Drunkna inte i dina känslor av Maggan Hägglund och Doris Dahlin

Det var en halvsen junikväll efter jobbet som tanken på att läsa den där boken om folk som nog är rätt mycket som jag själv dök upp. Såna som känner och gör in absurdum och inte ser väggen förrän den slår dem i ansiktet. Så jag laddade hem en e-bok och slängde i mig Drunkna inte i dina känslor.

Och jag hittade mycket att känna igen, några råd att ta till mig. Men viktigast är att jag kan koppla ihop. Sensitivitet med utmattning, kravet att vara duktig med rädsla, känslan av att inte vara bra nog och oron för att inte räknas in med allt det andra. Den eviga prestationen och hur den hör ihop med att känna sig omtyckningsbar över huvud taget. Och de där känslorna jag burit som blir så stora och triggar igång känslosvall och reaktioner. 

Det är mycket att känna igen, men jag skulle inte direkt kalla boken för en ögonöppnare, den går lite för lite på djupet för det. Men en riktig uppenbarelse får jag ändå i slutet när de lyfter en av mina mest älskade romankaraktärer och får mig att se varför jag älskar honom så innerligt, innerligt. Jan i Skrolycka, som nog stängt inne sina känslor (som rusat i hans kropp men inte fått någon plats, hur skulle det ens fungera i torparlivet?) tills dagen då den lilla flickan kommer in i hans liv med solen. Då öppnar han alla fönster och går totalt upp i känslorna. Jag har alltid älskat det, och honom för det. Nu ser jag att han, förutom att vara är en del av en underbar berättelse av en underbar författare, är en frände. Och jag kan se en längtan hos mig att göra som han, släppa alla spärrar och bara låta det svälja mig. Det går ju inte så bra och skulle inte funka, men frihetskänslan måste ändå vara total, för en stund tänker jag.

Det här är inte en fantastisk bok, men den skickar med mig väldigt nyttiga saker. Som självacceptans och vikten av att faktiskt vara snäll mot sig själv. Jag är inte som alla andra, ingen är som alla andra och det är inte bara ok, det är fantastiskt.

DRUNKNA INTE I DINA KÄNSLOR – EN ÖVERLEVNADSBOK FÖR SENSITIVT BEGÅVADE
Författare: Maggan Hägglund och Doris Dahlin
Förlag: Libris förlag (2012)
Köp den t.ex. här eller här.

Avkoppling är inte alltid så väldigt avkopplande

Det här med avslappning kan vara väldigt stressande. Man ska vara så i stunden att man hamnar i en annan stund bara av att försöka. Mitt allra bästa är att sitta med katten och stirra ut på ekorrarna som skuttar i träden. Och att andas. Eller stirra på ekorrar och andas samtidigt, riktigt andas.

När det blir riktigt omöjligt att samla in tankarna har jag hittat två meditationer på storytel som funkar jättebra. Och nu häromveckan hittade jag också en bok som är mer en handfast “gör den här övningen såhär så måste du fokusera tankarna på att balansera för att inte ramla och slå ihjäl dig” än svävande, kvävande, stressande minfulness-krav. Jag gillar!

När du känner stress – en vägledd meditation av Lina Dahlgren (ljudbok)
Balans -vägledd meditation av Lina Molander (ljudbok)
Paus – en liten bok om konsten att landa av Louise Malmros Manfrinato och Karin Oddner

Håll käften, jag räknar – en stickares bekännelser

Jag önskar att jag kunde säga att jag är lika mycket expert på ämnet i Julia Skotts senaste bok som jag var på det förra (Kroppspanik), men sorgligt nog är det inte så, än.

Men jag stickar. Som tonåring stickade jag lite, halsdukar och ett par chockerande lyckade lovikavantar vad jag minns. När utmattningen sänkte sig i september och jag inte längre klarade att läsa (eller något annat) som avkoppling kände jag att det var dags att greppa stickorna igen. Jag hade gått och längtat lite ett tag, men tänkt att jag inte hade tid. I september blev tid ett nytt begrepp och plötsligt fanns det plats för handarbete i mitt liv. Sen dess har jag stickat, ganska mycket hela tiden. Just nu håller jag på med ett otympligt monster till filt i ett ulligt rött garn som lämpar sig finfint som knäfilt under själva stickprocessen.

Håll käften, jag räknar är en rolig och insatt betraktelse över stickning som fenomen och sysselsättning. Det finns en del jag inte kan relatera till eftersom jag är på en sån oerhört basic nivå än, jag tror nog inte att jag någonsin kommer ge mig på att sticka en tröja ens… Men det gör inget, det kan vara intressant, roligt och lärorikt trots att jag inte är där själv (än?) Känslan jag sitter med efter att ha läst ut boken är att allt är tillåtet, förstås, bara tanken på att något överordnat normsystem skulle vara bestämmande över min hobby är ju rätt absurd, men ändå finns den där. Att man inte får sticka hur man vill, när man vill och med vilken ambitionsnivå man vill. Klart man får!

En annan sak jag fick av boken var en stark längtan efter att organisera mina pysselgrejer. Så nu finns en låda i min garderob med plastpåsade garner i någon sorts ordning (ungefär i projektordning – 1. filt, 2. sjal, 3. sockor, 4. oklart men garnet var så fint att jag var tvungen att köpa det). Bara den där hyllan och den där ordningen ger mig en tillfredsställelse som inte kan slås av mycket annat.

HÅLL KÄFTEN, JAG RÄKNAR – EN STICKARES BEKÄNNELSER
Författare: Julia Skott
Förlag: Galago (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket

Väggen – en utbränd psykiaters noteringar

När jag insåg att det var utmattad jag var (för att folk väldigt tydligt sa till mig att det var så) ville jag ha en karta, eller allra helst en lista förstås. På den skulle allt jag behövde göra för att må bättre finnas uppradat och så skulle det finnas en plats att rita in ett kryss när det var avklarat. Några sådana listor finns inte, men jag tror att det är universellt att vilja ha dem när inget är bekant. Särskilt för oss som hamnat i utmattningen för att vi blivit beroende av att göra allt rätt, perfekt och avprickbart på en lista.

Det är en sällsam upplevelse att läsa Väggen av Pia Dellson. En lite jobbig men mest av allt frigörande upplevelse. Så mycket av måendet i akut utmattning präglas av skam, för att man inte orkar vara den man strävat efter att vara, för att jag (som ju klarar allt), men inte alla andra, knäckts av pressen, för att jag gjort såhär mot mig själv (och mina barn, min man). Skuld, skam, självhat, sorg – så många känslor att bära med en hjärna och en kropp som inte kan, tack och lov. Det är lättare att trycka bort när man inte orkar ta till sig…

Man är ofta väldigt ensam i utmattningssyndromet även om man som jag är orimligt tursam med människor omkring sig som förstår och vill hjälpa. Att läsa Väggen och ord för ord känna igen sig, se att det här är en sjukdom som drabbat mig, som drabbat andra, som handlar om att kroppen tar över för att jag uppenbarligen inte klarar det själv. Som inte handlar om att just jag är värdelös. Att ord för ord ta in att någon annan upplevt precis det jag går igenom. Det är en rikedom. Och alla timmar jag framförallt i början av min sjukskrivning ägnade åt att känna efter och tycka att ”jag har nog bara inbillat mig och överdrivit, jag är nog inte så sjuk egentligen”, de var förstås helt onödiga (det kom en tid då sådana tankar inte fick plats för den förlamande tröttheten som väntade), men de är också en bild av en förnekelse många av oss delar. Det är skönt att veta. Liksom att mina fel till stora delar är alla andras fel i den här processen, jag måste göra dem själv men jag är inte ensam om dem.

Pia Dellson Väggen är oumbärlig för dig som befinner dig i utmattning (kanske inte allra först i början men hela vägen i övrigt), som gjort det. Och så är den för dig som sitter bredvid och håller handen. Jag vet att känslan av utmattning aldrig kan förstås fullt ut utifrån, men Väggen beskriver den så väl att man nog ändå kan säga att det är så nära man kan komma. Den beskriver känslan av att förlora sig själv, den förlamande rädslan, men också frihetskänslan som kommer när man inser att man aldrig vill ha tillbaka sig själv som man var och livet som det blev. Det finns annat att längta istället, annat att sträva efter att orka göra. Livet måste bli ett annat och det ligger en stor njutning i det, att få chansen att börja om här någonstans mitt i livet.

VÄGGEN – EN UTBRÄND PSYKIATERS NOTERINGAR
Författare: Pia Dellson
Förlag: Natur & Kultur (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

Ett transfeministiskt manifest

ett-transfeministiskt-manifest

När Maria Ramnehill kommer till den plats i texten där hon konstaterar att kvinna inte är något en föds till utan något en blir läst som så har hon redan väckt så många känslor hos mig att jag nästan inte vet var jag ska göra av dem. För vad är en kvinna egentligen?

Maria Ramnehill tar oss med på en resa genom populärkultur (där transkvinnor och transmän mest bara skildras utifrån cis-personers intresse för själva transitionen och där transkvinnor spelas av män för att filmerna vägrar förstå att de faktiskt inte är män (och transmän skildras näst intill aldrig över huvud taget)), genom vården, genom feminismen. Och det som slår mig är framförallt två saker. Den första är att jag haft sån tur som lever ett priviligierat cis-liv, det andra är att jag inte haft en sån tur som så ofta inte passar in i den där kvinnorollen som också transkvinnor måste hitta sin plats i. Det där när det ska bestämmas hur en ska vara – sminkad eller inte, klackskodd eller inte… Det är inte så tursamt för någon av oss att vi hänger upp våra liv på de där normerna i så väldigt hög utsträckning.

Ett transfeministiskt manifest är en bok för alla oss som vill förstå och som kanske är lite rädda för vår okunnighet, att det ska bli fel och att vi ska använda fel ord i samtalet, den öppnar på många sätt en ny värld med nya möjligheter, också för feminismen som i sina sämsta stunder är sorgligt exkluderande, här visas på vikten av att öppna upp och att göra det tillsammans. 

ETT TRANSFEMINISTISKT MANIFEST
Författare: Maria Ramnehill
Förlag: Bokförlaget Atlas (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

Och det här var då alltså en opublicerad recension av en bok jag läste i sommar… Jag hittade den precis och undrar nu lite vad för annat smått och gott som gömmer sig i glömskan…

100 hemskaste

100-hemskasteDet har skrivits så mycket om Helenas bok i sommar, så mycket välförtjänt beröm, så jag gissar att ni redan vet att boken är bra och livsviktig för alla oss som vill guidas i de mörka kvarteren. Jag tänkte att det kan passa med en lite text om rädsla istället för en regelrätt recension (och jag är i gott sällskap, Litteraturkvalster och Bokbabbel har inte heller skrivit recensioner av boken).

Jag har funderat en del kring rädsla när och sen jag läste boken. Det finns nämligen en avgörande skillnad mellan oss Helenor, när Dark places-Helena gillar att bli skrämd av det hon läser och ser så avskyr jag det. Och ändå läser, ser och gillar vi väldigt mycket samma fiktion…

För mig är det så att om något känns läskigt på riktigt känns det för på riktigt om ni förstår hur jag menar. Galenskap är det mest skrämmande jag vet, att förlora sig själv, och det känns som att riktig skräck luckrar upp väggen mellan världarna på ett för mig oerhört ohälsosamt sätt. Därför ser jag inte skräckfilm, det blir för direkt, och så avskyr jag det för att jag blir så rädd. Jag har tittat förstås, och jag skäms inte över att jag blundar när det blir som värst. Jag såg Blair Witch Project… På bio. Sent. Jag överdriver inte när jag säger att jag sprang hem genom Gävle den kvällen och barrikaderade dörren efter att ha låst den (och dubbelkollat typ 35 gånger). Sen sov jag inte på två dygn. Vad fick mig ens att tro att den idén var bra? Jag har en lugnande sång jag nynnar tyst för mig själv varje gång jag, fortfarande, kommer att tänka på den där slutscenen.

När det gäller böcker är det lite annat. Där är jag inte så lättskrämd. Visst var jag lite skakig när jag läste The woman in black en ensam, dimmig, hösteftermiddag, och när jag bestämde mig för att läsa Dead scared just den där veckan när jag var ensam i huset. Stämningen i The Terror skrämde mig förra sommaren och Michelle Pavers Dark matter skrämde skiten ur mig, men inte på djupet. Och det kan jag gilla, den där i bakhuvudet gnagande känslan och rysningen längs ryggraden. Det är totalskräcken jag räds så att säga.

Jag måste ju säga något om Stephen King också, för att Helena var den som höll mig i handen när jag började läsa honom och för att han finns med på många ställen i 100 hemskaste. Jag blir inte särskilt skrämd av King, inte skrämselskrämd. Det är för mig en fantastisk bok om uppväxt och sorg och om rädslans innersta väsen, det är en bok om rädsla, inte rädsla i sig (om tv-serien och Pennywise i rörliga bilder ska vi dock inte tala över huvud taget). Skräcken kommer väl i och för sig med den vidrigt förfärliga (på ett dåligt och litterärt skräpigt sätt) avslutningen men den har jag förträngt. Salem’s lot är samma sak, visst är det lite obehagligt ibland men det jag minns i efterhand är sorgen ändå, och den olycksbådande stämningen. Pestens tid är underbart low key-skrämmande när alla dör i pesten förstås men skräckgubben är inte läskig alls, snarare fånig. Jag har läst Cujo också och den var jag ju livrädd för, i tonåren när jag stötte på den först. Men den är undantaget. Jag tycker inte King är bäst på skräck helt enkelt, jag älskar allt det där andra han ger mig.

Sammanfattningsvis kan vi väl säga, efter denna oerhört självcentrerade text, att jag gillar Helenas bok, jag gillar inte att bli skrämd, men jag är ändå helt såld på det mesta hon skriver om (Arkiv X, Nick Cave, Stephen King och så vidare och så vidare) och resten vill jag läsa.

HUNDRA HEMSKASTE
Författare: Helena Dahlgren
Förlag: Modernista (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

Helena kommer till bokmässan också, till seminarier om nordisk fantasy och vikingar, bland annat. Här kan du se alla programpunkter.

Bokmässan.jpg

Bad feminist

Ibland känner jag mig otillräcklig (och så vet jag samtidigt att det är fel vilket får mig att känna mig än mer otillräcklig). Det känns stundtals som att när jag säger att jag är feminist så lovar jag saker jag inte kan hålla, för att jag inte är perfekt. Jag läser och ser ibland saker som är tveksamma ur feministisk synvinkel och tycker om dem ändå. Jag är exempelvis beroende av ett matlagningsprogram där tre män bedömer och styr och där huvuddelen av gästkockarna är män, där de kvinnliga deltagarna ofta kämpar med sin självkänsla på ett helt annat sätt än männen gör, utan att någon koppling eller analys av detta görs. bad-feministDet är inte bra. Och ändå älskar jag det. Och det får jag. Vi måste inte vara perfekta och renläriga för att få kalla oss feminister. Vi kan vara dåliga feminister (även om jag nog hellre skulle kalla oss avslappnade, såna som gör så gott vi kan och lär oss något av våra egna anomalier). Som Roxane Gay är och gör. Jag vet ju det egentligen men det kan vara väldigt svårt att omsätta det i praktiken och att få in det i hjärnan på riktigt.

Bad feminist är en bra bok för att den är så orädd. Den babblar på utan att försöka hitta de rätta orden och just därför gör den det. Den rör sig mellan frågor om kön, ras och sexualitet på ett sätt som synliggör hur begreppen och problemen hänger samman. Den analyserar populärkultur, tv-serier, böcker och twitter på ett sätt jag älskar och på ett sätt som öppnar mina ögon och lär mig massor, framförallt om representativitet, rätten att få känna igen sig. 

Jag älskar texterna om Fifty shades of grey (hon är så himla rolig och drastisk Gay!), Niceville och hip hop-texter. Jag älskar när hon analyserar filmer och politik (tillsammans!). Men allra mest älskar jag försvaret av den pluralistiska feminismen. Att vi alla är feminister för att vi vill och gör så gott vi kan. Vi måste inte tycka eller göra lika i allt hela tiden, det är inte riktigt så människor fungerar. Och vi måste inte ha X antal poäng i feministisk teori för att våga uttala oss. Om något. Så det så. Inga nyheter kanske, men det tål att upprepas och Roxane Gay gör det väldigt bra.

BAD FEMINIST
Författare: Roxane Gay
Förlag: Albert Bonnier förlag (2015)
Översättare: Helena Hansson
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, Dagens bok 

Ännu mera vego

annu-mera-vegoJag är inte vegetarian, men jag gillar vegetarisk mat, har jag upptäckt de senaste åren. Det har blivit så att jag äter mindre och mindre kött och mer och mer bönor, grönsaker och sånt. Men det är inte helt lätt att veta hur man använder allt det där spännande men obekant. Vad har man bovete till, vad är gott med svarta bönor – alla dessa frågor. För att navigera använder jag kokböcker, och så letar jag nya favoriträtter förstås. Min favoriträtt i dagsläget är en svampcanneloni från Mera vego, en osannolik sak för något år sen då jag länge levt i villfarelsen att jag inte gillar svamp… Nu finns en ny bok av Sara Ask och Lisa Bjärbo att provlaga.

Som helhet är den här boken lika snygg som den förra, den är inspirerande och en fröjd att bläddra runt i. Den är bra för mig som nybörjare eftersom den förklarar grundläggande saker, möjligen är det väldigt många ingredienser att köpa till vissa recept men vana vegolagare har kanske mycket hemma redan… Jag har svårt att få tag på vissa ingredienser men det säger nog mer om vådan av att bo bortom stan än om boken.

Det här har jag testat:

Indisk kikärtscurry: god, allt med kikärter blir ju gott! Kanske lite tam men det kan ju bero på den som faktiskt kryddar 😉 Upptäckte att jag visst älskar rostad kokos också…

Potatisvåfflor: när barnen (som typ bara äter och älskar våfflor) utropar att ”det här är ju godare än vanliga våfflor” då har såväl kokboksförfattare som hemmakock gjort något rätt. Jag kommer aldrig mer göra någon annan sorts våfflor.

Hummussallad: det här var en sån där rätt där jag inte fick tag på allt som skulle vara i utan fick fantisera lite byten själv. Men det blev väldigt, väldigt gott. Och det berodde inte bara på att allt blir gott med kikärter.

Spenatbörek: rätt pilligt att göra men så värt det. Goda knyten (potatis, spenat, feta mm i filodeg), god yoghurtsås och god mandelröra med paprika – mycket gott helt enkelt.

Jag har hur mycket som helst som står på tur att laga ur den här boken och en hel del jag lagar och lagar om ur den förra. Det finns nog hopp om att jag också ska lära mig att kombinera rätt saker på egen hand längre fram. Om jag bara får öva och inspireras lite till först.

ÄNNU MERA VEGO
Författare: Lisa Bjärbo och Sara Ask
Förlag: Ordfront (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

You’re never weird on the internet (almost)

youre-never-weird-on-the-internet-almost-a-memoirJag utnämnde Felica Day till ”årets återseende” i min årsbästalista på Kulturkollo och proklamerade samtidigt att jag är lite kär i henne. Och det är sant, jag älskar Felicia Day – allt med henne! Hon är klok, smart, rolig, innovativ och alldeles, alldeles underbar. Men mest av allt älskar jag henne för att hon är så inspirerande, för att hon predikar allas vår rätt att vara precis som vi är. Att läsa hennes bok som den allra första på ett nytt år är en fenomenalt bra idé.

I You’re never weird on the internet (almost) berättar Felicia Day hela berättelsen från att hon hemskolades som barn, av medelklasshippieskäl, till gamergate för något år sen. Men mest av allt berättar hon om hur hon blev ett internetfenomen med sin serie The guild (som jag måste se trots att jag inte kan gamervärlden alls). Och det är välskrivet, roligt, rivigt, drivet. Och så blir jag så glad då jag upptäcker att Felicia, som jag gillat i rätt många år nu, är ganska lik mig. Vi faller ner i våra passioner, jag skulle lätt ha kunnat fastna i att spela World of warcraft dygnet runt i två år, om jag inte fastnat för andra saker. Jag är ändå människan som enbart lyssnade på Whiter shades of pale på repeat under tre månader när jag slutskrev min avhandling. Jag är människan som ser fem säsonger av en serie på tre månader och samtidigt läser 29 böcker, jobbar heltid och är någon sorts förälder. Och det är inte dåligt. Det kanske inte är den allra bästa grunden för ett föräldraskap, men det är mitt. Och det är ok. För det säger Felicia Day. Typ.

YOU’RE NEVER WEIRD ON THE INTERNET (ALMOST)
Författare: Felicia Day
Förlag: Touchstone (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

Mina hjältinnor

mina-hjaltinnor-eller-vad-jag-lart-mig-av-att-lasa-for-mycketMina hjältinnor. Eller vad jag lärt mig av att läsa för mycket tar sin utgångspunkt i ett samtal mellan författaren och hennes väninna. Där författaren förfäktar Catherine Earnshaws förträfflighet framför Jane Eyres. Där ska jag villigt erkänna att jag drar öronen åt mig lite grann. Få böcker har väckt en sån ilska (på gränsen till avsky faktiskt) som Svindlande höjder gjorde när jag läste den. Maken till osympatiska och obegripliga karaktärer liksom. Jag är fortfarande missnöjd med att inte fler förkylde sig på den där jäkla heden och dog i lungsjuka snabbare. Men nog om det kanske… Samantha Ellis börjar i alla fall i det där samtalet fundera över sina litterära hjältinnor och öppnar för en omläsning och möjligt omvärdering.

Jag gillar såna här böcker, om läsning och böcker och vad det gör med oss från barnsben. Lite för många kapitel handlar om karaktärer som jag inte har någon relation till, men jag kan strunta i de delarna eftersom Lizzie Bennet finns där och Anne Shirley, och Jane Eyre då.

Och hur landar hela Catherine vs Jane-frågan? Jo, i en omvärdering, en uppvärdering av Jane och en fortsatt kärlek till Catherine. Och en tankegång om att det är rätt onödigt att ställa dem emot varandra, att såväl Catherine som Jane behövs för att berika våra liv och lära oss något (den fiktiva världen är ju inte direkt nerlusad med envisa kvinnoförebilder, det är helt onödigt att tvinga sig att välja den ena eller den andra när en kan få gilla alla på olika sätt. Och till och med jag kan ju se att Catherne är något utöver det vanliga, någon att vara tacksam över). Det tycker jag är en väldigt sympatiskt slutsats och slutpunkt.

MINA HJÄLTINNOR: ELLER VAD JAG LÄRT MIG AV ATT LÄSA FÖR MYCKET
Författare: Samantha Ellis
Förlag: Albert Bonniers Förlag (2015)
Översättare: Molle Kanmert Sjölander
Köp den t.ex. här eller här.

Om Kriget har inget kvinnligt ansikte och nobelpriset till Svetlana Aleksijevitj

Det är naturligtvis ingen slump att jag skriver om den här boken idag, när Svetlana Aleksijevitj precis utropats som årets nobelpristagare i litteratur.

Jag började läsa Kriget har inget kvinnligt ansikte förra sommaren, läste långsamt, fastnade i annat och återkom inte förrän nu i veckan. Och anledningen till att jag återvände nu var att jag tyckte så mycket om den och att jag gärna ville ha den läst idag, utifall att.

Priset till Aleksijevitj är roligt på flera plan, dels för att hon skriver bra (förstås), dels för att hon skriver ur ett annat perspektiv än det gängse (kvinnor och barn i krig till exempel), och så representerar hon en genre på gränsen mellan reportage och fiktion som inte prisats tidigare (och som är det närmaste det där uteblivna priset till Gitta Sereny jag kommer). Det är möjligen min inre historiker som applåderar just den aspekten, att förmedlandet av historia och de vanliga/vardagliga/maktlösa/små människorna mitt i den får ta plats.

kriget-har-inget-kvinnligt-ansikteOm Kriget har inget kvinnligt ansikte kan jag egentligen inte säga mycket. Det är en bok som måste upplevas. Den berättar den länge nedtystade berättelsen om kvinnorna i Röda armén, kvinnorna som stred och arbetade. Och det är verkligen de som berättar i korta ögonblicksglimtar och i längre minnesresonemang. Det är tung läsning, men samtidigt sådär smutsvackert och renande som det blir när en historia som länge velat bli berättad äntligen får bli det.

Jag avslutar med Svenska akademiens motivering för att jag tycker att den är vacker: ”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”

KRIGET HAR INGET KVINNLIGT ANSIKTE
Författare: Svetlana Aleksijevitj
Förlag: Ersatz (2011)
Översättare: Kajsa Öberg Lindsten
Köp den t.ex. här eller här.

Det andra könet

Det här var en av de böcker jag valde att låta ingå i min sommartegelstenläsning. En feministisk klassiker helt enkelt, oundgänglig för alla oss som vill lära oss mer om grunden.

det-andra-konet

Jag slogs många gånger under läsningen av hur modig och modern Simone de Beavoir var. Hur hon för första gången (det var första gången) beskrev vad det innebar att vara kvinna på ett teoretiskt sätt. 

Hon sätter fingret på smärtpunkterna och hon genomskådar. Ibland stör jag mig på det generaliserande draget, att kvinnor skulle ha samma upplevelser av allt, men det är samtidigt det som gör det möjligt för mig att se erfarenheter jag trott var mina alldeles egna i ett sammanhang. 

Hon skriver med lätthet vilket inte gör texten svårforcerad ens när den är teoretisk, i alla fall inte om en som jag förväntat sig något riktigt krångligt. Boken i sig bevisar sin egen tes i och med att författaren verkligen lägger sig vinn om att skriva ett heltäckande verk. Det duger inte att vara medioker när en är kvinna, och den oberättade kvinnohistorier hänger på utförandet. Det är oerhört ambitiöst.

Jag är glad att jag äntligen tog mig tid att läsa, särskilt kapitlen om flickors uppväxt och den inledande diskussionen kommer jag återvända till. Det andra könet är en ständigt aktuell kunskapsbank som jag är tacksam att jag nu kan gräva ur. Och som sagt, jag kommer återvända. 

DET ANDRA KÖNET
Författare: Simone de Beauvoir
Förlag: Norstedts (2006)
Översättare: Adam Inczedy-Gombos, Åsa Moberg, originaltitel: Le Deuxieme Sexe
Köp den t.ex. här eller här.

Uppkopplad

uppkopplad-en-guide-till-sociala-mediers-mojligheterJag har skrivit förut om min samhälleliga depression, den har mildrats lite de senaste veckorna i och med de mångas engagemang, men det känns ju fortfarande rätt hopplöst på det stora hela. Jag har nästan helt slutat hänga på twitter, jag kanske har ett konstigt flöde men har det inte blivit väldigt mycket hårdare? Som vänstervriden, antirasistisk feminist finns det mycket att gråta över, eller resa sig mot och göra skillnad. Men hur!?!

Häromveckan läste jag Felicia Margineanus Uppkopplad, en bok om sociala rörelser på sociala medier och de som ligger bakom. Jag kan inte säga att jag nu ligger i startgroparna för att dra igång en kampanj, men boken gav mig hopp. Det finns de som gör något, och faktiskt gör jag det själv också, just nu till exempel, genom att använda min plattform (en av mina bloggar) till att säga vad jag tycker. Det känns faktiskt lite viktigare och lite mer på riktigt efter att ha läst den här boken.

Uppkopplad är en sorts lärobok för alla som tycker att sociala medier bara är strunt, som tycker att ungdomar bara latar sig och som har fått andra saker för sig. Den är lättläst och full av goda exempel.

Läs mer om vad jag tycker på Kulturkollo.

TITEL
Författare: Felicia Margineanu
Förlag: Modernista (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

Tystnadens triumf

Tystnadens triumf är en obehaglig bok, eller den beskriver i alla fall en väldigt obehaglig verklighet. Första kapitlet är fasansfullt. tystnadens-triumfDär Róbert väcks av brandbomberna som kastas in i hans hem, sliter in sin fyraårige son i famnen och springer mot ytterdörren, mot friska luften, livet. Mot män med kulsprutor. Och allt blir svart. För att de är romer. För att världen är galen.

Tystnadens triumf beskriver ett Ungern där det värsta kanske inte är Jobbik och deras rasistiska agenda. Det kanske är tystnaden, självcencuren och det faktum att regeringspartiet infriat alla Jobbiks valrörelselöften. Och det ser vi också realiserat fullt i dessa dagar av medmänsklighet och dess motsats dragen till sin spets. Ungern har på ett fasansfullt sätt misslyckats med att genomföra en medmänsklig politik. Regeringen har inte ens försökt och Gabriel Byströms bok förklarar varför.

Det som framförallt slår mig när jag läser Tystnadens triumf är att det ändå är mycket bättre här, men det är det inte av sig självt. Det är inte gratis, och det kanske inte är för evigt. Det är viktigt att den tysta majoriteten bryter tystnaden och ryter ifrån. Så som det känns som vi gjort de senaste veckorna. Vi måste fortsätta kämpa med det, annars kan vi också hamna där. I mörkret.

TYSTNADENS TRIUMF. EN BILD AV DET NYA UNGERN
Författare: Gabriel Byström
Förlag: Ordfront (2014)
Köp den t.ex. här eller här.

Jag skriver mer om Ungern, yttrandefriheten och bokmässan på Kulturkollo idag.

Klicka på bilden för att se var Gabriel Byström deltar under bokmässan.

Bokmässan.jpg

Underground

undergroundHäromdagen frågade en person mig varför jag fortsätter köpa böcker när jag redan har så många jag inte läst. Underground av Haruki Murakami är ett argument mot det beteendet såväl som för det. Jag köpte boken på en loppis för flera år sen för att den verkade intressant och jag nog ville läsa den någon gång. Hade jag inte fortsatt köpa böcker kanske jag läst den tidigare, men om jag inte köpt den trots alla böcker jag hade hemma redan då så hade jag ju inte kunna upptäcka den helt oförhappandes i bokhyllan och då hade jag troligen aldrig läst den.

Murakami har skrivit Underground, en intervju- och tankebok om sarin-attacken i Tokyos tunnelbana 1995, för att förstå sitt hemland, det Japan han vid den tiden nästan helt lämnat bakom sig ur geografisk synvinkel men ändå bar med sig.

Boken bygger på intervjuer från de som var med och överlevde, det är en intressant och rörande inblick i enskilda liv, men också i någon sorts japansk själ, läs mer om det på Kulturkollo idag. Det är repetetivt, det är distanserat, men det är också väldigt nära och tungt. De där vardagsbilderna gör verkligen sitt jobb med att visa att det kunde varit vem som helst av oss, i vilket land som helst.

Och just det är vad Murakami vill visa. Att offren kunde varit vi, att gärningsmännen kunde varit vi. Boken avslutas med intervjuer med Aum-anhängare och är ett försök att förstå vad och varför det hände. Underground är också en intressant metaberättelse om en man som lämnar sitt land men ändå inte, och sånt är jag alltid förtjust i. Jag är nu väldigt sugen att läsa mer av Haruki Murakami igen.

Underground kommer förresten i ny svensk utgåva i höst, jag tycker du ska läsa den.

UNDERGROUND. THE TOKYO GAS ATTACK AND THE JAPANESE PSYCHE
Författare: Haruki Murakami
Förlag: Vintage Books 2003)
Originaltitel: Andaguraundo/Yakusoku sareta basho de
Köp den t.ex. här eller här.

Inte en främling

inte-en-framling-41-berattelser-om-identitet-och-mangfaldTeskedsorden, som har gett ut boken Inte en främling, står för något som ligger mig varmt om hjärtat. Att vi alla kan göra något, att vi spelar roll och den minsta lilla sten i bygget är viktig eftersom det är smågruset som stöttar upp de riktigt stora stenarna och husen. Att om vi saknar hinken att ösa vatten över branden med så måste vi använda teskeden, och om vi är många som gör det så släcker vi. Jag behöver påminnelser om det rätt ofta.

Inte en främling består av 41 svenskars vittnesmål om känslor av utanförskap och tillhörighet. Jag älskar bilden av samhällets mångfald som målas upp, och jag avskyr bilden av intolerans, inskränkthet och hat som blir hängande bredvid. Jag gråter en del, ler en del, blir arg och varm om hjärtat, sådär som det brukar bli när jag möter människor.

Mest grips jag av Soraya Posts och Zinat Pirzadehs texter, men var och en av berättelserna ger mig något viktigt. Det är en himla fin bok det här. 

INTE EN FRÄMLING – 41 BERÄTTELSER OM IDENTITET OCH MÅNGFALD
Förlag: Teskedsorden / Norstedts (2015)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Män förklarar saker för mig

man-forklarar-saker-for-migJag kan bara säga att det här är den allra bästa bok om feminism jag läst. Den borde vara kurslitteratur på alla universitet på typ alla kurser, för att beskriver samband så bra. För att den synliggör galenskapen.

Jag skrev på twitter att Män förklarar saker för mig inte bör läsas på tåg eftersom den framkallar så många tårar och såna mängder vrede. Men jag följde inte mitt eget råd utan läste boken på en resa mellan Stockholm och Karlstad. Tre timmar av omkullkastande, uppenbarelser och kamplusta.

Män förklarar saker för mig börjar med alla dessa män som känner en överväldigande behov att förklara saker de inte begriper för kvinnor som ofta begriper det bättre. Som när Rebecca Solnit får en föreläsning om hennes boks förträfflighet från en man som inte läst den och vägrar begripa att hon skrivit den. Eller som den där politikern som menade att kvinnokroppen är så konstruerad att ingen kan bli gravid vid våldtäkt… Sen fortsätter boken naturligt in i våldets värld, våldtäktskulturens (som hon beskriver så himla bra!) vidriga verklighet. Hon visat hur kvinnor inte lyssnas på, hur strukturerna faktiskt ofta är osynliga och måste synliggöras. Hur galet det är att fokus ofta hamnar på att “inte alla män” slår istället för på det faktum att alla kvinnor påverkas av att vissa män gör det. Alla kvinnor lär sig att inte gå ut på kvällarna utan sällskap, att (inte) klä sig på vissa sätt, att ha nycklarna redo i handen ifall de skulle behövas som vapen vid en attack. Det har jag själv lärt mig i någon av tjejtidningarna jag läste som tonåring. Borde vi inte göra något åt problemet istället? Som att sluta lägga ansvar och press på offer och tänkta offer, som att bygga offentliga miljöer som motarbetar utsatthet?

Jag blir så ledsen av den här boken, för att den visar hur lång vägen är som vi har kvar att gå, för att människor faktiskt dör i det här kriget varje dag, för att det måste utkämpas fortfarande. Samtidigt blir jag glad över vad som faktiskt uppnåtts och att vi som Solnit påpekar inte behöver gå vägen själva, vi har sällskap av män, kvinnor och andra som vill göra världen bättre. Till slut kommer vi väl fram vill jag hoppas.

Jag glömde säga att Solnit typ tillber Virginia Wolff också.

MÄN FÖRKLARAR SAKER FÖR MIG
Författare: Rebecca Solnit
Förlag: Daidalos (2015)
Översättare: Helena Hansson, originaltitel: Men explain things to me
Köp t.ex. hos Bokus och Adlibris.

De där utmaningarna som inte är utmaningar

Jag har ju helt struntat i det där med utmaningar i år och ägnar mig bara åt inspiration, låtsas jag. Men skämt å sido så funkar det faktiskt, jag har helt lyckats undvika stressen men har hittat en hel del spännande genom mina tre icke-utmaningar.

utanför normenDen första är Läsa utanför normen med Kulturkollo. Där är tanken att lämna min egen bekvämlighetszon när det gäller läsning och testa nytt. Hittills har jag läst flera svenska deckare varav den första var Medan mörkret faller av Anna Lihammer. Jag har läst fantasy (Half a king av Joe Abercrombie och Mördarens lärling av Robin Hobb var först ut men det har blivit en del också efter dem). Jag har hävt i mig chic-lit, bland annat  riktigt fantastiska Here’s looking at you av Mhairi McFarlaine. Jag ska inte låtsas som att jag älskade all chick-lit jag läste, men en pärla är ändå fint och allt annat jag läst i denna utmaning, ursäkta inspirationsickeutmaning, har varit förstklassigt.

Den andra icke-utmaningen är Boktolvan som i år saknar tidsgräns. Jag ska läsa tolv böcker som utspelar sig eller är skrivna i andra delar av världen än de jag vanligen läser om. Böcker jag hittills hunnit läsa är: True murder av Yaba Badou , Allt går sönder av Chinua Achebe, Floden mellan bergen av Ngugi Wa Thiong’O och Ett arabiskt vemod av Abdulleh Taïa. Väldigt läsvärda böcker allihop!

Avslutningsvis har jag en lista, i ständig förvandling, med feministisk och normbrytande litteratur som jag vill läsa. Från den har jag läst  klassiska och fantastiskt bra Under det rosa täcket av Nina Björk och redan nämnda Ett arabiskt vemod av Abdulleh Taïa.

Helt godkänt för tre icke-utmaningar tycker jag. Är särskilt nöjd med att jag lyckats hålla det till kravlös inspiration. Hur går det för dig med utmaningar och icke-utmaningar?

Drömmen om Sverige

Egentligen har jag ju läst det mesta i den här boken redan, som reportage i Dagens nyheter. Och redan då, första gången var det så hemskt att jag nästan inte orkade. Men jag gjorde det igen för att jag måste.

drommen-om-sverigeKanske är det för att jag läst berättelserna tidigare som för- och efterord griper mig starkast. De där funderingarna kring hur vi ska kunna stå till svars inför våra barnbarn. Hur vi ska kunna försvara murarna vi byggt kring vår klubb/union. Rakbladsstaketet… Jag orkar inte tänka på det. Men måste.

Alla dessa människor i olika stadier av flykt från en fasansfull verklighet av krig, våld, tortyr och död. Alla dessa människor som längtar till Sverige för att det är så fint och tryggt och vänligt här. Och så finns det här så väldigt mycket att jobba med, så många som röstar på ett parti som har som enda uttalad drivkraft att hålla dessa människor borta. Och all denna vardagssnålhet – rasismen, isärhållandet… Vi har så mycket att göra innan jag kan ta till mig av deras tilltro och känna stolthet. Men vi gör väl så gott vi kan antar jag, vi är många som klampar runt i vardagen och försöker balansera de där slentrianmässiga”de är alldeles för många” och ”vi kan inte ta emot hur många som helst” när vi kan och orkar. Och kanske är det det som gör det bärbart att de tror så gott om oss. Förhoppningen om att vi en dag ska bli värdiga deras förtroende.

Boken slänger tillbaka mig i den där politiska depressionen jag brottas med, men det är den värd. För att jag måste brottas. Och efterordet ger mig lite hopp, påminner om att det finns saker att vara stolt över – en politik som möjliggör att många får en fristad här och människor som kämpar för att göra Sverige till ett bättre land. Jag lägger inte ner Drömmen om Sverige med en uppgiven suck, jag gör det med någon sorts känsla av tillförsikt. En förhoppning.

Niklas Orrenius och fotograf Anders Hansson tilldelades nyligen Röda korsets journalistpris för reportageserien Drömmen om Sverige.

DRÖMMEN OM SVERIGE
Författare: Niklas Orrenius
Förlag: Natur & Kultur (2014)
Köp t.ex. hos Bokus och Adlibris.
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Skuggan av ett liv

Det händer att jag gör undantag. För böcker trots att de handlar om cancer. För böcker trots att de är biografiska och handlar om författare. Jag gillar ju författare men jag behöver inte veta så mycket om dem. Men så är de ibland Virginia Woolf och ibland handlar böckerna om Hilary Mantel och så säger någon att den är fantastisk. Och det är den. Skuggan av ett liv är fantastisk, och väldigt sorgesam.

Hilary Mantel använder sin fenomenala formuleringsförmåga till att måla fram en barndom som var ganska ensam och utsatt men på intet sätt traumatisk. Hon berättar om sjukdom och barnlöshet på ett sätt som verkligen skär i hjärtat. Det här är intressant och läsvärt långt bortom min besatthet för Wolf Hall. De hör inte ens ihop.

SKUGGAN AV ETT LIV
Författare: Hilary Mantel
Förlag: Weyler förlag (2015)
Översättare: Marianne Mattsson, originaltitel: Giving up the ghost
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Kulturkollo, Lyrans noblesser, Beroende av böcker