Långt fall av Denise Mina

Titelns långa fall syftar till en särskild hängningsmetod som tillämpades på Barlinnie-fängelset i Glasgow i slutet av 1950-talet. En avrättningsmetod som hotade bli utgången av den oerhört uppmärksammade rättegången mot Peter Manuel 1958.

När Denise Mina ger sig på att skriva true crime blir det väldigt suggestivt och skrämmande. I vissa stunder är det som att sitta instängd tillsammans med huvudpersonerna och inse att man aldrig ska släppas fri. Till en början verkar fallet vara ganska rätlinjigt och begripligt men ju längre berättelsen framflyter står det allt mer klart att ingenting är enkelt, att alla är invecklade i varandra och att allt är fruktansvärt tragiskt. Det Glasgow Denise Mina skriver fram är den undre världens, det är smutsigt, fattigt och hopplöst, helt igenom hopplöst.

Jag gillar true crime när det är bra. Som i The Jinx eller His bloody project och tror jag allra helst när det är historiskt som här. Och jag tycker mycket om Denise Minas sätt att se och beskriva människor. Det här är en väldigt intressant och välskriven tolkning av vad som hände de där åren och i den där rättssalen. Det är en sorts sanning förstås, men mer än en gång tänker jag också på den där tidsresande kvinnomördaren i Flickor som skimrar (över huvud taget tänker jag rätt ofta på honom), så där finns någon slags magi också. Jag ser helt enkelt Långt fall som väldigt mycket mer än en redogörelse för ett mordfall, det är en inblick i ett samhälle. Och väldigt mycket handlar om förtvivlan och kvinnohat i det där samhället.

LÅNGT FALL
Författare: Denise Mina
Förlag: Forum (2017)
Översättare: Boel Unnerstad, originaltitel: The long drop
Köp den t.ex. här eller här.

Vita nätter av Ann Cleeves

Jag var sen att hoppa på Ann Cleeves-tåget förra sommaren. Och väl ombordstigen är jag förvånansvärt seg. Jag har inte sett tv-serien, men alla verkar älska den så jag kanske ska, och först nu har jag läst ut bok två. Det är något med tempot i böckerna som drar ner mitt lästempo och det känns faktiskt väldigt bra. Och det är betryggande att veta att jag kan hänga med Jimmy Perez flera år till.

Egentligen är det inte Perez som drar i mig, han är väl trevlig och på många sätt intressant, men jag bryr mig inte så galet mycket om honom om jag ska vara ärlig. I den här boken till exempel känner jag väldigt mycket mer för Kenny och Roddy. Deras livsöden hemsöker mig lite. Men det som verkligen, verkligen tar andan ur mig är miljön, landskapet. Och då är det ändå bara som det ser ut i mitt huvud, jag borde nog se den där tv-serien…

Jag gillade Svart som natten en del, men Vita nätter väldigt mycket mer. Jag ser fram emot nästa del, när än den kan tänkas kännas passande att läsa.

VITA NÄTTER
Författare: Ann Cleeves
Förlag: Albert Bonniers förlag (2008)
Översättare: Jan Järnebrand, originaltitel: White nights
Andra delen i Shetlandskvartetten. Del 1: Svart som natten

The chalk pit av Elly Griffiths

Det blir inte riktigt sommar för mig om jag inte får ägna några dagar i Ruth Galloways sällskap. Det bara är så, sen rätt många år tillbaka nu.

Två saker kan konstateras. 1) Serien är riktigt bra nu igen. Det kändes för några böcker sen som att det hela gick lite på tomgång, i alla fall när det kom till mordgåtor och sånt. Nu är det dock tillbaka till att vara riktigt bra, intressant ur ett samhällsperspektiv och hela vägen rätt spännande, på ett långsamt och bakgrundssurrande sätt. För det är faktiskt så att, och här kommer konstaterande nummer 2), mordgåtor och polisarbete är sekundärt för mig (och kanske också för Elly Griffiths när hon förlorar sig i allt det andra som hon gjorde där några böcker). Jag älskar att hänga med gänget och jag tycker så himla mycket om dem allihop! Ruth förstås, och Cathbad, Judy, Nelson, till och med Cloughie. Jag har lärt känna dem i nio böcker nu och tycker så mycket om dem, på riktigt. Gud nåde dig Elly Griffiths om du gör dem illa på något riktigt sätt framöver! Det är illa nog det där som händer nästan i slutet av boken, och all känslomässig tortyr de (och jag med dem) tvingas utstå…

The Chalk Pit är alltså riktigt bra och det känns fint att ha tittat till Ruth också i sommar. Extra fint är det också att Ruth verkar ha slutat noja så mycket, hon förtjänar lite lugn och självacceptans nu. Själv får jag försöka acceptera att det dröjer ett tag innan jag kan besöka igen, jag hoppas på en ny bok i tid till nästa sommar.

THE CHALK PIT
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Quercus Editions (2017)
Del 9 i serien om Ruth Galloway. Tidigare böcker: Flickan under jorden, Janusstenen, Huset vid havets slut, Känslan av död, En orolig grav, De utstötta, De öde fälten, En kvinna i blått.
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, och dagarna går…
Boken kommer i dagarna ut på svenska med titeln Dolt i mörker

Endless night

Om den här boken tänker jag inte säga särskilt mycket eftersom spoilerrisken är överhängande och jag tror på riktigt att det skulle förminska läsupplevelsen att veta vad som ska hända (och jag är inte själv särskilt spoilerkänslig annars). Men jag kan säga att det är sista delen av boken som gör hela skillnaden, sista 45 minuterna i ljudboken (jag har läst lite i boken på bilden, men främst lyssnat). Före tänkte jag att det nog var en rätt blek bok, en liten besvikelse med tanke på mina högt ställda förväntningar. Efter det där sista är jag nog böjd att tänka att det är något av ett mästerverk.

Boken känns på det stora hela modig och modern (boken kom 1967), inte minst i upplägget. Det känns också som en unik bok i Agatha Christies oerhört stora produktion, jag har läst annat (inte mycket dock) och det är ju pusseldeckare av en helt annan stil. Jag gillar det andra, och älskar det här.

Och så måste jag säga att känslan inför det där huset och platsen påminner mig väldigt mycket om känslan jag hade när jag läste Wylding Hall. Det är över huvud taget mer stämning (olycksbådande och sorgsen) än handling, men det balanseras en del i den där avslutningen. Väldigt, väldigt bra helt enkelt. Och en fin inledning på hyllvärmarläsningen 2017.

ENDLESS NIGHT
Författare: Agatha Christie
Förlag: Harper Collins UK (2007)
Inläsare: Hugh Fraser

Mörkt motiv

Jag har nog anat det länge egentligen och Louise Pennys första bok i serien om kommissarie Gamache har följt med hem rätt många gånger nu, men nu var det dags och det blev en kombo av att läsa och att lyssna (på Tomas Bolme, han är bra han).

Vad jag gillar med Mörkt motiv? Ja, vad finns där att inte gilla? Det är så himla mysigt att det inte går att värja sig (och lite lagom vasst humoristiskt också på sina ställen så en kan ta till sig även om en känner sig lite sur eller mysanti). Gamache är mysig, staden Three Pines är mysig, folk är mysiga. Mordet är väl inte mysigt direkt, men det är inte blodigt och brutalt i alla fall, snarare fridfullt om än gräsligt förstås. Jag gillar verkligen allt med den här boken, i sin genre är den perfekt. Jag kastar mig möjligen över bok två i serien och rekommenderar Mörkt motiv till alla som vill försjunka i myset och koppla av lite.

MÖRKT MOTIV
Författare: Louise Penny
Förlag: Bonnier Audio (2012)
Inläsare: Tomas Bolme
Första delen i en serie

Välkommen hem

valkommen-hemJag har följt med Ninni Schulman till min uppväxtbygd fyra gånger tidigare. Det har varit njutbart och rätt jobbigt. Jag är, som så många av oss, ambivalent inställd till min uppväxtort (det är vackert men jag vill inte komma i närheten, och jag känner mig ledsen över det för att det är så vackert). Det är med en blandning av trygghet och magoro jag läst om älgjakt och vinter och bränder i Hagfors.

När jag tänker på skolan så slutar jag med det rätt snabbt. Jag trivdes inte alls särskilt bra i skolan. Jag var deprimerad och angstig och allmänt jag redan då och skolan fick symbolisera mycket av det som var jobbigt. Därför är en klassåterträff (med medföljande återgång till den jag och vi var) det ultimata skräckscenariot i min värld. Hu! I Ninni Sculmans Välkommen hem är de faktiskt några som går på den där klassträffen. Av outgrundlig anledning. Herregud, varför stannar de inte bara hemma!?! För i Magdalenas klass var det inte bara tonårsangst som pågick. Och nu är en i klassen känd och ska typ skriva en bok… Ni kan ju tänka er!

Välkommen hem är spännande rakt igenom. Jag köper inte slutet och jag tycker att vissa av problemtrådarna bland de återkommande karaktärerna dragits ut lite för långt nu, men det är en bra bok. Inte så fantastiskt bra som Vår egen lilla hemlighet men helt klart läsvärd, obehaglig och spännande. Och egentligen hade inga mord behövts, bara att vara med på den där återträffen är ju skräck nog. Dessutom känns det nu ännu bättre att jag inte gick på min egen.

VÄLKOMMEN HEM
Författare: Ninni Schulman
Förlag: Forum (2016)
Del fem i Hagforsserien, tidigare delar: Flickan med snö i håret, Pojken som slutade gråta, Svara om du hör mig, Vår egen lilla hemlighet
Köp den t.ex. här eller här.

Läs också min intervju med Ninni Schulman från förra våren här.

En kvinna i blått

en-kvinna-i-blattJag gillar Ruth Galloway, mycket, och särskilt nu när hon (nästan) slutat viktnoja så förfärligt. Kanske är det för att hon jobbar med en akademisk vetenskap så nära den jag en gång hängav mig åt. Vi är lite lika också, hon är inte överförtjust i folk, hon trivs bäst med sin unge och sin katt. Hon bor nästan ensam långt därute i saltängarna och behöver egentligen bara umgås när hon väljer att göra det. Det känns som en drömtillvaro, för den som vågar. Det är ju också rätt mordiskt och livsfarligt därute…

Den här, den åttonde boken i serien är inte den bästa. Kanske till och med tvärtom. Det är för lite Ruth, för lite Cathbad, för mycket Nelson och Michelle (en karaktär jag aldrig orkat bry mig om). Och alldeles för lite på djupet med karaktärerna. Och sen är det det lilla problemet med att drivkraften bakom brotten som utreds är mer än lovligt luftig, jag vet inte ens om jag förstår det, tror på det gör jag definitivt inte.

Det här är som sagt ingen av de starkare böckerna i serien, men det är ändå en bok om Ruth och de är alltid trevlig läsning. Mysryslig sommarläsning helt enkelt, välbekant avkoppling.

EN KVINNA I BLÅTT
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Forum (2016)
Översättare: Ing-Britt Björklund, originaltitel: The woman in blue
Del 8 i serien om Ruth Galloway. Föregås av Flickan under jorden, Janusstenen, Huset vid havets slut, Känslan av död, En orolig grav, De utstötta, De öde fälten
Köp den t.ex. här eller här.

Daisy in chains

daisy-in-chainsDaisy in chains är en riktigt svår bok att recensera. Allt som sägs är lite för mycket, och dessutom vet jag inte riktigt vad jag känner inför den. Kanske tycker jag mycket om den, kanske tycker jag att Bolton fuskar lite för mycket för att jag ska köpa något av det.

Boltons styrka är hennes opålitliga huvudpersoner, de där som ljuger och undanhåller för läsaren. Såna finns det drivor av här. Hon är också bra på förändringar, vad händelser och svek kan göra med människor. Hur vi kan transformeras och förvridas. Och så har hon en förmåga att beskriva ätstörningar och självsvält så att jag ifrågasätter varför jag läser henne. För visst är Lacey Flint också, möjligen outtalat, ätstörd och sjuk? Maggie Rose är det definitivt, på ett väldigt på pricken och i bakgrunden lurande beskrivet sätt som får mig att må rätt dåligt. Jag brukar lägga undan såna böcker för att de bär för mycket jag kan känna igen och (vilket jag hatar att erkänna) lockas av. Men Sharon Boltons böcker lägger en inte undan.

Det förekom en liten #boblmaf-diskussion på twitter om den här boken när den lästes, om huruvida den var så bra som vi hoppats på eller inte. Jag tyckte den var smygande obehaglig från första sidan, Hamish Wolfe som sitter fängslad och dömd för tre kvinnomord är ytterst obehaglig, det hör man ju på namnet… Och så den här sidlinjen om kvinnor som förälskar sig i dömda män, den är väldigt skrämmande, på många plan. Och så Maggie Rose och hennes utsatthet. Jag gillar polis-Pete ett tag, men det går över snart. Sen runt sidan hundra blir det jättespännande ända fram mot slutet. Där tycker jag det dör faktiskt och jag känner mig rätt lurad efteråt. Av orsaker jag inte kan avslöja och som jag nog inte ens har koll på själv. Jag tycker inte att Bolton är helt ärlig mot mig. Och så tänkte jag lite för många gånger på Nu ser du mig och hur lika de böckerna ändå känns, och det är inte bara mitt fel att jag gör det. Jag hade hoppats på en läskig uppbyggnad mot en Skulptrisen*-avslutning. Men det blev lite av ett tomt poff tyvärr. Bra rätt länge men inte hela vägen skulle nog mitt samlade intryck bli.

*Skulptrisen är en makalöst obehaglig bok av Minette Walters med den mest blodisande avslutning jag någonsin läst. Jag läste den för tio+ år sedan men får fortfarande ryggfrys när jag tänker på den.

DAISY IN CHAINS
Författare: Sharon Bolton
Förlag: Bantam press (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bokbabbel

Svart som natten

svart-som-nattenÅter till karga öar och egensinniga människor! Förra året var det Peter May som tog mig till Isle of Lewis i Yttre Hebriderna, för en till en början oerhört fin samvaro som tyvärr gick över i rejäl besvikelse vid sista boken. Men miljön gillade jag hela vägen, och nu när Ann Cleeves tar med mig till Shetlandsöarna känner jag igen mig lite. Jag befinner mig återigen på en plats där jag inte vill bo eller ens besöka, men den fascinerar liksom människorna som valt (eller tvingats) att bo på en så utsatt och delvis isolerad plats.

Ann Cleeves skriver intressanta personer som får tid att utvecklas, och trots det känns det inte som att historien går långsamt framåt. I den här boken, den första i hennes Shetlandskvartett, är det Magnus Tait och hans berättelse jag fastnar för. Det är så hjärtskärande, och det känns sant även när det nästan blir otroligt.

Om vissa saker gissar jag rätt i den här boken men det gör ingenting. Det är för mig måttet på en riktigt bra deckare, där lösningen på gåtan inte är huvudsaken utan där det är personerna instängda i gåtan som betyder mest. Det finns mycket att fascineras av här, inte minst ett samhälle där allt är offentligt och där hemligheter överskuggar allt.

 

SVART SOM NATTEN
Författare: Ann Cleeves
Förlag: Albert Bonniers förlag (2006)
Översättare: Jan Järnebrandt, originaltitel: Raven black
Första delen i Shetlandskvartetten

Disclaimer

disclaimerVissa böcker är väldigt svåra att recensera, varje lovord riskerar att avslöja för mycket om bokens intrig. Disclaimer är en sådan bok. För varje sak jag avslöjar att jag älskar med den så avslöjar jag något som borde vara fördold för en framtida läsare. Så jag hoppar över det.

Disclaimer är initialt en bok om en kvinna som hittar en bok som väcker fasansfulla minnen. Sen är det en bok om det förflutna, om det som förtigs och tas för givet, om svek, tillit och hopp. Och om den allra mörkaste sorgen, den som förvrider.

Jag tycker förtvivlat mycket om Disclaimer. Det är en sån där bok som avslöjar ett nytt lager varje gång jag tycker mig ha fått kläm på vad som verkligen händer. Det går bara djupare och djupare och djupare. Det enda negativa jag har att säga är att det kanske tog en anings lång tid att få den första lilla inblicken i vad som hände och hänt, men det är helt ok, det är värt att vänta på. Väldigt värt.

DISCLAIMER
Författare: Renée Knight
Förlag: Etta (2015)
Översättare: Maria Bodner Gröön
Köp den t.ex. här eller här.

Lewispjäserna

Ah, den där obehagliga känslan när en slår igen en utläst bok som alla älskar, som en måste älska, och inte är särskilt överväldigad alls. När sista delen i en serie kastar förminskande skuggor över seriens tidigare delar. När jag inte längre kan stämma in i Peter Mays hyllningskör och börjar misstänka att jag lurade mig själv hela tiden. För det känns så tomt. 

lewispjasernaPrecis femtio sidor in i Lewispjäserna kände jag att jag nog var ganska nöjd efter bok två ändå. Det är väl lika stämningsfullt och vildsint som i de föregående böckerna. Men jag är inte där. Kanske är det här en serie böcker jag behöver ha semester och avkoppling och tid för att sluka och älska. Kanske har jag bara slutat undra över Fins bakgrund. Och så kan det vara det där att jag har svårt för tidshopp som drivkraft i deckare (tillsammans med drömsekvenser och text i text), jag kanske bara har nått någon sorts gräns.

En sak som störde mig redan i första boken var det där berättartekniska knepet att låta huvudpersonen veta mer än mig, att liksom låta honom undanhålla information. Det är tillbaka här och det känns lite som fusk, jag tycker inte om att bli lurad på det sättet när det inte finns någon egentlig drivkraft för karaktären annat än att författaren kräver det av honom.

Svarthuset och Lewismannen tilltalade mig för stämningen och naturen. Det är platsen jag tycker om. Och platsen finns fortfarande, men det räcker inte längre för mig. Kan det vara så att Lewispjäserna inte alls är en bra trilogiavslutning och att den faktiskt drar ner min upplevelse också av tidigare böcker? Eller är det bara jag som tröttnat och är orimligt sur och tvär?

Några av mina problem: Marsaili finns knappt med längre mer än som en lite jobbig bifigur. Whistler som är typ Fins bästa vän borde ha nämnts i tidigare böcker, om han nu var så viktig. Jag gillar Whistler mer än Fin, och det är nog inte helt bra. Och så tycker jag verkligen att slutet på hela Murrayhistorien suger.

Det är en himla tur att serien är avslutad i och med detta. Jag känner ingen lust att läsa mer av Peter May, oavsett varför jag inte kunde med den här boken.

LEWISPJÄSERNA
Författare: Peter May
Förlag: Modernista (2015)
Översättare: Charlotte Hjukström
Del 3 i serien Lewistrilogin. Tidigare delar: Svarthuset och Lewismannen
Köp den t.ex. här eller här.

The secret place

secret placeTana Frenchs femte roman, The secret place, är spännande, den är tät och den är allmänt bra. Men det är sättet den berättas på, språket och tilltalet, som skiljer ut den. Det är det som gnistrar.

Det pratas mycket om Gillian Flynn och hur bra hon är, med rätta. Det borde talas mer om Tana French för hon är ännu bättre. När Flynn dippar ibland mitt i böcker så har French aldrig skrivit en dålig sida (det har hon säkert, men jag är stjärnögt bedövad och läslycklig just nu). I mina ögon är Till skogs svagast, men det kan ha varit för att jag läste översättningen och då känner jag att det finns möjlighet att missa French fantastiskhet. Många menar att Faithful place är trist men jag tycker att den är fantastisk i sin instängdhet, jag tycker att varje ny French är en liten smula bättre än den förra. Med möjligt undantag för att ingen kommer att kunna komma upp i Broken Harbour-klass, det vore grymt att förvänta det.

I The secret place möter vi några bekanta ansikten och några nya, och så beger vi oss till en brottsplats så klassisk att jag blir knäsvag – en internatskola för flickor, med nunnor i. Fatta! Mordet begicks för ett år sen och nu har något lämnat ett meddelande om att hon vet vem som mördade. Poliserna kommer och ett kammarspel utan dess like tar form. Och rakt igenom allt glimrar Tana French sätt att skriva, sättet alla får en egen röst, orden de använder, sättet hon låter dem snärja in sig i tankar ibland. Jag älskar det så galet mycket!

Nu ska jag önskegoogla lite och hoppas hitta en ny French-roman på horisonten *håller tummarna superhårt*.

THE SECRET PLACE
Författare: Tana French
Förlag: Hodder & Stroughton (2014)
Del 5 i en serie. Del 1 Till skogs, del 2 Okänt offer, del 3 Faithful Place, del 4 Broken harbour
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Dark places, Bokbabbel

De öde fälten

de-ode-faltenFörst måste jag bara få försjunka i det helt galna med att det här är sjunde boken om Ruth Galloway. Sjunde! Och jag har läst dem allihop. I en deckarserie. Sju stycken. Galet! Så, då var vi klara med det.

De öde fälten är precis allt det där jag väntar mig av en Ruth-bok nuförtiden. Det är en gåta med historiska kopplingar (här till andra världskriget), det är personutveckling och komma ikapp sen sist tillsammans med Ruth, Nelson och de andra som kommit att bli viktiga för mig. Och så är det Cathbad förstås, min favoritkaraktär. Det är på tok för lite Cathbad i den här boken, det måste sägas. Där måste det bli bättring till del åtta!

Jag tyckte väldigt mycket om den förra boken, De utstötta, och jag gillar den här också, den hör till de bästa i serien men riktigt till De utstötas nivå når den faktiskt inte (troligen på grund av att den hade väldigt mycket mer Cathbad…). Men det är väldigt bra, gemytligt och berörande. Jag kommer definitivt följa Ruth vidare, i minst tio böcker till om det fortsätter såhär.

Och förresten, hon har nästan slutat vikt-noja. Hurra! Eureka! Och äntligen!

DE ÖDE FÄLTEN
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Forum (2015)
Översättare: Gunilla Roos, originaltitel: The ghost fields
Del sju i serien om Ruth Galloway. Del 1: Flickan under jorden, 2: Janusstenen, 3: Huset vid havets slut, 4: Känslan av död, 5: En orolig grav, 6: De utstötta
Köp den t.ex. här eller här.

Lewismannen

lewismannenIsle of Lewis är alldeles, alldeles underbart, med det lilla förbehållet att jag aldrig skulle vilja besöka blåshålet. Eller? Det lockar samtidigt som det stöter bort det där svårmodet och ensligheten. Jag läste Svarthuset hemma i hammocken och Lewismannen på olika platser längs västkusten, lite mer utsatt för naturens element. Kanske är det det som gör att den senare känns mer, kanske är Lewismannen helt enkelt bättre?

Det är inte gåtan som är huvudsaken i de här böckerna, det är människorna, relationerna och naturen. Och jag älskar det. Jag känner förstås inte den där djupa kärleken som till exempelvis Denise Mina eller Tana French, men en liten bit påväg är det ändå. Mest tycker jag om att det är så sorgesamt och tungsint, det förgångna är här och nu och det finns ingen förlåtelse. Det är näst intill outhärdligt, men det känns också väldigt sant.

Förra boken rörde sig i gränslandet till det mänskliga medvetandet med minnesförlusten som tema (vilket störde mig), här utforskas ett dement minne (vilket jag tycker görs väldigt fint). Sammantaget tecknas en såväl intressant som vacker bild av det sköra mänskliga minnet. Jag kan knappt bärga mig för att se vilken ytterliga pusselbit höstens Lewispjäserna ska bidra med till helheten.

LEWISMANNEN
Författare: Peter May
Förlag: Modernista (2014)
Översättare: Charlotte Hjukström, engelsk originaltitel: The Lewis man
Del 2 i Lewis-trilogin. Del 1: Svarthuset
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Johannas deckarhörna, Döda zonen 

Svarthuset

svarthusetÄrlighet varar längst och därför måste jag börja med att säga att jag tycker att deckargåtan i Svarthuset lämnar en del övrigt att önska. Slutet är lite abrupt och jag köper inte alla svängar handlingen tar. Och så gillar jag inte sättet vissa saker undanhålls mig.

Med det sagt kan jag fortsätta med att säga att jag älskar Svarthuset ändå. Miljön! Människorna! Alla har de levt sina liv i onödan och alla är de olyckliga som f-n. Det är kallt och blåsigt och regnigt och eländigt och inte en enda har växt upp med någon sorts kärlek i behåll. Bra föräldrar försvinner och känslokalla vårdnadshavare tar vid. Begravningar och bortglömda leksaker och skit i hörnen. Jag älskar det! Det är så eländigt som det kan bli och jag kan inte få nog av vare sig människorna eller Isle of Lewis. Det är sånt som drömmar vävs av och jag kan vara hoppas att de verkliga innevånarna på ön är några grader lyckligare. Hoppas!

SVARTHUSET
Författare: Peter May
Förlag: Modernista (2013)
Översättare: Charlotte Hjukström, engelsk originaltitel: The Blackhouse
Del ett i en serie
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Den döda zonen, Lyrans noblesser, Johannas deckarhörna 

Än skyddar natten

an-skyddar-nattenSvenska deckare läser jag sällan men den här veckan recenserar jag två, som jag gillar… . Vad ska då en svensk deckare innehålla för att tilltala mig? Karaktärer som engagerar. Samhällsanalys. Gärna historisk tid. Anna Lihammers deckare innehåller allt det där. Maria Gustavsson är en karaktär att sympatisera med, jag gillar också Carl Hell och en hel del av de återkommande birollerna. Till och med den rätt vidrige nazisten tycker jag lite synd om.

Det allra bästa är dock skildringen av ett infekterat Sverige i nazitysklands skugga. Ett land där rötan letar sig in i de finaste korridorerna och där hela samhällsstrukturen långsamt äts upp av det fula och hemska. Alla med vettet i behåll avskyr nazismen och Lihammer förklarar varför.

Ibland blir det lite för mycket, lite sådär overkligt som jag är rädd för när jag läser svenska deckare. Det är väldigt många som dör till exempel, sex stycken om jag inte missat någon och det tycker jag är lite i överkant för att jag ska gå med på det. Det var samma sak i första boken men jag låter det överskuggas av allt det andra som är så bra. Jag kommer absolut läsare vidare om/när det kommer en fortsättning

ÄN SKYDDAR NATTEN
Författare: Anna Lihammer
Förlag: Historiska media (2015)
Del 2 i serien om Carl Hell och Maria Gustavsson, del ett heter Medan mörkret faller.
Köp t.ex. hos Bokus och Adlibris.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Och dagarna går…

Vår egen lilla hemlighet

var-egen-lilla-hemlighetJag började naturligtvis läsa de här böckerna för att de utspelar sig på en plats som är mig väldigt nära. Läs mer om det och om Ninni Schulmans relation till Hagfors i min intervju här. Det var så det började. Och jag tror att det fortsatt är väldigt speciellt för mig att läsa. Den här gången ännu mer än tidigare. Men jag vill göra klart och tydligt att anledningen till att jag läser så girigt nu och fortfarande är att Ninni Schulman skriver väldigt bra. Hennes karaktärer är komplexa, de är aldrig någonsin okomplicerade och de är så väldigt lätta att gilla. Sen älskar jag förstås mörkret, Schulman har verkligen förmågan att se och förmedla den där stämningen som vilar över glesbygdsorter. Det uppgivna och samtidigt stolta.

Med det sagt så måste jag återgå till miljön och min relation till det bekanta. Den här gången är det närmare än någonsin eftersom vi nu tagit oss på andra sidan Hagfors, mot Uddeholm och Sjögränd – de platser där jag växte upp. Jag får rysningar i hela kroppen när vi svänger in på en avtagsväg som jag känner igen och där vi har parkerat bilen för att plocka blåbär. Och jag klarar till och med av när vi svänger in på avtagsvägar som jag vet inte finns, eftersom de skulle kunna finnas. Och Skogaforsen har alltid varit ett av mina magiska ställen, fullt av vävda sagor…

Den fjärde Hagfors-deckaren är nog den bästa och definitivt den hemskaste. Det finns ett spår i historien som jag inte klarar av. Jag läser liksom med kisande ögon för att jag inte kan med att ta in allt det hemska. Det handlar om våld i hemmet och det är så oerhört tydligt hur ensam hon är, med ansvar för barn. Så hjälplöst utlämnad till honom. Att det händer i en så familjär miljö gör det förstås än mer obegripligt. Vidrigt. Jag önskar att jag inte behövde läsa om det, men samtidigt behöver jag ju det. Om och om igen.

VÅR EGEN LILLA HEMLIGHET
Författare: Ninni Schulman
Förlag: Forum (2015)
Del 4 i Hagfors-serien. Tidigare recensioner: Flickan med snö i håret, Pojken som slutade gråta, Svara om du hör mig
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris

Missa inte min intervju med Ninni Schulman på Kulturkollo!

Medan mörkret faller

medan-morkret-fallerDen här boken läste jag eftersom min Kollo-kompisar utmanade mig att göra det. Som en del av vår årsutmaning om normbrytare och vidgade läsupplevelser. Jag läser sällan svenska deckare och de trodde att Anna Lihammers historiska deckare skulle kunna vara något för mig, något som jag inte skulle hitta till på egen hand. Och de hade rätt förstås, läs mer om det här.

De hade rätt, men de glömde att nämna hur sjukt obehaglig Medan mörkret faller är. Redan i början höll jag på att krevera, när den här mannen vaknar orörlig på en brits och någon börjar borra i huvudet på honom. Det skulle kunna vara det mest skrämmande jag läst. Och sen fortsätter det så med kroppar och blod och hjärnor i burkar och riktigt vidriga (levande) människor. Hemskt! Men bra. Mycket bra.

Och jag tycker mycket om såväl kommisarie Carl Hell som polissyster Maria Gustavsson. Jag tycker om det politiska, och uppgörelsen med mycket av det som var så fel i 1930-talets Sverige, det som vi aldrig riktigt gjort upp med. Den sociala ingenjörskonsten nr den gått överstyr, uppdelningen av människor, tvångssterilisering, rasbiologi – så mycket som vi fortfarande har att stå till svars för. I en roman som denna blir det oerhört klaustrofobiskt och hemskt att möta, det är omöjligt att värja sig. På det sättet har Anna Lihammer skrivit en bok långt bortom en bra deckare, den är en viktig uppgörelse med en tid också, och ett samhälle ur vilket vårt stammar. Det behöver vi prata om.

Jag vet inte om jag kan säga att jag nu kommer läsa tonvis av svenska deckare. Men jag kommer definitivt läsa Anna Lihammers nya som kommer i vår, och så ska jag nog våga mig på att ge Åsa Larsson en chans. Så får vi se var det leder.

MEDAN MÖRKRET FALLER
Författare: Anna Lihammer
Förlag: Historiska media (2014)
Första delen i en serie
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Deckarhuset och missa inte min text på Kulturkollo där jag skriver mer om boken, utmaningen och läsupplevelsen!

En mörk och förvriden flod

en mörk och förvriden flodHemligheten om böckerna om Lacey Flint är Lacey Flint. Hon är så omtyckningsbar! Jag gillade henne redan i den första boken och vår relation har bara växt sig starkare för varje bok. Jag stör mig förstås på att alla ska vara så himla vackra hela tiden men jag har lärt mig att blocka alla sådana passager i texten. Det fina med Lacey är att hon gång på gång visar att hon är vacker på insidan mitt i allt det trasiga och ganska fula som är hennes försvarsmur såväl inåt som utåt.

En sak som griper mig är hur vem som helst som gått igenom det Lacey gått igenom (och ja, det är naturligtvis för mycket för att egentligen vara trovärdigt) skulle spricka från söm till söm. Alla skulle gå sönder i sin mänsklighet, men inte Lacey. Hon kämpar igenom det och kommer för varje steg lite närmare en harmonisk plats där hon en gång ska acceptera sig själv och sitt förflutna. Jag älskar att hon är mindre trasig idag än hon var då. Mycket förstås tack vare att hon nu har ett sammanhang och människor omkring sig. Och jag älskar att det känns trovärdigt för just henne.

Jag gillar Dana också och tycker mycket om att hon tar plats i den här boken. Och att Joesbury inte gör det. Av nästa bok önskar jag mig mer Dana, en lyckligare Lacey och någon sorts lugn i relationen mellan Lacey och mannen med de turkosa ögonen. Jag vill väldigt gärna ha ett lyckligt slut för dem redan i början av nästa bok, de behöver inte krångla till det så förtvivlat längre.

EN MÖRK OCH FÖRVRIDEN FLOD
Författare: Sharon Bolton
Förlag: Modernista (2014)
Översättare: Karl G. Fredriksson och Lilian Fredriksson, originaltitel: A dark and twisted tide
Ingår i serien om Lacey Flint, jag har tidigare läst: Nu ser du mig, Dead scared, novellen If snow hadn’t fallen och Like this, forever
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris

Andra som skrivit om boken:  Enligt O

 

The Holmes affair

IMG_1579.JPGSherlock Holmes är ingen karaktär jag fastnat för (*duckar och tar skydd*). Jag läste En studie i rött och gillade men det klickade aldrig. Jag har sett lite Sherlock och lite Sherlock Holmes och lite Elementary men mja, det är väl ok men inte riktigt min grej. Och så är det med The Holmes affair också, den är nog mer för Holmes-fantasterna.

Det är spännande och berättelsen har driv men jag saknar ändå något, möjligen det där intresset. Av de båda flanera runt i London-böcker jag läst i min tre på tre utmaning gillar jag helt klart Drood mer. The Holmes affair är en bra bok, men ingen som biter sig kvar eller tvingar sig på.

 

THE HOLMES AFFAIR
Författare: Graham Moore
Förlag: Arrow Books (2011)
Köp t.ex hos Bokus,Adlibris