Krokas av Elin Olofsson

När jag lagt undan Krokas efter att ha läst klart, när jag tagit en långpromenad i solen för att låta den sjunka in, då inser jag lite förvånat att det är Elsa jag kommer minnas. Det är nog till och med hon som fick mig att ta den där promenaden.

Elin Olofsson är bra på mycket, men allra mest tycker jag ju om hennes sätt att beskriva landsbygden och dess kvinnor. De där kvinnorna som är lite knepiga och hårda och liksom vassa. Som rätt många av de kvinnor jag växt upp med, och (lite mer än jag vill erkänna) som jag. Som Gun-Britt i Gånglåt och Sigrid i debuten Då tänker jag på Sigrid. Här är det Elsa. Det går att förvillas att tro att Uli, tyskan som kommer till Krokom för att hitta sanningen (eller vad det nu egentligen är hon är ute efter), som är viktigast. Hon är en så sprudlande personlighet, med många synliga problem och en osläcklig lust till livet. Men det är Elsa och hennes beslut som dröjer sig kvar. Hon är en ordentlig människa som agerar utanför ramen, utifrån gammal hederlig, motvillig, medmänsklighet. Jag älskar civilkuraget som ligger i att inte riktigt veta varför man gör som man gör och ändå göra det för att man måste.

Bortom Elsa och Uli är jag också väldigt nyfiken på ganska många i Elin Olofssons Krokom, som Forsen, Tora och gubben Olsson till exempel. Jag hade gärna läst lite mer om dem, boken kunde ha varit längre, eller fler…

Det är alltid lite småjobbigt att läsa nytt av en favoritförfattare, hur håller man nere förväntningarna för att slippa bli besviken? Med Elin Olofsson har jag nog nu ändå lärt mig att jag kan släppa oron, hon levererar alltid. Jag känner mig trygg i hennes sällskap vilket alla mina Elsa-egenskaper applåderar. Vi lite knepiga och småvassa fruntimmer gillar sånt man kan lita på.

KROKAS
Författare: Elin Olofsson
Förlag: Wahlström & Widstrand (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Långt fall av Denise Mina

Titelns långa fall syftar till en särskild hängningsmetod som tillämpades på Barlinnie-fängelset i Glasgow i slutet av 1950-talet. En avrättningsmetod som hotade bli utgången av den oerhört uppmärksammade rättegången mot Peter Manuel 1958.

När Denise Mina ger sig på att skriva true crime blir det väldigt suggestivt och skrämmande. I vissa stunder är det som att sitta instängd tillsammans med huvudpersonerna och inse att man aldrig ska släppas fri. Till en början verkar fallet vara ganska rätlinjigt och begripligt men ju längre berättelsen framflyter står det allt mer klart att ingenting är enkelt, att alla är invecklade i varandra och att allt är fruktansvärt tragiskt. Det Glasgow Denise Mina skriver fram är den undre världens, det är smutsigt, fattigt och hopplöst, helt igenom hopplöst.

Jag gillar true crime när det är bra. Som i The Jinx eller His bloody project och tror jag allra helst när det är historiskt som här. Och jag tycker mycket om Denise Minas sätt att se och beskriva människor. Det här är en väldigt intressant och välskriven tolkning av vad som hände de där åren och i den där rättssalen. Det är en sorts sanning förstås, men mer än en gång tänker jag också på den där tidsresande kvinnomördaren i Flickor som skimrar (över huvud taget tänker jag rätt ofta på honom), så där finns någon slags magi också. Jag ser helt enkelt Långt fall som väldigt mycket mer än en redogörelse för ett mordfall, det är en inblick i ett samhälle. Och väldigt mycket handlar om förtvivlan och kvinnohat i det där samhället.

LÅNGT FALL
Författare: Denise Mina
Förlag: Forum (2017)
Översättare: Boel Unnerstad, originaltitel: The long drop
Köp den t.ex. här eller här.

Domedagsboken av Connie Willis

Den 25 juni 1996 befann jag mig i en bokbod i Byxelkrok på Öland. Där hittade jag en bok som talade till den blivande historikern i mig, en bok som med säkerhet var det enda jag läste bortom Sagan om Isfolket den sommaren. 

Den här sommaren bestämde jag mig för att det var dags att återbesöka de tidshoppande historikerna i Oxford och de digerdödshemsökta människorna i byn där en av dem, Kivrin, landar.

På baksidan av Domedagsboken finns en blurb från New statesman som lyder: ”En av de mest osentimentala men samtidigt mest gripande vackra romaner jag läst på många år” och precis där landar jag också. Jag älskar det osentimentala, Kivrins till en början nästan kyliga betraktande av de människor hon kommer till. Hon är den praktiserande historikern som sänts tillbaka i tiden för att studera, undersöka, inte för att involvera sig och känna. När hon börjar bry sig om dem och till och med älska dem sker det omärkligt och utan att uttalas, precis samtidigt och som det sker för mig när jag läser. När sedan katastrofen, helveteskvalen, är över henne och dem blir hennes kamp först ursinnig sedan uppgiven och nästan katatonisk, som den måste bli.

En av anledningarna till att jag läste om boken var att bestämma en gång för alla om jag tycker att min pestintroduktion är bättre än den som många andra framhållit, När pesten kom (av Jill Patton Walsh) som jag läste i våras. Det var förstås en risk, tänk om jag inte alls gillade Domedagsboken den här gången… Men det gjorde jag tack och lov. Väldigt, väldigt mycket, kanske mer än jag mindes till och med. Jag vet inte vilken av böckerna som är bäst, de är bra på samma sätt, osentimentala och gripande och fasansfulla. Möjligen är ändå Domedagsboken lite mer av en bladvändare, men kanske är det så att jag när jag tänker det bortser från att den är lite långsam (i nutidsdelarna) i början bara för att den sen under sista tredjedelen, när mörkret sänker sig, blir så vanvettigt bra. Jag nöjer mig med att säga att alla ni som älskat När pesten kom bör kunna älska Domedagsboken lika mycket.

Jag läste del tre (Blackout) om Oxfordhistorikerna förra vintern men tänker nu fortsätta med del två To say nothing of the dog innan jag tar reda på hur allt slutar.

DOMEDAGSBOKEN
Författare: Connie Willis
Förlag: Bra böcker (1994)
Översättare: Evastina Törnqvist, originaltitel: Doomsday Book
Första delen i serien Oxford time travel. Jag har också läst del tre Blackout

House of names av Colm Tóibín

Det är nog ingen hemlighet för någon som brukar läsa här att jag dras till myter och omtolkningar av myter. Och att jag älskar Colm Tóibín. När då just Colm Tóibín ger sig på myternas myt blir det tack och lov precis så bra som jag inte ens vågat drömma om.

Electra, Orestes, Agamemnon och Clytemnestra var (nästan helt) nya bekantskaper och favoriter när jag läste litteraturvetenskap. Deras liv och kamper fascinerade alltid och jag gillade nog att få fylla dem med liv rätt mycket på egen hand. Men det är först nu, med House of names som de blir människor för mig. Inte Agamemnon kanske, han har inget eget kapitel och inget tolkningsföreträde här, men det har han haft så länge att det inte känns mer än rättvist.

Första delen där Clytemnestra förvrids och krossas av Agamemnons offer av deras dotter Iphigenia är så starkt att jag känner den sönderslitna moderns vrede i min kropp. Jag hatar Agamemnon och förstår hennes planerande till fullo. Sen kommer barnens kapitel och då lär jag mig att se hennes fel och mordiska brister. House of names visar så tydligt på hur det inte finns några enkla förklaringar eller rätta analyser. Folk är som folk är, alla i det här dramat är trasiga, av arvssynd och av det de ser och gör av egen och andras drivkraft.

Det finns så mycket i den här boken som gör den fantastisk. Som skildringen av vrede som förblindande, men kanske också kreativ, drivkraft. Kärlek starkare än livet och döden, som aldrig en enda gång ges ord. Det är också en intressant betraktelse över vad styrka är. Agamemnon beskrivs mer än en gång (av sin hustru) som vek och rädd. Clytemnestra är stark och grym, men kan inte agera utan en man vid sin sida. Detsamma gäller Electra. Orestes är den vi får lära känna bäst, han är i mycket sin fars son, eftertänksam och kanske undfallande, och han gör det han gör för att andra säger åt honom att göra det. Men kanske är det Orestes som till slut får leva ett riktigt liv, utan att se sig över axeln och rädas intrigerna?

Colm Tóibín går från klarhet till klarhet. Från angstigt hemmafruliv till mordiskt familjedrama, steget är långt men kortare än man kan tro. Och det hans böcker alltid har är värmen och känslan. Och att skriva in känsla i de här gamla klassikerna är inte lätt. Det har ekat länge där inne, men de stora salarna är nu fyllda med verkliga människor.

En stund tänkte jag att jag ska skriva något om att Colm Tóibín är så bra på kvinnoporträtt, så kommer Orestes kapitel och jag minns hur bra han är på att skriva barn. Till slut återinser jag att det är människokännare han är. Colm Tóibín är en gudabenådad människoskildrare. Och det där med gudabenådad vs frånvaro av gudar i House of names kan vi ta en annan gång. Liksom samtalet om obrydd sexualitet. Det finns så mycket att tänka vidare på efter den här boken.

HOUSE OF NAMES
Författare: Colm Tóibín
Förlag: Penguin Viking (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

It happened one autumn av Lisa Kleypas

Nej, det är uppenbarligen något med mig och andraboken i en Lisa Kleypas-serie… Den här fastnade jag inte alls för som med förra. Trots att jag gillar såväl Lilian som Marcus. Kanske är det för att ondingen är så himla ond (även om det är uppfriskande att den riktigt onda inte är den det brukar vara), kanske är det för att delar av handlingen faktiskt är rätt orealistisk. Kanske saknar jag också klassdiskussionen, den finns där men inte alls lika tydligt som sist. Jag saknar också att Lisa Kleypas inte går på djupet med karaktärerna när hon har chansen (jag vet att karaktärsdjup inte är det första man ska kräva av en romance, men lite mer har jag nog ändå blivit bortskämd med av Lisa Kleypas själv och andra), Marcus bakgrund inbjuder till exempel verkligen till det, men den bollen tappar hon nästan helt (nu avrundar vi nog det här, när jag hängett mig åt såväl karaktärdjupskrav som sportmetaforer vet man aldrig vad som kommer härnäst).

Upplägget inför nästa bok känns dock lovande, så jag läser vidare.

IT HAPPENED ONE AUTUMN
Författare: Lisa Kleypas
Förlag: Avon Books (2016)
Del 2 i serien Wallflowers. Del 1: Secrets of a summer night
Köp den t.ex. här eller här.

Mödrarnas söndag av Graham Swift

Åh vad jag tycker mycket om riktigt bra kortromaner! Mödrarnas söndag är verkligen en riktigt bra kortroman.

Det är så mycket som är bra här. Den drömska tonen mitt i det väldigt påtagligt vardagliga. Allt som bara händer och är liksom livsomvälvande i smyg. Det sensuella. Det sorgliga. Det vackra. Den där vårdagen som känns i huden och hjärtat.

Egentligen har jag bara en negativ sak att säga, eller mer av en fråga att ställa – vadan denna oerhörda fascination inför säd och manliga uttömningar hos författaren? Han får mig inte riktigt att tro att det verkligen är Jane som är så ockuperad av tanken på det. Är det någon sorts försök att visa på Pauls betydelse för berättelsen också när han inte är där? Det känns i så fall lite överflödigt med tanke på hur närvarande han är, också när han lämnat huset. Som en skugga litegrann vid sidan av bilden.

Jag tycker så förtvivlat mycket om Jane, trots att hon är otillgänglig, trots att jag bara får titta in i hennes tankevärld den där söndagen. Jag tror att det är just det, att jag får en glimt och sen inget mer. Jag tycker om att läsa när jag får skriva lite själv.

Hela tiden jag läste tänkte jag också på släktskapet med en annan fantastisk kortroman. Ian McEwans På Chesil Beach. Den hade kanske kunnat handla om Paul och Emma. Om inte om vore…

MÖDRARNAS SÖNDAG
Författare: Graham Swift
Förlag: Albert Bonniers förlag (2017)
Översättare: Hans-Jacob Nilsson, originaltitel: Mothering Sunday
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går…, Just här- just nu 

Secrets of a summer night av Lisa Kleypas

Hon är bra Lisa Kleypas. För att en historisk roman (romance eller inte) ska bli så där lyckad krävs en förståelse för människor, men också tiden och det känner jag att Lisa Kleypas har. Här skriver hon lika mycket ett samhälle i förändring som hon skriver en kärlekshistoria, eller hon skriver väl snarare samhällsförändringarna genom kärlekshistorien. Snyggt är det i alla fall. Och bra.

I den här boken som är den första i en serie om panelhönorna (det måste väl vara den svenska varianten av wallflower, även om jag inte gillar den varianten alls) som tar saken (giftermålen) i egna händer är det viktigt att jag inte bara faller för den aktuella hjältinnan, jag måste gilla fler för att vilja läsa vidare. Och jag älskar dem verkligen, Anabelle kanske minst om jag ska vara ärlig. De galna amerikanskorna och Eevie som snart ska få sina egna böcker lovar att bjuda förstklassiga romantiska historier. Och Anabelle är förstås intressant i sig, även om Simon Hunt är mer lockande och det faktiskt är den där samhällsförändringen, där aristokratin ser sig snart omsprungen av en arbetande medelklass som tjänar sina egna pengar, är det mest spännande. Anabelle tillhör den gamla världen och den oerhört avskyvärde Mr (inte sir eller baron eller någonting, bara en sorglig Mr…) Simon Hunt den nya.

Jag har tidigare lyssnat på första boken i en annan av Lisa Kleypas serier, den här lovar att bli ännu bättre och jag kommer definitivt ägna mig åt väggblommorna (jag vägrar använda ”panelhönorna” en gång till…) under sommarens läsdagar.

SECRETS OF A SUMMER NIGHT
Författare: Lisa Kleypas
Förlag: Avon books (2015)
Del 1 i serien Wallflowers.
Köp den t.ex. här eller här.

När pesten kom av Jill Paton Walsh

När jag läst Tiden är inte än och åter påmints om min förkärlek för pestlitteratur hamnade jag i samtal med andra pestläsare och blev tipsad om När pesten kom som skulle vara den bästa av de bästa. Till och med bättre än min favorit Domedagsboken. Och kännarna har förstås rätt, När pesten kom är kraftfull som ett knytnävsslag.

Byn Eyam i Derbyshire slås i spillror av ett pestutbrott åren 1665 och 1666. Fasorna kan inte förstås. Och ska de beskrivas ska de beskrivas osentimentalt men uppenbart avståndstagande. Av någon som var med, men slutade försöka förstå. Som skriver för att slippa undan demonerna. Det är flickan Mall som berättar om när pesten kom och tog hela byn. Det är ibland osammanhängande och ibland tillkämpat känslokallt, men hela tiden förstår jag som läsare att det måste vara så eftersom smärtan annars skulle kväva.

När pesten kom är en bok om förtvivlan, rädsla och sorg, men också om kärlek. Dessutom, lite vid sidan av är det en oerhört spännande berättelse om tro, i ett landskap präglat av trosuppfattningarnas kamp. Hur två trosuppfattningar driver isär, men också för samman.

Naket, vardagligt, påtagligt. Osentimentalt. Känslosamt under ytan. Bättre blir det inte.

NÄR PESTEN KOM
Författare: Jill Paton Walsh
Förlag: Berghs (1986)
Översättare: Gabriel Setterborg, originaltitel: A parcel of Patterns
Finns att låna på vissa bibliotek (där inte boken blivit sönderläst), nyutgåva tack!

A perpetual estrangement

Övertalning av Jane Austen är en av mina favoritromaner och grundhistorien, två människor som nästan får varandra men tvingas isär av fördomar och påverkan, är så fin och enkel att den fungerar att återberättas om och om igen.

I Alice B. Ryders A Perpetual Estrangement är berättelsen om Anne och Frederick flyttad till nutidens England, till att börja med London. Berättelsen är oerhört lugnt berättade, kanske lite för långsamt. Där Övertalning är relativt kort och tät är A Perpetual Estrangement lite för lång (tids- och sidmässigt). Men långsam är att föredra framför genomhastad. Jag tycker ändå om lugnet i berättelsen, den ger framförallt Anne möjlighet att mogna.

Vissa saker stör jag mig på, som att de dricker så mycket, att pengar aldrig är något problem för någon och att giftermål är (enda) meningen med livet för dem alla. Trots att de är moderna Londonmänniskor, det känns inte helt övertygande. Åtminstone är det ganska sorgligt.

Ett stort minus är att Freddie inte är lika älskvärd här som i Övertalning. Han ska naturligtvis vara avståndstagande och sårad, men han ska inte vara elak. Jag har också jättesvårt för att det tar Anne och honom så lång tid (över ett år efter att han dyker upp igen) att faktiskt sätta sig ner och ta diskussionen, de är ändå vuxna och inte på något sätt bundna till konvenansregler från originalberättelsen.

Jag tycker att A Perpetual Estrangement är en ganska mysig tolkning av Övertalning, jag trivs tillsammans med Anne även om jag som sagt irriterar mig på hennes oföretagsamhet, och att hon är så skör och gråter hela tiden (ur ett mänskligt perspektiv är det naturligtvis mycket bättre att ge uttryck för sin smärta än att som original-Anne Eliot hålla det inom sig, litterärt blir det dock lite tröttsamt, särskilt som situationen kunde lösts medelst samtal för ett bra tag sen). Boken känns ibland lite väl fan fic-aktiv när dialogen inte övertygar. Men alla invändningar till trots så hade jag trevligt med A Perpetual Estrangement, och den gjorde mig oerhört sugen på att återbesöka originalberättelsen en gång till.

A PERPETUAL ESTRANGEMENT
Författare: Alice B. Ryder
2016
Verkar bara finnas utgiven via Amazon/kindle

The governess affair

Carolina har redan sagt det, The governess affair är verkligen den perfekta romance-läsningen – historisk, romantisk och tät. Det där sista beror förstås på att det här är en novella på 150 sidor vilket inte tillåter utsvävningar. Det är bara att gå rakt på kärnan som gäller och det gör Courtney Milan så bra.

Jag gillar huvudpersonerna så himla mycket, såväl Serena Barton (den före detta guvernanten som hamnat i svårigheter och protestsitter på en bänk utanför obehagliga hertigens hem och kontoret som tillhör) Mr Hugo Marshall (som alltså jobbar åt obehagliga hertigen som försatt Serena i svårigheterna och åläggs att lösa krisen/göra sig av med tjejen). Jag gillar deras relation och sättet de pratar med varandra. Och kärleksscenen med hårnålarna. Och…

Jag ilar till kindleaffären och köper hela serien nu jag, vi hörs om ett tag.

THE GOVERNESS AFFAIR
Författare: Courtney Milan
Del 0,5 i serien The brothers sinister.
Finns för gratis nedladdning här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser

Tiden är inte än

En ny bok av Elin Boardy är alltid en sorts julafton. Jag tycker mycket om hennes sätt att se världen och formulera den.

Jag älskade hennes debut Allt som återstår lite mer än normalt och sen tyckte jag mycket om de följande Mot ljuset och Mary Jones historia. När jag sen förstod att hennes fjärde bok skulle komma att bli en bok i digerdödsskugga övertogs jag nästan av förväntad läslycka. Alla har vi våra märkliga favoritromanperioder och teman…

Jag har skrivit en text på Kulturkollo om den här romanen idag, bland annat skriver jag:

I centrum för berättelsen finns en människa. Alla namn hen bär, alla identiteter. Ibland färdas hon som kvinna, ibland är han en man. Och just det leder till många tankar om kön, identitet och vad vi egentligen förväntar oss och får. Det blir så väldigt tydligt att mannen bemöts på ett helt annat sätt än kvinnan, då som nu.

Men jag har nog fel, det är inte människan som är huvudperson, det är människorna, de som utgör samhället. De som drabbats och drabbas av pesten och som tvingas bygga sina liv utifrån de nya förutsättningarna. Det är gycklare, bödlar och beginer, kvinnor som förlorat sina barn, gamla som förlorat allt de levt sig till, barn som saknar framtid. Och världen formar sig runt dem efter att de formats av den till synes sönderfallande världen.

Sen fångas jag av det lilla också, det vardagliga, detaljerna. Vandrerskans inkapslade sorg som droppar fram i små doser och som hotar att kväva mig och henne. Det går inte att befria sig från den, och hur den också har sitt eko idag. De där tankarna kring “tänk om det vore jag, tänk om mina barn…” som drabbar varje dag jag läser en tidning. I skönlitteratur blir den alltid väldigt mycket förstärkt. Här är den nästan outhärdlig.

Läs hela texten här.

TIDEN ÄR INTE ÄN
Författare: Elin Boardy
Förlag: Wahlström & Wistrand (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Min recension på Kulturkollo hittar du här

Stoner

Jodå, den är precis så bra som ”alla” säger…

För en gångs skull har jag faktiskt inte undvikit en sån där snackis för att det var just en snackis, utan för att jag nog inte trodde att den var något för mig först och sen för att det inte kändes som att det var dags än. Nu var det dags, och när det var det blev det i ljudboksform och på engelska och inte alls den där boken som agerat hyllvärmare rätt länge nu. Vissa läsupplevelsers vägar är helt enkelt outgrundliga och oberäkneliga.

Stoner är en historisk roman (jag hade fått för mig att den utspelade sig på 60- och 70-talen men det var ju fel), handlar om William Stoner som föds i slutet av 1800-talet. Han lever och verkar i ett Amerika under förändring. Boken handlar helt enkelt om William Stoners liv, från uppväxten på gården vidare till universitet som han kommer att älska och ge sitt liv till.

Jag gillar hur tiden rör sig som den gör, att vissa delar av ens liv helt enkelt kräver mer uppmärksamhet och minnen medan andra mest passerar.

Stoner är ingen passionerad människa och därför verkar inte heller skildringen av hans liv till en början särskilt passionerad. Jag trodde inte att jag skulle gilla något som är så blodfattigt (fast det bubblar förstås såpass mycket under den där ytan att det blir livfullt nog) och nästan kyligt observerande. Men jag älskar det! Jag älskar William Stoner, hans oerhört felmatchade (med honom) fru Edith och dottern jag aldrig får lära känna på djupet (eftersom Stoner inte gör det). Och mot slutet, mot slutet av Stoners liv inser jag att passionen inte alls saknas, det är bara väldigt vardagligt. Stoners liv är så allmängiltigt och allmänmänskligt att det är lätt att missta det för ett misslyckande eller något annat det är inte är.

STONER
Författare: John Williams
Förlag: Random house (2016)
Inläsare: Alfred Molina

Syndavittnet

Jag är rädd att det här är en sån där liten oansenlig bok som lätt försvinner bort i nyhetsflödet, som kanske glimtar förbi men glöms bort. Jag får helt enkelt jobba hårt för att inte låta det hända här och annorstädes, för Syndavittnet är en alldeles fantastiskt förträfflig bok.

Den där ön i Ishavet som de bor på är så sjukt ogästvänlig och karg. Jag skulle aldrig i livet vilja sätta en fot i dess hamn, och ändå… Något lockar ändå, något med livet där och att vara så liten inför naturen, det händer att också jag, så skogsmänniska jag är kan längta sådana platser. Det som händer på ön spär verkligen inte på en sådan längtan, och ändå…

Det är svårt att sammanfatta Syndavittnet och dess teman, men jag tror att jag kan säga att det i grunden handlar om tro och tvivel och vad dessa storheter gör med oss som människor. Tron man kan gömma sig bakom och övergivenhetskänslan när man inte längre hittar en trygghet i vetskapen som är tro. Det handlar också om vad det kan innebära att vara människa, att allt är försent och inget. Vi är förutbestämda och fattar våra egna beslut. Det är hopplöst, men också så vackert.

Syndavittnet är en bok jag tänker mycket på, men inte riktigt kan hitta orden till att beskriva. Ändå försöker jag också på Kulturkollo där vi idag konfererar om boken. Och det slutar nog inte där, jag har ju min mission att sprida boken till rätta vederbörande. Jag lär nog tjata.

SYNDAVITTNET
Författare: Mattias Hagberg
Förlag: Atlas (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Konferens på Kulturkollo

Korpgudinnan

Jag kan inte bestämma mig för om jag älskar den här boken väldigt mycket eller väldigt, väldigt mycket. Det som får mig att vackla är den där känslan jag fick flera gånger under läsningen, där jag ville skrika ”Stopp, berätta mer”. Det händer så mycket i Korpgudinnan, på ett sätt långsamt, på ett sätt svishande fort. Jag vill fördjupa mig i vissa människor och händelser och ibland känner jag att jag skulle tyckt om boken ännu mer om jag fått det. Men samtidigt gillar jag det ju, att få följa med Turid på ett turidskt sätt, hon är ju sån, berättar inte allt, låter oss tänka själva. Jag älskar att få bli litad på och tänka själv. Så ändå tror jag att jag bestämmer mig för att jag tycker mycket, mycket, mycket om den här boken just för att den är som den är.

Den Turid vi lämnar i slutet av den här boken är en annan Turid än den vi mötte på första sidan i Kungadottern, och ändå inte förstås, hon är samma Turid men mycket mycket äldre. Jag skulle kunna säga så mycket om allt jag gillar med de här böckerna – tankarna om andlighet, relationerna, människorna som fått växa, diskussionen om manlighetsideal, skildringen av kärlek, Turid… Men jag stoppar nog här. Jag kommer sakna Turid.

Jag slutar med att konstatera att det finns mycket som är tungt att läsa i Korpgudinnan, visst så hemskt att jag aktivt förtränger det faktiskt. Men det som fick mig att storgråta på riktigt var epilogen, tillbakablicken på ett rikt liv och framåtblicken på återseenden. Då grät jag över de som försvann redan tidigt, de Turid inte alltid kom överens med men som hon över tidens gång förstått var de viktigaste i livet. Den beskrivningen av kärlek är kanske det jag tycker allra mest om i de här böckerna.

SAGAN OM TURID – KORPGUDINNAN
Författare: Elisabeth Östnäs
Förlag: Berghs förlag (2016)
Del 3 i serien Sagan om Turid, tidigare böcker: Kungadottern och Krigstid
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: OARYA, Västmanländskans bokblogg,Boktimmen

His bloody project

Graeme Macrae Burnet har skrivit berättelsen om Roderick Macrae och de av honom begångna morden som om den vore sann. Det är den inte. Och ändå känns den just väldigt sann.

Skottska högländerna 1869, jag vet inte mycket om dem. Jag har förvisso, pga viss besatthet, läst massor om Skottland från 1600-talet och framåt men jag vet förstås ingenting om hur det verkligen var. Den här boken, som är påhittad, får mig dock att tänka lite kring skillnaden på att bära på fakta man läst (förutsatt att man minns vilket jag nog inte heller gör) och det man känner när man läser fiktion. Och så tänker jag än en gång lite på hur mycket jag gillar kombinationen av att veta lite och sen få känna det också. His bloody project känns verkligen.

En annan sak jag tänker på, förutom det där med fakta och fiktion och hur de berikar varandra, är min forskning eller snarare de människor jag mötte i mitt forskningsmaterial, i rättegångsprotokollen. Graeme Macrae Burnets Roderick har aldrig funnits, men Ingeborg har det och Johanna och barnen de mördade och som jag skrev om. Det är samma maktlöshet, samma utsatthet, samma ensamhet, samma förtvivlan. Jag fastnar särskilt för Rodericks syster och hur det hon utsätts för förblir okommenterat, det är fasansfullt grymt, men det är så som det var. Det känns riktigt på riktigt.

Det står rätt snabbt klart att det här är en fiktiv berättelse, grundbeviset är en vittnesutsaga som huvudpersonen, en sjuttonårig pojke från mycket enkla förhållanden, med kort skolgång och liten tillgång till böcker, skrivit och som utgör ungefär halva boken. Jag kan inte tro på den som dokument, hur mycket alla än påpekar hur remarkabelt han uttrycker sig. Som fiktion är det dock fantastiskt. Med mycket enkla medel skriver “Roderick” fram en vardag där formella regler är satta ur spel och sen länge (alltid) ersatts med lokala sedvänjor. Det är så hjärtskärande bra gjort när detta sen möter det där formella regelverket i form av domstol och experter, de begriper verkligen ingenting av vad som försigått.

HIS BLOODY PROJECT
Författare: Graeme Macrae Burnet
Förlag: Contraband (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

At last comes love

Jag vet inte vad det är, om det är boken som faktiskt är lite trist, babblig och irriterande efter inledningens virvlande händelseutveckling (från mitten känns det som att de gör så dumma saker och tar så lång tid på sig att komma på hur de borde gjort från början och så pratar de inte med varandra, bara lite sådär på ytan, sjung ut för sjutton!). Den Mary Balogh jag känner brukar inte vara sån. Men det kan vara jag också, det kan vara min långsamma läsning och min oförmåga att koncentrera mig och engagera mig som gör att det tog mig flera månader att läsa ut och som förde med sig att jag aldrig riktigt fastnade för den. Jag vet inte så vi lämnar det där. Jag har älskat de första två delarna i serien och jag kommer säkert älska nästa del. Det här var nog bara en synnerligen tillfällig tillfällighet.

AT LAST COMES LOVE
Författare: Mary Balogh
Förlag: Bantam Dell (2009)
Tredje delen i serien om syskonen Huxtable. Del 1: First comes marriage Del 2: Then comes seduction
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser

When beauty tamed the beast

when-beauty-tamed-the-beastLite Skönheten och odjuret, lite House M.D, lite febersjukdom och gamla slott. En hel del sex. Och en riktigt snärtig (jag kan inte tro att jag använde just det ordet i en recension precis nu på bloggen) dialog. Det finns mycket att gilla i min andra bok av Eloisa James. Som jag hoppades var den mycket bättre än den andra boken i samma serie som jag redan läst. Ännu mer mersmak alltså. Fortsätter nog med ljudböckerna, inläsningen var finfin.

WHEN BEAUTY TAMED THE BEAST
Författare: Eloisa James
Förlag: Harper Collins US (2011)
Inläsare: Susan Duerden
Ingår i Happy ever after-serien där jag tidigare läst Once upon a tower.

Once upon a tower

once-upon-a-towerJag vet inte säkert, men jag tror att riktigt bra romance utmärks av författarens förmåga att göra sidokaraktärerna sådana att man bryr sig om den. Jag skulle inte säga att Eloisa James Once upon a tower (som oerhört löst bygger på Rapunzel-sagan, därav titeln) är en särdeles bra romanceroman. Men jag gillar Layla och till och med Bardolph vilket gjort mig helt och hållet övertygad om att jag kommer gilla annat av henne om jag bara läser vidare i hennes digra produktion. Och det ska jag.

En annan sak jag till slut insett är att det är väldigt mycket sex i historisk romance, och det är sex som ofta är väldigt välskrivet till skillnad från inom många andra genrer. Hatten av för dessa skickliga skildrare av sängkammarens hemligheter, det är verkligen ingen enkel konst att bemästra (fråga Stephen King, Philip Roth och många, många till), men Eloisa James, Lisa Kleypas och Mary Balogh bemästrar den helt och fullt.

Intrigen är inte mycket att orda om. En skotsk hertig faller för Londonflicka, de blir kära, gifter sig och drar norrut. Förvecklingar uppstår, missförstånd och ovänskap, sen löser sig allt gott och väl till slut. Precis enligt förväntan bara lite roligare än jag hoppats. En helt ok (men inte mer den här gången) bok, gott tidsfördriv och hopp om ännu större läsupplevelser framöver.

ONCE UPON A TOWER
Författare: Eloisa James
Förlag: Piatkus (2013)
Ingår i Happy ever after-serien
Köp den t.ex. här eller här.

Huset vid sjön

Det är märkligt med Kate Mortons romaner, jag tycker alltid om dem men har väldigt svårt att hålla isär dem och minnas vad de innehöll. Jag tror att jag skulle kunna läsa exempelvis Dimmornas lek på nytt utan att veta hur allt hänger ihop förrän rätt sent. Huset vid sjön däremot, den tror jag inte att jag kommer glömma.

Det har förstås att göra med att den utspelar sig kring ett barn som försvinner och sånt är jag väldigt känslig inför. Tack och lov är fokus nästan uteslutande på de vuxna och dessutom ligger händelsen långt tillbaka i tiden vilket hjälper, men det är ändå omöjligt att inte i alla fall vissa stunder sätta sig in i upplevelsen, även om en försöker att inte.

Jag tycker väldigt mycket om familjen Edevane på 1930-talet, de är en sån samling individer och allihop är de så underbart egensinniga och älskansvärda också när de inte är det. Och jag tycker mycket om Sadie som i nutid flyr från ett fall som gått fel och trasslar in sig i det gamla försvinnandet för att hon inte kan lägga polistakterna på hyllan, och för att hon plågas av sitt förflutna.

Eftersom jag inte minns mycket mer av Kate Mortons andra böcker än att jag tyckte mycket, mycket om dem kan jag inte jämföra dem med varandra, men Huset vid sjön är hur som helst mycket bra. Jag brukar mena att hennes böcker är perfekt höstläsning, men de är också perfekt julläsning och ypperlig sommarläsning. Det är böcker för alla lästillfällen helt enkelt. Jag längtar redan efter nästa. Och i väntan på den kan jag ju alltid läsa om, det kommer kännas nytt och fräscht och oväntat tack vare glömskan.

HUSET VID SJÖN
Författare: Kate Morton
Förlag: Forum (2016)
Översättare: Louise Thulin, originaltitel: The lake house
Köp den t.ex. här eller här.

Att hitta en ny favoritförfattare, och tröttna…

Jag vet inte hur det är med er men jag blir ibland oändligt trött på mig själv.

cold-hearted-rakeFör några veckor sen hittade jag en ny romanceförfattare på Storytel, två böcker av Lisa Kleypas som jag slängde mig över. Först ut var Cold-hearted Rake om Kathleen som precis blivit änka och som dras in i Devon Ravenels liv när han ärver och tar över hennes döde makes egendom. Det är allt det klassiska – antagonism, passion, undangömd kärlek och åtrå. Det är rätt mycket sex också, men ganska bra sådant. Det är på det hela taget väldigt bra och tolv timmar går oerhört fort när man lyckas få till kanske fyra timmars lyssning per dag…

Del två heter Marrying Winterborne och handlar om Helene och Rhys som förlovade sig i första boken men som skildes åt av så kallade omständigheter. Nu ska de få ihop det igen. Till en början är det bra, men väldigt snart utvecklar det sig till en enda lång sexscen och efter två lyssnade timmar känns det som att de haft detaljerad och hest viskande sex i en och en halv. Så är det nog inte men jag orkar inte med dem. Så jag pausar nog lite och sparar till tider när allt jag vill ha är lite passion (eller så spolar jag fram en bit).marrying-winterborne-lp

Nåja, jag blir ändå lite trött på mig själv som slukar en bok och sen slänger mig över del två när jag egentligen vet att jag borde vänta en liten smula för att undvika mättnaden som infinner sig säg två timmar in i bok nummer två…

Och nu glömde jag nästan det viktigaste, uppläsaren! Mary Jane Wells är fantastisk! Hon gör röster till alla karaktärer utan att det blir ett dugg teatraliskt och hon får till och med maratonsexet att bli nästan spännande. Hon är magisk och jag funderar allvarligt på att lyssna till allt hon läst in nu, det är bara det att det är romance i samma skola och jag tror att jag ska pausa lite först. Lära av mina misstag…

COLD-HEARTED RAKE (/MARRYING WINTERBORNE)
Författare: Lisa Kleypas
Förlag: Harper Collins (2015/2016)
Inläsare: Mary Jane Wells
Del ett och två i serien om familjen Ravenel