Änglar ska ju tydligen vara ”de nya vampyrerna” har jag förstått.
Änglavågen sköljer över litteraturvärlden i form av bland annat Danielle Trussonis Angelology som för övrigt kommer på svenska i höst och så den här – Becca Fitzpatricks Fallen ängel (Hush, Hush i original) som nu ges ut på svenska.
Nora bor med sin mamma i en småstad, umgås med sin bästa vän och återhämtar sig från en tragedi när hon placeras bredvid mystiske Patch på biologilektionen (känns det vagt igen?). Deras relation genomsyras först av motstånd och avståndstagande som dock med tiden utvecklas till en allt mindre motvillig attraktion. Snart utsätts också Nora för mystiska attacker och mycket tyder på att Patch kan ligga bakom.
Jag erkänner härmed öppet och uppriktigt att jag verkligen slukade den här boken. Det var en bok jag längtade till i helgen när sociala åtaganden hindrade mig från att läsa. Jag ville verkligen veta vad som skulle hända, vem som var vem och vem som var vad. Det är en driven berättelse som paketeras på ett snyggt sätt. Ibland blir det lite förvirrat, ibland blir det lite märkligt (Nora är rätt irrationell ibland och hennes förvåning när hon inser vem Patch är är påfallande kortvarig) men jag kan förlåta det. Hur mycket jag hade älskat den som tonåring kan nog inte beskrivas 
Jag önskar dock inför fortsättningen, som kommer på engelska i höst, att Nora får bli ännu tuffare, får klara sig själv ännu mer och får visa att hon kan. Sen får Fitzpatrick gärna lösgöra sig lite mer från Twilight-skuggan för det här har potential att bli riktigt bra om man bara kan släppa jämförelserna. En annan sak som borde droppas inför fortsättningen är Noras oerhört irriterande bästis Vee Sky (bara namnet…) – en smart tjej borde kunna skaffa sig en roligare och trevligare kompis än så.
Är då änglarna redo att ta över vampyrernas roll som popkulturmonster nummer ett? Det är väl tveksamt. Men fascinerad av myterna om de fallna änglarna har jag ”alltid” (troligare sen tonårstiden och Sagan om isfolket-läsningen) varit och jag tycker att i alla fall Fallen ängel förvaltar den mytologin på ett bra sätt. Det behövs om inte annat något vid sidan om vampyrerna på ungdomskulturtronen och där kan väl änglarna få inta en prövoposition
~B. Wahlströms, 2010~
Ibland måste till och med en vampyrtok som jag vidga vyerna och studera andra övernaturliga väsen.
Mer än ögat ser är den första boken i en serie om feer, alver och diverse annat oknytt. De inte bara existerar utan delar också värld med människorna som dock inte kan se dem. Deras sidoexistens är lika hemlig som den är farlig och då inte minst för de det fåtal människor som faktiskt kan se dem.
Bokens huvudperson är Aislinn som är en av dessa som kan se de övernaturliga. Hon delar förmågan med sin mormor som från barndomen lärt henne att hålla vetskapen och sina syner hemliga. En dag tar dock en av de underjordiska kontakt med Aislinn och kräver hennes sällskap vilket driver allt till sin spets.
Inledningen är väldigt suggestiv och jag sugs verkligen in i berättelsen. Jag tycker också att Marr har byggt upp en intressant mytologi kring älvorna. Men det är väldigt rörigt. Det är för många varelser, för många ritualer, för mycket historia och helt enkelt för mycket av det mesta. Enbart denna bok hade lätt kunnat bli en serie i sig. Komplexiteten är dock inte bara negativ – trots att det ibland är svårt att hänga med är det också fint att en ungdomsbok får vara något annat än svartvit. I Mer än ögat ser finns inga klara vinnare och väldigt få allt igenom och oförklarat goda eller onda varelser.
Just nu har jag inget intresse av att läsa hela serien men jag tycker att Mer än ögat ser fungerar för sig själv och inte kräver en fortsättning. Om jag ska sätta den i relation till alla dessa vampyrungdomsböcker jag läser så tycker jag att den är mer spännande än Vampire Diaries men mindre intressant än Vampire Academy. Typ. Jag föredrar ändå vampyrerna och deras mytologier framför älvornas även om jag tycker att Melissa Marr lyckas ganska bra med att teckna en ”ny” värld.
~B. Wahlströms, 2008~
Nej men ser man på – om man kämpar sig igenom nog mycket ungdomsvampyrskildringar och sega humanvampyrvarianter ala Stefan* så dyker man till slut på något som är riktigt bra.
I Richelle Reads första del av Vampire Academy-serien möter vi något så ovanligt som inte bara en utan en hel bunt vampyrtjejer. Och de är huvudpersoner. Och de är inte enbart trånande och väntande på sin tur. De tar för sig, är irriterande, bitchiga, svaga, små och larger than life.
Rose och Lissa befinner sig på flykt från skolan där de går men de fångas snart in och tvingas återvända. Det visar sig snart att tjejerna lever i en annan värld än vår och skolan skiljer sig också, i alla fall på vissa punkter, från den skola vi själva gick i eller går i. Rose är dhampir – en sorts halvvampyr vars uppgift är att skydda de kungliga moroivampyrerna, den sortens vampyr som Lissa är. Tjejerna har ett starkt band mellan sig som man får förklaringen till ganska långt fram i boken.
Naturligtvis finns det kärlek också och den starkaste och mest komplicerade är den mellan Rose och hennes mentor, dhampiren Dimitri. Och Dimitri är något så ovanligt som en vampyr som man förstår att huvudpersonen blir kär i. Han är inte mestråkig som exempelvis Stefan i Vampire Diaries eller Angel i Buffy men han är heller inte helt psykopatisk vilket annars brukar vara alternativet (ett exempel på det är ju Damon i VD som jag i och för sig är rätt förtjust i men som man verkligen inte skulle vilja ha att göra med ”i verkligheten”). Dimitri är snäll, proffsig, modig, stark och ibland till och med humoristisk. Naturligtvis finns det en hake men också den känns trovärdig. Jag hoppas att fortsättningen på serien bjuder på några scener där Rose får rädda honom undan trubbel bara för jämställdhetens skull.
Jag gillar att tjejerna i boken får vara som tjejer är mest – snälla, elaka, slampiga, försiktiga, manipulativa, ovetande, kära, skitförbannade och så vidare. Vampire Academy är ingen fantastisk bok men den är bra och i sin genre är den en frisk fläkt utan att ta steget bort från tonårsvärlden för att bli något annat.
* I Vampire Diaries
~Razorbill, 2007~
Döden i dina ögon är en ungdomsbok som jag har hört mycket positivt om. Detta har naturligtvis lett till att mina förväntningar blivit väldigt höga, kanske orealistiskt höga… Jag upplever det här som en helt ok, kanske till och med bra, ungdomsroman som inte alls griper tag i mig. 
Det är inte förrän i slutet som den börjar få betydelse för mig och då blir jag också berörd. Avslutningskapitlet är så långt från sega onödighetsslut man kan komma och de där sista sidorna gör det helt ok i mina ögon att det tydligen är en fortsättning på g.
Jem är en 17-åring som hamnat totalt snett i livet. Om detta beror på hennes förmåga att se människors dödsdatum i deras ögon eller det faktum att hon förstod att hon hade denna ”gåva” den dag hennes mamma dog av en överdos är oklart. Hon har flyttats runt i olika fosterfamiljer och passar inte riktigt in i skolan. Hon träffar och dras till Spider som också står utanför men ändå har tryggheten i sin mormor som han bor hos. Jem och Spider tvingas ge sig av och befinner sig under stora delar av boken på flykt.
Jag kan inte relatera till Jem och Spider och deras värld, överhuvudtaget. Jag kan inte svälja alla märkliga beslut de tar. Troligtvis säger det en del om att jag ändå har lämnat den där skitjobbiga tonårstiden bakom mig och att min tonårstid, trots vad jag trodde då, tack och lov aldrig var särskilt trasslig. Mitt största problem är nog att jag aldrig riktigt får en känsla för vare sig Jem eller Spider och jag bryr mig inte så mycket om vad som händer dem – de lämnar aldrig den där bokkaraktärsvärlden för att bli verkliga för mig.
Det kan vara en åldersfråga det här. Jag är helt övertygad om att jag som tonåring skulle ha kunnat relatera mer till karaktärerna och handlingen. Då skulle det ha känts verkligt. Jag tänker med varm hand lämna över den här boken till min tonåriga kusin för ett mer rättvist utlåtande fällt av målgruppen. Jag är helt övertygad om att hon kommer att fatta poängen som jag missade.
~B.Wahlströms, 2010~
En bok om varulvspojke som blir förälskad i människoflicka – kan det vara något det? 
Svaret är definitivt ja – om det är så fint, innerligt och prestigelöst skrivet som i Maggie Stiefvaters bok Frost. Boken är , naturligtvis, första delen i en trilogi och den andra delen, Linger, kommer i sommar och har hamnat högt upp på min vill läsa-lista.
Sam har varit varulv sedan sjuårsåldern och Maggie blev i samma ålder offer för varulvsflockens hunger men klarade, tack vare Sam, livet. Deras möte etsade sig fast hos dem båda. Grace lever upp om vintrarna då hon vet att ”hennes” varg finns i närheten och Sam, som i och för sig lever mest på sommaren när han är människa, dras ohjälpligt till hennes närhet. Hon letar, han observerar… Men så en dag möts de, båda som människor och kan inte slitas från varandra igen.
Hela historien är väldigt snyggt och känsligt ihopvävd och karaktärerna är väl frammejslade och flerdimensionella. Man vet som läsare inte riktigt vad de ska ta sig till men de är hela tiden logiska. Jag gillar hur Maggie Stiefvater på ett så otvunget sätt skildrar Sam och Graces möte. Där finns en sexuell stämning mellan dem men det blir aldrig undertryckt och vuxenövervakat som i exempelvis Twilight-serien. Och tack och lov slipper vi tal om tonårsvigslar och märkliga graviditeter som drar ner den serien rätt rejält. Frost är otroligt fin – luftig och öppen för egna intryck och tolkningar. Jag är helt enkelt väldigt förtjust.
Först när jag började läsa boken tyckte jag att jag inte förälskade mig lika djupt i den som i Ondvinter. Den grep mig inte på samma sätt och vi klickade inte riktigt. 
I efterhand är jag osäker på om det berodde på mig eller boken. Kanske var det jag som förväntade mig för mycket eller inte riktigt gav den den uppmärksamhet och tid som den förtjänade. För till slut släppte texten in mig och jag blev lika vilt förälskad som förra gången.
Wulf och Sunia har befunnit sig i domarcirkeln med grimen, där vi lämnade dem senast, i ett år. De har sett det förflutna och lärt sig mer om blodet, rytmen och traditionen. Ändå är de oförberedda på verkligheten när de tvingas ut i den. Ondvintern är över men problemen är långt ifrån slut. Syskonen får en uppgift som visar sig hart när omöjlig att uppfylla.
Eldbärare är, efter mina inledande problem, en slukarbok. Jag går in i den här världen och kan inte komma ut förrän när den sista sidan tvingar ut mig. Och då är jag ganska trött. Det är helt ok att det dröjer ett tag innan den tredje delen om Sunia och Wulf kommer – jag behöver vila mig lite från alla galgmän, bitvargar och issmittade hjärtan innan jag orkar ge mig på det igen.
Bjørn Sortland har skrivit en bok som går snabbt att läsa men som är svår att glömma. 120 sidor av korta prosastycken berättar historien om Markus som träffar Ingrid och faller handlöst som man gärna gör i nittonårsåldern. Hon är lite äldre, lite mer eftertänksam men blir, motvilligt, kär i honom också. Deras trevande kärlekshistoria överskuggas dock av det påtagliga hotet bestående av Ingrids sjukdom. Hon har cancer. Hon ska dö…
Det här är en väldigt fin skildring av en ungdomskärlek som borde få vara oskyldigare och mer fri. Man ska inte behöva konfrontera de stora frågorna och livets mörker när man är så ung! I verkligheten alltså – i bokform är det oundvikligt, det är där man ska möta och söka svaret på de riktigt svåra frågorna och som en sådan bok är Vad är så skört… ovärderlig.
Jag tycker mycket om Ingrids slutgiltiga slutsats om livet – att det är kärleken som spelar roll och den enda möjliga synden är att stänga dörren när den knackar på. Det är en av de viktigaste slutsatser en ungdomsbok kan komma till i min värld. En gång i tiden fick jag den tanken av Jonas Gardell (som jag läsmissbrukade i tonåren) och jag tror att många kan adoptera den från Sortland.
Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? är utgiven av Pocketförlaget. Utgivningsår: 2010 Originaltitel: Kva tåler så lite at det knuser om du seier namnet på det? Översättare: Gunnar Ardelius.
Bibliotekarier är lite av en bristvara i böcker, filmer och tv-serier. Visst huvudpersonen i Tidsresenärens hustru är bibliotekarie men hur cool är han egentligen? Giles i Buffy the Vampire Slayer bär naturligtvis bibliotekariefanan högt men han är väldigt ensam – och en smula stereotyp 
Men nu – äntligen – drabbas världen tydligen av en ond bibliotekarie. Det är väl egentligen inte min genre men det är nästan så jag måste läsa Alcatraz versus the Evil Librarian – undrar om jag kan få inköpsansvariga på biblioteket att intressera sig?
Den här veckan vill Lyran att vi i tematrion berättar om tre böcker med övernaturliga inslag och det borde jag ju sannerligen vara lämpad att göra med tanke på min läsrepertoar…
En av mina absoluta favoritförfattare är John Ajvide Lindkvist och den av hans böcker som jag tycker mest om är Människohamn. Berättelsen börjar jordnära och påtagligt med att en liten flicka försvinner bort från sina föräldrar en solig vinterdag. Efter ett tag står det dock klart att det som hänt inte bara är grymt och outsägligt sorgligt utan också har med övernaturliga krafter att göra. Flickan är inte helt försvunnen men ändå borta. Pappans kamp för att nå fram till det som är verkligt bortom allt det magiska är hjärtskärande och otroligt starkt skildrad.
En annan favorit är Flickan med glasfötter av Ali Shaw. Den utspelar sig i en till synes vanlig verklighet där dock ovanligheter inträffar utan att någon egentligen noterar dem. Djur förstenas och förlorar alla färger utom det vita, människor förvandlas till glas… Det är en oerhört fin berättelse om det magiska i vardagen och vardagen i det magiska.
En av alla de vampyrböcker som jag läst de senaste åren är Den fjortonde bruden av Meredith Ann Pierce. Den utspelar sig i en annan tid och en annan värld som hela tiden förblir ganska diffus. De övernaturliga inslagen och den okända världens egenheter presenteras så varsamt att de blir naturliga. För att vara en ungdomsbok är den väldigt mörk och modig i sin vilja att visa fram komplexa sidor av personer och skeenden. Långt bättre än exempelvis Twilight-serien.
Det gäller att passa på när man får chansen – den här boken snabbläste jag under mitt lånediskpass häromkvällen (ja, det var en lugn kväll…).
Jag tycker att det är lite skämmigt att lägga beslag på de här böckerna när ungdomarna (dvs målgruppen) så uppenbarligen vill läsa och köar som tokar. Så jag snabbläste och upptäckte att det funkade förträffligt.
Liksom den första delen av Vampire Diaries-serien är det här en lättsmält och lättläst bagatell. Det är understundom lite barnsligt och lite väl mycket high school spirit men i den här boken tycker jag ändå att det hettar till lite mer än i The Awakening. Elena får bli mer flerdimensionell och dras mot det mörkare framförallt i och med att hennes relation till Damon tillåts att ta plats. Ett stort plus också för den förtätade stämning som författaren faktiskt bygger upp i mötena mellan Elena och Damon – det är mycket, faktiskt till och med på gränsen till utlevd, erotik där…
Jag tror faktiskt på fortsättningen av den här serien – det är inget stort romanbygge men väl helt ok ungdomsböcker som jag skulle ha älskat som tonåring och som jag nog älskar en smula nu också…
