Gemina av Amie Kaufman och Jay Kristoff

Dags för ännu en otillräcklig recension. Vad kan jag liksom skriva för att på riktigt förmedla storheten i den här boken? ”Gemina är en bra bok hörru” ”Läs den!” Det räcker inte va?

Redan första boken i serien, Illuminae, var så bra att tiden på något sätt stannade. Det var en sån där bok jag längtade hem till när jag var på jobbet eller gjorde annat viktigt typ föräldraskapskopplat grejs. Det var en bok jag ville häva i mig, och spara på. En sån där bok man sällan stöter på men sen aldrig riktigt glömmer upplevelsen av efteråt. Gemina är ännu bättre, den är allt det där och lite till.

Jag gillade Kady i förra boken väldigt, väldigt mycket. Här är jag totalt förälskad i såväl Hanna som Nik och Ella. De är ljuvligt kick ass-smarta och oövervinnliga. Eller just det är de ju inte, det är förstås chockartat att upptäcka.

Om prick en månad kommer tredje och sista delen i Illuminae files-serien. Jag har inte kollat upp vad den handlar om för jag vill få fundera lite till. Jag längtar otåligt samtidigt som jag inte vill att boken ska komma, jag slänga mig över den och sen är det över. Jag vill fortsätt för evigt, kan vi inte fixa det, eller i alla fall en Isfolket-lång serie på 47 delar? De är väl det minsta man kan begära?

GEMINA
Författare: Amie Kaufman & Jay Kristoff
Förlag: Knopf, Borzoi books (2016)
Del 2 i serien The Illuminae files. Del 1: Illuminae
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser, Old adult reads young adult

Norra latin av Sara Bergmark Elfgren

Räcker det om jag skriver att Norra latin är himla bra? Behöver jag utveckla eller har ni redan läst allihop? Ok då, lite ansvar får jag väl ta för det här bokbloggandet.

Allt är bra med Norra latin. Grundhistorien (Tamar och Clea följer sina drömmar och börjar på teaterlinje på Norra latin) är relaterbar och känns som på riktigt (= inte okomplicerad), magin (det finns en berättelse om en pojke som gjorde något fasansfullt och sen försvann, fast kanske inte helt) och det realistiska (Tamars utanförskap, Cleas krångel med sin skithög till kille, plugg, vänner, vardag) – allt är bra. Språket också och inläsningen (jag började läsa boken men övergick till ljudbok när jag tappade läsorken).

Jag längtar efter fortsättningen som ska komma, inte för att jag är supersugen på gåtorna och magin (jag tror att den berättelsen måste bli lite annorlunda), men jag hoppas på att få lära känna fler av Sara Bergmark Elfgrens människor, jag älskar att hänga med dem!

NORRA LATIN
Författare: Sara Bergmark Elfgren
Förlag: Rabén & Sjögren (2017)
Inläsare: Nina Zanjani
Första delen i en planerad trilogi
Köp den t.ex. här eller här.
Läs gärna vår bokkonferens om Norra latin på Kulturkollo

I have the right to destroy myself av Young-Ha Kim

Idag skriver jag om sydkoreanska I have the right to destroy myself på Kulturkollo. Jag tycker inte särskilt mycket om den, precis hur lite, eller egentligen hur komplicerad min upplevelse av den är, kan du läsa här. Ett smakprov:

Det finns något Austerskt och något Murakamiskt över det här. Det mystiska, smygande, vindlande, det absurda och vardagsmagiska. Det är fascinerande och jag vet inte alls om jag tycker om det eller inte.

Och på tal om Murakamiskt… Jag har oerhört svårt för kvinnosynen i I have the right to destroy myself. Att det bara är kvinnor som tar hjälp av den mystiske halvguden ska nog vara ett utslag för att de är starkare och männen sitter för djupt fast i sina eländiga deppliv. Men det blir något annat, särskilt som alla jag-personer här är män, alla kvinnor ses ur manligt perspektiv. Kvinnorna blir lite mystiska och ouppnåeliga. Så där piedestalplacerade som jag har så svårt för. Och sexualiserade. Detta sammantaget med att jag tycker att boken tar alldeles för lätt på självmordstemat och depressionens verkningar gör att jag känner mig ganska äcklad efter att ha läst ut. Något av det smutsiga från Seouls bakgator har fastnat på mig.

Hela texten hittar du alltså här.

I HAVE THE RIGHT TO DESTROY MYSELF
Författare: Young-Ha Kim
Förlag: Harcourt books (2007)
Översättare: Chi-Young Kim
Köp den t.ex. här eller här.

Hönan som drömde om att flyga av Sun-Mi Hwang

Hönan som drömde om att flyga är en tunn liten sak. Och allra först när jag läste tyckte jag nog att den var lite tunn i berättelsen också, jag lät den där naiva hönan irritera mig, jag tog henne inte till mitt hjärta. Men sen, efter en stund när jag lärt känna henne, när jag såg vad det var hon gjorde – levde sina drömmar och lät bli att ta skit – då nästlade hon sig in i värmen. Och hon berörde mig, djupt. 

En sak som jag tycker särskilt mycket om är hur boken och hönan aldrig väjer för de där småttiga sakerna. Som när hönan nästan går ner sig i sin själviska föräldraskapssorg (”min unge lämnar mig”), sån och sju resor värre kommer jag vara om mina barn någonsin får för sig att de ska flytta hemifrån. Bara tanken… Men skämt å sido, sorgen över att till slut bli överflödig och lämnad är något som hela tiden ligger i bakgrunden av föräldraskapet, från första sekunden till sista. Det är en så stor sak att det är galet hur lite den pratas om. 

Jag drabbades av många tankar när jag läste den här boken och jag skrev ner stödord för mina reaktioner och känslor. Jag lämnar dem här och så får vi ses för djupare diskussioner inne på Kulturkollo läser-gruppen där vi just nu bokcirklar Hönan som drömde om att flyga. Boken fick mig att bland annat tänka på: Längtan, tillhörighet, kamp, mod, enkelhet, naivitet, kärlek, familj, kamp, ensamhet, utstötthet, att släppa fri, ge upp, offra…

HÖNAN SOM DRÖMDE OM ATT KUNNA FLYGA
Författare: Sun-Mi Hwang
Förlag: Norstedts (2015)
Översättare från engelskan: Ninni Holmqvist
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, Och dagarna går…, C. R. M. Nilsson, Lyrans noblesser Bokblomma

  

Nådastöt av Louise Penny

Bok två om kommissarie Gamache är rätt mycket som den förra. Mysig (ja, jag vill flytta till Kanada nu igen), precis lagom komplex och precis lagom enkel. Eller kanske möjligen är den lite väl enkel den här gången. När mördaren låter sig gissas så pass tidigt och klart så är det som det är, men tack och lov handlar inte Nådastöt om mördare. Den handlar om mönster, om tro som Gamache säger och om gamla bekantskaper som förändras och ändå alltid förblir desamma.

Jag stör mig litegrann på att mordoffret är så väldigt osympatisk (ja, hon förtjänar det!) utan att jag egentligen får gå på djupet med henne och varför. Jag störs också av att dottern, Crie, nästan bara beskrivs av andra och då som obeskrivligt fet. Bara det. Jag vill vara med henne som jag fick i inledningen, jag vill veta mer och framförallt för att hon (förstås) verkar ha mycket mer där bakom ytan än det alla först ser. Jag tycker det känns väldigt orättvist mot oss båda.

Jag gillar människorna (Gamache, byinnevånarna, alla!) mer än jag gillar själva Nådastöt, och just därför kommer jag läsa vidare i serien, eller rättare sagt lyssna vidare – jag kan numera inte tänka mig Gamache utan Tomas Bolme. Så himla bra han läser! Jag tror att nästa besök i Three Pines kommer bli ännu ”trevligare”, kanske till och med med en knivig mordgåta.

NÅDASTÖT
Författare: Louise Penny
Förlag: Bonnier Audio (2012)
Inläsare: Tomas Bolme
Del 2 i serien om kommisarie Gamasche och Three Pines. Del 1: Mörkt motiv

Thin air av Michelle Paver

Rapport från när jag precis läst ut Thin air
Klockan är 21:49 och jag är naturligtvis oerhört medveten om det totalt genomdumma med att läsa ut den här boken precis innan läggdags. Nu kommer jag få hålla mig vaken med någon sorts lättsam underhållning och hoppas på det bästa om några timmar…

Thin air är riktigt, riktigt obehaglig. Inte totalt paralyserande som Dark matter (gud, ska jag behöva tänka på den nu också…), men långsamt, utdraget gastkramande. De där sista femtio sidorna med insikten om vad som hänt och händer, ensam i lägret och med vetskap om att något finns där ute. Atmosfären. Skräcken. Eller om det är galenskapen…

Dagen efter
Jodå, jag lever. Jag har sovit oroligt, men inte en enda gång har jag anat en närvaro av något annat, något ont. Bara katten och mannen och barnet. Puh.

Det är något särskilt med mig och de där böckerna som handlar om att utforska, nya marker och berg. Jag tänker på hur jag älskar att läsa Mot den glittrande snön vid världens ände, The TerrorExpeditionen, Evig natt och Thin air. Jag är ju verkligen, verkligen inte en sån som själv vill utforska. Jag vill knappt ens resa till Stockholm. Jag blir ofta superstressad av att packa för en semesterresa, jag skulle vara helt värdelös i upptäckarbranschen, för att inte tala om att jag är mörkrädd, svag och allmänt mesig. Ändå, eller just därför dras jag till de här böckerna. Och det är inte heller så att de skrämmer bort mig från äventyret, de får mig att förstå drivkrafterna, jag saknar dem totalt, men jag förstår människor som är helt olika mig. Och det är ju faktiskt en av de allra bästa sakerna med litteratur och läsning. Att få lära nytt och vidga sina förståelsevyer. 

Thin air är en riktigt bra bok, krypande obehaglig och märkligt klaustrofobisk. Jag skulle rekommendera en läsning i hyfsat dagsljus, men kvällen går också bra om du verkligen måste…

THIN AIR
Författare: Michelle Paver
Förlag: Orion books (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

Mot den glittrande snön vid världens ände av Eowyn Ivey

Jag har skrivit det förut någon gång, kanske när jag recenserade The Terror, Dark matter eller Expeditionen, att jag inte kan tänka mig mindre lockande saker än upptäcktsresor till kalla platser. Och ändå, alla de nämnda böcker är några av mina bästa och denna – Eowyn Iveys Mot den glittrande snön vid världens ände är min största läsupplevelse på mycket länge.

Överstelöjtnant Allen Forrester beger sig ut på en upptäcktsresa i det vilda och okända Alaska. Eller okända och okända, ursprungsbefolkningen finns där ju förstås, men det bryr sig inte utforskarna så särskilt mycket om, till en början i alla fall. Forrester reser ändå med tungt hjärta, eftersom han lämnar sin nyblivna hustru kvar i kasernen i Vancouver. Tillsammans skriver de den här berättelsen, om saknad, glädje, sorg, oväntade upptäckter och själens djupaste oro. De berättar för varandra i dagböcker och brev och de kommer snabbt till liv för sina läsare, genom sina ord. Så till den milda grad att jag faktiskt glömmer att jag inte alls gillar såna här metaberättade historier egentligen.

Jag fångas av dem båda, och av andras berättelser i berättelsen. Det är mycket som drar och fascinerar, men mest tänker jag kanske ändå på Pruitt och allt han bär och slåss och går under av. Mer än så vill jag inte säga om det som händer och hur allt går och slutar. Den här berättelsen intar man bäst om den får virvla in i en som Alaskas vilda floder. Lova mig bara att ni läser den, så kan vi prata mer sen…

MOT DEN GNISTRANDE SNÖN VID VÄRLDENS ÄNDE
Författare: Eowyn Ivey
Förlag: Bazar (2017)
Översättare: Johanna Svartström, originaltitel: To the bright edge of the world
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Malinbooknerd, C. R. M. Nilsson, Fantastiska berättelser

Caraval av Stephanie Garber

Nej, jag kan inte påstå att jag gillar Caraval. Inte heller kan jag säga att jag begriper vad Caraval är och det är väl kanske det som är hela problemet. Allt är väldigt förvirrat, vad är spel och vad är verklighet, ingen är naturligtvis att lita på, men när det inte heller finns någon att tycka något särskilt om så blir det mest bara förvirrande och tråkigt. Märkligt nog.

Jag förstår det så att det här är första boken i en serie, det förstår jag inte heller, jag känner inte att det finns något mer jag vill veta här. Det är väl helt enkelt inte böcker för mig, tråkigt nog har jag svårt att se vem de faktiskt är till för…

CARAVAL
Författare: Stephanie Garber
Förlag: B. Wahlströms (2017)
Översättare: Carina Jansson
Första boken i en serie
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Läs Carolinas recension av boken för lite mer innehåll, Bokkoll har också utvecklat sina tankar om boken än vad jag orkar.

Lifsens rot av Sara Lidman

Vad säger man om Rönnog Martinsson? Hon är en människa svår att älska, en människa som egentligen ägnas hela Lifsens rot. Boken är Sara Lidmans sätt att försöka förstå henne, och såna som hon. Hon är kantig, hon är sticksig som en sån där kaktus helt utan ulliga ursäkter. Hon är obegriplig och hård, på gränsen till ond. Men mest av allt är hon nog rädd tror jag, rädd att livet inte ska vara mer än det är där i Ecksträsk.

Och hur det än är, hur svår hon än är att älska så lyckas Sara Lidman få mig att förstå mig lite på henne. Känna ömhet, känna igen. Jag tror inte att det finns en människa som skulle vilja säga att ”jag kände igen mig själv i Rönnog Martinsson jag”, och det säger inte heller jag. Men jag kan känna igen tankar, när hon gör som jag skulle ha velat ryggmärgsgjort någon gång, så som de där tanterna som inte tar någon skit i min omgivning skulle kunnat gjort. Rönnog är bara lite hårdare, lite mer utan humor, lite mer rädd om sin integritet. Jag anar att om jag haft tålamod med att de föregående delarna i Jernbaneeposet skulle komma som ljudbok istället för att börja här, mot slutet, hade jag fått mer förståelse för henne. Det är ju inte försent än.

Rönnog pratar om klass, om fäders skulder som förs vidare till barn, bokstavligt och bildligt. Hon pratar om kvinnans rätt när den knappt existerade. Hon ifrågasätter varför männen äger bestämmanderätt över sånt som är kvinnornas sysslor. Hon ifrågasätter för att hon själv anser sig starkare och mer kompetent än alla män hon mött. Jag älskar det.

Jag har skrivit förr om vikten av Sara Lidmans röst och för den här lyssningsupplevelsen har det varit oumbärligt. Hon är så arg, så bitsk, så stenhård. Som Rönnog. Hon ger liv till en människa som litegrann är som sten. Rönnog är en karaktär som kommer följa med och besvära mig, hon kommer pocka på uppmärksamhet och, tror jag, bli en sån där måttstock för hur man inte… Förutom ibland, det finns en styrka i att ibland också våga ta fram sin inre Rönnog, den delen som inte låter någon sätta sig på en och som tar noll procent skit. Hon är svår att älska Rönnog, och ändå tror jag att det är just det jag gör.

LIFSENS ROT
Författare: Sara Lidman
Förlag: Bonnier Audio (2015)
Inläsare: Sara Lidman

Illuminae av Amie Kaufman och Jay Kristoff

En av 2017s sista böcker var definitivt en av de allra bästa. Jag vet inte när jag hade en sådan läsupplevelse senast, det var riktigt fantastiskt att få längta hem till en bok igen.

Illuminae är rymd-action när det är som bäst, huvudpersonmakeri när det är som bäst (Kady! Mer bad ass än Katniss och minus allt det som är dåligt runt Katniss), zombiesmitta när det är som bäst, AI-skräck när det är som bäst. Läsning när den är som allra bäst helt enkelt.

Jag tänker en hel del på Firefly (eller kanske främst Serenity-filmen) när jag läser. Och så tänker jag lite på Zombie apocalypse, för berättarteknikens skull förstås. Allt berättas genom dokument av olika slag. Och det blir inte alls tråkigt även om man skulle kunna tro det.

Mitt bästa, förutom Kady då, är nog när vi får befinna oss inuti AIDAN, den artificiella intelligens som fått sig en törn och kämpar med sin existens eller ickeexistens. Jag älskar att få komma till insikter om mänsklighet och sånt och inte minst älskar jag hur poesin används.

Det finns ingenting som är dåligt med Illuminae (förutom denna recension då, herregud vad jag inte förmår skriva något vettigt om något så himmelskt bra). Nu drar jag vidare till nästa bok i serien. Den avslutande delen kommer i april om jag inte felunderrättat mig.

ILLUMINAE
Författare: Amie Kaufman och Jay Kristoff
Förlag: Knopf, Borzoi Books(2015)
Första delen i serien The illuminae files.
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser, Oarya, Sagan om sagorna

Titta Hamlet av Barbro Lindgren och Anna Höglund

Nej, det är inte för att förbättra min lässtatistik jag ger mig på till pekböcker förklädda klassikervarianter. Det är för att jag älskar Barbro Lindgren så innerligt mycket. Och för att jag väntat lite på mer Hamlet i hennes tappning. Hon har ju redan skapat den ultimata versionen i VLMF-världens uppsättning av Nökhamlet, en fortsatt utforskande version i Max-bokstil var bara att vänta.

Recensera kan jag förstås inte. Jag tycker om Titta Hamlet, jag gillar det drastiska som uppstår när nyckelpunkterna plockas ut och får stå för sig själv och jag älskar mörkret som omger sagan tack vare Anna Höglunds murriga bilder. 

Som bibliotekarie har jag jättesvårt med det här och det är jättebra, att få utmana sig lite. Det är ju ingen självklar barnbok (även om jag kan avslöja att en mig mycket närstående 10-åring älskade den), men hur får jag vuxet folk att begripa att det är för dem när det verkar vara barnsligt? Det är samma sak med Titta Max grav och det är nog en annan anledning till att jag älskar Barbro Lindgren såpass mycket. Att hon aldrig slutar utmana mig, som läsare, människa och läsningsförmedlare.

TITTA HAMLET
Författare: Barbro Lindgren
Illustratör: Anna Höglund
Förlag: Karneval (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Pojken i skogen av Mats Jonsson

Pojken i skogen är Mats Jonssons uppväxtskildring (eller en av dem i alla fall). Den är helt och hållet centrerad kring Mats liv från barndom till högstadiet. Och det finns så mycket att känna igen. Om att upptäcka saker, uppleva saker, känna saker. Om att älska husdjur mer än allt annat och sen förlora dem och lära sig om döden, om stora barn som lockar och skrämmer, om den obegripliga vuxenvärlden.

Mats Jonsson är alltid bra, men här på ett annat sätt än i exempelvis Nya Norrland. Av naturliga skäl saknas långa, utbroderade politiska resonemang här. Det är skönt och saknat på samma gång. Jag tycker mycket om Mats, pojken och den vuxne som vågar dela pojken med oss utomstående. Det finns något ovanligt i skildringen av Mats, han är ett barn med alla skiftningar, osentimentalt skildrad med alla fördelar, fel och brister ohöljda. Det känns ovanligt att barn får framställas så, att de får vara hela och komplexa människor redan som små. Det är nog det jag främst tar till mig, att allt det där man känner och tänker och är som barn får finnas kvar, det är värt att bevara.

POJKEN I SKOGEN
Författare: Mats Jonsson
Förlag: Galago (2005)
Köp den t.ex. här eller här.

Älsklingar!

Jag firade min födelsedag med att bjuda på lästips och det tyckte ni ju om så jag tänkte att lite fler tips inte kan vara fel. Jag har jobbat med och uppdaterat min älsklings-sida där jag samlar mina allra bästa favoriter. En del har jag delat in i kategorier, en del finns bara där trots att det inte passar in. Såhär ungefär:

På en topplista över mina bästa någonsin skulle dessa ingå:
Wolf Hall

Bring up the bodies

Tjänarinnans berättelse

The language of dying

Kejsarn av Portugallien

och några till…

 

Historiska romaner

Barabas

Alias Grace

The daylight gate

En mörderska bland oss

The wake

Allt som återstår

Tiden är inte än

Mäster

Min skugga

Syndavittnet

Sagan om Turid: KungadotternKrigstid, Korpgudinnan

Ormens väg på hälleberget

 

Sorgliga romaner

Svart dam

Genom natten 

Om jag stannar

Torka aldrig tårar utan handskar: Kärleken, Sjukdomen, Döden

Himlen börjar här

Jag ger dig solen

Sju minuter över midnatt

 

Alla tips och hela sidan hittar du här.

88 böcker du inte behöver läsa av Kalle Lind

Att döpa en bok till 88 böcker du inte behöver läsa är naturligtvis att bjuda in till att jag nu ska säga att ”och här har du en 89e”. Och såhär i efterhand kan jag väl känna att det bär sin riktighet. Men ändå inte riktigt.

Kalle Linds genomgång av konstiga böcker är stundtals väldigt underhållande. Proggiga uppfostringsmanualer som uppmuntrar brottslighet är ju kul. Liksom julklappsrimshjälp från 60-talet. Det säger sig självt. Som en sån där bok man läser i lite då och då för att man inte orkar med så mycket annat, men ändå vill ha lite avkoppling, är den perfekt. Lite som Candy crush, men man känner sig lite mindre förtappad efteråt. Sen efter ett tag blir det lite utdraget. Det kanske hade kunnat räcka med 50 böcker jag inte behöver läsa…

88 BÖCKER DU INTE BEHÖVER LÄSA
Författare: Kalle Lind
Förlag: Roos & Tegnér (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

De behövande av Helena von Zweigbergk

För några år sen skulle jag helt klart ha identifierat mig med dottern, Louise, i den här berättelsen, men nu är det Birgitta, mamman, som talar till mig. Trots att hon är långt bortom mig i ålder och erfarenhet. När Louise lever småbarnsföräldralivet är Birgitta pensionär. Men det är ändå Birgitta jag resonerar med, det är med utgångspunkt i mitt eget föräldraskap jag tar till mig De behövande.

Att det ska vara så svårt att vara förälder. Så lätt att älska, så svårt att göra rätt. Och tänk om de där sakerna man gör rätt (och fel) kommer bita sig fast och bli en del av den eviga relationen man har med barnen, de som oavsett om de har vett att begripa det eller inte är det enda som betyder något. Eller tänk om och tänk om, såklart kommer de göra det, det är ju så relationer byggs.

I De behövande försöker Louise tala med sin mamma, men hon drar sig också undan och omöjliggör samtalet. De talar förbi och runt varandra och hela boken är egentligen ett enda letande efter en ingång till orden, minnena. Jag tycker väldigt mycket om Helena von Zweigbergks skarpa blick för detaljer och ömhet inför karaktärer som har det så svårt med sig själva och varandra.

DE BEHÖVANDE
Författare: Helena von Zweigbergk
Förlag: Norstedts (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Och dagarna går 

 

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman

Jag kan inte säga så mycket om hur bra (eller inte) Fredrik Backmans kortroman/novell med den långa titeln är. Den är nog lite väl sentimental och naturligtvis kan den inte mäta sig med Ove. Men det spelar ingen roll. För en som jag, där jag befinner mig i livet, är den mitt i prick och rakt i hjärtat.

”Det är hemskt att sakna någon som fortfarande är här” står det på ett ställe i boken, och jag önskar att jag inte visste precis hur sant det är.

En man, pappa, farfar som försvinner och ska vara borta innan han dör. Hjärnan som krymper, minnet som sviker. Barnbarnet som är som ett barn jag känner. Farfar som är de jag förlorat. Det finns så oändligt mycket kärlek i den här boken, och det räcker för mig.

OCH VARJE MORGON BLIR VÄGEN HEM LÄNGRE OCH LÄNGRE
Författare: Fredrik Backman
Förlag: Forum (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Johannas deckarhörna, Eli läser och skriver

Backman skänker sin royalty för den här boken till hjärnfonden och eftersom jag läste biblioteksboken skänker jag en egen summa idag. Inte minst för att hjärnfonden forskar om Parkinsons sjukdom, en vidrig sjukdom som  hemsökt min släkt och som vi behöver veta mer om för att utrota.

Fyren mellan haven av M. L. Stedman

Vi har en rätt lång historia Fyren mellan haven och jag. Först började vi umgås det året den kom ut på svenska. Då lyssnade jag på den, som min allra första ljudbok i den omgången. Jag tyckte väldigt mycket om den, men kom aldrig riktigt in i det där lyssnandet. Så jag släppte den då. I höstas bestämde vi att den skulle vara en ypperlig bok till vår bok- och filmcirkel på jobbet, då möttes vi igen.

Det finns så väldigt mycket att prata om med den här boken, så många moraliska dilemman… Fyren mellan haven är verkligen en ypperlig bokcirkelbok. Utöver det minns jag gärna stämningen. Det är så sorgesamt och vackert, vemodigt, hela vägen igenom. Så mycket som är försent och som aldrig kunde bli…

Jag tycker bäst om första halvan av boken, på ön, med naturen och bubblan, med den annalkande katastrofen i bakgrunden. Det är bra sen också, men blir lite snabbt mot slutet. Jag tycker som vanligt allra bäst om det långsamma.

FYREN MELLAN HAVEN
Författare: M.L. Stedman
Massolit pocket (2017)
Översättare: Katarina Falk
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Och dagarna går, I hyllan, Västmanländskans bokblogg

Barnvagnsblues av Ester Roxberg

Åh vilken fasansfullt jobbigt bra bok! Jag drabbades verkligen av 95% igenkänning så fort jag tog mig an den här boken. Plocka bort oron för miljögifter och placera handlingen i en annan, mycket mindre, stad och voila där har ni mig hösten/vintern 2005.

Öppna förskolan… Mammagruppen… Jag tänker knappt på det (aktiv bortträngning alltså). I mammagruppen passade jag förstås inte in, och det kändes som att de var hur starkt bondade som helst de andra, men sanningen är nog den att det var ett par som fann varandra där och säkert blev vänner för livet, vi andra flöt mest med och kände oss bortkomna. Öppna förskolan är jättekonstig för någon som är så asocial som jag, det där som Ester Roxberg beskriver med att sitta i ring och sjunga barnvisor för varandra, vuxna människor! Jag kände mig så fruktansvärt fånig. Min man däremot trivdes finfint på öppna förskolan så det är nog så att det inte passar alla, men vissa.

Jag gillar hur Ester Roxberg skriver fram det klaustrofobiska med att plötsligt befinna sig i den där bebisbubblan, hur man förändras som människa och par bara av att inte få sova. Det som kam kännas som en livsfarlig katastrof är i själva verket sömnbrist. Jag minns att det var så, men jag minns också att det hjälpte att inse det.

Att se Agnes famla runt efter en förklaring till varför hon känner som hon gör och samtidigt försöka hitta vägar ut som är mer eller mindre högtflygande är rätt smärtsamt samtidigt som det är trösterikt. Vi har alla varit där vill jag viska till henne, det blir bra ska du se. Jag älskar hur hennes relation med den äppelkindade mamman utvecklas just ur det perspektivet, deras sista scen tillsammans är så laddad av styrka och kamp att de sträcker sig ut från boksidorna och når rakt in i mitt hjärta.

Jag hoppas att Agnes skådar ljuset där mot slutet. För det gör man ju, det gäller att omfamna att man inte är som alla andra och förstå att ingen är det. Det är mycket lättare att vara förälder åt en ettåring än en enmånaders. Det är det. Och det är sjukt mycket lättare när de blir sju, tio och tolv och hoppas jag vidare där. Men det blir aldrig lätt. Att vara förälder är det svåraste jag någonsin tagit på mig att vara. Och jag är fortfarande chockad över att man inte får någon bruksanvisning. Jag har fortfarande ingen aning om vad jag gör, mycket mindre aning än Agnes faktiskt, skrämmande tanke…

BARNVAGNSBLUES
Författare: Ester Roxberg
Förlag: Wahlström & Widstrand (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: och dagarna går…,

Hjärnan darrar av Klara Wiksten

Å vad jag tycker om den här boken. Om vardagsrebeller och de som gick under. Totala fantasier om nästanfrämlingar som känns så oerhört sanna. I vissa berättelser ser jag människor som stått mig nära, som jag tappat längs vägen och som jag inte vågar googla idag, för att jag är rädd att de var de som gick under till slut. Jag älskar att det finns en bok om dem och om oss, om det här som är så viktigt och stort och vanligt (trots att de vill få oss att tro att det avviker).

Jag skrev för några veckor sen om serier och hur de när de är riktigt bra når ända in till skrymslen som inte andra böcker gör. Hjärnan darrar är en sån bok. Den når…

Jag vet inte vad mer jag ska säga om Hjärnan darrar. Den är fenomenal. Läs den!

HJÄRNAN DARRAR
Författare: Klara Wiksten
Förlag: Syster förlag (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Marcus på Bokhora

Hjärnan darrar är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.

Juldagar av Jeanette Winterson

Ibland blir man lätt chockad av en bok. Jag blev mer än lätt chockad över Juldagar faktiskt. För att den är så underbart fantastiskt fin. Inte så att jag förväntade mig en dålig bok, men hur bra kan det egentligen bli med julnoveller och recept? Hur bra som helst visade det sig. 

En annan sak jag inte förväntat mig var värmen, inte har jag någonsin tänkt Jeanette Winterson som en varm författare. Snarare lite bitsk och nästan skrämmande. Och så visar hon sig ha de här orden och berättelserna inom sig, också. Jag älskar att bli överraskad på såna sätt.

I Juldagar finns det mesta. Utsatta barn som omfamnas av julens värme, julens magi manifesterad i givmildhet, blodisande spökhistorier, historiska sagor som sent ska släppa taget. Allt finns här och allt är bra. Visst är naturligtvis bättre än annat, men inte en enda berättelse är dålig eller ens verflödigt. Allt hör hemma där det är. 

Novelldelen är alltså bra, men receptavsnitten då? Jo, men de adderar också massor till upplevelsen. Inte för att jag har eller kommer att testa någon av maträtterna, men jag älskar att läsa om hennes vänner och vilken plats maten har i deras gemensamma liv och helgfirande. Särskilt tycker jag att berättelsen om Ruth Rendell (och hennes surkål, men mest av allt om Ruth ändå) var fin. Jag kan se dem framför mig promenerande genom ett folktomt, julfirande London.

Det här är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här. Och mer älsk översköljer jag boken med på Kulturkollo, läs här.