När jag i oktober fick en förfrågan från Helena på bokhora att tipsa om böcker för ”vi gillar olika”-kampanjen så var Världens lyckligaste folk självklar. Jag skrev såhär då (hela inlägget hittar ni här):

Lena Sundström har skrivit en bok om Danmark som jag hoppas aldrig kommer att handla om Sverige. På  ett inbjudande och faktaspäckat (utan att vara tungläst) sätt berättar hon i ”Världens lyckligaste folk” om hur Danmark inte bara fick ett främlingsfientligt parti i folketinget utan hur de andra partierna snart adopterade deras retorik. Boken är full av samtal och exempel på hur den danska politiken fungerar och hur den inte fungerar. Sundströms bok är förvisso en skildring av ett skeende och som sådan ingen deckare men det är ändå väldigt otäck läsning och det är lätt att se hur det som hände i Danmark också kan hända här. Kanske händer här…

Pinsamt nog har den blivit liggande med några sidor olästa ganska länge men nu har jag äntligen läst klart. Den långsamma läsningen beror verkligen inte på boken eller Lena Sundströms språk utan snarare på alla tankar läsningen väckt och politisk depression från min sida.

Sundström bedriver journalistik när den är som bäst. Hon är medveten om att boken aldrig kan bli objektiv och väljer därför att ha med sig själv och egna funderingar i boken vilket gör den så mycket bättre. Genom Lenas ögon får vi se ett land som befinner sig i en unik verklighet och därför har det politiska läget blivit det det är. Sundström visar på en gång både det unika med Danmark och det som gör att vi och andra länder inte befinner oss så långt bort.

Det är en bok som gör en både nedslagen och glad, det finns främlingsfientlighet men också kämpaglöd i det Danmark Sundström visar oss. Det är inte förbi och det handlar om att vi, de tysta måste tala. Precis som här i Sverige efter höstens val. En tagg placeras dock i mitt hjärta sen jag nu fått veta att Pia Kjaersgaard helst av allt poppar loss till Queen. OMG, förbjud rätten till Freddie Mercury-kärlek för enkelriktade människor genast! Eller bör jag hellre glädjas åt deras förnämliga musiksmak och hoppas på att den förändrar dem?

* Boken belönades 2009 med Guldspaden och Gleerups litterära pris.

~Pocketförlaget, 2010~

Boken tar sin utgångspunkt i en händelse 2006 när Siri höll ett tal till sin fars minne. Vid inledningen av talet började hennes kropp skaka okontrollerat och den slutade inte förrän hon avslutat talet. Läkarna stod handfallna medan skakningarna blev Siris följeslagare på föreläsningsturnéer vare sig hon lyckades blockera dem med tabletter eller inte. I boken skildrar Siri Hustvedt hur hon utifrån egna erfarenheter, möten, studier och samtal letar sig fram mot en diagnos. Har hon haft en hysterisk reaktion? Vad är hysteri? Var skakningarna reaktion på sorg eller en kroppslig förändring? Hennes sökning efter svar för oss förbi gamla bekanta som Freud och in i dagens läkarrum via ett antal föreläsningssalar. Ofta skildras möten med människor och de egna tankarna på ett dråpligt, självutlämnande och roligt sätt vilket kanske inte är riktigt vad man väntar sig av en sjukdomsskildring.

Siris resa in i hjärnans värld är intressant och det finns helt klart oändliga mängder att lära sig inom det neurologiska området. Själv känner jag att jag inte riktigt orkar men jag blir ändå smittad av Hustvedts passionerade entusiasm. Att kunna se en besvärlig åkomma som en ingång till en faktafylld och spännande lärdomsresa är starkt och något jag vill lära mig av. Bilden som Hustvedt själv målar upp av sin person visar en oerhört stark kvinna – som fortsätter tala när kroppen sviker, som reser sig och som ställer de där viktiga och irriterande frågorna utan att be om ursäkt. En förebild helt enkelt. Jag älskar inte den här boken för dess innehåll men den gör mig oerhört nyfiken på Siri Hustvedt och inspirerar mig att läsa hela hennes författarskap för att om möjligt kunna analysera henne närmare

Finns det några Hustvedt-fantaster där ute som kan råda mig var jag ska börja? Vilken är hennes bästa bok?

~Norstedt, 2010~

Många gubbar blir det förstås när det handlar om politik på toppnivå. Men även om alla amerikanska presidenter varit män så visar Åsard på ett intresseväckande sätt att många val faktiskt avgjorts av de kvinnliga väljarna som exempelvis tyckt illa om vissa och tokgillat andra kandidater. Genom sitt sätt att diskutera kring politiken lyckas Åsard faktiskt släppa in såväl kvinnor som arbetarklass i den politiska debatten vilket i alla fall i viss mån väger upp gubbväldet i ovala rummet.

Jag gillar när Åsard diskuterar med andra forskares gärning och böcker som grund men jag har en aning svårt för det kapitel som handlar om Lyndon B Johnsson där utgångspunkten är en författares (i och för sig omfattande) verk om presidenten. Essän handlar mer om verket och Åsards beundran för detta än om LBJ vilket är synd eftersom han är en president som hamnat såpass mycket i skymundan av sin föregångare att i alla fall jag har pinsamt dålig koll på honom. Detta är dock min enda egentliga invändning varför den får anses vara en petitess i sammanhanget och eftersom detta för mig så irriterande kapitel finns i början av boken så har jag nästan hunnit glömma det nu när jag kommit till slutet

~Historiska media, 2010~

Berättelsen börjar som en jordnära kärlekshistoria vilken som helst. Emma och Uno träffades när hon var mycket ung och snart följde det ena barnet efter det andra. Hon födde och skötte medan han närde karriären som agitator och folkhögskolelärare runt om i Sverige. Under långa tider befann de sig i olika länder (hon i Finland, han i Sverige) och i olika verkligheter (hon längtande, han flyende från ekonomiska skulder). Ofta känns underrubriken visst var det kärlek som en högst påtaglig undran på vilken det inte riktigt går att få något svar. Älskade de varandra? Hur länge? Trots allt? Frågorna är många och svaren för det mesta outtalade.

Jag tycker om Tikkanens sätt att skriva boken, lite trevande och diskuterande. På många sätt påminner Emma och Uno om Yvonne Hirdmans Den röda grevinnan även om den är fylld av äventyr medan Tikkanens behandlar vardagen. Särskilt fint tycker jag det är när vi får följa med Märta Tikkanen själv i nutid, när hon visar oss att handlingar får konsekvenser för såväl en själv som de efterkommande. Emma och Uno är kanske inte den bok som värmt mig eller betytt mest i år men det är en viktig bok om en tidsanda och om en familj som känns väldigt allmängiltig.

~Forum, 2010~

Baksidestexten på boken är kort och koncis -  ”Det här är inte ett evangelium” står det och sen inget mer. Prick på, för det här är verkligen inget evangelium utan snarare berättelsen om en berättelse. Det är inte förkunnelsen om Jesu liv och lidande utan förkunnelsen om hur en berättelse föds, skapas och ständigt omskapas. Frågorna Pullman ställer är intressanta och viktiga, inte bara i relation till religion utan till allt som berättas och som vi hör eller läser som sanning. Hur skapas en berättelse? Vad är sanning och vem bestämmer den? Vad får det kosta att skapa den perfekta berättelsen?

Pullman ger inte själv några direkta svar utan nöjer sig med att starta en tankeprocess hos läsaren. Denna oerhört smart skrivna bok är egentligen en rak berättelse om Jesus och Kristus och de händelser vi redan läst om – liknelserna, miraklerna, korsfästelsen, uppståndelsen… Författaren argumenterar egentligen aldrig utan låter framförallt Kristus fyllas av tvivel och diskutera vissa frågor men de djupare diskussionerna lämnas till läsaren vilket gör mig glad. Jag är inte omedveten om att Pullman med all säkerhet har en agenda och att denna troligen innefattar en stor dos av religionskritik men jag upplever det ändå som att det här är en författare och en bok som tar läsaren på allvar och med tillit lämnar de stora frågorna obesvarade. Den godhjärtade Jesus… lämnar mig med en hel hög intressanta frågor som kommer att räcka länge.

PS: låt inte min inledning skrämma er, också den som är ganska ointresserad av religiösa myter och religion över huvud taget kan ha stor glädje av denna bok just för att den berättar mer än den utger sig för att göra. Det är mer en bok om stora universella frågor om sanning och berättande än en bok om religion DS

~Leopard förlag, 2010~

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein läste jag alldeles innan jag gav mig på hennes En liten bok om ondska i augusti. Jag upplevde Jag vill inte… som oerhört självutlämnande, nästan på gränsen till vad jag klarade av om jag ska vara ärlig. Det går liksom inte att skriva en recension av en sådan bok då det tenderar att landa i en recension av en person eller en sjukdom. Jag tycker att boken är oerhört stark och ger mig en inblick i en värld som jag sen länge kunnat lämna bakom mig. Jag har förvisso varit deprimerad men aldrig lidit av den fasansfulla ångest Ann Heberlein beskriver däremot har en en gång i tiden mycket nära vän och lägenhetssambo lidit av något liknande. Jag känner igen och minns förtvivlade samtal och blodiga sår när jag läser Heberleins bok och det är en inte alldeles tårlös och angenäm upplevelse. En väldigt viktig bok om sånt som man ju inte pratar om är det hur som helst.

Drottningen vänder blad av Alan Bennett är en helt annan sort bok. I denna lilla kortis möter vi den engelska drottningen mitt i hennes bestyr och vardagslunkiga värv att vara just drottning. Så kliver hon in i en bokbuss och allt blir som förbytt. En fin liten bok om läsningens uppslukande tendenser och konsekvenserna därav. Rolig och tänkvärd. Som boknörd måste man ju nästan läsa den här…

En riktig sammanfattning av pocketkedjan kommer troligen senare i veckan och så får jag återkomma till de verkliga eftersläntrarna (de på toa) när de blivit lästa…

~ Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva Månpocket 2009 / Drottningen vänder blad Ordfront 2010~

Böckerna utgår från en rad frågor som sedan besvaras en på varje uppslag. De är lättlästa och lättförståeliga. Bilderna är sådär söta och tydliga som jag gärna vill ha dem och särskilt i faktaböcker som dessa. Det visade sig ganska snart att treåringen fortfarande är för liten för att vilja suga åt sig alla fakta men han gillade att sitta och titta på bilderna och prata med katterna i alla fall. Femåringen var mer intresserad av att lära nytt men är nog ändå fortfarande för liten för att uppskatta böckerna helt och fullt. Däremot är jag övertygad om att de kommer att tillhöra favoriterna längre fram.

De som just nu har haft störst utbyte av böckerna är i alla fall jag och M. Jag har exempelvis lärt mig världigt mycket nytt om människokroppen (som exempelvis hur mycket blod en människa ”innehåller”) och M har lärt sig en del om katter… Bland annat får jag rätt ofta höra att jag minsann aldrig får avvisa katten när hon kommer och vill ligga i knä eftersom hon då genast associerar det till hur hon tvingades lämna sin kattmamma och således kan bli oerhört traumatiserad. Det har han minsann läst i Varför har katter morrhår? sådetså… En aning ångestladdat måste jag säga…

Så ett sammanfattat omdöme om böckerna lyder: fina bilder, intressant innehåll, lättlästa, lagom nivå för en 5-6- åring (och 30+are).

~B. Wahlströms, 2010~

En liten bok om ondska bär egentligen fel titel eftersom den även om den är modell mindre till storleken verkligen inte är det till innehållet. Där finns förutom djupgående, och ofta personliga, diskussioner kring begreppet ondska också diverse djupdykningar i såväl filosofi som populärkultur.

Heberleins förundran över vår egen ambivalens inför ondskan är också min varför jag fastnar särskilt för de partierna – varför fördömer och förfrämligar vi ondskan så kategoriskt samtidigt som vi lockas av den så ofantligt? Det är bara att titta på kvällstidningarnas lösnummerförsäljning och alla specialdokumentärer på tv om särskilt ”ondskefulla” brott för att förstå att det betyder något för oss.

Det här är en bok som man inte nödvändigtvis behöver läsa från pärm till pärm och det är en bok som man med fördel kan låta ligga en stund och njuta lite kapitel för kapitel. Den är inte helt ”otung” nämligen. Det säger sig väl själv att en bok om ondska inte kan smältas på en kafferast men det tål ändå att påpekas. Det finns många kapitel och resonemang att fastna för och fundera vidare över. Heberlein förenklar inte utan lyfter fram olika skolor och uppfattningar tillsammans med egna ibland divergerande uppfattningar och tankar. Jag tycker om det inte spiksäkra i kombination med Heberleins mod att våga säga sin mening. Det här är en bok med både ock.

Den stora fördelen med En liten bok om ondska är inte att den ger svar på vad ondska är utan att den ställer frågan. Jag tvingas fundera över vad jag tycker och tror och jag upptäcker att jag inte alltid är på samma spår som Heberlein men det gör inget för vi är tillsammans i frågan. Svaret måste nog alla hitta på egen hand och jag misstänker att det kan ta ett tag, ett liv kanske?

~Albert Bonniers förlag, 2010~

Min vana trogen (en yrkesskada bland doktorander?) så läser jag inte avhandlingar från pärm till pärm. Lustläsningar av avhandlingar är inte det lättaste men om man får hoppa runt lite hit och lite dit så blir det snabbt väldigt intressant. Den här gången fastnade jag främst i det avslutande kapitlet om humanvampyrerna (förstås). Jag tycker hennes iakktagelse om att Anne Rice med sin Interview with the Vampire snarare än att skapa något nytt bygger en brygga tillbaka till den vampyr som befolkade litteraturen i slutet av 1800-talet. Det romantiska går igen liksom strålkastarljuset som riktas mot vampyren snarare än människorna. Och så gör hon mig uppmärksam på vilken brist det är att jag inte har läst om Oscar Wildes Dorian Gray eftersom Rice tydligen lånar flera scener och teman därifrån, bland annat en porträttscen som jag faktiskt minns…

Sen är det roligt att hon tar upp hur den romantiske konstnären i vampyrform idag ofta är rockstjärna. Jag har inte läst om så många rockstjärnevampyrer men Lestat är ju svår att glömma och det finns faktiskt en i The Strain också… Höglund behandlar också de moderna humanvampyrerna och deras problem med mat och ätande. Det är inte längre helt ok att döda gatflickor i gränderna och många av dem har gått över till vad de, märkligt nog, kallar vegetarisk föda. Höglund talar om vampyrerna som ätstörda och för fram exempel på såväl bulimi som självsvält.

För den som vill ha mer om vampyrer och som dessutom vill sätta in dem i ett historiskt sammanhang och få sig till livs en akademisk analys av dem så rekommenderar jag verkligen en läsning av Höglunds studie. Själv kan jag bara säga att jag just nu innerligt önskar att det var den här avhandlingen jag skrivit och inte den luggslitna hög av papper som ligger framför mig…

En tanke som är förledande och förförisk för en boksamlare som jag är naturligtvis att böcker ger lärdom och alltså borde leda till visdom och i förlängningen förståelse för andra och empati. Adolf Hitlers omfattande boksamlande motsäger dock en sådan tes eller förhoppning rätt bestämt. Och Hitler samlade inte bara på böckerna – han läste dem också, antecknade, diskuterade och förvandlade till ideologi och praktik.

Den allra största och viktigaste lärdom jag tar med mig efter läsningen av Rybacks bok är att Hitler naturligtvis inte uppstod ur intet. Hans idéer fann näring och slog rot av en anledning. Det fanns oerhörda mängder av böcker om herrefolk, rashygien och judehat för Hitler att botanisera i. Det fanns oändliga mängder av inspiration som Hitler använde sig av för att utforma sin framgångsrika politik.

När jag säger att det här är en nördbok så gör jag det eftersom min största känsla är en igenkänning av den upprymdhet  Ryback låter ana när han beskriver sitt möte med de delar av Hitlers bibliotek han får gå igenom där nere i bibliotekskällaren. När han rör vid dem. Historia så påtaglig, inom räckhåll…

Ryback skriver i slutet av boken att ”samlaren inte bara bevaras i sina böcker, hans liv står också skrivet på deras sidor (s. 267)”. Och det är också så han använder samlingen – för att beskriva Hitlers liv och utveckling från första världskrigets skyttegravshelvete till bunkerns instängdhet. Det är ett effektivt berättargrepp men luckor och undringar finns fortfarande kvar. Vilka andra böcker fanns i Hitlers bibliotek än de i boken nämnda? Läste han dem? Älskade han?

Det här är en bok för boknörden, historikern, den som intresserar sig för tysk-, europeisk, världs-historia. Den som är intresserad av Hitlers psyke, nazismens framväxt och utveckling under 1900-talets första hälft. Det är dessutom något för den som vill veta varför Hitler egentligen föredrog Shopenhauer framför Nietzche (filosofinördar?)… Det är helt enkelt en bok som ganska många skulle kunna ha intresse av att läsa – kanske behöver man inte ens vara särskilt nördig, kanske räcker det med normalintresserad..?

Läs också vad andra skriver om boken: Expressen

Böckerna som formade Hitler. Fürerns bibliotek är utgiven av bokförlaget Natur & Kultur. Utgivningsår: 2010.  Originaltitel: Hitler’s Private Library. Översättare: Emeli André, Sofia Boda.