Stone mattress: nine wicked tales av Margaret Atwood

Som alla de författare som jag verkligen älskar är Margaret Atwood en författare med många ansikten. Hon är djupt engagerad i miljöfrågor vilket vi kan läsa i bland annat Maddaddam-trilogin. Hon är politisk och feministisk vilket exempelvis Tjänarinnans berättelse och Alias Grace visar. Och så är hon väldigt rolig, på det där torra, härliga sättet. Vilket hon verkligen visar i dessa nio grymma berättelser. Hon har haft så himla roligt här!

De första tre novellerna i samlingen hänger ihop väldigt nära, de är egentligen samma berättelse driven av olika berättare och ur olika perspektiv. Jag fångas rejält och det känns snabbt som att befinna sig bland vänner. Den frystorkade brudgummen (som gav namn åt den svenska utgåvan av samlingen) är härligt makaber, lite vardagsskräckig. Sen får vi återse huvudpersonerna i Rövarbruden i I dream of Xenia with the bright red teeth. Romanen var ingen favorit, men den har hängt kvar och jag tänker på den oftare än jag trodde att jag skulle göra och det känns ändå lite fint att återbesöka dem. Stone Mattress ger en liten vägledning till det perfekta mordet (…) och sen återstår det jag tror är mina favoritnoveller – härligt absurda spökförfattarberättelsen The dead hand loves you och långsamt sorgliga äldreboendedramat Torching the dusties.

Det är nio väldigt fina noveller, jag gillar dem alla och jag är väldigt glad att jag valde att läsa Margaret Atwood igen. Nästa gång blir det nog en roman, men jag vet inte vilken riktigt än.

STONE MATTRESS: NINE WICKED TALES
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Virago (2014)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Anna på Kulturkollo

Den gula tapeten av Charlotte Perkins Gilman

Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt, lite så känner jag när jag ska skriva om Den gula tapeten. Det är lite som att gå över krossat litterärt glas utan att trampa sig blodig/avslöja för mycket.

Avslöja kan jag i alla fall att det var Helena Dahlgren som väckte mitt intresse för Den gula tapeten i sina 100 hemskaste. Sen gick det ett bra tag (av månader där temat instängdhet och psykisk ohälsa och gränsen mellan verkligt och overkligt inte var så lockande eller bra för mig pga utmattning, psykisk ohälsa och instängdhetskänslor) innan jag häromveckan plockade hem den från biblioteket och läste.

Den gula tapeten är tapetserad på väggarna i ett rum där novellens jag flyttar in under några månader. Hon ska rekreeras, är sjuk eller kanske inte enligt maken, doktorn. Något har hänt på godset, eller inte. Något händer, eller inte. Jag har egentligen ingen aning om vad som utspelar sig på de här fåtaliga sidorna, jag är bara säker på att det är massor och hälften sker nog i mig. Det är så bra det här, så vedervärdigt snyggt hintat och belyst och skrivet.

Jag kommer absolut läsa Den gula tapeten igen. Och igen. Och igen. För att hitta fler ledtrådar, se fler ansikten och kanske hitta nya vägar till att förstå vad som händer.

DEN GULA TAPETEN
Författare: Charlotte Perkins Gilman
Förlag: Samspråk förlag (1990)
Översättare: Ingrid Maria Ingemark, originaltitel: The yellow wallpaper
Vill du läsa den slitna, oerhört grafiskt avskalade utgåvan jag läste får du nog vända dig till närmsta bibliotek (bra grej!). Vill du äga så finns en färsk nyutgåva (som jag lånat omslagsbilden från här ovan) t.ex. här eller här.
Läs mer om boken i min text på Kulturkollo

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman

Jag kan inte säga så mycket om hur bra (eller inte) Fredrik Backmans kortroman/novell med den långa titeln är. Den är nog lite väl sentimental och naturligtvis kan den inte mäta sig med Ove. Men det spelar ingen roll. För en som jag, där jag befinner mig i livet, är den mitt i prick och rakt i hjärtat.

”Det är hemskt att sakna någon som fortfarande är här” står det på ett ställe i boken, och jag önskar att jag inte visste precis hur sant det är.

En man, pappa, farfar som försvinner och ska vara borta innan han dör. Hjärnan som krymper, minnet som sviker. Barnbarnet som är som ett barn jag känner. Farfar som är de jag förlorat. Det finns så oändligt mycket kärlek i den här boken, och det räcker för mig.

OCH VARJE MORGON BLIR VÄGEN HEM LÄNGRE OCH LÄNGRE
Författare: Fredrik Backman
Förlag: Forum (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Johannas deckarhörna, Eli läser och skriver

Backman skänker sin royalty för den här boken till hjärnfonden och eftersom jag läste biblioteksboken skänker jag en egen summa idag. Inte minst för att hjärnfonden forskar om Parkinsons sjukdom, en vidrig sjukdom som  hemsökt min släkt och som vi behöver veta mer om för att utrota.

Juldagar av Jeanette Winterson

Ibland blir man lätt chockad av en bok. Jag blev mer än lätt chockad över Juldagar faktiskt. För att den är så underbart fantastiskt fin. Inte så att jag förväntade mig en dålig bok, men hur bra kan det egentligen bli med julnoveller och recept? Hur bra som helst visade det sig. 

En annan sak jag inte förväntat mig var värmen, inte har jag någonsin tänkt Jeanette Winterson som en varm författare. Snarare lite bitsk och nästan skrämmande. Och så visar hon sig ha de här orden och berättelserna inom sig, också. Jag älskar att bli överraskad på såna sätt.

I Juldagar finns det mesta. Utsatta barn som omfamnas av julens värme, julens magi manifesterad i givmildhet, blodisande spökhistorier, historiska sagor som sent ska släppa taget. Allt finns här och allt är bra. Visst är naturligtvis bättre än annat, men inte en enda berättelse är dålig eller ens verflödigt. Allt hör hemma där det är. 

Novelldelen är alltså bra, men receptavsnitten då? Jo, men de adderar också massor till upplevelsen. Inte för att jag har eller kommer att testa någon av maträtterna, men jag älskar att läsa om hennes vänner och vilken plats maten har i deras gemensamma liv och helgfirande. Särskilt tycker jag att berättelsen om Ruth Rendell (och hennes surkål, men mest av allt om Ruth ändå) var fin. Jag kan se dem framför mig promenerande genom ett folktomt, julfirande London.

Det här är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här. Och mer älsk översköljer jag boken med på Kulturkollo, läs här.

Bibliotek av Ali Smith

Till att börja med – det här är en mycket märklig läsupplevelse. Inte dålig eller upprörande, men märklig. Så många frågor. Att mellantexterna, där människor vittnar om sina biblioteksupplevelser, handlar om just bibliotek råder det ingen tvivel om, men hur hör novellerna ihop med det? Är det för att de handlar om ord, skrift, betydelsen av bildning som de hör dit under rubriken? Jag vet inte. Och behöver egentligen inte veta, det är fullt nog att få fundera kring det en stund.

Novellerna är lite udda, en del begriper jag inte alls eller så förstår jag men gillar inte, andra älskar jag sanslöst. Som Annanstans, den är en glimrande juvel. Jag brukar mäta novellsamlingar utifrån om de innehåller en novell som förändrar min värld, Annanstans är en sån novell. Och I gräset (om barnet med blommorna), så lågmält och fantastiskt bra.

Rakt igenom måste jag säga att jag tycker mycket om det skruvade och märkliga, det som jag uppfattar som Ali Smiths röst och ton. Hennes Flicka möter pojke var också lite speciell, och underbar. Hon känns fri och befriande.

En liten fråga om de där anekdoterna dock, hur kommer det sig att de alla (nästan) handlar om barndomsminnen*? Det är ofta så, jag minns särskilt en serie i DN häromåret där kända svenska berättade hur viktigt biblioteket varit för dem som barn. Är det ingen som besöker biblioteken i vuxen ålder som kan tänkas skriva något om det? Är det därför biblioteksdebatten som förs av tyckare i tidningarna blir så konstig hela tiden, för att inte heller tyckarna satt sin fot på biblioteket sen de var barn? Då har vi nog faktiskt ett större problem än vi är medvetna om. 

* Jag tycker naturligtvis också att barns och ungdomars upplevelse av biblioteket är superduperviktigt, viktigast till och med. Mina starkaste biblioteksminnen är förstås också från ung ålder. Men om det ska bli bra så måste vuxna bry sig om bibliotek också för sin egen skull. Och de måste gå dit.

BIBLIOTEK
Författare: Ali Smith
Förlag: Atlas (2017)
Översättare: Niclas Nilsson, originaltitel: Public library and other stories
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket

Bli som folk av Stina Stoor

Jag har läst Bli som folk till min jobbokcirkel och det har varit en rätt häftig läsupplevelse. Vissa noveller passerar lite oförmärkt, men andra är som hårda knytnävsslag i magen.

Genomgående stör jag mig på karlarna, deras förväntan om att få allt serverat. Det är orättvist för där finns också handfallna män (som är handfallna för att den som servat dem är borta) och män som verkar rätt snälla (men de dör), men det är de där jäkla glasswienerbröden i sista novellen som sätter tonen för mig. Över huvud taget är sista novellen, För vår del, väldigt stark om mamman som aldrig riktigt räknas och hör till men ändå tillmäts ansvar för att ta hand om gravar efter människor som inte var så jäkla snälla. Och huset ska hon städa, men hon får inte göra det till sitt. Och så de där glasswienerbröden. Nej, jag blir bara arg.

Annars fångas jag mest av barnen. De utsatta, ensamma, sära och hur starka som helst barnen. Som går sina egna vägar (bildligt och bokstavligt). Jag älskar språket, alla åar som ”ångrade sig hit och dit”, alla ord och meningsbyggnader jag inte känner men ändå begriper. Det är helt glesbygdsmagiskt inne i Bli som folk, och så finns där så mycket skog, sorg och barndom. Jag älskar det.

BLI SOM FOLK
Författare: Stina Stoor
Förlag: Norstedts (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

En ros åt Emily

Jag har i flera år läst, kämpat med och fängslats av William Faulkners As I lay dying. Senast jag la bort den var det för att den gjorde fysisk ont att läsa när det handlade om barnen. Men jag älskar den också, jag ska läsa vidare en dag när det känns rätt.

I väntan på detta följde jag Lyrans råd och gjorde ett försök med novellen En ros åt Emily. Och den är fin, det är den. Inte alls svår eller krävande. Väldigt enkel och finstämd på temat att vi egentligen inte vet ett endaste dugg om det vi tror oss ha full koll på, särskilt när det kommer till människor. Riktigt fint. Och nu är jag sugen på mer William Faulkner, kanske ger jag mig ändå på As I lay dying igen, eller så får det bli något annat. Vilket är ditt bästa Faulknertips?

Obs! Spoilervarning för As I lay dying i kommentarerna

EN ROS ÅT EMILY i samlingen EN ROS ÅT EMILY OCH ANDRA NOVELLER
Författare: William Faulkner
Förlag: Carlssons (1990)
Översättare: Elisabeth Helms, originaltitel: The Lover’s Dictionary

Såningsmannen

Såningsmannen är en förrädisk bok på så sätt att den utger sig för att vara en enkel berättelse om en by av ensamma kvinnor som längtar efter en man. När jag låtit den historien komma till mig öppnar sig dock berättelsen till att bli något mycket större. Ett vittnesmål över vad makthavares beslut långt bort gör med människoliv de inte ens bryr sig om existerar. Till exempel.

Såningsmannen kan läsas som den där enkla berättelsen och vara givande i sig. Men jag kan också som läsare välja att lyssna efter det där som inte sägs. Om sorg, saknad, längtan, ilska, ånger, hopp. Livet. Och när jag öppnar upp för det blir Såningsmannen en berättelse som aldrig tar slut. Det är så fascinerande hur det kan fungera med läsning och riktigt bra berättelser.

SÅNINGSMANNEN
Författare: Violette Ailhaud
Förlag: Elisabeth Grate bokförlag (2014)
Översättare: Anna Säflund Orstadius, originaltitel: L’homme semence
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Lyrans noblesser

Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank

Jag läste Nathan Englanders novell Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank enbart för att hitta en ingång till en text om Anne Frank till Kulturkollo. Men det visade sig vara en novell väl värd lästiden också utan sådana särskilda önskemål. Nathan Englander skriver på ett avslappnat, varmt och på gränsen till humoristiskt sätt om den judiska erfarenheten, skillnaden mellan generationer och skillnaden på att leva i Israel och USA. Novellen jag läst är en väldigt intressant diskussion mellan två par om judisk kultur och judisk religion. Det handlar mycket om Förintelsens fortsatta påverkan, men också om allmängiltig existentiell vardagskamp.

Jag kommer absolut läsa mer av Nathan Englander, riktigt bra novellister ska samlas på!

Texten om Anne Frank hittar du här.

Irakisk Kristus

Jag har länge tänkt på att läsa Irakisk Kristus så när Lyran inkluderade den i sin Jorden runt-resa så var det bara att köra.

Irakisk Kristus är en novellsamling och det här är ännu en av de där som ger mig så mycket mer än jag länge trodde att noveller kunde ge. Vardagen som skildras och sagorna som berättas är långt bortom mina egna. Människor och skeenden känns till en början väldigt obekanta. Omgivning gör något med hur vi tänker och reagerar helt enkelt. Men också de jag inte direkt känner igen mig i känner jag med, jag tar dem till mig när jag får syn på dem på riktigt.

Det är en våldsam värld som beskrivs, ofta genom att fokusera det stilla ögat i stormen, men blodet och terrorn finns där alltid väldigt nära om än dolt bakom nästa hörn. Det är ett Irak som kämpar, en befolkning som kämpar och tvingas finna sig i det fasansfulla som är, varit och blivit vardag. Det är en bok som bitvis är svår att läsa och som jag tror är omöjlig att glömma.

Jag bär främst med mig den där knivskarpt skildrade känslan av vardag mitt inne i kaos och förstås den där lilla gnuttan magi i det realistiska som känns väldigt trogen den lokala sagoskatten à la Tusen och en natt och som samtidigt gör det verkliga än mer påtagligt.

IRAKISK KRISTUS
Författare: Hassan Blasim
Förlag: Albert Bonnier förlag (2015)
Översättare: Jonathan Morén, originaltitel: al-Masih al-‘Iraqi
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bokmania, Dagens bok

Novellsamlingar för skeptiker

Noveller. Svåra grejer. Inte att läsa egentligen, som jag trodde så länge, men uppenbarligen är de väldigt svåra att skriva. Jag har trott att jag inte gillar noveller, fått för mig att jag vill ha mer utveckling och detaljer, och då hävdar jag ändå envist att den bästa romanen är den korta romanen. Det är något av en paradox. 

På senare tid har jag kommit att inse att nyckeln är att hitta rätt noveller, rätt författare för mig. Det är sjukt svårt att skriva kort, uppenbarligen, och det är långt ifrån alla som övertygat mig om formens förträfflighet. Alice Munro är till exempel mästerlig men hon omvände mig inte när jag första gången läste Kärlek, vänskap, hat. När jag läst vidare har jag däremot hittat in i hennes värld och upptäckt att jag älskar den. Vi kör ju Kort och gott-tema på Kulturkollo den här veckan och där kommer alla novellälskare och skeptiker kunna hitta tips så det räcker och blir över. Men jag vill ändå lyfta tre ypperliga samlingar som betytt mycket för min svängning från skeptiker till kanske inte älskare men ändå uppskattare av noveller:

Bubblor av Claire Castillon (små, korta, instängda mästerverk uppradade efter varandra, var noga med att ta andningspauser då och då!)

Jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det lite bekvämare av Lydia Davis (ingen är som Lydia Davis)

Sorgesång för Easterly av Petina Gappah (jämn och intressant samling om vardagslivet i ett land jag bara kände ryktesvägen)

Sen är jag själv sugen på att möta Joyce Carol Oates och Margaret Atwood som novellister, och Stephen King är ojämn men mästerlig ibland, gillar Different seasons-samlingen och novellen N från Strax efter solnedgången. Och så kan jag inte låta bli att lyfta fram fantastiska fantastiksamlingen Jagannath av Karin Tidbeck, så galet bra! 

Vilka novellälsklingar bär du närmast hjärtat? 

Jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det lite bekvämare

Vad kan jag skriva som inte redan skrivits om Lydia Davis och hennes briljans? Inte mycket. Det finns bara en sak jag inte gillar med den här eminenta novellsamling, de där drömsekvenserna, men inte ens dem tycker jag illa om på riktigt.

Jag äskar de där historiska fragmenten av liv, från Flaubert. Jag älskar de korta, underfundiga, poesiaforismerna. Jag älskar de längre utflykterna. Och jag älskar (verkligen älskar!) de där breven till fabrikanter och hotellägare. Just breven är så fantastiskt roliga och sorgliga för att de är så detaljerade och skeva, det är en oerhört intelligent människa som skrivit dem, en människa med alldeles för mycket tid. Och även om jag vet att det är fiktion och Lydia Davis skrivit om någon som skrivit de där breven (även om någon bakgrundshistoria aldrig ges) så är jag lite, lite rädd för henne, Lydia Davis alltså. Hon verkar väldigt barsk och vass…

Jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det lite bekvämare är den perfekta boken att läsa i små munsbitsportioner, men det går också med fördel att köra i sig stora bitar utan att tappa fokus. Det är helt enkelt den perfekta boken för alla tillfällen. En sak som den med säkerhet lämpar sig utmärkt för är bokcirkel och jag ser mycket fram emot att diskutera den på Kulturkollo läser i februari. Läs och häng med du också, du hinner!

JAG HAR DET RÄTT BEKVÄMT MEN SKULLE KUNNA HA DET LITE BEKVÄMARE
Författare: Lydia Davis
Förlag: Etta (2015)
Översättare: Malin Bylund Westfeldt, originaltitel: Can’t and won’t
Köp den t.ex. här eller här.

Sorgesång för Easterly

sorgesang-for-easterlyIbland blir en bara knockad. Trots att det är noveller 😉 Nej, jag ska sluta säga att jag inte gillar noveller nu, det är en viss sort jag ogillar, de som bevisar hur svår novellformen är att bemästra. De mästerliga novellerna, som Petina Gappahs, läser jag gärna och med stor behållning.

Det allra bästa med Sorgesång för Easterly är att jag verkligen får följa med in i en annan verklighet. En krigisk, orolig, svår men ändå vardaglig verklighet. Ett Zimbabwe i förändring är naturligtvis ingen lätt plats att leva i, platser byter namn, regler ändras, makten förskjuts och det finns plötsligt en enväldig president att förhålla sig till. Allt detta skildras genom folkets ögon, folket på samhällets botten, folket i dess topp. Och det är en väldigt tur att det här inte är en roman, då hade vi missar flera nödvändiga röster. 

Det som griper mig allra starkast är karaktärerna, människorna som fångar mig efter några korta rader. Oavsett vilka erfarenheter de bär, vilka de är och vilken plats i samhället de placerats på så känner jag igen dem. Och jag känner för dem. Jag bryr mig om människorna i Petina Gappahs värld. Jag vill träffa dem igen.

SORGESÅNG FÖR EASTERLY
Författare: Petina Gappah
Förlag: Albert Bonnier förlag(2010)
Översättare: Helena Hansson, originaltitel: An elegy for Easterly
Boken är svår att få tag på i svensk översättning om du vill köpa, men på biblioteket finns den, jag lovar!
Andra som skrivit om boken: Bibliopepe

Allt som är

När jag läste Intet av Janne Teller blev jag helt förtrollad och fast i det förfärliga. Där handlar det om en grupp ungdomar som gör allt för att undslippa hopplösheten, med förfärliga konsekvenser. Här handlar det istället om Alltet, det som betyder någonting. Allt som är är Intets motpol.

Janne Tellers novellsamling är en kompilation av berättelser som ifrågasätter, som vrider och vänder och vänder upp och ner. På föreställningar. På fördomar. På resonemang. Den ställer filosofiska frågor om skillnaden mellan att vara slav och att vara fast i ett vardagsslit. Den undrar vad är ondska, vad är rädsla, vad är utanförskap, vem är utsatt och vem har fel. Inga svar serveras oss läsare men vi får garanterat tänka igenom några av våra förprogrammerad fördomar. Jag älskar det!

Jag tycker mycket om Allt som är, inte lika mycket som jag älskade Intet men det beror nog på formen – en novellsamling kan aldrig knocka mig lika hårt som en roman.

ALLT SOM ÄR, Janne Teller
Lilla piratförlaget, 2014
Översättare: Karin Nyman

Andra som skrivit om boken:

Tove och jag

Tove_100.PNGFörst tänker jag att Tove Jansson har jag nog ingen relation till. Mumin har jag ju inte läst och inte betyder hon väl något för mig..? Men se så fel jag har, både om det ena och det andra.

När jag får tänka efter inser jag att mitt enda möte med Tove Jansson inte alls är den där barntvserien där Mårran skrämde livet ur mig (när jag var lite äldre än jag vill erkänna). Jag har läst Pappan och havet. Jag älskar pappan, och havet! Muminpappans filosoferande står för så mycket av det jag vill ha i mitt liv. Jag älskar! Hur kunde jag glömma det?

Sen finns det en muminnovell också, i samlingen Det osynliga barnet. En julberättelse som heter Granen och som på pricken fångar vår ibland ganska märkliga inställning till julen. Den är väldigt fin och dessutom var det den som jag och A analyserade allra första gången vi träffades på den där kursen för länge sen. Innan vi blev kompisar och bästisar och sambos. Det är ju ändå lite speciellt.

Därutöver har jag läst och fullkomligt älskat Sommarboken. Den är magisk och obeskrivlig, ett försök till recension finns här, men jag kan säga så mycket som att det är en av mycket få böcker som glimrar i mig bara jag tänker på den. Så mycket att jag måste läsa om den med jämna mellanrum. Kanske borde jag läsa mer Tove Jansson, också sånt som inte är Muminrelaterat, det är där jag känner att vår gemensamma framtid ligger. Min och Toves.

 

Detta inlägg är en del av Bokbabbels Tove Jansson-bloggmarathon med vilket vi firar dagen Tove Jansson skulle ha fyllt 100 år. De övriga som deltar är: MonsterSteffaSagas bibliotek,PantalaimoneSockerslottFeministbiblioteketOksan hyllyltäLilla bokhyllanFantastiska berättelserOch dagarna gårEn kattslavs dagbokBreakfast Book ClubYtterligare några ordHavsdjupens salCaffeineBokhoraSöstra miKirsin kirjanurkkaVästmanländskans bokbloggBoktok73Bokhyllan i pepparkakshusetBoktjuvenHyllytontun höpinöitä,BoktokaLes! Lue!Prickiga PaulaLyran noblesserYökyöpeli hapankorppu lukee,MadnessFiktiviteter och Bokbabbel

Brinnande livet

brinnande livetJag har läst Brinnande livet av Alice Munro som ett sorts jobbprojekt i samband med en bokcirkel på facebook. Eftersom jag är alldeles för lat för att skriva en recension när jag redan skrivit en del på facebook så klipper och klistrar jag lite och presenterar här mina tankar efter varje novell i Brinnande livet – vill ni diskutera så är alla välkomna in i bokcirkeln, den håller öppet i alla fall februari ut.

Tankar & frågor till och kring novellerna i Brinnande livet:

Dags att prata om första novellen i Brinnande livet, den som heter ”Att nå Japan”. Novellen utspelar sig under en tågresa där Greta är på väg, bort och till, på mer än ett sätt. Varför tror du att Greta väljer att göra som hon gör, varför är resan nödvändig för henne? Vilken scen i novellen tycker du är mest spännande/rörande/betydelsefull/kvardröjande, och varför?

Novell nummer två heter ”Amundsen” och också den inleds med en tågresa – vad kan det betyda? Är det en slump eller ska alla noveller i samlingen knyta an till tåg och resor (jag har inte läst i förväg så jag vet inte)? En sak jag reagerade över var berättarformen, här skriver Alice Munro i jag-form vilket känns ovanligt för henne. Rätta mig om jag har fel men visst brukar hon väl sällan låta huvudpersonen berätta själv? Vad gör det med berättelsen – får du en annan känsla för det som händer här om du jämför med den förra novellen? Annars känns det här lite som en typiskt Munro – lite kyligt, lite avståndstagande, romantiska relationer i total avsaknad av romantik… Och så väldigt välskrivet, detaljerat och precist. Vad tycker ni om karaktärerna? Själv lovar jag att återkomma om läkaren, som jag har ett och annat att säga om…

”Att lämna Maverley”: Vem handlar den här novellen om egentligen? När berättelsen inleds kretsar den kring biografen och människorna där men väldigt snart vidgas den till att omfatta fler gripande öden och vardagsliv. Hur upplever du detta – tycker du att novellen känns splittrad eller lyckas Munro få ihop det? Har du någon favoritperson bland alla dem som rör sig i centrum av den här novellen?

Det finns mycket att prata om när man läst novellen ”Grus”, inte minst väldigt jobbiga händelser och hur Munro berättar dem. Den första sak jag fastnar för är, logiskt nog, inledningen: ”Vid ett tillfälle bodde vi invid ett grustag” – visst är det ganska fint, och visst säger det en del om personerna i berättelsen? Tycker du att inledningsmeningar är viktiga? Har du någon favorit?

Paradiset: Också denna novell är skriven i jag-form så det var nog inte så unikt som jag trodde när jag skrev om ”Amundsen”… Visst är det en väldigt fascinerande berättelse om familjestrukturer och kvinnoroller vi får i den här novellen? Och framförallt middagsscenen i början tycker jag visar på hur knivskarp Munro är när hon beskriver sina karaktärer. Hur det som inte sägs runt det där bordet är minst lika viktigt som det som sägs… Det är inte utan att jag blir sugen på att studera hur hon gör egentligen, har ni lagt märke till vad det är hon gör som är så effektivt?

Bokens sjätte novell heter ”Stolthet” och det är kanske inte så svårt att förstå, eller? Är det stoltheten som får huvudpersonen att agera som han gör, den där drastiska åtgärden istället för att bara säga nej till Oneidas förslag? Jaget konstaterar också i slutet av novellen att ”problemen suddas ut om man lever länge nog” – kan den inställningen på något sätt förklara hans sätt att leva sitt liv?

Om ”Corrie”: Det här berättelsen var väl lite gåtfull – eller vad tycker du? Det känns som att allt det viktiga händer i slutet och samtidigt händer det ju hela tiden och är kanske inte ens viktigt… Det är en stillsam berättelse, finstämd, och jag har svårt att säga vad den egentligen handlar om. Vet du?

Samlingens åttonde novell heter ”Tåg” och det är inte utan att man börjar fundera över vilken betydelse tåg och resor har för Alice Munros författarskap. De första två novellerna i ”Brinnande livet” kretsar kring eller innehåller tågresor och jag drar mig till minnes i alla fall en novell i samlingen ”Kärlek, vänskap, hat” där just en resa spelar en central roll. Har du läst någon annan samling eller novell av Munro och stött på tåg och resor där? Varför tror du att hon gärna låter sina karaktärer befinna sig på resa?

Ett av Alice Munros adelsmärken är, tycker jag, hennes förmåga att skildra åldrande. I novellen ”Inom synhåll för sjön” är huvudpersonens åldrande och tillhörande vilsenhet så oerhört ömsint skildrat att det känns som att jag som läsare precis kan förstå hur det är, väldigt jobbigt… Vad tycker du? Och tycker du att slutet fungerar, eller känns det lite som fusk att använda en sån utväg som Munro gör? Jag har inte riktigt bestämt vad jag tycker än…

Novellen ”Dolly” inleds med något som känns lite som ett slag i ansiktet – döden, den planerade döden. Hur hänger det ihop med resten av novellen? Visst är det så att det säger något om deras relation, och om hur makten fördelar sig mellan dem..? Varför tror du att Munro valt att berätta om just det här utsnittet av ett liv?

De sista fyra texterna i ”Brinnande livet” är självbiografiska, några av de få Munro skrivit, kanske till och med de enda – är det någon som vet? Eftersom de har verklighetsbakgrund skiljer de sig förstås lite från de fiktiva novellerna eller vad tycker du? Kan du skymta några av Munros teman, de som återkommer i novellerna, i dessa korta berättelser om hennes liv? Själv fastnade jag alldeles särskilt för bokens allra sista meningar: ”Vi säger om vissa saker att de inte kan förlåtas eller att vi aldrig kommer att förlåta oss själva. Men det gör vi – vi gör det hela tiden.” Det tycker jag är ord som på ett fint sätt fångar en av kärnorna i Munros författarskap – det stora i det vardagliga och det lilla i det oändligt stora…

Det är alltså vad jag skrivit i bokcirkeln, jag hoppas på att det ska bli lite diskussioner så att jag får chansen att utveckla några av mina tankar, jag återkommer till det här också. Sammantaget kan jag säga att jag tyckte mer om såväl Kärlek, vänskap, hat som För mycket lycka men det kan ha med lässituationen att göra också, det är inte optimalt att stressa i sig noveller när det passar in praktiskt i planeringen. Det är imponerande att Munro trots det lyckas fånga mig på så många ställen. Hon är i sanning fenomenal! Måste jag välja en favorit i en väldigt jämn och bra samling så blir det ”Grus”, för att den överraskade mig så och var så fruktansvärt mörk.

Brinnande livet av Alice Munro. Atlas

Finns också som e-bok.

The Poison Eaters

Holly Blacks The Poison Eaters köpte jag, på tips av Sara, efter förra årets Tithe-läsfest. Jag ville helt enkelt ha mer Black! Och nu när jag äntligen läst novellsamlingen så förstår jag varför.

Jag tänker inte gå igenom novell för novell men tycker att det här är en väldigt jämn bok för att vara en novellsamling. Alice Munro borttagen så brukar texterna i samlingar hålla lite blandad kvalitet (ja, jag tittar på dig Stephen King). I The Poison Eaters är det dock genomgående väldigt bra. Den första novellen, The Coldest Girl in Coldtown är fenomenalt bra och Black lyckas till och med få till en ny spinn på vampyrmyten som ju annars är lite sömning nu för tiden. Den har blivit till en roman som jag snarast måste läsa. Sen är jag väldigt svag för den där biblioteksnovellen också förstås, så magisk och så fint slut! Men ingenting kan riktigt mäta sig med det knytnävsslag av genialitet som är avslutningsnovellen, titelnovellen, The Poison Eaters, oj vad bra den är! Det är saga och klassiskt och nytt och slutet, slutet! Det är en novell som gör det där perfekta, berättar hela historien, lämnar en hel del åt fantasin men inte lämnar läsaren skrikande efter en romanvariant. Den är fulländad i sin form.

Jag gillar The Poison Eaters väldigt mycket och är nu redo att traska vidare in i Holly Black-land. Tack för tipset Sara och tack tre på tre-utmaningen för puffen att äntligen ta tag i läsningen!

Bokcirkla med mig!

Jag gör ett instick i barn- och ungveckan med något helt annat. Från idag och genom hela hemska november, lite mindre hemska december och sen rätt jobbiga januari så kommer jag hålla i en facebook-bokcirkel kring Alice Munros Brinnande livet, på arbetstid – värsta lyxen! Jag hoppas på att vi ska bli några stycken som diskuterar kring novellerna, det är helt fritt att diskutera om en eller hänga på samtalen kring alla. Två novellsamtal i veckan kommer inledas och sen är det bara att haka på när det passar. Cirkeln finns på Forshaga biblioteks facebooksida och alla är välkomna att delta, också de som aldrig satt sin fot i Forshaga 😉 Hoppas vi ses där, bokcirkeln hittar du här.

Munro1

Älskade Alice

Jag misstänker att allt redan har skrivits om det fenomenala i att Alice Munro tilldelas årets nobelpris i litteratur. Jag nöjer mig att länka till min recension av Kärlek, vänskap, hat och meddela att jag tyckte ännu bättre om För mycket lycka och att båda har växt efter läsningen. Alice Munro och Margaret Atwood har länge varit mina drömpristagare men jag har aldrig vågat tro att de verkligen skulle kunna få det. Nu rustar jag för en ny kanadensisk vinnare om säg tio år 🙂

Jag har lagt min sjukdom på dig

När jag säger att jag inte är så förtjust i noveller så menar jag aldrig Alice Munros noveller, eller Joyce Carol Oates, eller Stephen Kings, eller Nam Les, eller Karin Tidbecks. Det är de som får mig att tänka om, som förvriden synen på mig.

20130616-211034.jpg
Karin Tidbeck är en fantastisk författare, jag proklamerar härmed min kärlek till hennes förmåga och fantasivärld (igen)! Hennes påhitt är totalt absurda och alltid helt begripliga. Och det är främst hennes noveller jag älskar (även om Amatka också är sjukt bra). Det senaste tillskottet i Tidbecks produktion är novellen Jag har lagt min sjukdom på dig. Sexton sidor briljans som inleds med följande rad:

”Sen kom den torsdag i februari då jag steg in på min psykiatrikers kontor och mötte en get.”

Och efter några rader till är det fullkomligt självklart att den där geten finns där och varför. Mer säger jag inte för då tar jag ifrån er upplevelsen av berättelsen. Läs, njut och missa sen för allt i världen inte Jagannath om ni inte läst den redan!

Jag har lagt min sjukdom på dig av Karin Tidbeck. Mix förlag