Synd av Elin Lucassi

Hur många feministiska och allmänpolitiska serier för oss med så kallade PK-åsikter (förr kallat sunt förnuft) behövs egentligen kan man undra. Uppenbarligen hur mycket som helst och mer och mer och mer. Vi behöver dränka landet i riktigt bra tankar om vardagslivet för att komma någonstans.

Elin Lucassi är alltid, alltid pricksäker och relevant oavsett om hon gör kortkorta seriestrippar om dagsaktuella frågor eller boklånga resonemang om synd och skam som här. I Synd utforskar hon de sju dödssynderna och hur vi kan använda dem för att komma vidare i livet, men också hur de kan ställa till det för oss. Framförallt är det här en bok med feministisk styrka, som en transfusion. Det finns så mycket bra här, som beskrivningen av ”inte alla män-paradoxen”, som det här med att inte gilla att ta selfies (jag gör inte heller det, av precis samma anledning – jag tycker inte att jag duger, jag har ofta precis som Elin Lucassi tänkt att jag borde gå emot magkänslan och fota loss som en motståndshandling), som funderingarna kring pappafeminister som fenomen. Jag tänker inte förklara närmare eftersom jag tycker att ni ska läsa boken istället. Verkligen tycker jag det.

Det finns en serie i den här boken som heter ”Mina barn föraktar mig” och det var en serie som verkligen rörde mig på djupet. Som den blödiga människa jag är nuförtiden (post utmattningsavstängning) började jag gråta när jag läste den. För att den berättar vad det faktiskt handlar om. Jag skulle rekommendera den här boken om den så bara innehöll den serien och resten blanka sidor. Den serien är liksom nog.

Jag läste faktiskt ut den här boken för rätt länge sen men ville spara publiceringen av den här texten till idag så att jag kunde använda bilden ovan. Hoppas Internationella mansdagen uppmärksammas grundligt av alla de som längtar den så intensivt i mars… 

SYND
Författare: Elin Lucassi
Förlag: Kartago (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, Och dagarna går, Enligt O

Ta mig härifrån av Emma Ahlqvist

Det finns förstås de som trivs på den lilla ort där de växt upp, de som blir kvar för att de vill det. Jag har bara svårt att förstå dem, kanske behövs det fler böcker om dem för att jag verkligen ska begripa. Jag var den som längtade bort, den som avskydde, den som fortfarande får en svag illamåendekänsla när jag åker igenom orten där min högstadieskola ligger.

Emma Ahlqvist har skrivit Ta mig härifrån om såna som mig. Men såna som blivit kvar lite längre. Människor som längtar bort, eller i vissa fall till något. Några som längtat men gett upp och så någon som kanske är tillfreds, men det får jag inte veta säkert. Det biter till några gånger när jag läser, jag tänker några gånger över den oerhörda tragiken som är ett ouppfyllt, olevt liv. Men jag skulle nog velat ha mer ändå. Ett bredare spektrum, fler sorters längtan, fler sorters tankar om att stanna eller ge sig av, fler sorters sätt att se på utanförskap och innanförskap och glesbygd. 

Ta mig härifrån lämnar mig med tankar och en önskan om mer och mer på djupet. 

TA MIG HÄRIFRÅN
Författare: Emma Ahlqvist
Förlag: Syster förlag (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Kaninhålet av Berit Viklund

Det här är en sån där bok som jag blir riktigt, riktigt arg av. Den handlar om ett dåligt, instängt förhållande, om ett nättroll till kille som inte kan se att han inte alls är feminist. Han lyssnar inte, han anklagar henne för att inte säga vad hon tycker (dvs vad han tycker att hon tycker) och de är instängda i ett rum av kringresonemang. Sexualiteten står i centrum och otryggheten som övergrepp i relationen föder. Jag var rosenrasande hela tiden jag läste (och egentligen fortfarande), och jag känner mig sjukt priviligierad för jag inser att det här inte är fiktion för alla.

Den här ”inte alla killar”-grejen blir så väldigt tydlig här och framstår i all sin absurditet. När killen säger att ”i högstadiet sa tjejerna till när vi taffsade på dem och då slutade vi”… När allt ansvar (att säga ifrån, att inte dricka, att inte göra honom svartsjuk, att inte göra honom kåt och sen neka till sex, att ta hundraprocentigt ansvar för killens kropp och liv) hamnar på tjejen. Fatta att jag blir arg.

I Kaninhålet använder sig Berit Viklund av väldigt små medel för att visa på stora strukturer och obalanser. Det är sparsmakat och sparsamt på alla sätt och vis, och det känns in i hjärtat just därför.

KANINHÅLET
Författare: Berit Viklund
Förlag: Syster förlag (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Naturlig skönhet av Nanna Johansson

Det finns mycket jag gillar i Nanna Johanssons senaste bok Naturlig skönhet. Där finns bildserier (särskilt den mot slutet med ”Mammas lilla hjälpreda”) som får mig att bryta ihop av skratt och parodier (”Ett riktigt jävla starkt sommarprat”) som träffar mitt i prick. Jag älskar också de historiska tjejtidningarna.

Allra, allra mest älskar jag dock skönhetstipsen och serierna som utan att egentligen överdriva särskilt mycket visar hur barocka skönhetsidealen som omger oss är. Om man bara sätter ihop dem och förstärker, känner efter. De har tack och lov också lite formen av troll som släpas ut i ljuset, det går inte att ta dem på allvar på samma sätt när Nanna Johansson har massakrerat bara genom att peka på dem.

NATURLIG SKÖNHET
Författare: Nanna Johansson
Förlag: Galago (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Vei av Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson

Det blev visst ett litet tema här, Gaiman häromdagen, Vei idag och till helgen planerar jag att se den tredje Thor-filmen när den går upp på biografen.

Jag är fascinerad av de nordiska mytologiska berättelserna. Jag är fascinerad varje gång någon lyckas få liv i dem. Här har Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson verkligen lyckats med det, att blåsa liv i sagorna och att dessutom göra något nytt och eget med dem.

Vei är på ytan en klassisk hjältesaga, gudarna intrigerar sinsemellan, människorna används som spelpjäser och Vei är en av dem. Hon är dessutom en skicklig krigare, en smart spelare. Under ytan finns det så oerhört mycket mer. Där är skit, blod, sex och sorg, uppgivenhet, överlevnadskamp och livslust.

Jag tycker mycket om Vei som karaktär, hennes dubbelhet, hennes sätt att vara människa. Jag tycker om de tvetydiga gudarna i Jotunheimen, jag gillar det androgyna som liksom bara finns där och som egentligen borde få förbli okommenterat, men eftersom jag blir så lycklig av det så måste jag ta upp det.

Jag läser en hel del serier, ganska mycket socialrealistiskt och hur mycket jag än älskar det (och det gör jag, mycket) så är det nästan en befriande känsla att läsa något annat i Vei, något som får mig att minnas hur det var att krypa upp i den där slitna fåtöljen i den undangömda hörnan på mitt bibliotek och läsa loss bland de där gamla serierna. Som Tintin och väldigt mycket annat som jag glömt. Vei är mycket bättre än de någonsin var, men leken och tonen väcker minnet av en tid som inte alls var särskilt bra, men där serierna vissa dagar var enda flyktvägen. Jag blir nästan tårögd när jag tänker på de ungdomar som idag kan krypa upp i sin trygghetsfåtölj med Vei. Jag tror att de kommer resa sig därifrån stärkta.

VEI (bok 1)
Författare: Sara Bergmar Elfgren och Karl Johnsson
Förlag: Kartago (2017)
Första boken av två
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Fantastiska berättelser, Dagens bok

Mitt år av längtan

Dashas mamma kommer in på en skola hon gärna vill gå på, i USA. Och Dasha blir lämnad kvar i Moskva hos mormor och morfar. Det här skulle kunna vara en omöjligt hjärtskärande bok och eftersom den inte är det kanske den är det. Typ.

Det där året Dasha är utan sin mamma berättar hon om en saknad dold i allt det vardagliga. Mamman finns liksom inte riktigt med, det är som att hon varit borta redan innan hon reste till skolan. Kanske är det så, kanske är det så att Dasha behöver tänka bort henne för att överleva.

När jag läser den här boken tänker jag att Moskva i början av 1990-talet var väldigt olikt det mesta annat, väldigt olikt den plats jag befann mig på. Men Dasha och de som finns runt henne är människor jag känner igen.

Berättelsen om det där året är en berättelse om en saknad som inte får nämnas vid namn, om vardagshändelser – kärlek, vänskap, skoluppgifter – sånt som passerar revy utan att gås på djupet med. Kanske för att det är så i den åldern att saker är livsviktiga och sen bortglömda, eller kanske helt enkelt för att det där som ligger bakom hela tiden, den där saknaden som inte får vidröras överskuggar allt. Jag tycker väldigt mycket om det i alla fall, det där hoppiga. Jag tycker mycket om Dasha och skulle gärna vilja veta hur det går för henne sen när det som händer i slutet av boken fortsätter hända.

MITT ÅR AV LÄNGTAN
Författare: Dasha Tolstikova
Förlag: Natur & Kultur (2016)
Översättare: Karin Berg, originaltitel: A year without mom
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bokfreak, Filo-sofi, Romeo and Juliet

Jag håller tiden

Ni vet det redan, att jag älskar Åsa Grennvalls böcker. Jag har kärleksbombat förr. Men nu är min kärlek för evigt cementerad eftersom hennes Jag håller tiden blev den första bok jag kunde ta mig igenom, och dessutom känna något kring, efter utmattningskraschen och den totala kortslutningen i hjärnan. Jag håller tiden blev min livlina, ett hopp om att jag kommer kunna läsa som vanligt igen om ett tag, och för det kommer jag vara evigt tacksam.

Texten som följer är ett utdrag ur en längre text som publiceras på Kulturkollo idag.

jag-haller-tidenJag håller tiden är en direkt fortsättning på allt det Åsa Grennvall skrivit tidigare, för att hon skriver sitt liv. Här skulle vi naturligtvis kunna grotta ner oss i en diskussion om vad som är verklighet och vad som är fiktion i boken, men visst är det rätt irrelevant? Jag förstår att det som finns där är sant, men också att vissa saker är skyddade, lämnade utanför, outtalade. Det skriver hon också om, de där askarna där det allra heligaste förvaras och göms. Och det är viktigt. Det är faktiskt också det enda jag tycker är svårt som bokbloggare, när det är dags att skriva om Åsa Grennvalls böcker. De där askarna med glimrande hemligheter är så lätta att öppna när något kommer så nära. Det är svårt men livsnödvändigt att stå emot.

Jag håller tiden handlar om att älska tidens gång för att den för en bort från det förflutna, men också för att den bjuder så mycket i form av tid med barnen, med sig själv, med löven som åldras, faller och föds på nytt. Den handlar nog också mest av allt om den där tiden i livet när allt fallit på plats, i en fungerande, kanske rent av lycklig relation, med barn. Då när man ställs inför allt det där som inte är så uppordnat som det borde. I Åsas fall relationen till pappan som är minst sagt ointresserad av att vara pappa och morfar. Om han inte vill eller om han är oförmögen vet vi inte riktigt, men det spelar ju ingen roll. Scenerna där Åsa till slut gör upp med honom är fasansfulla.

Åsa Grennvalls böcker handlar i mycket om den där kampen för att ta makten över sitt eget liv, att inse att människor, minnen och mönster inte får styra oss bort från det som är bra för oss och att orka göra något åt det. Åsa har gått igenom så oändligt mycket värre saker än de flesta av oss, men i just de berättelserna och kraften i kampen finner i alla fall jag hopp. Det går att göra sig fri från allt om man bara får stöd att göra det och om man bara har modet. Att ta makten över sitt eget liv är ingen lätt sak och inget som leder till evig problemfri lycka. Tvärtom. Vi behöver alla någon som tar oss i famn ibland och torkar våra tårar. Ibland kan det vara en författare som skriver självutlämnande, ibland kan det, som så ofta i Åsa Grennvalls böcker, vara vi själva.

Läs hela texten på Kulturkollo!

JAG HÅLLER TIDEN
Författare: Åsa Grennvall
Förlag: Syster förlag (2016)
Köp den t.ex. här eller här .

Ännu mer Åsa Grennvall

I höst kommer en ny serieroman av Åsa Grennvall och det är en stor sak i min litterära värld (och lets face it, jag har knappt något annat än en litterär värld…). Efter att ha fallit andlöst för såväl Deras ryggar luktade så gott som Elfriede – en dystopi ägnade jag stora delar av sommaren åt att läsa igenom allt Åsa Grennvall skrivit. Det har varit en resa in i ett mörker så djupt att det är jobbigt att känna igen sig därinne. Men det är fint också, att få höra ihop, och att få tröst. Det är ändå något med folk som lyckas skriva ångest så att den dämpar ens egen.

En liten rapport kom redan i början av augusti då jag skrev om Det känns som hundra år, Mie och Svinet. Här kommer resten:

Det är inte värst sådär i början
Det här är egentligen inte en serieroman, det är mer som en serienovellsamling eller en samling episoder som i och för sig berör samma tema men ändå inte är lika. Jag gillar, men blir inte berörd på det sättet jag kommit att förvänta mig.

Sjunde våningen
Oj! Saker jag känner igen i den här boken: att bo på folkhögskola, att ställas inför valet att vara sig själv eller förändra sig för att passa (in i gruppen eller för att passa en annan). Saker jag inte känner igen och som jag är oerhört tacksam över att inte känna igen: det obeskrivligt destruktiva förhållandet Åsa dras in i. Jag vet inte om jag någonsin läst en relation där våld (fysiskt och verbalt) skildras så starkt och begripligt. Det går inte att avfärda kvinnor i våldsamma relationer med ”men varför gick hon bara inte” när man läst Sjunde våningen (om man till äventyrs tyckte att det gick innan alltså) samtidigt som det är det enda kroppen skriker. Tack och lov att hon gick!

Ett familjealbum
Här känner jag igen en del av Åsas teman (märker ni hur jag nått fram till du-status med författaren vid det här stadiet) – den oerhört komplexa mammarelationen, bekantskapskretsmannen som tafsar och sen blir typ styvpappa, ångest. Det extra fina med den här boken är att den gör så beundransvärda och bra försök att se problematiker och händelser ur olika perspektiv. Väldigt starkt, och hemskt.

Cynisk romantiker
Det här är verkligen en bra bok att avsluta den här genomläsningen med. Den kopplar ihop händelser och serieromaner på ett föredömligt tydligt sätt. Här får jag tidslinje och reflektion vilket jag tycker väldigt mycket om. Det är ingen må bra-utflykt att ge sig ut i Grennvalll-land men det är ändå fullt möjligt att känna sig stärkt efteråt, när man kommer hem. Och det gör jag.

Åsa Grennvalls nya roman Jag håller tiden kommer ut i november.

DET ÄR INTE VÄRST SÅDÄR I BÖRJAN
Förlag: Optimal press (2003)
SJUNDE VÅNINGEN
Förlag: Optimal press (2002)
ETT FAMILJEALBUM
Förlag: Optimal press (2005)
CYNISK ROMANTIKER
Förlag: Galago (2006)

Författare: Åsa Grennvall

Smålands mörker

smalands-morkerSmålands mörker är en riktigt träffsäker titel. Det är vansinnigt mörkt inne i den här grafiska romanen. Ogenomträngligt mörkt med föräldrar som sviker, kärlek och vänner som sviker, egna svek och en ilska som samlas på hög och till slut måste slippa ut. Eriks handlingar och politiska åsikter får konsekvenser och om jag nödvändigtvis ska kategorisera boken skulle den hamna på hyllan för utvecklingsromaner.

Ibland blir allt lite för rått och fult och utlämnande för mig, men det ska det vara. Om inte skulle det inte gå in på riktigt. Jag är glad att jag läst Smålands mörker, och jag är glad att jag är igenom den så att säga.

SMÅLANDS MÖRKER
Författare: Henrik Bromander
Förlag: Galago (2012)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Dagens bok

Husfrid

husfridNär grafiska romaner är riktigt bra så är de riktigt, riktigt bra. Det är något med bilderna som plockar upp berättelsen och bär den ända in i hjärtat. Husfrid av Alison Bechdel (ja, den Bechdel – hon med testet) är en sån riktigt, riktigt bra grafisk roman. Långsam men aldrig seg, omöjlig att lägga ifrån sig, hypnotisk.

Husfrid är självbiografisk och handlar om Alisons uppväxt, relationen till pappan som kanske tog sitt liv och definitivt kämpade med sin sexualitet och levde en lögn. Det handlar främst om Alisons egen process att hitta en rätsida på allt och också hitta sin egen plats i helheten, som dotter och senare som lesbisk kvinna.

En av de saker som gör det här till en riktigt favoritbok är nog de litterära referenserna, analyserna och parallellerna som Alison ritar upp kring sina föräldrar (men jag vill gärna ha en egen bok om mamman, vem var hon som lät honom leva sitt ”hemliga” liv vid sidan av deras offentliga?). Hon försöker hitta sin pappa i böckerna han läste och undervisade, så som de ofta kommunicerade med varandra. Det är väldigt vackert, och väldigt, väldigt sorgligt.

HUSFRID
Författare: Alison Bechdel
Galago (2009)
Översättare: Caroline Åberg, originaltitel: Fun home
Lånas lämpligen på biblioteket då den är svår att få tag på, i alla fall på svenska, i handeln

Svinet

svinetPassande titel och epitet på ärkeknölen som står i centrum för den här berättelsen, verkligen – Svinet. Jag kan nästan inte ens skriva en recension av boken eftersom det hotar att bli en recension (sågning!) av den där jäkla Dan och honom vill jag inte ge något utrymme. Fiktiv karraktär säger du, skulle inte tro det säger jag. Det här är en historia, något förstärkt hoppas jag, jag hört och sett alldeles för många gånger för att avfärda som fiktiv. Dan finns. Tyvärr.

Om kvinnorna tycker jag synd. För att de mår så dåligt vilket gör att de är mottaglig för slemhögen och hans vidrigheter och för att han får dem att må så väldigt mycket sämre. Mest synd är det nog om mamman, hennes berättelse är verkligen den oberättade, den som inte får finnas och framförallt inte uttalas.

Åsa Grennvall är en av mina bästa författare, hon berättar så hemska sagor och hon gör det så bra.

Det blir en del Åsa Grennvall nu, gårdagens dubbelrecension förstås, men jag har också lånat hem alla hennes övriga olästa album över semestern. För att förbereda mig för nyutgivning i höst.

SVINET
Författare: Åsa Grennvall
Förlag: Galago (2010)
Köp den t.ex. här eller här.

Två gånger Åsa Grennvall

Ibland händer det att jag går på andra bibliotek än det där jag jobbar, som en helt vanlig biblioteksbesökare. Och då händer det att jag hittar sånt jag inte hittar annat, som en gömma med Åsa Grennvall-serier jag inte läst förut.

DET KÄNNS SOM HUNDRA ÅR

hundra-arDå kan det konstateras, redan i sin debut, Det känns som hundra år, var Åsa Grennvall genialt bra. Jag älskar verkligen det där självutlämnande (jag kan vara tänka mig vad det måste ha kostat), såriga, självironiska. En hel del är nya nycklar till den Åsa jag lärde känna i Deras ryggar luktade så gott, men här finns också den där historien som är en sorts mittpunkt där, och den gör lika ont här.

Åsa Grennvalls skildring av skolan, att flyta ovanpå och flyta med bär många likheter med det jag minns av den där tiden. Både den lite spelade ångesten och den djupt gående riktiga. Det är ingen barnlek att vara tonåring direkt, och det kan ge mig lite ångest som snart blivande tonårsmamma.

MIE

mieKom året efter Det känns som hundra år och berättar vidare om Åsas ungdomstid. Nu går hon på Konstfack utan att hitta någon tvillingsjäl (trots allt hon trott om konstskolor och såna som går där), tills Mie dyker upp.

Mie är ännu ett steg in i Grennvalls universum och jag tycker väldigt mycket om att befinna mig där. Jag älskar att få träffa Åsas bror (om än flyktigt), han som finns i bakgrunden, som en varm och vänlig närvaro, i Det känns som hundra år (och kanske Deras ryggar luktade så gott?).

Åsa har det svårt och är så hård mot sig själv, jag tycker väldigt mycket om att Mie får finnas där och ta hand om henne lite.

DET KÄNNS SOM HUNDRA ÅR
Författare: Åsa Grennvall
Förlag: Optimal (1999)

MIE
Författare: Åsa Grennvall
Förlag: Optimal (2000)

Torskarnas pride-parad

torskarnas-pride-paradJag gillar Sara Hansson. Hennes Torskarnas pride-parad är ett träffsäkert och roligt (och naturligtvis väldigt allvarligt) resonemang kring surrogatmödraskap, prostitution och marknadsekonomi. Jag håller inte med om allt, tack och lov. Det vore ju extremt tråkigt att inte få bråka lite med sig själv. Men i många frågor har vi väldigt lika syn på människovärde och politik jag och Sara Hansson. Torskarnas pride-parad är inte riktigt lika bra som hennes fantastiska uppväxtskildring Vi håller på med en viktig grej, men det här är en helt annan sorts bok. Bra är det hur som helst och jag hoppas få läsa mycket mer av Sara Hansson framöver, i alla sorters seriegenrer.

TORSKARNAS PRIDE-PARAD
Författare: Sara Hansson
Förlag: Galago (2014)
Köp den t.ex. här eller här.

Tack och förlåt

tack-och-forlatJag känner mer och mer att jag hittar hem bland serieromanerna. Troligen för att jag hittat så mycket bra, det finns så oändligt mycket bra kvar att upptäcka. Fanny Agazzis Tack och förlåt hittade jag på jobbet och bar hem, främst för att den var utgiven på Syster förlag, där Åsa Grennvall huserar. Jag tänkte att därifrån kan inget komma som inte är värt min tid.

Tack och förlåt handlar om Fanny som förlorar sin vän mycket plötsligt, han dör, utan att förvarna lämnar han henne och alla kvar. Men det handlar också om hur Fanny försöker bli gravid, hur hon så gärna vill bli mamma, hur svårt det visar sig vara. Det är kamp och sorg och nattsvart. Och det är så himla bra. Det finns en värme och vardagskärlek bland bilder och text som fyller upp det där mörkret och gör det uthärdligt.

Det finns mycket att känna igen här. Som svårigheter att få små foster att stanna kvar, som uppgivenheten, som sorgen när man förlorar någon plötsligt och grymt, som ilskan över allts orättvisa som man kan dras med rätt länge.

TACK OCH FÖRLÅT
Författare: Fanny Agazzi
Förlag: Syster förlag (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

Det växer – en serieroman om abort

det-vaxer-en-serieroman-om-abortJag har läst en del serier på slutet och jag slås, än en gång, av hur himla mycket bra det finns att läsa i serieform.

Det växer är en bok om abort men det är också en bok om kvinnokroppar (som alla anser att de får tycka något om och göra något med) och manskroppar (som inte alls är allmän egendom på samma sätt), om bostadsmarknad och om penningbrist. Och så är det, litegrann i skymundan, en skildring av en familj som är så öppen och varm att jag faktiskt blir alldeles rörd. Julia ringer hem till mamma och berättar direkt när hon får veta att hon är gravid och syrran följer med till abortkliniker och ingenstans finns dömandet eller minsta lilla känsla av att man inte pratar om sånt. Jag älskar det! Älskar dem!

I mångt och mycket är det här en redogörelse för hur en abort kan gå till, vilket låter trist (och livsfarligt att säga eftersom det låter som värsta pogo pedagog-boken) men det är det verkligen inte eftersom det känslomässiga alltid kommer först. Och så är det så väldigt mycket mer också. Det växer är helt enkelt en riktigt bra bok.

DET VÄXER
Författare: Julia Hansen
Förlag: Kolik förlag (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

Blå är den varmaste färgen

bla-ar-den-varmaste-fargenBlå är den varmaste färgen är en berättelse om kärlek. Den där allt omstörtande. Den skrämmande och bekanta, den som lär en nytt om livet och sig själv. Men mest är det nog ändå en berättelse om att faktiskt hitta fram till sig själv.

Clementines och Emmas kärlekshistoria är vacker, vardaglig och sorglig. Efteråt tänker jag dock mest på föräldrarna, hur lever man med ett sånt misstag, hur hanterar man rädsla som man låtit överskugga och övervinna allt?

Utöver allt det här är Blå är den varmaste färgen också en väldigt vackert tecknad historia. Turkosblå kanske inte är min allra varmaste färg men den är definitivt en av de vackraste.

BLÅ ÄR DEN VARMASTE FÄRGEN
Författare: Julie Maroh
Förlag: nubeculis (2015)
Översättare: Danilo Brozovic , originaltitel: Le bleu est une couleur chaude
Köp den t.ex. här eller här.

Hej hej vardag

hej-hej-vardag_haftadJag känner igen massor, typ allt, i Louise Winblads Hej hej vardag. Men det är inte det som fyller mig med glädje, det är det faktum att jag inte är där längre! Jag har lämnat bebisbubbla och småbarnsår bakom mig och hur söta och fantastiska småfiktiviteterna än var då så är det så ofantligt mycket roligare att hänga med dem nu. Men framförallt gillar jag bättre att hänga med mig själv nu. Även om den där känslan av otillräcklighet och att inte vara lika bra som alla andra på föräldraskap hänger i. Men det var värre förr.

Men Hej hej vardag påminner om vad vi överlevt och att det faktiskt fanns finheter däri som förändrat mig för alltid. Och jag tycker det är fint att bli påmind om det absurda i att umgås med helt obstinata och sjövilda människor hela dagarna och sen sakna dem när de äntligen somnar…

Hej hej vardag är full av igenkänning alltså, och skratt, några ”vrida på sig i obekvämlighet”s-upplevelser och en stark känsla av gemenskap. Det är ovärderligt att det finns såna böcker och jag tänker att om jag läst den när jag befann mig därinne i bubblan skulle den ha betytt ännu mer för mig, som säkerhetsventil för att släppa lite på vansinnet och dela det med någon annan…

HEJ HEJ VARDAG
Författare: Louise Winblad
Förlag: Kolik förlag (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Läs gärna vårt samtal på Kulturkollo, för fler röster och mer om boken.

Zelda!

Ja, det är helt orimligt att jag inte hittat Zelda förrän nu. Verkligen upprörande och helkonstigt.

zelda-4-uppbrott-och-utbrottZelda är en helt galet dryg och självmotsägande människa. Hon är ultrafeminist och helt borttappad i normen om kvinnlighet, som de flesta av oss. Det finns så mycket att känna igen hos henne, från andra och (om en vågar) från sig själv. Det finns väldigt mycket att gilla, och att störa sig på…

Det bästa med Zelda är inte som jag först trodde att hon, utan att förstå det, avslöjar de övertygades dubbelnatur. Det riktigt briljanta är de feministiska analyserna som finns insprängda, de som håller och är självklara och som bevisar att feminism är något att skapa själv, att det ät rätt livsviktigt, och att det inte är så jäkla lätt alla gånger.

Det värsta med Zelda är hennes killsmak. Den där Cesar är så vidrig att jag inte vill läsa en ruta till om honom, så sjukt osympatisk! Jag hoppas på utveckling och insikt för Zelda, i alla fall på det området, hon förtjänar så oändligt mycket bättre!

Tack Bokbabbel som med sitt trogna Zeldabloggande fick mig att inse att jag naturligtvis också måste läsa!

ZELDA, ZELDA 2: KAMPEN FORTSÄTTER, ZELDA VS. PATRIARKATET, ZELDA 4: UPPBROTT OCH UTBROTT
Författare: Lina Neidestam
Förlag: Kartago (2009-2015)

Kunskapens frukt

kunskapens-fruktJapp, jag gillar det här också. Förstås. I Kunskapens frukt resonerar Liv Strömquist kring det kvinnliga könsorganet, orgasm och mens. Och hon gör det på det där oefterhärmliga och Strömquistska sättet som jag gillar så mycket.

Liv Strömquist är alltid skarp, visst är hon ibland på gränsen till för elak men jag gillar det också, ond som jag är… Jag tror att Liv Strömquists böcker funkar så bra på mig för att jag delar hennes politiska åsikt, håller med henne och dessutom uppskattar det akademiska (och kritiken av det akademiska). Jag har läst stora delar av Kunskapens frukt tidigare, i tidskriften Galago, vilket inte gör det till någon ögonöppnare eller aha-upplevelse, men utforskandet av kön, sexualitet och kvinnlighet tål alltid att läsas, om och om igen.

 

KUNSKAPENS FRUKT
Författare: Liv Strömquist
Förlag: Galago (2014)
Köp t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Linda på Kulturkollo, Feministbiblioteket

Seriefantaster, Avengersälskare, Thorexperter – förenen eder och HJÄLP mig!

thor3Jag har, som så ofta, fått en projekt-idé. Jag är som alla trogna läsare vet intresserad av religion och framförallt omformateringar av religioner och dess gestalter. Idén som drabbat mig är att jag förstås måste läsa Marvel-serier om Thor för att kunna göra en jämförelse med hur filmerna framställer sagan och karaktärerna (främst Thor och Loke) och sen naturligtvis försjunka i böcker om ”originalmyterna”. Allt detta kommer att utmynna i något väldigt spännande framåt hösten.

Men för att kunna göra det så behöver jag hjälp av dem av er som vet mer än mig om Marvel-världen (= väldigt, väldigt många människor, nästan alla faktiskt). Jag har försökt ta reda på hur Thor-serierna började och var de befinner sig idag för att få någon sorts pejl på vad det är jag ska införskaffa för att kunna ro mitt projekt i land. Men det är väldigt, väldigt förvirrande. Kan ni hjälpa mig?

Finnes: en villig läsare som tyvärr enbart besitter begränsade Marvel-kunskaper. Hon har sett filmerna men så mycket mer är det inte.
Önskas: en introduktion till Thor-seriernas värld – vilka album/historier bör jag börja med och vad får jag inte missa? Eftersom jag läst ytterst lite serier i vuxen ålder får ni också gärna tipsa mig om sånt som jag bör läsa innan jag ger mig på Thor om det finns såna måsten.