Innan väggen av Anna Voltaire

Innan väggen är en bok som behövs. För alla oss som hittat vägen genom väggen, alla som är påväg mot den i högsta fart och faktiskt också för dem som är i sin allra mörkaste tröttfas (det finns en punktlisteformad sammanfattning i början).

Det intressantaste med att läsa böcker om utmattning nu är för mig att se hur många vägar in i det som finns, och ändå är det precis densamma. Anna Voltaire är läkare och skriver om sin egen erfarenhet som utmattad. Jag är bibliotekarie (en för den oinsatte möjligen förvånansvärt vanlig yrkesgrupp i utmattningsskaran) och lever delvis ett helt annat liv. Jag har två barn och inte sex stycken som Anna har. Jag har också till skillnad från Anna begåvats med en synnerligen förstående och jämställd man. Men jag känner igen allt ändå. För det är svårt att få folk att förstå att den där människan de levt med hela livet inte längre klarar av att de pratar i samtalston, hur skulle någon kunna begripa? Jag har också kommit dithän att jag kan känna igen orsakerna till varför det blev som det blev, när jag kraschade begrep jag ingenting, jag gjorde ju inte mer än någon annan. Men nu kan jag se att jag gjorde massor, la väldigt mycket tid och tänk på jobbet. Jag ville blogga massor och bra och läsa allt det där nya (och gamla) för att ha något att blogga. Jag var också tvungen att träna och hålla vikten och se till att alla läxor var gjorda och att alla lappar var lästa och ihågkomna. Jag har kommit att inse att jag ägnat väldigt mycket energi åt att komma ihåg precis allt åt alla (till stora delar helt oombett dessutom), nu betalar jag priset genom att komma ihåg precis ingenting ens åt mig själv. Och det är faktiskt riktigt skönt… Jag gjorde kanske inte mer än många andra, men det var likväl för mycket, för mig.

Jag äskar hur Anna Voltaire inte väjer för det som är livsfarligt mörkt med utmattning. Hur hon kan skriva att “Jag började för första gången i mitt liv tänka att det inte var så särskilt roligt att leva” (s 36). Jag har försökt formulera det själv utan att folk ska tro att jag ville ta livet av mig. Det var inte så dramatiskt, men det var livsviktigt att inse. När livet inte är roligt längre, när man helst bara vill lägga sig ner och sova och det kvittar lika om man vaknar igen eller inte, då har det gått för långt. Jag tycker också om hennes funderingar kring begreppet skör, jag tänker också på mig själv som just skör i mitt tillfrisknande, men jag gillar det inte. Jag är ju så himla stark. Men just nu är jag också skör, jag övermannas ofta av alla de där känslorna som jag inte kände under lång tid. Det är inte så konstigt egentligen.

Anna Voltaire lever ett liv helt olikt mitt och ändå känner jag igen nästan allt. För att utmattning förenar kanske. Och det tror jag är en viktig lärdom, det är viktigt att vi inte känner oss ensamma i det här för ur ensamhetskänslan kommer skammen. Och skammen ska vi hålla väldigt långt ifrån oss, den har jag också ägnat alldeles för mycket tid, och ingenting har den gett mig tillbaka. Den har helt enkelt ingen plats i ett tillfrisknande. 

Innan väggen ger mig igenkänning och styrka i ett sorts tillsammanskap. Den ger också praktiska, oerhört enkla och lättbegripliga, råd till den som letar sådana alldeles i början av utmattningen. Det är en bok som behövs, inte minst för den svarta humorns skull, vi måste kunna skratta åt eländet också när vi umgås med det som mest intensivt.

INNAN VÄGGEN: EN UPPLYFTANDE BOK OM UTMATTNING
Författare: Anna Voltaire
Förlag: Ordberoende förlag (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Att läsa om utmattning som utmattad

Jag har skrivit om min upplevelse av att läsa, och inte läsa, skönlitteratur i samband med mitt utmattningssyndrom. Idag tänker jag titta på en annan aspekt av det, faktasökandet.

Allra först
I den totala akutfasen tror jag inte att man ska läsa något. Ingenting alls. Min terapeut sa till mig “googla inte utmattningssyndrom” och det gjorde jag ju ändå förstås, men tack och lov orkade jag inte läsa så mycket då (jag minns fortfarande frustrationen över att ingen kunde skriva korta, korta texter med handfasta råd till mig, allt jag hittade var en avhandling i fulltext…) Där först i början måste man försöka släppa taget och kontrollen (och det är ju just det man inte förmår, men ändå…). Då behövde i alla fall jag hitta mitt fokus, inte andras.

Efter en stund
Här (efter några månader) läste jag Väggen av Pia Dellson och den var ren och skär igenkänningen. Väggen var viktig eftersom den bevisade att jag inte var ensam, den tog upp skammen och skuldkänslorna jag brottades med och allt annat som var så tungt att bära på egen hand. Hade jag läst den för tidigt hade den möjligen skrämt mig, nu kände jag igen allt om att bli och vara sjuk och kunde ta in hur det kunde bli att jobba sig till friskhet igen.

På väg tillbaka
När jag började jobba igen vaknade behovet av att ta till mig råd från andra. Hur börjar man jobba, hur fortsätter man jobba, hur hanterar man en åkomma som aldrig verkar ta slut, hur överlever jag återfallen som kommer precis när som helst? Under den här tiden läste jag både bra och dåliga böcker. Den värsta, som jag inte borde läst eftersom den inte var för en sån som mig där jag befann mig då var Hjärnstark. Jag läste inte hela, men det där med fysisk träning som nyckel och livsviktig och livsfarlig att lägga undan var verkligen inte bra för mig. Jag orkade promenera och behövde få vara lite stolt över det, jag behövde inte veta att min hjärna skrumpnar till ett russin för varje löptur jag inte tar. Det är säkert inte det som står i boken, men så läste jag den då.

En favorit har Aleksander Perski, stressforskare och chef på stressmottagningen i Stockholm blivit. Jag har läst två av hans böcker.

Ur balans är en väldigt bra faktabok om stress. Men den är skrämmande, den bör man inte läsa förrän man är lite mer tillbaka i verkligheten igen, eller kanske allra helst innan man hamnar bortom så man inte behöver göra det. Det är också en bra anhörigbok tror jag. Boken skrevs 2002, mycket av det han ser som framtida praktiker hoppas jag används idag. Den största vinsten med den här boken är perspektivet, att den visar att utmattning funnits så länge det funnits människor i stress och förändring, det har bara existerat under olika namn. En annan stor fördel är lugnet. Det är livsviktigt att försöka göra något åt detta samhällsproblem men det är ingen idé att jaga upp sig, typ. Och så skriver han en del om prestationsbaserad självkänsla.

Det här med prestation och duktighet har han, tillsammans med vetenskapsjournalisten Joanna Rose, fördjupat sig i i Duktighetsfällan. Det är en oerhört intressant och stöttande bok som inte bara ger handfasta råd utan också sätter in oss duktisar i ett sammanhang, vi är många.

Jag har också läst Meningen med hela skiten av Nina Åkestam. Där finns en anekdot där val av pastasort i affären blev oöverstigligt, för mig var det utemat och det slutade med att min man fick bestämma, det kände som om jorden skulle gå under om jag valde och valde bort. Det gör det fortfarande rätt ofta men inte alltid längre. Jag känner också igen det här med att vara ”stum i hjärtat” och att förlora känsloförmågan, att stå ut med folk i allmänhet och att prestera för bekräftelse.

Det faller sig naturligt att också läsa alla artiklar jag dyker på i ämnet och det är nog både bra och dåligt. Det finns en stor erfarenhet, en stor förståelse för utmattning runt omkring oss, säkert för att alla känner någon eller några som varit där. Men det finns också ett skuldbeläggande, ett sparperspektiv och sånt som man inte behöver som utmattad. Det är alldeles nog att känna den egna skulden och bekämpa den, jag behöver inte också veta att jag ligger samhället till last.

Efteråt

Jag vet inte om det finns ett efteråt. För mig är det snart ett år sedan diagnosen, jag är tillbaka på jobbet, snart på heltid. Men jag är inte frisk och vet inte om jag kommer bli det på det sätt att alla symtom försvinner. Det är ok. Jag tror att mitt behov av att läsa om utmattning mattats, att jag nått någon sorts förståelse för vad som drabbade mig och varför. Jag har hittat mig själv mitt i allt det här som är syndrom och läkarintygskoder. Men samtidigt kommer jag nog fortsätta hålla lite koll. Till exempel recenserar jag snart nya Innan väggen här om någon vecka.

Är du intresserad av att läsa mer om utmattningssyndrom så kan jag råda dig att hålla utkik här framöver, det kommer mer väldigt snart.

Långt fall av Denise Mina

Titelns långa fall syftar till en särskild hängningsmetod som tillämpades på Barlinnie-fängelset i Glasgow i slutet av 1950-talet. En avrättningsmetod som hotade bli utgången av den oerhört uppmärksammade rättegången mot Peter Manuel 1958.

När Denise Mina ger sig på att skriva true crime blir det väldigt suggestivt och skrämmande. I vissa stunder är det som att sitta instängd tillsammans med huvudpersonerna och inse att man aldrig ska släppas fri. Till en början verkar fallet vara ganska rätlinjigt och begripligt men ju längre berättelsen framflyter står det allt mer klart att ingenting är enkelt, att alla är invecklade i varandra och att allt är fruktansvärt tragiskt. Det Glasgow Denise Mina skriver fram är den undre världens, det är smutsigt, fattigt och hopplöst, helt igenom hopplöst.

Jag gillar true crime när det är bra. Som i The Jinx eller His bloody project och tror jag allra helst när det är historiskt som här. Och jag tycker mycket om Denise Minas sätt att se och beskriva människor. Det här är en väldigt intressant och välskriven tolkning av vad som hände de där åren och i den där rättssalen. Det är en sorts sanning förstås, men mer än en gång tänker jag också på den där tidsresande kvinnomördaren i Flickor som skimrar (över huvud taget tänker jag rätt ofta på honom), så där finns någon slags magi också. Jag ser helt enkelt Långt fall som väldigt mycket mer än en redogörelse för ett mordfall, det är en inblick i ett samhälle. Och väldigt mycket handlar om förtvivlan och kvinnohat i det där samhället.

LÅNGT FALL
Författare: Denise Mina
Förlag: Forum (2017)
Översättare: Boel Unnerstad, originaltitel: The long drop
Köp den t.ex. här eller här.

Bäst of sommaren 2017

Dags att summera lässommaren (juni, juli, augusti) 2017. Jag måste sammanfattningsvis säga att den var väldigt lyckad. Flera riktigt bra böcker och till det en starkt nedtonad ambitionsnivå. De senaste åren har jag nått upp i 100 lästa böcker för året under de där sommarveckorna, i år var jag med vilje rätt långt bort från det. Jag har ansträngt mig för att läsa lite långsammare och inte nojat alls över de där dagarna, ibland veckorna, när jag inte läst en rad. Jag är glad för det. Och här kommer sommarens bästa, som höstläsningstips till dem av er som hittar något oläst i högen:

Huset vid Saint Pauls väg av Lise Tremblay

House of names av Colm Toibin

Domedagsboken av Connie Willis

Lida av Stephen King

The power av Naomi Alderman

Den sista resan av Jenny Diski

My name is Lucy Barton av Elizabeth Strout

Den sista resan av Jenny Diski

Det är som att se en människa lösas upp i molekyler och spridas för vinden. Att följa Jenny Diskis döende är verkligen det, att uppleva hennes döende. Texten blir mer flyktig, fragmentarisk, nästan förvirrad mot slutet. Som om hon inte längre är där också innan hon går.

Anledningen till att jag över huvud taget valde att läsa den här boken stavas faktiskt Doris Lessing. Jag har läst lite Jenny Diski tidigare och gillat men aldrig fallit sådär handlöst för hennes böcker som många andra, men jag har heller inte läst ”klassikerna”. Doris Lessing har jag läst lite av och i sommar ägnade jag ju stor del av min lästid åt Den femte sanningen och jag upplevde att det fanns mycket av personen Doris bakom författarrösten. När jag då såg att Jenny Diski här skulle berätta om sin relation till Doris blev jag nyfiken. Inte minst för att Doris Lessing skrämmer livet ur mig.

Historien om den tonåriga Jenny Diski som tas omhand av den uppburna författaren är förunderlig. Hur Doris blir Jennys fostermor, hur hon lämnat två barn i Zimbabwe, skämmer bort/dominerar sin son och tar till sig problembarn som hon inte klarar av att hantera. Jennys Doris är precis sån som jag tänkt mig – komplicerad, domderande och rätt skrämmande. Det är ett sånt besvärligt liv, men ett liv.

Jag tycker att berättelsen om författarnas relation är intressant, men det är ändå Jenny Diskis kamp med vetskapen om den nära förestående döden som griper. Det torra konstaterandet av vedermödor kombinerat med den djupaste rädslan inför att hon inte ska finnas mer och sorgen över att inte få uppleva barnbarnen. Det är gripande och känns väldigt sant. 

Jenny Diski nämner Anthony Hitchens Mortality och jag tänker mycket på den när jag läser. De kompletterar varandra fint dessa dödsböcker. Jag tror att det finns något att lära sig om livet av dem som tvingas in i döden långsamt men för snabbt. Jag tror också att jag har något att lära av att jag nu när jag läst ut boken får veta att den heter In gratitude i originaltitel. Det outtalade, tacksamheten mot Doris, mot livet som det blev. Däri ligger en oändlig skönhet. En bitterljuv skönhet.

DEN SISTA RESAN
Författare: Jenny Diski
Förlag: Alfabeta (2016)
Översättare: Cecilia Franklin, originaltitel: In gratitude
Köp den t.ex. här eller här.

Drunkna inte i dina känslor av Maggan Hägglund och Doris Dahlin

Det var en halvsen junikväll efter jobbet som tanken på att läsa den där boken om folk som nog är rätt mycket som jag själv dök upp. Såna som känner och gör in absurdum och inte ser väggen förrän den slår dem i ansiktet. Så jag laddade hem en e-bok och slängde i mig Drunkna inte i dina känslor.

Och jag hittade mycket att känna igen, några råd att ta till mig. Men viktigast är att jag kan koppla ihop. Sensitivitet med utmattning, kravet att vara duktig med rädsla, känslan av att inte vara bra nog och oron för att inte räknas in med allt det andra. Den eviga prestationen och hur den hör ihop med att känna sig omtyckningsbar över huvud taget. Och de där känslorna jag burit som blir så stora och triggar igång känslosvall och reaktioner. 

Det är mycket att känna igen, men jag skulle inte direkt kalla boken för en ögonöppnare, den går lite för lite på djupet för det. Men en riktig uppenbarelse får jag ändå i slutet när de lyfter en av mina mest älskade romankaraktärer och får mig att se varför jag älskar honom så innerligt, innerligt. Jan i Skrolycka, som nog stängt inne sina känslor (som rusat i hans kropp men inte fått någon plats, hur skulle det ens fungera i torparlivet?) tills dagen då den lilla flickan kommer in i hans liv med solen. Då öppnar han alla fönster och går totalt upp i känslorna. Jag har alltid älskat det, och honom för det. Nu ser jag att han, förutom att vara är en del av en underbar berättelse av en underbar författare, är en frände. Och jag kan se en längtan hos mig att göra som han, släppa alla spärrar och bara låta det svälja mig. Det går ju inte så bra och skulle inte funka, men frihetskänslan måste ändå vara total, för en stund tänker jag.

Det här är inte en fantastisk bok, men den skickar med mig väldigt nyttiga saker. Som självacceptans och vikten av att faktiskt vara snäll mot sig själv. Jag är inte som alla andra, ingen är som alla andra och det är inte bara ok, det är fantastiskt.

DRUNKNA INTE I DINA KÄNSLOR – EN ÖVERLEVNADSBOK FÖR SENSITIVT BEGÅVADE
Författare: Maggan Hägglund och Doris Dahlin
Förlag: Libris förlag (2012)
Köp den t.ex. här eller här.

Avkoppling är inte alltid så väldigt avkopplande

Det här med avslappning kan vara väldigt stressande. Man ska vara så i stunden att man hamnar i en annan stund bara av att försöka. Mitt allra bästa är att sitta med katten och stirra ut på ekorrarna som skuttar i träden. Och att andas. Eller stirra på ekorrar och andas samtidigt, riktigt andas.

När det blir riktigt omöjligt att samla in tankarna har jag hittat två meditationer på storytel som funkar jättebra. Och nu häromveckan hittade jag också en bok som är mer en handfast “gör den här övningen såhär så måste du fokusera tankarna på att balansera för att inte ramla och slå ihjäl dig” än svävande, kvävande, stressande minfulness-krav. Jag gillar!

När du känner stress – en vägledd meditation av Lina Dahlgren (ljudbok)
Balans -vägledd meditation av Lina Molander (ljudbok)
Paus – en liten bok om konsten att landa av Louise Malmros Manfrinato och Karin Oddner

Håll käften, jag räknar – en stickares bekännelser

Jag önskar att jag kunde säga att jag är lika mycket expert på ämnet i Julia Skotts senaste bok som jag var på det förra (Kroppspanik), men sorgligt nog är det inte så, än.

Men jag stickar. Som tonåring stickade jag lite, halsdukar och ett par chockerande lyckade lovikavantar vad jag minns. När utmattningen sänkte sig i september och jag inte längre klarade att läsa (eller något annat) som avkoppling kände jag att det var dags att greppa stickorna igen. Jag hade gått och längtat lite ett tag, men tänkt att jag inte hade tid. I september blev tid ett nytt begrepp och plötsligt fanns det plats för handarbete i mitt liv. Sen dess har jag stickat, ganska mycket hela tiden. Just nu håller jag på med ett otympligt monster till filt i ett ulligt rött garn som lämpar sig finfint som knäfilt under själva stickprocessen.

Håll käften, jag räknar är en rolig och insatt betraktelse över stickning som fenomen och sysselsättning. Det finns en del jag inte kan relatera till eftersom jag är på en sån oerhört basic nivå än, jag tror nog inte att jag någonsin kommer ge mig på att sticka en tröja ens… Men det gör inget, det kan vara intressant, roligt och lärorikt trots att jag inte är där själv (än?) Känslan jag sitter med efter att ha läst ut boken är att allt är tillåtet, förstås, bara tanken på att något överordnat normsystem skulle vara bestämmande över min hobby är ju rätt absurd, men ändå finns den där. Att man inte får sticka hur man vill, när man vill och med vilken ambitionsnivå man vill. Klart man får!

En annan sak jag fick av boken var en stark längtan efter att organisera mina pysselgrejer. Så nu finns en låda i min garderob med plastpåsade garner i någon sorts ordning (ungefär i projektordning – 1. filt, 2. sjal, 3. sockor, 4. oklart men garnet var så fint att jag var tvungen att köpa det). Bara den där hyllan och den där ordningen ger mig en tillfredsställelse som inte kan slås av mycket annat.

HÅLL KÄFTEN, JAG RÄKNAR – EN STICKARES BEKÄNNELSER
Författare: Julia Skott
Förlag: Galago (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket

Väggen – en utbränd psykiaters noteringar

När jag insåg att det var utmattad jag var (för att folk väldigt tydligt sa till mig att det var så) ville jag ha en karta, eller allra helst en lista förstås. På den skulle allt jag behövde göra för att må bättre finnas uppradat och så skulle det finnas en plats att rita in ett kryss när det var avklarat. Några sådana listor finns inte, men jag tror att det är universellt att vilja ha dem när inget är bekant. Särskilt för oss som hamnat i utmattningen för att vi blivit beroende av att göra allt rätt, perfekt och avprickbart på en lista.

Det är en sällsam upplevelse att läsa Väggen av Pia Dellson. En lite jobbig men mest av allt frigörande upplevelse. Så mycket av måendet i akut utmattning präglas av skam, för att man inte orkar vara den man strävat efter att vara, för att jag (som ju klarar allt), men inte alla andra, knäckts av pressen, för att jag gjort såhär mot mig själv (och mina barn, min man). Skuld, skam, självhat, sorg – så många känslor att bära med en hjärna och en kropp som inte kan, tack och lov. Det är lättare att trycka bort när man inte orkar ta till sig…

Man är ofta väldigt ensam i utmattningssyndromet även om man som jag är orimligt tursam med människor omkring sig som förstår och vill hjälpa. Att läsa Väggen och ord för ord känna igen sig, se att det här är en sjukdom som drabbat mig, som drabbat andra, som handlar om att kroppen tar över för att jag uppenbarligen inte klarar det själv. Som inte handlar om att just jag är värdelös. Att ord för ord ta in att någon annan upplevt precis det jag går igenom. Det är en rikedom. Och alla timmar jag framförallt i början av min sjukskrivning ägnade åt att känna efter och tycka att ”jag har nog bara inbillat mig och överdrivit, jag är nog inte så sjuk egentligen”, de var förstås helt onödiga (det kom en tid då sådana tankar inte fick plats för den förlamande tröttheten som väntade), men de är också en bild av en förnekelse många av oss delar. Det är skönt att veta. Liksom att mina fel till stora delar är alla andras fel i den här processen, jag måste göra dem själv men jag är inte ensam om dem.

Pia Dellson Väggen är oumbärlig för dig som befinner dig i utmattning (kanske inte allra först i början men hela vägen i övrigt), som gjort det. Och så är den för dig som sitter bredvid och håller handen. Jag vet att känslan av utmattning aldrig kan förstås fullt ut utifrån, men Väggen beskriver den så väl att man nog ändå kan säga att det är så nära man kan komma. Den beskriver känslan av att förlora sig själv, den förlamande rädslan, men också frihetskänslan som kommer när man inser att man aldrig vill ha tillbaka sig själv som man var och livet som det blev. Det finns annat att längta istället, annat att sträva efter att orka göra. Livet måste bli ett annat och det ligger en stor njutning i det, att få chansen att börja om här någonstans mitt i livet.

VÄGGEN – EN UTBRÄND PSYKIATERS NOTERINGAR
Författare: Pia Dellson
Förlag: Natur & Kultur (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

Ett transfeministiskt manifest

ett-transfeministiskt-manifest

När Maria Ramnehill kommer till den plats i texten där hon konstaterar att kvinna inte är något en föds till utan något en blir läst som så har hon redan väckt så många känslor hos mig att jag nästan inte vet var jag ska göra av dem. För vad är en kvinna egentligen?

Maria Ramnehill tar oss med på en resa genom populärkultur (där transkvinnor och transmän mest bara skildras utifrån cis-personers intresse för själva transitionen och där transkvinnor spelas av män för att filmerna vägrar förstå att de faktiskt inte är män (och transmän skildras näst intill aldrig över huvud taget)), genom vården, genom feminismen. Och det som slår mig är framförallt två saker. Den första är att jag haft sån tur som lever ett priviligierat cis-liv, det andra är att jag inte haft en sån tur som så ofta inte passar in i den där kvinnorollen som också transkvinnor måste hitta sin plats i. Det där när det ska bestämmas hur en ska vara – sminkad eller inte, klackskodd eller inte… Det är inte så tursamt för någon av oss att vi hänger upp våra liv på de där normerna i så väldigt hög utsträckning.

Ett transfeministiskt manifest är en bok för alla oss som vill förstå och som kanske är lite rädda för vår okunnighet, att det ska bli fel och att vi ska använda fel ord i samtalet, den öppnar på många sätt en ny värld med nya möjligheter, också för feminismen som i sina sämsta stunder är sorgligt exkluderande, här visas på vikten av att öppna upp och att göra det tillsammans. 

ETT TRANSFEMINISTISKT MANIFEST
Författare: Maria Ramnehill
Förlag: Bokförlaget Atlas (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

Och det här var då alltså en opublicerad recension av en bok jag läste i sommar… Jag hittade den precis och undrar nu lite vad för annat smått och gott som gömmer sig i glömskan…

100 hemskaste

100-hemskasteDet har skrivits så mycket om Helenas bok i sommar, så mycket välförtjänt beröm, så jag gissar att ni redan vet att boken är bra och livsviktig för alla oss som vill guidas i de mörka kvarteren. Jag tänkte att det kan passa med en lite text om rädsla istället för en regelrätt recension (och jag är i gott sällskap, Litteraturkvalster och Bokbabbel har inte heller skrivit recensioner av boken).

Jag har funderat en del kring rädsla när och sen jag läste boken. Det finns nämligen en avgörande skillnad mellan oss Helenor, när Dark places-Helena gillar att bli skrämd av det hon läser och ser så avskyr jag det. Och ändå läser, ser och gillar vi väldigt mycket samma fiktion…

För mig är det så att om något känns läskigt på riktigt känns det för på riktigt om ni förstår hur jag menar. Galenskap är det mest skrämmande jag vet, att förlora sig själv, och det känns som att riktig skräck luckrar upp väggen mellan världarna på ett för mig oerhört ohälsosamt sätt. Därför ser jag inte skräckfilm, det blir för direkt, och så avskyr jag det för att jag blir så rädd. Jag har tittat förstås, och jag skäms inte över att jag blundar när det blir som värst. Jag såg Blair Witch Project… På bio. Sent. Jag överdriver inte när jag säger att jag sprang hem genom Gävle den kvällen och barrikaderade dörren efter att ha låst den (och dubbelkollat typ 35 gånger). Sen sov jag inte på två dygn. Vad fick mig ens att tro att den idén var bra? Jag har en lugnande sång jag nynnar tyst för mig själv varje gång jag, fortfarande, kommer att tänka på den där slutscenen.

När det gäller böcker är det lite annat. Där är jag inte så lättskrämd. Visst var jag lite skakig när jag läste The woman in black en ensam, dimmig, hösteftermiddag, och när jag bestämde mig för att läsa Dead scared just den där veckan när jag var ensam i huset. Stämningen i The Terror skrämde mig förra sommaren och Michelle Pavers Dark matter skrämde skiten ur mig, men inte på djupet. Och det kan jag gilla, den där i bakhuvudet gnagande känslan och rysningen längs ryggraden. Det är totalskräcken jag räds så att säga.

Jag måste ju säga något om Stephen King också, för att Helena var den som höll mig i handen när jag började läsa honom och för att han finns med på många ställen i 100 hemskaste. Jag blir inte särskilt skrämd av King, inte skrämselskrämd. Det är för mig en fantastisk bok om uppväxt och sorg och om rädslans innersta väsen, det är en bok om rädsla, inte rädsla i sig (om tv-serien och Pennywise i rörliga bilder ska vi dock inte tala över huvud taget). Skräcken kommer väl i och för sig med den vidrigt förfärliga (på ett dåligt och litterärt skräpigt sätt) avslutningen men den har jag förträngt. Salem’s lot är samma sak, visst är det lite obehagligt ibland men det jag minns i efterhand är sorgen ändå, och den olycksbådande stämningen. Pestens tid är underbart low key-skrämmande när alla dör i pesten förstås men skräckgubben är inte läskig alls, snarare fånig. Jag har läst Cujo också och den var jag ju livrädd för, i tonåren när jag stötte på den först. Men den är undantaget. Jag tycker inte King är bäst på skräck helt enkelt, jag älskar allt det där andra han ger mig.

Sammanfattningsvis kan vi väl säga, efter denna oerhört självcentrerade text, att jag gillar Helenas bok, jag gillar inte att bli skrämd, men jag är ändå helt såld på det mesta hon skriver om (Arkiv X, Nick Cave, Stephen King och så vidare och så vidare) och resten vill jag läsa.

HUNDRA HEMSKASTE
Författare: Helena Dahlgren
Förlag: Modernista (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

Helena kommer till bokmässan också, till seminarier om nordisk fantasy och vikingar, bland annat. Här kan du se alla programpunkter.

Bokmässan.jpg

Bad feminist

Ibland känner jag mig otillräcklig (och så vet jag samtidigt att det är fel vilket får mig att känna mig än mer otillräcklig). Det känns stundtals som att när jag säger att jag är feminist så lovar jag saker jag inte kan hålla, för att jag inte är perfekt. Jag läser och ser ibland saker som är tveksamma ur feministisk synvinkel och tycker om dem ändå. Jag är exempelvis beroende av ett matlagningsprogram där tre män bedömer och styr och där huvuddelen av gästkockarna är män, där de kvinnliga deltagarna ofta kämpar med sin självkänsla på ett helt annat sätt än männen gör, utan att någon koppling eller analys av detta görs. bad-feministDet är inte bra. Och ändå älskar jag det. Och det får jag. Vi måste inte vara perfekta och renläriga för att få kalla oss feminister. Vi kan vara dåliga feminister (även om jag nog hellre skulle kalla oss avslappnade, såna som gör så gott vi kan och lär oss något av våra egna anomalier). Som Roxane Gay är och gör. Jag vet ju det egentligen men det kan vara väldigt svårt att omsätta det i praktiken och att få in det i hjärnan på riktigt.

Bad feminist är en bra bok för att den är så orädd. Den babblar på utan att försöka hitta de rätta orden och just därför gör den det. Den rör sig mellan frågor om kön, ras och sexualitet på ett sätt som synliggör hur begreppen och problemen hänger samman. Den analyserar populärkultur, tv-serier, böcker och twitter på ett sätt jag älskar och på ett sätt som öppnar mina ögon och lär mig massor, framförallt om representativitet, rätten att få känna igen sig. 

Jag älskar texterna om Fifty shades of grey (hon är så himla rolig och drastisk Gay!), Niceville och hip hop-texter. Jag älskar när hon analyserar filmer och politik (tillsammans!). Men allra mest älskar jag försvaret av den pluralistiska feminismen. Att vi alla är feminister för att vi vill och gör så gott vi kan. Vi måste inte tycka eller göra lika i allt hela tiden, det är inte riktigt så människor fungerar. Och vi måste inte ha X antal poäng i feministisk teori för att våga uttala oss. Om något. Så det så. Inga nyheter kanske, men det tål att upprepas och Roxane Gay gör det väldigt bra.

BAD FEMINIST
Författare: Roxane Gay
Förlag: Albert Bonnier förlag (2015)
Översättare: Helena Hansson
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, Dagens bok 

Ännu mera vego

annu-mera-vegoJag är inte vegetarian, men jag gillar vegetarisk mat, har jag upptäckt de senaste åren. Det har blivit så att jag äter mindre och mindre kött och mer och mer bönor, grönsaker och sånt. Men det är inte helt lätt att veta hur man använder allt det där spännande men obekant. Vad har man bovete till, vad är gott med svarta bönor – alla dessa frågor. För att navigera använder jag kokböcker, och så letar jag nya favoriträtter förstås. Min favoriträtt i dagsläget är en svampcanneloni från Mera vego, en osannolik sak för något år sen då jag länge levt i villfarelsen att jag inte gillar svamp… Nu finns en ny bok av Sara Ask och Lisa Bjärbo att provlaga.

Som helhet är den här boken lika snygg som den förra, den är inspirerande och en fröjd att bläddra runt i. Den är bra för mig som nybörjare eftersom den förklarar grundläggande saker, möjligen är det väldigt många ingredienser att köpa till vissa recept men vana vegolagare har kanske mycket hemma redan… Jag har svårt att få tag på vissa ingredienser men det säger nog mer om vådan av att bo bortom stan än om boken.

Det här har jag testat:

Indisk kikärtscurry: god, allt med kikärter blir ju gott! Kanske lite tam men det kan ju bero på den som faktiskt kryddar 😉 Upptäckte att jag visst älskar rostad kokos också…

Potatisvåfflor: när barnen (som typ bara äter och älskar våfflor) utropar att ”det här är ju godare än vanliga våfflor” då har såväl kokboksförfattare som hemmakock gjort något rätt. Jag kommer aldrig mer göra någon annan sorts våfflor.

Hummussallad: det här var en sån där rätt där jag inte fick tag på allt som skulle vara i utan fick fantisera lite byten själv. Men det blev väldigt, väldigt gott. Och det berodde inte bara på att allt blir gott med kikärter.

Spenatbörek: rätt pilligt att göra men så värt det. Goda knyten (potatis, spenat, feta mm i filodeg), god yoghurtsås och god mandelröra med paprika – mycket gott helt enkelt.

Jag har hur mycket som helst som står på tur att laga ur den här boken och en hel del jag lagar och lagar om ur den förra. Det finns nog hopp om att jag också ska lära mig att kombinera rätt saker på egen hand längre fram. Om jag bara får öva och inspireras lite till först.

ÄNNU MERA VEGO
Författare: Lisa Bjärbo och Sara Ask
Förlag: Ordfront (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

You’re never weird on the internet (almost)

youre-never-weird-on-the-internet-almost-a-memoirJag utnämnde Felica Day till ”årets återseende” i min årsbästalista på Kulturkollo och proklamerade samtidigt att jag är lite kär i henne. Och det är sant, jag älskar Felicia Day – allt med henne! Hon är klok, smart, rolig, innovativ och alldeles, alldeles underbar. Men mest av allt älskar jag henne för att hon är så inspirerande, för att hon predikar allas vår rätt att vara precis som vi är. Att läsa hennes bok som den allra första på ett nytt år är en fenomenalt bra idé.

I You’re never weird on the internet (almost) berättar Felicia Day hela berättelsen från att hon hemskolades som barn, av medelklasshippieskäl, till gamergate för något år sen. Men mest av allt berättar hon om hur hon blev ett internetfenomen med sin serie The guild (som jag måste se trots att jag inte kan gamervärlden alls). Och det är välskrivet, roligt, rivigt, drivet. Och så blir jag så glad då jag upptäcker att Felicia, som jag gillat i rätt många år nu, är ganska lik mig. Vi faller ner i våra passioner, jag skulle lätt ha kunnat fastna i att spela World of warcraft dygnet runt i två år, om jag inte fastnat för andra saker. Jag är ändå människan som enbart lyssnade på Whiter shades of pale på repeat under tre månader när jag slutskrev min avhandling. Jag är människan som ser fem säsonger av en serie på tre månader och samtidigt läser 29 böcker, jobbar heltid och är någon sorts förälder. Och det är inte dåligt. Det kanske inte är den allra bästa grunden för ett föräldraskap, men det är mitt. Och det är ok. För det säger Felicia Day. Typ.

YOU’RE NEVER WEIRD ON THE INTERNET (ALMOST)
Författare: Felicia Day
Förlag: Touchstone (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

Mina hjältinnor

mina-hjaltinnor-eller-vad-jag-lart-mig-av-att-lasa-for-mycketMina hjältinnor. Eller vad jag lärt mig av att läsa för mycket tar sin utgångspunkt i ett samtal mellan författaren och hennes väninna. Där författaren förfäktar Catherine Earnshaws förträfflighet framför Jane Eyres. Där ska jag villigt erkänna att jag drar öronen åt mig lite grann. Få böcker har väckt en sån ilska (på gränsen till avsky faktiskt) som Svindlande höjder gjorde när jag läste den. Maken till osympatiska och obegripliga karaktärer liksom. Jag är fortfarande missnöjd med att inte fler förkylde sig på den där jäkla heden och dog i lungsjuka snabbare. Men nog om det kanske… Samantha Ellis börjar i alla fall i det där samtalet fundera över sina litterära hjältinnor och öppnar för en omläsning och möjligt omvärdering.

Jag gillar såna här böcker, om läsning och böcker och vad det gör med oss från barnsben. Lite för många kapitel handlar om karaktärer som jag inte har någon relation till, men jag kan strunta i de delarna eftersom Lizzie Bennet finns där och Anne Shirley, och Jane Eyre då.

Och hur landar hela Catherine vs Jane-frågan? Jo, i en omvärdering, en uppvärdering av Jane och en fortsatt kärlek till Catherine. Och en tankegång om att det är rätt onödigt att ställa dem emot varandra, att såväl Catherine som Jane behövs för att berika våra liv och lära oss något (den fiktiva världen är ju inte direkt nerlusad med envisa kvinnoförebilder, det är helt onödigt att tvinga sig att välja den ena eller den andra när en kan få gilla alla på olika sätt. Och till och med jag kan ju se att Catherne är något utöver det vanliga, någon att vara tacksam över). Det tycker jag är en väldigt sympatiskt slutsats och slutpunkt.

MINA HJÄLTINNOR: ELLER VAD JAG LÄRT MIG AV ATT LÄSA FÖR MYCKET
Författare: Samantha Ellis
Förlag: Albert Bonniers Förlag (2015)
Översättare: Molle Kanmert Sjölander
Köp den t.ex. här eller här.

Om Kriget har inget kvinnligt ansikte och nobelpriset till Svetlana Aleksijevitj

Det är naturligtvis ingen slump att jag skriver om den här boken idag, när Svetlana Aleksijevitj precis utropats som årets nobelpristagare i litteratur.

Jag började läsa Kriget har inget kvinnligt ansikte förra sommaren, läste långsamt, fastnade i annat och återkom inte förrän nu i veckan. Och anledningen till att jag återvände nu var att jag tyckte så mycket om den och att jag gärna ville ha den läst idag, utifall att.

Priset till Aleksijevitj är roligt på flera plan, dels för att hon skriver bra (förstås), dels för att hon skriver ur ett annat perspektiv än det gängse (kvinnor och barn i krig till exempel), och så representerar hon en genre på gränsen mellan reportage och fiktion som inte prisats tidigare (och som är det närmaste det där uteblivna priset till Gitta Sereny jag kommer). Det är möjligen min inre historiker som applåderar just den aspekten, att förmedlandet av historia och de vanliga/vardagliga/maktlösa/små människorna mitt i den får ta plats.

kriget-har-inget-kvinnligt-ansikteOm Kriget har inget kvinnligt ansikte kan jag egentligen inte säga mycket. Det är en bok som måste upplevas. Den berättar den länge nedtystade berättelsen om kvinnorna i Röda armén, kvinnorna som stred och arbetade. Och det är verkligen de som berättar i korta ögonblicksglimtar och i längre minnesresonemang. Det är tung läsning, men samtidigt sådär smutsvackert och renande som det blir när en historia som länge velat bli berättad äntligen får bli det.

Jag avslutar med Svenska akademiens motivering för att jag tycker att den är vacker: ”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”

KRIGET HAR INGET KVINNLIGT ANSIKTE
Författare: Svetlana Aleksijevitj
Förlag: Ersatz (2011)
Översättare: Kajsa Öberg Lindsten
Köp den t.ex. här eller här.

Det andra könet

Det här var en av de böcker jag valde att låta ingå i min sommartegelstenläsning. En feministisk klassiker helt enkelt, oundgänglig för alla oss som vill lära oss mer om grunden.

det-andra-konet

Jag slogs många gånger under läsningen av hur modig och modern Simone de Beavoir var. Hur hon för första gången (det var första gången) beskrev vad det innebar att vara kvinna på ett teoretiskt sätt. 

Hon sätter fingret på smärtpunkterna och hon genomskådar. Ibland stör jag mig på det generaliserande draget, att kvinnor skulle ha samma upplevelser av allt, men det är samtidigt det som gör det möjligt för mig att se erfarenheter jag trott var mina alldeles egna i ett sammanhang. 

Hon skriver med lätthet vilket inte gör texten svårforcerad ens när den är teoretisk, i alla fall inte om en som jag förväntat sig något riktigt krångligt. Boken i sig bevisar sin egen tes i och med att författaren verkligen lägger sig vinn om att skriva ett heltäckande verk. Det duger inte att vara medioker när en är kvinna, och den oberättade kvinnohistorier hänger på utförandet. Det är oerhört ambitiöst.

Jag är glad att jag äntligen tog mig tid att läsa, särskilt kapitlen om flickors uppväxt och den inledande diskussionen kommer jag återvända till. Det andra könet är en ständigt aktuell kunskapsbank som jag är tacksam att jag nu kan gräva ur. Och som sagt, jag kommer återvända. 

DET ANDRA KÖNET
Författare: Simone de Beauvoir
Förlag: Norstedts (2006)
Översättare: Adam Inczedy-Gombos, Åsa Moberg, originaltitel: Le Deuxieme Sexe
Köp den t.ex. här eller här.

Uppkopplad

uppkopplad-en-guide-till-sociala-mediers-mojligheterJag har skrivit förut om min samhälleliga depression, den har mildrats lite de senaste veckorna i och med de mångas engagemang, men det känns ju fortfarande rätt hopplöst på det stora hela. Jag har nästan helt slutat hänga på twitter, jag kanske har ett konstigt flöde men har det inte blivit väldigt mycket hårdare? Som vänstervriden, antirasistisk feminist finns det mycket att gråta över, eller resa sig mot och göra skillnad. Men hur!?!

Häromveckan läste jag Felicia Margineanus Uppkopplad, en bok om sociala rörelser på sociala medier och de som ligger bakom. Jag kan inte säga att jag nu ligger i startgroparna för att dra igång en kampanj, men boken gav mig hopp. Det finns de som gör något, och faktiskt gör jag det själv också, just nu till exempel, genom att använda min plattform (en av mina bloggar) till att säga vad jag tycker. Det känns faktiskt lite viktigare och lite mer på riktigt efter att ha läst den här boken.

Uppkopplad är en sorts lärobok för alla som tycker att sociala medier bara är strunt, som tycker att ungdomar bara latar sig och som har fått andra saker för sig. Den är lättläst och full av goda exempel.

Läs mer om vad jag tycker på Kulturkollo.

TITEL
Författare: Felicia Margineanu
Förlag: Modernista (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

Tystnadens triumf

Tystnadens triumf är en obehaglig bok, eller den beskriver i alla fall en väldigt obehaglig verklighet. Första kapitlet är fasansfullt. tystnadens-triumfDär Róbert väcks av brandbomberna som kastas in i hans hem, sliter in sin fyraårige son i famnen och springer mot ytterdörren, mot friska luften, livet. Mot män med kulsprutor. Och allt blir svart. För att de är romer. För att världen är galen.

Tystnadens triumf beskriver ett Ungern där det värsta kanske inte är Jobbik och deras rasistiska agenda. Det kanske är tystnaden, självcencuren och det faktum att regeringspartiet infriat alla Jobbiks valrörelselöften. Och det ser vi också realiserat fullt i dessa dagar av medmänsklighet och dess motsats dragen till sin spets. Ungern har på ett fasansfullt sätt misslyckats med att genomföra en medmänsklig politik. Regeringen har inte ens försökt och Gabriel Byströms bok förklarar varför.

Det som framförallt slår mig när jag läser Tystnadens triumf är att det ändå är mycket bättre här, men det är det inte av sig självt. Det är inte gratis, och det kanske inte är för evigt. Det är viktigt att den tysta majoriteten bryter tystnaden och ryter ifrån. Så som det känns som vi gjort de senaste veckorna. Vi måste fortsätta kämpa med det, annars kan vi också hamna där. I mörkret.

TYSTNADENS TRIUMF. EN BILD AV DET NYA UNGERN
Författare: Gabriel Byström
Förlag: Ordfront (2014)
Köp den t.ex. här eller här.

Jag skriver mer om Ungern, yttrandefriheten och bokmässan på Kulturkollo idag.

Klicka på bilden för att se var Gabriel Byström deltar under bokmässan.

Bokmässan.jpg

Underground

undergroundHäromdagen frågade en person mig varför jag fortsätter köpa böcker när jag redan har så många jag inte läst. Underground av Haruki Murakami är ett argument mot det beteendet såväl som för det. Jag köpte boken på en loppis för flera år sen för att den verkade intressant och jag nog ville läsa den någon gång. Hade jag inte fortsatt köpa böcker kanske jag läst den tidigare, men om jag inte köpt den trots alla böcker jag hade hemma redan då så hade jag ju inte kunna upptäcka den helt oförhappandes i bokhyllan och då hade jag troligen aldrig läst den.

Murakami har skrivit Underground, en intervju- och tankebok om sarin-attacken i Tokyos tunnelbana 1995, för att förstå sitt hemland, det Japan han vid den tiden nästan helt lämnat bakom sig ur geografisk synvinkel men ändå bar med sig.

Boken bygger på intervjuer från de som var med och överlevde, det är en intressant och rörande inblick i enskilda liv, men också i någon sorts japansk själ, läs mer om det på Kulturkollo idag. Det är repetetivt, det är distanserat, men det är också väldigt nära och tungt. De där vardagsbilderna gör verkligen sitt jobb med att visa att det kunde varit vem som helst av oss, i vilket land som helst.

Och just det är vad Murakami vill visa. Att offren kunde varit vi, att gärningsmännen kunde varit vi. Boken avslutas med intervjuer med Aum-anhängare och är ett försök att förstå vad och varför det hände. Underground är också en intressant metaberättelse om en man som lämnar sitt land men ändå inte, och sånt är jag alltid förtjust i. Jag är nu väldigt sugen att läsa mer av Haruki Murakami igen.

Underground kommer förresten i ny svensk utgåva i höst, jag tycker du ska läsa den.

UNDERGROUND. THE TOKYO GAS ATTACK AND THE JAPANESE PSYCHE
Författare: Haruki Murakami
Förlag: Vintage Books 2003)
Originaltitel: Andaguraundo/Yakusoku sareta basho de
Köp den t.ex. här eller här.