En bokhandlares dagbok av Shaun Bythell

En bokhandlares dagbok är en alldeles ljuvlig bok, kanske främst för att den verkligen inte är just det…

När Shaun Bythell berättar om livet som antikvariatsägare i den skotska småstaden Wigtown så är det med en stor portion svart humor. Och bitterhet. Jag älskar det! Jag beskriver sina kunder och inte minst personalen som hemsöker hans butik med en elak sarkasm, men den som tillslut ändå blir mest tillplattad av dem alla är han själv. Det märks under de ibland rätt hårda formuleringarna att det här är en grupp människor som tycker väldigt mycket om varandra. Med det sagt skulle jag aldrig våga sätta min fot i The bookshop på grund av risken att säga något korkat och hamna på den där Facebooksidan.

Möjligen kan boken som är skriven i dagboksform (förstås, det framgår litegrann i titeln…), uppfattas som lite malande och enformig, men jag hade inget problem med det. Just när jag tog mig an den var det precis en sån bok jag behövde. En normal människa kanske vill läsa den här boken stötvis, lite i taget, jag slukade den och det gick också bra.

Jag tycker mycket om dem allihop (Nicky med sitt soptunnehittade fredagsgodis är förstås bäst av dem alla, en så fantastiskt irriterande och samtidigt föredömligt lat människa, jag älskar hennes inställning till livet, även om jag förstås inte skulle vilja umgås med henne och ännu mindre försöka bedriva verksamhet tillsammans med henne). Och butiken, det låter ju alldeles, alldeles underbart på alla sätt och vis. Och så bor han ovanpå butiken. Och katten Kapten sover vid öppna spisen inne i butiken. Ni hör ju.

EN BOKHANDLARES DAGBOK
Författare: Shaun Bythell
Förlag: Natur & kultur (2018)
Översättare: Andreas Vesterlund, originaltitel: The diary of a bookseller
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Fru E:s böcker

Hjälp jag är utmattad av Clara Lidström och Erica Dahlgren

Jag har jobbat heltid i 11 månader nu. Men jag skulle inte säga att jag är återställd. Jag tror inte längre att jag blir helt mig själv som jag var innan utmattningen igen. Någonsin. Och jag tror inte heller att jag vill det. Det är ok att vara den jag blev.

Hjälp jag är utmattad är en bra bok, en bok jag nog gärna skulle ha läst våren 2017, på väg mot uppvaknandet efter den allra värsta fasen (mitt inuti den kunde jag ju inte ens läsa). Jag känner igen allt, tankarna är kloka och listorna bra. Samtidigt är jag glad att jag kommit fram till mina egna strategier på egen hand, böcker som denna kan tjäna som påminnelser och bekräftelser.

Det finns mycket i Hjälp jag är utmattad som triggar minnen och väcker smärta. Till exempel inleds det hela med Erica Dahlgren berättelse om när hon kraschade. Min krasch var mindre påtaglig, men den är fylld med så mycket skam och sorg att jag haft svårt att närma mig den. Nu känner jag, två år efter den där dagen, att jag kanske börjar bli redo att vända och vrida lite på den, för att avdramatisera. Jag har också precis läst igenom min sporadiska dagbok från året innan vändpunkten och efter. Det var mycket jobbigare än jag väntade mig. Det är så mycket jag glömt, och så mycket ångest och mörker som gömmer sig med allt det andra glömda.

Idag är läget stabilt. Jag har mina perioder där allt blir för mycket och jag balanserar väldigt nära kanten. Jag är inte längre rädd för att falla ner i en ny utmattning, men jag vet istället att jag är kvar där inne, att jag måste tänka mig för hela tiden. Mina strategier handlar om långsamhet, om att få in vila, rörelse och lugn i varje dag. Om att försöka ha koll på när nej är det stående svaret på allt som går utöver och när utmaning är svaret istället. Mitt minne är rätt förstört, jag minns inte mycket i närtid och också långtidsminnet är svårt att fiska fram allt som oftast. Omständigheterna har inte varit med mig den här tiden då jag kämpat mig tillbaka till någon sorts vardag, så mycket död och sorg, elände… Men det går och på jobbet går det bättre än jag trodde att det någonsin skulle. Hemma också, jag har lärt mig mycket och den jag blev är så mycket bättre för oss alla. Allt handlar numera om att minnas att jag inte längre är densamma, och stoppa de där hetsiga prestationstankegångarna när de kommer över mig. Det går förhållandevis bra.

Ett sätt på vilket jag märker att jag mår bättre är att jag inte känner mig så fångad eller jagad längre. Jag gick till exempel inte in i sommarsemestern med tankar om att den snart skulle vara slut och vintern här, så som jag gjorde för några år sen. Nu är jag lite mer i nuet och kan njuta av en regnig trökdag i september lika väl som en solig ledig dag i juli. Det är befriande.

Jag befinner mig alltså nästan precis två år från min krasch och ett år från återgång till ett vardagsliv. Det blev som det blev och det blev rätt bra till slut. Jag umgås med mycket litet bitterhet över allt det här, jag försöker och lyckas ofta se det som en nystart mot ett bättre liv. Men helst av allt hade jag naturligtvis sluppit dramatiken.

Hjälp jag är utmattad är en bok som fångar upp sådana som jag, sådana som kanske befinner sig lite tidigare i processen och säkert också de som befinner sig längre fram, som varit ”friska” ett tag och kanske glömt. Det är viktigt att påminna sig, alltid, för oss alla.

HJÄLP JAG ÄR UTMATTAD
Författare: Clara Lidström och Erica Dahlgren
Förlag: Norstedts (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Med kallt blod av Truman Capote

Jag läser rätt mycket hemskt i perioder, deckare där folk lemlästas och mördas, utan att det egentligen berör mig så djupt. Men då och då dyker det upp böcker som stjäl min nattsömn. För det allra mesta är det dokumentära saker och så var det definitivt sommaren som gick. Först var det I’ll be gone in the dark och sen Med kallt blod. Egentligen är det enklare att förklara varför I’ll be gone in the dark rubbar ens cirklar så totalt, den handlar mer om nutid, om en man som bryter sig in i hus ganska lika det jag bor i och våldtar och mördar dem i par. Med kallt blod handlar om ett förvisso fasansfullt brott där en familj överraskas om natten, binds och mördas i sina sängar. Det är förfärligt men det är ändå inte brottet i sig som får mig att ligga sömnlös, kallsvettig och lyssna efter konstiga ljud. Jag tror att det är Truman Capotes röst i det hela. Den där undangömda, den där som viskar fram de här människorna så lätt att de växer fram till verkliga människor en efter en, offer såväl som förövare.

Jag förstår att Med kallt blod revolutionerade det journalistiska skrivandet, dokumentärromanen och sättet att skriva om brott. Jag förstår om alla ville skriva som Truman Capote, det är så himla snyggt berättat, så fantastiskt medryckande och drivet alltihop. Sen finns det väldigt problematiska delar också, som att Truman Capote gömmer det faktum att han var så djupt insyltad i fallet, som att han verkar ha varit lite av ett svin när det kom till att få till en bra historia. Men en bra historia är det. Om det är värt att tumma på sanningen, låtsas att man inte tummat på sanningen och utnyttja människor för att få till en bra historia? Jag skulle förstås vilja säga nej, men Med kallt blod är för bra för att jag ska kunna göra det rakt av. Jag funderar vidare istället, främst på Kulturkollo idag.

Ett ord om n-ordet och ras kan vara i sin ordning också. Med kallt blod skrevs i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet och förekomsten av ord som n-ordet, ”halvblod” och annat är förstås inte förvånande. I vissa stycken tycker jag att Truman Capote synliggör strukturer i samhället som uttrycks genom orden, när han låter sin ”karaktärer” prata om fattigdomens betydelse för en rättvis rättegång eller huruvida svarta är människor över huvud taget. Men hade han varit verksam idag hade han gjort mer av det och han borde nog ha kunnat redan där och då. Visst borde han ha kunnat gräva lite i, istället för att skriva att Perry Smith är ”halvblod”, hur ursprung, bakgrund och erfarenheter påverkade honom (det berörs, talas om, men analysen uteblir). Däri finns en hel samhällshistoria som behöver berättas, där kan jag tycka att Truman Capote blir lite lat.

MED KALLT BLOD
Författare: Truman Capote
Förlag: Albert Bonnier förlag (2018)
Översättare: Olov Jonasson, originaltitel: In cold blood
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Vill du läsa mer? Jag utvecklar mitt resonemang till att handla det dokumentra i romanform och om filmen Capote på Kulturkollo idag. Den texten hittar du här.

I’ll be gone in the dark av Michelle McNamara

När jag läst ut I’ll be gone in the dark skrev jag något på instagram om att jag aldrig skulle kunna sova igen. Sanningen var den att boken redan stulit nattryggheten från mig flera veckor tidigare. Jag började läsa den, gjorde paus och läste sen ut större delen av boken i ett svep. Redan från första sidan åt den sig in i det undermedvetna och väldigt medvetna. Redan från första ordet förde den med sig märkliga ljud om natten och en oförmåga att stänga dem ute.

Michelle McNamara la en stor del av sin tid och, skulle det visa sig, sitt liv åt att gräva ner sig i den serieförbrytare hon benämnde Golden state killer. Det är väldigt sorgligt (inte det mest sorgliga i allt, men ändå sorgligt) att hon avled innan polisen slutligen knackade på rätt dörr och förde den så länge eftersökte och gäckande mot rättvisan. Hon drömde om det, inte att själv vara den som ”fångade”, men att vara med och veta att det blev gjort och att hon spelat en liten roll. Det tror jag att hon gjorde, genom att sätta ljuset på brotten och vända lite på stenarna en gång till. Genom att inte låta hans brott och offer falla i glömska.

I’ll be gone in the dark är en av de allra mest skrämmande böcker jag läst, för att Golden state killer var så särdeles ohotad. Hur kan man våldta över 50 kvinnor och döda mer än 10 människor utan att lämna avslöjande bevis efter sig? Det skrämmande ligger förstås också i att han tog sig in i människors hem, förgrep sig, sökte igenom, mördade par, gick över alla gränser till vad vi tror att vi vet. Det är svårt att inte tänka sig hur det skulle vara att väckas av en ficklampas ljus i ögonen…

Det bästa med den här boken är verkligen inte beskrivningen av morden (och mördaren är ointressant i sig eftersom han inte fanns annat än som en skugga när boken skrevs och eftersom han är det nu också), det är Michelle McNamaras självreflekterande. Hur hon ser likheter mellan sitt och andras sökande med mördarens stalkande av sina offer. Hur hon känner och beskriver passionen som blir besatthet, och kanske framförallt tror jag hur hon aldrig låter sig eller mig se den som något negativt, något att trycka undan. Jag blir också titt som tätt besatt av saker, sånt jag utforskar eller gör (inte så till den milda grad som Michelle, men det kanske också är en fråga om att låta det hända och vad man blir besatt av), men jag drabbas alltid av ett mått dåligt samvete när det händer. Visst finns det väl viktigare saker som jag borde ägna mig åt? Men Michelle McNamara lär mig att det kanske faktiskt inte finns det. Det ska jag bära med mig långt efter att jag förträngt den där smygande, mördande, vidriga ynkryggen till mördare. Jag ska minnas Michelle McNamara och glömma honom, det känns som en passande hedersbetygelse till en kvinna som gick ur tiden allt för tidigt.

I’LL BE GONE IN THE DARK
Författare: Michelle McNamara
Förlag: Faber & Faber(2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Beroende av böcker, Marcus på BokhoraBeroende av böcker

Berättelsen om Sverige av Patrik Lundberg

Det här är en typiskt bra bok. Den är informativ, lättläst men problematiserande, politisk men inte skriva på näsan-ig. Berättelsen om Sverige känns genomtänkt och samtidigt som skriven i ett enda svep, direkt ur hjärtat.

Berättelsen om Sverige och Patrik Lundberg riktar sig i första hand till unga människor i det att den informerar om hur saker och ting ser ut med vår yttrandefrihet, offentlighetsprincip och föreningsfrihet. Men jag tänker att också vi något till åren komna ungdomar kan behöva påminnas och tänka ett varv till om det där som vi tar för givet, men kanske inte alltid har koll på.

Patrik Lundberg brinner för demokratin och för att det är vi som gör den. Han vill att vi alla ska vara engagerade i samhället vi bygger och lever i. Jag känner ett oerhört starkt släktskap där och jag hoppas på att den här boken når många, många under år framöver. Det känns lite som en blivande folkbildningsklassiker.

Ett extra plus också för illustrationerna av Daria Bogdanska (som tidigare gett ut Wage slaves).

BERÄTTELSEN OM SVERIGE. TEXTER OM VÅR DEMOKRATI
Författare: Patrik Lundberg
Förlag: Rabén & Sjögren (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Englands historia, från forntiden till 1600 av Dick Harrison

När jag var tonåring lånade och läste jag Engelsk krönika (och Skotsk krönika) av Knut Hæger ett oräkneligt antal gånger. Sen köpte jag den på en utförsäljning när biblioteket tvingades gallra den för att jag lånat och läst (sönder) den så mycket… Vi kan kalla det här med engelsk historia för ett litet och envist specialintresse.

Så gissa om jag blev glad när jag fick se att Dick Harrison ger sig på att skriva en historieteckning över England. Nu när jag läst den första delen kan jag konstatera att den inte är lika lättläst och lättsmält som min ungdoms Engelsk krönika, men den är istället faktaspäckad, lärd utan att vara torr eller tråkig och välskriven, lättläst på sitt eget sätt.

Jag är nuförtiden, efter mina år inom akademin, väldigt känslig för hur historia skrivs i faktaform. Ickehistoriker kan ofta berätta en historia, men de kan inte nödvändigtvis förmedla historien. Dick Harrison är väldigt tydligt historiker här, han berättar historien som om det vore en historia. Jag tycker mycket om det, och kommer sjukt nog att återvända till den här boken. Jag har ju fortfarande det där lilla specialintresset..

ENGLANDS HISTORIA. DEL 1 FRÅN FORNTIDEN TILL 1600
Författare: Dick Harrison
Förlag: Historiska media(2018)
Första boken av två, avslutande delen kommer i höst.
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Johannas deckarhörna

45 Morbus Addison av Linda Skugge

Linda Skugges nya bok, 45 Morbus Addison, är en självbiografisk betraktelse i ordboksform. Det är en jobbig skildring av en hemsk sjukdom och den fasansfulla vägen mot en diagnos. Den väcker många, många tankar och faktiskt en frigörande ilska som jag inte skulle vilja vara utan. Precis som med 40 Constant Reader bråkar den med mig, och den här gången handlar det mycket om att jag får syn på det där balansslagsmålet mellan bitterhet och tacksamhet som ständigt pågår inuti mig.

Det finns dagar när jag inte orkar med mig. När jag säkert gjort något dumt, som att stressa upp mig, skrivit upp en sak för mycket på att göra-listan eller att dricka ett glas vin dagen innan. När livet bara bestämmer att jag ska tas ner. Då drar jag omkring i skogen och muttrar för mig själv, eller så ligger jag under en filt eller sitter och stirrar ut genom något fönster i hopp om att få syn på en lugnande ekorre. Vissa dagar är det bara så jävla vidrigt. Då gör jag listor, nu ska jag bespara er bitterlistan, men ni kan känna er trygga i vissheten att den finns och att den innehåller död, sorg, ångest, utmattning och all möjligt skit.

Bitter ska man inte vara och för det allra mesta är jag det inte heller. För det allra mesta är jag, tro det eller ej, tacksam för min utmattning. För att jag fick sån himla bra hjälp, aldrig behövde bråka med försäkringskassan som man hör att alla brukar, för att jag orkade ta mig tillbaka och med hjälp har lyckats skapa en ny jobbverklighet som funkar. För att jag fick chansen att börja om. För att jag ändå lärt mig. Men utan den där bitterheten skulle inte tacksamheten finnas. Jag tänker kräva rätten till bitterheten!

Men det här är ju inte mycket till text om en bok… Jag tycker om Linda Skugge, det vet ni redan, jag kopplar väldigt snabbt och lätt ihop hennes berättelse med mina känslor. Det är nog också därför det blir så här – att det handlar om mig här nu istället för om boken. Jag tycker om hur vass hon är, hur hon ser saker. Och så tycker jag mycket om hur hon lyfter andra, citerar och tipsar. När jag läser den här boken blir jag mest av allt arg, för att det hon beskriver är så genomhemskt. Att inte bli lyssnad på, vad det gör med en människa. Jag hoppas och tror att Linda Skugge kräver och använder sin bitterhet till fullo.

Och en gång skrattade jag mig nästan fördärvad ändå, trots ilskan. När jag läste den där beskrivningen av självhjälpsboken mot utmattning. Den där man ska lägga sin ångest i ett blad och skicka iväg det i någon å för att göra sig av med det. De där råden är ju fantastiska, funkar de för nån? Men på ett sätt var de ju hjälpsamma redan i utmattningshelvetet ändå, man fick ju skratta lite…

45 MORBUS ADDISON
Författare: Linda Skugge
Förlag: Piratförlaget (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, C.R.M. Nilsson

De sju goda åren av Etgar Keret

Idag skriver jag om De sju goda åren på Kulturkollo, jag skriver bland annat såhär:

De sju goda åren ger en, för mig, ny och upplysande inblick i hur israelisk vardag kan se ut. Hur det är att oroa sig för att barnen ska delta i krig, hur det är att förhålla sig till förintelse och antisemitism, ständigt och alltid. En annan sak som boken lär mig är att Etgar Keret är väldigt rolig, på ett tillbakalutat och nästan nonchalant sätt. Det får mig att tro att jag skulle gilla Etgar Keret om vi någonsin träffades och inledde en diskussion (om exempelvis de mordiska inslagen i Angry birds eller dumheten i att ens nämna Disneyland Paris för ett barn som inte vet att det existerar, eller något annat av allt det han skriver om i den här boken). Det får mig definitivt att vilja läsa mer av honom.

Hela texten om boken hittar du här.

En sak som jag inte tar upp där, men som jag inte kan låta bli att nämna är texten i boken. Den är suddig! Först trodde jag att jag inbillade mig, sen trodde jag att det berodde på mina nya glasögon och min kraftigt försämrade syn. Till slut fick jag be min man att läsa en sida och han intygar att texten är oskarp. Jag tror att det kan ha att göra med att pappret är så tunt att nästa sidas text lyser igenom en smula, eller så är det teckensnittet, jag vet inte, men något är det i alla fall. Jag rekommenderar läsning av e-boken om ni har den möjligheten. De här 185 sidorna har känts som 800 eftersom de har ansträngt syn och koncentration så mycket. Boken är så bra att den är värd det, men det är ju alltid bättre om man slipper ansträngningen…

DE SJU GODA ÅREN
Författare: Etgar Keret
Förlag: Brombergs (2018)
Översättare: Kristian Wikström, originaltitel: Seven Good years
Köp den t.ex. här eller här.

 

Hunger av Roxane Gay

Roxane Gays Hunger är en skoningslös och fasansfullt jobbig bok. Jag ska erkänna att jag inte läst allt lika noga, vissa bitar har jag bara skummat igenom för att de fått mig att må så dåligt att jag velat skydda mig själv. Skildringar av ätstörningar gör alltid det med mig och Hunger är en skildring av en djupt ätstörd verklighet.

Roxane Gay berättar så ärligt att det gör ont om sånt hon inte vill berätta. Och hon är öppen med just det, det känns nästan viktigast av allt. Hur hon behandlar skammen över att inte vilja och orka, det får mig att tänka både en och två gånger på hennes fina Bad feminist. I Hunger kretsar vi kring övergrepp. Sexuella övergrepp som det Roxane Gay utsattes för innan hon ens hann komma in i tonåren och de övergrepp vi utsätter våra kroppar för, ibland (alltid?) för att skydda oss från hotet utifrån.

Hunger är en hjärtekrossande bok och jag känner mig inte riktigt värdig eller klok nog att säga något viktigt om den. Det är inte kroppspositivism, inte en berättelse om hur man kan göra för att acceptera sig själv som man är. Det är inte heller en självhjälpsbok för att hitta ”ett sannare jag”. Det är en naken skildring av hur det kan vara, en brottning med det här omöjliga att acceptera sin kropp när den gjorts till och blivit något annat än bara en kropp. Kroppen som symbol, som fort, som fängelse. Jag känner igen mycket av det Roxane Gay skriver om, trots att hennes livserfarenhet är mycket svår (min kroppsrelation är inte alls traumatisk, bara komplicerad), och jag tror att mycket av den där kärnan hon hittar fram till, den som berör svårigheten att inkorporera kropp med allt annat, är universell. Och det krossar litegrann mitt hjärta. Och så märker jag att jag läser Hunger som förälder och det gör det sannerligen ännu mycket värre.

Jag vet inte vem jag vill rekommendera läsningen av Hunger till. Alla kanske, men samtidigt vill jag varna alla som kanske behöver den mest, alla som liksom jag har eller har haft en mer eller mindre lätt förvriden relation med sin kropp och ätandet. Läs, men läs med varsamhet och det är ok att blunda sig igenom några sidor ibland. Och finns det någon där ute som aldrig slagits med liknande tankar så är den här boken kanske ännu mer för er.

HUNGER. HISTORIEN OM (MIN) KROPP
Författare: Roxane Gay
Förlag: Albert Bonniers förlag (2018)
Översättare: Emö Malmberg
Köp den t.ex. här eller här.

Larmrapporten av Emma Frans

Emma Frans har gett sin bok Larmrapporten underrubriken Att skilja vetenskap från trams. Det är precis vad den här boken handlar om. När Jack Werner undersöker vandringssägner och myter i sin bok ger sig Emma Frans i kast med de här återrapporteringarna av vetenskapligt material som får i alla fall mig att ilskna till någon gång per vecka. De där “du dör om du äter chips”, “gå ner i vikt med choklad/vin/vad du nu vill att du ska gå ner i vikt av” ni vet. De där rätt luftiga och korta artiklarna där man bör begripa att rätt mycket av grundinnehållet utelämnats och friserats för att bli sådär snyggt och klatschigt rubricerat.

Jag är gammal historiker och som sådan kan jag reagera på de där “Det var bättre förr”-nissarna rätt starkt, de som drar fram rena felaktigheter för att bevisa sin obevisbara tes. Jag älskar att Dick Harrison gav dem svar på tal. Jurister måste vara än mer uppgivna, om domar och brott ska det tyckas över alla bräddar utan att egentligen behöva veta vad juridik är. Medicinska forskare ska vi inte tala om, det är ju deras livsverk som förminskas och paketeras till de där larmen eller mirakelkurerna.

Jag gillar den vetenskapliga ingången i den här boken, hur Emma Frans lugnt och metodiskt förklarar vad vetenskap är och att den är ifrågasättande till sin natur, inte konstaterande. Med hjälp av exempel görs det tydligt hur forskning blir till och hur den kan förvanskas i rapporteringen eller hur man kan presentera den på ett kanske lite tråkigare, men lite mer korrekt sätt. Den ger också verktyg för oss alla som ställs inför den digra uppgiften att tolka och begripa de nyheter som flödar mot oss.

LARMRAPPORTEN
Författare: Emma Frans
Förlag: Volante (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Ja skiter i att det är fejk det är för jävligt ändå av Jack Werner

När jag skulle komma tillbaka till jobbet efter utmattningen blev mitt första beslut att jag skulle gå långsammare. Jag skulle sakta in stegen och ta en sak i taget, inte planera promenaden till skrivaren så att jag också kunde hämta boken och gå på toa och göra det och det och det på vägen. En sak i taget och långsamt. Det har hjälpt mig jättemycket. Så fort jag känner att allt börjar röra sig lite för fort saktar jag ner stegen.

När jag läser Jack Werners Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå slås jag till slut av att mitt största problem med sociala medier och allt egentligen just nu är att det ska gå så snabbt. Det ska publiceras och tyckas och tänkas så skrämmande snabbt. Och jag hinner inte med, egentligen har jag aldrig gjort det, men nu mindre än någonsin. Och det är när det ska gå sådär fort som det lätt kan bli väldigt fel.

Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå är en väldigt bra bok på väldigt många sätt, mycket för att den påminner mig om det där grundläggande. Jag måste inte hänga med, jag måste inte tänka snabbt och bestämma mig. Jag kan sakta ner stegen.

Och det råd jag kommer bära med mig längst är nog bokens sista – Obestäm dig!

JA SKITER I ATT DET ÄR FEJK DET ÄR FÖR JÄVLIGT ÄNDÅ
Författare: Jack Werner
Förlag: Albert Bonniers förlag (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Vill du veta mer om boken och vad jag tycker om den rekommenderar jag ett besök till gårdagens text på Kulturkollo

 

Framtidens arab (del 1 och 2) av Riad Sattouf

Framtidens arab är Riad Sattoufs självbiografiska skildring av en uppväxt i Libyen, Syrien och Frankrike. Det är en svit tecknade böcker, tre till antalet (jag har läst två än så länge).

Jag tänker ofta på Marjane Satrapis mästerliga Persepolis när jag läser Framtidens arab, och det är ett gott tecken. Framtidens arab är också skildringen av en uppväxt så olik det mesta annat jag läst att jag tvingas tänka och lära mig. Jag lär mig förstås saker om just Riad och hans familj, men också tiden (det sena 70-talet till mitten av 80-talet, min uppväxttid) framstår på ett nytt sätt. Att få känna lite på en tid när Khadaffi var nytänkande och lite hipp, när Hafez al-Assad var en nyberättad framgångssaga i Syrien. Det känns viktigt att förstå det som hände då för att bättre begripa det som händer nu.

Det som griper mig allra mest i den här skildringen är mammans trötthet. Hur hon finner sig i makens kringflyttande och sökande efter det där optimala som han aldrig kommer att uppnå. Det är uppenbart att han saknar och flyr sin barndom som så många av oss gör. Hans hjältedyrkan i relation till de nytillträdda diktatorerna (inte minst Saddam Hussein som han avgudar) är sorglig i all sin patetiska kamp för att passa in. Men det är också djupt tragiskt när han allt mer ger uttryck för deras åsikter i sina utfall mot judar och afroamerikaner. Och kvinnor.

Det är de djupt rasistiska tonerna som stör mest. Att pappan (som står oemotsagd av alla utom mamman som egentligen heller aldrig sätter ner foten) och alla barn runt Riad ger uttryck för sådant människoförakt gör ont att läsa. Och jag vill förstås att någon ska ta dem i örat allihop och få dem att skärpa sig. Men samtidigt gör det där oemotsagda att jag tvingas brottas med det, med mina fördomar och med det faktum att det är så det såg ut. Det är också viktigt för förståelsen av sånt som händer just nu. Och det faktum att Riad skriver med det i sin uppväxtskildring visar ju att det må ha varit oemotsagt då, men det är inte oreflekterat längre. Jag tror på en uppgörelse i den tredje boken. Jag ser fram emot en sån uppgörelse. Väldigt, väldigt mycket.

FRAMTIDENS ARAB. EN BARNDOM I MELLANÖSTERN (1978-1984)/(1984-1985)
Författare: Riad Sattouf
Förlag: Cobolt (2014/2015)
Översättare: Björn Wahlberg, originaltitel: L´arabe du futur
Del 1 och 2 i en serie
Köp den t.ex. här eller här.

Om tyranni av Timothy Snyder

Det är valår i år. Jag välkomnar det eftersom rösträtt och demokrati är det finaste vi har, jag skyr det eftersom jag vet hur det kommer bli. Timothy Snyders bok om tyranni (grundat i chocken som uppstod när Donald Trump blev vald till president och fortsatte bete sig) är ett halmstrå jag gripit tag i tidigt på året för att hitta någon sorts styrsel inför skitstormen som komma skall.

Om Tyranni (som egentligen borde heta mot tyranni, det är en ursinnig motståndsbok) listar 20 punkter som är grundläggande för att bekämpa tyranner. Och Snyder drar verkligen nytta av alla sina kunskaper som nittonhundratalshistoriker. Och han visar på vikten av att historiker skriver böcker om nutiden, blicken för långa skeenden är oumbärlig här. Det som har hänt ska hända igen och ingenting är nytt under solen. Det vet vi ju, och ändå behöver vi någon som berättar det för oss. Som Timothy Snyder.

En sak som jag lär mig är att äntligen begripa den där ständigt närvarande rysslandskopplingen. Varför inte bara Donald Trump utan också Sverigedemokraterna och Front National i Frankrike tillber Ryssland (det har alltid framstått som helt absurt för mig att extremhögern ska få ett lyckoskimmer i ögonen när de talar om en gammal kommuniststat). Det handlar förstås om pengar. 

Timothy Snyder är skicklig på att klä av den redan nakne kejsaren och förevisa honom i all hans ynklighet, och då pratar vi inte bara om Trump, vi pratar också om Putin. Och om alla andra ledare och opinionsbildare som vill förtrycka oss med hjälp av rädsla och lögner.

När Snyder uppmanar mig att skippa twitter och läsa en bok (för att jag till skillnad från människorna i 1984 fortfarande kan det) så tar jag honom på orden. Jag blir så trött av alla ställen ”där allt händer så snabbt, men ingenting händer”. Jag ska göra mitt bästa för att protestera i år, för att hålla mig i verkligheten, ta samtalen och inte låta mig förvirras av chockdoktriner, skrämselpropaganda och rena lögner. Ett år som detta blir sånt extra viktigt. Det är också böcker som Om tyranni, om inte annat så för att bevisa att vi inte är ensamma och det finns något annat. Vi är inte så dumma som de vill göra oss (trumparna, balisarna, bardarna och de andra).

OM TYRANNI. TJUGO LÄRDOMAR FRÅN TJUGONDE ÅRHUNDRADET
Författare: Timothy Snyder
Förlag: Albert Bonniers förlag (2017)
Översättare: Margareta Eklöf
Köp den t.ex. här eller här.

Jag hatar att träna av Brita Zackari

Jag hatar att träna har mycket att säga. Ibland döljs det lite av jargong, men det finns riktig tyngd där bakom också.

Här finns ett sätt att tänka som leder bort från att det behöver vara så svårt med träning (det är ju det som kan göra det så sjukt tråkigt). Jag har till exempel länge trott att jag inte är en ”träningsperson” (eftersom jag inte tränat sen barndomen, inte har så snygga träningskläder, inte springer med appar eller är med i några lopp, inte går på gym osv). För mig har det där fallit på plats först i och med utmattningen. När jag insåg vilken oerhörd sorg det var för mig att inte kunna träna insåg jag också att jag visst är en ”träningsperson”, herregud, om man tränar eller vill träna så är man väl det, det krävs faktiskt ingenting annat magiskt för att få säga att man är en tränande människa…

En annan sak som jag lärt mig och som Brita Zackari predikar är att det måste vara enkelt. Om man ska tänka på maten och kläderna och att man måste göra något man bestämt en vecka i förväg så blir det övermäktigt. Det är ok att våga lyssna lite lagom på kroppen, fuska, vara lat ibland om det behövs och överraska sig själv med att man orkar mer än man tror.

Jag fick också världens aha-upplevelse när jag läste boken. Tänk att jag ett år fram till utmattningen faktiskt klev upp tio i sex vissa dagar för att få in en träning innan jobbet. Och att det enligt forskningen i sig orsakar ökad stress. Who knew? Alla utom jag typ. Jag tränar fortfarande tidigt ibland, men aldrig så tidigt och bara om sommaren när jag vill springa, men vet att det kommer vara för varmt mitt på dagen eller kvällen. Inte så ofta alltså…

Jag gillar Brita Zackaris inställning och driv. Jag gillar att hon är hård mot dieterna och berättar om sin ätstörningsbakgrund. Vi är många som delar den… Och när det kommer till det här med att träna för att gå ner i vikt så älskar jag Britas inställning. Jag gör inte det, aktivt, av just hennes anledning, då blir det ju aldrig färdigt, är aldrig bra nog. Jag väger mig väldigt sällan nuförtiden och aldrig någonsin i anslutning till träningen, den måste jag frikoppla. Jag tränar för att känna kontakten med kroppen och för att känna mig stark, inget annat. Men det är svårt, en evig kamp. När jag gick upp fem kilo i samband med utmattningen ville jag typ dö och banta för att allt kändes så försent. Idag är jag mer balanserad igen, men jag är inte så naiv att jag inte fattar att en stor del av det kommer av att jag gått ner till min normalvikt igen (utan bantning, dieter och sånt skit, ämnesomsättningen kom väl igång igen). Det är en sån oändlig kamp det här viktlivet. Det fortsätter det vara, för mig är det därför oerhört viktigt att det inte har något med träningen att göra, då skulle tränandet förlora allt av lust för mig.

JAG HATAR ATT TRÄNA
Författare: Brita Zackari
Förlag: Norstedt (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

88 böcker du inte behöver läsa av Kalle Lind

Att döpa en bok till 88 böcker du inte behöver läsa är naturligtvis att bjuda in till att jag nu ska säga att ”och här har du en 89e”. Och såhär i efterhand kan jag väl känna att det bär sin riktighet. Men ändå inte riktigt.

Kalle Linds genomgång av konstiga böcker är stundtals väldigt underhållande. Proggiga uppfostringsmanualer som uppmuntrar brottslighet är ju kul. Liksom julklappsrimshjälp från 60-talet. Det säger sig självt. Som en sån där bok man läser i lite då och då för att man inte orkar med så mycket annat, men ändå vill ha lite avkoppling, är den perfekt. Lite som Candy crush, men man känner sig lite mindre förtappad efteråt. Sen efter ett tag blir det lite utdraget. Det kanske hade kunnat räcka med 50 böcker jag inte behöver läsa…

88 BÖCKER DU INTE BEHÖVER LÄSA
Författare: Kalle Lind
Förlag: Roos & Tegnér (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Hopp av Rebecca Solnit

Allt handlar om perspektiv. När jag förtvivlar inför samtiden har jag ofta tappat sammanhanget. Det är på många plan illa nu, men mycket har ju faktiskt också blivit bättre.

Rebecca Solnit skriver kraftfullt. Jag minns fortfarande hur jag nästan slogs till marken av Män förklarar saker för mig. Här, med Hopp, lyfts jag snarare mot himmelska höjder. Jag blir så lycklig av att läsa hennes funderingar om folkliga rörelser, revolutioner och kraft. Om förändring och titelns hopp. Helt uppfylld blir jag.

Det är också fint att påminnas om den tid hon skrev boken i. Jag minns hur jag själv var helt förtvivlad över att George W Bush blev omvald som president, hur han var den värste president jag kunde tänka mig. Det var tider det…

Solnit skriver att när vi drabbas av förtvivlan är det ofta så att hoppet förlamats. Så kan jag ofta känna, att något i mig frusit till is, det kan vara hoppet. I dagar som dessa rör det dock på sig, det vaknar igen. När jorden skakar under våra fötter så som jag känner att det gjort med #metoo-styrkan i höst. Bara att kunna tänka tanken att det kan vara nu patriarkatet rämnar är svindlande, bara tanken väcker hoppet. Jag vågar hoppas på en bättre värld för oss alla (för självklart vinner också männen på att patriarkatet faller). Det är en fantastisk känsla, jag har saknat den.

HOPP
Författare: Rebecca Solnit
Förlag: Ordfront (2017)
Översättare: Helena Hansson, originaltitel: Hope in the dark – untold histories, wild possibilities
Köp den t.ex. här eller här.

Boken och hoppet är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.

Nej är inte nog av Naomi Klein

En av anledningarna till att jag tycker så mycket om att lista bra saker är att tiden är ur led, världen är galen och ibland är det svårt att orka. Det behövs hopp om framtiden för att orka tänka på den och i en värld av tvångsutvisningar, vardagsrasism, sexism och Donald Trump är det faktiskt svårt att navigera och leva. Jag har dukat under för hopplösheten mer än en gång och jag vill inte glömma att min utmattning också delvis sprang ur samhällelig depression. Någon har talat om en avgrund som plötsligt öppnar sig framför en och blottar hur förfärligt allt faktiskt är.

Nästa år är det riksdagsval. Med tanke på hur det har varit de senaste gångerna vill jag bara lägga mig ner och gråta och ge upp bara tanken snuddar vid mig. Så kan jag förstås inte ha det. Jag måste jobba på att greppa tag i hoppet när det visar sig.

Under hösten visade det sig bland annat i Naomi Kleins förklarande och uppviglande bok om Donald Trumps existens, Nej är inte nog: så står vi emot Trumps chockdoktrin och skapar en ny värld. Hade den bara innehållit förklaringar om hur Trump kunde vinna (och hur Hilary Clinton och Bernie Sanders egentligen kunde förlora) och hur vidrigt mycket värre det blivit sen dess hade jag inte stått ut. Men Naomi Klein ägnar stort utrymme åt tanken om motstånd och hur det kan se ut. Goda exempel i historien och i nutid, det som kokar ner i solidaritet och tillsammansskap. Vi måste helt enkelt vårda hoppet och tron på att vi kan förändra tillsammans. Att vi är många som vill klokt istället för upp över väggarna galet. Att det finns godhet och sans också.

Och allt det där tror jag ju på. Jag blir glad över #jagärhär varje dag och att Vi står inte ut-rörelsen finns. Jag blir glad och sparar det i hjärtat som juveler varje gång jag tvingas att stå upp i vardagen och får understöd. Det finns så många kloka och varma människor därute, så många att sätta hopp till. Men jag vill ha mer! Hur gör du för att bevara hoppet och hur planerar du att överleva valrörelsen 2018?

NEJ ÄR INTE NOG. SÅ STÅR VI EMOT TRUMPS CHOCKDOKTRIN OCH SKAPAR EN NY VÄRLD
Författare: Naomi Klein
Förlag: Ordfront (2017)
Översättare: Joachim Retzlaff
Köp den t.ex. här eller här.

Hopp är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.  

Innan väggen av Anna Voltaire

Innan väggen är en bok som behövs. För alla oss som hittat vägen genom väggen, alla som är påväg mot den i högsta fart och faktiskt också för dem som är i sin allra mörkaste tröttfas (det finns en punktlisteformad sammanfattning i början).

Det intressantaste med att läsa böcker om utmattning nu är för mig att se hur många vägar in i det som finns, och ändå är det precis densamma. Anna Voltaire är läkare och skriver om sin egen erfarenhet som utmattad. Jag är bibliotekarie (en för den oinsatte möjligen förvånansvärt vanlig yrkesgrupp i utmattningsskaran) och lever delvis ett helt annat liv. Jag har två barn och inte sex stycken som Anna har. Jag har också till skillnad från Anna begåvats med en synnerligen förstående och jämställd man. Men jag känner igen allt ändå. För det är svårt att få folk att förstå att den där människan de levt med hela livet inte längre klarar av att de pratar i samtalston, hur skulle någon kunna begripa? Jag har också kommit dithän att jag kan känna igen orsakerna till varför det blev som det blev, när jag kraschade begrep jag ingenting, jag gjorde ju inte mer än någon annan. Men nu kan jag se att jag gjorde massor, la väldigt mycket tid och tänk på jobbet. Jag ville blogga massor och bra och läsa allt det där nya (och gamla) för att ha något att blogga. Jag var också tvungen att träna och hålla vikten och se till att alla läxor var gjorda och att alla lappar var lästa och ihågkomna. Jag har kommit att inse att jag ägnat väldigt mycket energi åt att komma ihåg precis allt åt alla (till stora delar helt oombett dessutom), nu betalar jag priset genom att komma ihåg precis ingenting ens åt mig själv. Och det är faktiskt riktigt skönt… Jag gjorde kanske inte mer än många andra, men det var likväl för mycket, för mig.

Jag äskar hur Anna Voltaire inte väjer för det som är livsfarligt mörkt med utmattning. Hur hon kan skriva att “Jag började för första gången i mitt liv tänka att det inte var så särskilt roligt att leva” (s 36). Jag har försökt formulera det själv utan att folk ska tro att jag ville ta livet av mig. Det var inte så dramatiskt, men det var livsviktigt att inse. När livet inte är roligt längre, när man helst bara vill lägga sig ner och sova och det kvittar lika om man vaknar igen eller inte, då har det gått för långt. Jag tycker också om hennes funderingar kring begreppet skör, jag tänker också på mig själv som just skör i mitt tillfrisknande, men jag gillar det inte. Jag är ju så himla stark. Men just nu är jag också skör, jag övermannas ofta av alla de där känslorna som jag inte kände under lång tid. Det är inte så konstigt egentligen.

Anna Voltaire lever ett liv helt olikt mitt och ändå känner jag igen nästan allt. För att utmattning förenar kanske. Och det tror jag är en viktig lärdom, det är viktigt att vi inte känner oss ensamma i det här för ur ensamhetskänslan kommer skammen. Och skammen ska vi hålla väldigt långt ifrån oss, den har jag också ägnat alldeles för mycket tid, och ingenting har den gett mig tillbaka. Den har helt enkelt ingen plats i ett tillfrisknande. 

Innan väggen ger mig igenkänning och styrka i ett sorts tillsammanskap. Den ger också praktiska, oerhört enkla och lättbegripliga, råd till den som letar sådana alldeles i början av utmattningen. Det är en bok som behövs, inte minst för den svarta humorns skull, vi måste kunna skratta åt eländet också när vi umgås med det som mest intensivt.

INNAN VÄGGEN: EN UPPLYFTANDE BOK OM UTMATTNING
Författare: Anna Voltaire
Förlag: Ordberoende förlag (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Att läsa om utmattning som utmattad

Jag har skrivit om min upplevelse av att läsa, och inte läsa, skönlitteratur i samband med mitt utmattningssyndrom. Idag tänker jag titta på en annan aspekt av det, faktasökandet.

Allra först
I den totala akutfasen tror jag inte att man ska läsa något. Ingenting alls. Min terapeut sa till mig “googla inte utmattningssyndrom” och det gjorde jag ju ändå förstås, men tack och lov orkade jag inte läsa så mycket då (jag minns fortfarande frustrationen över att ingen kunde skriva korta, korta texter med handfasta råd till mig, allt jag hittade var en avhandling i fulltext…) Där först i början måste man försöka släppa taget och kontrollen (och det är ju just det man inte förmår, men ändå…). Då behövde i alla fall jag hitta mitt fokus, inte andras.

Efter en stund
Här (efter några månader) läste jag Väggen av Pia Dellson och den var ren och skär igenkänningen. Väggen var viktig eftersom den bevisade att jag inte var ensam, den tog upp skammen och skuldkänslorna jag brottades med och allt annat som var så tungt att bära på egen hand. Hade jag läst den för tidigt hade den möjligen skrämt mig, nu kände jag igen allt om att bli och vara sjuk och kunde ta in hur det kunde bli att jobba sig till friskhet igen.

På väg tillbaka
När jag började jobba igen vaknade behovet av att ta till mig råd från andra. Hur börjar man jobba, hur fortsätter man jobba, hur hanterar man en åkomma som aldrig verkar ta slut, hur överlever jag återfallen som kommer precis när som helst? Under den här tiden läste jag både bra och dåliga böcker. Den värsta, som jag inte borde läst eftersom den inte var för en sån som mig där jag befann mig då var Hjärnstark. Jag läste inte hela, men det där med fysisk träning som nyckel och livsviktig och livsfarlig att lägga undan var verkligen inte bra för mig. Jag orkade promenera och behövde få vara lite stolt över det, jag behövde inte veta att min hjärna skrumpnar till ett russin för varje löptur jag inte tar. Det är säkert inte det som står i boken, men så läste jag den då.

En favorit har Aleksander Perski, stressforskare och chef på stressmottagningen i Stockholm blivit. Jag har läst två av hans böcker.

Ur balans är en väldigt bra faktabok om stress. Men den är skrämmande, den bör man inte läsa förrän man är lite mer tillbaka i verkligheten igen, eller kanske allra helst innan man hamnar bortom så man inte behöver göra det. Det är också en bra anhörigbok tror jag. Boken skrevs 2002, mycket av det han ser som framtida praktiker hoppas jag används idag. Den största vinsten med den här boken är perspektivet, att den visar att utmattning funnits så länge det funnits människor i stress och förändring, det har bara existerat under olika namn. En annan stor fördel är lugnet. Det är livsviktigt att försöka göra något åt detta samhällsproblem men det är ingen idé att jaga upp sig, typ. Och så skriver han en del om prestationsbaserad självkänsla.

Det här med prestation och duktighet har han, tillsammans med vetenskapsjournalisten Joanna Rose, fördjupat sig i i Duktighetsfällan. Det är en oerhört intressant och stöttande bok som inte bara ger handfasta råd utan också sätter in oss duktisar i ett sammanhang, vi är många.

Jag har också läst Meningen med hela skiten av Nina Åkestam. Där finns en anekdot där val av pastasort i affären blev oöverstigligt, för mig var det utemat och det slutade med att min man fick bestämma, det kände som om jorden skulle gå under om jag valde och valde bort. Det gör det fortfarande rätt ofta men inte alltid längre. Jag känner också igen det här med att vara ”stum i hjärtat” och att förlora känsloförmågan, att stå ut med folk i allmänhet och att prestera för bekräftelse.

Det faller sig naturligt att också läsa alla artiklar jag dyker på i ämnet och det är nog både bra och dåligt. Det finns en stor erfarenhet, en stor förståelse för utmattning runt omkring oss, säkert för att alla känner någon eller några som varit där. Men det finns också ett skuldbeläggande, ett sparperspektiv och sånt som man inte behöver som utmattad. Det är alldeles nog att känna den egna skulden och bekämpa den, jag behöver inte också veta att jag ligger samhället till last.

Efteråt

Jag vet inte om det finns ett efteråt. För mig är det snart ett år sedan diagnosen, jag är tillbaka på jobbet, snart på heltid. Men jag är inte frisk och vet inte om jag kommer bli det på det sätt att alla symtom försvinner. Det är ok. Jag tror att mitt behov av att läsa om utmattning mattats, att jag nått någon sorts förståelse för vad som drabbade mig och varför. Jag har hittat mig själv mitt i allt det här som är syndrom och läkarintygskoder. Men samtidigt kommer jag nog fortsätta hålla lite koll. Till exempel recenserar jag snart nya Innan väggen här om någon vecka.

Är du intresserad av att läsa mer om utmattningssyndrom så kan jag råda dig att hålla utkik här framöver, det kommer mer väldigt snart.

Långt fall av Denise Mina

Titelns långa fall syftar till en särskild hängningsmetod som tillämpades på Barlinnie-fängelset i Glasgow i slutet av 1950-talet. En avrättningsmetod som hotade bli utgången av den oerhört uppmärksammade rättegången mot Peter Manuel 1958.

När Denise Mina ger sig på att skriva true crime blir det väldigt suggestivt och skrämmande. I vissa stunder är det som att sitta instängd tillsammans med huvudpersonerna och inse att man aldrig ska släppas fri. Till en början verkar fallet vara ganska rätlinjigt och begripligt men ju längre berättelsen framflyter står det allt mer klart att ingenting är enkelt, att alla är invecklade i varandra och att allt är fruktansvärt tragiskt. Det Glasgow Denise Mina skriver fram är den undre världens, det är smutsigt, fattigt och hopplöst, helt igenom hopplöst.

Jag gillar true crime när det är bra. Som i The Jinx eller His bloody project och tror jag allra helst när det är historiskt som här. Och jag tycker mycket om Denise Minas sätt att se och beskriva människor. Det här är en väldigt intressant och välskriven tolkning av vad som hände de där åren och i den där rättssalen. Det är en sorts sanning förstås, men mer än en gång tänker jag också på den där tidsresande kvinnomördaren i Flickor som skimrar (över huvud taget tänker jag rätt ofta på honom), så där finns någon slags magi också. Jag ser helt enkelt Långt fall som väldigt mycket mer än en redogörelse för ett mordfall, det är en inblick i ett samhälle. Och väldigt mycket handlar om förtvivlan och kvinnohat i det där samhället.

LÅNGT FALL
Författare: Denise Mina
Förlag: Forum (2017)
Översättare: Boel Unnerstad, originaltitel: The long drop
Köp den t.ex. här eller här.