Mitt år av längtan

Dashas mamma kommer in på en skola hon gärna vill gå på, i USA. Och Dasha blir lämnad kvar i Moskva hos mormor och morfar. Det här skulle kunna vara en omöjligt hjärtskärande bok och eftersom den inte är det kanske den är det. Typ.

Det där året Dasha är utan sin mamma berättar hon om en saknad dold i allt det vardagliga. Mamman finns liksom inte riktigt med, det är som att hon varit borta redan innan hon reste till skolan. Kanske är det så, kanske är det så att Dasha behöver tänka bort henne för att överleva.

När jag läser den här boken tänker jag att Moskva i början av 1990-talet var väldigt olikt det mesta annat, väldigt olikt den plats jag befann mig på. Men Dasha och de som finns runt henne är människor jag känner igen.

Berättelsen om det där året är en berättelse om en saknad som inte får nämnas vid namn, om vardagshändelser – kärlek, vänskap, skoluppgifter – sånt som passerar revy utan att gås på djupet med. Kanske för att det är så i den åldern att saker är livsviktiga och sen bortglömda, eller kanske helt enkelt för att det där som ligger bakom hela tiden, den där saknaden som inte får vidröras överskuggar allt. Jag tycker väldigt mycket om det i alla fall, det där hoppiga. Jag tycker mycket om Dasha och skulle gärna vilja veta hur det går för henne sen när det som händer i slutet av boken fortsätter hända.

MITT ÅR AV LÄNGTAN
Författare: Dasha Tolstikova
Förlag: Natur & Kultur (2016)
Översättare: Karin Berg, originaltitel: A year without mom
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bokfreak, Filo-sofi, Romeo and Juliet

Jag håller tiden

Ni vet det redan, att jag älskar Åsa Grennvalls böcker. Jag har kärleksbombat förr. Men nu är min kärlek för evigt cementerad eftersom hennes Jag håller tiden blev den första bok jag kunde ta mig igenom, och dessutom känna något kring, efter utmattningskraschen och den totala kortslutningen i hjärnan. Jag håller tiden blev min livlina, ett hopp om att jag kommer kunna läsa som vanligt igen om ett tag, och för det kommer jag vara evigt tacksam.

Texten som följer är ett utdrag ur en längre text som publiceras på Kulturkollo idag.

jag-haller-tidenJag håller tiden är en direkt fortsättning på allt det Åsa Grennvall skrivit tidigare, för att hon skriver sitt liv. Här skulle vi naturligtvis kunna grotta ner oss i en diskussion om vad som är verklighet och vad som är fiktion i boken, men visst är det rätt irrelevant? Jag förstår att det som finns där är sant, men också att vissa saker är skyddade, lämnade utanför, outtalade. Det skriver hon också om, de där askarna där det allra heligaste förvaras och göms. Och det är viktigt. Det är faktiskt också det enda jag tycker är svårt som bokbloggare, när det är dags att skriva om Åsa Grennvalls böcker. De där askarna med glimrande hemligheter är så lätta att öppna när något kommer så nära. Det är svårt men livsnödvändigt att stå emot.

Jag håller tiden handlar om att älska tidens gång för att den för en bort från det förflutna, men också för att den bjuder så mycket i form av tid med barnen, med sig själv, med löven som åldras, faller och föds på nytt. Den handlar nog också mest av allt om den där tiden i livet när allt fallit på plats, i en fungerande, kanske rent av lycklig relation, med barn. Då när man ställs inför allt det där som inte är så uppordnat som det borde. I Åsas fall relationen till pappan som är minst sagt ointresserad av att vara pappa och morfar. Om han inte vill eller om han är oförmögen vet vi inte riktigt, men det spelar ju ingen roll. Scenerna där Åsa till slut gör upp med honom är fasansfulla.

Åsa Grennvalls böcker handlar i mycket om den där kampen för att ta makten över sitt eget liv, att inse att människor, minnen och mönster inte får styra oss bort från det som är bra för oss och att orka göra något åt det. Åsa har gått igenom så oändligt mycket värre saker än de flesta av oss, men i just de berättelserna och kraften i kampen finner i alla fall jag hopp. Det går att göra sig fri från allt om man bara får stöd att göra det och om man bara har modet. Att ta makten över sitt eget liv är ingen lätt sak och inget som leder till evig problemfri lycka. Tvärtom. Vi behöver alla någon som tar oss i famn ibland och torkar våra tårar. Ibland kan det vara en författare som skriver självutlämnande, ibland kan det, som så ofta i Åsa Grennvalls böcker, vara vi själva.

Läs hela texten på Kulturkollo!

JAG HÅLLER TIDEN
Författare: Åsa Grennvall
Förlag: Syster förlag (2016)
Köp den t.ex. här eller här .

Ännu mer Åsa Grennvall

I höst kommer en ny serieroman av Åsa Grennvall och det är en stor sak i min litterära värld (och lets face it, jag har knappt något annat än en litterär värld…). Efter att ha fallit andlöst för såväl Deras ryggar luktade så gott som Elfriede – en dystopi ägnade jag stora delar av sommaren åt att läsa igenom allt Åsa Grennvall skrivit. Det har varit en resa in i ett mörker så djupt att det är jobbigt att känna igen sig därinne. Men det är fint också, att få höra ihop, och att få tröst. Det är ändå något med folk som lyckas skriva ångest så att den dämpar ens egen.

En liten rapport kom redan i början av augusti då jag skrev om Det känns som hundra år, Mie och Svinet. Här kommer resten:

Det är inte värst sådär i början
Det här är egentligen inte en serieroman, det är mer som en serienovellsamling eller en samling episoder som i och för sig berör samma tema men ändå inte är lika. Jag gillar, men blir inte berörd på det sättet jag kommit att förvänta mig.

Sjunde våningen
Oj! Saker jag känner igen i den här boken: att bo på folkhögskola, att ställas inför valet att vara sig själv eller förändra sig för att passa (in i gruppen eller för att passa en annan). Saker jag inte känner igen och som jag är oerhört tacksam över att inte känna igen: det obeskrivligt destruktiva förhållandet Åsa dras in i. Jag vet inte om jag någonsin läst en relation där våld (fysiskt och verbalt) skildras så starkt och begripligt. Det går inte att avfärda kvinnor i våldsamma relationer med ”men varför gick hon bara inte” när man läst Sjunde våningen (om man till äventyrs tyckte att det gick innan alltså) samtidigt som det är det enda kroppen skriker. Tack och lov att hon gick!

Ett familjealbum
Här känner jag igen en del av Åsas teman (märker ni hur jag nått fram till du-status med författaren vid det här stadiet) – den oerhört komplexa mammarelationen, bekantskapskretsmannen som tafsar och sen blir typ styvpappa, ångest. Det extra fina med den här boken är att den gör så beundransvärda och bra försök att se problematiker och händelser ur olika perspektiv. Väldigt starkt, och hemskt.

Cynisk romantiker
Det här är verkligen en bra bok att avsluta den här genomläsningen med. Den kopplar ihop händelser och serieromaner på ett föredömligt tydligt sätt. Här får jag tidslinje och reflektion vilket jag tycker väldigt mycket om. Det är ingen må bra-utflykt att ge sig ut i Grennvalll-land men det är ändå fullt möjligt att känna sig stärkt efteråt, när man kommer hem. Och det gör jag.

Åsa Grennvalls nya roman Jag håller tiden kommer ut i november.

DET ÄR INTE VÄRST SÅDÄR I BÖRJAN
Förlag: Optimal press (2003)
SJUNDE VÅNINGEN
Förlag: Optimal press (2002)
ETT FAMILJEALBUM
Förlag: Optimal press (2005)
CYNISK ROMANTIKER
Förlag: Galago (2006)

Författare: Åsa Grennvall

Smålands mörker

smalands-morkerSmålands mörker är en riktigt träffsäker titel. Det är vansinnigt mörkt inne i den här grafiska romanen. Ogenomträngligt mörkt med föräldrar som sviker, kärlek och vänner som sviker, egna svek och en ilska som samlas på hög och till slut måste slippa ut. Eriks handlingar och politiska åsikter får konsekvenser och om jag nödvändigtvis ska kategorisera boken skulle den hamna på hyllan för utvecklingsromaner.

Ibland blir allt lite för rått och fult och utlämnande för mig, men det ska det vara. Om inte skulle det inte gå in på riktigt. Jag är glad att jag läst Smålands mörker, och jag är glad att jag är igenom den så att säga.

SMÅLANDS MÖRKER
Författare: Henrik Bromander
Förlag: Galago (2012)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Dagens bok

Husfrid

husfridNär grafiska romaner är riktigt bra så är de riktigt, riktigt bra. Det är något med bilderna som plockar upp berättelsen och bär den ända in i hjärtat. Husfrid av Alison Bechdel (ja, den Bechdel – hon med testet) är en sån riktigt, riktigt bra grafisk roman. Långsam men aldrig seg, omöjlig att lägga ifrån sig, hypnotisk.

Husfrid är självbiografisk och handlar om Alisons uppväxt, relationen till pappan som kanske tog sitt liv och definitivt kämpade med sin sexualitet och levde en lögn. Det handlar främst om Alisons egen process att hitta en rätsida på allt och också hitta sin egen plats i helheten, som dotter och senare som lesbisk kvinna.

En av de saker som gör det här till en riktigt favoritbok är nog de litterära referenserna, analyserna och parallellerna som Alison ritar upp kring sina föräldrar (men jag vill gärna ha en egen bok om mamman, vem var hon som lät honom leva sitt ”hemliga” liv vid sidan av deras offentliga?). Hon försöker hitta sin pappa i böckerna han läste och undervisade, så som de ofta kommunicerade med varandra. Det är väldigt vackert, och väldigt, väldigt sorgligt.

HUSFRID
Författare: Alison Bechdel
Galago (2009)
Översättare: Caroline Åberg, originaltitel: Fun home
Lånas lämpligen på biblioteket då den är svår att få tag på, i alla fall på svenska, i handeln

Svinet

svinetPassande titel och epitet på ärkeknölen som står i centrum för den här berättelsen, verkligen – Svinet. Jag kan nästan inte ens skriva en recension av boken eftersom det hotar att bli en recension (sågning!) av den där jäkla Dan och honom vill jag inte ge något utrymme. Fiktiv karraktär säger du, skulle inte tro det säger jag. Det här är en historia, något förstärkt hoppas jag, jag hört och sett alldeles för många gånger för att avfärda som fiktiv. Dan finns. Tyvärr.

Om kvinnorna tycker jag synd. För att de mår så dåligt vilket gör att de är mottaglig för slemhögen och hans vidrigheter och för att han får dem att må så väldigt mycket sämre. Mest synd är det nog om mamman, hennes berättelse är verkligen den oberättade, den som inte får finnas och framförallt inte uttalas.

Åsa Grennvall är en av mina bästa författare, hon berättar så hemska sagor och hon gör det så bra.

Det blir en del Åsa Grennvall nu, gårdagens dubbelrecension förstås, men jag har också lånat hem alla hennes övriga olästa album över semestern. För att förbereda mig för nyutgivning i höst.

SVINET
Författare: Åsa Grennvall
Förlag: Galago (2010)
Köp den t.ex. här eller här.

Två gånger Åsa Grennvall

Ibland händer det att jag går på andra bibliotek än det där jag jobbar, som en helt vanlig biblioteksbesökare. Och då händer det att jag hittar sånt jag inte hittar annat, som en gömma med Åsa Grennvall-serier jag inte läst förut.

DET KÄNNS SOM HUNDRA ÅR

hundra-arDå kan det konstateras, redan i sin debut, Det känns som hundra år, var Åsa Grennvall genialt bra. Jag älskar verkligen det där självutlämnande (jag kan vara tänka mig vad det måste ha kostat), såriga, självironiska. En hel del är nya nycklar till den Åsa jag lärde känna i Deras ryggar luktade så gott, men här finns också den där historien som är en sorts mittpunkt där, och den gör lika ont här.

Åsa Grennvalls skildring av skolan, att flyta ovanpå och flyta med bär många likheter med det jag minns av den där tiden. Både den lite spelade ångesten och den djupt gående riktiga. Det är ingen barnlek att vara tonåring direkt, och det kan ge mig lite ångest som snart blivande tonårsmamma.

MIE

mieKom året efter Det känns som hundra år och berättar vidare om Åsas ungdomstid. Nu går hon på Konstfack utan att hitta någon tvillingsjäl (trots allt hon trott om konstskolor och såna som går där), tills Mie dyker upp.

Mie är ännu ett steg in i Grennvalls universum och jag tycker väldigt mycket om att befinna mig där. Jag älskar att få träffa Åsas bror (om än flyktigt), han som finns i bakgrunden, som en varm och vänlig närvaro, i Det känns som hundra år (och kanske Deras ryggar luktade så gott?).

Åsa har det svårt och är så hård mot sig själv, jag tycker väldigt mycket om att Mie får finnas där och ta hand om henne lite.

DET KÄNNS SOM HUNDRA ÅR
Författare: Åsa Grennvall
Förlag: Optimal (1999)

MIE
Författare: Åsa Grennvall
Förlag: Optimal (2000)

Torskarnas pride-parad

torskarnas-pride-paradJag gillar Sara Hansson. Hennes Torskarnas pride-parad är ett träffsäkert och roligt (och naturligtvis väldigt allvarligt) resonemang kring surrogatmödraskap, prostitution och marknadsekonomi. Jag håller inte med om allt, tack och lov. Det vore ju extremt tråkigt att inte få bråka lite med sig själv. Men i många frågor har vi väldigt lika syn på människovärde och politik jag och Sara Hansson. Torskarnas pride-parad är inte riktigt lika bra som hennes fantastiska uppväxtskildring Vi håller på med en viktig grej, men det här är en helt annan sorts bok. Bra är det hur som helst och jag hoppas få läsa mycket mer av Sara Hansson framöver, i alla sorters seriegenrer.

TORSKARNAS PRIDE-PARAD
Författare: Sara Hansson
Förlag: Galago (2014)
Köp den t.ex. här eller här.

Tack och förlåt

tack-och-forlatJag känner mer och mer att jag hittar hem bland serieromanerna. Troligen för att jag hittat så mycket bra, det finns så oändligt mycket bra kvar att upptäcka. Fanny Agazzis Tack och förlåt hittade jag på jobbet och bar hem, främst för att den var utgiven på Syster förlag, där Åsa Grennvall huserar. Jag tänkte att därifrån kan inget komma som inte är värt min tid.

Tack och förlåt handlar om Fanny som förlorar sin vän mycket plötsligt, han dör, utan att förvarna lämnar han henne och alla kvar. Men det handlar också om hur Fanny försöker bli gravid, hur hon så gärna vill bli mamma, hur svårt det visar sig vara. Det är kamp och sorg och nattsvart. Och det är så himla bra. Det finns en värme och vardagskärlek bland bilder och text som fyller upp det där mörkret och gör det uthärdligt.

Det finns mycket att känna igen här. Som svårigheter att få små foster att stanna kvar, som uppgivenheten, som sorgen när man förlorar någon plötsligt och grymt, som ilskan över allts orättvisa som man kan dras med rätt länge.

TACK OCH FÖRLÅT
Författare: Fanny Agazzi
Förlag: Syster förlag (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

Det växer – en serieroman om abort

det-vaxer-en-serieroman-om-abortJag har läst en del serier på slutet och jag slås, än en gång, av hur himla mycket bra det finns att läsa i serieform.

Det växer är en bok om abort men det är också en bok om kvinnokroppar (som alla anser att de får tycka något om och göra något med) och manskroppar (som inte alls är allmän egendom på samma sätt), om bostadsmarknad och om penningbrist. Och så är det, litegrann i skymundan, en skildring av en familj som är så öppen och varm att jag faktiskt blir alldeles rörd. Julia ringer hem till mamma och berättar direkt när hon får veta att hon är gravid och syrran följer med till abortkliniker och ingenstans finns dömandet eller minsta lilla känsla av att man inte pratar om sånt. Jag älskar det! Älskar dem!

I mångt och mycket är det här en redogörelse för hur en abort kan gå till, vilket låter trist (och livsfarligt att säga eftersom det låter som värsta pogo pedagog-boken) men det är det verkligen inte eftersom det känslomässiga alltid kommer först. Och så är det så väldigt mycket mer också. Det växer är helt enkelt en riktigt bra bok.

DET VÄXER
Författare: Julia Hansen
Förlag: Kolik förlag (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

Blå är den varmaste färgen

bla-ar-den-varmaste-fargenBlå är den varmaste färgen är en berättelse om kärlek. Den där allt omstörtande. Den skrämmande och bekanta, den som lär en nytt om livet och sig själv. Men mest är det nog ändå en berättelse om att faktiskt hitta fram till sig själv.

Clementines och Emmas kärlekshistoria är vacker, vardaglig och sorglig. Efteråt tänker jag dock mest på föräldrarna, hur lever man med ett sånt misstag, hur hanterar man rädsla som man låtit överskugga och övervinna allt?

Utöver allt det här är Blå är den varmaste färgen också en väldigt vackert tecknad historia. Turkosblå kanske inte är min allra varmaste färg men den är definitivt en av de vackraste.

BLÅ ÄR DEN VARMASTE FÄRGEN
Författare: Julie Maroh
Förlag: nubeculis (2015)
Översättare: Danilo Brozovic , originaltitel: Le bleu est une couleur chaude
Köp den t.ex. här eller här.

Hej hej vardag

hej-hej-vardag_haftadJag känner igen massor, typ allt, i Louise Winblads Hej hej vardag. Men det är inte det som fyller mig med glädje, det är det faktum att jag inte är där längre! Jag har lämnat bebisbubbla och småbarnsår bakom mig och hur söta och fantastiska småfiktiviteterna än var då så är det så ofantligt mycket roligare att hänga med dem nu. Men framförallt gillar jag bättre att hänga med mig själv nu. Även om den där känslan av otillräcklighet och att inte vara lika bra som alla andra på föräldraskap hänger i. Men det var värre förr.

Men Hej hej vardag påminner om vad vi överlevt och att det faktiskt fanns finheter däri som förändrat mig för alltid. Och jag tycker det är fint att bli påmind om det absurda i att umgås med helt obstinata och sjövilda människor hela dagarna och sen sakna dem när de äntligen somnar…

Hej hej vardag är full av igenkänning alltså, och skratt, några ”vrida på sig i obekvämlighet”s-upplevelser och en stark känsla av gemenskap. Det är ovärderligt att det finns såna böcker och jag tänker att om jag läst den när jag befann mig därinne i bubblan skulle den ha betytt ännu mer för mig, som säkerhetsventil för att släppa lite på vansinnet och dela det med någon annan…

HEJ HEJ VARDAG
Författare: Louise Winblad
Förlag: Kolik förlag (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Läs gärna vårt samtal på Kulturkollo, för fler röster och mer om boken.

Zelda!

Ja, det är helt orimligt att jag inte hittat Zelda förrän nu. Verkligen upprörande och helkonstigt.

zelda-4-uppbrott-och-utbrottZelda är en helt galet dryg och självmotsägande människa. Hon är ultrafeminist och helt borttappad i normen om kvinnlighet, som de flesta av oss. Det finns så mycket att känna igen hos henne, från andra och (om en vågar) från sig själv. Det finns väldigt mycket att gilla, och att störa sig på…

Det bästa med Zelda är inte som jag först trodde att hon, utan att förstå det, avslöjar de övertygades dubbelnatur. Det riktigt briljanta är de feministiska analyserna som finns insprängda, de som håller och är självklara och som bevisar att feminism är något att skapa själv, att det ät rätt livsviktigt, och att det inte är så jäkla lätt alla gånger.

Det värsta med Zelda är hennes killsmak. Den där Cesar är så vidrig att jag inte vill läsa en ruta till om honom, så sjukt osympatisk! Jag hoppas på utveckling och insikt för Zelda, i alla fall på det området, hon förtjänar så oändligt mycket bättre!

Tack Bokbabbel som med sitt trogna Zeldabloggande fick mig att inse att jag naturligtvis också måste läsa!

ZELDA, ZELDA 2: KAMPEN FORTSÄTTER, ZELDA VS. PATRIARKATET, ZELDA 4: UPPBROTT OCH UTBROTT
Författare: Lina Neidestam
Förlag: Kartago (2009-2015)

Kunskapens frukt

kunskapens-fruktJapp, jag gillar det här också. Förstås. I Kunskapens frukt resonerar Liv Strömquist kring det kvinnliga könsorganet, orgasm och mens. Och hon gör det på det där oefterhärmliga och Strömquistska sättet som jag gillar så mycket.

Liv Strömquist är alltid skarp, visst är hon ibland på gränsen till för elak men jag gillar det också, ond som jag är… Jag tror att Liv Strömquists böcker funkar så bra på mig för att jag delar hennes politiska åsikt, håller med henne och dessutom uppskattar det akademiska (och kritiken av det akademiska). Jag har läst stora delar av Kunskapens frukt tidigare, i tidskriften Galago, vilket inte gör det till någon ögonöppnare eller aha-upplevelse, men utforskandet av kön, sexualitet och kvinnlighet tål alltid att läsas, om och om igen.

 

KUNSKAPENS FRUKT
Författare: Liv Strömquist
Förlag: Galago (2014)
Köp t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Linda på Kulturkollo, Feministbiblioteket

Seriefantaster, Avengersälskare, Thorexperter – förenen eder och HJÄLP mig!

thor3Jag har, som så ofta, fått en projekt-idé. Jag är som alla trogna läsare vet intresserad av religion och framförallt omformateringar av religioner och dess gestalter. Idén som drabbat mig är att jag förstås måste läsa Marvel-serier om Thor för att kunna göra en jämförelse med hur filmerna framställer sagan och karaktärerna (främst Thor och Loke) och sen naturligtvis försjunka i böcker om ”originalmyterna”. Allt detta kommer att utmynna i något väldigt spännande framåt hösten.

Men för att kunna göra det så behöver jag hjälp av dem av er som vet mer än mig om Marvel-världen (= väldigt, väldigt många människor, nästan alla faktiskt). Jag har försökt ta reda på hur Thor-serierna började och var de befinner sig idag för att få någon sorts pejl på vad det är jag ska införskaffa för att kunna ro mitt projekt i land. Men det är väldigt, väldigt förvirrande. Kan ni hjälpa mig?

Finnes: en villig läsare som tyvärr enbart besitter begränsade Marvel-kunskaper. Hon har sett filmerna men så mycket mer är det inte.
Önskas: en introduktion till Thor-seriernas värld – vilka album/historier bör jag börja med och vad får jag inte missa? Eftersom jag läst ytterst lite serier i vuxen ålder får ni också gärna tipsa mig om sånt som jag bör läsa innan jag ger mig på Thor om det finns såna måsten.

Deras ryggar luktade så gott

deras-ryggar-luktade-sa-gottJag tror väldigt mycket på att om en bok känns och gör riktigt ont att läsa så har recensionen jag skriver föutsättning att bli väldigt bra, för att jag kommer ge mer av mig själv i den än annars. Min recension av Deras ryggar luktade så gott skulle kunna bli min allra bästa. Men det kommer den inte att bli.

Deras ryggar luktade så gott är den vackraste, sorgligaste och finaste och hemskaste serieroman jag läst, en av de böcker någonsin som berört mig mest, på djupaste djupet. Och jag förmår inte skriva om det. Det som händer i boken hände inte mig, men en del av det, och annat. Jag känner igen för mycket, bär med mig, går sönder lite för mycket för att dela det. Vissa rum måste en behålla för sig själv, låsa om och behålla nyckeln för sig själv. Faktiskt.

Men samtidigt måste jag ju få säga att Åsa Grennvall har skapat något så fantastiskt att jag finner drivor av tröst i det. Elfriede – en dystopi var fin, Deras ryggar luktade så gott är något så mycket större än så.

Och slutbilden (om du inte vill veta något om den så läs inte det här stycket)! Jag har också utvecklat det som en strategi att söka upp mig själv som barn och rädda henne ur ensamheten. Att plocka upp henne och hålla om henne och ge henne en tillhörighet, och att göra det som Åsa Grennvall låter sin Jenny göra i sista bildrutan är nog banne mig det finaste jag sett. Det är av den bilden jag läker. Det är den som får mig att vilja resa mig och gå vidare.

DERAS RYGGAR LUKTADE SÅ GOTT
Författare: Åsa Grennvall
Förlag: Syster förlag (2014)
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Bokfreak

Kvinnor ritar bara serier om mens

kvinnor-ritar-bara-serier-om-mensEftersom jag inte lyssnar särskilt mycket på radio så har jag inte hört det där sommarprogrammet med Liv Strömqvist där hon pratade mens. Men jag förstår att det var något extra och att det tydligen är något alldeles särskilt i sig, och lite konstigt, rent av modigt att prata om mens. Troligen för att det inte alls är så att alla kvinnor, som titeln antyder, ritar massor av serier om mens. Kanske för att mensskyddsreklam visar en sorts tvärtomvärld, kanske för att det faktiskt krävs lite feministisk aktivism för att normalisera något som hälften av oss lever med. Kanske för att samlingar som denna faktiskt behövs.

När jag läser serierna i Kvinnor ritar bara serier om mens så inser jag vilket ansvar jag har som förälder till en som kommer att få mens (och till en som inte kommer att få det men som förtjänar att bli en vuxen som ändå vet vad det är och innebär) om några år, och så inser jag vilken tur jag själv haft. I min familj hade vi förvisso ingen fest som den som beskrivs i förordet till boken, ingen initiationsrit, inget sånt. Men jag förde hela tiden ett samtal med min mamma, jag fylldes av känslan av stolthet och vuxenhet och när sen menshelvetet slog ner i mig med vidriga mensvärksplågor och blodförlust så hjälpte hon mig till hjälp, inte minst genom att visa att mens kunde pratas om. Och jag är begåvad med en pappa som kunde köpa bindor på Ica. När jag sen blev sambo med min man så tog jag med mig det, det var liksom aldrig tal om att gömma undan bindor för att det skulle kännas obehagligt för honom att se dem (jag har hört om de som mötts av äcklade miner vid upptäckt av att mensskydd existerar i delade badrum, jag ställer mig oerhört frågande till det så länge de är oanvända…). Och jag har pratat mens med min man, troligen på grund av att jag kräver förståelse och lite synd om-tyck när ontet och kladdet och äcklet drabbar mig.

Jag har haft tur och ämnar dra nytta av det när jag ska introducera min dotter in i den här världen. Jag har nu överlämnat läsningen av Kvinnor ritar bara serier om mens till maken, så att vi sen kan förbereda oss tillsammans på att välkomna henne in i en värld där vi pratar om mens och köper bindor åt varandra som en enda stor familj. Som vi ju är…

KVINNOR RITAR BARA SERIER OM MENS
Förlag: Kartago (2014)
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Elin Lucassi på Kulturkollo

Min nattbror

Det här är en sorgesam och smärtsam saga om en pojke som hamnat i skuggan. Han har hamnat bakom den bror som inte längre lever men som besöker honom om natten. Och han har hamnat bakom sin mammas oändliga sorg. Bortom allt det som kallas vuxenvärld. 

Allt är så förfärligt svart och hemskt och sorgligt, men mitt i allt finns alla dessa tankar, och all den kärlek som ändå är en familj, oavsett om den är vald eller född. Och så finns där någon som utmanar till slut. Mer än så har jag inte att säga om Min nattbror, den fortsätter i mig men jag har inga ord att skriva ner. Läs den.

MIN NATTBROR
Författare: Johanna Hellgren
Förlag: Galago (2013)
Originaltitel: Mon frere nocturne
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris

Konsten att bli vettskrämd av en barnbok

I verkliga livet och när jag ser på film så är jag synnerligen lättskrämd men när det kommer till litteratur är jag det inte alls. Jag blev riktigt rädd av Kvinnan i svart och första halvan av The Strain, och Dark matter. Och Neil Gaimans Coraline förstås. Nu har jag hittat serieversionen av den, bearbetad och tecknad av P. Craig Russell. Och den är skrämmande på en nivå som jag nästan inte kan hantera. Så fruktansvärt obehaglig, och bra. Läs den den som törs.

Församlingen

Jag hade tyckt mycket mer om den här serieromanen om den spretat lite mindre och gett mig lite mer analys. 

Visst är det intressant att se hur uppväxten i en frikyrkorörelse kan se ut, visst är pastorerna lite komplexa men ganska svavelosande, visst är kraven tunga, visst är mamman mild och pappan rätttrogen. Visst är Tommy i kläm mellan det han önskas önska och det han tror sig vilja ha. Men ändå blir det aldrig mer än väldigt små bitar av en uppväxt och ett vuxenblivande. Varför är/blir Tommy ett sånt svin till exempel? Varför behandlar han tjejer som skit? Är det för att pappan är ett tillbakadraget svin i fåtöljen där hemma eller är det för att pastorerna lär honom dubbelmoral, eller för att mamma signalerar att det är så det ska vara? 

Nu fokuseras tron och det sekteristiska när det kanske hade varit bättre att fokusera en av de här nedslagen som görs, visa på en brytpunkt och försöka fördjupa karaktärerna därur. Som det är nu så är Tommy en kille som växer upp i en frikyrka där det är förtryckande och trist, sen bryter sig ut och blir en kille som är rätt förtryckande och trist. Det är förvisso intressant och naturligtvis logiskt, men jag törstar efter att få mer av det som finns där bakom…

FÖRSAMLINGEN, Thomas Olsson
Orosdi-Back, 2013

Andra som skrivit om boken: Litteraturmagazinet