar färdiga svar utan att den lämnar tankegångarna öppna. Jag måste själv gå vidare med mina tankar för att få en känsla av klarhet. Det är väl också någonstans där smärtpunkten ligger för mig – att vi vanliga, laglydiga och politiskt korrekta människor inte gör vårt största misstag genom att låta vissa människors odemokratiska åsikter komma till tals utan att problemet uppstår när vi vägrar lyssna och se och när vi stöter ut och säger att ”du har ingen plats här”. Jag tycker att Åsbrink pekar effektivt på hur inte bara Noréns pjäs gav nazister möjlighet att tala utan hur en hel offentlighet valde att inte lyssna eller i alla fall att fördöma de personer som talade och de som gav dem en scen. Båda dessa faktorer – scenen och fördömandet – kan spela lika stora roller för vidareutvecklandet av grandiositet och utanförskap.Jag tycker om att Elisabeth Åsbrink aldrig säger att hon tycker att det var fel eller rätt att sätta upp pjäsen och ta den utanför murarna. Jag tycker om att hon lämnar det till mig även om jag själv nog inte kan komma på något eget svar så blir jag i alla fall rikare av att försöka.
Boken är lite rörig med sina tidshopp och ibland till synes ändlösa reflektioner som slutligen löandar där de började. Jag hade också önskat en tuffare hållning mot vissa intervjuade. Men som helhet, som tidsdokument och debattöppnare är den bra. Det går ju att hoppas att boken kan leda till det pjäsen aldrig gjorde – en diskussion om förhållandena inom kriminalvården. En diskussion om vad vi vill med vården och rehabiliteringen av våra dömda känns rätt välbehövlig i dessa de nya superfängelsernas tidevarv.
Väninnan av Eva Franchell har nog lockat många som vill veta mer om Anna Lindh – kanske vill grotta ner sig i sentimentalitet och den gemensamma sorgen som slog till i september 2002. De läsarna blir nog kanske lite besvikna på boken. Det intressanta med Väninnan är egentligen inte Anna Lindh (även om porträttet av henne som målmedveten politiker snarare än fnittrig mamma är såväl intressant som uppfriskande) utan skildringen av politiken och politikernas villkor. Under en ganska lång tidsperiod får vi ta del av korridorsnack, beslutsfattande och gigantiska och lite mindre men ändå ohanterbara katastrofer.
Bokens stora fördel är just skildringen av det helt absurda livet i maktens korridorer. De många episoderna av gubbvälde och de smutsiga metoderna. Det allra bästa är dock att även de som framstår som mindre trevliga och mycket karriäristiska (Pär Nuder och i viss mån Göran Persson exempelvis) ändå framstår som människor. De görs begripliga av Franchell och hennes förståelse för spelets regler som drivkraft lyser hela tiden igenom.
Det som är mindre bra med boken är att den täcker in så mycket. Det blir lite ytligt och vissa episoder känns som att de finns där mest för att de bör finnas där. Jag hade tyckt mycket om lite mer fördjupning i händelser och karaktärer.En annan sak som retar mig något är de ordväxlingar som skildras där Franchell inte varit närvarande utan gissar. Det som sägs må vara troligt men det faktum att man inte kan veta säkert bryter illussionen.
Sammanfattningsvis en intressant bok om Sverige och det politiska klimatet de senaste 10 åren (och lite till). Väl värd att läsa.
