Ædnan av Linnea Axelsson

På Ædnans 555e sida står att läsa:

Vad tror du att de
fick lära sig om
samer i skolan

Och svaret är ingenting. Absolut ingenting lärde jag mig om denna del av vårt lands historia i skolan. Lite har jag lärt sen dess, men fortfarande kan jag oförsvarligt lite.

Ædnan ger mig något jag aldrig varit i närheten av, en känsla. För historien som skapar människosläkten. Jag lär om samernas historia av förflyttningar, fördrivanden och utsatthet förstås, det är ju de människorna jag får känna in i hjärtat. Men kanske ännu viktigare så känner jag svenskskulden som vilar tung över majoritetssamhället som tog sig rätten att ta sig rätten.

Men Ædnan är något ännu mer. Det är en förunderligt fin bok. Min bästa på mycket länge. Den kommer dröja sig kvar i många år. För all den förståelse jag fått, men främst för sorgen. Hela boken andas en sån sorg, naturligtvis en sorg som grundar sig i övergreppen mot samerna, men också en sorg som står bortom det, som rör det mänskliga. Sorgen som är livet.

Ædnan är en enastående läsupplevelse.

ÆDNAN
Författare: Linnea Axelsson
Förlag: Albert Bonniers förlag(2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Återvunnet från Kulturkollo: Några ord om dialekt

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar om dialekter och att göra sig hemmastadd i språket.

Dialekt är verkligen ett kapitel för sig. Den är enastående, uteslutande, inneslutande, skrämmande, och ,har jag lärt mig, livsnödvändig för att skapa sitt själv.

Jag har växt upp i en bygd och en släkt där dialekten är viktig. Den är vilka vi är, den är inte densamma som grannbyns och den är en markör för tillhörighet (och gränsdragning). Jag ska inte säga att jag tänkte särskilt mycket kring det när jag växte upp. Jag pratade mitt rätt grova mål och jag blev förstådd. Sen flyttade jag utom och skulle plugga på högskolan. Det var en chock.

Ingen begrep vad jag sa och jag fick lägga om till en sorts rikssvenska som aldrig kändes bekväm. Det var över 15 år sen och ända sen dess har jag kämpat för att hitta mitt själv i språket. Nu är jag tillbaka i Värmland igen men kan fortfarande bara prata min ursprungliga dialekt med min ursprungsfamilj, allt annat känns konstigt. Och det är någon sorts kapitulation som jag stör mig på. Att jag inte klarar av att vara mig själv fullt ut. Jag jobbar på det. Samtidigt som jag nu bott på så många platser att dialekten som är jag inte längre kan se ut som den gjorde.

Dialekt har alltså länge varit lite känsligt för mig. Och när det kommer till fiktion är det egentligen ännu värre. Att höra folk prata värmländska på tv eller film kan vara smärtsamt på gränsen till att klockorna stannar. Tänk Ulf Malmros. Smala Sussie och Bröllopsfotografen är säkert bra, men jag klarar inte riktigt av den där språkliga aspekten och kan aldrig njuta ostört. Det allra, allra värsta, men samtidigt också något av det mest spännande var förstås när Fredrik Lindström besökte mina trakter (nästan i alla fall) med sina Svenska dialektmysterier. Se på egen risk om du är dialektalt känslig men språkligt intresserad värmlänning.

Sen har vi dialekt i romaner och det är verkligen ett kapitel för sig. Jag är så galet kluven. Ofta störs jag av det dialektala eftersom jag måste översätta i huvudet, talspråk är inte skriftspråk helt automatiskt. Men sen kommer jag att tänka på Sara Lidmans Tjärdalen som gick hur bra som helst att läsa och där jag älskade den där extra dimensionen dialekten gav. Eller Gustaf Frödings ordlekar… Kanske är det så att när det görs motiverat och bra så adderar det till upplevelsen, men det är också förtvivlat svårt att få till det. Jag är fortsatt kluven.

Jag avslutar hela den här utläggningen med en fantastisk illustration av den dialektala språkförbistringen från Gustav Fröding. Det är värmländska, inte min dialektvariant, men nog så nära.

Å gubevars för dumt fôlk!
Att en annan, sôm ingen lärdom har, int allti ä sôm en ska, d’ä inga unner, men når di, sôm ska va för mer, int ä klar i bokstaveringskônsta en gang, d’ä lett.
Te äxämpel dä va en söndasmôra, sôm ja geck å spanklér på landsvägen. Da kommer dä en harrkär gånass mä glasyger för yga, å smal å vesen va’n, tocken sôm tocker ä.
”Gudagen, min goda man”, sa’n. ”Vet han, vart ja ska gå för te komma te prästgårn”, töckte’n.
”Håja, nock vet ja dä”, sa ja. ”D’ä inga kônst te komm dit. Når han ha gått ett litt stöck länger, kommer han te en väg te vänster, men den ska’n int gå, utta bar fortsätt, tess han kommer te näst vägskel, där dä tar å te höger, där ska’n gå.”
”Mä se”, sa harrkärsillänne å såg fundersam ut, änna sôm dä int skull var klar grejer. ”Mä se, inte te vänster, men te höger. Nå vidare da.”
”Jo, når’n da ha gått ett stöck te, så kommer’n te e å, å i åa ä e ö.”
”Vasa”, sa’n.
”Å i åa ä e ö”, sa ja.
”Men va i all ti ä dä ni säjer, a, o?” sa’n.
”D’ä e å, vett ja”, skrek ja, för ja ble rasen, ”å i åa ä e ö, hörer han lite, d’ä e å, å i åa ä e ö.”
”A, o, ö”, sa’n, å dämme geck’en.
Jo, den va nôe te dum den.
Dumt fôlk ur Gustaf Frödings Räggler å paschaser

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här. Missa inte heller våra sommartips som publiceras, ett per dag, under hela sommaren.

Ur av Agnes Lidbeck

Nu har jag läst allt som Agnes Lidbeck skrivit. Vi är inte så lika, jag tror inte att vi skulle gilla varandra, men flera av hennes berättelser, karaktärer och ord har dragit tag i mig som få andra lyckats göra.

En av de där olikheterna (som inte är grunden till att vi inte skulle vara kompatibla, men som förklarar en del) är naturen och det får jag klart för mig i och med diktsamlingen Ur. Där är skogen skrämmande, men havet välbekant och tryggt. För mig är det helt tvärtom. Skogen är min trygghet och all min trygghet har egentligen med den att göra. Det är så oerhört fascinerande eftersom Agnes Lidbecks Förlåten väckte så många sårkänslor som fick mig att fulgråta utan slut eftersom han (eller i alla fall en av dem) som lärde mig att handskas med skogen är borta nu (och han är fortfarande borta och död varje morgon jag vaknar). Idag skulle morfar ha fyllt år. Det är en magisk dag. Den dag då vi alla träffades och umgicks och trivdes, alltid i solsken. I år är det inte så (men av ren envishet tänker jag fira alla dem jag förlorat under året, just idag. Jag ska fira morfar, mormor och farmor, fira deras liv). Ur handlar en del om sorg, jag kan relatera till den mer än jag skulle önska.

Ur handlar också om föräldraskap och barndom, den egna och barnens, hur de liksom vävs ihop. Det är fint, men samtidigt sorgligt. Precis så som jag tycker att livet är för det allra mesta. Det är fint, men sorgligt. Där möts vi Agnes Lidbeck och jag.

UR
Författare: Agnes Lidbeck
Förlag: Ellerströms(2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Bilden har ingenting med boken att göra, det är min favoritblomma från mina och morfars midsommarblomplockningsutflykter.
Min favoritpassage ur Ur (s. 16) får bli den för alltid försena presenten för i år:

Kunskapen om skogen ärvs med fötterna som stannar upp
och med knäna som faller mot mossan
den ärvs med fingrarna in under mattan av barr
med läpparna mot stammen och bladen mot handryggen

Folkkraft av Dennis Bergström

Jag ska inte låtsas att jag begriper mig på det här, att jag förstår vad det betyder. Jag får anstränga mig jättemycket för att hänga med, för att försöka förstå hur allt hänger ihop, och allt som oftast sitter jag här med en känsla av att det inte gör det. Det är nog det jag gillar allra mest med poesi över huvud taget och med Folkkraft. Att jag får anstränga mig, utmana mig själv och i efterhand inte riktigt veta vad som precis hände. Det finns för lite sånt i livet.

Dennis Bergström skriver prosadikter, lite längre resonemang utan rim och radbrytningar. Jag tycker väldigt mycket om den formen, att läsa och, när jag pluggade skrivande och gav mig tid till det egna skönlitterära, att skriva. Det finns på något sätt ännu färre begränsningar i prosalyriken.

Jag gillar som sagt det som utmanar mig, jag gillar att här finns ord som kastar mig ur läsningen, ord som inte alls är lyriska (kanske blir de för många tillslut, men jag tycker om att de finns där). De som sen följs av formuleringar som för mig tillbaka igen. De är svårt för mig att få ut en historia av det här, eller många. Jag känner lite att det i mångt och mycket handlar om ett hantverk med ord. Att sätta ihop ord med varandra så att de bildar något nytt. Där det är huvudsaken. Det får mig att sakna att skriva poesi. Jag saknar experimenterandet och pusslandet, jag kanske borde…

FOLKKRAFT
Författare: Dennis Bergström
Förlag: Smockadoll förlag (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

31 bra saker: Poesi

Det känns som att jag mött poesin på nytt i år. Som tonåring andades jag det poetiska, läste och skrev oavbrutet, likaså i tjugoårsåldern, men sen tappade jag det.

I år har jag lyssnat på poesin istället för att läsa den och det har varit lite av en uppenbarelse. Emily på höstpromenaden, Tomas vardagsrum i mitt sovrum och en grön bänk i Paris precis bredvid ForshagaAthenas ursinnesdriv och Agnes sökande.

Det här är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.

Att fly med Emily

Det var en sån där förfärlig dag som många av oss upplever lite då och då, sjuka anhöriga och ansvar att ta hand om. Instängdhet och småpanik som kröp i kroppen. Tillslut lugnade det ner sig, alla sysslor utförda och alla mediciner distribuerade. Då laddade jag ner en ljudbok med Emily Dickinson-poesi och begav mig ut. Och herregud vilket kombination det är – höst och Emily Dickinson.

Det är döden och livet, levandet och döendet, den där vassa blicken och tungan, det vilsamma, det vackra och det avslöjade. Och höstblåsten genom hela kroppen. Alla färgerna. Hela världen som verkar lägga sig att dö inför vårens återuppstigande. Allt blir så oerhört kännbart och sorgligt och fantastiskt. Det blir liksom det starkaste av hösten, det jag älskar så mycket och det starkaste med poesi som jag också älskar högt. Det är en något utomkroppslig upplevelse.

Dikterna är mycket fint framförda, musiken som ligger i bakgrunden förhöjer, jag har bara kärleksfulla saker att säga och det är ju inte helt vanligt. Jag är nog typ pånyttfödd.

Läs mer om denna upplevelse på Kulturkollo från i torsdags.

FIFTY POEMS OF EMILY DICKINSON
Förlag: Blackstone Audio (2017)
Inläsare: Stephanie Beacham, Meryl Streep, Glenda Jackson, Sharon Stone

Vitsvit

Repetetiv, vass, sorglig, kärleksfull, bitter – allt på en och samma gång. Vitsvit är ett poetiskt vittnesmål om att lämna, höra till och förändras (och inte). Och om språket, väldigt mycket om språket. Hur det blir ens eget, hur det kan användas emot en, vilket språk som ska väljas…

Inläsningen är som sviten, repetitiv och vass. 31 minuters meditation som räcker så mycket längre. Mer har jag inte att säga om Vitsvit, annat än att jag starkt rekommenderar att låta Athena Farrokhzad berätta den för dig.

VITSVIT
Författare och inläsare: Athena Farrokhzad
Förlag: Bonnier Audio (2017)

Skall

Min nya älsklingssyssla är att lyssna till poesi. Att sitta i sängen, i uterumssoffan, schäslongen, var som helst och låta någon läsa mig poesi. Det finns inget bättre. I alla fall vissa dagar.

Agnes Gerners Skall är en pärla, en 36 minuters meditation över saknad och förlust, dödens relevans och att kräva livet. Jag fastnar för de perfekt tecknade bilderna och hade jag läst själv hade jag antecknat och haft mig. Nu tvingas jag låta dem slå rot istället. Det blir inte tid att försöka förstå under tiden. Det är bara att ta in det som bjuds och sen fortsätta pussla efteråt. Det är just det jag trivs med så mycket. Skall är dessutom, förutom att vara välskriven också fint inläst av författaren. Allt är så självklart enkelt och djupt komplicerat samtidigt. Som det ju är. Hela alltet.

SKALL
Författare: Agnes Gerner
Förlag: Bonnier Audio (2017)
Inläsare: Agnes Gerner

Världspoesidagen – några ljudbokstips

Idag ska jag göra något jag sällan gör, skriva om poesi. Jag läser poesi ibland men brukar alltid ha så förtvivlat svårt att formulera mig kring läsupplevelsen, möjligen för att poesi är så väldigt, väldigt personligt och olika från läsare till läsare. Möjligen också för att det är så självutlämnande att formulera sin tolkning av något så privat…

De senaste månaderna har jag dock upplevt poesi på ett nytt sätt, jag har lyssnat på den. Och det är verkligen en helt ny upplevelse, en väldigt, väldigt fin upplevelse. Här följer tre av mina bästa lyriska lyssningsupplevelser från dessa veckor:

Jag är en blå bänk i Paris av Kerstin Thorvall

Först reagerade jag på rösten, att hon lät så trött och blasé, jag tänkte att jag kanske inte skulle kunna lyssna vidare om hon skulle läsa sin poesi på det sättet. Sen insåg jag att den inte kan läsas på annat sätt, att jag aldrig vill att hon ska sluta, att jag älskar Kerstin Thorvall. Jag är en blå bänk i Paris är en samling, en bra överblick över ett författarskap skulle jag vilja säga, trots att jag läst så sorgligt lite av det. Det ska bli bättring.

 

vid denna strand, vid detta hav, vid detta vatten av Elisabeth Hermodsson och Martin Bagge

Jag älskar Elisabeth Hermodsson dikter om vatten och strand och liv och längtan. Jag har aldrig läst eller lyssnat henne tidigare men jag vet efter den här timmen att jag älskar hennes diktning. Jag tycker också väldigt mycket om Martin Bagges musik och hur den löper sömlöst och naturligt mellan dikterna. Jag är inte lika förtjust i de tonsatta och sjungna dikterna, men det må vara hänt. Som helhet är detta något av det mest vilsamma jag upplevt.

 

Tomas Tranströmer läser: 82 dikter ur 10 böcker 1954-1996

Det är något magiskt med att höra Tomas Tranströmer själv läsa, ibland från vad som låter som ett vardagsrum i innerstaden med trafik utanför, sin egen poesi. Det är vilsamt och hypnotiskt. Väldigt mycket som meditation.

Jag planerar att fortsätta med mitt poesilyssnande och tar tacksamt emot alla rekommendationer jag kan få – vilken poesi läser och lyssnar du på?

Stjärnklar poesi

Idag är ordet i Vinter med Kulturkollo #stjärnklar, och det är mitt att skriva om. Eftersom stjärnor och stjärnhimlar är mer än jag kan formulera mig kring har jag tagit hjälp av några av de poeter jag tycker säger det allra bäst. Poesi på Kulturkollo alltså, välkommen in och läs!

Bara det där med dörrarna

bara-det-har-med-dorrarnaBara det här med dörrarna är en liten pärla jag råkade hitta på biblioteket när jag sommarstädade poesihyllan. Den var fin, jag läste. Och den är fin inuti också. Mer prosalyrik än vanlig poesi, kanske till och med som en liten novellsamling som hänger ihop. Eftertänksam och långsam och vilsam. Jag tycker mycket om den.

Vad den handlar om? Ja, det vanliga – kärlek, pappor som försvinner och lämnar ganska små hål, bowling och basket, trasiga mammarelationer och åldrande. Det vardagliga, och det livsomvälvande.

BARA DET HÄR MED DÖRRARNA
Författare: Malin Backström
Förlag: Norstedts (2012)

Grief is the thing with feathers

grief-is-the-thing-with-feathersGrief is the thing with feathers kommer på svenska i höst, utgiven som Sorgen bär fjäderdräkt, av Etta förlag. Det är egentligen det enda jag med säkerhet kan säga om den här boken (poesi? prosa? prosalyrik? essä?), och att den handlar om sorg förstås. Och att den är en fantastisk berättelse om kärlek, och hur det poetiska och fiktiva kan vävas in (alltid vävs in?) i verkligheten när vi behöver det för att vi ska orka överleva.

Pappan förlorar sin fru och pojkarna sin mamma. För att överleva tar de emot den oerhört påträngande kråkan, en förverkligad variant av Ted Hughes The Crow. Det låter galet, och är galet. Sorgen är och gör en galen. Det är svindlande vackert och sådär naket fult som förlusten är. Och det är i de små detaljerna igenkänningen och den där smärtan som skär in i benen sitter. Den där lilla raden, den där sönderslagna tavlan för att kompensera förlusten av något ofattbart.

Jag tror att man inte ska läsa Grief is the thing with feathers när man är som djupast i en sorg, inte för att det gör illa utan för att man nog inte orkar ta till sig något av den. För alla andra dagar lämpar den sig fantastiskt väl. Det här är en bok jag vill återkomma till, helst skulle jag vilja att jag inte behövde, att jag ingenting kände igen. Men livet ser ju inte ut så i verkligheten…

GRIEF IS THE THING WITH FEATHERS
Författare: Max Porter
Förlag: Faber & Faber (2015)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Fiktioner

Dikter och fragment av Sapfo

sapfoDen här månaden* styrde mig Lyrans Jorden runt-resa till Grekland och Sapfo. Jag har förvisso läst Sapfo redan tidigare men det var i fordom när jag läste någon litteraturkurs på folkhögskola tror jag, det var helt enkelt hög tid att återknyta bekantskapen.

Egentligen har Lyran själv redan sagt allt som finns att säga, vi har läst samma utgåva. Jag som egentligen är rätt ointresserad av författare gillar verkligen att få kontexten här. Ok att jag fortfarande inte behöver veta särskilt mycket om nutida författare, men att veta något om världen runt Sapfo ger onekligen ytterligare en dimension till lyriken.

* Av månadens böcker har jag redan läst Väggen, Flykten, Kriget har inget kvinnligt ansikte och Nora Webster sen tidigare och Misstag i Moskva lyssnar jag på just nu.

SAPFO – DIKTER OCH FRAGMENT
Förlag: FIBs lyrikklubb (1999)
Tolkning från grekiskan, inledning och kommentar av Vasilis Papageorgiou och Magnus William-Olsson

Kaptenens verser

kaptenens-verserNej, det är naturligtvis inte Pablo Neruda det är fel på, det är mig, herregud hur skulle jag våga antyda något annat? Men det är inte det att jag skulle vara oförmögen att läsa och tycka om poesi, det är det inte. Jag avgudar till exempel Bodil Malmstens Det här är hjärtat och några av mina mest omvälvande och trösterika textupplevelser har med poesi att göra (Edith Södergran och Gustaf Fröding för att nämna två älskade). Nej, det måste vara romantiken. Jag är nog inte så romantisk av mig.

Förvisso älskar jag att läsa romantik mellan varven, men om det hände i verkligheten, exempelvis att min man hade gått ner på knä och friat, hade jag typ dött. Jag är mer för samtal och överenskommelser än stora gester. Kanske är det därför jag inte riktigt tar till mig Kaptenenes verser? Det är så mycket tillbedjan och skönhet och “min älskling du är som en ros”-känsla att jag får lite utslag. Lite på gränsen till pinsamt. Det känns så intimt, som att jag inte borde läsa det här. Tydligen handlar dikterna, som först gavs ut under pseudonym, om Nerudas utomäktenskapliga affär (som sen blev ett äktenskap men ändå), och det får det att i efterhand kännas ännu mer privat och intimt. Och är det inte också väldigt kvinnan på piedestal-igt? Jag känner mig väldigt trist som inte sveps med av romantiken, men jag kan inte.

Orden är sammansatta på ett vackert sätt, bilderna som målas är vackra, allt är fint och bra och allt som kärlekslycka ska vara. Det är nog bara jag som är ohjälpligt cynisk.

Boken är en del av Lyrans Jorden runt-utmaning.

KAPTENENS VERSER
Författare: Pablo Neruda
Förlag: Norstedts (1984)
Översättare: Lasse Söderberg, originaltitel: Los versos del capitan

Det ringer om död. Obönhörligt.

Bodil Malmsten kom till mig sent och relativt nyligt. Jag läste den första av hennes loggböcker 2013 och fastnade direkt. För den där friheten och vildheten i tankens skull. För att hon tänkte som jag så ofta och inte var rädd för att berätta om de där tankarna. För modet att säga det där som kanske är obekvämt men livsnödvändigt att kommunicera. Bodil Malmsten var (det är galet att behöva skriva var och inte är!) aldrig rädd för känslor även om de ibland var ilskna och icke-tillrättalagda, hon var så mycket mer än sin litteratur, och då var den ändå fantastisk. Allra mest tycker jag (av det jag läst alltså, jag har så mycket kvar) nog om diktsamlingen Det här är hjärtat från förra året. Om död, sorg och döende. Det är också ur den samlingen jag lånat min inläggsrubrik, från den här dikten:

Personer som säger
Gå bort
när de menar dö.
Jag hatar dem
De ska dö
Alla ska dö
 
Du har inte gått bort
Du är död
 
Alla som varit med om det vet
Det ringer om död
Obönhörligt
Imorgon också
Om en månad
Om ett år
 

Bild Lars Sundh

Teaching my mother how to give birth

När en dikt är riktigt bra kan den vara en liten novell, en berättelse om något oändligt stort som den visar en konturerna av. Warsan Shires Teaching my mother how to give birth är full av såna berättelser.

teaching-my-mother-how-to-give-birthJag har också läst den där dikten av Warsan Shire. Den om världen som har ont, den som gjorde så särdeles ont och kändes så djupt in i hjärtat efter Paris.

“Later that night
I held an atlas in my lap
ran my fingers across the whole world
and whispered
where does it hurt?

It answered
everywhere
everywhere
everywhere.”

I Teaching my mother how to give birth handlar det om kvinnlig upplevelse, uppväxt och kroppar. Och det är så universellt, så mycket att känna igen även om kontexten är så uppenbart en annan. Det handlar också om krig, om flykt. Sviten Conversations about home (at the deportation centre) är fasansfull, oförglömlig. Att med så få ord, bara genom att kombinera dem på rätt sätt förklara, eller snarare visa, det oförklarliga så att jag känner det innanför min egen hud. Det är mästerligt. Det är diktens makt.

Och allt sammanfattas förfärligt i samlingens sista dikt:

In Love and in war
To my daughter I will say
‘when the men come, set yourself on fire’.

TEACHING MY MOTHER HOW TO GIVE BIRTH
Författare: Warsan Shire
Förlag: Mouth mark-serien, Arts council, England (2011)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Ungersk poesi

Bokmässan och dess teman… Island går ju bra. Yttrandefrihet går bra. Ungern och yttrandefrihet går också, men Ungern bortom politiken – vad är det?

poesi

Jag har läst två ungerska poeter i sommar. En äldre, född 1905, som inte talade till mig. Attila Jozsef lämnar jag därhän efter att i alla fall ha gjort ett försök.

Endre Kukorelly däremot. Han skriver vardagligt, resonerande och utforskande. Han använder orden till att söka sig fram till en förklaring eller i alla fall en tolkning och det tycker jag mycket om. Vilken tur att just han kommer till bokmässan.

Ur Oåterkalleligt rusar tiden iväg (Från samlingen På solsidan)
Jag uppmärksammade häromdagen hur de rusar iväg,
minuterna,
timmarna, dagarna och åren
men då passar poesin bra, för
stillsamma
iakttagelser, jag misstänker det.

Vill du läsa mer om Kukorelly, det ungerska samhället, politiken och yttrandefriheten så kommer en sån text på Kulturkollo imorgon då jag också skriver vidare här.

Klicka på bilden om du vill se var Endre Kukorelly medverkar på bokmässan.

Bokmässan.jpg

Det här är hjärtat

Jag tycker så mycket om Bodil Malmsten. Hur hon delar med sig av sina reflektioner, hur hon tänker och hur arg hon ofta tillåter sig att vara. Jag har tidigare läst några av hennes loggböcker men aldrig poesi.

Hon är arg här också, väldigt, förtvivlat. Helt begripligt när det handlar om döden som ju ofta är alldeles vanvettigt ilskeframkallande, men det får en inte alltid riktigt låtsas om… Bodil Malmsten har aldrig brytt sig så mycket om vad en får och inte får säga, hon skriver som det är. Och för det tycker jag så förtvivlat mycket om henne.

DET HÄR ÄR HJÄRTAT
Författare: Bodil Malmsten
Förlag: Albert Bonniers förlag (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

Nära darrar ingen hare

nara-darrar-ingen-hare

Vissa saker mäktar jag inte med, som att recensera poesi till exempel. Jag har gjort mina försök men känner mig alltid väldigt otillfredsställd efteråt. Jag kommer aldrig nära upplevelsen med mina ord. Så jag struntar i det idag.

Jag har läst nära darrar ingen hare. Det var en upplevelse och en resa. I vissa ord älskade jag att vila, andra talade inte till mig alls. Mest av allt är jag glad att jag då och då tar mig tid att långsamläsa poesi. Det är en njutning jag nästan glömmer bort mellan varven.

NÄRA DARRAR INGEN HARE
Författare: Emma Warg
Förlag: Sadura 2014
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Anna på Kulturkollo

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall

Här släcker en ner datorn och går från jobbet en fredageftermiddag. Tar sig hem och gör allt det där som fredagar kräver och önskar. Och så slängs ett öga på en skärm och sen är han borta. 

När Tomas Tranströmer fick sitt nobelpris till slut så grät jag, för att han var så värdig och för att hans lyrik berört mig. Och nu har han alltså tystnat. Men hans ord lever naturligtvis kvar, tystna kommer han aldrig att göra i oss.

Min favoritdikt är, som för så många andra

Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.