Och där la jag undan A song of ice and fire för evinnerlig tid, eller i alla fall en lång, lång stund

Jag har lyssnat några timmar in i A storm of swords och nu står jag inte ut längre. Det är en sak att kvinnorna aldrig får ta form och skapa sig någon form av egenintresse, det är jag så van att jag nästan kan blunda för… Men män som bara pratar om hur kvinnor kan användas, liggas med, kastas bort, lemlästas och förtryckas – med dem har jag ingen jävla fördragsamhet. När till och med karaktärer jag gillar ger fler och fler uttryck för att vara riktigt vidriga patriarkalsvin, ja då står jag inte ut. Jag får väl aldrig veta hur det går för Arya och Sansa och Daenerys. Men i hjärtat vet jag ändå, det är ju män som sitter på den där järntronen och kvinnorna kommer för evigt bli våldtagna, bortkastade och dödade, när de tjänat sitt syfte. Hojta om ni läser sista boken och jag har fel hörrni, då ska jag läsa hela rasket i trygg förvissning om att Martin bygger dimridåer och lurar mig, tills dess muttrar jag vidare om mansgriserier och sexism.

Och ja, jag återanvänder en bild på min katt som ser oerhört sur och trött ut för att vi alla ska få någonting ut av det här inlägget.

The Clash of Kings av George R. R. Martin

Det är väl själva den att de feministiska glasögonen är permanenta och inte kan plockas av, när nu världen ska vara en sorts patriarkal solförmörkelse alltså. #metoo-kampanjen har dragit fram all möjlig skit i ljuset och jag har blivit sådär arg igen. Otur då för George R. R. Martin (ja, han bryr sig kanske inte så mycket, men ändå) att jag läste hans The clash of kings när allt briserade. Jag tycker egentligen om George R R Martins A Song of ice and fire. Det är spännande och överraskande och välskrivet. Men ändå…

A clash of kings handlar om kvinnor som älskar och fruktar män, men mest handlar det förstås om män som hungrar efter makt och badar i hat. Jag blir så trött på de där karlarna, och på hur kvinnorna underanvänds i berättelsen. Jag tror vi måste gå igenom de viktiga kvinnorna en och en.

Den första kvinnan som dyker upp är Melisandre och hon är ju bara supercreepy från början. Sen är hon bara supersupercreepy. Och naturligtvis oerhört skärmmande för män eftersom hon är oberäknelig och äger makt. Hon kommer bli dödad längre fram, och det kommer vara meningen att jag ska gilla det.

Cathelyn – här finns det potential att bli något. Cathelyn har med sin bakgrund av självuppoffring för män en utsikt att bli en sanningssägare (hon tänker ju över det, men fogar sig än så länge). Men detta embryo till bad ass slarvas bort och Cathelyn tjänar rollen som den som ska ge bakgrund till och mänsklighet åt sin krigande och färglöse son Robb. Hon blir den oroliga och sorgesamma modern.

Änkedrottning och kungamodern Cersei skulle kunna vara intressant om hon inte hela tiden lät sig luras av Tyrion eller övermannas av sin mammatigeroro för Joffrey. Hon är rätt lättlurad när hon tror att hon är supersmart, det i sig är ju inget problem, men när hon görs till en spelpjäs som männen flyttar runt blir det det. Men, och det här är viktigt, hon är den som genomskådar kvinnorollen och delger sin visdom på området till Sansa. Cersei vet att kvinnor liksom män kan använda sex för att ta sig framåt, hon vet vad som krävs av henne (att sitta still och vara prydlig) och hon är jävligt trött på det.

Sansa är fortfarande ett offer för omständigheter, men hon växer, jag har inte helt förlorat hoppet om att hon ska växa upp och bli lika cool som sin syster.

Och när det gäller just Arya så är jag nästan nöjd, visst behöver hon väldigt ofta hjälp av män, men jag kan köpa det, hon är bara ett barn och hon är trots allt väldigt kapabel. När det kommer till Aryas resa blir jag mest ledsen för att hon har det så svårt, jag älskar Arya. Jag förstår att hon blir skadad av allt som händer och som hon tvingas göra, men jag hoppas på att hon sitter på tronen när allt är klart.

Shae är ju bara en hora, henne behöver Martin tydligen inte utveckla alls.

Daenerys är numera drakarnas moder och i ärlighetens namn är hela hennes storyline väldigt långsam och ganska ointressant. Visst glimtar det till ibland när hon sätter ner foten och avbryter våldtäkter och dessutom tar över makten efter maken, men med lite mer handling kunde det göras till en begriplig del av storberättelsen.

Asher, Theons syster, verkar skitcool, men henne får jag inte lära känna alls.

Andra kvinnor? Jo det finns en hel del som blir våldtagna, mördade, tystade, slagna. Jag tror inte det förekommer en vuxen man som inte uttalar sig om kvinnor eller kvinnokroppar utan förakt och rent av hat.

Och ändå är jag inte färdig, jag dras in i grundberättelsen och fascineras, jag vill ju veta hur det går. Och det finns bra saker också, som Cerseis och Cathelyns resonemang kring kvinnans roll, och en skymtande upprorslust. Tanken på vad Sansa och Arya kan bli och åstadkomma framöver. Jag hoppas sannerligen att Martin är påväg någonstans med sina kvinnor, och ännu hellre sina män som borde få rejält på nöten för hur de tänker och talar om kvinnor. Jag håller tummarna och läser vidare.

THE CLASH OF KINGS
Författare: George R. R. Martin
Förlag: Harper Collins UK (2011)
Inläsare: Roy Dotrice
Del 2 i serien A Song of Ice and Fire. Del 1 A Game of Thrones

A game of thrones av George R. R. Martin

Jag har redan berättat om hur jag tröttnade och sen efter flera år kom på att det var dags igen. Och sanningen är den att jag aldrig tyckte annat än bra om boken, det är bara lite störigt när jag måste lämna en karaktär jag tycker om mitt i något för att träffa en annan jag kanske också gillar, men inte nödvändigtvis lika mycket eller då. Nu i andra omgången har jag kommit att inse att det handlar om tempo. När jag började läsa A game of thrones förra gången var jag inne i det här att jag ville läsa mycket och hela tiden, jag hade inte tid att ge boken tid. Nu är det annat. Jag har all tid i världen till att utforska den här världen, all tid i världen (inom rinlighetens gränser) till att vänta på att få veta vad som ska hända med Arya. Med det inte sagt att jag inte fortfarande kan bli irriterad när ett kapitel tar slut och jag vet att den personen återser jag inte förrän mitt i nästa bok…

Det finns väl inte en människa som inte vet vad A game of thrones är, har man inte läst böckerna eller sett tv-serien så har man i alla fall svårligen undvikit att höra talas om dem. Så handlingen tänker jag inte trassla in mig i. Det är tronstrider, gamla oförrätter, hat och lojalitet över hela linjen. Och så sjukt många människor att det bara går att släppa taget och hoppas att det inte spelar så stor roll att man inte minns vem ”The Hound” är (dåligt exempel, man minns nog vem ”The Hound” är, men jag minns inte vilka jag inte minns 😉 ). 

Låt oss inte sticka under stol med att det finns vissa problem med framställningen av kvinnor här, det är mycket bröst och sex och utsatthet. Det finns kvinnor som skulle kunna bli komplexa karaktärer vad det lider – Cathelyn, Cersei, Arya, Sansa och Daenerys. Men än så länge är det onödigt mycket hora eller madonna över alltihop, och skriver man fantasy så måste man inte nödvändigtvis plocka med det totalpatriarkala från verkligheten. Vad är det som gör att drakar kan vara realistiska hos vissa författare, men inte komplexa kvinnokaraktärer? Jag hoppas att kvinnorna får växa genom serien, bli fler och syssla med lite annat än att parera i männens stridigheter. Och så skulle det vara trevligt med en manskaraktär som kunde tänka och tala om kvinnor som något annat än ägodelar eller sexleksaker, som en vän till exempel, eller en människa rentav…

För att orka vidare och i hopp om att det ska bli bättre så kämpar jag för att trycka undan mina feministiska invändningar. Jag vill ju veta hur det går, och det är trots allt helt trollbindande i de sju kungarikenas värld. Jag fokuserar på mina favoritkaraktärer istället, som Arya (med tanke på att jag nu nämnt henne tre gånger i en inte helt lång bloggtext så förstår ni att hon är min bästa i den här boken), men jag är också lite svag för doldisen Lord Baelish, Lord Petyr alltså ”Littlefinger” (jo, för alla karaktärer måste ha minst två namn och ett smeknamn, annars vore det inte förvirrande nog) som lovar att blomma ut i värsta superskurken vad det lider. Jag älskar det. 

Jag har förstås redan fortsatt in i bok två, A clash of kings, en rapport därinnifrån kommer vad det lider.

A GAME OF THRONES
Författare: George R. R. Martin
Förlag: Bantam Books (2011)
Första delen i serien A song of ice and fire
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser, Eli läser och skriver

Prince of thornes

jorg ancrath
Den där bilden säger egentligen allt du behöver veta om Prince of thornes, boken och huvudpersonen. Sån är han Jorg. Han gör allt som Joffrey skulle ha älskat bara lite grymmare och lite mer utstuderat plågsamt. Det är förvisso synd om Jorg, som såg sin mamma och lillebror slaktas och lämnades för död. Men det är svårt att tycka synd om honom eftersom det onekligen vore bättre för en hel del oskyldiga bybor om han också fått skallen krossad vid det där överfallet…

prince of thornesHan är grym och dessutom totalt oberäknelig som berättare, det fuskas hej vilt i den här berättelsen och jag älskar det. Jag älskar honom även om jag nästan inte törs erkänna det. Det är så befriande att läsa om någon som släppt på bromsen och bara kör. Genom kaklet liksom.

Sen gillar jag också det här med tiden, att det inte är fantasy i ett fantasiland i en fantasitid, det är postapokalyptiska framtid och det är här men då. Det ger ytterligare perspektiv på det som är världen idag och vad som komma skall.

Ett stort tack till Carolina som med sina övertygande recensioner fick mig att lyssna på den här boken (och för bilden ovan), inläsningen är dessutom ypperlig. Jag är snart tillbaka för en dos till med bok två. Jag ska bara värma hjärtat med något lite lättsamt först.

PRINCE OF THORNES
Författare: Mark Lawrence
Förlag: Harper collins (2012)
Inläsare: Joe Jameson
Första delen i Broken empire-trilogin

Den gyllene vinden

den-gyllene-vindenÖver 600 sidor, magi, trolldom, väsen, legender – allt det där som hör (viss) fantasy till (utom kartor, men dem tittar jag ändå aldrig på). Egentligen läser jag inte mycket sånt här. Men jag tyckte så chockartat mycket om Rämnfödddel två i serien om Mörkrets väktare att jag var tvungen att ge också del tre en chans.

Den gyllene vinden börjar mitt i och det tycker jag om, jag är lite allergisk mot för mycket förklaring och presentation i böcker över huvud taget, men i serier framförallt. Det jag tyckte så förtvivlat mycket om med Rämnfödd var att jag kom rakt in i den och inte fick särskilt mycket förklarat för mig. Det gjorde inget att jag inte läst första boken, Rämnfödd stod på egna ben och var som en sorts enigmatisk dröm som svepte in mig i mörkret. Den gyllene vinden har en hel del av det, att det inte förklaras så mycket direkt, att ont och gott går i varandra och egentligen upphör att existera eftersom måttstocken blir en annan. Det där drömlika, stämningen finns kvar. Men det är lite för många människor, i Rämnfödd var de i princip bara två som var viktiga (som jag minns det i alla fall), lite för lång text, lite för mycket av en bok snarare än en dröm. Jag tycker att världen är imponerande och intressant och när jag läser den här boken känner jag att jag borde ha läst del ett först. Jag ska nog göra det någon gång tänker jag och läsa de följande två direkt därefter, så som det är tänkt.

DEN GYLLENE VINDEN
Författare: Anna Blixt
Förlag: Undrentide (2015)
Tredje boken om Mörkrets väktare. Bok 1 heter Fredens tid, bok 2 Rämnfödd
Köp den t.ex. här eller här.

Archangel

När jag skulle skriva om änglar i höstas förtvivlade jag en aning över att jag inte hittat något som jag riktigt fastnat för, trots att jag älskar tematiken. Jag har försökt med Becca Fitzpatricks böcker av vilka jag tyckte den första om Nora och Patch var ok, men sen tröttnade jag snabbt. Laini Taylors serie fastnade jag aldrig riktigt för. Jag befann mig i en situation där (förutom Supernatural) Margit Sandemo var den bästa leverantören av änglaaction. Och så kan man faktiskt inte ha det. Så jag vände mig återigen till min leg. boktipsare Carolina och bad om hjälp. Hon levererade titeln Archangel om Sharon Shinn. Jag införskaffade, jag läste, jag förälskade mig.

archangelArchangel handlar om en blivande ärkeängeln, ett av Gud förutbestämt äktenskap och en kvinna så tuff och sårbar att jag älskar henne från första mötet. Rachel utmanar, inte bara Gabriel utan själva samhällsordningen och trosgrunden. Hon ställer alla de rätta och fela frågorna, hon undrar och hatar och låter rädslan styra henne. Hon är allt annat än perfekt och hon är alldeles, alldeles underbar. Gabriel är möjligen lite väl rättrådig, men han är också väldigt impulsiv och väldigt oförmögen att förstå sig på Rachel, väldigt länge.

Jag kommer absolut läsa vidare i Sharon Shinns serie om Samaria (trots att omslagen är så sjukt förfärliga…), men jag ska göra det långsamt eftersom jag förstått att det kommer hoppas i tiden och jag kommer inte få träffa Rachel igen. Det måste jag processa lite innan jag ger mig tillbaka in i den här fantastiska världen.

ARCHANGEL
Författare: Sharon Shinn
Förlag: Ace Science fiction (1996)
Första delen i en serie
Köp den t.ex. här.

Röta

rotaJag har svårt att skriva om Röta. För att jag tycker om men ändå inte fastnar, för att jag nog skummade lite väl mycket på slutet när jag tappade intresset. För att det är en mellanbok (på alla sätt och vis kanske, mitt inne i en trilogi).

Jag tyckte om Odinsbarn för att jag tyckte om Hirka, och Rime, tillsammans. Jag gillade världen och hur den revs ner, det oklara, otydliga och oenkla. Sen fanns det saker som låg och gnagde, som det som Eli skrev om, men som jag lyckades hålla ifrån mig. Det som är intressant är att jag trodde att jag skulle gilla Röta än mer eftersom den tog berättelsen till nutid och då kunde ställa alla de där frågorna om utanförskap som är så aktuella idag. Och det gör den också, till en början. När Hirka lever som papperslös flykting i ett ingenmansland gör hon det på ett sätt som verkligen synliggör det orimliga i hela vår världsordning. Fiktionen blir otäckt lik verkligheten.

Efter en stund inser jag dock att jag, chockerande nog (jag som inte gillar fantasy), föredrar Hirka i hittepåvärlden. Och så ser jag att jag inte riktigt känner Hirka trots allt, och Rime kvittar mig lika när han är på egen hand. Den enda som egentligen intresserar mig på riktigt är Hirkas korp och det han blir. Där och då kommer den där oenkla in igen. Inget är som vi och Hirka tror, allt kan omförhandlas. Allt måste omförhandlas. I den fiktiva världen och i den här.

RÖTA
Författare: Siri Pettersen
Förlag: B. Wahlströms (2015)
Översättare: Ylva Kempe, originaltitel: Ravneringene 2: Råta
Del 2 i serien Korpringarna. Del 1: Odinsbarn
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Eli läser och skriver

Sista riket – en kärleksförklaring

mistborn-sista-riketJag misstänkte att jag skulle älska den här boken, och det är inte en särskilt lätt förväntan att följa upp. Men jag behövde aldrig vara orolig, jag föll för Vin och Kelsier från första sidan. Och sen var jag fast.

Och det är där hemligheten ligger, i att karaktärerna är så helgjutna och komplexa. De starka är också svaga och de goda gör riktigt onda saker, för sakens skull och för att de är sorgligt mänskliga. Det finns inget filter mellan mig och dem, det de känner känner också jag och det är ibland helt förfärligt, och alldeles underbart.

Det händer att det blir för mycket strider, men det gör ingenting för det är så galet spännande där mot slutet. Och Vin är den tuffaste hjälten någonsin. Och Elend som läser böcker hela tiden, hur kan en inte bara bli förälskad i honom också. Den här boken ger en väldigt konstig känsla av fantasy blandad med socialrealism, och jag älskar det.

Jag hade i hemlighet önskat mig en Brandon Sanderson-sommar och nu tänker jag ta mig den. Jag har förstås köpt fortsättningen på Mistborn-serien, och till och med installerat en ny bokhylla för att få plats med Sandersons digra produktion. Det är hängivenhet det mina vänner, och galenskap…

SISTA RIKET
Författare: Brandon Sanderson
Förlag: Modernista (2015)
Översättare: Lottie Eriksson, originaltitel: Mistborn: The final empire
Första delen i Mistborn-serien.
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser

Tegelstenssommar: Äntligen Brandon Sanderson!

DSC_0038

Jag berättade härom veckan om hur jag söker mig in i Himlakroppar från ett inte helt gynnsamt håll. En annan bok jag läser just nu är Brandon Sandersons Det sista riket. Den möter jag med ett helt annorlunda bagage. Min Kulturkollo-kompis Carolina har skrivit mycket och passionerat om Sanderson en längre stund nu och jag känner mer och mer för varje rad från hennes tangentbord att jag också älskar honom, redan innan jag har läst. Jag planerar vilka böcker jag ska köpa och var jag ska göra av dem (den mannen och hans bokproduktion alltså). Jag planerar i smyg en Brandon Sanderson-sommar.

Men det kan ju vara bra att läsa något av karln först… Så Mistborn-serien alltså. Första delen. Förväntningarna är aningen höga…

Maresi. Krönikor från röda klostret

maresi-kronikor-fran-roda-klostretÄnnu en av dessa fantastiskt konsekvenser av mitt fantasyyl tidigare i vår – tipset om Maria Turtschaninoff. Jag var lite praktisk och valde en tunn bok med tanken att jag skulle kunna läsa mig till om det var någon idé att söka mig vidare in i de tjockare böckerna. Och om det är!

Maresi är en fantastisk karaktär, en mogen, omogen, vilsen och stensäker tjej som låter sig ledas, men aldrig tappar kontrollen över sitt eget liv. Berättelsen dryper av sorg över armod och över kvinnoförtryck.

Jag tror inte att jag nog kan framhålla hur bra den här boken är, fantastiskt bra faktiskt. Och så är det galet upplyftande att få läsa om ett matriarkat helt och hållet utan ränksmiderier och intriger (mycket olikt serien om systrarna Cahill alltså, vilket är rogivande även om de böckerna också är grymt bra). Här gillar de varandra, de här kvinnorna och flickorna som sökt tillflykt till klostret på ön. De delar med sig av sina erfarenheter från livet och de står starka tillsammans. Alla borde läsa.

MARESI. KRÖNIKOR FRÅN RÖDA KLOSTRET
Författare: Maria Turtschaninoff
Förlag: Schildts & Söderströms Berghs (2014)
Köp t.ex. hos Bokus och Adlibris.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser

Frostskymning

frostskymningAtt gå in i Frostskymning, eller egentligen att gå in i Ondvinter och hela Berättelsen om Blodet, är som att gå ner till de underjordiska så som det beskrivs i boken. Jag vet inte om det är så klokt, jag vet inte om jag kommer att ta mig ut, det är bara att gripa tag i en tråd och hålla fast, och hoppas att det är den rätta.

Jag vet inte vad jag älskar mest med den här berättelsen. Att den är så vindlande kanske, att Anders Björkelid litar så fullkomligt på mig, att jag ska släppa taget och låta mig sugas med och in. Att där inte finns några ursäkter för det gamla traditionella patriarkatet, allt som händer är en diskussion och ett ställningstagande i relation till och mot det. Sunias kamp för att vara sin egen och gå sin egen väg må vara svår, men den är en fantastisk inspirationskälla för alla flickor som ska bli kvinnor och alla oss som försöker vara det varje dag. Den eviga kampen och balansen mellan Rytmen och Traditionen i boken är verkligen evig.

Ondvinter, Eldbärare, Förbundsbryterskan och Frostskymning är en fantastisk helhet. Handlingen är som sagt vindlande, karaktärerna som griper tag är så väldigt många, språket är fantastiskt – att skriva om bitvargar, galgmän, börsen och hirdeldar och få dem alla att framstå så självklart, det är en konst.

Någonstans känner jag att Frostskymning är för lång för att vara en bok, under tiden jag läser, men nu såhär efteråt inser jag att jag har fel. Ibland är det bara så skrämmande att irra bort sig i en berättelse att en hoppas på att den ska ta slut även om en inte vill det. Frostskymning är en sån bok. Och jag älskar det.

FROSTSKYMNING
Författare: Anders Björkelid
Förlag: Natur & Kultur (2014)
Avslutande delen i Berättelsen om Blodet. Föregående delar: Ondvinter, Eldbärare, Förbundsbryterskan
Köp t.ex. hos Bokus och Adlibris.
Andra som skrivit om boken: Bokstävlarna

Varia

variaI framtiden har jorden intagits av änglar, varelser från en annan värld. De sprider en smitta som omvandlar de angripna till det de själva är. Världen brinner.

Varia är framtidsfantasy med otänkbara världar, fantasikittlande varelser och intriger. Det är spännande, intressant och lite magiskt. Boken är kort, bara ca 120 sidor, men det är tätskrivna sidor och mycket får plats på de där sidorna. För mycket tycker jag nästan ibland. Jag skulle vilja vila mer i händelser, platser och karaktärer.  Jag vill känna mer!

Varia är som sagt intressant och välskriven, den får mig att vilja veta mer och gå djupare. Jag är glad att jag tog mig tid att läsa den, nu ägnar jag mig åt att fantisera vidare på egen hand… 

VARIA
Författare: Charlotta Jonasson
Förlag: Undrentide (2014)
Köp t.ex. hos Bokus och Adlibris.

Mördarens lärling

När jag förklarade mig själv vara fantasyskeptiker hände två saker. För det första insåg jag att jag ju faktiskt visst läst och läser fantasy, men av en viss sort. För det andra fick jag massor av bra lästips och eftersom det första fallit så väl ut tänker jag beta av de andra också.

mördarens lärlingDet var @feuerz3ug och @Eostnas som twitter-coachade mig (tillsammans med Olof i inläggskommentarerna och Carolina på Kulturkollo) att testa Robin Hobbs Farseer-trilogi (som sen på ett irriterande sätt blir ännu en trilogi) och eftersom den fanns så behändigt tillgänglig på biblioteket i svensk översättning kastade jag mig över den direkt. Och det har varit ett rent nöje.

Karaktärsdrivna berättelser är bra oavsett om de utspelar sig i Umeå eller i de sex kungadömena. En bra karaktär är en bra karaktär liksom, och Robin Hobb är fenomenal på dem. Huvudpersonen är en kille, kungen är en man, hans barn är män, men de kvinnor som slingrar sig in i berättelsen (hur många som helst) finns där av en anledning. De är tuffa, mesiga, smarta och spåniga, de är som folk är mest, precis som männen. Och så har de en självklar okönad tronföljd. Det känns fräscht och friskt, och då har de här böckerna ändå 20 år på nacken.

Jag är väldigt förtjust i tonen, i det stillsamma äventyret, i djurkopplingen, Förmågan och de där känslomässiga banden. Det råder inget tvivel om att en av mina tegelstenar i vår/sommar kommer heta Vargbroder och vara skriven av Robin Hobb.

Tusen tack bästa fantasytipsare!

MÖRDARENS LÄRLING
Författare: Robin Hobb
Förlag: Prisma (1996)
Översättare: Ylva Spångberg, originaltitel: Assassin’s apprentice
Del ett i Berättelsen om Fjärrskådarna