Inkräktare av Tana French

Tana French är makalös, också när hon inte är på topp är hon så himla bra.

När jag började läsa den här boken för ett år sen (jag köpte den när den kom ut, men sen blev jag som bekant utmattad och läsoförmögen) gjorde jag det med vetskapen om att många tyckte att den var lite skakig. Samtidigt var jag också medveten om att många ansåg Faitful place som lite skakig och den älskade jag. Över huvud taget har jag inte riktigt samma topplista som alla andra Frenchläsare. Jag tycker förstås att Broken harbour är allra bäst, herregud den är en av mina bästa böcker alla kategorier. Men jag älskar inte de två första böckerna i serien och inte heller den näst senaste The secret place.

The Trespasser (Inkräktare som den heter i den svenska översättning som jag efter långt uppehåll läste ut boken i) är inte den bästa boken i serien, men jag tycker väldigt mycket om den. Jag gillar Antoinette Conway och hur hon får gå igenom den där katharsisutvecklingen. Jag gillar att Stephen Moran hänger kvar. Jag gillar hur komplext och hur svårt det, som vanligt hos Tana French, är att skilja rätt från fel och mörker från ljus. I centrum av berättelsen finns en hjärtskärande sorglig och onödig, men ändå ödesbestämd, uppgörelse.

Conway gillar man verkligen inte för hennes personlighet och ändå är det ju det jag inte kan låta bli att göra. Moran är mjukare, mer lätt att ta till sig. Breslin är en vidrig liten råtta, eller? Inget är så enkelt som det verkar samtidigt som det förstås är det.

Jag har förstått att det inte är någon ny bok i serien på gång, i höst kommer Tana French ut med fristående boken The witch elm. Jag längtar barnsligt mycket efter att läsa nytt av Tana French och jag tycker att hon gör helt rätt i att utforska utanför de bekanta korridorerna i polishuset i Dublin, men jag kan inte låta bli att hoppas att vi får göra ett återbesök på mordroteln om något år.

INKRÄKTARE
Författare: Tana French
Förlag: Albert Bonnier förlag (2018)
Översättare: Christian Ekvall, originaltitel: The trespasser
Del 6 i serien om Dublin Murder squad. Del 1: Till skogs, del 2: Okänt offer, del 3: Faithful place, del 4: Broken harbour, del 5: The secret place
Köp den t.ex. här eller här.

Den grymmaste månaden av Louise Penny

Jag hade vissa invändningar inför förra boken i den här serien, jag upplevde en av de centrala motiven som rätt kränkande faktiskt. Jag ville läsa vidare och ville inte. Det som fick mig att faktiskt läsa var att jag gärna ville läsa något tidsbundet i påskas och Den grymmaste månaden råkar utspela sig under en påskhelg.

Och vilken evinnerligt tur ändå, Den grymmaste månaden är verkligen något helt annat, något väldigt bra. Jag vet inte vad jag gillar mest, berättelsen om Hadleys hus i Three Pines och det som hänt där, eller den utdragna, förfärligt sorgliga soppan som Gamache är indragen i på jobbet. Allt blandas till slut ihop och exploderar, på ett stillsamt sätt. Hela bokserien skulle lätt ha kunnat avslutas här, och jag är väldigt glad att den inte gör det. Jag längtar efter att läsa vidare. Precis som Gamache känner jag att älskar att befinna mig i Three Pines, jag längtar också efter att gå i pension och bosätta mig där. Eller inte…

Jag lyssnade halvvägs på den här som ljudbok och jag uppskattade den samtidigt som jag saknar Tomas Bolme som inläsare. Väldigt mycket saknar jag honom. Det var nog avsaknaden av den där mysdeckarrösten som fick mig att läsa klart på egen hand. Det är förstås också bra, bara inte riktigt lika bra.

DEN GRYMMASTE MÅNADEN
Författare: Louise Penny
Förlag: Wahlström & Widstrand (2013)
Översättare: Charlotte Hjukström, originaltitel: The cruelest month
Del 3 i serien om kommissarie Gamache och Three pines. Del 1 Mörkt motiv, del 2 Nådastöt
Köp den t.ex. här eller här.

 

Rökridå av Krysten Ritter

Letar du efter en bok där mörkret är totalt och ogenomträngligt kompakt? Då tror jag att Rökridå är boken för dig. Jag skulle aldrig i livet klara av att läsa bara eländes elände som detta, men emellanåt är det märkligt välgörande. Det finns också något fint i att närstudera och dissekera det hemska. Det är inte så sällan som det visar sig finnas små diamanter också i smutsen.

Krysten Ritter har skrivit en huvudperson, Abby, som hela tiden påminner mig om hennes egen rollkaraktär Jessica Jones. Minus superkrafter. Hon är en trasig Jessica light. Jag tycker om det, hon är någon att relatera till, någon att gilla och störa sig på samtidigt. 

Abby återvänder till en barndomsstad som inte etsat fast några solglimrande minnen i själen. Där finns bara minnen av svek, mobbing, sorg och smärta. Och det är inte som att det blir bättre den här gången. 

Det finns två teman som jag fastnar särskilt för. Dels är det Abbys relation med sin pappa, den kristna översittaren som blivit gammal. Dels är det relationen (om man kan kalla det ensidiga sökandet så) med flickan som för länge sen var en vän, Kaycee. Abby söker sanningen om Kaycee som försvann, trots att hon gjorde fruktansvärda saker mot Abby under skoltiden, saker som inte kan förlåtas. Jag greps väldigt starkt av den där förmågan Abby har att se saker och människor för hur de är, och ändå drivas framåt i en kamp för upprättelse för någon som gjort henne så illa. Det är i de där små glimtarna, i vissa relationer som det som gör den här boken överlevnadsbar ligger. Det finns hopp om ljusa minnen också, ibland har de bara skymts allt för länge av de svarta molnen.

Jag hoppades mycket på Rökridå, inte minst för att Krysten Ritter är en av de coolaste personer jag känner till. Jag blev inte besviken. Boken är förvisso inte fantastisk, men den är på det stora hela bra. Den är spännande och bladvändartvingande, och bitvis är den till och med riktigt skarp och vacker. Jag ser fram emot att läsa mer av Krysten Ritter framöver, med en debut som denna kan det bli riktigt fantastiskt framöver.

RÖKRIDÅ
Författare: Krysten Ritter
Förlag: Southside stories (2018)
Översättare: Hanna Williamsson, originaltitel: Bonfire
Köp den t.ex. här eller här.

Nådastöt av Louise Penny

Bok två om kommissarie Gamache är rätt mycket som den förra. Mysig (ja, jag vill flytta till Kanada nu igen), precis lagom komplex och precis lagom enkel. Eller kanske möjligen är den lite väl enkel den här gången. När mördaren låter sig gissas så pass tidigt och klart så är det som det är, men tack och lov handlar inte Nådastöt om mördare. Den handlar om mönster, om tro som Gamache säger och om gamla bekantskaper som förändras och ändå alltid förblir desamma.

Jag stör mig litegrann på att mordoffret är så väldigt osympatisk (ja, hon förtjänar det!) utan att jag egentligen får gå på djupet med henne och varför. Jag störs också av att dottern, Crie, nästan bara beskrivs av andra och då som obeskrivligt fet. Bara det. Jag vill vara med henne som jag fick i inledningen, jag vill veta mer och framförallt för att hon (förstås) verkar ha mycket mer där bakom ytan än det alla först ser. Jag tycker det känns väldigt orättvist mot oss båda.

Jag gillar människorna (Gamache, byinnevånarna, alla!) mer än jag gillar själva Nådastöt, och just därför kommer jag läsa vidare i serien, eller rättare sagt lyssna vidare – jag kan numera inte tänka mig Gamache utan Tomas Bolme. Så himla bra han läser! Jag tror att nästa besök i Three Pines kommer bli ännu ”trevligare”, kanske till och med med en knivig mordgåta.

NÅDASTÖT
Författare: Louise Penny
Förlag: Bonnier Audio (2012)
Inläsare: Tomas Bolme
Del 2 i serien om kommisarie Gamasche och Three Pines. Del 1: Mörkt motiv

Långt fall av Denise Mina

Titelns långa fall syftar till en särskild hängningsmetod som tillämpades på Barlinnie-fängelset i Glasgow i slutet av 1950-talet. En avrättningsmetod som hotade bli utgången av den oerhört uppmärksammade rättegången mot Peter Manuel 1958.

När Denise Mina ger sig på att skriva true crime blir det väldigt suggestivt och skrämmande. I vissa stunder är det som att sitta instängd tillsammans med huvudpersonerna och inse att man aldrig ska släppas fri. Till en början verkar fallet vara ganska rätlinjigt och begripligt men ju längre berättelsen framflyter står det allt mer klart att ingenting är enkelt, att alla är invecklade i varandra och att allt är fruktansvärt tragiskt. Det Glasgow Denise Mina skriver fram är den undre världens, det är smutsigt, fattigt och hopplöst, helt igenom hopplöst.

Jag gillar true crime när det är bra. Som i The Jinx eller His bloody project och tror jag allra helst när det är historiskt som här. Och jag tycker mycket om Denise Minas sätt att se och beskriva människor. Det här är en väldigt intressant och välskriven tolkning av vad som hände de där åren och i den där rättssalen. Det är en sorts sanning förstås, men mer än en gång tänker jag också på den där tidsresande kvinnomördaren i Flickor som skimrar (över huvud taget tänker jag rätt ofta på honom), så där finns någon slags magi också. Jag ser helt enkelt Långt fall som väldigt mycket mer än en redogörelse för ett mordfall, det är en inblick i ett samhälle. Och väldigt mycket handlar om förtvivlan och kvinnohat i det där samhället.

LÅNGT FALL
Författare: Denise Mina
Förlag: Forum (2017)
Översättare: Boel Unnerstad, originaltitel: The long drop
Köp den t.ex. här eller här.

Vita nätter av Ann Cleeves

Jag var sen att hoppa på Ann Cleeves-tåget förra sommaren. Och väl ombordstigen är jag förvånansvärt seg. Jag har inte sett tv-serien, men alla verkar älska den så jag kanske ska, och först nu har jag läst ut bok två. Det är något med tempot i böckerna som drar ner mitt lästempo och det känns faktiskt väldigt bra. Och det är betryggande att veta att jag kan hänga med Jimmy Perez flera år till.

Egentligen är det inte Perez som drar i mig, han är väl trevlig och på många sätt intressant, men jag bryr mig inte så galet mycket om honom om jag ska vara ärlig. I den här boken till exempel känner jag väldigt mycket mer för Kenny och Roddy. Deras livsöden hemsöker mig lite. Men det som verkligen, verkligen tar andan ur mig är miljön, landskapet. Och då är det ändå bara som det ser ut i mitt huvud, jag borde nog se den där tv-serien…

Jag gillade Svart som natten en del, men Vita nätter väldigt mycket mer. Jag ser fram emot nästa del, när än den kan tänkas kännas passande att läsa.

VITA NÄTTER
Författare: Ann Cleeves
Förlag: Albert Bonniers förlag (2008)
Översättare: Jan Järnebrand, originaltitel: White nights
Andra delen i Shetlandskvartetten. Del 1: Svart som natten

The chalk pit av Elly Griffiths

Det blir inte riktigt sommar för mig om jag inte får ägna några dagar i Ruth Galloways sällskap. Det bara är så, sen rätt många år tillbaka nu.

Två saker kan konstateras. 1) Serien är riktigt bra nu igen. Det kändes för några böcker sen som att det hela gick lite på tomgång, i alla fall när det kom till mordgåtor och sånt. Nu är det dock tillbaka till att vara riktigt bra, intressant ur ett samhällsperspektiv och hela vägen rätt spännande, på ett långsamt och bakgrundssurrande sätt. För det är faktiskt så att, och här kommer konstaterande nummer 2), mordgåtor och polisarbete är sekundärt för mig (och kanske också för Elly Griffiths när hon förlorar sig i allt det andra som hon gjorde där några böcker). Jag älskar att hänga med gänget och jag tycker så himla mycket om dem allihop! Ruth förstås, och Cathbad, Judy, Nelson, till och med Cloughie. Jag har lärt känna dem i nio böcker nu och tycker så mycket om dem, på riktigt. Gud nåde dig Elly Griffiths om du gör dem illa på något riktigt sätt framöver! Det är illa nog det där som händer nästan i slutet av boken, och all känslomässig tortyr de (och jag med dem) tvingas utstå…

The Chalk Pit är alltså riktigt bra och det känns fint att ha tittat till Ruth också i sommar. Extra fint är det också att Ruth verkar ha slutat noja så mycket, hon förtjänar lite lugn och självacceptans nu. Själv får jag försöka acceptera att det dröjer ett tag innan jag kan besöka igen, jag hoppas på en ny bok i tid till nästa sommar.

THE CHALK PIT
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Quercus Editions (2017)
Del 9 i serien om Ruth Galloway. Tidigare böcker: Flickan under jorden, Janusstenen, Huset vid havets slut, Känslan av död, En orolig grav, De utstötta, De öde fälten, En kvinna i blått.
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, och dagarna går…
Boken kommer i dagarna ut på svenska med titeln Dolt i mörker

Endless night

Om den här boken tänker jag inte säga särskilt mycket eftersom spoilerrisken är överhängande och jag tror på riktigt att det skulle förminska läsupplevelsen att veta vad som ska hända (och jag är inte själv särskilt spoilerkänslig annars). Men jag kan säga att det är sista delen av boken som gör hela skillnaden, sista 45 minuterna i ljudboken (jag har läst lite i boken på bilden, men främst lyssnat). Före tänkte jag att det nog var en rätt blek bok, en liten besvikelse med tanke på mina högt ställda förväntningar. Efter det där sista är jag nog böjd att tänka att det är något av ett mästerverk.

Boken känns på det stora hela modig och modern (boken kom 1967), inte minst i upplägget. Det känns också som en unik bok i Agatha Christies oerhört stora produktion, jag har läst annat (inte mycket dock) och det är ju pusseldeckare av en helt annan stil. Jag gillar det andra, och älskar det här.

Och så måste jag säga att känslan inför det där huset och platsen påminner mig väldigt mycket om känslan jag hade när jag läste Wylding Hall. Det är över huvud taget mer stämning (olycksbådande och sorgsen) än handling, men det balanseras en del i den där avslutningen. Väldigt, väldigt bra helt enkelt. Och en fin inledning på hyllvärmarläsningen 2017.

ENDLESS NIGHT
Författare: Agatha Christie
Förlag: Harper Collins UK (2007)
Inläsare: Hugh Fraser

Mörkt motiv

Jag har nog anat det länge egentligen och Louise Pennys första bok i serien om kommissarie Gamache har följt med hem rätt många gånger nu, men nu var det dags och det blev en kombo av att läsa och att lyssna (på Tomas Bolme, han är bra han).

Vad jag gillar med Mörkt motiv? Ja, vad finns där att inte gilla? Det är så himla mysigt att det inte går att värja sig (och lite lagom vasst humoristiskt också på sina ställen så en kan ta till sig även om en känner sig lite sur eller mysanti). Gamache är mysig, staden Three Pines är mysig, folk är mysiga. Mordet är väl inte mysigt direkt, men det är inte blodigt och brutalt i alla fall, snarare fridfullt om än gräsligt förstås. Jag gillar verkligen allt med den här boken, i sin genre är den perfekt. Jag kastar mig möjligen över bok två i serien och rekommenderar Mörkt motiv till alla som vill försjunka i myset och koppla av lite.

MÖRKT MOTIV
Författare: Louise Penny
Förlag: Bonnier Audio (2012)
Inläsare: Tomas Bolme
Första delen i en serie

Välkommen hem

valkommen-hemJag har följt med Ninni Schulman till min uppväxtbygd fyra gånger tidigare. Det har varit njutbart och rätt jobbigt. Jag är, som så många av oss, ambivalent inställd till min uppväxtort (det är vackert men jag vill inte komma i närheten, och jag känner mig ledsen över det för att det är så vackert). Det är med en blandning av trygghet och magoro jag läst om älgjakt och vinter och bränder i Hagfors.

När jag tänker på skolan så slutar jag med det rätt snabbt. Jag trivdes inte alls särskilt bra i skolan. Jag var deprimerad och angstig och allmänt jag redan då och skolan fick symbolisera mycket av det som var jobbigt. Därför är en klassåterträff (med medföljande återgång till den jag och vi var) det ultimata skräckscenariot i min värld. Hu! I Ninni Sculmans Välkommen hem är de faktiskt några som går på den där klassträffen. Av outgrundlig anledning. Herregud, varför stannar de inte bara hemma!?! För i Magdalenas klass var det inte bara tonårsangst som pågick. Och nu är en i klassen känd och ska typ skriva en bok… Ni kan ju tänka er!

Välkommen hem är spännande rakt igenom. Jag köper inte slutet och jag tycker att vissa av problemtrådarna bland de återkommande karaktärerna dragits ut lite för långt nu, men det är en bra bok. Inte så fantastiskt bra som Vår egen lilla hemlighet men helt klart läsvärd, obehaglig och spännande. Och egentligen hade inga mord behövts, bara att vara med på den där återträffen är ju skräck nog. Dessutom känns det nu ännu bättre att jag inte gick på min egen.

VÄLKOMMEN HEM
Författare: Ninni Schulman
Förlag: Forum (2016)
Del fem i Hagforsserien, tidigare delar: Flickan med snö i håret, Pojken som slutade gråta, Svara om du hör mig, Vår egen lilla hemlighet
Köp den t.ex. här eller här.

Läs också min intervju med Ninni Schulman från förra våren här.

En kvinna i blått

en-kvinna-i-blattJag gillar Ruth Galloway, mycket, och särskilt nu när hon (nästan) slutat viktnoja så förfärligt. Kanske är det för att hon jobbar med en akademisk vetenskap så nära den jag en gång hängav mig åt. Vi är lite lika också, hon är inte överförtjust i folk, hon trivs bäst med sin unge och sin katt. Hon bor nästan ensam långt därute i saltängarna och behöver egentligen bara umgås när hon väljer att göra det. Det känns som en drömtillvaro, för den som vågar. Det är ju också rätt mordiskt och livsfarligt därute…

Den här, den åttonde boken i serien är inte den bästa. Kanske till och med tvärtom. Det är för lite Ruth, för lite Cathbad, för mycket Nelson och Michelle (en karaktär jag aldrig orkat bry mig om). Och alldeles för lite på djupet med karaktärerna. Och sen är det det lilla problemet med att drivkraften bakom brotten som utreds är mer än lovligt luftig, jag vet inte ens om jag förstår det, tror på det gör jag definitivt inte.

Det här är som sagt ingen av de starkare böckerna i serien, men det är ändå en bok om Ruth och de är alltid trevlig läsning. Mysryslig sommarläsning helt enkelt, välbekant avkoppling.

EN KVINNA I BLÅTT
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Forum (2016)
Översättare: Ing-Britt Björklund, originaltitel: The woman in blue
Del 8 i serien om Ruth Galloway. Föregås av Flickan under jorden, Janusstenen, Huset vid havets slut, Känslan av död, En orolig grav, De utstötta, De öde fälten
Köp den t.ex. här eller här.

Daisy in chains

daisy-in-chainsDaisy in chains är en riktigt svår bok att recensera. Allt som sägs är lite för mycket, och dessutom vet jag inte riktigt vad jag känner inför den. Kanske tycker jag mycket om den, kanske tycker jag att Bolton fuskar lite för mycket för att jag ska köpa något av det.

Boltons styrka är hennes opålitliga huvudpersoner, de där som ljuger och undanhåller för läsaren. Såna finns det drivor av här. Hon är också bra på förändringar, vad händelser och svek kan göra med människor. Hur vi kan transformeras och förvridas. Och så har hon en förmåga att beskriva ätstörningar och självsvält så att jag ifrågasätter varför jag läser henne. För visst är Lacey Flint också, möjligen outtalat, ätstörd och sjuk? Maggie Rose är det definitivt, på ett väldigt på pricken och i bakgrunden lurande beskrivet sätt som får mig att må rätt dåligt. Jag brukar lägga undan såna böcker för att de bär för mycket jag kan känna igen och (vilket jag hatar att erkänna) lockas av. Men Sharon Boltons böcker lägger en inte undan.

Det förekom en liten #boblmaf-diskussion på twitter om den här boken när den lästes, om huruvida den var så bra som vi hoppats på eller inte. Jag tyckte den var smygande obehaglig från första sidan, Hamish Wolfe som sitter fängslad och dömd för tre kvinnomord är ytterst obehaglig, det hör man ju på namnet… Och så den här sidlinjen om kvinnor som förälskar sig i dömda män, den är väldigt skrämmande, på många plan. Och så Maggie Rose och hennes utsatthet. Jag gillar polis-Pete ett tag, men det går över snart. Sen runt sidan hundra blir det jättespännande ända fram mot slutet. Där tycker jag det dör faktiskt och jag känner mig rätt lurad efteråt. Av orsaker jag inte kan avslöja och som jag nog inte ens har koll på själv. Jag tycker inte att Bolton är helt ärlig mot mig. Och så tänkte jag lite för många gånger på Nu ser du mig och hur lika de böckerna ändå känns, och det är inte bara mitt fel att jag gör det. Jag hade hoppats på en läskig uppbyggnad mot en Skulptrisen*-avslutning. Men det blev lite av ett tomt poff tyvärr. Bra rätt länge men inte hela vägen skulle nog mitt samlade intryck bli.

*Skulptrisen är en makalöst obehaglig bok av Minette Walters med den mest blodisande avslutning jag någonsin läst. Jag läste den för tio+ år sedan men får fortfarande ryggfrys när jag tänker på den.

DAISY IN CHAINS
Författare: Sharon Bolton
Förlag: Bantam press (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bokbabbel

Svart som natten

svart-som-nattenÅter till karga öar och egensinniga människor! Förra året var det Peter May som tog mig till Isle of Lewis i Yttre Hebriderna, för en till en början oerhört fin samvaro som tyvärr gick över i rejäl besvikelse vid sista boken. Men miljön gillade jag hela vägen, och nu när Ann Cleeves tar med mig till Shetlandsöarna känner jag igen mig lite. Jag befinner mig återigen på en plats där jag inte vill bo eller ens besöka, men den fascinerar liksom människorna som valt (eller tvingats) att bo på en så utsatt och delvis isolerad plats.

Ann Cleeves skriver intressanta personer som får tid att utvecklas, och trots det känns det inte som att historien går långsamt framåt. I den här boken, den första i hennes Shetlandskvartett, är det Magnus Tait och hans berättelse jag fastnar för. Det är så hjärtskärande, och det känns sant även när det nästan blir otroligt.

Om vissa saker gissar jag rätt i den här boken men det gör ingenting. Det är för mig måttet på en riktigt bra deckare, där lösningen på gåtan inte är huvudsaken utan där det är personerna instängda i gåtan som betyder mest. Det finns mycket att fascineras av här, inte minst ett samhälle där allt är offentligt och där hemligheter överskuggar allt.

 

SVART SOM NATTEN
Författare: Ann Cleeves
Förlag: Albert Bonniers förlag (2006)
Översättare: Jan Järnebrandt, originaltitel: Raven black
Första delen i Shetlandskvartetten

Disclaimer

disclaimerVissa böcker är väldigt svåra att recensera, varje lovord riskerar att avslöja för mycket om bokens intrig. Disclaimer är en sådan bok. För varje sak jag avslöjar att jag älskar med den så avslöjar jag något som borde vara fördold för en framtida läsare. Så jag hoppar över det.

Disclaimer är initialt en bok om en kvinna som hittar en bok som väcker fasansfulla minnen. Sen är det en bok om det förflutna, om det som förtigs och tas för givet, om svek, tillit och hopp. Och om den allra mörkaste sorgen, den som förvrider.

Jag tycker förtvivlat mycket om Disclaimer. Det är en sån där bok som avslöjar ett nytt lager varje gång jag tycker mig ha fått kläm på vad som verkligen händer. Det går bara djupare och djupare och djupare. Det enda negativa jag har att säga är att det kanske tog en anings lång tid att få den första lilla inblicken i vad som hände och hänt, men det är helt ok, det är värt att vänta på. Väldigt värt.

DISCLAIMER
Författare: Renée Knight
Förlag: Etta (2015)
Översättare: Maria Bodner Gröön
Köp den t.ex. här eller här.

Lewispjäserna

Ah, den där obehagliga känslan när en slår igen en utläst bok som alla älskar, som en måste älska, och inte är särskilt överväldigad alls. När sista delen i en serie kastar förminskande skuggor över seriens tidigare delar. När jag inte längre kan stämma in i Peter Mays hyllningskör och börjar misstänka att jag lurade mig själv hela tiden. För det känns så tomt. 

lewispjasernaPrecis femtio sidor in i Lewispjäserna kände jag att jag nog var ganska nöjd efter bok två ändå. Det är väl lika stämningsfullt och vildsint som i de föregående böckerna. Men jag är inte där. Kanske är det här en serie böcker jag behöver ha semester och avkoppling och tid för att sluka och älska. Kanske har jag bara slutat undra över Fins bakgrund. Och så kan det vara det där att jag har svårt för tidshopp som drivkraft i deckare (tillsammans med drömsekvenser och text i text), jag kanske bara har nått någon sorts gräns.

En sak som störde mig redan i första boken var det där berättartekniska knepet att låta huvudpersonen veta mer än mig, att liksom låta honom undanhålla information. Det är tillbaka här och det känns lite som fusk, jag tycker inte om att bli lurad på det sättet när det inte finns någon egentlig drivkraft för karaktären annat än att författaren kräver det av honom.

Svarthuset och Lewismannen tilltalade mig för stämningen och naturen. Det är platsen jag tycker om. Och platsen finns fortfarande, men det räcker inte längre för mig. Kan det vara så att Lewispjäserna inte alls är en bra trilogiavslutning och att den faktiskt drar ner min upplevelse också av tidigare böcker? Eller är det bara jag som tröttnat och är orimligt sur och tvär?

Några av mina problem: Marsaili finns knappt med längre mer än som en lite jobbig bifigur. Whistler som är typ Fins bästa vän borde ha nämnts i tidigare böcker, om han nu var så viktig. Jag gillar Whistler mer än Fin, och det är nog inte helt bra. Och så tycker jag verkligen att slutet på hela Murrayhistorien suger.

Det är en himla tur att serien är avslutad i och med detta. Jag känner ingen lust att läsa mer av Peter May, oavsett varför jag inte kunde med den här boken.

LEWISPJÄSERNA
Författare: Peter May
Förlag: Modernista (2015)
Översättare: Charlotte Hjukström
Del 3 i serien Lewistrilogin. Tidigare delar: Svarthuset och Lewismannen
Köp den t.ex. här eller här.

The secret place

secret placeTana Frenchs femte roman, The secret place, är spännande, den är tät och den är allmänt bra. Men det är sättet den berättas på, språket och tilltalet, som skiljer ut den. Det är det som gnistrar.

Det pratas mycket om Gillian Flynn och hur bra hon är, med rätta. Det borde talas mer om Tana French för hon är ännu bättre. När Flynn dippar ibland mitt i böcker så har French aldrig skrivit en dålig sida (det har hon säkert, men jag är stjärnögt bedövad och läslycklig just nu). I mina ögon är Till skogs svagast, men det kan ha varit för att jag läste översättningen och då känner jag att det finns möjlighet att missa French fantastiskhet. Många menar att Faithful place är trist men jag tycker att den är fantastisk i sin instängdhet, jag tycker att varje ny French är en liten smula bättre än den förra. Med möjligt undantag för att ingen kommer att kunna komma upp i Broken Harbour-klass, det vore grymt att förvänta det.

I The secret place möter vi några bekanta ansikten och några nya, och så beger vi oss till en brottsplats så klassisk att jag blir knäsvag – en internatskola för flickor, med nunnor i. Fatta! Mordet begicks för ett år sen och nu har något lämnat ett meddelande om att hon vet vem som mördade. Poliserna kommer och ett kammarspel utan dess like tar form. Och rakt igenom allt glimrar Tana French sätt att skriva, sättet alla får en egen röst, orden de använder, sättet hon låter dem snärja in sig i tankar ibland. Jag älskar det så galet mycket!

Nu ska jag önskegoogla lite och hoppas hitta en ny French-roman på horisonten *håller tummarna superhårt*.

THE SECRET PLACE
Författare: Tana French
Förlag: Hodder & Stroughton (2014)
Del 5 i en serie. Del 1 Till skogs, del 2 Okänt offer, del 3 Faithful Place, del 4 Broken harbour
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Dark places, Bokbabbel

De öde fälten

de-ode-faltenFörst måste jag bara få försjunka i det helt galna med att det här är sjunde boken om Ruth Galloway. Sjunde! Och jag har läst dem allihop. I en deckarserie. Sju stycken. Galet! Så, då var vi klara med det.

De öde fälten är precis allt det där jag väntar mig av en Ruth-bok nuförtiden. Det är en gåta med historiska kopplingar (här till andra världskriget), det är personutveckling och komma ikapp sen sist tillsammans med Ruth, Nelson och de andra som kommit att bli viktiga för mig. Och så är det Cathbad förstås, min favoritkaraktär. Det är på tok för lite Cathbad i den här boken, det måste sägas. Där måste det bli bättring till del åtta!

Jag tyckte väldigt mycket om den förra boken, De utstötta, och jag gillar den här också, den hör till de bästa i serien men riktigt till De utstötas nivå når den faktiskt inte (troligen på grund av att den hade väldigt mycket mer Cathbad…). Men det är väldigt bra, gemytligt och berörande. Jag kommer definitivt följa Ruth vidare, i minst tio böcker till om det fortsätter såhär.

Och förresten, hon har nästan slutat vikt-noja. Hurra! Eureka! Och äntligen!

DE ÖDE FÄLTEN
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Forum (2015)
Översättare: Gunilla Roos, originaltitel: The ghost fields
Del sju i serien om Ruth Galloway. Del 1: Flickan under jorden, 2: Janusstenen, 3: Huset vid havets slut, 4: Känslan av död, 5: En orolig grav, 6: De utstötta
Köp den t.ex. här eller här.

Lewismannen

lewismannenIsle of Lewis är alldeles, alldeles underbart, med det lilla förbehållet att jag aldrig skulle vilja besöka blåshålet. Eller? Det lockar samtidigt som det stöter bort det där svårmodet och ensligheten. Jag läste Svarthuset hemma i hammocken och Lewismannen på olika platser längs västkusten, lite mer utsatt för naturens element. Kanske är det det som gör att den senare känns mer, kanske är Lewismannen helt enkelt bättre?

Det är inte gåtan som är huvudsaken i de här böckerna, det är människorna, relationerna och naturen. Och jag älskar det. Jag känner förstås inte den där djupa kärleken som till exempelvis Denise Mina eller Tana French, men en liten bit påväg är det ändå. Mest tycker jag om att det är så sorgesamt och tungsint, det förgångna är här och nu och det finns ingen förlåtelse. Det är näst intill outhärdligt, men det känns också väldigt sant.

Förra boken rörde sig i gränslandet till det mänskliga medvetandet med minnesförlusten som tema (vilket störde mig), här utforskas ett dement minne (vilket jag tycker görs väldigt fint). Sammantaget tecknas en såväl intressant som vacker bild av det sköra mänskliga minnet. Jag kan knappt bärga mig för att se vilken ytterliga pusselbit höstens Lewispjäserna ska bidra med till helheten.

LEWISMANNEN
Författare: Peter May
Förlag: Modernista (2014)
Översättare: Charlotte Hjukström, engelsk originaltitel: The Lewis man
Del 2 i Lewis-trilogin. Del 1: Svarthuset
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Johannas deckarhörna, Döda zonen 

Svarthuset

svarthusetÄrlighet varar längst och därför måste jag börja med att säga att jag tycker att deckargåtan i Svarthuset lämnar en del övrigt att önska. Slutet är lite abrupt och jag köper inte alla svängar handlingen tar. Och så gillar jag inte sättet vissa saker undanhålls mig.

Med det sagt kan jag fortsätta med att säga att jag älskar Svarthuset ändå. Miljön! Människorna! Alla har de levt sina liv i onödan och alla är de olyckliga som f-n. Det är kallt och blåsigt och regnigt och eländigt och inte en enda har växt upp med någon sorts kärlek i behåll. Bra föräldrar försvinner och känslokalla vårdnadshavare tar vid. Begravningar och bortglömda leksaker och skit i hörnen. Jag älskar det! Det är så eländigt som det kan bli och jag kan inte få nog av vare sig människorna eller Isle of Lewis. Det är sånt som drömmar vävs av och jag kan vara hoppas att de verkliga innevånarna på ön är några grader lyckligare. Hoppas!

SVARTHUSET
Författare: Peter May
Förlag: Modernista (2013)
Översättare: Charlotte Hjukström, engelsk originaltitel: The Blackhouse
Del ett i en serie
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Den döda zonen, Lyrans noblesser, Johannas deckarhörna 

Än skyddar natten

an-skyddar-nattenSvenska deckare läser jag sällan men den här veckan recenserar jag två, som jag gillar… . Vad ska då en svensk deckare innehålla för att tilltala mig? Karaktärer som engagerar. Samhällsanalys. Gärna historisk tid. Anna Lihammers deckare innehåller allt det där. Maria Gustavsson är en karaktär att sympatisera med, jag gillar också Carl Hell och en hel del av de återkommande birollerna. Till och med den rätt vidrige nazisten tycker jag lite synd om.

Det allra bästa är dock skildringen av ett infekterat Sverige i nazitysklands skugga. Ett land där rötan letar sig in i de finaste korridorerna och där hela samhällsstrukturen långsamt äts upp av det fula och hemska. Alla med vettet i behåll avskyr nazismen och Lihammer förklarar varför.

Ibland blir det lite för mycket, lite sådär overkligt som jag är rädd för när jag läser svenska deckare. Det är väldigt många som dör till exempel, sex stycken om jag inte missat någon och det tycker jag är lite i överkant för att jag ska gå med på det. Det var samma sak i första boken men jag låter det överskuggas av allt det andra som är så bra. Jag kommer absolut läsare vidare om/när det kommer en fortsättning

ÄN SKYDDAR NATTEN
Författare: Anna Lihammer
Förlag: Historiska media (2015)
Del 2 i serien om Carl Hell och Maria Gustavsson, del ett heter Medan mörkret faller.
Köp t.ex. hos Bokus och Adlibris.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Och dagarna går…