Alena av Kim W. Andersson

Jag föll ju rätt rejält för Kim W. Anderssons Love hurts och bestämde mig genast för att bege mig vidare till Alena som verkade perfekt för mig med sina mörka skolmiljöer och obehagliga stämning. Jag blev inte besviken.

Det är sjukt obehagligt på den där skolan och hemma, hela Alena liv är ett totalt känslomässigt kaos sen det där som hände på bron för ett år sen. Allt som händer leder mot en uppgörelse med det, det är förutbestämt, oundvikligt och ändå hoppas jag hela tiden på att det inte ska hända. Att vi inte ska få veta.

Alena är perfekt i sitt mörker. Den är som Love hurts men med det den saknar – den sammanhängande berättelsen. Det är blodigt och smygande, fasansfullt och typ vackert. Och väldigt, väldigt sorgligt.

ALENA
Författare: Kim W. Andersson
Förlag: Apart förlag (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

 

Drottningen i kassan av Erika Petersson

Att som servicepersonal ge sig på att läsa Drottningen i kassan är som att sakta dras in i ett djupt stormvrål av ”är det verkligen det här du vill hålla på med?” Det finns så mycket att känna igen här, också om man som jag är bibliotekarie och inte jobbar inom handeln. Men tack och lov är det mycket som också skiljer åt i upplevelse just på grund av de olika yrkena.

Jag möter för det allra mesta väldigt trevliga, snälla och artiga människor. De säger hej och tack och är genuint tacksamma för att såna som jag finns. Men visst dyker det ibland upp en representant av de andra också, en sån där som kräver och hojtar och har sig. Och dem vill man ju kräkas på. Vilket man får när man läser Erika Peterssons bok, det blir en sorts solidariskt och gemensamt kräk.

Drottningen i kassan är en väldigt rolig bok som jag inte skrattar jättemycket åt och det är inte glad jag känner mig nu när jag läst den. Den är en sorts modern socialrealistisk betraktelse över mänskligheten av idag och bilden som tecknas kan inte göra någon glad. Berättelserna vittnar om en sån oerhört ensamhet, isolerande psykisk ohälsa och utanförskap. Jag blir jätteledsen helt enkelt. Och så blir jag än mer glad och tacksam över alla fina samtal jag får föra om dagarna, alla goda möten som hör till mitt jobb.

DROTTNINGEN I KASSAN
Författare: Erika Petersson
Förlag: Galago (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Marcus på Bokhora har skrivit en mycket bra text om Drottningen i kassan, utan den texten hade jag troligen aldrig läst, i allafall inte än på länge eller med förväntan.

Min vän Dahmer av Derf Backderf

Hur ska jag beskriva Min vän Dahmer? Inte som en blöt filt över hela verkligheten utan snarare som ett sånt där kedjetäcke tror jag. Ett riktigt tungt ett. Det är svårt att andas när man möter Dahmer, svårt att stå ut med ensamheten och katastrofen, svårt att ta in allt som kunde ha undvikits.

Derf Backderf berättar historien om hur det var att växa upp med den person som skulle bli en av USAs mest omtalade seriemördare som klasskamrat. Han berättar det självreflekterande, med djup sorg och ilska. Han lyckas balansera väldigt bra på den tunna linjen som överbryggar gapet mellan att försöka förstå Jeff Dahmers inre helvete och att fördöma hans handlande (mördande) utan minsta tvekan. Det finns mycket som berör mig, mycket som kommer dröja sig kvar. Men mest av allt tänker jag på den mest relevanta frågan som Derf Derfback ställer – var är de vuxna? Det finns ingen som ser eller griper in, ingen. Det ligger en sån oerhörd sorg begravd i det.

Min vän Dahmer är helt klart en av de bästa serieromanen jag läst, den visar verkligen hur en sådan kan vara när text och bilder förstärker varandra. Det finns några rutor i den här boken som får tiden att stanna.

Jag rekommenderar Min vän Dahmer till alla som vill försöka förstå det som är allra svårast att ta in. Alla som vill utforska det där mörkret som är så kompakt för att det är verkligt. Kanske ska jag påpeka att den är näst intill oblodig och några mord får vi inte se. Ändå är det något av det mest skrämmande jag läst.

MIN VÄN DAHMER
Författare: Derf Backderf
Förlag: Kartago (2018)
Översättare: Johan Andreasson
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Beroende av böcker

Athena – pappas flicka av Li Österberg

Modernt omtolkade myter är alltid intressanta, är de också feministiskt utforskande så blir det förstås ännu bättre. Li Österbergs Athena – pappas flicka är just det. Den undersöker genom Athena vad det innebär att vara kvinna och att vara det i en patriarkal värld inte så olik vår som man kan tro. Athena är relativt nyfödd, det är bara några månader sen hon slets ut ur pappa Zeus huvud. Hennes kropp var vuxen redan från början, men hennes medvetande och själ är mycket ung. Athena är ett barn. Att Athena är en del av sin far och väldigt lik honom, också kroppsligt, ställer stora krav på anpassningsförmåga.

Athena hittar en kamrat i Pallas men allt slutar i kaos. Sen bär det av till Olympen där Athena ska lära känna sin far, ska försöka lära sig mer om sin mor Methis och ska förstå sig på Hera, Zeus syster och hustru som går under rykte att vara psykiskt instabil.

Jag tycker om att alla de omgivande gudarna och gudinnorna (Hades inräknad) tar Athena till sitt hjärta och att de aldrig behandlar henne så illa som de behandlar varandra. Athena lever ett turbulent liv under den tid som faktiskt är hennes uppväxt, men hon lever det omgiven av gudar som genuint bryr sig om henne.

Athena ställer många relevanta frågor om vad det innebär att vara kvinna och varför kvinnor förväntas vara på vissa sätt men inte andra. Athena – pappas flicka är en väldigt lyckad tolkning av en i alla fall utifrån det här perspektivet väldigt outforskad del av de grekiska gudasagorna.

ATHENA – PAPPAS FLICKA
Författare: Li Österberg
Förlag: Epix (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Wage slaves av Daria Bogdanska

Det här är samhällsgranskande seriekonst när den är som allra bäst. Personligt, politiskt, avslappnat ursinnigt. Det finns ett driv här som gör gott. Ska jag jämföra med något, eller snarare koppla till något så blir det samtida arbetarlitteratur som Yarden av Kristian Lundberg.

I Wage slaves möter vi Daria som flyttat till Sverige för att plugga och för att hänga med lite folk hon känner. Snart inser hon att hon behöver jobba för att klara sig och att det är väldigt svårt att få jobb om man inte har personnummer (och personnummer får man inte utan jobb). Snart sitter hon fast i en rävsax med en chef som utnyttjar människor på gränsen till sammanbrott, som driver dem hårt och inte ens behöver hota med något eftersom att alla vet vad som gäller.

Wage slaves beskriver ett samhälle vid sidan av det officiella, ett samhälle vi egentligen alla vet finns, men som vi också upprätthåller och tillåter att fortsätta fungera. Genom att blunda, genom att handla, genom att sätta vår egen bortskämda bekvämlighet först.

WAGE SLAVES
Författare: Daria Bogdanska
Förlag: Galago (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

Vägarna är som tvättbrädor här av Hilding Sandgren

Jag läste Det som hände i skogen för något år sedan, men jag verkar inte ha skrivit om den av någon anledning. Vägarna är som tvättbrädor här är i alla fall en fortsättning på den berättelsen. Här får det som hände i skogen konsekvenser. Och inte.

Det är så snyggt skildrat av en glesbygdsort där så mycket är osagt och underförstått. Flera sidor passeras utan att något sägs, för att det kanske inte behövs. Så som det är, på gott och ont.

Det är ett patriarkalt samhälle som skildras, en plats och en tid (några år tillbaka i tiden, men också nu) där unga flickors ord och upplevelser inte räknas som så särskilt viktiga. Men det är också en plats och tid där vuxna människor oavsett könstillhörighet känner sig otillräckliga och oviktiga. Det här är berättelser om de osynliga. Men vissa är såklart mer utsatta än andra. Vissa har också mer kraft än andra när det blir oundvikligen dags att testa gränser, utmana och slita sig fri.

VÄGARNA ÄR SOM TVÄTTBRÄDOR HÄR
Författare: Hilding Sandgren

Förlag: Galago (2017)
Fortsättning på Det som hände i skogen
Köp den t.ex. här eller här.

Love hurts deluxe av Kim W. Andersson

Åh vad jag gillar Love hurts deluxe av Kim W. Anderson. Och det hade jag ingen aning om för en liten stund sen.

Love hurts deluxe kastar mig tillbaka till tiden när jag smygläste de där serietidningarna jag hittade i släktingarnas källare, de där med skräck och halvnakna kvinnor – Chock? Här finns det också sex och skräck, men inte alls det där dåliga (sexualisering och sånt) som fyllde dem. Här är allt väldigt mycket modernare, roligare och himla snyggt.

Love hurts deluxe är resultatet av en synnerligen lyckad kickstarterkampanj. Volymen innehåller inte bara alla Love hurts-serier som skapats, den innehåller också texter av personer som på något sätt varit inblandade i Kim W. Anderssons skapande och så finns där generöst med bakomberättelser, skisser och förklaringar. Rent guld med andra ord.

Min bästa serie är den som Sara Bergmark Elfgren varit med och medskapat. Och så är jag förtjust i den med kung fu-mästarinnorna, och en hel del andra totaltvistade vändningar, blinkningar och galenskaper.

Och så vet jag att jag nu bara måste läsa Alena, den där Love hurts-serien som känner lite på hennes historia lockar verkligen till att jag ska kasta mig in i hennes mörka hemska värld.

LOVE HURTS DELUXE
Författare: Kim W. Andersson
Förlag: Apart förlag (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Zelda: Allt är normalt av Lina Neidestam

Jag känner inte igen mig över huvud taget i Zelda, hon är så olik mig som man kan vara. Hon är kaotisk när jag är superplanerad. Hon lever ett totalt annorlunda liv från mig, tack och lov, det verkar väldigt kämpigt. Och ändå, kämpigt eller inte så önskar jag att jag vore mer som Zelda. På det där ”följa sina drömmar”-sättet till exempel.

En av alla bra saker med Zeldaserierna är det ständigt pågående samtalet kring feminism och hur inte alls särskilt enkelt det är. Det visar sig varje dag i tidningar och sociala medier där det ska slåss med knytnävarna kring vad som får kallas feminism och vem som får vara med eller inte. Zelda sätter fingret på det där utan att bli en del av problemet. 

ZELDA 6: ALLT ÄR NORMALT
Författare: Lina Neidestam
Förlag: Kartago (2016)
Del 6 i serien om Zelda. Del 1-4 har jag skrivit om här, del 5 Täckning saknas har jag läst men tydligen glömt att skriva om…
Köp den t.ex. här eller här.

Framtidens arab (del 1 och 2) av Riad Sattouf

Framtidens arab är Riad Sattoufs självbiografiska skildring av en uppväxt i Libyen, Syrien och Frankrike. Det är en svit tecknade böcker, tre till antalet (jag har läst två än så länge).

Jag tänker ofta på Marjane Satrapis mästerliga Persepolis när jag läser Framtidens arab, och det är ett gott tecken. Framtidens arab är också skildringen av en uppväxt så olik det mesta annat jag läst att jag tvingas tänka och lära mig. Jag lär mig förstås saker om just Riad och hans familj, men också tiden (det sena 70-talet till mitten av 80-talet, min uppväxttid) framstår på ett nytt sätt. Att få känna lite på en tid när Khadaffi var nytänkande och lite hipp, när Hafez al-Assad var en nyberättad framgångssaga i Syrien. Det känns viktigt att förstå det som hände då för att bättre begripa det som händer nu.

Det som griper mig allra mest i den här skildringen är mammans trötthet. Hur hon finner sig i makens kringflyttande och sökande efter det där optimala som han aldrig kommer att uppnå. Det är uppenbart att han saknar och flyr sin barndom som så många av oss gör. Hans hjältedyrkan i relation till de nytillträdda diktatorerna (inte minst Saddam Hussein som han avgudar) är sorglig i all sin patetiska kamp för att passa in. Men det är också djupt tragiskt när han allt mer ger uttryck för deras åsikter i sina utfall mot judar och afroamerikaner. Och kvinnor.

Det är de djupt rasistiska tonerna som stör mest. Att pappan (som står oemotsagd av alla utom mamman som egentligen heller aldrig sätter ner foten) och alla barn runt Riad ger uttryck för sådant människoförakt gör ont att läsa. Och jag vill förstås att någon ska ta dem i örat allihop och få dem att skärpa sig. Men samtidigt gör det där oemotsagda att jag tvingas brottas med det, med mina fördomar och med det faktum att det är så det såg ut. Det är också viktigt för förståelsen av sånt som händer just nu. Och det faktum att Riad skriver med det i sin uppväxtskildring visar ju att det må ha varit oemotsagt då, men det är inte oreflekterat längre. Jag tror på en uppgörelse i den tredje boken. Jag ser fram emot en sån uppgörelse. Väldigt, väldigt mycket.

FRAMTIDENS ARAB. EN BARNDOM I MELLANÖSTERN (1978-1984)/(1984-1985)
Författare: Riad Sattouf
Förlag: Cobolt (2014/2015)
Översättare: Björn Wahlberg, originaltitel: L´arabe du futur
Del 1 och 2 i en serie
Köp den t.ex. här eller här.

Det blir visst en serievecka

Det var inte helt planerat, men det blir en serievecka det här. Med start imorgon kommer jag skriva om serier varje dag fram till och med nästa måndag (med uppehåll på torsdag då jag tar mig an Krysten Ritters Rökridå) och sammantaget tycker jag att det kommer visa i alla fall litegrann av genrens bredd och djup. Det blir självbiografiskt, historiskt, realistiskt och väldigt inte alls så realistiskt. Det blir små smakprov från en fantastisk värld som jag aldrig kan få nog av. Hoppas ni hänger på!

Pojken i skogen av Mats Jonsson

Pojken i skogen är Mats Jonssons uppväxtskildring (eller en av dem i alla fall). Den är helt och hållet centrerad kring Mats liv från barndom till högstadiet. Och det finns så mycket att känna igen. Om att upptäcka saker, uppleva saker, känna saker. Om att älska husdjur mer än allt annat och sen förlora dem och lära sig om döden, om stora barn som lockar och skrämmer, om den obegripliga vuxenvärlden.

Mats Jonsson är alltid bra, men här på ett annat sätt än i exempelvis Nya Norrland. Av naturliga skäl saknas långa, utbroderade politiska resonemang här. Det är skönt och saknat på samma gång. Jag tycker mycket om Mats, pojken och den vuxne som vågar dela pojken med oss utomstående. Det finns något ovanligt i skildringen av Mats, han är ett barn med alla skiftningar, osentimentalt skildrad med alla fördelar, fel och brister ohöljda. Det känns ovanligt att barn får framställas så, att de får vara hela och komplexa människor redan som små. Det är nog det jag främst tar till mig, att allt det där man känner och tänker och är som barn får finnas kvar, det är värt att bevara.

POJKEN I SKOGEN
Författare: Mats Jonsson
Förlag: Galago (2005)
Köp den t.ex. här eller här.

Hjärnan darrar av Klara Wiksten

Å vad jag tycker om den här boken. Om vardagsrebeller och de som gick under. Totala fantasier om nästanfrämlingar som känns så oerhört sanna. I vissa berättelser ser jag människor som stått mig nära, som jag tappat längs vägen och som jag inte vågar googla idag, för att jag är rädd att de var de som gick under till slut. Jag älskar att det finns en bok om dem och om oss, om det här som är så viktigt och stort och vanligt (trots att de vill få oss att tro att det avviker).

Jag skrev för några veckor sen om serier och hur de när de är riktigt bra når ända in till skrymslen som inte andra böcker gör. Hjärnan darrar är en sån bok. Den når…

Jag vet inte vad mer jag ska säga om Hjärnan darrar. Den är fenomenal. Läs den!

HJÄRNAN DARRAR
Författare: Klara Wiksten
Förlag: Syster förlag (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Marcus på Bokhora

Hjärnan darrar är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.

31 bra saker: Serier, serier och serier

Mitt serieläsande brukar gå i vågor, dels beroende på vilka favoritförfattare som ger ut nytt och dels beroende på vad som kommer med kulturrådsboklådorna till biblioteket (det är jag som går igenom dem och bestämmer vad vi ska behålla och inte, serierna brukar jag vanligen alltid behålla, lägga in och låna hem). I år var läsperioden hösten. Mats Jonssons senaste skrev jag om igår och Nanna Johanssons Naturlig skönhet var också en sån där ny och given. Liksom Vei även om jag var sen på bollen. I kulturrådshögen hittar jag mer sånt som jag förvånas över, sånt som är nytt för mig. Där hittade jag i år bland annat Hjärnan darrar (som jag inte hunnit skriva om), Kaninhålet (och Synd, men den var inte ny, bara bortglömd i läsplanen).

Utmärkande för serier är att när de är bra så väcker de känslor i mig som romaner väldigt sällan når in till, det är intressant det där… Har du någon serie att tipsa mig om, någon favorit jag kanske missat?

Det här är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.

Nya Norrland av Mats Jonsson

Det finns några författare som jag tycker väldigt mycket om, flera av dem är serieskapare och en av dem är Mats Jonsson. Jag vet inte om det har med formatet att göra, men de som är riktigt bra på att skapa serier når verkligen ända in.

Av Mats Jonsson har jag läst nästan allt, jag har Pojken i skogen kvar men jag jobbar på det. Hey princess och Mats kamp läste jag några dagar när jag låg typ dödssjuk i lunginflammation för sex år sen (så lunginflammationsincidenten i den här boken går mig icke förbi, trots att den bara utgör en ruta), bara en sån sak.

Nya Norrland är allt det där jag älskar med Mats Jonssons författarskap. Det är vemodet och skarpblicken, det självironiska och det djupt politiska. Jag älskar det djupt politiska, säkert, men ändå bara delvis, för att det sammanfaller väldigt väl med mitt politiska (vänster, förvirrad nymedelklass). I Nya Norrland handlar det mycket om avfolkning och bygder som förändras, Mats Jonssons eget Bollstabruk men samtidigt också så många orter som byggts upp kring ett bruk och blomstrat men inte längre. Som platsen jag kommer ifrån. Jag tycker verkligen om hur han beskriver de där dubbla känslorna. Även om jag är mer hatisk i min efterkonstruerade dom över min barndomsort så bär jag samtidigt på en nostalgisk kärlek till platser, minnen, dofter, hus och människor där.

En annan sak som Nya Norrland gör bra är att prata klass. Den delen väckte också en massa tankar om hur viktigt klass varit för mig sen jag flyttade hemifrån. I det akademiska var det oerhört viktigt, att doktorera som arbetarklass är en pionjärsyssla och det märks. Inte minst på det där självklara självförtroendet man sällan får med sig från ett arbetarklasshem, vad ska man med det liksom.

Det är en fördom att man kan snabbläsa serier. Eller det är det förstås inte, man kan såklart göra det, men det är dumt. Nya Norrland tog mig flera veckor, för att det är så tätt och för att den kräver så mycket eftertanke.

NYA NORRLAND
Författare: Mats Jonsson
Förlag: Galago/Ordfront (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Nya Norrland är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.

Synd av Elin Lucassi

Hur många feministiska och allmänpolitiska serier för oss med så kallade PK-åsikter (förr kallat sunt förnuft) behövs egentligen kan man undra. Uppenbarligen hur mycket som helst och mer och mer och mer. Vi behöver dränka landet i riktigt bra tankar om vardagslivet för att komma någonstans.

Elin Lucassi är alltid, alltid pricksäker och relevant oavsett om hon gör kortkorta seriestrippar om dagsaktuella frågor eller boklånga resonemang om synd och skam som här. I Synd utforskar hon de sju dödssynderna och hur vi kan använda dem för att komma vidare i livet, men också hur de kan ställa till det för oss. Framförallt är det här en bok med feministisk styrka, som en transfusion. Det finns så mycket bra här, som beskrivningen av ”inte alla män-paradoxen”, som det här med att inte gilla att ta selfies (jag gör inte heller det, av precis samma anledning – jag tycker inte att jag duger, jag har ofta precis som Elin Lucassi tänkt att jag borde gå emot magkänslan och fota loss som en motståndshandling), som funderingarna kring pappafeminister som fenomen. Jag tänker inte förklara närmare eftersom jag tycker att ni ska läsa boken istället. Verkligen tycker jag det.

Det finns en serie i den här boken som heter ”Mina barn föraktar mig” och det var en serie som verkligen rörde mig på djupet. Som den blödiga människa jag är nuförtiden (post utmattningsavstängning) började jag gråta när jag läste den. För att den berättar vad det faktiskt handlar om. Jag skulle rekommendera den här boken om den så bara innehöll den serien och resten blanka sidor. Den serien är liksom nog.

Jag läste faktiskt ut den här boken för rätt länge sen men ville spara publiceringen av den här texten till idag så att jag kunde använda bilden ovan. Hoppas Internationella mansdagen uppmärksammas grundligt av alla de som längtar den så intensivt i mars… 

SYND
Författare: Elin Lucassi
Förlag: Kartago (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, Och dagarna går, Enligt O

Ta mig härifrån av Emma Ahlqvist

Det finns förstås de som trivs på den lilla ort där de växt upp, de som blir kvar för att de vill det. Jag har bara svårt att förstå dem, kanske behövs det fler böcker om dem för att jag verkligen ska begripa. Jag var den som längtade bort, den som avskydde, den som fortfarande får en svag illamåendekänsla när jag åker igenom orten där min högstadieskola ligger.

Emma Ahlqvist har skrivit Ta mig härifrån om såna som mig. Men såna som blivit kvar lite längre. Människor som längtar bort, eller i vissa fall till något. Några som längtat men gett upp och så någon som kanske är tillfreds, men det får jag inte veta säkert. Det biter till några gånger när jag läser, jag tänker några gånger över den oerhörda tragiken som är ett ouppfyllt, olevt liv. Men jag skulle nog velat ha mer ändå. Ett bredare spektrum, fler sorters längtan, fler sorters tankar om att stanna eller ge sig av, fler sorters sätt att se på utanförskap och innanförskap och glesbygd. 

Ta mig härifrån lämnar mig med tankar och en önskan om mer och mer på djupet. 

TA MIG HÄRIFRÅN
Författare: Emma Ahlqvist
Förlag: Syster förlag (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Kaninhålet av Berit Viklund

Det här är en sån där bok som jag blir riktigt, riktigt arg av. Den handlar om ett dåligt, instängt förhållande, om ett nättroll till kille som inte kan se att han inte alls är feminist. Han lyssnar inte, han anklagar henne för att inte säga vad hon tycker (dvs vad han tycker att hon tycker) och de är instängda i ett rum av kringresonemang. Sexualiteten står i centrum och otryggheten som övergrepp i relationen föder. Jag var rosenrasande hela tiden jag läste (och egentligen fortfarande), och jag känner mig sjukt priviligierad för jag inser att det här inte är fiktion för alla.

Den här ”inte alla killar”-grejen blir så väldigt tydlig här och framstår i all sin absurditet. När killen säger att ”i högstadiet sa tjejerna till när vi taffsade på dem och då slutade vi”… När allt ansvar (att säga ifrån, att inte dricka, att inte göra honom svartsjuk, att inte göra honom kåt och sen neka till sex, att ta hundraprocentigt ansvar för killens kropp och liv) hamnar på tjejen. Fatta att jag blir arg.

I Kaninhålet använder sig Berit Viklund av väldigt små medel för att visa på stora strukturer och obalanser. Det är sparsmakat och sparsamt på alla sätt och vis, och det känns in i hjärtat just därför.

KANINHÅLET
Författare: Berit Viklund
Förlag: Syster förlag (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Naturlig skönhet av Nanna Johansson

Det finns mycket jag gillar i Nanna Johanssons senaste bok Naturlig skönhet. Där finns bildserier (särskilt den mot slutet med ”Mammas lilla hjälpreda”) som får mig att bryta ihop av skratt och parodier (”Ett riktigt jävla starkt sommarprat”) som träffar mitt i prick. Jag älskar också de historiska tjejtidningarna.

Allra, allra mest älskar jag dock skönhetstipsen och serierna som utan att egentligen överdriva särskilt mycket visar hur barocka skönhetsidealen som omger oss är. Om man bara sätter ihop dem och förstärker, känner efter. De har tack och lov också lite formen av troll som släpas ut i ljuset, det går inte att ta dem på allvar på samma sätt när Nanna Johansson har massakrerat bara genom att peka på dem.

NATURLIG SKÖNHET
Författare: Nanna Johansson
Förlag: Galago (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Vei av Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson

Det blev visst ett litet tema här, Gaiman häromdagen, Vei idag och till helgen planerar jag att se den tredje Thor-filmen när den går upp på biografen.

Jag är fascinerad av de nordiska mytologiska berättelserna. Jag är fascinerad varje gång någon lyckas få liv i dem. Här har Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson verkligen lyckats med det, att blåsa liv i sagorna och att dessutom göra något nytt och eget med dem.

Vei är på ytan en klassisk hjältesaga, gudarna intrigerar sinsemellan, människorna används som spelpjäser och Vei är en av dem. Hon är dessutom en skicklig krigare, en smart spelare. Under ytan finns det så oerhört mycket mer. Där är skit, blod, sex och sorg, uppgivenhet, överlevnadskamp och livslust.

Jag tycker mycket om Vei som karaktär, hennes dubbelhet, hennes sätt att vara människa. Jag tycker om de tvetydiga gudarna i Jotunheimen, jag gillar det androgyna som liksom bara finns där och som egentligen borde få förbli okommenterat, men eftersom jag blir så lycklig av det så måste jag ta upp det.

Jag läser en hel del serier, ganska mycket socialrealistiskt och hur mycket jag än älskar det (och det gör jag, mycket) så är det nästan en befriande känsla att läsa något annat i Vei, något som får mig att minnas hur det var att krypa upp i den där slitna fåtöljen i den undangömda hörnan på mitt bibliotek och läsa loss bland de där gamla serierna. Som Tintin och väldigt mycket annat som jag glömt. Vei är mycket bättre än de någonsin var, men leken och tonen väcker minnet av en tid som inte alls var särskilt bra, men där serierna vissa dagar var enda flyktvägen. Jag blir nästan tårögd när jag tänker på de ungdomar som idag kan krypa upp i sin trygghetsfåtölj med Vei. Jag tror att de kommer resa sig därifrån stärkta.

VEI (bok 1)
Författare: Sara Bergmar Elfgren och Karl Johnsson
Förlag: Kartago (2017)
Första boken av två
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Fantastiska berättelser, Dagens bok

Mitt år av längtan

Dashas mamma kommer in på en skola hon gärna vill gå på, i USA. Och Dasha blir lämnad kvar i Moskva hos mormor och morfar. Det här skulle kunna vara en omöjligt hjärtskärande bok och eftersom den inte är det kanske den är det. Typ.

Det där året Dasha är utan sin mamma berättar hon om en saknad dold i allt det vardagliga. Mamman finns liksom inte riktigt med, det är som att hon varit borta redan innan hon reste till skolan. Kanske är det så, kanske är det så att Dasha behöver tänka bort henne för att överleva.

När jag läser den här boken tänker jag att Moskva i början av 1990-talet var väldigt olikt det mesta annat, väldigt olikt den plats jag befann mig på. Men Dasha och de som finns runt henne är människor jag känner igen.

Berättelsen om det där året är en berättelse om en saknad som inte får nämnas vid namn, om vardagshändelser – kärlek, vänskap, skoluppgifter – sånt som passerar revy utan att gås på djupet med. Kanske för att det är så i den åldern att saker är livsviktiga och sen bortglömda, eller kanske helt enkelt för att det där som ligger bakom hela tiden, den där saknaden som inte får vidröras överskuggar allt. Jag tycker väldigt mycket om det i alla fall, det där hoppiga. Jag tycker mycket om Dasha och skulle gärna vilja veta hur det går för henne sen när det som händer i slutet av boken fortsätter hända.

MITT ÅR AV LÄNGTAN
Författare: Dasha Tolstikova
Förlag: Natur & Kultur (2016)
Översättare: Karin Berg, originaltitel: A year without mom
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bokfreak, Filo-sofi, Romeo and Juliet