Återvunnet från Kulturkollo: Hjältar och hjältemodiga martyrer

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar om Jessica och Gun-Britt…

Alla superhjältar är bedrövade, visst är de? Batman (det är inte ok att kalla honom Läderlappen längre va?) som kämpar med förlusten av föräldrarna, Spindelmannen och hans förvandling och utanförskap. Hulken… Och Jessica Jones som sitter på sitt kontor halva nätterna och dricker för att glömma. De är olyckliga och de är motvilliga. Deras inre moral tvingar dem att gå ut i den där beckmörka natten och göra skillnad, men de flesta av dem önskar att de slapp…

Själv har jag umgåtts med en helt annan sorts hjälte den senaste tiden. Jag har förvisso sett såväl Jessica Jones som Shadowhunters: Mortal instruments där det fajtas mot ondska och krafter till synes starkare än huvudkämparna Jessica och Clary men den hjälte som fastnat hos mig på riktigt heter Gun-Britt.

Elin Olofsson berättar i sin senaste roman Gånglåt om flera generationer kvinnor, om Sonja/Salida som återvänder för att skriva en bok om sin framgångsrika karriär, om Jenny som återvänder för att bestämma sig och så Gun-Britt som finns där för att hon blev kvar eller kanske för att hon bestämde att det var hennes plats. Och Gun-Britt slår inte ner några mörkermän, hon bekämpar ingen ondska, hon slåss knappt ens mot sina egna demoner. Men hon offrar sig. Kanske inte ens motvilligt. Hon martyriserar sig och blir den hon förväntar sig att hon ska bli, den hon tror att alla förväntar sig att hon ska vara. Sin mamma. Sin mormor. Generation av generation före henne. Hon inordnar sig. Bakar. Kokar kaffe och är ren rakt igenom. Och bara skit får hon. När systern kallar henne tråkig, när de säger att hon aldrig levat… Gun-Britt är kanske ingen superhjälte, men i sin egen värld är hon ändå så nära man kan komma. För att hon offrade sig, för att hon städar efter dem alla. För att hon tog olyckan, stängde in den, transformerade den till ilska och lät den bli drivkraften till stordåd och superhjältekrafter. I det lilla.

Gun-Britt är en sån där hjälte, i sitt eget och andras (även om de aldrig skulle erkänna det), liv som aldrig får något ordentligt tack. Som Maj i Kristina Sandbergs böcker. Som Per Anders Fogelströms Emelie. Som många kvinnor (ja, jag kommer inte på några män som tagit den rollen vare sig i fiktion eller verklighet) som på ett sätt gett upp sig själva, på ett sätt förverkligat sig själva på vis som är så svåra att förstå. Och självklara.

Och när jag tänker på Gun-Britt så tänker jag på Jessica Jones och så funderar jag på vilken skillnaden är mellan dem. Och så tänker jag lite över vem av dem som egentligen är lyckligast. Jag vet inte. Men det finns en koppling där vilket jag finner väldigt fint, och ganska sorgligt.

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här.

Bild: Alias, Jessica Jones, Marvel comics

Åtta procent av ingenting av Etgar Keret

Vad säger man? Jag gillade ju Etgar Kerets De sju goda åren väldigt mycket och det här är mer av samma, men ändå långt ifrån. Det kortfattade och precisa är sig likt, men här handlar det om fiktion där det i den senaste boken (som jag läste först) rör sig kring någon sorts verklighet.

Jag älskar Etgar Kerets skärpa, han är så vass och ibland till och med elak samtidigt som han aldrig väjer för det känslomässiga och varma heller. Jag tycker väldigt bra om väldigt många av novellerna i Åtta procent av ingenting, flera absurda vändningar och djupa känslor kommer jag bära med mig. Litegrann lider samlingen av att vara en samling av lite för många och korta berättelser, men det är det värt för att vaska fram guldkornen.

ÅTTA PROCENT AV INGENTING
Författare: Etgar Keret
Förlag: Bastion (2008)
Översättare: Kristian Wikström
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: och dagarna går

Rött stoft av Ann Cleeves

Det är troligen så att det inte riktigt blir sommar om man inte utsätter sig för åtminstone en mordutredning på en gudsförgäten och blåsig del (finns det ens andra delar?) av Shetlandsöarna. Jag känner i alla fall att det är dumt att chansa…

Rött stoft är Ann Cleeves tredje bok om Jimmy Perez, den näst sista i första Shetlandstrilogin. Jag tycker att böckerna blir bättre och bättre ju längre tiden går. Det som kändes lite outvecklat i seriens första del har nu fallit på plats. Jag gillar att hänga med Jimmy, jag älskar hans tystnader och jag är väldigt svag för hur han samtidigt är en sån där mästerdetektiv och så oerhört mänsklig.

Mest av allt är Rött stoft och dess föregångare berättelser om ett landskap och en natur som gör saker med människorna som bebor den. Jag är så svag för det som skrämmer mig samtidigt som det lockar. Att sitta isolerad i en stuga på en liten Shetlandsö skulle vara något av det värsta som skulle kunna hända mig, och ändå händer det att jag längtar dit. Särskilt när jag umgåtts med Jimmy Perez och löst mord märkligt nog. Det är en del av sommarritualen helt enkelt.

RÖTT STOFT
Författare: Ann Cleeves
Förlag: Albert Bonniers förlag(2009)
Översättare: Jan Järnebrand, originaltitel: Red bones
Tredje delen i den första Shetlandskvartetten. Tidigare delar: Svart som natten, Vita nätter
Köp den t.ex. här eller här.

Återvunnet från Kulturkollo: Att läsa paralleller och utveckling

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar om två litterära giganter som hör ihop.

Chimamanda Ngozi Adichie växte upp i det hus där Chinua Achebe en gång bodde. Det är lite spektakulärt faktiskt, en av de i nutiden och framtiden största och en av de i dåtiden, nutiden och framtiden största – på samma plats.

Att läsa Allt går sönder av Chinua Achebe är en stor upplevelse. Att få gå in i ett historiskt skeende och ges verktygen att förstå det. Att se hur kolonialmaktens kristnande krockade med de urgamla sedvänjorna och vad det kom att betyda.

Att sedan läsa Chimamanda Ngozi Adichies debutroman Lila hibiskus ger ännu en stor läsupplevelse men förhöjer också den tidigare. Inte bara återanvänds myten om och parallellen med sköldpaddan som lyfts till himlen med lånta fjädrar och sen störtar till marken. Här finns också de patriarkala strukturerna väl beskrivna tillsammans med det kvardröjande arvet från kolonialismen och de inre stridigheter som skakat Nigeria sedan Allt går sönders 1800-tal till Lila hibiskus nutid.

Jag tycker att parallellerna mellan de två böckerna är intressanta, men jag tycker att utvecklingen är ännu mer spännande. Hur allt går igen men i ny tappning. Föraktet mot den gamla andligheten som nu inte bara uttrycks av vita kolonialherrar och missionärer utan främst av djupt kristna igboer, i Lila Hibiskus främst kanaliserat genom pappan. Den patriarkala strukturen där manligt och kvinnligt behövs men till helt olika saker. Där det i Allt går sönder blir tydligt hur hela samhället skiftar när jämvikten glöms bort har kvinnans roll helt tryckts undan i Lila hibiskus, i alla fall i Kambilis hem där pappan tillbes som gud och där kvinnor och barn inte bara lyder utan hittar bortförklaringar till faderns våldsamma beteende.

I Allt går sönder berättas (nästan) hela berättelsen med Okonkwo i förgrunden. Det handlar om hans strävanden att göra rätsida på allt det nya som sker runtomkring honom. I Lila hibiskus är det tonårsflickan Kambili som försöker förstå och förhålla sig till en förändring som redan skett. Till konsekvenserna av det som en gång skedde med Okonkwo.

Som läsare är det en ynnest att få läsa två så storartade författare när man gärna vill förstå vad som hänt och vilken betydelse det har för det som händer nu. Lila hibiskus är mycket tydligt ett försök att berätta vidare på Allt går sönder. Det är absolut ingen kopia utan snarare ett fint sätt att föra stafettpinnen och historien vidare. Det är en sorts fan-fiction när det är som allra bäst. Och visst känns det som att det där huset har lite med det att göra. Det finns nog något skrivmagiskt i det där huset i Nsukka…

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här.

Ædnan av Linnea Axelsson

På Ædnans 555e sida står att läsa:

Vad tror du att de
fick lära sig om
samer i skolan

Och svaret är ingenting. Absolut ingenting lärde jag mig om denna del av vårt lands historia i skolan. Lite har jag lärt sen dess, men fortfarande kan jag oförsvarligt lite.

Ædnan ger mig något jag aldrig varit i närheten av, en känsla. För historien som skapar människosläkten. Jag lär om samernas historia av förflyttningar, fördrivanden och utsatthet förstås, det är ju de människorna jag får känna in i hjärtat. Men kanske ännu viktigare så känner jag svenskskulden som vilar tung över majoritetssamhället som tog sig rätten att ta sig rätten.

Men Ædnan är något ännu mer. Det är en förunderligt fin bok. Min bästa på mycket länge. Den kommer dröja sig kvar i många år. För all den förståelse jag fått, men främst för sorgen. Hela boken andas en sån sorg, naturligtvis en sorg som grundar sig i övergreppen mot samerna, men också en sorg som står bortom det, som rör det mänskliga. Sorgen som är livet.

Ædnan är en enastående läsupplevelse.

ÆDNAN
Författare: Linnea Axelsson
Förlag: Albert Bonniers förlag(2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Återvunnet från Kulturkollo: Några ord om dialekt

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar om dialekter och att göra sig hemmastadd i språket.

Dialekt är verkligen ett kapitel för sig. Den är enastående, uteslutande, inneslutande, skrämmande, och ,har jag lärt mig, livsnödvändig för att skapa sitt själv.

Jag har växt upp i en bygd och en släkt där dialekten är viktig. Den är vilka vi är, den är inte densamma som grannbyns och den är en markör för tillhörighet (och gränsdragning). Jag ska inte säga att jag tänkte särskilt mycket kring det när jag växte upp. Jag pratade mitt rätt grova mål och jag blev förstådd. Sen flyttade jag utom och skulle plugga på högskolan. Det var en chock.

Ingen begrep vad jag sa och jag fick lägga om till en sorts rikssvenska som aldrig kändes bekväm. Det var över 15 år sen och ända sen dess har jag kämpat för att hitta mitt själv i språket. Nu är jag tillbaka i Värmland igen men kan fortfarande bara prata min ursprungliga dialekt med min ursprungsfamilj, allt annat känns konstigt. Och det är någon sorts kapitulation som jag stör mig på. Att jag inte klarar av att vara mig själv fullt ut. Jag jobbar på det. Samtidigt som jag nu bott på så många platser att dialekten som är jag inte längre kan se ut som den gjorde.

Dialekt har alltså länge varit lite känsligt för mig. Och när det kommer till fiktion är det egentligen ännu värre. Att höra folk prata värmländska på tv eller film kan vara smärtsamt på gränsen till att klockorna stannar. Tänk Ulf Malmros. Smala Sussie och Bröllopsfotografen är säkert bra, men jag klarar inte riktigt av den där språkliga aspekten och kan aldrig njuta ostört. Det allra, allra värsta, men samtidigt också något av det mest spännande var förstås när Fredrik Lindström besökte mina trakter (nästan i alla fall) med sina Svenska dialektmysterier. Se på egen risk om du är dialektalt känslig men språkligt intresserad värmlänning.

Sen har vi dialekt i romaner och det är verkligen ett kapitel för sig. Jag är så galet kluven. Ofta störs jag av det dialektala eftersom jag måste översätta i huvudet, talspråk är inte skriftspråk helt automatiskt. Men sen kommer jag att tänka på Sara Lidmans Tjärdalen som gick hur bra som helst att läsa och där jag älskade den där extra dimensionen dialekten gav. Eller Gustaf Frödings ordlekar… Kanske är det så att när det görs motiverat och bra så adderar det till upplevelsen, men det är också förtvivlat svårt att få till det. Jag är fortsatt kluven.

Jag avslutar hela den här utläggningen med en fantastisk illustration av den dialektala språkförbistringen från Gustav Fröding. Det är värmländska, inte min dialektvariant, men nog så nära.

Å gubevars för dumt fôlk!
Att en annan, sôm ingen lärdom har, int allti ä sôm en ska, d’ä inga unner, men når di, sôm ska va för mer, int ä klar i bokstaveringskônsta en gang, d’ä lett.
Te äxämpel dä va en söndasmôra, sôm ja geck å spanklér på landsvägen. Da kommer dä en harrkär gånass mä glasyger för yga, å smal å vesen va’n, tocken sôm tocker ä.
”Gudagen, min goda man”, sa’n. ”Vet han, vart ja ska gå för te komma te prästgårn”, töckte’n.
”Håja, nock vet ja dä”, sa ja. ”D’ä inga kônst te komm dit. Når han ha gått ett litt stöck länger, kommer han te en väg te vänster, men den ska’n int gå, utta bar fortsätt, tess han kommer te näst vägskel, där dä tar å te höger, där ska’n gå.”
”Mä se”, sa harrkärsillänne å såg fundersam ut, änna sôm dä int skull var klar grejer. ”Mä se, inte te vänster, men te höger. Nå vidare da.”
”Jo, når’n da ha gått ett stöck te, så kommer’n te e å, å i åa ä e ö.”
”Vasa”, sa’n.
”Å i åa ä e ö”, sa ja.
”Men va i all ti ä dä ni säjer, a, o?” sa’n.
”D’ä e å, vett ja”, skrek ja, för ja ble rasen, ”å i åa ä e ö, hörer han lite, d’ä e å, å i åa ä e ö.”
”A, o, ö”, sa’n, å dämme geck’en.
Jo, den va nôe te dum den.
Dumt fôlk ur Gustaf Frödings Räggler å paschaser

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här. Missa inte heller våra sommartips som publiceras, ett per dag, under hela sommaren.

En dag i Ivan Denisovitjs liv av Alexander Solsjenitsyn

Om man vill ödmjuka sig lite, sätta allt i ett nytt ljus och inse hur bra man också har det är En dag i Ivan Denisovitjs liv en förträfflig bok. Det blir aldrig så illa som i ett sovjetiskt arbetsläger på 1950-talet.

En förträfflig bok är det också på andra sätt. Jag tycker till exempel väldigt mycket om tonen, den som gör berättelsen uthärdlig och till och med nöjsam att lyssna på. Det finns en humor eller i uppgivenhet grundad förnöjsamhet som gör att lägerlivet betraktas inifrån, men ändå med distans, det är nog det som gör att jag känner med Ivan/Sjuchov så mycket. Han tänker som jag känner att jag kunde ha tänkt.

Eftersom jag tycker så väldigt mycket om det här tänker jag mig att snart läsa mer av Alexander Solsjenitsyn. Min plan är att gå vidare till Cancerkliniken.

EN DAG I IVAN DENISOVITJS LIV
Författare: Alexander Solsjenitsyn
Förlag: Viatone (2017)
Inläsare: Gert Lundstedt

En sommar i Brighton av Lucy Diamond

Jag vet inte om det blir så mycket somrigare än såhär. Kärlek med förvecklingar, ny och gammal vänskap, hinder och olika försök att förverkliga sig själv. Och allt inramat av ett rätt mysigt hus med gemytlig grannsämja. Jo, jag gillar En sommar i Brighton.

Jag gillar Charlotte, Georgie och Rosa, men allra, allra mest gillar jag nog Margot som bor högst upp i huset och snabbt blir allas (och lite min) livsförebild. En sån där dam som med ålderns rätt skiter i allt oviktigt och satsar järnet på att leva varje sekund som hon vill ha det. Jag känner hur det genomsyrar hela berättelsen och det är en av sakerna jag gillar mest. Det och svärtan och smärtan som det finns rätt gott om.

En sommar i Brighton är bra avkoppling, och lite mer än en sån där fluffbok som passerar obemärkt förbi. Den är för allt i världen inte oförglömlig, men det begär jag inte av såna här böcker, däremot är den lite mer tänkvärd än jag förväntade mig. Ett gott sällskap en ledig dag.

EN SOMMAR I BRIGHTON
Författare: Lucy Diamond
Förlag: Printz publishing(2018)
Översättare: Ann Margret Forsström, originaltitel: The house of new beginnings
Köp den t.ex. här eller här.

Förbannelsen av A Yi

En försvunnen höna, en grannfru man tycker sådär lagom illa om och en illa övertänkt förbannelse. Det är huvudingredienserna i den här novellsoppan. Det är en ganska förfärlig anrättning, förvånansvärt välsmakande (för att innehålla så mycket elände på så få sidor) och lite tänkvärd.

Som så ofta med noveller känner jag att jag skulle vilja ha mer. Det här lilla utsnittet ur en vardag är intressant nog, men jag vill veta mer om de här grannfruarna. Varför bråkar de så förtvivlat och visst finns det väl något annat, väldigt fint, där också?

FÖRBANNELSEN
Författare: A Yi
Förlag: Chin lit (2017)
Översättare: Adam Sarac, originaltitel: Yangcunde Yize Zuzhou
Serie, Tidigare delar: titel
Köp den t.ex. här eller här.

Ur av Agnes Lidbeck

Nu har jag läst allt som Agnes Lidbeck skrivit. Vi är inte så lika, jag tror inte att vi skulle gilla varandra, men flera av hennes berättelser, karaktärer och ord har dragit tag i mig som få andra lyckats göra.

En av de där olikheterna (som inte är grunden till att vi inte skulle vara kompatibla, men som förklarar en del) är naturen och det får jag klart för mig i och med diktsamlingen Ur. Där är skogen skrämmande, men havet välbekant och tryggt. För mig är det helt tvärtom. Skogen är min trygghet och all min trygghet har egentligen med den att göra. Det är så oerhört fascinerande eftersom Agnes Lidbecks Förlåten väckte så många sårkänslor som fick mig att fulgråta utan slut eftersom han (eller i alla fall en av dem) som lärde mig att handskas med skogen är borta nu (och han är fortfarande borta och död varje morgon jag vaknar). Idag skulle morfar ha fyllt år. Det är en magisk dag. Den dag då vi alla träffades och umgicks och trivdes, alltid i solsken. I år är det inte så (men av ren envishet tänker jag fira alla dem jag förlorat under året, just idag. Jag ska fira morfar, mormor och farmor, fira deras liv). Ur handlar en del om sorg, jag kan relatera till den mer än jag skulle önska.

Ur handlar också om föräldraskap och barndom, den egna och barnens, hur de liksom vävs ihop. Det är fint, men samtidigt sorgligt. Precis så som jag tycker att livet är för det allra mesta. Det är fint, men sorgligt. Där möts vi Agnes Lidbeck och jag.

UR
Författare: Agnes Lidbeck
Förlag: Ellerströms(2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Bilden har ingenting med boken att göra, det är min favoritblomma från mina och morfars midsommarblomplockningsutflykter.
Min favoritpassage ur Ur (s. 16) får bli den för alltid försena presenten för i år:

Kunskapen om skogen ärvs med fötterna som stannar upp
och med knäna som faller mot mossan
den ärvs med fingrarna in under mattan av barr
med läpparna mot stammen och bladen mot handryggen

Beckomberga: Ode till min familj av Sara Stridsberg

Sara Stridsberg är en av mina favoritförfattare. Jag älskade Drömfakulteten (även om jag inte begrep hälften av den och den var väldigt jobbig) och jag älskade Darling river. Det gör det så svårt att beskriva vad jag känner inför Beckomberga: ode till min familj. Jag jätteälskar den?

Det som är så bra med Beckomberga är nog allt. Miljön är så fint beskriven, så längtande och vemodigt. Jackie och Jimmy darling, Sabina och alla andra. Jag känner dem i kroppen, även de som bara får några sidor och meningar, som Jackies mamma och Vita. Deras vikt för helheten framgår ändå med all önskvärd tydlighet.

I dagar som dessa liksom alltid och hela tiden är det viktigt att det finns bra skildringar av vad depression, psykisk sjukdom och självmord är och gör. Beckomberga är en tung bok, men samtidigt också en bok om saker som är som de är. Det finns lyckostråk och skönhet också i det mörkaste. Kanske just särskilt där.

BECKOMBERGA: ODE TILL MIN FAMILJ
Författare: Sara Stridsberg
Förlag: Albert Bonniers förlag(2014)
Köp den t.ex. här eller här.

Sommar på den lilla ön i havet av Jenny Colgan

Jodå, jag gillar det här. Lättsmält, men inte lättsamt. Lagom svärtad hemkomst och kärleksförvecklingar. Jag har känslan att det är så hos Jenny Colgan att den romantiska kärleken står litegrann i bakgrunden för det andra, så är det också här. Familjen kommer först och i det här fallet är det sorgen efter en mamma och hustru som inte längre finns där. Men det är också outtalad kärlek och oförrätter som fått ligga och gro alldeles för länge.

Jag tycker mycket om Flora, jag kan känna igen mig lite i henne och absolut i hennes känsla av att inte höra hemma vare sig i originalhemmat eller i det nya. Hon känner sig som en främmande fågel i så stor utsträckning att hon överför den känslan på alla runtomkring. Det fina med såna här böcker är att man vet från början att det ska sluta lyckligt. Här sitter jag genom hela boken och myser över att det kommer att ordna sig för Flora till slut.

Och nu vill jag också flytta till en avlägsen, oländig, trubbig skotsk ö.

SOMMAR PÅ DEN LILLA ÖN I HAVET
Författare: Jenny Colgan
Förlag: Massolit förlag (2018)
Översättare: Birgitta Karlström, originaltitel: The summer seaside hotel
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: och dagarna går…, Johannas deckarhörna, Västmanländskans bokblogg

Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren och Jesper Waldersten

Bröderna Lejonhjärta var min första, det var den där boken som ledde mig in på mörkrets stigar, irrade bort mig i skogen och fick mig att aldrig längta mig tillbaka till ljuset. Efter att ha läst Bröderna Lejonhjärta arton miljoner gånger under barndom och tonårsår fanns det inget annat än att fortsätta utforska det litterära mörkret, så som jag gör än idag.

Den senaste nyutgåvan av Bröderna Lejonhjärta är illustrerad av konstnären Jesper Waldersten. Ursprungligen togs illustrationerna fram arbetet med att hitta ett bildspråk för Tomas Alfredssons planerade (och uppskjutna) filmatisering av boken. Jag kan säga två saker om det. Det första är att jag hoppas så innerligt att filmen blir av, det andra är att jag började gråta av någon känsla som var märkligt lik lycka när jag bläddrade mig fram bland text och illustrationer i boken. Det är en magisk känsla när någon har läst en bok som man själv gjort och denne någon också har förmågan att uttrycka sig i en annan konstform.

Jesper Walderstens bilder är avskalade, kolsvarta och deprimerande. De väjer inte för det svåra bara för att detta är en barnbok och de bjuder in till fantasi och vidare tankar. Ingenstans är dörren stängd för den egna fantasin och det är ju det som gör en riktigt fin historia, oavsett om den är utformad i ord eller bild, eller både ock.

BRÖDERNA LEJONHJÄRTA
Författare: Astrid Lindgren
Illustratör: Jesper Waldersten
Rabén & Sjögren(2018)
Köp den t.ex. här eller här.

We come apart av Sarah Crossan och Brian Conaghan

När jag läst Sarah Crossans Vi är en ville jag genast ha mer av henne, därför har jag nu läst We come apart som hon skrivit tillsammans med Brian Conaghan.

We come apart handlar om Tess som åker fast för snatteri och tvingas göra en sorts samhällstjänst för att slippa hamna i polisens register. På samlingarna träffar hon Nicu, en kille som kommit med sin familj från Rumänien för att tjäna ihop pengar till en väldigt viktig, men skrämmande sak.

Jag gillar We come apart, men inte lika mycket som jag gillade Vi är en. Jag känner aldrig att jag kommer Jess eller Nicu riktigt nära, kanske för att författarna är två och karaktärerna är rätt olika varandra. Sen tycker jag också att det blir lite mycket med Jess fasansfulla hemförhållanden, trakasserierna Nicu utsätts för i skolan, pressen på honom hemifrån och så slutligen det som händer när allt faller sönder. Det är så många berättelser i en, jag känner mig splittrad.

Men som sagt, jag gillar också, om än inte på tokälskets gräns. Jag vill fortsätta läsa mig igenom Sarah Crossans värld en bok i taget.

WE COME APART
Författare: Sarah Crossan & Brian Conaghan
Bloomsbury (2017)
Köp boken till exempel här eller här.

Sanning med modifikation av Sara Lövestam

Det finns så många deckare i världen och Sverige. Allt är verkligen inte bra och det gäller att navigera effektivt. Jag tycker om några enskilda författare, som Tana French till exempel. På svenska gillar jag Ninni Schulman (främst för att hon gör allt så bekant med sin Hagfors-miljö) och Anna Lihammer. Och nu har jag en ny favorit, som står sig gott också i konkurrens med de allra bästa. Sara Lövestams första bok om Kouplan är lite av en uppenbarelse.

Jag gillar allt med Sanning med modifikation. Jag gillar Kouplan som lever gömd i ständig rädsla för att bli utvisad men som ändå försörjer sig som privatdetektiv. Jag gillar Pernilla vars dotter försvunnit, Pernilla som döljer något stort. Jag gillar hur upplösningen blir och vägen dit. De korta kapitlen som driver på men ändå alltid ger utrymme för det eftertänksamma.

Jag kommer ägna sommaren åt att läsa allt om Kouplan tror jag, jag vill i alla fall veta hur det går för honom. Och jag vill läsa mer av Sara Lövestam.

SANNING MED MODIFIKATION
Författare: Sara Lövestam
Förlag: Piratförlaget (2015)
Köp boken till exempel här eller här.
Andra som har skrivit om boken Eli läser och skriver, Feministbiblioteket, Stories from the city

Obsidio av Amie Kaufman & Jay Kristoff

Hur underbart är det inte med serieavslutningar som håller vad de lovat? Att läsa Obsidio är en fröjd, precis som jag, efter Illuminae och Gemina, visste att det skulle vara. Alla som jag tycker så mycket om är med (eller nåja, alla som inte har dött i de föregående böckerna), och det är spännande från början till slut. Det där berättarsättet (med lappar, urklipp, videoinspelningar och samtal) möjliggör att spänningen kan upprätthållas utan att det blir tjatigt eller långsamt och så får det mig inte att tröttna eftersom jag hela tiden flyttas runt mellan olika platser.

Det jag tycker är allra mest fascinerande fortfarande är AIDAN och dess ”sökande”. Mer än så säger jag inte eftersom jag inte vill spoila handlingen för de som kommer efter mig. Tro mig bara när jag säger att ni måste läsa det här. Illuminae files-böckerna är troligen det allra bästa jag läst i sin genre, kanske i någon genre. Jag älskar det!

OBSIDIO
Författare: Amie Kaufman & Jay Kristoff
Förlag: Alfred A. Knopf (2018)
Illuminae files #3. Tidigare delar: IlluminaeGemina
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser, Oarya

Every heart a doorway av Seanan McGuire

Every heart a doorway är en säregen bok om en skola där barn och unga samlas efter att ha kommit tillbaka från världar vi inte visste fanns. De har gått genom dörrar, ramlat ner i kaninhål och de har sett enhörningar, världar av regnbågar och stilla salar i underjorden, de har känt sig hemma. Och de vill tillbaka.

I centrum står Nancy som kommer ny till skolan, bara några månader efter att hon återvänt från sin värld tillbaka till vår som en annan flicka än den föräldrarna minns och längtar.

Every heart a doorway är en berättelse om hopp, längtan och sorg, om att passa in, höra till, lyssna till sin inre röst och om hur svårt det kan vara att få vara sitt sanna jag i den här världen. Precis som Nancy drömmer alla barnen på skolan om att få komma hem till sina världar, om att få vara sig själva fullt ut, hur märkligt det än må verka för utomstående. Every heart a doorway är en liten pärla bland böcker, möjligen liten och oansenlig, men magisk, eterisk och härligt morbid. Omistlig helt enkelt, i alla fall för oss som gillar smått märklig fantastik.

EVERY HEART A DOORWAY
Författare: Seanan McGuire
Förlag: Tor (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Första delen i en serie böcker.
Andra som skrivit om boken: Nilmas bokhylla

Framtidens arab 3 av Riad Sattouf

Jag läser vidare om Riad. I tredje boken sätter mamman äntligen ner foten, jag låter det vara osagt om det blir som hon vill, men hon ryter ifrån i alla fall.

Det som är jobbigt med de här böckerna är att bara få se på, att det går så långsamt och att det troligen inte finns något uppror att förvänta sig. Det är en djupt anitisemitisk miljö Riad befinner sig i när han lever i ett muslimskt sammanhang, men det är också i den franska kontexten, hemma hos mormor, väldigt rasistiskt även om det är mer framviskat där. Det finns så mycket skit överallt och det är ju sorgligt nog så det var och så det är. Det känns som en verklig kulturgärning att så som Riad Sattouf få syn på och förmedla just det. Att låta oss betrakta utan att ge oss revolutionen. Den får vi nog skapa själva…

FRAMTIDENS ARAB 3. EN BARNDOM I MELLANÖSTERN (1985-1987)
Författare: Riad Sattouf
Förlag: Cobolt (2016)
Översättare: Björn Wahlberg, originaltitel: L’arabe du futur 3
Del 3 i en serie. Del 1 och 2 finns omskrivna här.
Köp den t.ex. här eller här.

The bookshop on the corner av Jenny Colgan

Jodå så atte nu vill jag också flytta till skotska högländerna och sälja böcker ur en van. Inga konstigheter alls.

Jag har läst en bok av Jenny Colgan tidigare, Jul i det lilla bageriet på strandpromenaden, och den var ok, men lite led väl min upplevelse av att jag inte läst de tidigare delarna. När jag nu gav mig på The bookshop on the corner hade jag inga högt ställda förväntningar. Jag trodde att jag skulle få lite avkoppling från världens och läsningens elände. Det fick jag, och lite utöver det faktiskt.

Jag tycker väldigt mycket om Nina, hennes kärlek till böcker, och hennes mod. Gud vad modig hon är! Och jag gillar hennes bästa kompis, folket i den skotska byn, den skotska byn, lammen, hunden, grumpiga bonden som hyr ut bostaden, alla gillar jag. Det är så jäkla mysigt, också när det är kallt och ruggigt och blåsigt. Det är hjärtevärmande. Jag brukar inte nödvändigtvis gilla det som är hjärtevärmande, men det här gillar jag, rätt mycket faktiskt.

THE BOOKSHOP ON THE CORNER
Författare: Jenny Colgan
Förlag: William Morrow company (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

 

Förlåten av Agnes Lidbeck

Jag kan inte skriva om Agnes Lidbeck Förlåten utan att bli lite personlig. För att den så väldigt oväntat slet hjärtat ur kroppen på mig.

Maria och Ellen förlorar sin pappa, plötsligt. De återvänder till sommarön för att gå igenom och sen sälja huset.

Min morfar gick plötsligt bort i slutet av mars och precis som Maria känner i relation till pappan och huset som ska bort känner jag för min morfar och hans hus som ska bort. Det är förstås mycket som lassas ihop och tas ut i denna slutgiltiga sorg. Jag har förlorat mina tre kvarvarande far- och morföräldrar inom loppet av åtta månader. Jag har ofta känt att hela min barndom, där de spelade viktiga roller, varit på väg att suddas ut (inte minst sedan mitt minne fick sig en rejäl törn av utmattningen). Nu med morfars död blev det också barndomens död på ett sätt. 

Och det här med sommaren… Precis som Maria och Ellen tänker somrar när de tänker det där huset och pappan så tänker jag alltid på sommaren när jag tänker på morfar (och när jag tänker på sommaren tänker jag på morfar). Det gör den här försommaren särskilt svår, aldrig har en maj varit vackrare, och aldrig har det varit svårare att bära… 

Det är det första. Faderns död. Maria och Ellen. Huset. Sen rör vi oss en liten bit in i berättelsen och upptäcker att det här inte alls handlar om pappan och sorgen, det handlar om den obegripliga sorgen efter en storebror.

Ellen och Maria når aldrig någonsin varandra, allt som sägs och tänks och görs tolkas och vantolkas in absurdum. Det är galet sorgligt. De älskar varandra, bär samma minnen och befinner sig ändå så oerhört långt ifrån varandra. Och Dag, Marias Dag, som bara är fem år finns mitt emellan. Det är så smärtsamt hemskt alltihop. Och så väldigt välskrivet om sånt som trasar sönder oss och våra relationer. Ibland är det att något traumatiskt händer, men allt som oftast är det kanske tiden. Tiden är värre, för den kan man inte vidta åtgärder mot.

Jag älskar Agnes Lidbecks sätt att se och berätta, säkert för att jag känner igen så mycket. Det är återigen den där tystnaden som jag är så familjär med, som är jag, men samtidigt något jag räds. Jag tyckte mycket om Finna sig, men Förlåten är ännu bättre. Kanske för att den träffade mig ännu mer i hjärtat, för igenkänningen och för döden förstås, huset, sorgens stumhet.

FÖRLÅTEN
Författare: Agnes Lidbeck
Förlag: Norstedts (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: och dagarna gårJust nu just här