I Döda flickors dans är Claire och hennes vänner från Glashuset tillbaka. De är insyltade i intriger bland såväl människor som vampyrer och livet hänger minst sagt på en tunn tråd. DFD bjuder på lika delar action och bultande tonårshjärtan. Jag gillar naturligtvis tanken att lyfta idén om att ont och gott aldrig är okomplicerat och att dessa båda ytterligheter ytterst sällan visar sig i sin rena form. Stör mig gör jag dock på att Claire är så naiv, visst hon är 16 år men ändå… Var man sådär aningslös som 16-åring? Å andra sidan är kanske boken skriven för dem som är snäppet yngre och då kan det kanske vara bra/funka att vara lite pedagogisk och tillrättalagd (men är det tillrådligt att förespegla att unga killar är riktigt så chevalereska?).

Döda flickors dans är precis som sin föregångare helt ok underhållning för stunden. Jag saknar lite jäklar anamma i Claire (men det är förstås orättvist att jämföra henne med Katniss), lite mer djup och smärtsammare svärta. Jag skulle vilja känna mer med karaktärerna helt enkelt. Kanske hade jag gjort det om jag var 16 (eller 14) år gammal? Det är mycket möjligt att det är mig det är fel på i det här fallet och för målgruppen kan det här säkert vara alldeles, alldeles underbart läsvärt och bra (jag är till och med rätt säker på att det faktiskt är så, jag hade slukat det här med hull och hår som en lite yngre upplaga av mig själv). Själv sätter jag nog ändå punkt vid den här boken och låter tonåringarna ha Vampyrerna i Morganville för sig själva. Nästa bok kommer på svenska i höst, för er som inte är lika gamla och buttra som jag förstås

~Styxx fantasy 2012 / Recensionsexemplar~

Andra om Döda flickors dans: Swedish Zombie, Bokälskarinnan

The Hunger Games: Vad säger man? När man blivit överbevisad och slutligen läst en bok som är så sjukt läshungersframkallande att man både önskar att man läst den för länge sen och skulle ge rätt så mycket för att ha den oläst? Jag blir helt enkelt helt knockad av den här boken.

Cathing Fire: Här blir jag riktigt förvånad, jag trodde verkligen inte att uppföljaren skulle vara så bra. Lika bra… Jag tänker inte avslöja ett endaste dugg om handlingen men en bit in blev jag verkligen förvånad av vändningen och det hade jag inte heller förväntat mig. Samma lässug som ettan förde med sig lyckades tvåan hålla kvar.

Mockingjay: Bra men på ett nytt sätt, på ett paradoxalt sätt mindre action (eller i alla fall en annan typ av action) men med betydligt mycket mer instängd ångest, lite långsammare och mer depressivt men ändå oerhört tätt och alltid intressant.

Det finns många orsaker att älska de här böckerna, och kanske framförallt orsaker att fortsätta tipsa alla jag möter om att läsa dem. Där finns en klassaspekt som känns intressant, där finns arenan och spelet och bladvändarspänningen, där finns den komplicerade kärleken (Kattniss och hennes killar) och den okomplicerade (Katniss och Prim). Där finns en stark hjältinna som tar plats och är envis smart och korttänkt på ett sätt ungdomsbokstjejer inte alltid är. Som jag ser det nu finns det nog faktiskt inte någon anledning att inte älska de här böckerna… Och till våren kommer filmen, gissa om jag ska se den…

~Scolastic Children´s Books, 2008, 2009, 2010~

Själv hade jag aldrig någon så nära, näst intill sammantvinnad, vän men jag känner igen intensiteten och hur allt var större än störst förstås. Och smärtan och euforin. Fina, fina fantastiskt smärtsamma ungdomstid -  jag vet inte hur jag ska bära mig för att orka mina barn gå igenom den…

Så många har redan skrivit så fina recensioner, läs någon av dem (Bokhora, Glory Box, Shitzo-Cookie, En bok om dagen, Dark Places, Tystnad, Enligt O och Kajsa Ekis Ekman (DN) ) om du vill få en utförligare redogörelse för handling och förträfflighet. Och sen är det bara att läsa boken.

~Rabén & Sjögren, 2011~

Jag älskade Ondvinter, hade lite svårt att ta mig in i Eldbärare (vilket nog var mer mitt fel än bokens) men älskade den också ungefär halvvägs in och ända till det febrigt utlästa slutet. Och nu är det alltså dags för Förbundsbryterskan, dags för tredje delen i Berättelsen om Blodet, dags att se om det verkligen ska hålla och leda fram till den där fina serien som jag hoppas så mycket på.

Förbundsbryterskan tar vid där Eldbärare slutar. Sunia och Wulf söker sig till nolafolket för att bryta förbundet som styrt förhållandet till de underjordiska sedan urminnes tider. Att berätta något om handlingen är egentligen omöjligt, det är svårt att inte trassla in sig i trådarna och lika svårt att redogöra för vad som verkligen händer. Och dessutom skulle man kunna argumentera för att det faktiskt inte händer någonting, egentligen… Den enkla sättet att förklara det på är att Wulf och Sunia går under jorden och möter sina och andras minnen, de möter vittra och repfolk och tid förflyter. Men hur den förflyter och vad som egentligen är dröm, verklighet eller förebud känns mindre viktigt, och det måste man nog läsa själv för att ens börja förstå.

Kan det då vara en bra bok om ”ingenting” verkligt händer? Ja, hur bra som helst faktiskt. Jag skulle säga att det är den bästa i serien hittills och även om inte allt händer på riktigt så händer det verkligen. Så att säga. Jag får några svar, fler frågor men framförallt så lär jag känna Sunia bättre. För det här är en bok om Sunia och hennes inre demoner, om hennes saknad, skam och styrka.

Berättelsen om Blodet är en serie inom fantasygenren, med tydliga och många inslag av saga. Själv har jag läst så lite fantasy att jag inte tycker mig kunna göra några jämförelser eller dra några paralleller men det jag kan säga är att allt det övernaturliga, allt det underjordiska och alla förfärliga och fantastiska varelser känns helt naturliga i Björkelids tappning. Jag tror på Sunias och Wulfs värld rakt igenom. När jag i framtiden ska uppmuntra mina barn att läsa för att resa mellan världarna i sitt eget huvud tänker jag placera Berättelsen om Blodet i deras händer och lämna dem med all den lästid de behöver.

Och själv kan jag naturligtvis knappt bärga mig innan jag får läsa upplösningen. Ett år är som sagt en lång, lång tid ibland men jag hoppas att jag inte behöver vänta så väldigt mycket längre än så. Å andra sidan är jag mer mån om att få en fin avslutning än vad jag är om snabb läsning och den som väntar på något gott och så vidare… Vi kan väl nöja oss med att jag längtar helt enkelt. Mycket.

~Natur & Kultur, 2011 / Recensionsexemplar~

Andra om som skrivit om Förbundsbryterskan: Bokstävlarna, Eli läser och skriver (och vi är alla rörande överens om att Förbundsbryterskan är bäst i serien, hittills)

David Levithans skildring av tre ungdomar och hur de påverkas av att befinna sig i New York den där dagen blir till en fin skildring av diffus men påtaglig sorg. Om kärlek, vänskap och hem. Om tid. Jag tänker flera gånger på Jonathan Safran Foers magiska bok Extremely Loud and Incredibly Close som ju egentligen inte handlar om den elfte september men som ändå säger mycket om vad som ledde fram dit och vilka konsekvenserna blev på en mycket jordnära nivå. Tillsammans ger sådana historier en naturligtvis sorglig men också lite mer gripbar och begriplig bild av vad som hände och händer. Levithan öppnar i En bit av mig fattas också perspektivet för vad som kunde ha blivit, hur 9/11 kunde ha blivit porten till något bättre. På det sättet skriker den också ut sin relevans genom att addera styrka och hopp till analyserna av vad terrordådet i New York kom att bära med sig. Och gemenskap. Och närhet. Och naturligtvis också allt det hemska, mörka, förtvivlade och genomsvarta. Samtidigt.

För mig lyser inledningskapitlet med Claires oroliga väntan på skolan allra klarast. Hur hon söker sig till sin lillebror och under några timmar tänker de mest fasansfulla tankar om framtiden är det som griper mig starkast. Jag kan verkligen känna hur jag går bredvid henne längs de där gatorna när hon alldeles snart ska se sin mamma komma springande… En bit av mig fattas är också berättelsen om hur händelserna den där dagen splittrar och för samman tre människor – Claire som väntade, Peter som skolkade och Jasper som sov. Alla förs de samman av attacken, alla splittras de inombords och alla förs de samman igen av sin inre förmåga att läka och gå vidare med alla såriga minnen.

Uppdatering: Jag har nu blivit upplyst om att Tithe faktiskt finns utgiven på svenska (se kommentarerna) men det kan väl vara på plats med en nyutgivning och en översättning av resten av serien också…

Jag är Ellen och jag är Astrid. Eller var. Eller kunde ha varit. Och båda drabbar de mig med sin vänskap, rädsla, osäkerhet och sorg. Båda kryper de under skinnet på mig och de får mer än gärna stanna där hur länge som helst för jag vill ogärna förlora dem.

Antiloper är en gastkramande spännande bok, en tårdrypande sorglig bok och en handhållande styrkefylld bok. Jag brukar säga om ungdomsböcker jag verkligen gillar att jag kommer att rekommendera dem till ungdomar på biblioteken där jag jobbar lite från och till. Om Antiloper säger jag att jag kommer rekommendera den till alla, jag kommer köpa den som present till folk i min närhet och jag kommer hålla tummarna för att den nomineras till och får några riktigt fina priser. För det är den värd. Och lite till.

Jag gillar det böljande, det oväntade, det ibland repetitiva, det drömska, det svårbegripliga, vis- och poesikopplingarna och utrymmet som lämnas för varje läsare att skapa sin egen historia. Det är helt fantastiskt att sådana här böcker skrivs och publiceras. Egentligen skulle jag vilja utropa mer sånt! men det är ju förstås en omöjlighet då det riktigt fina med Den unga F är att det är något väldigt, väldigt eget…

~x-publishing 2011 / Recensionsexemplar ~

* Recensioner av andra böcker i serien: Vampire academy,  Frostbite, Shadow Kiss och Löftet (Spirit Bound har jag inte kommit mig för att skriva om men den är också seeeg ganska länge för att sedan ta fart mot slutet)

I Affektion är det Kate och Ali. Bästa vänner. De börjar dricka i femman och hånglar i sexan, de ligger med killar i sjuan och har tappat kontrollen över sina liv redan innan de fyllt tolv. Världen förfaller runt dem och människor dör. Inga vuxna bryr sig och det finns inget att förvåna sig över när de fortsätter sitt självskadebeteende och sitt självförakt i sextonårsåldern.

Jag vet ärligt talat inte om det här kommer bli en bok jag rekommenderar till random tonåringar på biblioteket. Men jag ska verkligen försöka krossa det där ”men bör man ändå inte skydda dem från den mörka sidan av livet”-tänket och rekommendera hej vilt (till dem från 15 och uppåt i alla fall). För det är ju inte skydda man ska göra. Vare sig ”dem” eller sig själv. Därför bör alla vuxna som har någonting med barn och ungdomar att göra läsa den här boken, liksom alla de som vill se en ful och osminkad bild av hur det kan se ut.

Och samma kväll som jag läste den här boken avled ännu en jämnårig skolbekant på den lilla orten, på grund av att han fastnade där och i spriten. Jag tackar den där lyckliga stjärnan eller vad det nu är för att jag kommit bort därifrån men frågar mig samtidigt om man någonsin gör det. Eller om det förflutna lever kvar i en som minnena i Kate…

~Rabén & Sjögren 2011 / Recensionsexemplar~