Det finns många anledningar att vilja läsa en bok. Jag som inte läser så många deckare kände trots det att jag bara måste läsa Ninni Schulmans debutbok Flickan med snö i håret. Varför? För att den utspelar sig i Hagfors, i vars närhet jag växte upp, förstås. Bara tanken på att en bok skulle kunna utspela sig där får en ju att dra efter andan. Tanken på att något alls skulle kunna hända där…
En flicka, Hedda, förvinner från sitt hem på nyårsaftonen för att inte återvända och där tar historien sin början. Polisen står länge handfallen i sökandet efter Hedda och deras vardagliga kamp för att hitta ledtrådar skildras ingående i boken. En av huvudpersonerna är Magdalena som efter en tung skilsmässa flyttat med sonen från Stockholm till Hagfors för att hitta ett nytt lugn och ett nytt liv. Magdalena arbetar som enda reporter på länstidningens Hagforskontor.
En av fördelarna med Schulmans bok är att människorna får vara människor – här syns inga övermänniskor till utan alla är lite trasiga och nötta i kanten som de flesta av oss egentligen är. Däremot visar det sig att det som drog mig till boken är något som också stöter bort mig. Hagfors är en såpass verklig och närvarande plats i mitt inre att jag kan alla gator, alla hus, alla skogar och rondeller (vilket inte är så svårt, det finns två). Det problematiska i det är att jag inte får något utrymme för min fantasi. När berättelsen kryddas med detaljer för att visa att vi är i just Värmland och Hagfors känner jag mig lite kvävd tillslut och jag inser vilket behov jag har att skapa mina egna omgivningar och berättelser i berättelserna jag läser. Här blir det nästan som om berättelsen utspelar sig i ett väldigt påtagligt dockskåp utan dolda rum.
Jag tror att en läsare som aldrig satt sin fot i Hagfors, paradoxalt nog, skulle ha större behållning av boken och dess intrig än jag. För berättelsen är intressant och Schulman vill säga något viktigt, tyvärr hör jag bara delar av det. Men visst dras jag med och i slutet håller jag andan för att få veta hur det ska sluta.
Avslutningsvis måste jag få säga att Ninni Schulman målar en väldigt trogen bild av ett svinkallt Hagfors och herregud vad jag känner att jag inte längtar tillbaka dit!
~Forum, 2010~
Det här är ännu en av de där böckerna som jag dragits till på grund av dess omslag. Det finns något lite skrämmande med insekten på framsidan men det finns också något så sommarlovsförsommaraktigt i grönskan att man inte kan värja sig. Det är som de där första dagarna på 
sommarlovet när allt är möjligt och förväntan fyller hela kroppen. Det är få känslor som lever kvar så starkt hos mig som den där nysomriga. Alltså måste jag dras till en bok som så stark utstrålar den.
Och Anna Bovallers deckare Svärmaren utspelar sig verkligen under de där första dagarna i juni när allt är möjligt och ingen sommartristess ännu infunnit sig. För bokens huvudperson, Petra Wester, går livet sin gilla gång medan den annalkande sommarsemester gör luften lite lättare att andas. Den kring vars liv hela boken ska kretsa, Victoria Fors, njuter också hon av sommarens alla förhoppningar och löften. Tills allt förändras. Victoria dör i Petras armar en tidig morgon på advokatbyrån där de båda arbetar. Hennes död blir upptakten till en härva av lögner, begär, oegentligheter på advokatbyrån och uppslitande letande i smärtsamma minnen.
Jag har tidigare sagt att jag sällan läser deckare numera eftersom jag inte orkar med våldet och blodet och förtvivlan längre. Men om deckare är såhär så får jag nog börja igen. Svärmaren är en fristående fortsättning på Svinajakten som kom förra året men som jag inte har läst. Jag vet inte om jag haft större behållning av den här boken om jag läst den förra men jag tror inte det. Jag känner inte att jag saknar pusselbitar. Jag ska hur som helst läsa Svinajakten också för det här är riktigt, riktigt bra. Svärmaren är verkligen inte någon hårdkokt deckare utan för tankarna till mer gammeldags pusseldeckare som Maria Lang när hon var som bäst.
Jag tycker om hur mordet, döden, blodet och våldet är sekundärt i förhållande till relationerna i den här boken. Den är en stark skildring av människors – och då särskilt unga flickors- utsatthet och livets skörhet. En varsam skildring av kärlek och vad som händer med dem som lämnas kvar. Läsaren får inte svar på alla sina frågor vilket jag också tycker om eftersom man ju sällan får det här i livet.
Svärmaren av Anna Bovaller ges ut av Norstedts förlag, boken utkom första gången i mars 2010.
Karin Alfredssons första roman om läkaren Ellen Elg var en av de böcker som gömde sig i det andra pocketkedjepaketet från Hanna.
Det är länge sedan jag hade min deckarperiod nu – ganska exakt fem år sedan. Lusten att läsa om brott och andra hemskheter dog i nästan exakt samma stund som jag blev gravid med T. Jag blev helt hudlös av att vänta barn – för att inte tala om sen när hon kommit ut… Men nu känner jag mig redo för lite kriminalitet och elände igen…
Jag blir inte särskilt skrämd av 80 grader från varmvattnet men däremot blir jag riktigt hederligt och heligt förbannad! Ämnet för boken är aborter och det är ju ett ämne som engagerar väldigt många och väldigt mycket vilket också Alfredsson visar på ett fint sätt. Jag blir oerhört arg på vissa karaktärer och deras agerande men mest av allt blir jag förbannad på de tankegångar som finns i den verkliga världen också långt från romanen och som jag har svårt att förlika mig med.
Boken största förtjänst är att den på allvar sätter fingret på ett avgörande problem och drar i alla trådar som leder dit. Alfredsson kopplar ihop hyreshusmisshandel i Sverige med läkemedelsbolagens cyniska spel med människoliv med militanta amerikanska abortmotståndare med blödande flickor i Zambia. Det är skickligt gjort och viktigt för att läsaren ska få förståelse för att det vi gör här idag har konsekvenser där imorgon.
Mer än så vill jag inte säga om handlingen eftersom Marie nu ska läsa boken utan att veta för mycket.
Avslutningsvis kan sägas att jag tycker om det feministiska anslaget och idéen att skriva en deckare om kvinnor och med kvinnor i så gott som alla bärande roller. Att jag sedan har problem att förstå mig på vissa karaktärer och inte är överdrivet förtjust huvudpersonen är bara ett gott tecken – det här är en bok att engagera sig i.
Så var det dags för en ny läsupplevelse i den uppräkning som jag inledde förra veckan. 
Den här veckan handlar det inte heller om en roman utan om ett helt författarskap. Maria Lang, eller Dagmar Lange som hon egentligen hette, gav ut en bok varje år mellan åren 1949-1990 (hon avled 1991). Man tappar liksom andan inför raden:
- Mördaren ljuger inte ensam (1949)
- Farligt att förtära
- Inte flera mord
- En skugga blott
- Rosor, kyssar och döden
- Tragedi på en lantkyrkogård
- Se döden på dig väntar
- Mörkögda augustinatt
- Kung Liljekonvalje av dungen
- Farliga drömmar
- Ofärd i huset bor
- Vår sång blir stum
- Att vara kvinna
- En främmande man
- Tre små gummor
- Ögonen
- Siden sammet
- De röda kattorna
- Svart sommar
- Vitklädd med ljus i hår
- Ingen returbiljett
- Intrigernas hus
- Staden sover
- Mördarens bok
- Vem väntar på värdshuset?
- Vi var tretton i klassen
- Det är ugglor i mossen
- Dubbelsäng i Danmark
- Körsbär i november
- Arvet efter Alberta
- Camilla vid skiljevägen
- Svar till Ensam Eva
- Inga pengar till Vendela
- Gullregn i oktober
- Docka vit, Docka röd
- Fyra fönster mot gården
- Använd aldrig arsenik
- Klappa inte katten
- Dödligt drama på Dramaten
- Ånglok 16 på fel spår
- Tvillingen i spegeln
- Flyttbil försvunnen
- Se Skoga och sedan… (1990)
Och jag har läst dem alla…
Under en period av mitt liv – det måste vara (häpnadsväckande) 15 år sedan nu – dammsög jag varje bokhylla i släkten efter Lang-deckare (och de stod där i en överraskande omfattning). Antikvariaten fick också bidra varför jag idag äger ett betydande antal som jag gärna läser om.
Naturligtvis är de inte bra allihop och vissa är till och med riktigt dåliga. Men det är på något sätt en del av poängen. Jag tycker dock inte att de är så dåliga som ryktet säger och är man beredd att köpa en och annan snubblande vändning i intrigen så tycker jag att man får ett helt ok deckarhantverk. Det som är svårast att överse med är vissa fördomsfulla karaktärsteckningar som nog måste tillskrivas tidsandan. Det är inte särskilt trevligt att ställas inför den kroknästa judiske girigbuken eller den känslomässigt snedvridna lesbiska kvinnan. Men det är trots allt ett tidsdokument och jag tycker även att Lang ganska ofta också krossar fördomar och föreställningar om det normala.
Maria Lang har trots invändningarna den mysrysliga kvaliteten som jag tycker så mycket om. Allra bäst tycker jag om de första böckerna med Puck – som trots de 50-talstrogna könsrollerna är en stark och framförallt självständig kvinna – och Kung Liljekonvalje av dungen med dess sorgsna ton. Och så är De röda kattorna speciell för att den handlar om min hemtrakt.
Den främsta anledningen till att Langdeckarna är en sådan minnesvärd läsupplevelse för mig är dock inte själva deckarhantverket utan de speciella omständigheterna kring själva bokslukandet. Körsbär i november läste jag exempelvis sittande på en bänk i skogen – på ”flykt” från en skola jag hatade. Jag skolkade och läste Maria Lang i skogen – mer än jag vill erkänna faktiskt. Böckerna var min tillflyktsort under en väldigt jobbig tid i mitt liv och för det är jag evigt tacksam. Kanske är det därför varje omläsning ger känslan av att komma hem.
