Det är förvisso historisk tid vi talar om, 1920-tal och 30-tal och till och med många hundra år längre bak i tiden än så. Det finns ett spökinslag men den där romantiken jag hoppades på faller väldigt platt och på gränsen till obegriplig för mig.

Freddie reser, mycket för att förtränga sin sorg efter broderns död i första världskriget, på en resa i de franska pyrenéerna. Han är trött och fullt upptagen med att försöka bekämpa sin depression när han anländer till den ödsliga och betryckta byn Nulle där han möter ”den vackra” Fabrissa som berättar sin historia för honom.

Det mest irriterande är att jag inte vet vad som är fel. Freddies historia är intressant, jag vill gärna veta mer om hans bror och det egna sammanbrottet. Fabrissas historia är också väldigt spännande och egentligen gastkramande sorglig men tillsammans passar de inte. De är mest två intressanta berättelser som aldrig riktigt passar ihop sig och där människorna aldrig får kött på benen. Att hela historien dessutom berättas av Freddie för en antikvariatsägare tio år senare känns helt orimligt. Den stackars antikvariatsägaren hade somnat efter några minuter, det gjorde i alla fall jag…

Allt som allt – Vintervålnader är seg, den är på ett oförklarligt sätt oengagerande och inte så bra konstruerad. Som förstagångsläsare av Mosse ställer jag mig förundrad inför det faktum att folk verkar uppskatta hennes tidigare, tjockare, romaner (Labyrinten och Kryptan) – är de alltså bättre? Borde jag ge henne en ny chans?

~Månpocket, 2011 / Recensionsexemplar~

*Observera att denna sura sågning kan vara ett direkt resultat av allt för högt ställda förväntningar, det lär ju i så fall knappast vara första eller sista gången… På så sätt har jag ju också hjälpt framtida läsare av boken att trycka ner förväntningarna något vilket för denna recension till kategorin goda gärningar. Skönt!

Andra om Vintervålnader (och det finns tack och lov de som är mer positiva än jag): Bokmalen, Marias bokliv, Annikas bokblogg, Kulturdelen.

Men min senaste Atwoodläsning då, Penelopiaden. En berättelse om Penelope som gifter sig med Odyssevs och sedan lämnas på Ithaka att vänta, vänta och vänta. Utlämnad åt de som inte känner henne, åt sonen som växer ifrån henne, åt friarna som inte vill henne något gott. Och aldrig kommer den där äventyraren hem, aldrig besöker han henne i en dröm och berättar att han är död, aldrig sänder han bud.

Penelope berättar sin version av den klassiska sagan från andra sidan, från Hades, i nutid. Berättargreppet är väldigt effektivt eftersom Penelope använder sitt moderna språk för att beskriva vad som hände samtidigt som hon kan se vilka konsekvenser Odyssevs version av det hela fick. Till framställningen hör också pigornas kör som inte bara bidrar med indignerade beskyllningar och sorg utan också för in humor i tragedin.

Penelopiaden är suggestiv, spännande och intressant. Än en gång lyckas hon väva en historia som gör det feministiska anslaget självklart. Än en gång är det en riktigt god bok, det kortare formatet som kunde ha varit längre gör att jag inte riktigt vill höja den till skyarna som exempelvis Alias Grace men det är ändå en väldigt bra bok, en måsteläsning för alla som intresserar sig för myter, kvinnohistoria eller grekiska dramer. Ännu ett bevis för Atwoods förträfflighet helt enkelt.

~Albert Bonnier förlag, 2005~

”Like wandering onto a picnic attended by Pride and Prejudice and Jonathan Strange & Mr Norell…”

Så beskrivs boken Shades of Milk and Honey, i och för sig i sin egen baksidestext men ändå… Jag har förvisso inte läst Jonathan Stange.. (än) men jag fattar grejen (England, romantik, magi…).

Jane är den äldsta systern och också den alldagliga medan Melody är den vackra som omsvärmas och manipulerar/manipuleras av en hel massa män. Jane har dock förmågan att genom magi skapa trivsel och skönhet åt sin familj och bekanta, något som är mycket uppskattat i det samhälle där hon lever. Mycket handlar om relationer mellan grannar och hur man förväntas bete sig som ung ogift kvinna, hur man får förälska sig och vad som är acceptabelt. Som Jane Austen alltså, men med magi.

Till en början tyckte jag faktiskt att boken var en aning långsam, lite seg till och med och det kan ha hänt att jag faktiskt funderade över vad Sara pratade om när hon beskrev den som fängslande… Men så plötsligt hände det. Jag kan inte riktigt säga vad som löste mina eller bokens knutar men helt plötsligt var vi bästa vänner. Det där lässuget och hungern efter att få komma framåt, veta mer och lära känna bättre blev nästan ohejdbart. Jag satt till och med uppe till midnatt en kväll för att läsa ut, ensam. Det är inte sådant som jag gör egentligen men Shades of Milk and Honey lockade fram den där tonåringen i mig, hon som läste Emma till långt in på kvällarna och förälskade sig i Mr Knightley. Nu förälskade jag mig kanske inte i någon annan än Jane och miljön, men ändå.

Jag vet att det låter konstigt det där med magin men jag tycker verkligen att författaren väver in de delarna så fint i berättelsen att de aldrig verkar udda under läsningen. Magi existerar och används i den här tiden i det här samhället och jag köper det rakt av. Dessutom beskrivs det där bindandet av magiska trådar så exakt och vackert att jag önskar att det vore sant…

Så sammanfattningsvis får jag nog beskriva Shades of Milk and Honey som en engagerande och varm sträckläsningsbok som lämpar sig ypperligt som höstläsning. Tack för tipset Sara, och förlåt att jag någonsin tvivlade! Det kommer en fortsättning också nu i vinter, Glamour in Glass*, som jag ännu inte bestämt mig för om jag vill läsa (Shades of Milk and Honey har ett ganska avslutande och tryggt slut ändå). Kanske låter jag Sara än en gång agera förläsare för att vara på den säkra sidan

Själv är jag himlens trött på alla dessa böcker om krigsstrategier, krigsstrateger och annat skittrist (förlåt alla älskare av detta men ni har det ändå ganska bra om man ser till utgivningen inom era favvogenrer). Jag inser naturligtvis vikten av att skildra viktiga händelser i vår historia, som andra världskriget, men jag ser inte riktigt varför så många av dessa skildringar ska handla om ”viktiga” män/ledare… Själv är jag väldigt förtjust i berättelser om människor, om vardag och om sånt som jag kan relatera till (helst inte tanks alltså). I den här artikeln från i augusti talas det bland annat om hur förlaget Historiska Media vill locka fler (kvinnliga) läsare med hjälp av historiska romaner. En fin idé tycker jag, så länge man inte hamnar i ett ”smetiga kärleksromaner som utspelar sig i förgången tid”-träsk (sådana romaner fyller också sin funktion men de ges redan ut i stora antal av Harlequin och co). För att detta inte ska bli fallet tycker jag att vi gemensamt ska tipsa förlagen om vilka historiska romaner de borde ge ut/översätta. Så att fler kan lockas att läsa om historia och så att sådana som jag slipper att kallas mossiga. Och så att sådana som jag också kan få lite fler tips om historiska romaner de inte borde missa…

Själv önskar jag mig sen länge en översättning av Hilary Mantels historiska romaner och då främst fabulöst bra Wolf Hall. Vilka är era favoriter bland historiska romaner, vilka skulle ni vilja se översatta och vad konstituerar den perfekta historiska romanen enligt er?

Berättelsen är (till synes) enkel till en början och vi får följa Ernst när han återförenas med kusin Cora på Berg. Det är en resa i minnet och kvällarna med samtal och umgänge blandas med glimtar från deras delvis gemensamma barndom. Tiden går och ju längre Ernst stannar på Berg desto tydligare blir det att något sjukt vilar mellan eller inom dem. Det hela utvecklar sig till ett oförutsägbart drama där man till slut inte förvånas över något men ändå chockas igen och igen.

Falkenland är förstås en mästare på språk. Hon hittar orden som fungerar som nycklar för att gradvis förstå karaktärerna, tidsföljden och historien. Men framförallt skulle jag ändå säga att det som gör Christine Falkenland så läsvärd och egen är hennes förmåga att bygga den där förtätade stämningen som få andra har. En sida in i en Falkenland-roman så vet man att man är tillbaka i det där särskilda universat igen. Jag vet inte vad mer jag ska säga – jag förväntade mig väldigt mycket av Själens begär, mina förväntningar infriades och nu går jag vidare – kanske blir det Öde härnäst.

Elly reser med sin syster och hennes man på deras bröllopsresa. Han ska praktisera som läkare i Malaya men det ska också bli semester med verandor, drinkar, tennisspel och ett omskakande möte med en verklighet ingen av dem visste existerade.

Och min nervositet släpper ganska så omgående när jag dras in i deras liv. Jag känner väldigt mycket med  Elly som är så oförberedd på verkligheten men som ändå är beredd att se. En av de fina sakerna med boken är att jag samtidigt kan få känna med också de andra karaktärerna: systern Annie som drabbas av sina migränanfall och egentligen vägrar att ta in det som är jobbigt, svågern Laurids som inleder med en naiv idealism som sakta sakta förvandlas till rädsla och ovilja att se världen och våldet. Där finns också plantageägaren och föreståndarna som mitt i allt som är ganska osympatiskt ändå fått behålla en viktig del mänsklighet.  Jag gillar att alla är komplicerade och svåra och får förbli i alla fall en smula oförklarade. Och allra mest fascineras jag nog ändå om Niels med alla sina hemligheter och rädslor. Den dragningskraft han har och förmågan att stöta bort utan att göra sig obegriplig eller oälskbar når ända fram till mig.

Boardy har skapat ett persongalleri som jag fastnar i. Jag vill inte lämna dem när jag måste, jag vill resa vidare och upptäcka världen, dem och mig själv vid deras sida. Jag är svag för Boardys sparsamhet med ord och handling. Allt som händer sker långsamt och tystnaderna får tala. Det här är en av få böcker där jag fullt ut förstår karaktärernas tystnad utan att vilja skaka om dem för att tvinga fram ord och förklaringar. Det här var en längtansbok (tyvärr finns det inte tid för sträckläsningar med två små barn och en hel hög studier) för mig i nästan en vecka. Och inför bok nummer tre vet jag att jag inte behöver oroa mig längre.

~ Wahlström & Widstrand, 2011 / Recensionsexemplar ~

Violens boksida, Enligt O, Bernur, Kulturdelen och Helsingborgs dagblad har också skrivit om Mot ljuset. Ännu fler som skrivit om boken: Tidningen kulturen, SvD

Marie ägnar hela sin uppväxt åt böckerna i den avlidne faderns bibliotek. Hon läser, översätter och andas böcker varje dag i flera år tills hon en dag kommer över en utgåva av Montaignes essayer. Hon blir kär och efter den dagen läser hon knappt något annat. Hon talar inte om annat, tänker inte på annat… Hon skriver ett brev till Montaigne som han inte kan motstå och en motsträvig, ojämlig och lite märklig relation uppstår mellan dem. Till den skrivande kvinnans försvar handlar lite om Montaigne, lite om Maries tjänarinna och mest om Marie och hennes liv.

Bitvis är det intressant och bitvis fascineras jag av människoödena. Dessa fångande bitar kommer främst i slutet när historien berättas ur Jamyns (tjänarinnan) perspektiv. Hon är den enda av karaktärerna jag kan knyta an till. Ett av problemen för mig när det gäller den här boken är just att det inte finns någon att verkligen älska. Montaigne är bufflig och korttänkt, Marie är oerhört märklig och obegriplig – det är inte utan att jag förstår hennes bespottare mer än henne själv ibland… Maries öde är egentligen väldigt intressant och jag förstår varför det har fångat Diski men hon lyckas inte få mig att tycka om eller vilja komma närmare Marie, det är ett problem.

Det här är naturligtvis ingen usel bok men den är i ärlighetens namn lite trist… Berättelsen består mer av händelser än av personer vilket bidrar till det främlingskap jag känner inför karaktärerna. Jag blev också lite besviken eftersom jag förväntat mig att älska Jenny Diski (detta är min första av hennes böcker). Också en inbiten Diski-läsare som Bokbabbel blev besviken på denna bok men hon tipsar så entusiastiskt om reseskildringarna istället att jag helt klart kommer att läsa mer av Jenny Diski i framtiden och hoppas på att de ska lyckas fängsla mig på riktigt.

~Alfabeta, 2011 / Recensionsexemplar ~

Margaret Atwood har länge varit en författare som jag velat stifta närmare bekantskap med och Alias Grace kändes som en bra ingång av många anledningar. Först och främst är det en historisk roman som utspelar sig under 1800-talets andra halva och det är ju något jag sen länge hyser en särskild kärlek till. Huvudkaraktären är dessutom en kvinna som anklagas för ett fasansfullt brott och tvingas leva större delen av sitt liv i fängelse vilket knyter an till mitt särskilda privata och yrkesmässiga historieintresseområde.

Som vanligt har jag svårt att formulera mig kring en (i min mening) fulländad bok. Atwood har skapat fantastiska karaktärer och skrivit en djupt intressant, uppslukande och obehaglig bok. Grace är empativäckande såväl som skrämmande, läkaren som lockar fram och avhör hennes historia är tålmodigt intresserad men samtidigt drunknande i sitt eget kvinnoförakt. Ingenting är enkelt, ingen är ond eller god och världen är precis så komplicerad som världen är. Och jag älskar det verkligen! Särskilt förtjust är jag i alla lösa trådar som inte binds ihop på slutet. Gåtan får aldrig sin lösning eftersom gåtor i verkliga livet sällan får det. Det är en verklighetsuppfattning som jag tycker väldigt mycket om. Bokhyllan är redan välbefolkad av Atwoodböcker så enda problemet är vilken jag ska läsa härnäst. Mest sugen är jag nog på Kattöga tror jag…

I brist på smarta superlativer avslutar jag denna recension med ytligt prat om omslag (ovanligt…). Boken på bilden är inte den bok som står i min bokhylla men det är inte omöjligt att den kommer att återfinnas där inom en snar framtid. Just nu äger jag en fläckig, knycklig och sliten pocketutgåva med så många stavfel att man kan bli aggressiv för mindre. Eftersom jag vet att jag kommer vilja läsa om Alias Grace så känns det mycket motiverat att investera i en snygg utgåva på originalspråk. Visst?

Mannen är stadsläkarens extraordinarie assistent och arbetar med de veckovisa undersökningarna som stadens offentliga kvinnor tvingas underkasta sig. Han är hela tiden motvillig att fastna i denna uppgift men sakta väcks hans engagemang för kvinnorna och mot all den utsatthet som genomsyrar deras liv.

Skildringen av läkaren är oerhört fin då läsaren hela tiden möter en kantig man med växande moraliskt ställningstagande. Det fina är hur Larsmo låter hans växande empati stå okommenterad, den blir en del av en osynlig men tydlig personlighetsutveckling. Hade jag fått önska mig någonting mer av boken så är det en utveckling av Sara Kristinas historia som läsaren nu får skymta konturerna av men som i alla fall jag vill veta mer om. Hur var det egentligen där hon växte upp? Vad ledde henne dit där hon hamnade? Och, kanske framförallt, vad hände sen?

Språket kändes till en början något ansträngt i alla sina liknelser och utbroderingar men efter en stund när historien börjar veckla ut sig känns språket självklart och som en fungerande tidsmarkör. Det här är en bok att älska och en historia att förfäras över. De bilder som Larsmo ger oss från sjukhuset  är vidriga men fungerar oerhört bra för att måla bilden av en tid och en allmän utsatthet. De prostituerade kvinnornas särskilda situation skildras ytterst empatiskt, naket och fint av Larsmo och hans läkare.

Alltså, om ni inte förstått det ännu så älskar jag den här boken. För det historiska men mest av allt för berättelsen och det mänskliga.

~Bonnier pocket, 2010~

Dimmornas lek är namnet på den film som i nutid spelas in kring godset Riverton på den engelska landsbygden. Den handlar om en händelse eller rättare sagt en tragedi som utspelade sig där några år efter första världskrigets slut. Det är kring denna händelse och det som föregick den boken handlar. Huvudsakligt berättarjag är den före detta tjänsteflickan Grace som i samband med filminspelningen minns och berättar om de människor som delade Riverton med henne i början av 1900-talet. Att en filminspelning utgör ett av kugghjulen i berättelsen känns symptomatiskt då hela boken är oerhört filmisk. Såväl under som efter läsningen flög scener och bilder runt i huvudet på mig och en filmatisering av boken vore inte helt fel…

Greppet att låta Grace, som inte sällan befinner sig steget efter såväl romankaraktärer som läsaren är effektivt. Genom Graces ögon ser vi familjen som upphöjda, mystiska men sakta allt mer mänskliga. Det är inte alltid lätt att hålla reda på trådarna i berättelsen men jag tycker att Morton syr ihop det bra på slutet även om själva upplösningen kanske inte är den chock som den är tänkt att vara. Jag kan inte säga att jag vet exakt hur det ska sluta men anar gör jag i alla fall. Det spelar dock ingen roll, mot slutet läste jag ändå febrigt för att få veta ”vad som verkligen hände”

Jag tycker ofta om böcker som utspelar sig i början av 1900-talet (Söderberg, Falkenland, Kolterjahn…) och den här boken utgör som ni ju redan förstått inget undantag. Att den sen utspelar sig i England och känns väldigt engelsk gör inte saken sämre i min värld. Det är väl kanske inget storartad mästerverk men den är så mysig och varm och fylld av fina saker att jag bara vill krama den länge och nära. Tack och lov har jag dessutom två romaner kvar att läsa av Morton innan jag ”är ikapp”. Det är Den glömda trädgården (som jag ska läsa i jul) och The Distant Hours som kommer på svenska i vår och som jag förstås också ska läsa. Frågan är bara om Morton-läsning kan kombineras med vårsol…

~Forum, 2006~