Ædnan av Linnea Axelsson

På Ædnans 555e sida står att läsa:

Vad tror du att de
fick lära sig om
samer i skolan

Och svaret är ingenting. Absolut ingenting lärde jag mig om denna del av vårt lands historia i skolan. Lite har jag lärt sen dess, men fortfarande kan jag oförsvarligt lite.

Ædnan ger mig något jag aldrig varit i närheten av, en känsla. För historien som skapar människosläkten. Jag lär om samernas historia av förflyttningar, fördrivanden och utsatthet förstås, det är ju de människorna jag får känna in i hjärtat. Men kanske ännu viktigare så känner jag svenskskulden som vilar tung över majoritetssamhället som tog sig rätten att ta sig rätten.

Men Ædnan är något ännu mer. Det är en förunderligt fin bok. Min bästa på mycket länge. Den kommer dröja sig kvar i många år. För all den förståelse jag fått, men främst för sorgen. Hela boken andas en sån sorg, naturligtvis en sorg som grundar sig i övergreppen mot samerna, men också en sorg som står bortom det, som rör det mänskliga. Sorgen som är livet.

Ædnan är en enastående läsupplevelse.

ÆDNAN
Författare: Linnea Axelsson
Förlag: Albert Bonniers förlag(2018)
Köp den t.ex. här eller här.

En ny tid av Ida Jessen

Ibland skördar man frukterna av det här bokbloggandet. Som när förlag mailar och undrar om man inte vill recensera deras nya böcker och det visar sig vara böcker som skrivna för en själv. Som nu med En ny tid. Jag är osäker på om jag hade hittat den här boken på egen hand, i alla fall hade det tagit väldigt lång tid innan andras recensioner fick mig att begripa att den var läsvärd.

Och hjälp vad läsvärd den är! Den må vara lite knölig med kronologin, men det är ju bara ett uttryck för Lillys sätt att vara, tänka och dokumentera. Hennes dagbok täcker in så mycket, så många fragment av så mycket stort som hon ser som smått och vardagligt. Där finns oälskad kärlek. Äktenskap som är tomma, men följer tidens mönster (vi befinner oss i början av 1900-talet fram till 1920-talet). Landsbygdens ensamhet och sociala kontroll skildras fint, men allra vackrast är ändå Lillys funderingar, hennes lugn inställning till livet, hennes sätt att omfamna livet, så som det blev.

En ny tid är en väldigt fridfull bok, långsam, böljande. Vi får följa Lilly när hennes make ligger för döden, när han vägrar vara svag och släppa in henne. Vi får följa henne hem efteråt när allt ska ordnas och vissa inte tror att hon är kapabel att fixa. Hon är väldigt kapabel. Jag älskar hur Lilly hela tiden har varit fri och stark under ytan, hur hon inte låtit sig förtryckas av patriarkatet som ligger så tungt på hennes axlar. Hon lever i en tid då kvinnor fått rösträtt, men det är ändå få som tilltror hennes sort någon form av duglighet.

Jag längtar till nästa bok som ska komma i höst. Där ska Ida Jessen fortsätta berätta om makarna Bagge och jag hoppas bland annat på en fördjupad bild av den undanglidande och långt ifrån sympatiske doktorn. 

EN NY TID
Författare: Ida Jessen
Förlag: Historiska media (2018)
Översättare: Ninni Holmqvist
Första boken av två om makarna Bagge, nästa bok kommer på svenska i höst.
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, Johannas deckarhörna, Och dagarna går…

Lögnernas träd av Frances Hardinge

Den här boken är verkligen ren magi. Många (och särskilt Carolina som jag alltid lyssnar på förr eller senare) har hyllat den länge nu, men jag har ärligt talat inte riktigt begripit vad som skulle vara så speciellt med den. Så lyssnade jag och nu inser jag 1) att den är alldeles, väldigt speciell och fantastiskt och 2) att jag inte hade en chans att förstå det innan. Inte kan jag heller förklara för er nu. Den är obeskrivlig och måste helt enkelt upplevas.

Jag vill inte säga så mycket om handlingen heller. Faith reser med familjen till en ö där vetenskapliga utgrävningar ska bedrivas av bland annat Faiths pappa som är framstående vetenskapsman. Men något är fel, allt går fel. 

Faith är superkantig och smart och hon funderar mycket över det där med att flickor och kvinnor inte får vara det, smarta alltså. Det tar också stor plats i hela berättelsen. Det är jag förstås svag för. Sen är jag också väldigt rörd av relationen mellan Faith och hennes lillebror. Och Faith och hennes pappa förstås. Och mamman… Det är helt enkelt relationerna som står i centrum här även om det kanske inte verkar så på ytan. Och allt är egentligen väldigt kallt och hårt, sorgligt och otillgängligt. Men det är också djupt kärleksfullt och jag känner mig alldeles lycklig över att det finns såna här böcker.

Jag har skådat ljuset!

LÖGNERNAS TRÄD
Författare: Frances Hardinge
Förlag: B. Wahlströms (2017)
Inläsare: Agnes Forstenberg

Thin air av Michelle Paver

Rapport från när jag precis läst ut Thin air
Klockan är 21:49 och jag är naturligtvis oerhört medveten om det totalt genomdumma med att läsa ut den här boken precis innan läggdags. Nu kommer jag få hålla mig vaken med någon sorts lättsam underhållning och hoppas på det bästa om några timmar…

Thin air är riktigt, riktigt obehaglig. Inte totalt paralyserande som Dark matter (gud, ska jag behöva tänka på den nu också…), men långsamt, utdraget gastkramande. De där sista femtio sidorna med insikten om vad som hänt och händer, ensam i lägret och med vetskap om att något finns där ute. Atmosfären. Skräcken. Eller om det är galenskapen…

Dagen efter
Jodå, jag lever. Jag har sovit oroligt, men inte en enda gång har jag anat en närvaro av något annat, något ont. Bara katten och mannen och barnet. Puh.

Det är något särskilt med mig och de där böckerna som handlar om att utforska, nya marker och berg. Jag tänker på hur jag älskar att läsa Mot den glittrande snön vid världens ände, The TerrorExpeditionen, Evig natt och Thin air. Jag är ju verkligen, verkligen inte en sån som själv vill utforska. Jag vill knappt ens resa till Stockholm. Jag blir ofta superstressad av att packa för en semesterresa, jag skulle vara helt värdelös i upptäckarbranschen, för att inte tala om att jag är mörkrädd, svag och allmänt mesig. Ändå, eller just därför dras jag till de här böckerna. Och det är inte heller så att de skrämmer bort mig från äventyret, de får mig att förstå drivkrafterna, jag saknar dem totalt, men jag förstår människor som är helt olika mig. Och det är ju faktiskt en av de allra bästa sakerna med litteratur och läsning. Att få lära nytt och vidga sina förståelsevyer. 

Thin air är en riktigt bra bok, krypande obehaglig och märkligt klaustrofobisk. Jag skulle rekommendera en läsning i hyfsat dagsljus, men kvällen går också bra om du verkligen måste…

THIN AIR
Författare: Michelle Paver
Förlag: Orion books (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

Mot den glittrande snön vid världens ände av Eowyn Ivey

Jag har skrivit det förut någon gång, kanske när jag recenserade The Terror, Dark matter eller Expeditionen, att jag inte kan tänka mig mindre lockande saker än upptäcktsresor till kalla platser. Och ändå, alla de nämnda böcker är några av mina bästa och denna – Eowyn Iveys Mot den glittrande snön vid världens ände är min största läsupplevelse på mycket länge.

Överstelöjtnant Allen Forrester beger sig ut på en upptäcktsresa i det vilda och okända Alaska. Eller okända och okända, ursprungsbefolkningen finns där ju förstås, men det bryr sig inte utforskarna så särskilt mycket om, till en början i alla fall. Forrester reser ändå med tungt hjärta, eftersom han lämnar sin nyblivna hustru kvar i kasernen i Vancouver. Tillsammans skriver de den här berättelsen, om saknad, glädje, sorg, oväntade upptäckter och själens djupaste oro. De berättar för varandra i dagböcker och brev och de kommer snabbt till liv för sina läsare, genom sina ord. Så till den milda grad att jag faktiskt glömmer att jag inte alls gillar såna här metaberättade historier egentligen.

Jag fångas av dem båda, och av andras berättelser i berättelsen. Det är mycket som drar och fascinerar, men mest tänker jag kanske ändå på Pruitt och allt han bär och slåss och går under av. Mer än så vill jag inte säga om det som händer och hur allt går och slutar. Den här berättelsen intar man bäst om den får virvla in i en som Alaskas vilda floder. Lova mig bara att ni läser den, så kan vi prata mer sen…

MOT DEN GNISTRANDE SNÖN VID VÄRLDENS ÄNDE
Författare: Eowyn Ivey
Förlag: Bazar (2017)
Översättare: Johanna Svartström, originaltitel: To the bright edge of the world
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Malinbooknerd, C. R. M. Nilsson, Fantastiska berättelser

Lifsens rot av Sara Lidman

Vad säger man om Rönnog Martinsson? Hon är en människa svår att älska, en människa som egentligen ägnas hela Lifsens rot. Boken är Sara Lidmans sätt att försöka förstå henne, och såna som hon. Hon är kantig, hon är sticksig som en sån där kaktus helt utan ulliga ursäkter. Hon är obegriplig och hård, på gränsen till ond. Men mest av allt är hon nog rädd tror jag, rädd att livet inte ska vara mer än det är där i Ecksträsk.

Och hur det än är, hur svår hon än är att älska så lyckas Sara Lidman få mig att förstå mig lite på henne. Känna ömhet, känna igen. Jag tror inte att det finns en människa som skulle vilja säga att ”jag kände igen mig själv i Rönnog Martinsson jag”, och det säger inte heller jag. Men jag kan känna igen tankar, när hon gör som jag skulle ha velat ryggmärgsgjort någon gång, så som de där tanterna som inte tar någon skit i min omgivning skulle kunnat gjort. Rönnog är bara lite hårdare, lite mer utan humor, lite mer rädd om sin integritet. Jag anar att om jag haft tålamod med att de föregående delarna i Jernbaneeposet skulle komma som ljudbok istället för att börja här, mot slutet, hade jag fått mer förståelse för henne. Det är ju inte försent än.

Rönnog pratar om klass, om fäders skulder som förs vidare till barn, bokstavligt och bildligt. Hon pratar om kvinnans rätt när den knappt existerade. Hon ifrågasätter varför männen äger bestämmanderätt över sånt som är kvinnornas sysslor. Hon ifrågasätter för att hon själv anser sig starkare och mer kompetent än alla män hon mött. Jag älskar det.

Jag har skrivit förr om vikten av Sara Lidmans röst och för den här lyssningsupplevelsen har det varit oumbärligt. Hon är så arg, så bitsk, så stenhård. Som Rönnog. Hon ger liv till en människa som litegrann är som sten. Rönnog är en karaktär som kommer följa med och besvära mig, hon kommer pocka på uppmärksamhet och, tror jag, bli en sån där måttstock för hur man inte… Förutom ibland, det finns en styrka i att ibland också våga ta fram sin inre Rönnog, den delen som inte låter någon sätta sig på en och som tar noll procent skit. Hon är svår att älska Rönnog, och ändå tror jag att det är just det jag gör.

LIFSENS ROT
Författare: Sara Lidman
Förlag: Bonnier Audio (2015)
Inläsare: Sara Lidman

Fyren mellan haven av M. L. Stedman

Vi har en rätt lång historia Fyren mellan haven och jag. Först började vi umgås det året den kom ut på svenska. Då lyssnade jag på den, som min allra första ljudbok i den omgången. Jag tyckte väldigt mycket om den, men kom aldrig riktigt in i det där lyssnandet. Så jag släppte den då. I höstas bestämde vi att den skulle vara en ypperlig bok till vår bok- och filmcirkel på jobbet, då möttes vi igen.

Det finns så väldigt mycket att prata om med den här boken, så många moraliska dilemman… Fyren mellan haven är verkligen en ypperlig bokcirkelbok. Utöver det minns jag gärna stämningen. Det är så sorgesamt och vackert, vemodigt, hela vägen igenom. Så mycket som är försent och som aldrig kunde bli…

Jag tycker bäst om första halvan av boken, på ön, med naturen och bubblan, med den annalkande katastrofen i bakgrunden. Det är bra sen också, men blir lite snabbt mot slutet. Jag tycker som vanligt allra bäst om det långsamma.

FYREN MELLAN HAVEN
Författare: M.L. Stedman
Massolit pocket (2017)
Översättare: Katarina Falk
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Och dagarna går, I hyllan, Västmanländskans bokblogg

31 bra saker: Årets julboksmysläsning

Det har blivit lite julfluff läst i år också.

JUL I DET LILLA BAGERIET PÅ STRANDPROMENADEN
Jag hoppade rakt in i tredje och sista delen i den här serien och det var väl kanske inte så genomtänkt. Det har förstås redan hänt en massa saker, de allra viktigaste sakerna. Det känns som att det här är en bok som kommit till vid sidan av för att det måste ju finnas en julbok också. 

Men visst är det fluffigt och rätt sött. Visst gillar jag Polly och Huckle (men ingen annan människa tror jag, de är rätt störiga). Och visst älskar jag lunnefågeln. För hans skull funderar jag ärligt på att läsa de andra delarna också, av Neil kan man inte få för mycket.

JUL I DET LILLA BAGERIET PÅ STRANDPROMENADEN
Författare: Jenny Colgan
Förlag: Massolit förlag (2016)
Översättare: Birgitta Karlström, originaltitel: Christmas at little beach street bakery
Tredje delen i en serie
Andra som skrivit om boken: Västmanländskans bokblogg

LET IT SNOW
Det här är oförarglig snöindränkt julfluff med ungdomsvinkel. Helt ok, men jag tänker att namn som John Green egentligen lovar mer. Sanningen är faktiskt den att hans del av boken är den jag gillar allra minst (inte alls faktiskt). Allra mest tycker jag om den avslutande tredjedelen, Lauren Myracles historia om Addie som gjort bort sig och kämpar med resultatet. Upplösningen är rätt magisk, med tekoppsgris och allt.

LET IT SNOW
Författare: Maureen Johnson, John Green och Lauren Myracle
Förlag: Bonnier Carlsen (2016)
Översättare: Ylva Stålmarck
Andra som skrivit om boken: Eli läser och skriver

A CHRISTMAS BRIDE
Jag ska väl inte påstå att det är oförutsägbart när rike, men titellöse, Edgar Downes lovar sin far att gifta sig till jul (som infaller om bara några få månader). Han drar till stan med syster och svåger och möter redan första kvällen en rik änka som lever frigjort men utan minsta tanke på att gifta om sig. Och hm, ja, inte särskilt oförutsägbart alls. Men hon gör också det oförutsägbara bra Mary Balogh. Juligt är det, och romantiskt. Så allt är helt enkelt som sig bör och som utlovat. Slutet gott allting gott förstås.

A CHRISTMAS BRIDE
Författare: Mary Balogh
Förlag: Random house books (2015)
Ingår med all säkerhet i någon av Mary Baloghs alla serier, men jag har verkligen ingen aning om var i hennes universum den hör hemma. 
Andra som skrivit om boken: Carolina läser

Det kommer en kärleksförklaring som bara måste få sitt eget inlägg om några dagar också. Resterande böcker i högen sparas till nästa år, om jag inte får feeling på någon mer de närmaste dagarna.

Det här är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.

Krokas av Elin Olofsson

När jag lagt undan Krokas efter att ha läst klart, när jag tagit en långpromenad i solen för att låta den sjunka in, då inser jag lite förvånat att det är Elsa jag kommer minnas. Det är nog till och med hon som fick mig att ta den där promenaden.

Elin Olofsson är bra på mycket, men allra mest tycker jag ju om hennes sätt att beskriva landsbygden och dess kvinnor. De där kvinnorna som är lite knepiga och hårda och liksom vassa. Som rätt många av de kvinnor jag växt upp med, och (lite mer än jag vill erkänna) som jag. Som Gun-Britt i Gånglåt och Sigrid i debuten Då tänker jag på Sigrid. Här är det Elsa. Det går att förvillas att tro att Uli, tyskan som kommer till Krokom för att hitta sanningen (eller vad det nu egentligen är hon är ute efter), som är viktigast. Hon är en så sprudlande personlighet, med många synliga problem och en osläcklig lust till livet. Men det är Elsa och hennes beslut som dröjer sig kvar. Hon är en ordentlig människa som agerar utanför ramen, utifrån gammal hederlig, motvillig, medmänsklighet. Jag älskar civilkuraget som ligger i att inte riktigt veta varför man gör som man gör och ändå göra det för att man måste.

Bortom Elsa och Uli är jag också väldigt nyfiken på ganska många i Elin Olofssons Krokom, som Forsen, Tora och gubben Olsson till exempel. Jag hade gärna läst lite mer om dem, boken kunde ha varit längre, eller fler…

Det är alltid lite småjobbigt att läsa nytt av en favoritförfattare, hur håller man nere förväntningarna för att slippa bli besviken? Med Elin Olofsson har jag nog nu ändå lärt mig att jag kan släppa oron, hon levererar alltid. Jag känner mig trygg i hennes sällskap vilket alla mina Elsa-egenskaper applåderar. Vi lite knepiga och småvassa fruntimmer gillar sånt man kan lita på.

KROKAS
Författare: Elin Olofsson
Förlag: Wahlström & Widstrand (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Långt fall av Denise Mina

Titelns långa fall syftar till en särskild hängningsmetod som tillämpades på Barlinnie-fängelset i Glasgow i slutet av 1950-talet. En avrättningsmetod som hotade bli utgången av den oerhört uppmärksammade rättegången mot Peter Manuel 1958.

När Denise Mina ger sig på att skriva true crime blir det väldigt suggestivt och skrämmande. I vissa stunder är det som att sitta instängd tillsammans med huvudpersonerna och inse att man aldrig ska släppas fri. Till en början verkar fallet vara ganska rätlinjigt och begripligt men ju längre berättelsen framflyter står det allt mer klart att ingenting är enkelt, att alla är invecklade i varandra och att allt är fruktansvärt tragiskt. Det Glasgow Denise Mina skriver fram är den undre världens, det är smutsigt, fattigt och hopplöst, helt igenom hopplöst.

Jag gillar true crime när det är bra. Som i The Jinx eller His bloody project och tror jag allra helst när det är historiskt som här. Och jag tycker mycket om Denise Minas sätt att se och beskriva människor. Det här är en väldigt intressant och välskriven tolkning av vad som hände de där åren och i den där rättssalen. Det är en sorts sanning förstås, men mer än en gång tänker jag också på den där tidsresande kvinnomördaren i Flickor som skimrar (över huvud taget tänker jag rätt ofta på honom), så där finns någon slags magi också. Jag ser helt enkelt Långt fall som väldigt mycket mer än en redogörelse för ett mordfall, det är en inblick i ett samhälle. Och väldigt mycket handlar om förtvivlan och kvinnohat i det där samhället.

LÅNGT FALL
Författare: Denise Mina
Förlag: Forum (2017)
Översättare: Boel Unnerstad, originaltitel: The long drop
Köp den t.ex. här eller här.

Domedagsboken av Connie Willis

Den 25 juni 1996 befann jag mig i en bokbod i Byxelkrok på Öland. Där hittade jag en bok som talade till den blivande historikern i mig, en bok som med säkerhet var det enda jag läste bortom Sagan om Isfolket den sommaren. 

Den här sommaren bestämde jag mig för att det var dags att återbesöka de tidshoppande historikerna i Oxford och de digerdödshemsökta människorna i byn där en av dem, Kivrin, landar.

På baksidan av Domedagsboken finns en blurb från New statesman som lyder: ”En av de mest osentimentala men samtidigt mest gripande vackra romaner jag läst på många år” och precis där landar jag också. Jag älskar det osentimentala, Kivrins till en början nästan kyliga betraktande av de människor hon kommer till. Hon är den praktiserande historikern som sänts tillbaka i tiden för att studera, undersöka, inte för att involvera sig och känna. När hon börjar bry sig om dem och till och med älska dem sker det omärkligt och utan att uttalas, precis samtidigt och som det sker för mig när jag läser. När sedan katastrofen, helveteskvalen, är över henne och dem blir hennes kamp först ursinnig sedan uppgiven och nästan katatonisk, som den måste bli.

En av anledningarna till att jag läste om boken var att bestämma en gång för alla om jag tycker att min pestintroduktion är bättre än den som många andra framhållit, När pesten kom (av Jill Patton Walsh) som jag läste i våras. Det var förstås en risk, tänk om jag inte alls gillade Domedagsboken den här gången… Men det gjorde jag tack och lov. Väldigt, väldigt mycket, kanske mer än jag mindes till och med. Jag vet inte vilken av böckerna som är bäst, de är bra på samma sätt, osentimentala och gripande och fasansfulla. Möjligen är ändå Domedagsboken lite mer av en bladvändare, men kanske är det så att jag när jag tänker det bortser från att den är lite långsam (i nutidsdelarna) i början bara för att den sen under sista tredjedelen, när mörkret sänker sig, blir så vanvettigt bra. Jag nöjer mig med att säga att alla ni som älskat När pesten kom bör kunna älska Domedagsboken lika mycket.

Jag läste del tre (Blackout) om Oxfordhistorikerna förra vintern men tänker nu fortsätta med del två To say nothing of the dog innan jag tar reda på hur allt slutar.

DOMEDAGSBOKEN
Författare: Connie Willis
Förlag: Bra böcker (1994)
Översättare: Evastina Törnqvist, originaltitel: Doomsday Book
Första delen i serien Oxford time travel. Jag har också läst del tre Blackout

House of names av Colm Tóibín

Det är nog ingen hemlighet för någon som brukar läsa här att jag dras till myter och omtolkningar av myter. Och att jag älskar Colm Tóibín. När då just Colm Tóibín ger sig på myternas myt blir det tack och lov precis så bra som jag inte ens vågat drömma om.

Electra, Orestes, Agamemnon och Clytemnestra var (nästan helt) nya bekantskaper och favoriter när jag läste litteraturvetenskap. Deras liv och kamper fascinerade alltid och jag gillade nog att få fylla dem med liv rätt mycket på egen hand. Men det är först nu, med House of names som de blir människor för mig. Inte Agamemnon kanske, han har inget eget kapitel och inget tolkningsföreträde här, men det har han haft så länge att det inte känns mer än rättvist.

Första delen där Clytemnestra förvrids och krossas av Agamemnons offer av deras dotter Iphigenia är så starkt att jag känner den sönderslitna moderns vrede i min kropp. Jag hatar Agamemnon och förstår hennes planerande till fullo. Sen kommer barnens kapitel och då lär jag mig att se hennes fel och mordiska brister. House of names visar så tydligt på hur det inte finns några enkla förklaringar eller rätta analyser. Folk är som folk är, alla i det här dramat är trasiga, av arvssynd och av det de ser och gör av egen och andras drivkraft.

Det finns så mycket i den här boken som gör den fantastisk. Som skildringen av vrede som förblindande, men kanske också kreativ, drivkraft. Kärlek starkare än livet och döden, som aldrig en enda gång ges ord. Det är också en intressant betraktelse över vad styrka är. Agamemnon beskrivs mer än en gång (av sin hustru) som vek och rädd. Clytemnestra är stark och grym, men kan inte agera utan en man vid sin sida. Detsamma gäller Electra. Orestes är den vi får lära känna bäst, han är i mycket sin fars son, eftertänksam och kanske undfallande, och han gör det han gör för att andra säger åt honom att göra det. Men kanske är det Orestes som till slut får leva ett riktigt liv, utan att se sig över axeln och rädas intrigerna?

Colm Tóibín går från klarhet till klarhet. Från angstigt hemmafruliv till mordiskt familjedrama, steget är långt men kortare än man kan tro. Och det hans böcker alltid har är värmen och känslan. Och att skriva in känsla i de här gamla klassikerna är inte lätt. Det har ekat länge där inne, men de stora salarna är nu fyllda med verkliga människor.

En stund tänkte jag att jag ska skriva något om att Colm Tóibín är så bra på kvinnoporträtt, så kommer Orestes kapitel och jag minns hur bra han är på att skriva barn. Till slut återinser jag att det är människokännare han är. Colm Tóibín är en gudabenådad människoskildrare. Och det där med gudabenådad vs frånvaro av gudar i House of names kan vi ta en annan gång. Liksom samtalet om obrydd sexualitet. Det finns så mycket att tänka vidare på efter den här boken.

HOUSE OF NAMES
Författare: Colm Tóibín
Förlag: Penguin Viking (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

It happened one autumn av Lisa Kleypas

Nej, det är uppenbarligen något med mig och andraboken i en Lisa Kleypas-serie… Den här fastnade jag inte alls för som med förra. Trots att jag gillar såväl Lilian som Marcus. Kanske är det för att ondingen är så himla ond (även om det är uppfriskande att den riktigt onda inte är den det brukar vara), kanske är det för att delar av handlingen faktiskt är rätt orealistisk. Kanske saknar jag också klassdiskussionen, den finns där men inte alls lika tydligt som sist. Jag saknar också att Lisa Kleypas inte går på djupet med karaktärerna när hon har chansen (jag vet att karaktärsdjup inte är det första man ska kräva av en romance, men lite mer har jag nog ändå blivit bortskämd med av Lisa Kleypas själv och andra), Marcus bakgrund inbjuder till exempel verkligen till det, men den bollen tappar hon nästan helt (nu avrundar vi nog det här, när jag hängett mig åt såväl karaktärdjupskrav som sportmetaforer vet man aldrig vad som kommer härnäst).

Upplägget inför nästa bok känns dock lovande, så jag läser vidare.

IT HAPPENED ONE AUTUMN
Författare: Lisa Kleypas
Förlag: Avon Books (2016)
Del 2 i serien Wallflowers. Del 1: Secrets of a summer night
Köp den t.ex. här eller här.

Mödrarnas söndag av Graham Swift

Åh vad jag tycker mycket om riktigt bra kortromaner! Mödrarnas söndag är verkligen en riktigt bra kortroman.

Det är så mycket som är bra här. Den drömska tonen mitt i det väldigt påtagligt vardagliga. Allt som bara händer och är liksom livsomvälvande i smyg. Det sensuella. Det sorgliga. Det vackra. Den där vårdagen som känns i huden och hjärtat.

Egentligen har jag bara en negativ sak att säga, eller mer av en fråga att ställa – vadan denna oerhörda fascination inför säd och manliga uttömningar hos författaren? Han får mig inte riktigt att tro att det verkligen är Jane som är så ockuperad av tanken på det. Är det någon sorts försök att visa på Pauls betydelse för berättelsen också när han inte är där? Det känns i så fall lite överflödigt med tanke på hur närvarande han är, också när han lämnat huset. Som en skugga litegrann vid sidan av bilden.

Jag tycker så förtvivlat mycket om Jane, trots att hon är otillgänglig, trots att jag bara får titta in i hennes tankevärld den där söndagen. Jag tror att det är just det, att jag får en glimt och sen inget mer. Jag tycker om att läsa när jag får skriva lite själv.

Hela tiden jag läste tänkte jag också på släktskapet med en annan fantastisk kortroman. Ian McEwans På Chesil Beach. Den hade kanske kunnat handla om Paul och Emma. Om inte om vore…

MÖDRARNAS SÖNDAG
Författare: Graham Swift
Förlag: Albert Bonniers förlag (2017)
Översättare: Hans-Jacob Nilsson, originaltitel: Mothering Sunday
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går…, Just här- just nu 

Secrets of a summer night av Lisa Kleypas

Hon är bra Lisa Kleypas. För att en historisk roman (romance eller inte) ska bli så där lyckad krävs en förståelse för människor, men också tiden och det känner jag att Lisa Kleypas har. Här skriver hon lika mycket ett samhälle i förändring som hon skriver en kärlekshistoria, eller hon skriver väl snarare samhällsförändringarna genom kärlekshistorien. Snyggt är det i alla fall. Och bra.

I den här boken som är den första i en serie om panelhönorna (det måste väl vara den svenska varianten av wallflower, även om jag inte gillar den varianten alls) som tar saken (giftermålen) i egna händer är det viktigt att jag inte bara faller för den aktuella hjältinnan, jag måste gilla fler för att vilja läsa vidare. Och jag älskar dem verkligen, Anabelle kanske minst om jag ska vara ärlig. De galna amerikanskorna och Eevie som snart ska få sina egna böcker lovar att bjuda förstklassiga romantiska historier. Och Anabelle är förstås intressant i sig, även om Simon Hunt är mer lockande och det faktiskt är den där samhällsförändringen, där aristokratin ser sig snart omsprungen av en arbetande medelklass som tjänar sina egna pengar, är det mest spännande. Anabelle tillhör den gamla världen och den oerhört avskyvärde Mr (inte sir eller baron eller någonting, bara en sorglig Mr…) Simon Hunt den nya.

Jag har tidigare lyssnat på första boken i en annan av Lisa Kleypas serier, den här lovar att bli ännu bättre och jag kommer definitivt ägna mig åt väggblommorna (jag vägrar använda ”panelhönorna” en gång till…) under sommarens läsdagar.

SECRETS OF A SUMMER NIGHT
Författare: Lisa Kleypas
Förlag: Avon books (2015)
Del 1 i serien Wallflowers.
Köp den t.ex. här eller här.

När pesten kom av Jill Paton Walsh

När jag läst Tiden är inte än och åter påmints om min förkärlek för pestlitteratur hamnade jag i samtal med andra pestläsare och blev tipsad om När pesten kom som skulle vara den bästa av de bästa. Till och med bättre än min favorit Domedagsboken. Och kännarna har förstås rätt, När pesten kom är kraftfull som ett knytnävsslag.

Byn Eyam i Derbyshire slås i spillror av ett pestutbrott åren 1665 och 1666. Fasorna kan inte förstås. Och ska de beskrivas ska de beskrivas osentimentalt men uppenbart avståndstagande. Av någon som var med, men slutade försöka förstå. Som skriver för att slippa undan demonerna. Det är flickan Mall som berättar om när pesten kom och tog hela byn. Det är ibland osammanhängande och ibland tillkämpat känslokallt, men hela tiden förstår jag som läsare att det måste vara så eftersom smärtan annars skulle kväva.

När pesten kom är en bok om förtvivlan, rädsla och sorg, men också om kärlek. Dessutom, lite vid sidan av är det en oerhört spännande berättelse om tro, i ett landskap präglat av trosuppfattningarnas kamp. Hur två trosuppfattningar driver isär, men också för samman.

Naket, vardagligt, påtagligt. Osentimentalt. Känslosamt under ytan. Bättre blir det inte.

NÄR PESTEN KOM
Författare: Jill Paton Walsh
Förlag: Berghs (1986)
Översättare: Gabriel Setterborg, originaltitel: A parcel of Patterns
Finns att låna på vissa bibliotek (där inte boken blivit sönderläst), nyutgåva tack!

A perpetual estrangement

Övertalning av Jane Austen är en av mina favoritromaner och grundhistorien, två människor som nästan får varandra men tvingas isär av fördomar och påverkan, är så fin och enkel att den fungerar att återberättas om och om igen.

I Alice B. Ryders A Perpetual Estrangement är berättelsen om Anne och Frederick flyttad till nutidens England, till att börja med London. Berättelsen är oerhört lugnt berättade, kanske lite för långsamt. Där Övertalning är relativt kort och tät är A Perpetual Estrangement lite för lång (tids- och sidmässigt). Men långsam är att föredra framför genomhastad. Jag tycker ändå om lugnet i berättelsen, den ger framförallt Anne möjlighet att mogna.

Vissa saker stör jag mig på, som att de dricker så mycket, att pengar aldrig är något problem för någon och att giftermål är (enda) meningen med livet för dem alla. Trots att de är moderna Londonmänniskor, det känns inte helt övertygande. Åtminstone är det ganska sorgligt.

Ett stort minus är att Freddie inte är lika älskvärd här som i Övertalning. Han ska naturligtvis vara avståndstagande och sårad, men han ska inte vara elak. Jag har också jättesvårt för att det tar Anne och honom så lång tid (över ett år efter att han dyker upp igen) att faktiskt sätta sig ner och ta diskussionen, de är ändå vuxna och inte på något sätt bundna till konvenansregler från originalberättelsen.

Jag tycker att A Perpetual Estrangement är en ganska mysig tolkning av Övertalning, jag trivs tillsammans med Anne även om jag som sagt irriterar mig på hennes oföretagsamhet, och att hon är så skör och gråter hela tiden (ur ett mänskligt perspektiv är det naturligtvis mycket bättre att ge uttryck för sin smärta än att som original-Anne Eliot hålla det inom sig, litterärt blir det dock lite tröttsamt, särskilt som situationen kunde lösts medelst samtal för ett bra tag sen). Boken känns ibland lite väl fan fic-aktiv när dialogen inte övertygar. Men alla invändningar till trots så hade jag trevligt med A Perpetual Estrangement, och den gjorde mig oerhört sugen på att återbesöka originalberättelsen en gång till.

A PERPETUAL ESTRANGEMENT
Författare: Alice B. Ryder
2016
Verkar bara finnas utgiven via Amazon/kindle

The governess affair

Carolina har redan sagt det, The governess affair är verkligen den perfekta romance-läsningen – historisk, romantisk och tät. Det där sista beror förstås på att det här är en novella på 150 sidor vilket inte tillåter utsvävningar. Det är bara att gå rakt på kärnan som gäller och det gör Courtney Milan så bra.

Jag gillar huvudpersonerna så himla mycket, såväl Serena Barton (den före detta guvernanten som hamnat i svårigheter och protestsitter på en bänk utanför obehagliga hertigens hem och kontoret som tillhör) Mr Hugo Marshall (som alltså jobbar åt obehagliga hertigen som försatt Serena i svårigheterna och åläggs att lösa krisen/göra sig av med tjejen). Jag gillar deras relation och sättet de pratar med varandra. Och kärleksscenen med hårnålarna. Och…

Jag ilar till kindleaffären och köper hela serien nu jag, vi hörs om ett tag.

THE GOVERNESS AFFAIR
Författare: Courtney Milan
Del 0,5 i serien The brothers sinister.
Finns för gratis nedladdning här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser

Tiden är inte än

En ny bok av Elin Boardy är alltid en sorts julafton. Jag tycker mycket om hennes sätt att se världen och formulera den.

Jag älskade hennes debut Allt som återstår lite mer än normalt och sen tyckte jag mycket om de följande Mot ljuset och Mary Jones historia. När jag sen förstod att hennes fjärde bok skulle komma att bli en bok i digerdödsskugga övertogs jag nästan av förväntad läslycka. Alla har vi våra märkliga favoritromanperioder och teman…

Jag har skrivit en text på Kulturkollo om den här romanen idag, bland annat skriver jag:

I centrum för berättelsen finns en människa. Alla namn hen bär, alla identiteter. Ibland färdas hon som kvinna, ibland är han en man. Och just det leder till många tankar om kön, identitet och vad vi egentligen förväntar oss och får. Det blir så väldigt tydligt att mannen bemöts på ett helt annat sätt än kvinnan, då som nu.

Men jag har nog fel, det är inte människan som är huvudperson, det är människorna, de som utgör samhället. De som drabbats och drabbas av pesten och som tvingas bygga sina liv utifrån de nya förutsättningarna. Det är gycklare, bödlar och beginer, kvinnor som förlorat sina barn, gamla som förlorat allt de levt sig till, barn som saknar framtid. Och världen formar sig runt dem efter att de formats av den till synes sönderfallande världen.

Sen fångas jag av det lilla också, det vardagliga, detaljerna. Vandrerskans inkapslade sorg som droppar fram i små doser och som hotar att kväva mig och henne. Det går inte att befria sig från den, och hur den också har sitt eko idag. De där tankarna kring “tänk om det vore jag, tänk om mina barn…” som drabbar varje dag jag läser en tidning. I skönlitteratur blir den alltid väldigt mycket förstärkt. Här är den nästan outhärdlig.

Läs hela texten här.

TIDEN ÄR INTE ÄN
Författare: Elin Boardy
Förlag: Wahlström & Wistrand (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Min recension på Kulturkollo hittar du här

Stoner

Jodå, den är precis så bra som ”alla” säger…

För en gångs skull har jag faktiskt inte undvikit en sån där snackis för att det var just en snackis, utan för att jag nog inte trodde att den var något för mig först och sen för att det inte kändes som att det var dags än. Nu var det dags, och när det var det blev det i ljudboksform och på engelska och inte alls den där boken som agerat hyllvärmare rätt länge nu. Vissa läsupplevelsers vägar är helt enkelt outgrundliga och oberäkneliga.

Stoner är en historisk roman (jag hade fått för mig att den utspelade sig på 60- och 70-talen men det var ju fel), handlar om William Stoner som föds i slutet av 1800-talet. Han lever och verkar i ett Amerika under förändring. Boken handlar helt enkelt om William Stoners liv, från uppväxten på gården vidare till universitet som han kommer att älska och ge sitt liv till.

Jag gillar hur tiden rör sig som den gör, att vissa delar av ens liv helt enkelt kräver mer uppmärksamhet och minnen medan andra mest passerar.

Stoner är ingen passionerad människa och därför verkar inte heller skildringen av hans liv till en början särskilt passionerad. Jag trodde inte att jag skulle gilla något som är så blodfattigt (fast det bubblar förstås såpass mycket under den där ytan att det blir livfullt nog) och nästan kyligt observerande. Men jag älskar det! Jag älskar William Stoner, hans oerhört felmatchade (med honom) fru Edith och dottern jag aldrig får lära känna på djupet (eftersom Stoner inte gör det). Och mot slutet, mot slutet av Stoners liv inser jag att passionen inte alls saknas, det är bara väldigt vardagligt. Stoners liv är så allmängiltigt och allmänmänskligt att det är lätt att missta det för ett misslyckande eller något annat det är inte är.

STONER
Författare: John Williams
Förlag: Random house (2016)
Inläsare: Alfred Molina