Det fria ordet av Johannes Klenell

Såhär är det med mig – jag kan lätt hänga upp mig på detaljer på ett helt orimligt sätt. Som namn i romaner till exempel… Jag fick lov att bråka med mig själv rätt rejält för att stanna kvar i Det fria ordet efter att ”Older Slang” och ”Edvin Metafor” introducerats. När jag tog mig vidare var jag fast, men jag måste ändå nämna det för att säga att det var väldigt nära att jag gav upp boken  (läs: slängde den i väggen). Och det hade varit väldigt synd.

Huvudpersonen Jonas delar det med mig att han kommer från en mindre ort i Värmland, inte samma ort, men nära nog. Det är inte mycket som handlar om det här, men det är likväl ännu en detalj, en som till skillnad från namnen, höll mig kvar. Och det där med att komma tillbaka och allt är bekant men annat känner jag igen liksom den där särskilda sortens isolation som kan uppstå på en ny (oändligt stor och folkrik) plats.

Det fria ordet, det vänsterorienterade mediehus där Jonas får jobb (eller vad det egentligen är som händer, det är oklart för alla inklusive Jonas) är naturligtvis Ordfront. Guano är Galago (där Johannes Klenell är/har varit redaktör). I alla fall någon sorts Ordfront och Galago. Jag som var en av de där prenumeranterna som försvann under de där åren som beskrivs känner igen en del utifrån och känner nästan ett knip av skuld i hela soppan. Och jag förfasas förstås, det är så klaustrofobiskt där i förlagskorridorerna. 

Jag gillar Det fria ordet (trots Older och Metafor), och allra mest för samhällsanalysen och beskrivningen av ett samhälle i förändring. Den konstaterande, uppgivna, men samtidigt vassa analysen av framförallt vänstern (men också allt det andra) ger nya perspektiv och känns uppfriskande. Det fria ordet rör sig över åren då internet slog igenom, när facebook kom (och vi inte hade en aning om hur vi kunde använda det), när twitter kom (och vi inte hade en aning om hur vi skulle använda det). Det är mycket som förändrats i vår vardag under de här åren och det känns nyttigt att fundera lite över det, och som inspiration till det passar också Det fria ordet väldigt bra.

DET FRIA ORDET
Författare: Johannes Klenell
Förlag: Natur & Kultur (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Synd av Elin Lucassi

Hur många feministiska och allmänpolitiska serier för oss med så kallade PK-åsikter (förr kallat sunt förnuft) behövs egentligen kan man undra. Uppenbarligen hur mycket som helst och mer och mer och mer. Vi behöver dränka landet i riktigt bra tankar om vardagslivet för att komma någonstans.

Elin Lucassi är alltid, alltid pricksäker och relevant oavsett om hon gör kortkorta seriestrippar om dagsaktuella frågor eller boklånga resonemang om synd och skam som här. I Synd utforskar hon de sju dödssynderna och hur vi kan använda dem för att komma vidare i livet, men också hur de kan ställa till det för oss. Framförallt är det här en bok med feministisk styrka, som en transfusion. Det finns så mycket bra här, som beskrivningen av ”inte alla män-paradoxen”, som det här med att inte gilla att ta selfies (jag gör inte heller det, av precis samma anledning – jag tycker inte att jag duger, jag har ofta precis som Elin Lucassi tänkt att jag borde gå emot magkänslan och fota loss som en motståndshandling), som funderingarna kring pappafeminister som fenomen. Jag tänker inte förklara närmare eftersom jag tycker att ni ska läsa boken istället. Verkligen tycker jag det.

Det finns en serie i den här boken som heter ”Mina barn föraktar mig” och det var en serie som verkligen rörde mig på djupet. Som den blödiga människa jag är nuförtiden (post utmattningsavstängning) började jag gråta när jag läste den. För att den berättar vad det faktiskt handlar om. Jag skulle rekommendera den här boken om den så bara innehöll den serien och resten blanka sidor. Den serien är liksom nog.

Jag läste faktiskt ut den här boken för rätt länge sen men ville spara publiceringen av den här texten till idag så att jag kunde använda bilden ovan. Hoppas Internationella mansdagen uppmärksammas grundligt av alla de som längtar den så intensivt i mars… 

SYND
Författare: Elin Lucassi
Förlag: Kartago (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, Och dagarna går, Enligt O

Och där la jag undan A song of ice and fire för evinnerlig tid, eller i alla fall en lång, lång stund

Jag har lyssnat några timmar in i A storm of swords och nu står jag inte ut längre. Det är en sak att kvinnorna aldrig får ta form och skapa sig någon form av egenintresse, det är jag så van att jag nästan kan blunda för… Men män som bara pratar om hur kvinnor kan användas, liggas med, kastas bort, lemlästas och förtryckas – med dem har jag ingen jävla fördragsamhet. När till och med karaktärer jag gillar ger fler och fler uttryck för att vara riktigt vidriga patriarkalsvin, ja då står jag inte ut. Jag får väl aldrig veta hur det går för Arya och Sansa och Daenerys. Men i hjärtat vet jag ändå, det är ju män som sitter på den där järntronen och kvinnorna kommer för evigt bli våldtagna, bortkastade och dödade, när de tjänat sitt syfte. Hojta om ni läser sista boken och jag har fel hörrni, då ska jag läsa hela rasket i trygg förvissning om att Martin bygger dimridåer och lurar mig, tills dess muttrar jag vidare om mansgriserier och sexism.

Och ja, jag återanvänder en bild på min katt som ser oerhört sur och trött ut för att vi alla ska få någonting ut av det här inlägget.

Ta mig härifrån av Emma Ahlqvist

Det finns förstås de som trivs på den lilla ort där de växt upp, de som blir kvar för att de vill det. Jag har bara svårt att förstå dem, kanske behövs det fler böcker om dem för att jag verkligen ska begripa. Jag var den som längtade bort, den som avskydde, den som fortfarande får en svag illamåendekänsla när jag åker igenom orten där min högstadieskola ligger.

Emma Ahlqvist har skrivit Ta mig härifrån om såna som mig. Men såna som blivit kvar lite längre. Människor som längtar bort, eller i vissa fall till något. Några som längtat men gett upp och så någon som kanske är tillfreds, men det får jag inte veta säkert. Det biter till några gånger när jag läser, jag tänker några gånger över den oerhörda tragiken som är ett ouppfyllt, olevt liv. Men jag skulle nog velat ha mer ändå. Ett bredare spektrum, fler sorters längtan, fler sorters tankar om att stanna eller ge sig av, fler sorters sätt att se på utanförskap och innanförskap och glesbygd. 

Ta mig härifrån lämnar mig med tankar och en önskan om mer och mer på djupet. 

TA MIG HÄRIFRÅN
Författare: Emma Ahlqvist
Förlag: Syster förlag (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Nu finns När hundarna kommer av Jessica Schiefauer i lättläst version…

…och det är en väldigt, väldigt bra nyhet. Varje läsare som kan få tillgång till den här berättelsen är en vinst.

Med det sagt så var det ingen lustfylld upplevelse att återvända. Ni kan läsa vad jag tyckte om originalet här, och faktum är att den läsningen nästan bröt sönder mig. Jag har vid flera tillfällen övervägt att ha den här boken som bokcirkelläsning på jobbet, men det stupar varje gång på att jag inte orkar återuppleva. Det går inte.

Men jag gjorde ändå en uppoffring och läste, mycket översiktligt (typ blundande med ena ögat) det ska erkännas, Viljas bearbetning av boken och den är riktigt bra. Det är fortfarande fasansfullt och klaustrofobiskt där inne, det går inte att andas. Språket har förenklats och detaljer har rensats eller lyfts, allt på ett mycket varsamt sätt och så att kärnan finns kvar och kanske är än tydligare. När hundarna kommer är stark, bra och förödande, i vilken form den än kommer. Hoppas bara inte den blir film, där går nog ändå gränsen för vad jag klarar av.

NÄR HUNDARNA KOMMER
Författare: Jessica Schiefauer
Förlag: Vilja (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

The Clash of Kings av George R. R. Martin

Det är väl själva den att de feministiska glasögonen är permanenta och inte kan plockas av, när nu världen ska vara en sorts patriarkal solförmörkelse alltså. #metoo-kampanjen har dragit fram all möjlig skit i ljuset och jag har blivit sådär arg igen. Otur då för George R. R. Martin (ja, han bryr sig kanske inte så mycket, men ändå) att jag läste hans The clash of kings när allt briserade. Jag tycker egentligen om George R R Martins A Song of ice and fire. Det är spännande och överraskande och välskrivet. Men ändå…

A clash of kings handlar om kvinnor som älskar och fruktar män, men mest handlar det förstås om män som hungrar efter makt och badar i hat. Jag blir så trött på de där karlarna, och på hur kvinnorna underanvänds i berättelsen. Jag tror vi måste gå igenom de viktiga kvinnorna en och en.

Den första kvinnan som dyker upp är Melisandre och hon är ju bara supercreepy från början. Sen är hon bara supersupercreepy. Och naturligtvis oerhört skärmmande för män eftersom hon är oberäknelig och äger makt. Hon kommer bli dödad längre fram, och det kommer vara meningen att jag ska gilla det.

Cathelyn – här finns det potential att bli något. Cathelyn har med sin bakgrund av självuppoffring för män en utsikt att bli en sanningssägare (hon tänker ju över det, men fogar sig än så länge). Men detta embryo till bad ass slarvas bort och Cathelyn tjänar rollen som den som ska ge bakgrund till och mänsklighet åt sin krigande och färglöse son Robb. Hon blir den oroliga och sorgesamma modern.

Änkedrottning och kungamodern Cersei skulle kunna vara intressant om hon inte hela tiden lät sig luras av Tyrion eller övermannas av sin mammatigeroro för Joffrey. Hon är rätt lättlurad när hon tror att hon är supersmart, det i sig är ju inget problem, men när hon görs till en spelpjäs som männen flyttar runt blir det det. Men, och det här är viktigt, hon är den som genomskådar kvinnorollen och delger sin visdom på området till Sansa. Cersei vet att kvinnor liksom män kan använda sex för att ta sig framåt, hon vet vad som krävs av henne (att sitta still och vara prydlig) och hon är jävligt trött på det.

Sansa är fortfarande ett offer för omständigheter, men hon växer, jag har inte helt förlorat hoppet om att hon ska växa upp och bli lika cool som sin syster.

Och när det gäller just Arya så är jag nästan nöjd, visst behöver hon väldigt ofta hjälp av män, men jag kan köpa det, hon är bara ett barn och hon är trots allt väldigt kapabel. När det kommer till Aryas resa blir jag mest ledsen för att hon har det så svårt, jag älskar Arya. Jag förstår att hon blir skadad av allt som händer och som hon tvingas göra, men jag hoppas på att hon sitter på tronen när allt är klart.

Shae är ju bara en hora, henne behöver Martin tydligen inte utveckla alls.

Daenerys är numera drakarnas moder och i ärlighetens namn är hela hennes storyline väldigt långsam och ganska ointressant. Visst glimtar det till ibland när hon sätter ner foten och avbryter våldtäkter och dessutom tar över makten efter maken, men med lite mer handling kunde det göras till en begriplig del av storberättelsen.

Asher, Theons syster, verkar skitcool, men henne får jag inte lära känna alls.

Andra kvinnor? Jo det finns en hel del som blir våldtagna, mördade, tystade, slagna. Jag tror inte det förekommer en vuxen man som inte uttalar sig om kvinnor eller kvinnokroppar utan förakt och rent av hat.

Och ändå är jag inte färdig, jag dras in i grundberättelsen och fascineras, jag vill ju veta hur det går. Och det finns bra saker också, som Cerseis och Cathelyns resonemang kring kvinnans roll, och en skymtande upprorslust. Tanken på vad Sansa och Arya kan bli och åstadkomma framöver. Jag hoppas sannerligen att Martin är påväg någonstans med sina kvinnor, och ännu hellre sina män som borde få rejält på nöten för hur de tänker och talar om kvinnor. Jag håller tummarna och läser vidare.

THE CLASH OF KINGS
Författare: George R. R. Martin
Förlag: Harper Collins UK (2011)
Inläsare: Roy Dotrice
Del 2 i serien A Song of Ice and Fire. Del 1 A Game of Thrones

Kaninhålet av Berit Viklund

Det här är en sån där bok som jag blir riktigt, riktigt arg av. Den handlar om ett dåligt, instängt förhållande, om ett nättroll till kille som inte kan se att han inte alls är feminist. Han lyssnar inte, han anklagar henne för att inte säga vad hon tycker (dvs vad han tycker att hon tycker) och de är instängda i ett rum av kringresonemang. Sexualiteten står i centrum och otryggheten som övergrepp i relationen föder. Jag var rosenrasande hela tiden jag läste (och egentligen fortfarande), och jag känner mig sjukt priviligierad för jag inser att det här inte är fiktion för alla.

Den här ”inte alla killar”-grejen blir så väldigt tydlig här och framstår i all sin absurditet. När killen säger att ”i högstadiet sa tjejerna till när vi taffsade på dem och då slutade vi”… När allt ansvar (att säga ifrån, att inte dricka, att inte göra honom svartsjuk, att inte göra honom kåt och sen neka till sex, att ta hundraprocentigt ansvar för killens kropp och liv) hamnar på tjejen. Fatta att jag blir arg.

I Kaninhålet använder sig Berit Viklund av väldigt små medel för att visa på stora strukturer och obalanser. Det är sparsmakat och sparsamt på alla sätt och vis, och det känns in i hjärtat just därför.

KANINHÅLET
Författare: Berit Viklund
Förlag: Syster förlag (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Naturlig skönhet av Nanna Johansson

Det finns mycket jag gillar i Nanna Johanssons senaste bok Naturlig skönhet. Där finns bildserier (särskilt den mot slutet med ”Mammas lilla hjälpreda”) som får mig att bryta ihop av skratt och parodier (”Ett riktigt jävla starkt sommarprat”) som träffar mitt i prick. Jag älskar också de historiska tjejtidningarna.

Allra, allra mest älskar jag dock skönhetstipsen och serierna som utan att egentligen överdriva särskilt mycket visar hur barocka skönhetsidealen som omger oss är. Om man bara sätter ihop dem och förstärker, känner efter. De har tack och lov också lite formen av troll som släpas ut i ljuset, det går inte att ta dem på allvar på samma sätt när Nanna Johansson har massakrerat bara genom att peka på dem.

NATURLIG SKÖNHET
Författare: Nanna Johansson
Förlag: Galago (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Att fly med Emily

Det var en sån där förfärlig dag som många av oss upplever lite då och då, sjuka anhöriga och ansvar att ta hand om. Instängdhet och småpanik som kröp i kroppen. Tillslut lugnade det ner sig, alla sysslor utförda och alla mediciner distribuerade. Då laddade jag ner en ljudbok med Emily Dickinson-poesi och begav mig ut. Och herregud vilket kombination det är – höst och Emily Dickinson.

Det är döden och livet, levandet och döendet, den där vassa blicken och tungan, det vilsamma, det vackra och det avslöjade. Och höstblåsten genom hela kroppen. Alla färgerna. Hela världen som verkar lägga sig att dö inför vårens återuppstigande. Allt blir så oerhört kännbart och sorgligt och fantastiskt. Det blir liksom det starkaste av hösten, det jag älskar så mycket och det starkaste med poesi som jag också älskar högt. Det är en något utomkroppslig upplevelse.

Dikterna är mycket fint framförda, musiken som ligger i bakgrunden förhöjer, jag har bara kärleksfulla saker att säga och det är ju inte helt vanligt. Jag är nog typ pånyttfödd.

Läs mer om denna upplevelse på Kulturkollo från i torsdags.

FIFTY POEMS OF EMILY DICKINSON
Förlag: Blackstone Audio (2017)
Inläsare: Stephanie Beacham, Meryl Streep, Glenda Jackson, Sharon Stone

Vei av Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson

Det blev visst ett litet tema här, Gaiman häromdagen, Vei idag och till helgen planerar jag att se den tredje Thor-filmen när den går upp på biografen.

Jag är fascinerad av de nordiska mytologiska berättelserna. Jag är fascinerad varje gång någon lyckas få liv i dem. Här har Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson verkligen lyckats med det, att blåsa liv i sagorna och att dessutom göra något nytt och eget med dem.

Vei är på ytan en klassisk hjältesaga, gudarna intrigerar sinsemellan, människorna används som spelpjäser och Vei är en av dem. Hon är dessutom en skicklig krigare, en smart spelare. Under ytan finns det så oerhört mycket mer. Där är skit, blod, sex och sorg, uppgivenhet, överlevnadskamp och livslust.

Jag tycker mycket om Vei som karaktär, hennes dubbelhet, hennes sätt att vara människa. Jag tycker om de tvetydiga gudarna i Jotunheimen, jag gillar det androgyna som liksom bara finns där och som egentligen borde få förbli okommenterat, men eftersom jag blir så lycklig av det så måste jag ta upp det.

Jag läser en hel del serier, ganska mycket socialrealistiskt och hur mycket jag än älskar det (och det gör jag, mycket) så är det nästan en befriande känsla att läsa något annat i Vei, något som får mig att minnas hur det var att krypa upp i den där slitna fåtöljen i den undangömda hörnan på mitt bibliotek och läsa loss bland de där gamla serierna. Som Tintin och väldigt mycket annat som jag glömt. Vei är mycket bättre än de någonsin var, men leken och tonen väcker minnet av en tid som inte alls var särskilt bra, men där serierna vissa dagar var enda flyktvägen. Jag blir nästan tårögd när jag tänker på de ungdomar som idag kan krypa upp i sin trygghetsfåtölj med Vei. Jag tror att de kommer resa sig därifrån stärkta.

VEI (bok 1)
Författare: Sara Bergmar Elfgren och Karl Johnsson
Förlag: Kartago (2017)
Första boken av två
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Fantastiska berättelser, Dagens bok

Nordiska myter av Neil Gaiman

De nordiska gudasagorna har jag rätt bra koll på. Jag har läst eddorna och tolkningar av dem i massor. För att jag alltid intresserat mig för myter. Så behövs den här nytolkningen? Svaret får nog bli ja för de som inte redan har berättelserna med sig och nej för mig.

Neil Gaiman skriver ju bra och han lyckas gjuta liv i berättelserna om Tor, Loke och resten av gruppen av gudar, jättar, dvärgar och allmänt löst ”folk”. Det känns lustfyllt och levande, men det känns också lite instängt. Som om Gaiman egentligen velat skriva en egen historia men tvingas att inte genom riktlinjerna han dragit upp för boken.

Neil Gaiman tar i förordet själv upp sånt han önskar att ha fått fördjupa sig i, som kvinnokaraktärer. Jag tycker det är synd att han inte tillåtit sig att göra det. Varför inte återberätta och nyberätta sådant som tidigare utelämnats? Jag hade gärna lärt känna Lokes jätteälskarinna Angerboda och alla asagudinnor vi bara känner vid namn.

Så som den är är Nordiska myter en språklig modernisering av sånt många av oss redan kan utantill, den är viktig för en ny generation mytläsare, men den kunde tagit sig friheter och blivit ännu bättre. Men oavsett vad den kunde ha varit så är den redan nu ett lysande tidsfördriv. Det bekanta ska heller inte föraktas, det är bara det att Neil Gaimans fantasi och genialitet känns lite bortkastad i ett sånt här projekt.

NORDISKA MYTER: FRÅN YGGDRASIL TILL RAGNARÖK
Författare: Neil Gaiman
Förlag: Bonnier Carlsen (2017)
Översättare: Kristoffer Leandoer, originaltitel: Norse Mythology
Köp den t.ex. här eller här.

En liten plats av Jamaica Kincaid

Hur det kom sig att jag läste Jamaica Kincaid? Det var en kombo av boksmälla efter bokmässan och pirr inför nobelpristillkännagivande faktiskt. Ibland när jag är riktigt trött, som jag råkade vara dagarna efter bokmässehemkomsten, går jag runt i biblioteket och letar efter en tunn bok, något jag kan läsa som en sorts försäkran om att tröttheten kommer vika och större läsprojekt kommer genomföras, och nej då jag kommer inte glömma hur man andas och falla död ner… När jag denna dag, dagen efter beskedet om stundande tillkännagivande från Akademien hittade en tunn bok av självaste, ständigt nobeltippade, Jamaica Kincaid var saken klar.

En liten plats är ursinnig, ingen bok att vila i alls. Den är sylvass. Väldigt rolig och oerhört sorglig. Texten som nog ska kallas essä är Jamaica Kincaids uppgörelse med sin upplevelse av att ha besökt barndomsplatsen, Antigua, efter flera års bortavaro. Det är en rant om såren som lämnats efter slaveriet, ilskan över den korrupta politiska ledningen och framförallt en uppgörelse med det engelska koloniala styret och den postkoloniala turistkulturen. Hon skriver stenhårt,bland annat att “en turist är en motbjudande person” ( vilket inte betyder att det motbjudande ligger hos personen utan i den persona den tar sig som turist) och det går rakt in i hjärtat, med du-tilltal och allt. Det går inte att låta bli att ta till sig och rannsaka sin egen inställning till platser man inte vet så mycket om, men förutsätter sig ha tolkningsföreträde om.

Jag väcks av ilskan, den är som nålar under huden och tvingar mig att reflektera. Jag tycker också om resonemanget om att bo på en liten plats, att det däri finns fler gemensamma upplevelser oavsett var den lilla platsen är belägen. Och så fascineras jag av talet om biblioteket, det som i Antiguas huvudstad inte renoverats sen jordbävningen 1974, biblioteket där Jamaica Kincaid själv snodde böcker hej vilt under uppväxten och där hon upplever att kolonialmakten förvanskat och förminskat Antiguas historia och förhärligat den egna. Det är viktiga saker alltihop, att inse vilken makt som ligger i att vakta historien och ordet. Den som skriver kan göra vad som helst.

EN LITEN PLATS
Författare: Jamaica Kincaid
Förlag: Tranan (2016)
Översättare: Madeleine Reinholdsson, originaltitel: A small place
Köp den t.ex. här eller här.

Bli som folk av Stina Stoor

Jag har läst Bli som folk till min jobbokcirkel och det har varit en rätt häftig läsupplevelse. Vissa noveller passerar lite oförmärkt, men andra är som hårda knytnävsslag i magen.

Genomgående stör jag mig på karlarna, deras förväntan om att få allt serverat. Det är orättvist för där finns också handfallna män (som är handfallna för att den som servat dem är borta) och män som verkar rätt snälla (men de dör), men det är de där jäkla glasswienerbröden i sista novellen som sätter tonen för mig. Över huvud taget är sista novellen, För vår del, väldigt stark om mamman som aldrig riktigt räknas och hör till men ändå tillmäts ansvar för att ta hand om gravar efter människor som inte var så jäkla snälla. Och huset ska hon städa, men hon får inte göra det till sitt. Och så de där glasswienerbröden. Nej, jag blir bara arg.

Annars fångas jag mest av barnen. De utsatta, ensamma, sära och hur starka som helst barnen. Som går sina egna vägar (bildligt och bokstavligt). Jag älskar språket, alla åar som ”ångrade sig hit och dit”, alla ord och meningsbyggnader jag inte känner men ändå begriper. Det är helt glesbygdsmagiskt inne i Bli som folk, och så finns där så mycket skog, sorg och barndom. Jag älskar det.

BLI SOM FOLK
Författare: Stina Stoor
Förlag: Norstedts (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

A game of thrones av George R. R. Martin

Jag har redan berättat om hur jag tröttnade och sen efter flera år kom på att det var dags igen. Och sanningen är den att jag aldrig tyckte annat än bra om boken, det är bara lite störigt när jag måste lämna en karaktär jag tycker om mitt i något för att träffa en annan jag kanske också gillar, men inte nödvändigtvis lika mycket eller då. Nu i andra omgången har jag kommit att inse att det handlar om tempo. När jag började läsa A game of thrones förra gången var jag inne i det här att jag ville läsa mycket och hela tiden, jag hade inte tid att ge boken tid. Nu är det annat. Jag har all tid i världen till att utforska den här världen, all tid i världen (inom rinlighetens gränser) till att vänta på att få veta vad som ska hända med Arya. Med det inte sagt att jag inte fortfarande kan bli irriterad när ett kapitel tar slut och jag vet att den personen återser jag inte förrän mitt i nästa bok…

Det finns väl inte en människa som inte vet vad A game of thrones är, har man inte läst böckerna eller sett tv-serien så har man i alla fall svårligen undvikit att höra talas om dem. Så handlingen tänker jag inte trassla in mig i. Det är tronstrider, gamla oförrätter, hat och lojalitet över hela linjen. Och så sjukt många människor att det bara går att släppa taget och hoppas att det inte spelar så stor roll att man inte minns vem ”The Hound” är (dåligt exempel, man minns nog vem ”The Hound” är, men jag minns inte vilka jag inte minns 😉 ). 

Låt oss inte sticka under stol med att det finns vissa problem med framställningen av kvinnor här, det är mycket bröst och sex och utsatthet. Det finns kvinnor som skulle kunna bli komplexa karaktärer vad det lider – Cathelyn, Cersei, Arya, Sansa och Daenerys. Men än så länge är det onödigt mycket hora eller madonna över alltihop, och skriver man fantasy så måste man inte nödvändigtvis plocka med det totalpatriarkala från verkligheten. Vad är det som gör att drakar kan vara realistiska hos vissa författare, men inte komplexa kvinnokaraktärer? Jag hoppas att kvinnorna får växa genom serien, bli fler och syssla med lite annat än att parera i männens stridigheter. Och så skulle det vara trevligt med en manskaraktär som kunde tänka och tala om kvinnor som något annat än ägodelar eller sexleksaker, som en vän till exempel, eller en människa rentav…

För att orka vidare och i hopp om att det ska bli bättre så kämpar jag för att trycka undan mina feministiska invändningar. Jag vill ju veta hur det går, och det är trots allt helt trollbindande i de sju kungarikenas värld. Jag fokuserar på mina favoritkaraktärer istället, som Arya (med tanke på att jag nu nämnt henne tre gånger i en inte helt lång bloggtext så förstår ni att hon är min bästa i den här boken), men jag är också lite svag för doldisen Lord Baelish, Lord Petyr alltså ”Littlefinger” (jo, för alla karaktärer måste ha minst två namn och ett smeknamn, annars vore det inte förvirrande nog) som lovar att blomma ut i värsta superskurken vad det lider. Jag älskar det. 

Jag har förstås redan fortsatt in i bok två, A clash of kings, en rapport därinnifrån kommer vad det lider.

A GAME OF THRONES
Författare: George R. R. Martin
Förlag: Bantam Books (2011)
Första delen i serien A song of ice and fire
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser, Eli läser och skriver

Tack Helena, och här kommer äntligen min egen Stephen King-tipslista

I forntiden, närmare bestämt 2011, hade jag ännu inte bekantat mig med Stephen King. Jag vet, det låter orimligt, men jag var helt enkelt obildad. Den gången, när jag ville stiga in i denna förtrollade värld av skräck, uppväxter och oknytt men inte riktigt visste hur, kom Helena Dahlgren till undsättning och försåg mig med en oundgänglig lista, som jag faktiskt följt rätt så mycket rakt av. Här finns den. Efter sex år, en hög böcker och en King-helg i ryggen tycker jag att det kan vara dags för en egen lista. Den är naturligtvis inte lika initierad som Helenas, men den är. Så för er som vill träda in i Stephen Kings författarskap, här är mitt recept för en riktig kärlekshistoria.

Böcker jag läst, i den ordning jag läste dem:

Cujo och The long walk (Maratonmarschen)
Det här är böcker jag tror mig ha läst i tonåren, men det är möjligt att jag bara läste valda delar av dem. Jag minns hur som helst att jag gillade mycket och vissa delar av framförallt Cujo framstår lika tydliga idag som när jag läste (tyvärr, det är förstås otrevliga delar)… 

Bibliotekspolisen
En novell ur Mardrömmar. Jag älskar när bibliotek får vara ondskans högborg, och därför, inte därför att den är särskilt bra, gillar jag också den här novellen.

After sunset (Strax efter solnedgången)
Ingen helgjuten läsupplevelse, men den har novellen N som är fantastisk. Här någonstans var det som jag bad om hjälp.

Different seasons (Årstider)
Fantastisk novellsamling med Rita Hayworth and the Shawshank Redemption, Apt pupil och The body. Tre riktigt bra noveller (inte konstigt att två av dem ligger till grund för två av de allra bästa filmerna någonsin – Nyckeln till frihet och Stand by me). Den fjärde kan man hoppa över…

It (Det)
En av mina största läsupplevelser någonsin. Man måste vara beredd att bortse från de ca 300 avslutande sidorna, men gör man det har man en på gränsen till perfekt uppväxtskildring. Visst är det skrämmande, men mest av allt ändå sorgligt och fantastiskt. Det känns in i hjärterötterna, länge.

Salem’s lot (Staden som försvann)
Inte en fantastisk bok, men ändå bitvis glimrande. Bra och stilbildande i vampyrgenren, ibland också hjärterotsdragande uppväxtskildring och en berättelse om sorg så stark att man går sönder.

On writing (Att skriva)
En av de allra bästa böckerna om skrivande. Som en extralång variant av de där också i normala fall babbligt långa för- eller efterorden som jag älskar så mycket.

The stand (Pestens tid)
Jag gillar den här postapokalyptiska sagan bäst när den är apokalyptisk, när smittan sprider sig och de vandrar. Sen blir det lite mycket, men det är ändå bra hela vägen igenom.

Misery (Lida)
Här är det bra på riktigt, från början till slut, inga svackor, ren skräck rakt igenom. Annie Wilkes…

Dolores Claiborne
Mörk, hemsk och vardaglig kvinnoskildring som jag nästan inte kan förstå hur jag kunde leva utan så länge.

Böcker jag vill läsa snart

  • Bag of bones (Benrangel)
  • Maratonmarschen (Efter som jag ju inte är säker på att jag verkligen läst hela, och om jag gjorde det är det hög tid för ett återbesök)
  • Duma Key
  • 22/11 1963

Har ni något ni vill tillägga till listan över Stephen King-böcker jag bara måste läsa?

Jag snackistipsar hos SelmaStories

Om du vill bli lite tipsad om böcker som det kan tänkas att det blir lite snack om i höst kan jag rekommendera ett besök hos SelmaStories. Jag och ett gäng andra bokbloggare gissar nämligen lite kring just snackisar där just nu, alla tips hittar du här. Jag valde dessa tre och skrev följande om varför:

Krokas av Elin Olofsson: En bok som många kommer läsa under hösten, Elin Olofssons skildringar av människor i glesbygd är alltid gripande och relaterbara. Den här gången är jag extra glad över att hon skrivit en roman som utspelar sig i efterkrigstidens Sverige, så historisk har hon inte varit sen debuten Då tänker jag på Sigrid.

Långt fall av Denise Mina: I Långt fall fördjupar sig deckarförfattaren Denise Mina i ett verkligt mordfall från 1950-talets Glasgow. Boken bör hamna på mångas favoritlistor i höst, inte bara för att Denise Mina hänger på true crime-trenden utan främst för att hon gör det så bra.

Det goda folket av Hannah Kent: En djupt efterlängtad bok av alla oss som föll handlöst för hennes En mörderska bland oss härom året. Också den här gången utspelar sig berättelsen i ett litet samhälle i förgången tid vilket förstås bådar gott för alla oss som längtat.

Dolores Claiborne av Stephen King

Egentligen började det lite besvärligt när jag först kom att umgås med Dolores. Jag försökte lyssna på henne, en inläsning av Frances Sternhagen som i och för sig var smått fantastisk, men när jag insåg hur boken var upplagd insåg jag också att det inte var görbart att fortsätta med lyssnandet. Det finns inga kapitelindelningar i Dolores Claiborne, inga andningspauser. Det är bara en enda lång, malande berättelse. För att det måste vara så, för att det är så Dolores redogör för vad som hände. Som läsning är det fenomenalt, som lyssning för intensivt och jobbigt. Så när jag la ner ljudbokslyssnandet och tog mig an boken istället blev det något helt annat.

Tack och lov för det, Dolores Claiborne är ännu en av dessa riktigt bra King-skapelser. Den är ännu ett exempel på att han visst kan avsluta en berättelse och inte tvunget måste trassla in sig några meningslösa hundra sidor först. I Dolores Claiborne är det precis noll onödiga sidor. Det är befriande.

Jag gillar Dolores och Vera, de är den där typen av bitchiga, kantiga fruntimmer som jag lätt tar till mitt hjärta i bokform. Här är de också oerhört sorgliga. Och otursamma. Jag ägnar halva boken åt att längta till att Dolores ska göra det hon måste. Sen ägnar jag resten av boken åt att förstå vad det innebär att ha gjort något sådant. Stephen King skriver så snyggt om gränser man inte får passera, hur mycket man än tycker att det är befogat. Jag tror att alla hejar på Dolores och kan förstå att hon agerar som hon gör, men när det väl är gjort står hon ändå där ensam med att ha gjort det. 

Den här boken handlar om skuldkänslor och sorg, om fasansfulla beslut och mardrömmar. Den handlar om att tvingas in i situationer och sen tvingas ta ansvar för dem. Jag älskar att Dolores Claiborne är ett porträtt av två säregna kvinnor där alla män på sin höjd är bifigurer. 

Det finns mycket att tycka om med Dolores Claiborne, kvinnan såväl som romanen.

DOLORES CLAIBORNE
Författare: Stephen King
Förlag: Legenda (1993)
Översättare: Lennart Olofsson
Köp den t.ex. här eller här.

Krokas av Elin Olofsson

När jag lagt undan Krokas efter att ha läst klart, när jag tagit en långpromenad i solen för att låta den sjunka in, då inser jag lite förvånat att det är Elsa jag kommer minnas. Det är nog till och med hon som fick mig att ta den där promenaden.

Elin Olofsson är bra på mycket, men allra mest tycker jag ju om hennes sätt att beskriva landsbygden och dess kvinnor. De där kvinnorna som är lite knepiga och hårda och liksom vassa. Som rätt många av de kvinnor jag växt upp med, och (lite mer än jag vill erkänna) som jag. Som Gun-Britt i Gånglåt och Sigrid i debuten Då tänker jag på Sigrid. Här är det Elsa. Det går att förvillas att tro att Uli, tyskan som kommer till Krokom för att hitta sanningen (eller vad det nu egentligen är hon är ute efter), som är viktigast. Hon är en så sprudlande personlighet, med många synliga problem och en osläcklig lust till livet. Men det är Elsa och hennes beslut som dröjer sig kvar. Hon är en ordentlig människa som agerar utanför ramen, utifrån gammal hederlig, motvillig, medmänsklighet. Jag älskar civilkuraget som ligger i att inte riktigt veta varför man gör som man gör och ändå göra det för att man måste.

Bortom Elsa och Uli är jag också väldigt nyfiken på ganska många i Elin Olofssons Krokom, som Forsen, Tora och gubben Olsson till exempel. Jag hade gärna läst lite mer om dem, boken kunde ha varit längre, eller fler…

Det är alltid lite småjobbigt att läsa nytt av en favoritförfattare, hur håller man nere förväntningarna för att slippa bli besviken? Med Elin Olofsson har jag nog nu ändå lärt mig att jag kan släppa oron, hon levererar alltid. Jag känner mig trygg i hennes sällskap vilket alla mina Elsa-egenskaper applåderar. Vi lite knepiga och småvassa fruntimmer gillar sånt man kan lita på.

KROKAS
Författare: Elin Olofsson
Förlag: Wahlström & Widstrand (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

En enastående karriär av Martin Engberg

Fy sjutton vilken jobbig bok! Inte bara är huvudpersonen en sån där hemsk person som gör precis allt jag högljutt ber honom ge sjutton i, boken väcker en massa minnen också.

Huvudpersonen heter Jonas och när vi först möter honom sitter han i ett seminarierum på Humanisten (hem till humanistiska fakulteten på universitetet) i Göteborg och genomlider sitt slutseminarium. Det går åt skogen och sen går det mer och mer åt skogen därifrån. Det är misslyckat doktorandliv och extrajobb på biblioteket för hela slanten. Rätt många skopor känna igen för mig alltså.

För några år sen var jag ju faktiskt doktorand på Humanisten i Göteborg (tack och lov inte på litteraturvetenskapliga fakulteten som är Jonas hemvisst, då hade jag nog inte klarat att läsa). Vissa saker kan jag känna igen rakt av, jag har också suttit i seminarierum och känt mig misslyckad. Det avrättningslika mötet där vi diskuterade mitt avhandlingsmanus för sista gången var tack och lov inte offentligt, det bar mer formen av ett utvecklingssamtal där jag fick veta hur oduglig jag var, hade det gjorts inför publik hade jag nog också lagt mig rakt ner på golvet och vägrat resa mig, som Jonas gör. Jag har inte varit i närheten av det hemska handledarträsk som Jonas sitter fast i (långt därifrån, jag hade turen att begåvas med synnerligen kompetenta och stöttande handledare), men jag vet om andra som inte lyckats få någon form av uppmuntran och stöd från sina handledare. Jag kan nästan förstå Jonas reaktion på situationen (man är väldigt utlämnad till sin handledare som doktorand), men verkligen bara nästan. Jonas är över huvud taget en person man kan känna en smula förståelse för rätt ofta, men bara en smula och bara en stund, sen gör han något superdumt. Jonas är inte en person att tycka om.

Många minnen, och mycken tacksamhet över sånt jag inte känner igen drar den här boken fram. Och det är rolig, men småjobbig läsning. Småjobbig särskilt om man är som jag att man har svårt med den där sekundärskammen. Men det är välskrivet, rappt, detaljsäkert och intressant, särskilt under första halvan av boken, sen tappar den tyvärr lite av fart och styrsel. Jag vet inte hur någon som inte varit insyltad i det akademiska ställer sig, men jag tänker mig att det här är rätt allmänmänskliga grejer, lätta att föra över på andra arbetsplatser. Ni kan alla bära med er i läsningen att jag försäkrar att det kan vara lite såhär, kanske till och med mycket såhär, men samtidigt inte alls.

EN ENASTÅENDE KARRIÄR
Författare: Martin Engberg
Förlag: Norstedts (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Anna på Kulturkollo

Sommaren är död, länge leve hösten!

Sommarläsningshögar är alltid trevliga och mer eller mindre överambitiösa. Det här är min höstläsningshög. För visst är det väl ändå så att hösten är en ypperlig lästid?

Mitt George R. R. Martin-projekt symboliseras av första delen i serien, men jag tänker mig nog att läsa mer än så. Och så får det bli lite höstig Stephen King-läsning, Dolores Claiborne är påbörjad. 

Mycket nytt kommer det också förstås. Som en historisk true crime från Denise Mina som hunnit landa hos mig och ligger överst i högen, den är redan läst och recenserad här i onsdags. Höstens största längtbok är Elin Olofssons fjärde roman, Krokas som också ligger där. Och så blir det äntligen en fortsättning på Stephanie Tromlys Det är dags att inte freaka ut (Det är försent att vilja hoppa av)

Det finns en del som kommer men inte finns i min hög än också, som Margaret Atwoods (utöver nyutgåvan av Tjänarinnans berättelse förstås), Hjärtat stannar sist och Häxyngel. Om vi tittar på det engelskspråkiga så kommer Stephenie Perkins med nytt liksom Kristin Cashore. Cashores roman, Jane, unlimitedverkar riktigt lovande, jag kommer slänga mig över den om någon vecka när den finns här på riktigt. Och så är jag förstås nyfiken på John Greens Turtles all the way down.

Så läslivet behöver inte alls bli tråkigare för att sommaren lagt sig ner och dött, snarare tvärtom. Särskilt om hösten ska envisas med att vara såhär sjukt regnig…

Uppdatering: Boken längst ner är en av alla dessa varianter av Jane Austens Övertalning som jag läser – The one that got away av Melissa Pimentel.