Mäster är den skräddarmäster som köper den sexårige August Palm på auktion när modern hamnar på obestånd. 
Det är mannen som misshandlar och terroriserar honom för att sedan, i mardrömmarna, följa honom genom livet. Men Mäster är också August själv när han flera år senare fullgjort sin gesällvandring. Mäster Palm visar sig vara en man vars socialistiska intresse väcks tidigt och som snart är redo att offra allt för kampen. Och det gör han, offrar allt – sin fysiska säkerhet, hustruns möjlighet till ett lugnt och någorlunda tryggt liv, barnen…
Jag inser under läsningens gång vilken skillnad en människa kan göra. Palm och hans vision och framförallt den kamp han utkämpade har förändrat vårt samhälle i grunden och genom läsningen av Mäster förstår man verkligen varför det var viktigt och helt och hållet nödvändigt.
Precis som hos Fogelström möter vi här det kämpiga, sorgliga, hopplösa och skitiga. Maten som ständigt är slut, självföraktet som aldrig tar slut, barnen som måste auktioneras bort… Det vrider sönder mitt hjärta att läsa om det samtidigt som det är viktigt att sätta vår tid i perspektiv. Ingen kamp är någonsin över men vi har kommit en bra bit påväg bort från det fasansfulla utsugarsamhälle som Palm verkade i. För arbetare, kvinnor och kanske framförallt barnen som idag har rätt att vara barn.
August Palm är långt ifrån den mest intressanta karaktären i boken. Hustrun Johanna är minst lika spännande i sin mångbottnade person. Hon som inte förstår makens kamp, hon vars största rädsla det är att förlora barnen, hon som tvingas flytta från land till land – ständigt närmare den största fasan. Hon vars längtan efter det mål August strävar mot växer sig större och starkare ju längre in i misären familjen sjunker.
~Bonnier pocket, 2010~
Det har blivit några historiska kvinnor nu på slutet – 
Ellen Key, Pennskaftet och Marilyn Monroe. Alla har de känts verkliga och angelägna och alla har jag tagit till mitt hjärta på sitt sätt. Men Emma i Elin Boardys Allt som återstår är lite mer svårtillgänglig. Det är inte det att jag inte tycker om henne, tvärtom. Det är mer det att hon inte är självklar att älska även om man känner igen sig i henne. Eller kanske just därför…
Emma växer upp i slutet av 1800-tal och början av 1900-talet. Hon är den som blir kvar när syskonen flyttar utom- och inomlands. Hon är den som tar hand om fadern, hon är den som blir gravid och gifter sig med drängen, hon är den som föder barn efter barn efter barn… Hon är den som reder sig och står ut och försöker klara allt och hon är den som långsamt går sönder inifrån.
Jag känner ett släktskap med Emma för hennes otillgänglighets skull, för drömmarna som jag tillåter mig att drömma men hon inte kan, för slitet hon måste slita medan jag kan vara lat. Hon är den jag kunde ha tvingas vara om bara om. Det blir så oerhört tydligt i Boardys roman vad som är särskilt med ”förr i tiden”. Människorna var inte annorlunda och inte deras förmåga att drömma och känna heller men det fanns få vägar bort eller framåt för de flesta. Emma har få chanser att välja annorlunda och hon förväntas nöja sig. Det skär i mig när jag tänker på henne och alla hennes gelikar som var de som kom före oss (och då tänker jag inte bara ”oss kvinnor” utan ”oss nutidsmänniskor”).
Sammantaget är Allt som återstår en väldigt tung bok – det är inte många ljusglimtar på Emmas himmel men det är också en som det känns sann skildring av kärlek, sorg, slit, barnafödande, föräldraskap och allt det där vardagliga som vi alla låter våra liv kretsa kring än idag.
~Wahlström & Widstrand, 2008~
Jag har länge velat läsa något av Christine Falkenland och den här boken hittade jag när jag gick igenom hyllorna häromveckan (ja, jag behöver verkligen göra den där bokhyllegenomgången!). Med sin behändiga volym (124 sidor) lämpade den sig bra för en föräldraledig måndag.
Min skugga är berättelsen om Rakel som gifter sig med en man som fortfarande drömmer om och sover med sin döda hustru. Rakel, som är skadad efter ett fall i barndomen, isoleras i sitt nya hem. Det är en berättelse om en kvinna så besatt av att äga människor och vara behövd att hon stöter bort och kväver dem.
Vi får i glimtar och uppbrutna minnesstycken veta att något är väldigt fel med Rakel och hennes föreställningsvärld. Kanske drabbades hon av något annat än enbart en fotskada vid fallet? Kanske innan? Det smärtsammaste är att inse hur förvriden hennes relation till den lille pojken är och vad hon har gjort för att få till stånd en relation överhuvudtaget.
Min skugga är en djupt skakande bok och jag känner mig fortfarande, efter två veckor, väldigt drabbad av den. Den berör svåra ämnen på ett väldigt fint och ömsint sätt. Stilen på vilken den är skriven – små och korta stycken varvade med varandra, återblickar och vissa upprepningar fungerar mycket bra för att skapa en suggestiv stämning. Jag är väldigt förtjust i den här lilla pärlan och har blivit väldigt sugen på att läsa mer av Falkenland. Några förslag på vad jag ska välja i hennes produktion?
Ni som har besökt Fiktiviteter innan vet att jag har hållit på med den här romanen ett tag och ni vet också att jag har tjatat om hur bra den är både här och var. 
Anledningen till att den har tagit så mycket tid i anspråk är troligen att den trots allt är ganska krävande att läsa. Språket är otroligt viktigt och engelskan är inte så lättläst alla gånger (gissa om jag har lärt mig många nya ord). Sen har jag nästan från börjat fruktat den här dagen – när boken tar slut och jag helt plötsligt står här och ska klara mig själv…
Huvudpersonen, som vi får följa på mycket nära håll, är Thomas Cromwell. Han föddes, ca 1490, som son till en hetlevrad smed och levde stora delar av sin barndom på resande fot (på rymmen hemifrån) i Europa där han lärde sig att vrida sanningen och reglerna för att överleva. När boken tar sin egentliga början är Cromwell i fyrtioårsåldern och nära rådgivare till den förut mäktige kardinal Wolsey som nu håller på att störtas i fördärvet. Mantel låter oss följa Cromwells resa mot maktens topp och i slutet står han så högt han någonsin kan komma i kungens gunst och vi kan ana att resan neråt snart ska ta sin början.
Det är återigen berättelsen om Henrik VIII och hans Anne Boleyn som berättas. Till Mantels absoluta fördel kan sägas att hon uppehåller sig vid de, i alla fall enligt mig, intressantaste bitarna. Det handlar om spelet för att uppnå Annes upphöjning, om kyrkans reformation och om den makthungriga kampen att få stå kungen närmast. Mantel menar att Cromwell är den som lyckas, den som står kungen närmast i denna tid då ”man is wolf to man”.
Cromwell som alltid tidigare beskrivits som en ond man med tonvikt på ond blir genom Mantels penna en man med betoning på människa. Bokens absolut främsta fördel är att den är humanistisk, att alla som spelar en roll är människor. Hon låter mig identifiera mig med honom, känna för honom, se mig själv i honom. Och nu pratar vi om en man som deltar i att genomdriva avrättningar av sina meningsmotståndare. Läsaren får befinna sig utanför Towern när Cromwell ser Thomas More (som han själv mycket aktivt drivit i döden) avrättas men också i det sovrum där han förlorar sin dotter och smeker hennes kind för allra sista gången. Cromwells komplexitet säger något om Mantels förmåga men också om hennes världssyn. Jag som inte tror att begreppet ”ondska” som förklaring är särskilt mycket annat än försök att komma undan en djupare förståelse (jag tycker exempelvis att det är destruktivt att förklara en hemsk handling med ondska eftersom vi då lätt släpper försöken att förstå och komma vidare med ett problem) älskar tanken att alla människor är människor och att det mesta kan förstås. Eller kanske framförallt att vi måste försöka förstå för att förstå oss själva.
Att göra sin huvudkaraktär mänsklig och mångbottnad är kanske inte så ovanligt men Mantel lyckas även göra övriga karaktärer intressanta och mångfacetterade. Jag tycker särskilt om relationen mellan Cromwell och More. Cromwell tycker oerhört illa om More, av delvis höljda anledningar som bottnar i ett gemensamt förflutet, vilket också färgar bilden av More i boken. Det anmärkningsvärda är dock hur Mantel med små glimtar av beundran eller ömhet mellan de båda männen lyckas göra också More mänsklig och i viss mån älsklig.
Mantel är över huvud taget de små medlens mästarinna. En liten blinkning eller ett enda ord får säga en hel mening och skildra en hel händelsekedja. På en sida låter hon Cromwell vakna en vanlig dag men när första halvan av sidan gått har han plötsligt förlorat båda sina döttrar. Det är en händelse som många andra skulle ha gjort oändlig och känslofull. Mantel låter det ske. Det koncisa till trots så gråter jag hejdlöst och Cromwell förändras för alltid. På den halva sidan har en del av grunden till hans person lagts och han kommer sedan för alltid bära med sig sina döttrars vålnader.
Slutligen är boken intressant också som klasskildring. Hur Cromwell kan komma fram genom att medvetet och omedvetet dölja sin bakgrund och sitt själv – i en värld där bakgrund och anor är allt. Troligen är det just därför att han inte är en av dem som han kan ta sig dit han kommer. Han är undantaget som bekräftar regeln på flera sätt. Cromwells inre kamp och den ständiga refereringen till honom som ”a blacksmiths son” är dock talande för hur mycket ett undantag han var.
Jag som är rätt så besatt av just den här epoken av Englands historia har naturligtvis haft julafton ända sedan jag insåg att boken fanns men jag tror att det är en allmängiltig bok som kan intressera också den som är genuint ointresserad av historia. Som alla stora historiska romaner har den inte sin tyngdpunkt i det historiska. Det är en stor roman helt enkelt.
Den här boken läste jag för snart ett år sedan men under läsningen av Wolf Hall har den kommit upp i medvetandet igen. Inte för att den på något sätt kan mäta sig med Mantels fina bok utan för att den naturligtvis utspelar sig under samma period och handlar om samma karaktärer. Det vore orättvist att jämföra de båda böckerna så det tänker jag inte göra – Phillippa Gregorys roman får stå för sig själv. Lite måste jag nog trots det luta den mot Den andra systern Boleyn som den är en fristående fortsättning på. Den boken tyckte jag inte så jättemycket om så man kan ju fråga sig varför jag gav mig på denna. Mitt försvar får vara influensa och hotellboende i kombination som tvingade fram ett inköp av ett styck garanterat lättläst bok. Och där gjorde den verkligen sitt jobb.
Historien känner jag redan till, språket är ok och boken lättsmält. Invändningarna gäller främst upprepningar och vissa problem att ta till sig karaktärerna – det finns ju inget riktigt djup i dem att knyta an till. Det finns tre huvudpersoner och dessa tre kvinnor har en egenskap var som karaktäriserar dem. En är galen, en är korkad och en är trevlig. Det blir ju lite tråkigt. I slutet av boken hettar det dock till (minst sagt) för två av karaktärerna och där kan jag också känna för dem. De sista scenerna är starka och delvis vackra vilket faktiskt förvånade mig. Som helhet är boken dock mest lämpad som just sjukläsning och ingen höglitterär upplevelse om än slutet ursäktar en del.
En av mina favvobloggare, lilla O, har ju en Abc-utmaning som jag inte hängt på från början men nu kändes det som att det är dags trots allt (ska försöka gå igenom föregående bokstäver också när andan faller på). Denna veckas bokstav är H.
- Vilken huvudperson i en bok tycker du mest om? Emelie i Stad-serien eller Nancy i Elsie Johanssons serie ligger nära till hands. Vardagliga kvinnor med kanter och ärr och en hel kropp full av mänsklighet och drömmar som allt för sällan slår in.
- Vem är den ultimata hjälten i böckernas värld? Mr Darcy (i Stolthet och Fördom av Jane Austen) kanske – med alla sina fel och brister är han ju tillslut rätt oemotståndlig
- Och den ultimata hjältinnan? Nu måste jag vara tråkig och återvända till den evigt förekommande Sookie Stackhouse. Jag ska inte påstå att hon är perfekt eller ens särskilt logisk alla gånger men det kanske är det som gör henne ultimat? Jag tar i alla fall tillfället i akt att försvara henne mot den Sookie Stackhouse som målats fram i, i alla fall första säsongen av True Blood (som jag i och för sig också tycker om även om jag hoppas på en bättre säsong 2), där hon är lite väl oföretagssam, naiv och på gränsen till spånig. Det är inte alls min Sookie. Så med risk för att hennes förträfflighet kanske skapats totalt i mitt eget huvud och alla andra anser henne som småkorkad och osjälvständig så utnämner jag Sookie till den ultimata hjältinnan.
- Vilken är den bästa historiska roman du läst? Jag är ju helt galen i historiska romaner och då särskilt om de handlar om England eller möjligen om Stockholm runt förra sekelskiftet. Så jag har läst en del i genren. Jag tror dock att jag måste säga att den bok jag håller på med just nu lovar att bli en stor favorit. Egentligen är det väl fusk att välja ut en outläst bok men jag är rätt övertygad om dess förträffligthet och har varit det från andra eller tredje sidan. Mästerverket heter Wolf Hall och är skriven av Hilary Mantel. Boken handlar om Thomas Cromwell och utspelar sig således under Henrik VIII:s beryktade tid i England vilket kan tyckas uttjatat. Men sällan har jag läst en bok som kan göra rättvisa åt det mänsliga i människoroch till och med göra de mest avskyvärda beslut begripliga. Det är en bok som helt klart säger något om dåtiden men ännu mer om vad det innebär att vara människa på det mest fantastiskt specifika och samtidigt allmänmänskliga planet.
Vissa författare är sådär omåttligt populära bland låntagarna att jag känner att det tillhör allmänbildningen för bibliotekarier att ha läst dem. Jag hade tappat räkningen på hur många böcker av Jude Deveraux jag lånat ut när jag dök på den här i en hylla och bestämde mig för att ge den en chans.
Det såg rätt bra ut – populär författare, historia, skottska högländerna (finns det något jag älskar mer än historiska romaner baserade vid det engelska hovet så är det allt som handlar om Skottland), kärlek, förvecklingar – You name it. Tyvärr var det inte lika bra.
Boken handlar om Bronwyn, härskare över en skotsk klan, som tvingas gifta sig med engelsmannen Stephen. Hon hatar engelsmän och han hatar skottar vilket naturligtvis ställer till en del problem när de blir kära i varandra. Hela skildringen blir lite väl stereotyp och kategorisk där kvinnor ska vara kvinnor och män ska vara män, skottar är skottar och engelsmän engelsmän osv.
På det hela taget innehåller texten en hel del upprepningar vilken gör att jag som läsare lätt tappar fokus. Alla dessa nackdelar till trots så funkar ändå boken som avkopplingsläsning och i vissa stycken är det till och med bra – det är bättre än en genomsnittlig Harlequin men inte med så mycket som man skulle vilja. Jag skulle tro att det finns bättre böcker av författaren – men jag kommer nog inte att läsa dem…
Den andra systern Boleyn / Filippa Gregory
Som jag skrivit här tidigare så är jag väldigt svag för historiska romaner och av någon anledning 
gillar jag dem som handlar om engelsk historia särskilt mycket. Den här boken handlar om Mary Boleyn som vid 14 års ålder blev Henry VIII:s älskarinna och dessutom födde hans barn. Vi får sedan följa hennes historia vidare när kungen istället intresserar sig för hennes syster den beryktade Anne Boleyn som senare blir hans drottning, föder den blivande drottning Elisabeth och slutar sitt liv under bödelsyxan.
Historien är spännande även om man (i alla fall delvis) känner till den sedan tidigare men jag kan inte riktigt förlika mig med berättarstilen. Det blir lite för mycket harlequinroman över den. Denna överromantiserande genre kan ha sin plats i bokhyllan också men jag hade väntat mig och hoppats mer på denna bok. Helt ok men inte mer. Det finns ju en film också som jag märkligt nog inte sett. Jag nöjer mig med frosseri i The Tudors så länge… Borde inte säsong 3 dyka upp framåt hösten förresten?
Den här tegelstenens (594 sidor) fullständiga titel är det osammanhängande Elisabeth. Anne Boleyns dotter. Gloriana vilket inte känns som en helt vällyckad översättning av originalets Legacy… Jag tror att boken dock har varit utgiven i olika delar vilka fått behålla sina namn vilken är begripligt men inte riktigt förlåtligt…
Boken handlar i alla fall om Elisabeth I av England från födelse som dotter till kung Henrik VIII och hans nyblivna drottning Anne Boleyn via faderns avrättande av modern. Vidare till Elisabets syster, Marias, regeringstid när Elisabeth satt fängslad i Towern. Därefter skildras hennes långa och stormiga tid på Englands tron fram till hennes död.
Jag älskar historiska romaner och framförallt de som utspelar sig i engelsk miljö. Egentligen har jag inte så mycket att klaga på här heller men den känns ändå bara sådär. Människorna känns rätt platta vilket är konstigt eftersom utrymmet borde finnas på de närmare 600 sidorna att gå djupare in. Kanske blir Kay alldeles för bunden av att hon skriver om en verklig historisk person vilket gör att hon inte tillåter sig att fantisera sig in i Elisabeths tankar. Extra problematiskt känns också att Kay är mycket förtjust i sin huvudperson vilket gör att hon ofta underlåter att göra sidofigurerna begripliga och mänskliga. Men allt gnäll till trots så är det här en läsvärd och intressant bok inte bara som en roman utan också som ett tolkningsförsök över en stark och intressant kvinna.
