Nu har bok två i serien om journalisten Magdalena Hansson och poliserna i Hagfors polishus kommit. Den heter Pojken som slutade gråta och rör sig kring en pyromanintrig som är minst sagt spännande. Min oro inför läsningen av boken handlade inte om ifall jag skulle köpa intrigen eller ej, utan gällde snarare om jag skulle kunna släppa tanken på ”mitt” Hagfors och låta det bli Magdalena Hanssons Hagfors. Det kunde jag faktiskt, delvis tack vare att våra bilder av staden på i alla fall några plan är densamma, inte minst symboliserade av Ninni Schulmans skarpa och säkert för utsocknes läsare obemärkta instick i dagsaktuella debatter – storskoledebatten, kärleksrelationerna i kommunhuset osv.

Men framförallt faller jag för Pojken som slutade gråta av den anledningen att jag gillar de här personerna och deras relationer. Jag bryr mig om hur det går för Christer Berglund och hans flamma. Hur Petra klarar relationen till barnen och hur Magdalena och Petter egentligen ska hitta balansen mellan nuet och det förgångna. Alla känns väldigt jordnära och bekanta, som om de vore jag eller någon jag känner. Ett extra plus till boken också för att Schulman lyckades få mig att gråta över upplösningen, så himla sorgligt!

~Forum, 2012 / Recensionsexemplar~

Huset vid havets slut är lika mysig och hemsk som sina föregångare. Ruth är tjockare (men nämns det kanske inte någon gång mindre i den här boken ändå?), Kate är född, Nelson mumlar vidare, man hittar ben, alla är mystiska, det hela får sin upplösning på en synnerligen blåsig och blöt plats. Allt är väldigt ogästvänligt och ändå… Ändå känner jag mig så hemma med de här människorna. Och så känns det så tryggt att Cathbad finns där och vakar över oss alla.

Precis som Ruth och många av de andra karaktärerna (inte Nelson då) så är jag svag för det historiska och denna boks krigsgåta talar verkligen till mig. Jag tycker verkligen att Griffiths lyckas berätta en historia om krigets grymhet och meningslöshet, och genom att föra in Tatjanas och Ruths historia under balkankriget säger hon också något om det viktiga som går förlorat mitt i allt det våldsamma. Det är för övrigt Tatjanas historia som till slut får mig att gråta en skvätt på någon av de sista sidorna, det gör ont på riktigt och får mysdimmorna att lyfta några meter för en stund.

~Minotaur, 2010~

Vad är då så speciellt med Ruth Galloway? Att hon är överviktig? Att hon är alldaglig? Att hon bor ensam med sina katter vilket vi väl alla önskar att vi gjorde riktigt vidriga vardagar när barnen vägrar allt och maken inte vill se samma dvd som man själv? Att hon försöker acceptera sig själv så som hon är även om det är svårt? Att hon går emot alla våra fördomar om hur en hjältinna bör se ut? Troligen allt det där, och så den självironiska humorn. Jag skulle önska mig lite mindre tjat om hennes vikt dock, vi fattar nu att Ruth är rund, vi begriper och behöver inte få det skrivet på våra imperfekta näsor. En önskan inför fortsättningen bara… En kanske ännu större gåta är varför Nelson är så älskansvärd – vare sig hans inte sällan förekommande bufflighet eller hans sätt att hantera sitt äktenskap lär ju tala för honom. För min del är det där som finns under ytan – kärleken han översköljs av när han tänker på sina truliga tonårsdöttrar, ömheten för hustrun som han inte förstår och så den oförställbara glädjen när Ruth avslöjar sig… Hon kan verkligen skriva fina människor Elly Griffiths.

Sist vill jag bara säga att Cathbad är min nye hjälte, jag hoppas på mer från honom i framtida böcker

Det är alltså riktigt, riktigt bra det här och jag rekommenderar en dos Ruth Galloway till alla er som inte hittat henne än. Själv slängde jag mig huvudstupa över nästa del, Janusstenen och hur det gick får ni veta inom en snar framtid.

Ja, ni fattar kanske…

Det var en trist dag, en dag då jag inte visste vad jag skulle ta mig till och inte ens någon vettig bok hade jag att ta mig an (eller, det hade jag väl kanske men ingen som jag för stunden ville ta mig an i alla fall). Tack och lov är hjälpen aldrig långt bort på twitter. Helena och Bia förespråkade å det bestämdaste en läsning av Mordbyn av Andrea Maria Schenkel och så fick det naturligtvis bli. Det fanns aldrig några motargument – den är kort och behändig (ca 120 sidor) vilket vid tillfället (under den stora Det-läsningen) var ypperligt välkommet. Dessutom passar den in i min sorgligt eftersatta tyska läsning inför bokmässan. En vinnarbok från början alltså, redan innan jag började läsa…

Det är något som är fel redan på första sidan. En person sköter djuren, förvisso med van hand men det står ändå klart att han inte hör till dem. Han hör inte hemma. Hunden skäller, mannen är synligt nervös och det finns något i ladans ena hörn. Något som skrämmer också honom.

Mer berättar jag inte. Det är så förtätat och smart uppbyggt att varje ingående beskrivning av handling och händelseförlopp skulle förstöra för alla er som inte läst boken men nu genast måste resa er upp som en man och trava iväg till biblioteket för att låna den. För det måste ni! Mordbyn är formidabel, och det oavsett om man gillar deckare eller inte (jag hävdar ju patetiskt och ofta lite ihåligt att jag inte gör det). Brottsintrigen är intressant och ger djup åt berättelsen men det här är ingen renodlad deckare, det är inte en renodlad någonting utan något helt eget. Något alldeles för sig.

”Glesbygd noir” betecknas den här historien som på baksidestexten och det är väldigt passande. David kommer tillbaka från Stockholm för att fira sommarlovet i uppväxtstaden med sina kvarboende kompisar. Allt är som förut och allt är annorlunda. Vännerna har hittat ett hus och de umgås med planer så stora och dumdristiga att man drar efter andan. Sen accepterar man dem, på samma sätt som huvudpersonen gör, och tycker att allt verkar normalt igen. Huset förleder, lugnet förleder och författaren leder mig in i en värld där allt är till synes normalt men lämnar mig osäker på vad som egentligen händer.

Det är så himla bra det här! DHH-vibbarna älskar jag liksom de små samtalen vid köksbordet. Alla dessa människor som det känns som att jag känner, jag har banne mig träffat dem alla när jag själv bodde kvar i min egen glesbygd noiriga barndom.

Min vana trogen så fastnar jag mest för det som finns vid sidan av och i Den enögda kaninen är det Kasper, nämnda kanins ägare. Han som står bland träden och ser utan att synas, han som vet allt men inte kan skydda sig mot det vardagligaste av det vardagliga. Kasper gör riktigt ont i det här småbarnsföräldrahjärtat… Och mellan träden skymtar mycket mer än Kasper, sådant som aldrig blir annat än skuggor. Själva thrillerinslaget är aldrig huvudsaken i den här historien (lika lite som det är det i DHH), det är människorna och mystiken som lockar och intresserar. Därför är jag inte riktigt redo att släppa historien nu när den är färdigberättad. Sånt älskar jag!

Andra om Den enögda kaninen: Bokhora, Kulturdelen, Bokmalen, Fru E, Eli läser och skriver, Bokbabbel, SvD…

~Piratförlaget, 2011 / Recensionsexemplar~

Jag älskar sammanflätningen, spänningen som ligger i att inte ens berättaren vet sanningen om sig själv och det som hände. Skogen är precis så mystisk och lockande/skrämmande för mig som den är för honom. Jag brinner verkligen av längtan att få veta vad som hände med Jamie och Peter, mer än jag bryr mig om Katy, flickan som blivit mördad, faktiskt. Och det är lite av ett problem. Jag tycker att historian är så mycket starkare än nutiden att jag inte riktigt bryr mig om vad som händer här och nu. Den gåtan får väl dessutom en ganska ickeoväntad upplösning och känns inte så originell. När det gäller gåtan Adam så tänker jag inte säga ett knyst om hur det slutar men jag måste säga att jag inte är nöjd. Tyvärr hindrar min spoilerrädsla mig från att diskutera slutet mer, men tro mig det är det jag vill diskutera, i timmar…

Sammanfattningsvis så tycker jag att det här är en bra bok, stundtals är den fantastisk men mot slutet faller den ihop lite för mig. Jag gillar långsamheten genom hela boken dock, hur saker berättas och görs långsamt för att sen speedas upp en stund innan det faller tillbaka i lunken. Och jag gillar kemin mellan Rob och Cassie. Till skogs är litegrann så bra som jag hoppades och litegrann en besvikelse men jag kommer definitivt läsa fortsättningen (The likeness/Okänt offer), ganska snart tror jag. Del tre i serien Faithful Place kommer på svenska i höst, samtidigt som Tana French kommer med del fyra – Broken Harbour. Det finns mycket att se fram emot i Tana French-världen alltså

Jag gillar alltså inte det här alls men jag tror å andra sidan inte heller att jag tillhör målgruppen. Man måste nog gilla deckargenren mer än jag gör och man ska nog inte ha läst Låt de gamla drömmarna dö alldeles innan man plockar upp den här boken.

~Massolit, 2011 / Recensionsexemplar ~

När Libby var 7 år dödades hennes mor och storasystrar under en och samma blodiga natt. Hennes bror Ben anklagades och fälldes för massakern. Dark Places tar sin början när Libby tvingas söka i det förgångna för att hitta svaret på frågan om det verkligen var Ben som var den skyldige.

Dark Places handlar mycket om skuld. Bens skuld naturligtvis men också Libbys och kanske allra mest mamma Pattys skuldkänslor och vad de ledde till den där natten. Mitt i detta inferno av engagerande livsöden och historier är det Patty som griper hårdast tag i mig. Att genom hennes ögon se den där sista dagen och förfallet, uppleva hennes känslor inför barnen som hon inte upplever att hon tar nog god hand om. Och varför väljer hon som hon gör, hur tänker hon, varför? (Här önskar jag mig verkligen en irl-läscirkel att diskutera med, Patty vill jag verkligen prata om men utan att spoila för er som inte läst vilket är svårt…). De där sista sidorna där Pattys upplevelse av upplösningen av den där kvällen är så smärtsamma att mitt hjärta inte riktigt hämtat sig än.

Dark Places är årets hittills bästa och jag tror att den kommer behålla den tronen väldigt länge. Det är en bok som ger läslust och läsglädje men framförallt tankar och åter tankar. Det är mörkt och man mår dåligt – det är som att någon håller en i handen och drar en mot något som man vet är undergången men som man samtidigt måste se. Alla är så trasiga och verkliga i all sin litenhet. En av Flynns storheter är hur hon lyckas göra till och med barnen osympatiska men helt och hållet älskansvärda. Dessutom är hon en språkkonstnär och jag inser nu fullt ut vilket misstag det var att läsa hennes förra bok på svenska, det får bli omläsning på den…