Lise Tremblay skriver (nästan) alltid om kvinnor på det här sättet som hon gör i Driftens väg. Det betraktande sättet, det tålmodiga, det påhejande, det igenkännande sättet. För att kunna skriva så här måste man naturligtvis inte vara kvinna, men man måste intressera sig för vad det innebär att vara det. Vad en kvinna är. Och det gör Lise Tremblay.
Driftens väg består av fem ganska korta noveller om åldrande kvinnor. De är mellan 60 och 75 år och det de har gemensamt är att de genomgått eller genomgår en stor förändring. Alla har de lämnat eller blivit lämnade av de män som de lagt stora delar av sina liv på att ta hand om. De är arga, förbittrade, lättade, förvirrade och bestämda. På samma gång och i omgångar.
Berättelserna är inte politiskt drivna eller uttalat feministiska, men de pekar alla ut en riktning som många kvinnor tagit eftersom det var den enda de trodde fanns. Den där de funnits till för en man. Det är naturligtvis sorgligt, men i det uppbrott och den revolution Lise Tremblays kvinnor gör finns en sådan tystlåten kraft att jag nästan blir andlös. Modet när de bryter sig loss och finner en ny väg, sin väg, golvar mig. Det är för mig som är på mycket god väg mot 50 år en stor inspiration. Nu lever jag i en bra, jämställd och inte alls kvävande relation, men det finns ju annat att göra uppror emot. Lise Tremblays kvinnor visar mig att det aldrig är för sent.
Om boken
Titel: Driftens väg
Författare: Lise Tremblay
Förlag: Rámus (2024)
Översättare: Elin Svahn, originaltitel: Rang de la dérive
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går…