Om du bara ska läsa en bok om konferensplanering, Isaac Babel, Leb Tolstoj, pojkbenstävlingar, jätteapor, uzbekisk poesi, det intellektuella livet och själens uppgivenhet – DET HÄR ÄR BOKEN FÖR DIG!!!

Så sant som det är skrivet… Besatta är en sanslös och absurd berättelse, eller flera berättelser egentligen, om en litteraturforskare som blir besatt av den ryska litteraturen, som reser på en påtvingad semester i Samarkand, som ständigt är fel eller lite sen – hon bevistar en Tolstojkonferens i fyra dagar utan att byta skjorta eller flip flops – som vet mycket, älskar mycket och har en sann förmåga att återge sin upplevelser och tillkortakommanden på ett synnerligen humorsitiskt sätt. Så jag säger som baksidestexten, vill du läsa en bok om en massa dråpliga situationer, om ryska författare och om klassiker – då är det här boken för dig!

~Natur & Kultur, 2012 / Recensionsexemplar~

När det gäller Byatt så ska jag ändå ge henne en ny chans, och då blir det Possession (som väntat i bokhyllan allt för länge snart).

~Canongate, 2011~

Årets bok handlar också om Maja som står i begrepp att flytta till Skottland med sin pojkvän. Hon bosätter sig i huset med det fantastiskt fantasieggande namnet Tistelblomman och det dröjer inte länge förrän underliga saker börjar hända – något som rör sig i ögonvrån, frysningar längs ryggraden, nyckelhålet och så alla de där viskningarna från byinnevånarna som aldrig verkar vilja tala klarspråk.

Låt mig direkt klargöra att Hellberg ligger på plus redan från början för finns det något som lockar min fantasi mer än Oxford och London så är det Skottland. Och att få bo i de skottska högländerna i ett småruckligt hus har varit en dröm sedan barnsben. Så det är ett mycket bra sätt att tvinga mig att läsa vidare om Maja. Och så är det ju alltid ”trevligt” med hemsökta hus. Och det är lite småruggigt det här, en natt när jag tvingades (av små sparkande barnben) kliva upp mitt i natten och lägga mig i soffan i vardagsrummet och blev utlämnad åt nattens tystnad (och kattens klampande steg naturligtvis) flimrade det lite Tistelblomme-bilder i mitt huvud. Inte kul alls faktiskt.

Tistelblomman är en ganska långsam bok som sedan stegras väl mycket de sista kapitlen. Det är lite för många outtalade varningar, lite för svårt att förstå varför folk håller så tyst. Drivkrafter och förklaringar köper jag inte rakt av, men det är en mysigt ryslig liten berättelse ändå och jag gillar Maja som karaktär. Hon är skadad naturligtvis men också under utveckling. Maja är någon som lär sig att leva och det gillar jag att följa med på.

~Forum, 2012 / Recensionsexemplar~

David Grossmans Lejonhonung ger mig, efter min lite svajiga upplevelse med Jeanette Winterson, hoppet åter när det gäller mytserien.

I Döda flickors dans är Claire och hennes vänner från Glashuset tillbaka. De är insyltade i intriger bland såväl människor som vampyrer och livet hänger minst sagt på en tunn tråd. DFD bjuder på lika delar action och bultande tonårshjärtan. Jag gillar naturligtvis tanken att lyfta idén om att ont och gott aldrig är okomplicerat och att dessa båda ytterligheter ytterst sällan visar sig i sin rena form. Stör mig gör jag dock på att Claire är så naiv, visst hon är 16 år men ändå… Var man sådär aningslös som 16-åring? Å andra sidan är kanske boken skriven för dem som är snäppet yngre och då kan det kanske vara bra/funka att vara lite pedagogisk och tillrättalagd (men är det tillrådligt att förespegla att unga killar är riktigt så chevalereska?).

Döda flickors dans är precis som sin föregångare helt ok underhållning för stunden. Jag saknar lite jäklar anamma i Claire (men det är förstås orättvist att jämföra henne med Katniss), lite mer djup och smärtsammare svärta. Jag skulle vilja känna mer med karaktärerna helt enkelt. Kanske hade jag gjort det om jag var 16 (eller 14) år gammal? Det är mycket möjligt att det är mig det är fel på i det här fallet och för målgruppen kan det här säkert vara alldeles, alldeles underbart läsvärt och bra (jag är till och med rätt säker på att det faktiskt är så, jag hade slukat det här med hull och hår som en lite yngre upplaga av mig själv). Själv sätter jag nog ändå punkt vid den här boken och låter tonåringarna ha Vampyrerna i Morganville för sig själva. Nästa bok kommer på svenska i höst, för er som inte är lika gamla och buttra som jag förstås

~Styxx fantasy 2012 / Recensionsexemplar~

Andra om Döda flickors dans: Swedish Zombie, Bokälskarinnan

Nu har bok två i serien om journalisten Magdalena Hansson och poliserna i Hagfors polishus kommit. Den heter Pojken som slutade gråta och rör sig kring en pyromanintrig som är minst sagt spännande. Min oro inför läsningen av boken handlade inte om ifall jag skulle köpa intrigen eller ej, utan gällde snarare om jag skulle kunna släppa tanken på ”mitt” Hagfors och låta det bli Magdalena Hanssons Hagfors. Det kunde jag faktiskt, delvis tack vare att våra bilder av staden på i alla fall några plan är densamma, inte minst symboliserade av Ninni Schulmans skarpa och säkert för utsocknes läsare obemärkta instick i dagsaktuella debatter – storskoledebatten, kärleksrelationerna i kommunhuset osv.

Men framförallt faller jag för Pojken som slutade gråta av den anledningen att jag gillar de här personerna och deras relationer. Jag bryr mig om hur det går för Christer Berglund och hans flamma. Hur Petra klarar relationen till barnen och hur Magdalena och Petter egentligen ska hitta balansen mellan nuet och det förgångna. Alla känns väldigt jordnära och bekanta, som om de vore jag eller någon jag känner. Ett extra plus till boken också för att Schulman lyckades få mig att gråta över upplösningen, så himla sorgligt!

~Forum, 2012 / Recensionsexemplar~

Det stora huset handlar naturligtvis inte huvudsakligen om ett skrivbord men möbeln är en centralpunkt kring vilken de olika berättelserna kretsar. Där finns poeten som lämnar det ifrån sig och kvinnan som ”vaktar det”, mannen som lever i dess skugga och mannen som söker det. Allt hänger ihop men på ett sätt man inte förstår förrän mot slutet, om ens då…

I bokens första del berättas fyra berättelser som oberoende av varandra handlar om hemligheter, sorger och djupaste kärlek, dock ingen okomplicerad sådan. Och i bakgrunden ruvar skrivbordet. I del två kopplas historierna samman, vissa trådar leder till sitt slut och andra nystas till ytterligare. I slutänden är det svårt att hålla isär alla olika människoöden men det känns inte heller relevant eftersom boken på ett så generöst sätt låtit mig få en inblick i dessa  människors (innersta) liv och låtit mig skymta hur de (och vi) alla hänger ihop.

Det stora huset är en av de mest välskrivna, kärleksfulla och mest läsvärda romaner jag läst. Som en varm bit bomull om hjärtat, trots att det inte är så lätt eller vackert alla gånger. I skrivbordets skugga finns hopp och värme också i svärtan.

~Brombergs, 2011~

Cassandra Neary är en stjärna som brann och falnade för ganska många år sedan. Hon var den toppfotograf som dokumenterade punkscenen och dess bakgård när det begav sig. Hon höjdes till skyarna av kritiker men sålde aldrig nog för att bli rik eller orka fortsätta inspireras. I nutid arbetar hon i lagret på en bokhandel och orkar inte ens drömma några större drömmar än dem om hur hon ska få tag på nog mycket sprit och nog många piller av allehanda sort. Mitt i detta oerhört sorgliga vardagslunkande skickad Cass ut på ett uppdrag – att intervjua den fotograf som var hennes största inspiration en gång i tiden. En fotograf som, ska det visa sig, inte är helt olik henne själv.

Generation Loss är en sån där bok som är väldigt bra men där jag inte riktigt kan förklara vad som är så himla bra, troligen är det alla pusselbitarna tillsammans – Cass Neary i all sin frånstötande älskvärdhet, det oinbjudande svinkalla men ändå lockande ölandskapet, de stickiga men ändå varma bikaraktärerna, gåtan som aldrig är huvudsaken, fotografierna, allt det där vi gör med våra liv utan att tänka särskilt mycket över det, alla de där valen, allt det där man kan känna igen i det oupplevda och allt det som är främmande. Tillsammans bildar det en helt oemotståndlig historia som är lite thrillerartad, bär på en skräckstämning och handlar om allt möjligt på en och samma gång. Och samtidigt är allt så lugnt och tillbakalutat. Det finns ingen brådska hos Cass, allt sker i sin egen tid. Det gillar jag också mycket.

Så nu har jag alltså initierats i Handklanen – vad ska jag läsa nu? Avaliable Dark (uppföljaren till Generation Loss) kommer ju om ca en månad men jag tänker att jag kanske hinner läsa något innan dess också, några tips?

~Harcourt, 2008~

Det finns två nav i den här berättelsen – Barira, flickan alla vill ha och moskén dit alla går. Och egentligen handlar det inte alls om någon av dem. Barira är den åtrådda och onåbara men inte mer än så. Boken handlar istället om de här männen som kretsar kring henne, om Mahir, Isse och Aron. Bland andra. Det handlar om deras sökande inte bara efter kärlek och bekräftelse utan också om deras vänskap, deras brottningar med religionens betydelse och hur man hittar balansen i ett land där religionen spelar så liten (?) roll (dvs Sverige). Det är ett Sverige ur ett perspektiv som man sällan möter som tidningsläsare och romantuggare. I alla fall om man är så inskränkt som jag i sitt läsval. Eller finns det egentligen så mycket litteratur att tillgå ur invandrarperspektiv i Sverige, ur mosképerspektiv?

Jag är väldigt förtjust i greppet att berätta en historia ur flera olika perspektiv och gillar också det här med att författaren byter berättarröst och sätt att förmedla historien när fokus skiftar. Det som i början stoppar upp lite är en allvetande berättarröst som kommunicerar med mig, såna har jag väldigt svårt för (ni vet blinkningar till läsaren, klappen på axeln osv) men det försvinner längre in i boken när berättartekniken skiftar (eller så blir jag helt enkelt blind och immun). Jag hade önskat mig att få veta mer om tjejernas vardag, att få mer substans till Barira. Nu blir hon mer av ett abstrakt trånobjekt, vilket kanske också är meningen. Jag hade dock önskat att också få bli lite kär i henne för att kunna knyta an till de här killarna fullt ut. Med dessa små invändningar noterade så måste jag säga att Barira är en välskriven och lite annorlunda roman, med en för mig ny skönlitterär infallsvinkel på Sverige idag. Ett mycket intressant, viktigt och politiskt laddat perspektiv. Jag hoppas att många kommer att läsa den här boken.

~notis, 2011 / Recensionsexemplar~

Andra om Barira: Och dagarna går, Tidningen Kulturen, Boktokig

The Hunger Games: Vad säger man? När man blivit överbevisad och slutligen läst en bok som är så sjukt läshungersframkallande att man både önskar att man läst den för länge sen och skulle ge rätt så mycket för att ha den oläst? Jag blir helt enkelt helt knockad av den här boken.

Cathing Fire: Här blir jag riktigt förvånad, jag trodde verkligen inte att uppföljaren skulle vara så bra. Lika bra… Jag tänker inte avslöja ett endaste dugg om handlingen men en bit in blev jag verkligen förvånad av vändningen och det hade jag inte heller förväntat mig. Samma lässug som ettan förde med sig lyckades tvåan hålla kvar.

Mockingjay: Bra men på ett nytt sätt, på ett paradoxalt sätt mindre action (eller i alla fall en annan typ av action) men med betydligt mycket mer instängd ångest, lite långsammare och mer depressivt men ändå oerhört tätt och alltid intressant.

Det finns många orsaker att älska de här böckerna, och kanske framförallt orsaker att fortsätta tipsa alla jag möter om att läsa dem. Där finns en klassaspekt som känns intressant, där finns arenan och spelet och bladvändarspänningen, där finns den komplicerade kärleken (Kattniss och hennes killar) och den okomplicerade (Katniss och Prim). Där finns en stark hjältinna som tar plats och är envis smart och korttänkt på ett sätt ungdomsbokstjejer inte alltid är. Som jag ser det nu finns det nog faktiskt inte någon anledning att inte älska de här böckerna… Och till våren kommer filmen, gissa om jag ska se den…

~Scolastic Children´s Books, 2008, 2009, 2010~