En liten plats av Jamaica Kincaid

Hur det kom sig att jag läste Jamaica Kincaid? Det var en kombo av boksmälla efter bokmässan och pirr inför nobelpristillkännagivande faktiskt. Ibland när jag är riktigt trött, som jag råkade vara dagarna efter bokmässehemkomsten, går jag runt i biblioteket och letar efter en tunn bok, något jag kan läsa som en sorts försäkran om att tröttheten kommer vika och större läsprojekt kommer genomföras, och nej då jag kommer inte glömma hur man andas och falla död ner… När jag denna dag, dagen efter beskedet om stundande tillkännagivande från Akademien hittade en tunn bok av självaste, ständigt nobeltippade, Jamaica Kincaid var saken klar.

En liten plats är ursinnig, ingen bok att vila i alls. Den är sylvass. Väldigt rolig och oerhört sorglig. Texten som nog ska kallas essä är Jamaica Kincaids uppgörelse med sin upplevelse av att ha besökt barndomsplatsen, Antigua, efter flera års bortavaro. Det är en rant om såren som lämnats efter slaveriet, ilskan över den korrupta politiska ledningen och framförallt en uppgörelse med det engelska koloniala styret och den postkoloniala turistkulturen. Hon skriver stenhårt,bland annat att “en turist är en motbjudande person” ( vilket inte betyder att det motbjudande ligger hos personen utan i den persona den tar sig som turist) och det går rakt in i hjärtat, med du-tilltal och allt. Det går inte att låta bli att ta till sig och rannsaka sin egen inställning till platser man inte vet så mycket om, men förutsätter sig ha tolkningsföreträde om.

Jag väcks av ilskan, den är som nålar under huden och tvingar mig att reflektera. Jag tycker också om resonemanget om att bo på en liten plats, att det däri finns fler gemensamma upplevelser oavsett var den lilla platsen är belägen. Och så fascineras jag av talet om biblioteket, det som i Antiguas huvudstad inte renoverats sen jordbävningen 1974, biblioteket där Jamaica Kincaid själv snodde böcker hej vilt under uppväxten och där hon upplever att kolonialmakten förvanskat och förminskat Antiguas historia och förhärligat den egna. Det är viktiga saker alltihop, att inse vilken makt som ligger i att vakta historien och ordet. Den som skriver kan göra vad som helst.

EN LITEN PLATS
Författare: Jamaica Kincaid
Förlag: Tranan (2016)
Översättare: Madeleine Reinholdsson, originaltitel: A small place
Köp den t.ex. här eller här.

The Power av Naomi Alderman

Naomi Alderman har skrivit en roman som vänder på allt. Här ges flickor och kvinnor förmågan att styra elektrisk strömstyrka från sina kroppar. Snabbt förändras samhället. Och där i början, när flickor slår tillbaka mot sina plågoandar, när kvinnor kan skrämma männen bara genom att låta det bli känt vad de kan göra, då måste jag motvilligt erkänna att det känns bra. Jag njuter av att läsa om hur kvinnorna reser sig upp och slår tillbaka, eller förblir sittande men låter männen veta vad de skulle kunna om de ville. Det är lågt, men det är känslor djupt inom mig som triggas. Och det är meningen. Min reaktion är nödvändig för att jag ska begripa och reagera på det som kommer sen.

För nu när boken är utläst sitter jag här med en helt annan, nästan lite ny känsla. Allt är så sorgligt och fint komplicerat i världen, såväl den riktiga som den påhittade. Det finns massor av män som inte missbrukar sin makt och det finns massor av kvinnor som lever sina fulla liv. Och i en värld där kvinnor styr skulle det också finnas kvinnor som använde sin makt till det goda, och många som missbrukade sin. I dagar som dessa är det en lite svår vetskap att hantera, att det inte skulle bli bättre om vi bara vände på allt. Det skulle det inte. Ingen enkel lösning.

Det här känns som en bok sprungen ur den feministiskta vrede som väcktes i mig när jag läste Tjänarinnans berättelse. The power prövar tankarna ur den vreden och visar med all önskvärd tydlighet att de inte kan leda någonstans bra. Vreden måste få ta sig andra uttryck, vi kan inte leva med den.

Naomi Alderman skriver fantastiskt levande och bra, och smart. Oj oj vad smart det är att använda min egen vrede mot mig sådär. Dessutom är det fruktansvärt obehagligt i vissa stycken, de där scenerna i norr påminner till exempel på ett fruktansvärt sätt om Cormac McCarthys Vägen när den är som allra, allra värst. 

Men det allra viktigaste är kanske ändå hur det där omkullkastandet och rollombytet gör vardagsrädslan tydlig. Det där som många av oss kvinnor lärt oss om att inte röra oss på vissa platser, att inom sig veta att människor man möter kan vilja en illa. När det sipprar in i männens liv känns The Power som ett viktigt försök att öppna nya dörrar, att ge chansen till förståelse av något så abstrakt som strukturer och vad vi har kommit att acceptera. The Power säger mer om här och nu än vad man först kan tro, och den gör det väldigt klokt.

THE POWER
Författare: Naomi Alderman
Förlag: Penguin (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

Den femte sanningen/The golden notebook av Doris Lessing

all mental sundhet kommer an på detta: att det bör vara en glädje i att känna en mattas grova struktur under släta fotsulor, en glädje i att känna värme träffa huden, en glädje att stå upprätt och veta att kroppens leder fungerar obehindrat under kött och hud. Om detta försvinner då försvinner också livstron. (s. 495)

Sommarens stora läsprojekt var utan tvekan Doris Lessings klassiska mastodontverk Den femte sanningen (som jag läst på engelska i e-boksform och i svensk pappersbok parallellt). Det var en massiv bit litteratur som verkligen bjöd på motstånd, särskilt i början, men sen också gav rätt riklig belöning. Jag ska inte säga att det på något sätt är min nya favoritbok, men jag är glad att jag läst den. Inte minst med tanke på hur min läsförmåga såg ut för några månader sen.

Den största uppenbarelsen under läsningen var hur mycket jag tycker om att ta mig tid med långsamhet. Och hur mycket jag saknat det. Jag vet inte när jag lät en bok ta sin egen tid på det här sättet senast. Jag hoppas på att hitta nya böcker som förtjänar och kräver det.

Jag är förtjust i metanivåerna här, hur jag fortfarande är osäker på vad den egentligen handlar om. Doris Lessing skriver i ett efterord att hon ville skildra tidsandan (sent 1950-tal) och att hennes fokuspunkt var sönderfall (i samhället, relationer osv) och att historien berättas som den berättas på grund av det. Jag kan absolut se det, men för mig blir nog kontentan den som återfinns i citatet ovan. Ingen av Lessings karaktärer ägnar sig egentligen åt att njuta livet. De misshandlar sig själva, gör allt svårare än det är och slänger sig in i relationer som är uppenbart skadliga för dem. Det är väldigt sorgligt alltihop. Och förstås lätt att känna igen. Vill man läsa mer om såna människor kan man för övrigt med fördel ge Gun-Britt Sundströms Maken några timmar. Jag känner detsamma inför Den femte sanningens människor som Makens, en djup irritation blandad med ömhet. Och en förhoppning om att de liksom jag ska bli lite bättre på att känna värmen träffa huden.

DEN FEMTE SANNINGEN/THE GOLDEN NOTEBOOK
Författare: Doris Lessing
Förlag: Forum (1982)
Översättare: Mårten Edlund, originaltitel: The golden notebook
Läs mina rapporter från läsningens gång här och här och här

Memorys bok av Petina Gappah

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Memorys bok känns inte som en bok jag ska orda så mycket om, det känns som en bok vi alla ska läsa och uppleva och göra till vår alldeles egen. Men jag gör väl något sorts försök.

Petina Gappah är en av de författare jag tycker allra mest om. För berättelsernas skull förstås, men mest av allt ändå för rösten, tonen tror jag. Jag tyckte väldigt mycket om novellsamlingen Sorgesång för Easterly när jag läste den härom året. Romanen Memorys bok är egentligen outhärdligt tung – riktigt, riktigt mordiskt förfärlig. På alla plan. Utom i tonen. Den är så lätt och full av humor att jag orkar bära den. Och ändå skojar den aldrig någonsin bort allvaret. Jag vet inte hur hon gör det, men jag är väldigt tacksam att hon lyckas.

Memorys bok får mig ofta att tänka på en annan av mina allra bästa böcker, Alias Grace av Margaret Atwood. Jag vill minnas att det finns vresig humor också där, och en ung kvinna i centrum för händelser oerhört mycket större än hon själv. Atwood skriver historia och klass (och kvinnors villkor), Gappah skriver nutid och klass, och ras, och kvinnors villkor. Jag blir väldigt sugen på att läsa om historien om Grace när jag läser om Memory, för att kunna lägga berättelserna bredvid varandra på riktigt. Jag tror att det finns en del att hitta där.

Jag saknar Memory nu när hennes bok är avslutad. Jag vill umgås mer med henne, veta hur det går. Samtidigt känns det tryggt att ha stängt dörren, här i mitt trygga rum kan jag inbilla mig att allt går bra. Att frihet och liv omger henne och att ingenting ont längre existerar.

TITEL
Författare: Petina Gappah
Förlag: Albert Bonniers förlag (2017)
Översättare: Helena Hansson, originaltitel: The Book of Memory
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Lyrans noblesser, Och dagarna går…

Vitsvit

Repetetiv, vass, sorglig, kärleksfull, bitter – allt på en och samma gång. Vitsvit är ett poetiskt vittnesmål om att lämna, höra till och förändras (och inte). Och om språket, väldigt mycket om språket. Hur det blir ens eget, hur det kan användas emot en, vilket språk som ska väljas…

Inläsningen är som sviten, repetitiv och vass. 31 minuters meditation som räcker så mycket längre. Mer har jag inte att säga om Vitsvit, annat än att jag starkt rekommenderar att låta Athena Farrokhzad berätta den för dig.

VITSVIT
Författare och inläsare: Athena Farrokhzad
Förlag: Bonnier Audio (2017)

Lucky boy

“If this is a story, it’s one with no right ending” där någonstans slutar Lucky boy. Romanen om pojken och hans mödrar, om människors lika värde och livets ohjälpliga hjärtekrossande komplexitet.

Lucky boy är en berättelse om kvinnor och om olika förutsättningar och vad de (förutsättningarna) kan göra med våra liv. Solimar följer sin dröm och lämnar (under svåra umbäranden) Mexico för USA och Berkley. Hon söker frihet och en möjlighet att göra något av sitt liv. Kavya bor i Berkley med fin man i fint hus, hon drömmer bara om ett barn. Bara… Solimar blir gravid under resan till Berkley från hemmet i Mexico. Kavya blir fostermor till ett barn vars mor hamnat i svårigheter. Det är samma barn och att berättelsen är välskriven bevisas av att det är omöjligt att inte känna båda kvinnornas sorg, kärlek och utsatthet. Det finns inga vinnare här, och inga enkelt utropade förlorare.  Omvärlden gör allt för att de som inte fötts i rikedom inte ska få tillgång till den, men motsatsparet vinnare/förlorare känns inte meningsfulla. Det är så mycket mer komplicerat än så.

Det här är en bok om att alla har sin egen kamp att utkämpa, alla har sina sorger och glädjeämnen och ingen kan veta vilka de är genom att bara betrakta ytan. Och så är det en bok om att vi bör bygga broar istället för murar, vilket är ett sorgligt aktuellt budskap idag.

Låt er inte luras av att det här är en sån där “viktig” bok, tro mig när jag säger att den är bra istället. Engagerande och omvälvande och på samma gång lugnt och bedrägligt vardaglig.

LUCKY BOY
Författare: Shanthi Sekaran
Förlag: Putnam / Penguin Random house (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Ett transfeministiskt manifest

ett-transfeministiskt-manifest

När Maria Ramnehill kommer till den plats i texten där hon konstaterar att kvinna inte är något en föds till utan något en blir läst som så har hon redan väckt så många känslor hos mig att jag nästan inte vet var jag ska göra av dem. För vad är en kvinna egentligen?

Maria Ramnehill tar oss med på en resa genom populärkultur (där transkvinnor och transmän mest bara skildras utifrån cis-personers intresse för själva transitionen och där transkvinnor spelas av män för att filmerna vägrar förstå att de faktiskt inte är män (och transmän skildras näst intill aldrig över huvud taget)), genom vården, genom feminismen. Och det som slår mig är framförallt två saker. Den första är att jag haft sån tur som lever ett priviligierat cis-liv, det andra är att jag inte haft en sån tur som så ofta inte passar in i den där kvinnorollen som också transkvinnor måste hitta sin plats i. Det där när det ska bestämmas hur en ska vara – sminkad eller inte, klackskodd eller inte… Det är inte så tursamt för någon av oss att vi hänger upp våra liv på de där normerna i så väldigt hög utsträckning.

Ett transfeministiskt manifest är en bok för alla oss som vill förstå och som kanske är lite rädda för vår okunnighet, att det ska bli fel och att vi ska använda fel ord i samtalet, den öppnar på många sätt en ny värld med nya möjligheter, också för feminismen som i sina sämsta stunder är sorgligt exkluderande, här visas på vikten av att öppna upp och att göra det tillsammans. 

ETT TRANSFEMINISTISKT MANIFEST
Författare: Maria Ramnehill
Förlag: Bokförlaget Atlas (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

Och det här var då alltså en opublicerad recension av en bok jag läste i sommar… Jag hittade den precis och undrar nu lite vad för annat smått och gott som gömmer sig i glömskan…

Torskarnas pride-parad

torskarnas-pride-paradJag gillar Sara Hansson. Hennes Torskarnas pride-parad är ett träffsäkert och roligt (och naturligtvis väldigt allvarligt) resonemang kring surrogatmödraskap, prostitution och marknadsekonomi. Jag håller inte med om allt, tack och lov. Det vore ju extremt tråkigt att inte få bråka lite med sig själv. Men i många frågor har vi väldigt lika syn på människovärde och politik jag och Sara Hansson. Torskarnas pride-parad är inte riktigt lika bra som hennes fantastiska uppväxtskildring Vi håller på med en viktig grej, men det här är en helt annan sorts bok. Bra är det hur som helst och jag hoppas få läsa mycket mer av Sara Hansson framöver, i alla sorters seriegenrer.

TORSKARNAS PRIDE-PARAD
Författare: Sara Hansson
Förlag: Galago (2014)
Köp den t.ex. här eller här.

Bad feminist

Ibland känner jag mig otillräcklig (och så vet jag samtidigt att det är fel vilket får mig att känna mig än mer otillräcklig). Det känns stundtals som att när jag säger att jag är feminist så lovar jag saker jag inte kan hålla, för att jag inte är perfekt. Jag läser och ser ibland saker som är tveksamma ur feministisk synvinkel och tycker om dem ändå. Jag är exempelvis beroende av ett matlagningsprogram där tre män bedömer och styr och där huvuddelen av gästkockarna är män, där de kvinnliga deltagarna ofta kämpar med sin självkänsla på ett helt annat sätt än männen gör, utan att någon koppling eller analys av detta görs. bad-feministDet är inte bra. Och ändå älskar jag det. Och det får jag. Vi måste inte vara perfekta och renläriga för att få kalla oss feminister. Vi kan vara dåliga feminister (även om jag nog hellre skulle kalla oss avslappnade, såna som gör så gott vi kan och lär oss något av våra egna anomalier). Som Roxane Gay är och gör. Jag vet ju det egentligen men det kan vara väldigt svårt att omsätta det i praktiken och att få in det i hjärnan på riktigt.

Bad feminist är en bra bok för att den är så orädd. Den babblar på utan att försöka hitta de rätta orden och just därför gör den det. Den rör sig mellan frågor om kön, ras och sexualitet på ett sätt som synliggör hur begreppen och problemen hänger samman. Den analyserar populärkultur, tv-serier, böcker och twitter på ett sätt jag älskar och på ett sätt som öppnar mina ögon och lär mig massor, framförallt om representativitet, rätten att få känna igen sig. 

Jag älskar texterna om Fifty shades of grey (hon är så himla rolig och drastisk Gay!), Niceville och hip hop-texter. Jag älskar när hon analyserar filmer och politik (tillsammans!). Men allra mest älskar jag försvaret av den pluralistiska feminismen. Att vi alla är feminister för att vi vill och gör så gott vi kan. Vi måste inte tycka eller göra lika i allt hela tiden, det är inte riktigt så människor fungerar. Och vi måste inte ha X antal poäng i feministisk teori för att våga uttala oss. Om något. Så det så. Inga nyheter kanske, men det tål att upprepas och Roxane Gay gör det väldigt bra.

BAD FEMINIST
Författare: Roxane Gay
Förlag: Albert Bonnier förlag (2015)
Översättare: Helena Hansson
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, Dagens bok 

Medmänsklighet och mänsklighet

Jag har tänkt väldigt mycket inför det här inlägget. Hur ska jag kunna rymma så mycket ljus i en enda text att det tar ut allt det här mörkret? Sen insåg jag förstås att jag tänker fel. Ett ljus i mörkret är inte allt ljus i mörkret, det är ett ljus som tillsammans med andra gör det hela lite mer uthärdligt. Min inläggsserie 30 bra saker vill gärna vara ett litet, eller kanske 30 pyttesmå, ljus i det där mörkret som ibland känns svårt att fördriva. Där skriver jag om små och stora saker som betytt mycket för mig under året. Det är också en insats, om än i det lilla. Och just det lilla och vardagliga tänker jag är viktigt.

Det här är en bokblogg varför jag sällan skriver om verkliga människor, annat än författare och då bara sekundärt. Men i verkligheten är det allra viktigaste den där blicken av samförstånd, de där människorna en kan ösa ur sig all sin desperation inför när en inte kan förstå vad som egentligen händer med världen. Det är den lilla handen som håller min och kräver förklaringar och solidaritet (mina barn gör det, jag hoppas på att det är en universell barngrej för då finns det hopp). Det är viktigast.

Men jag kan inte låta bli att tycka att förebilder i fiktiv form också är viktigt. Som Jonathan Lejonhjärta som offrar allt för att vi människor måste det om vi inte bara vill reduceras till små lortar. Som Gwen Cooper som kämpar för att behålla sin mänsklighet i Torchwood: Children of earth, när utomjordingarna kommer och skapar vi mot dem. Som Bamse och alla de där andra som faktiskt finns att hitta om en letar.

Jag tjatar ofta om Janne Tellers Om det var krig i Norden, och jag fortsätter. Jag vägrar att tro att någon som läser den kan förbli oberörd, kan inte vilja hjälpa, kan fortsätta skilja vi från dom. Den annonseras som ungdomsbok och den läses i skoluppsättning, men jag tror ju som sagt att barn och unga har det där djupare rotat i sig än vad vuxna har. Det är vi vuxna som borde läsa (också), i arbetsplatsuppsättningar.

På slutet har jag också tänkt mycket på två personer, inte människor, som menar att mänskligheten är och har något speciellt, något värt att försvara. Den ena är ängeln Castiel i Supernatural som ger upp ganska mycket (dagens underdrift, han ger upp allt) för människorna (eller en specifik människa egentligen, men det är det där mänskliga bandet, vänskapen, kärleken som han och Dean delar som får honom att inse vad han måste göra) och den fria viljan, och tycker att det är värt det. Den andra och främste förkämpen för mänskligheten är naturligtvis Doktorn i Doctor Who. Han som uttryckligen säger, ofta, att vi är värda att försvara. Han som skulle gå i döden för att inte bara försvara oss som individer utan också det där som gör oss mänskliga. Jag kan inte låta bli att tänka att han skulle förtvivla nu, när så mycket av det där mänskliga, det medmänskliga, skalats bort. Men kanske skulle han tycka att det var utanverk, kanske skulle han se in i våra djup och upptäcka glöden där. Kampviljan och solidariteten och viljan att hjälpa. Kanske skulle han kunna skymta den. Kanske är det det vi också måste försöka se hos varandra.

Jag måste bli bättre på att se alla goda exempel, alla de där blickarna i samförstånd, leendena, händerna som håller andra händer. Jag tror att jag ska börja skriva en lista över såna saker, varje kväll innan jag ska sova. Det kan vara enda vägen ur den politiska depressionens och omedmänsklighetens mörker. Att tända ljusen för att få syn på alla andra ljus. Jag vill tro att det finns många där ute. Oändligt många.

Detta är ett inlägg i Kulturkollos bloggstafett för värme, trygghet och medmänsklighet. Alla deltagare hittar du här.

30 bra saker: Feminism!

Om mitt feministiska år har varit bra? Bra är väl kanske att ta i (med tanke på all skit folk hävt ur sig på sociala medier och exempelvis Kringlan-gate från i november), men ok ändå tycker jag, på ett rent privat plan i alla fall. Jag kommer ur 2015 än mer övertygad om att feminism är livsviktig än när jag startade året.

Framförallt har jag läst mycket bra från den där listan jag skrev ihop i början av året, och så blev det lite utöver det också… Allt jag läste och skrev och kategoriserade som feminism hittar du här. Allra gladast är jag över att ha läst Det andra könet (lite seg men bitvis glimrande klassiker), Under det rosa täcket (galet ilskeframkallande modern klassiker) och Män förklarar saker för mig (ögonöppnande och ilskeframkallande igen). Sen är jag svag för E. Lockharts feministiska ungdomsromaner.

Just nu jobbar jag på en uppdaterad version av den feministiska läslistan inför det nya året, det finns så mycket kvar att upptäcka!

30 bra saker: Några veckor i höstas

Som jag har gråtit den här hösten, och i somras och våras. Det är väl inte så jag borde inleda ett inlägg när det ska handla om en av 30 bra saker med 2015. Men jag kan inte se förbi världsläget och tillståndet i nationen. Och så fanns där några veckor när jag faktiskt grät glada tårar, lättade. När det vände. En liten stund.

Jag har gråtit över döda barn i Medelhavet. Jag har gråtit över folk som inte tycker att vi ska hjälpa människor som äger mobiltelefon när det inte är fattigdom utan krig och död de flyr. Jag har gråtit över politiker och debattörer. Jag har gråtit i frustration över att inte ha mer att erbjuda människor jag möter i mitt jobb. Jag gråter rätt ofta när jag tänker på att det finns de, ganska många som inte ser att det är just människor som flyr hit.

Sommaren och början på hösten var på gränsen till outhärdlig, minns ni det? Det blev bara värre och värre och mer fördömande och småsint där ute, tills Alan. Men när han blev en symbol för alla dem som dött före honom, som fortfarande dör, hände någonting. En dag i september när jag trots allt tittade in på twitter igen hade något hänt. Helt plötsligt fanns där andra röster, starka röster. Medmänsklighet. Det var som att det äntligen gick att andas igen.

Sen kom oktober. Sen kom mord på en skola, brända flyktingboenden och terroristdåd. Och så tyckte fler att vi borde stänga gränserna och så tyckte politikerna det och så tyckte debattörerna det. Höstmörker. Men ändå inte längre lika ensamt, det finns så många som vill något annat, något mänskligt.

Jag har brottats en del med det småttiga i att skriva om böcker och fiktion och inte alls skriva om världsläget särskilt ofta. Det känns ibland som att jag smiter undan ett ansvar när jag inte reagerar på min egen plattform. Men litegrann har jag kommit till ro med att jag skriver en långsammare reaktion. Allt jag väljer att läsa baseras på vem jag är och hur jag mår i världen. Det jag skriver bottnar i min världssyn och mer orkar jag inte kräva av mig själv just nu. Sen är det ett faktum som jag insåg den där förfärliga veckan när ett blivande flyktingboende i min kommun brann samtidigt som Paris, att anledningen till att jag verkligen grävt ner mig i fiktion i år är att jag inte klarar av verkligheten. Jag förstår inte det som händer, jag förstår inte hur jag ska hantera det utan att gå sönder. Så jag flyr. Det är kanske inte bra, definitivt inte konstruktivt, men jag tänker att jag kommer ut när hjärnan processat allt. Då kanske jag orkar med verkligheten igen. Fiktionen är mitt redskap för överlevnad just nu, det skriver jag om här, kanske skriver jag mig ur min samhälleliga depression så småningom…

Nej, det blev inte alls någon glad text det här, hur skulle det kunna bli det… Men det fina i det hemska är att de där veckorna kom och att det trots allt inte känns riktigt lika hopplöst längre.

I verkligheten

Det är så förtvivlat mörkt just nu. I Paris, på alla platser människor flyr från, här där ett blivande boende för ensamkommande barn brann i veckan. Jag känner mig som så många andra helt förlamad och ledsen över det här samhället. Men jag försöker tänka att lindringen och hoppet ligger i det där ”som så många andra”, ingen av oss är ensam i mörkret. Det är svårt att behålla fokus på det positiva, på hjälparna och kämparna, vissa dagar, men jag tror att det är livsviktigt att vi försöker. Vad är vi annars för människor?

Dagens boktips (jo, det är ju en bokblogg det här) är alla dagars boktips, boken alla i hela Sverige borde läsa. Om det var krig i Norden av Janne Teller. Och så gör jag som Lyran och tipsar om lilla fina Mannen som planterade träd, för hoppfullhet och det lillas betydelse i det stora.

Tystnadens triumf

Tystnadens triumf är en obehaglig bok, eller den beskriver i alla fall en väldigt obehaglig verklighet. Första kapitlet är fasansfullt. tystnadens-triumfDär Róbert väcks av brandbomberna som kastas in i hans hem, sliter in sin fyraårige son i famnen och springer mot ytterdörren, mot friska luften, livet. Mot män med kulsprutor. Och allt blir svart. För att de är romer. För att världen är galen.

Tystnadens triumf beskriver ett Ungern där det värsta kanske inte är Jobbik och deras rasistiska agenda. Det kanske är tystnaden, självcencuren och det faktum att regeringspartiet infriat alla Jobbiks valrörelselöften. Och det ser vi också realiserat fullt i dessa dagar av medmänsklighet och dess motsats dragen till sin spets. Ungern har på ett fasansfullt sätt misslyckats med att genomföra en medmänsklig politik. Regeringen har inte ens försökt och Gabriel Byströms bok förklarar varför.

Det som framförallt slår mig när jag läser Tystnadens triumf är att det ändå är mycket bättre här, men det är det inte av sig självt. Det är inte gratis, och det kanske inte är för evigt. Det är viktigt att den tysta majoriteten bryter tystnaden och ryter ifrån. Så som det känns som vi gjort de senaste veckorna. Vi måste fortsätta kämpa med det, annars kan vi också hamna där. I mörkret.

TYSTNADENS TRIUMF. EN BILD AV DET NYA UNGERN
Författare: Gabriel Byström
Förlag: Ordfront (2014)
Köp den t.ex. här eller här.

Jag skriver mer om Ungern, yttrandefriheten och bokmässan på Kulturkollo idag.

Klicka på bilden för att se var Gabriel Byström deltar under bokmässan.

Bokmässan.jpg

På flykt

Carolina har utmanat mig (hon har i sin tur utmanats av Janina Kastevik på bloggen Bläddra! Bläddra! som drog igång det hela) att skriva om bra böcker om flykt och framförallt barn på flykt. Och med tanke på hur det ser ut i världen just nu och hur maktlös jag känner mig så är det självklart att jag vill göra det jag kan – att tipsa om riktigt bra böcker. Jag har  tolkat utmaningen på mitt eget sätt och skriver om böcker för vuxna såväl som för barn. 

Min första är en bok som inte handlar om en flykt utan om vad som händer efter att hemmet lämnats, när gömstället är det enda som står i vägen för döden som väntar där ute. En bok som handlar om normaliteten mitt i allt, som inte slutar lyckligt. Anne Franks dagbok läses för att vi inte får glömma, inte får blunda för kopplingen mellan då och nu.

Boktjuven är en bok om att gömma flyktingar, om att offra sig själv för att det är tvunget. Läses för att det är viktigt att minnas att också människor i vidriga system är medmänniskor som är beredda att offra allt för andra.

En annan bok som egentligen är för hemsk för att en ska orka med att den finns är Ilon Wiklands självbiografiska Den långa, långa resan om ett ensamkommande flyktingbarn. Läses för att den gör så ont.

Avslutningsvis två mer nutida tips, lika relevanta och lika omskakande. Niklas Orrenius Drömmen om Sverige beskrev redan förra året det vi fått upp ögonen för idag, flykten från Syrien och det hjärtskärande förfärliga i hur den ser ut. Och så Janne Tellers  Om det var krig i Norden som beskriver flykten inifrån, med hjälp av ett tänk om-perspektiv. Läses för att vi behöver tänka oss in i hur det är, just för att det är så hjärtskärande svårt.

Jag utmanar alla att skicka vidare och tipsa om fler böcker om människor på flykt, lite särskilt utmanar jag Eli läser och skriver, Feministbiblioteket och Beroende av böcker.

Om världen

Jo, det här är en bokblogg, men livet består (faktiskt) till största delen av annat. Så nu blir det politik.

Jag har berättat om min samhälleliga depression både en och två och fem gånger. Hur trött jag blir och hur tröstlöst allt känns när allt ska marineras i hat och hot och småttighet hela tiden. Den här sommaren har varit vidrig ur det perspektivet, alla hemska åsikter som tryckts fram och ut också bortom sociala medier. Den där känslan av att tappa tron på mänskligheten… Men sen förra veckan hände något. Det var som att den tysta majoriteten fick nog och ruskade liv i sig. Ställde sig upp och sa att det fick vara slut.

Förändringen var så påtaglig. Mina flöden blev på några timmar något annat än delade främlingsfientliga tweets och mer eller mindre dolda hot. De blev medmänsklighet, värme och engagemang. En kan gråta av lättnad för mindre. 

Världen brinner naturligtvis fortfarande och lite har i praktiken förändrats, men nu finns hoppet. Vi kan samla ihop kläder och våra barn kan skänka sin månadspeng, men framförallt kan vi sätta press på våra politiker. För det är de som måste göra, öppna, förändra i det stora. 

Och på tal om politiker, ett litet önskemål  till media – vi har hört vad SD har att säga om krig/flykt/migration/människor nu (och bara för att de enbart har en fråga på dagordningen betyder inte det att ni måste be dem prata om den hela tiden, det är mer av en fix ide’ än en specialkompetens om vi ska vara ärliga). Till nästa debatt kan väl kanske politiker som har viljan och tankar om en väg framåt bjudas in, de kanske till och med kommer någonstans.

Min Kulturkollo-kompis Lotta har precis varit i Budapest, läs hennes viktiga text här.

Och nästa vecka blir det mer politik här, då är det dags att ladda inför bokmässan vilket i år för med sig läsning om och tankar kring bland annat Ungern och yttrandefrihet (som är mässans teman tillsammans med Island). Det är en egen liten utmaning i dagens läge.

Inte en främling

inte-en-framling-41-berattelser-om-identitet-och-mangfaldTeskedsorden, som har gett ut boken Inte en främling, står för något som ligger mig varmt om hjärtat. Att vi alla kan göra något, att vi spelar roll och den minsta lilla sten i bygget är viktig eftersom det är smågruset som stöttar upp de riktigt stora stenarna och husen. Att om vi saknar hinken att ösa vatten över branden med så måste vi använda teskeden, och om vi är många som gör det så släcker vi. Jag behöver påminnelser om det rätt ofta.

Inte en främling består av 41 svenskars vittnesmål om känslor av utanförskap och tillhörighet. Jag älskar bilden av samhällets mångfald som målas upp, och jag avskyr bilden av intolerans, inskränkthet och hat som blir hängande bredvid. Jag gråter en del, ler en del, blir arg och varm om hjärtat, sådär som det brukar bli när jag möter människor.

Mest grips jag av Soraya Posts och Zinat Pirzadehs texter, men var och en av berättelserna ger mig något viktigt. Det är en himla fin bok det här. 

INTE EN FRÄMLING – 41 BERÄTTELSER OM IDENTITET OCH MÅNGFALD
Förlag: Teskedsorden / Norstedts (2015)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Män förklarar saker för mig

man-forklarar-saker-for-migJag kan bara säga att det här är den allra bästa bok om feminism jag läst. Den borde vara kurslitteratur på alla universitet på typ alla kurser, för att beskriver samband så bra. För att den synliggör galenskapen.

Jag skrev på twitter att Män förklarar saker för mig inte bör läsas på tåg eftersom den framkallar så många tårar och såna mängder vrede. Men jag följde inte mitt eget råd utan läste boken på en resa mellan Stockholm och Karlstad. Tre timmar av omkullkastande, uppenbarelser och kamplusta.

Män förklarar saker för mig börjar med alla dessa män som känner en överväldigande behov att förklara saker de inte begriper för kvinnor som ofta begriper det bättre. Som när Rebecca Solnit får en föreläsning om hennes boks förträfflighet från en man som inte läst den och vägrar begripa att hon skrivit den. Eller som den där politikern som menade att kvinnokroppen är så konstruerad att ingen kan bli gravid vid våldtäkt… Sen fortsätter boken naturligt in i våldets värld, våldtäktskulturens (som hon beskriver så himla bra!) vidriga verklighet. Hon visat hur kvinnor inte lyssnas på, hur strukturerna faktiskt ofta är osynliga och måste synliggöras. Hur galet det är att fokus ofta hamnar på att “inte alla män” slår istället för på det faktum att alla kvinnor påverkas av att vissa män gör det. Alla kvinnor lär sig att inte gå ut på kvällarna utan sällskap, att (inte) klä sig på vissa sätt, att ha nycklarna redo i handen ifall de skulle behövas som vapen vid en attack. Det har jag själv lärt mig i någon av tjejtidningarna jag läste som tonåring. Borde vi inte göra något åt problemet istället? Som att sluta lägga ansvar och press på offer och tänkta offer, som att bygga offentliga miljöer som motarbetar utsatthet?

Jag blir så ledsen av den här boken, för att den visar hur lång vägen är som vi har kvar att gå, för att människor faktiskt dör i det här kriget varje dag, för att det måste utkämpas fortfarande. Samtidigt blir jag glad över vad som faktiskt uppnåtts och att vi som Solnit påpekar inte behöver gå vägen själva, vi har sällskap av män, kvinnor och andra som vill göra världen bättre. Till slut kommer vi väl fram vill jag hoppas.

Jag glömde säga att Solnit typ tillber Virginia Wolff också.

MÄN FÖRKLARAR SAKER FÖR MIG
Författare: Rebecca Solnit
Förlag: Daidalos (2015)
Översättare: Helena Hansson, originaltitel: Men explain things to me
Köp t.ex. hos Bokus och Adlibris.

Feministisk och annan normkritisk läsning, en uppdaterad inspirationslista

I januari förra året publicerade jag en inspirationslista med feministisk läsning. Nu uppdaterar jag lite. Här hittar ni dels de böcker jag läste förra året men också de jag hoppas få titta närmare på i år. Jag fortsätter med en blandning av skönlitteratur och fakta, nytt och äldre, här och längre borta. Jag har också lagt till en del andra normkritiska (främst HBTQ-perspektiv) romaner jag vill läsa.

Feministisk inspiration

Lästa 2014 (från förra listan och utanför)
Ett eget rum – Virginia Woolf
Virginia Woolf är så knivskarp och genial, jag vill läsa väldigt mycket mer av henne!

Carhullan army – Sarah Hall
Grymt bra och grymt om väpnad kamp för överlevnad i en patriarkal dystopi.

Glaskupan – Sylvia Plath
En av mina största läsupplevelser, läst i deppnovember, total igenkänning.

Män kan inte våldtas – Märta Tikkanen
Som ett knytnävsslag i magen. En bok som tvingade mig att tänka en hel del.

Det mest förbjudna – Kerstin Thorvall
Min första bok av Kerstin Thorvall, det kommer bli många fler!

Bübins unge – Mare Kandre
Jag älskar Mare Kandre, och Bubins unge är förvillande klaustrofobisk om kvinnligt vuxenblivande.

Utrensning – Sofi Oksanen
Precis så bra som alla säger.

Flickor som skimrar  – Lauren Beukes
Fasansfullt förfärlig och fantastisk, skimrande! Om kvinnors oundvikliga utsatthet.

Maken – Gunbritt Sundström
De är så vanvettigt irriterande, men jag är ändå glad att jag lärde känna dem. Outsinliga samtalsämnen för mig och den egna maken 😉

Kvar på listan + nytillkomna
Imamens fall – Nawal el Saadawi
Förbjuden betraktelse, Pojkflickan – Nina Bouraoui
Under det rosa täcket – Nina Björk
Ställd – Susan Faludi
Lila hibiskus – Chimamanda Ngozi Adiche
Kris – Karin Boye
Den femte sanningen – Doris Lessing
Mörkrets vänstra hand – Ursula K LeGuinn
Älskarinnorna – Elfride Jelinek
Det andra könet – Simone de Beauvoir
Egalias döttrar – Gerd Brantenberg
Rapport från en skurhink – Maja Ekelöf
Piga bland pigor – Ester Blenda Nordström
Om skönhet – Zadie Smith
Kunskapens frukt – Liv Strömquist
En riktig kvinna – Sara Arrhenius
Livstråden – Sarah Waters
Mörkrets gärning – Val McDermid
Vinterträdgården – Christine Falkenland
Förlust – Emma Donoghue
Skrivet på kroppen, Det finns annan frukt än apelsiner, Varför vara lycklig när man kan vara normal, Powerbook, Skapelsens kön – Jeanette Winterson
Smålands mörker  – Henrik Bromander
Middlesex – Jeffrey Eugenides
Ett hem vid världens ände – Michael Cunningham
Natten utanför – Colm Tóibín
Máni Steinn – Sjón
Kaktusen blommar om natten – Shani Mootoo
Ett arabiskt vemod – Abdellah Taïa
Baby Jane – Sofi Oksanen

Kom gärna med tillägg och förslag på sånt jag borde ha med! Listorna kommer att byggas på allt eftersom.

När världen behöver förändras

Ibland känner jag att det här samhället håller på att ta livet av mig. När jag ställs inför alla de här människorna som inte tycker att vi alla har samma värde (att vissa är värda mindre för att de är födda på en annan sida gränsen, att människor som tigger inte riktigt är människor och såna saker), när människor tycker sig ha rätten att döda andra människor för att de sagt (eller ritat) något obekvämt, när Boko Haram finns, nazister, IS, det är krig överallt och när extremister ur alla läger får energi och livsgnista av varandra. Då känner jag ibland att jag inte vet hur jag ska orka leva i och med den här världen.

Igår insåg jag att motståndsrörelsen kan verka i det lilla. Igår läste jag Niklas Orrenius nedtonade och i det tysta analytiska reportage från Paris och kände hur någon liten del av mig läkte, för att den problematiserade det som riskerar att göras så allt för enkelt.

AMF_7277 (341 of 376).NEFIgår såg jag Dallas buyers club och insåg att det finns de som vill säga det jag vill säga. Att världen är komplicerad, att gott och ont går ihop, att vi alla är människor och att vi faktiskt behöver varann. Dallas buyers club är ingen förenklad film om någon godhjärtad snubbe som förändrar världen, det är en film om en riktig knöl, en inskränkt homofob som på krångliga vägar kommer att förändra livet för några som han från början inte brydde sig ett skit om. Han är ingen god man som gör gott, han är en rätt ordinär i sina fasta inställning men han gör gott, som vi alla kan.

Att se människor anstränga sig, offra något och jobba hårt för att ge oss en annan bild av verkligheten, som Niklas Orrenius alltid gör och som Dallas buyers club-människorna gjorde i flera år ger mig hopp och inspiration. Samtidigt blir jag också frustrerad över min egen roll, att den är så liten i det stora. Hur kan jag förändra världen? Jag kan föra mina ändlösa samtal med mina barn, försöka skriva här om böcker som bryter normer och ifrågasätter förenklade världsbilder. Men hur kan jag göra något större, nå fler? Jag tror att det är vetskapen om att jag är helt hjälplös i den här förvridna och fula världen som gör mig så ledsen. Som gör att jag inte orkar läsa tidningarna längre, som får mig att försöka stänga av trots att jag vet att det är fel väg.

Det här världsläget krossar mig lite varje dag och jag vet inte hur jag ska slå mig fri och förändra det minsta lilla. Hur tänker ni? Vill ni förändra världen i det lilla eller stora? Hur gör ni? Lär mig!