Hopp av Rebecca Solnit

Allt handlar om perspektiv. När jag förtvivlar inför samtiden har jag ofta tappat sammanhanget. Det är på många plan illa nu, men mycket har ju faktiskt också blivit bättre.

Rebecca Solnit skriver kraftfullt. Jag minns fortfarande hur jag nästan slogs till marken av Män förklarar saker för mig. Här, med Hopp, lyfts jag snarare mot himmelska höjder. Jag blir så lycklig av att läsa hennes funderingar om folkliga rörelser, revolutioner och kraft. Om förändring och titelns hopp. Helt uppfylld blir jag.

Det är också fint att påminnas om den tid hon skrev boken i. Jag minns hur jag själv var helt förtvivlad över att George W Bush blev omvald som president, hur han var den värste president jag kunde tänka mig. Det var tider det…

Solnit skriver att när vi drabbas av förtvivlan är det ofta så att hoppet förlamats. Så kan jag ofta känna, att något i mig frusit till is, det kan vara hoppet. I dagar som dessa rör det dock på sig, det vaknar igen. När jorden skakar under våra fötter så som jag känner att det gjort med #metoo-styrkan i höst. Bara att kunna tänka tanken att det kan vara nu patriarkatet rämnar är svindlande, bara tanken väcker hoppet. Jag vågar hoppas på en bättre värld för oss alla (för självklart vinner också männen på att patriarkatet faller). Det är en fantastisk känsla, jag har saknat den.

HOPP
Författare: Rebecca Solnit
Förlag: Ordfront (2017)
Översättare: Helena Hansson, originaltitel: Hope in the dark – untold histories, wild possibilities
Köp den t.ex. här eller här.

Boken och hoppet är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.

Nej är inte nog av Naomi Klein

En av anledningarna till att jag tycker så mycket om att lista bra saker är att tiden är ur led, världen är galen och ibland är det svårt att orka. Det behövs hopp om framtiden för att orka tänka på den och i en värld av tvångsutvisningar, vardagsrasism, sexism och Donald Trump är det faktiskt svårt att navigera och leva. Jag har dukat under för hopplösheten mer än en gång och jag vill inte glömma att min utmattning också delvis sprang ur samhällelig depression. Någon har talat om en avgrund som plötsligt öppnar sig framför en och blottar hur förfärligt allt faktiskt är.

Nästa år är det riksdagsval. Med tanke på hur det har varit de senaste gångerna vill jag bara lägga mig ner och gråta och ge upp bara tanken snuddar vid mig. Så kan jag förstås inte ha det. Jag måste jobba på att greppa tag i hoppet när det visar sig.

Under hösten visade det sig bland annat i Naomi Kleins förklarande och uppviglande bok om Donald Trumps existens, Nej är inte nog: så står vi emot Trumps chockdoktrin och skapar en ny värld. Hade den bara innehållit förklaringar om hur Trump kunde vinna (och hur Hilary Clinton och Bernie Sanders egentligen kunde förlora) och hur vidrigt mycket värre det blivit sen dess hade jag inte stått ut. Men Naomi Klein ägnar stort utrymme åt tanken om motstånd och hur det kan se ut. Goda exempel i historien och i nutid, det som kokar ner i solidaritet och tillsammansskap. Vi måste helt enkelt vårda hoppet och tron på att vi kan förändra tillsammans. Att vi är många som vill klokt istället för upp över väggarna galet. Att det finns godhet och sans också.

Och allt det där tror jag ju på. Jag blir glad över #jagärhär varje dag och att Vi står inte ut-rörelsen finns. Jag blir glad och sparar det i hjärtat som juveler varje gång jag tvingas att stå upp i vardagen och får understöd. Det finns så många kloka och varma människor därute, så många att sätta hopp till. Men jag vill ha mer! Hur gör du för att bevara hoppet och hur planerar du att överleva valrörelsen 2018?

NEJ ÄR INTE NOG. SÅ STÅR VI EMOT TRUMPS CHOCKDOKTRIN OCH SKAPAR EN NY VÄRLD
Författare: Naomi Klein
Förlag: Ordfront (2017)
Översättare: Joachim Retzlaff
Köp den t.ex. här eller här.

Hopp är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.  

Nya Norrland av Mats Jonsson

Det finns några författare som jag tycker väldigt mycket om, flera av dem är serieskapare och en av dem är Mats Jonsson. Jag vet inte om det har med formatet att göra, men de som är riktigt bra på att skapa serier når verkligen ända in.

Av Mats Jonsson har jag läst nästan allt, jag har Pojken i skogen kvar men jag jobbar på det. Hey princess och Mats kamp läste jag några dagar när jag låg typ dödssjuk i lunginflammation för sex år sen (så lunginflammationsincidenten i den här boken går mig icke förbi, trots att den bara utgör en ruta), bara en sån sak.

Nya Norrland är allt det där jag älskar med Mats Jonssons författarskap. Det är vemodet och skarpblicken, det självironiska och det djupt politiska. Jag älskar det djupt politiska, säkert, men ändå bara delvis, för att det sammanfaller väldigt väl med mitt politiska (vänster, förvirrad nymedelklass). I Nya Norrland handlar det mycket om avfolkning och bygder som förändras, Mats Jonssons eget Bollstabruk men samtidigt också så många orter som byggts upp kring ett bruk och blomstrat men inte längre. Som platsen jag kommer ifrån. Jag tycker verkligen om hur han beskriver de där dubbla känslorna. Även om jag är mer hatisk i min efterkonstruerade dom över min barndomsort så bär jag samtidigt på en nostalgisk kärlek till platser, minnen, dofter, hus och människor där.

En annan sak som Nya Norrland gör bra är att prata klass. Den delen väckte också en massa tankar om hur viktigt klass varit för mig sen jag flyttade hemifrån. I det akademiska var det oerhört viktigt, att doktorera som arbetarklass är en pionjärsyssla och det märks. Inte minst på det där självklara självförtroendet man sällan får med sig från ett arbetarklasshem, vad ska man med det liksom.

Det är en fördom att man kan snabbläsa serier. Eller det är det förstås inte, man kan såklart göra det, men det är dumt. Nya Norrland tog mig flera veckor, för att det är så tätt och för att den kräver så mycket eftertanke.

NYA NORRLAND
Författare: Mats Jonsson
Förlag: Galago/Ordfront (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Nya Norrland är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.

Det fria ordet av Johannes Klenell

Såhär är det med mig – jag kan lätt hänga upp mig på detaljer på ett helt orimligt sätt. Som namn i romaner till exempel… Jag fick lov att bråka med mig själv rätt rejält för att stanna kvar i Det fria ordet efter att ”Older Slang” och ”Edvin Metafor” introducerats. När jag tog mig vidare var jag fast, men jag måste ändå nämna det för att säga att det var väldigt nära att jag gav upp boken  (läs: slängde den i väggen). Och det hade varit väldigt synd.

Huvudpersonen Jonas delar det med mig att han kommer från en mindre ort i Värmland, inte samma ort, men nära nog. Det är inte mycket som handlar om det här, men det är likväl ännu en detalj, en som till skillnad från namnen, höll mig kvar. Och det där med att komma tillbaka och allt är bekant men annat känner jag igen liksom den där särskilda sortens isolation som kan uppstå på en ny (oändligt stor och folkrik) plats.

Det fria ordet, det vänsterorienterade mediehus där Jonas får jobb (eller vad det egentligen är som händer, det är oklart för alla inklusive Jonas) är naturligtvis Ordfront. Guano är Galago (där Johannes Klenell är/har varit redaktör). I alla fall någon sorts Ordfront och Galago. Jag som var en av de där prenumeranterna som försvann under de där åren som beskrivs känner igen en del utifrån och känner nästan ett knip av skuld i hela soppan. Och jag förfasas förstås, det är så klaustrofobiskt där i förlagskorridorerna. 

Jag gillar Det fria ordet (trots Older och Metafor), och allra mest för samhällsanalysen och beskrivningen av ett samhälle i förändring. Den konstaterande, uppgivna, men samtidigt vassa analysen av framförallt vänstern (men också allt det andra) ger nya perspektiv och känns uppfriskande. Det fria ordet rör sig över åren då internet slog igenom, när facebook kom (och vi inte hade en aning om hur vi kunde använda det), när twitter kom (och vi inte hade en aning om hur vi skulle använda det). Det är mycket som förändrats i vår vardag under de här åren och det känns nyttigt att fundera lite över det, och som inspiration till det passar också Det fria ordet väldigt bra.

DET FRIA ORDET
Författare: Johannes Klenell
Förlag: Natur & Kultur (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Synd av Elin Lucassi

Hur många feministiska och allmänpolitiska serier för oss med så kallade PK-åsikter (förr kallat sunt förnuft) behövs egentligen kan man undra. Uppenbarligen hur mycket som helst och mer och mer och mer. Vi behöver dränka landet i riktigt bra tankar om vardagslivet för att komma någonstans.

Elin Lucassi är alltid, alltid pricksäker och relevant oavsett om hon gör kortkorta seriestrippar om dagsaktuella frågor eller boklånga resonemang om synd och skam som här. I Synd utforskar hon de sju dödssynderna och hur vi kan använda dem för att komma vidare i livet, men också hur de kan ställa till det för oss. Framförallt är det här en bok med feministisk styrka, som en transfusion. Det finns så mycket bra här, som beskrivningen av ”inte alla män-paradoxen”, som det här med att inte gilla att ta selfies (jag gör inte heller det, av precis samma anledning – jag tycker inte att jag duger, jag har ofta precis som Elin Lucassi tänkt att jag borde gå emot magkänslan och fota loss som en motståndshandling), som funderingarna kring pappafeminister som fenomen. Jag tänker inte förklara närmare eftersom jag tycker att ni ska läsa boken istället. Verkligen tycker jag det.

Det finns en serie i den här boken som heter ”Mina barn föraktar mig” och det var en serie som verkligen rörde mig på djupet. Som den blödiga människa jag är nuförtiden (post utmattningsavstängning) började jag gråta när jag läste den. För att den berättar vad det faktiskt handlar om. Jag skulle rekommendera den här boken om den så bara innehöll den serien och resten blanka sidor. Den serien är liksom nog.

Jag läste faktiskt ut den här boken för rätt länge sen men ville spara publiceringen av den här texten till idag så att jag kunde använda bilden ovan. Hoppas Internationella mansdagen uppmärksammas grundligt av alla de som längtar den så intensivt i mars… 

SYND
Författare: Elin Lucassi
Förlag: Kartago (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, Och dagarna går, Enligt O

Kaninhålet av Berit Viklund

Det här är en sån där bok som jag blir riktigt, riktigt arg av. Den handlar om ett dåligt, instängt förhållande, om ett nättroll till kille som inte kan se att han inte alls är feminist. Han lyssnar inte, han anklagar henne för att inte säga vad hon tycker (dvs vad han tycker att hon tycker) och de är instängda i ett rum av kringresonemang. Sexualiteten står i centrum och otryggheten som övergrepp i relationen föder. Jag var rosenrasande hela tiden jag läste (och egentligen fortfarande), och jag känner mig sjukt priviligierad för jag inser att det här inte är fiktion för alla.

Den här ”inte alla killar”-grejen blir så väldigt tydlig här och framstår i all sin absurditet. När killen säger att ”i högstadiet sa tjejerna till när vi taffsade på dem och då slutade vi”… När allt ansvar (att säga ifrån, att inte dricka, att inte göra honom svartsjuk, att inte göra honom kåt och sen neka till sex, att ta hundraprocentigt ansvar för killens kropp och liv) hamnar på tjejen. Fatta att jag blir arg.

I Kaninhålet använder sig Berit Viklund av väldigt små medel för att visa på stora strukturer och obalanser. Det är sparsmakat och sparsamt på alla sätt och vis, och det känns in i hjärtat just därför.

KANINHÅLET
Författare: Berit Viklund
Förlag: Syster förlag (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

En liten plats av Jamaica Kincaid

Hur det kom sig att jag läste Jamaica Kincaid? Det var en kombo av boksmälla efter bokmässan och pirr inför nobelpristillkännagivande faktiskt. Ibland när jag är riktigt trött, som jag råkade vara dagarna efter bokmässehemkomsten, går jag runt i biblioteket och letar efter en tunn bok, något jag kan läsa som en sorts försäkran om att tröttheten kommer vika och större läsprojekt kommer genomföras, och nej då jag kommer inte glömma hur man andas och falla död ner… När jag denna dag, dagen efter beskedet om stundande tillkännagivande från Akademien hittade en tunn bok av självaste, ständigt nobeltippade, Jamaica Kincaid var saken klar.

En liten plats är ursinnig, ingen bok att vila i alls. Den är sylvass. Väldigt rolig och oerhört sorglig. Texten som nog ska kallas essä är Jamaica Kincaids uppgörelse med sin upplevelse av att ha besökt barndomsplatsen, Antigua, efter flera års bortavaro. Det är en rant om såren som lämnats efter slaveriet, ilskan över den korrupta politiska ledningen och framförallt en uppgörelse med det engelska koloniala styret och den postkoloniala turistkulturen. Hon skriver stenhårt,bland annat att “en turist är en motbjudande person” ( vilket inte betyder att det motbjudande ligger hos personen utan i den persona den tar sig som turist) och det går rakt in i hjärtat, med du-tilltal och allt. Det går inte att låta bli att ta till sig och rannsaka sin egen inställning till platser man inte vet så mycket om, men förutsätter sig ha tolkningsföreträde om.

Jag väcks av ilskan, den är som nålar under huden och tvingar mig att reflektera. Jag tycker också om resonemanget om att bo på en liten plats, att det däri finns fler gemensamma upplevelser oavsett var den lilla platsen är belägen. Och så fascineras jag av talet om biblioteket, det som i Antiguas huvudstad inte renoverats sen jordbävningen 1974, biblioteket där Jamaica Kincaid själv snodde böcker hej vilt under uppväxten och där hon upplever att kolonialmakten förvanskat och förminskat Antiguas historia och förhärligat den egna. Det är viktiga saker alltihop, att inse vilken makt som ligger i att vakta historien och ordet. Den som skriver kan göra vad som helst.

EN LITEN PLATS
Författare: Jamaica Kincaid
Förlag: Tranan (2016)
Översättare: Madeleine Reinholdsson, originaltitel: A small place
Köp den t.ex. här eller här.

The Power av Naomi Alderman

Naomi Alderman har skrivit en roman som vänder på allt. Här ges flickor och kvinnor förmågan att styra elektrisk strömstyrka från sina kroppar. Snabbt förändras samhället. Och där i början, när flickor slår tillbaka mot sina plågoandar, när kvinnor kan skrämma männen bara genom att låta det bli känt vad de kan göra, då måste jag motvilligt erkänna att det känns bra. Jag njuter av att läsa om hur kvinnorna reser sig upp och slår tillbaka, eller förblir sittande men låter männen veta vad de skulle kunna om de ville. Det är lågt, men det är känslor djupt inom mig som triggas. Och det är meningen. Min reaktion är nödvändig för att jag ska begripa och reagera på det som kommer sen.

För nu när boken är utläst sitter jag här med en helt annan, nästan lite ny känsla. Allt är så sorgligt och fint komplicerat i världen, såväl den riktiga som den påhittade. Det finns massor av män som inte missbrukar sin makt och det finns massor av kvinnor som lever sina fulla liv. Och i en värld där kvinnor styr skulle det också finnas kvinnor som använde sin makt till det goda, och många som missbrukade sin. I dagar som dessa är det en lite svår vetskap att hantera, att det inte skulle bli bättre om vi bara vände på allt. Det skulle det inte. Ingen enkel lösning.

Det här känns som en bok sprungen ur den feministiskta vrede som väcktes i mig när jag läste Tjänarinnans berättelse. The power prövar tankarna ur den vreden och visar med all önskvärd tydlighet att de inte kan leda någonstans bra. Vreden måste få ta sig andra uttryck, vi kan inte leva med den.

Naomi Alderman skriver fantastiskt levande och bra, och smart. Oj oj vad smart det är att använda min egen vrede mot mig sådär. Dessutom är det fruktansvärt obehagligt i vissa stycken, de där scenerna i norr påminner till exempel på ett fruktansvärt sätt om Cormac McCarthys Vägen när den är som allra, allra värst. 

Men det allra viktigaste är kanske ändå hur det där omkullkastandet och rollombytet gör vardagsrädslan tydlig. Det där som många av oss kvinnor lärt oss om att inte röra oss på vissa platser, att inom sig veta att människor man möter kan vilja en illa. När det sipprar in i männens liv känns The Power som ett viktigt försök att öppna nya dörrar, att ge chansen till förståelse av något så abstrakt som strukturer och vad vi har kommit att acceptera. The Power säger mer om här och nu än vad man först kan tro, och den gör det väldigt klokt.

THE POWER
Författare: Naomi Alderman
Förlag: Penguin (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

Den femte sanningen/The golden notebook av Doris Lessing

all mental sundhet kommer an på detta: att det bör vara en glädje i att känna en mattas grova struktur under släta fotsulor, en glädje i att känna värme träffa huden, en glädje att stå upprätt och veta att kroppens leder fungerar obehindrat under kött och hud. Om detta försvinner då försvinner också livstron. (s. 495)

Sommarens stora läsprojekt var utan tvekan Doris Lessings klassiska mastodontverk Den femte sanningen (som jag läst på engelska i e-boksform och i svensk pappersbok parallellt). Det var en massiv bit litteratur som verkligen bjöd på motstånd, särskilt i början, men sen också gav rätt riklig belöning. Jag ska inte säga att det på något sätt är min nya favoritbok, men jag är glad att jag läst den. Inte minst med tanke på hur min läsförmåga såg ut för några månader sen.

Den största uppenbarelsen under läsningen var hur mycket jag tycker om att ta mig tid med långsamhet. Och hur mycket jag saknat det. Jag vet inte när jag lät en bok ta sin egen tid på det här sättet senast. Jag hoppas på att hitta nya böcker som förtjänar och kräver det.

Jag är förtjust i metanivåerna här, hur jag fortfarande är osäker på vad den egentligen handlar om. Doris Lessing skriver i ett efterord att hon ville skildra tidsandan (sent 1950-tal) och att hennes fokuspunkt var sönderfall (i samhället, relationer osv) och att historien berättas som den berättas på grund av det. Jag kan absolut se det, men för mig blir nog kontentan den som återfinns i citatet ovan. Ingen av Lessings karaktärer ägnar sig egentligen åt att njuta livet. De misshandlar sig själva, gör allt svårare än det är och slänger sig in i relationer som är uppenbart skadliga för dem. Det är väldigt sorgligt alltihop. Och förstås lätt att känna igen. Vill man läsa mer om såna människor kan man för övrigt med fördel ge Gun-Britt Sundströms Maken några timmar. Jag känner detsamma inför Den femte sanningens människor som Makens, en djup irritation blandad med ömhet. Och en förhoppning om att de liksom jag ska bli lite bättre på att känna värmen träffa huden.

DEN FEMTE SANNINGEN/THE GOLDEN NOTEBOOK
Författare: Doris Lessing
Förlag: Forum (1982)
Översättare: Mårten Edlund, originaltitel: The golden notebook
Läs mina rapporter från läsningens gång här och här och här

Memorys bok av Petina Gappah

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Memorys bok känns inte som en bok jag ska orda så mycket om, det känns som en bok vi alla ska läsa och uppleva och göra till vår alldeles egen. Men jag gör väl något sorts försök.

Petina Gappah är en av de författare jag tycker allra mest om. För berättelsernas skull förstås, men mest av allt ändå för rösten, tonen tror jag. Jag tyckte väldigt mycket om novellsamlingen Sorgesång för Easterly när jag läste den härom året. Romanen Memorys bok är egentligen outhärdligt tung – riktigt, riktigt mordiskt förfärlig. På alla plan. Utom i tonen. Den är så lätt och full av humor att jag orkar bära den. Och ändå skojar den aldrig någonsin bort allvaret. Jag vet inte hur hon gör det, men jag är väldigt tacksam att hon lyckas.

Memorys bok får mig ofta att tänka på en annan av mina allra bästa böcker, Alias Grace av Margaret Atwood. Jag vill minnas att det finns vresig humor också där, och en ung kvinna i centrum för händelser oerhört mycket större än hon själv. Atwood skriver historia och klass (och kvinnors villkor), Gappah skriver nutid och klass, och ras, och kvinnors villkor. Jag blir väldigt sugen på att läsa om historien om Grace när jag läser om Memory, för att kunna lägga berättelserna bredvid varandra på riktigt. Jag tror att det finns en del att hitta där.

Jag saknar Memory nu när hennes bok är avslutad. Jag vill umgås mer med henne, veta hur det går. Samtidigt känns det tryggt att ha stängt dörren, här i mitt trygga rum kan jag inbilla mig att allt går bra. Att frihet och liv omger henne och att ingenting ont längre existerar.

TITEL
Författare: Petina Gappah
Förlag: Albert Bonniers förlag (2017)
Översättare: Helena Hansson, originaltitel: The Book of Memory
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Lyrans noblesser, Och dagarna går…

Vitsvit

Repetetiv, vass, sorglig, kärleksfull, bitter – allt på en och samma gång. Vitsvit är ett poetiskt vittnesmål om att lämna, höra till och förändras (och inte). Och om språket, väldigt mycket om språket. Hur det blir ens eget, hur det kan användas emot en, vilket språk som ska väljas…

Inläsningen är som sviten, repetitiv och vass. 31 minuters meditation som räcker så mycket längre. Mer har jag inte att säga om Vitsvit, annat än att jag starkt rekommenderar att låta Athena Farrokhzad berätta den för dig.

VITSVIT
Författare och inläsare: Athena Farrokhzad
Förlag: Bonnier Audio (2017)

Lucky boy

“If this is a story, it’s one with no right ending” där någonstans slutar Lucky boy. Romanen om pojken och hans mödrar, om människors lika värde och livets ohjälpliga hjärtekrossande komplexitet.

Lucky boy är en berättelse om kvinnor och om olika förutsättningar och vad de (förutsättningarna) kan göra med våra liv. Solimar följer sin dröm och lämnar (under svåra umbäranden) Mexico för USA och Berkley. Hon söker frihet och en möjlighet att göra något av sitt liv. Kavya bor i Berkley med fin man i fint hus, hon drömmer bara om ett barn. Bara… Solimar blir gravid under resan till Berkley från hemmet i Mexico. Kavya blir fostermor till ett barn vars mor hamnat i svårigheter. Det är samma barn och att berättelsen är välskriven bevisas av att det är omöjligt att inte känna båda kvinnornas sorg, kärlek och utsatthet. Det finns inga vinnare här, och inga enkelt utropade förlorare.  Omvärlden gör allt för att de som inte fötts i rikedom inte ska få tillgång till den, men motsatsparet vinnare/förlorare känns inte meningsfulla. Det är så mycket mer komplicerat än så.

Det här är en bok om att alla har sin egen kamp att utkämpa, alla har sina sorger och glädjeämnen och ingen kan veta vilka de är genom att bara betrakta ytan. Och så är det en bok om att vi bör bygga broar istället för murar, vilket är ett sorgligt aktuellt budskap idag.

Låt er inte luras av att det här är en sån där “viktig” bok, tro mig när jag säger att den är bra istället. Engagerande och omvälvande och på samma gång lugnt och bedrägligt vardaglig.

LUCKY BOY
Författare: Shanthi Sekaran
Förlag: Putnam / Penguin Random house (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Ett transfeministiskt manifest

ett-transfeministiskt-manifest

När Maria Ramnehill kommer till den plats i texten där hon konstaterar att kvinna inte är något en föds till utan något en blir läst som så har hon redan väckt så många känslor hos mig att jag nästan inte vet var jag ska göra av dem. För vad är en kvinna egentligen?

Maria Ramnehill tar oss med på en resa genom populärkultur (där transkvinnor och transmän mest bara skildras utifrån cis-personers intresse för själva transitionen och där transkvinnor spelas av män för att filmerna vägrar förstå att de faktiskt inte är män (och transmän skildras näst intill aldrig över huvud taget)), genom vården, genom feminismen. Och det som slår mig är framförallt två saker. Den första är att jag haft sån tur som lever ett priviligierat cis-liv, det andra är att jag inte haft en sån tur som så ofta inte passar in i den där kvinnorollen som också transkvinnor måste hitta sin plats i. Det där när det ska bestämmas hur en ska vara – sminkad eller inte, klackskodd eller inte… Det är inte så tursamt för någon av oss att vi hänger upp våra liv på de där normerna i så väldigt hög utsträckning.

Ett transfeministiskt manifest är en bok för alla oss som vill förstå och som kanske är lite rädda för vår okunnighet, att det ska bli fel och att vi ska använda fel ord i samtalet, den öppnar på många sätt en ny värld med nya möjligheter, också för feminismen som i sina sämsta stunder är sorgligt exkluderande, här visas på vikten av att öppna upp och att göra det tillsammans. 

ETT TRANSFEMINISTISKT MANIFEST
Författare: Maria Ramnehill
Förlag: Bokförlaget Atlas (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

Och det här var då alltså en opublicerad recension av en bok jag läste i sommar… Jag hittade den precis och undrar nu lite vad för annat smått och gott som gömmer sig i glömskan…

Torskarnas pride-parad

torskarnas-pride-paradJag gillar Sara Hansson. Hennes Torskarnas pride-parad är ett träffsäkert och roligt (och naturligtvis väldigt allvarligt) resonemang kring surrogatmödraskap, prostitution och marknadsekonomi. Jag håller inte med om allt, tack och lov. Det vore ju extremt tråkigt att inte få bråka lite med sig själv. Men i många frågor har vi väldigt lika syn på människovärde och politik jag och Sara Hansson. Torskarnas pride-parad är inte riktigt lika bra som hennes fantastiska uppväxtskildring Vi håller på med en viktig grej, men det här är en helt annan sorts bok. Bra är det hur som helst och jag hoppas få läsa mycket mer av Sara Hansson framöver, i alla sorters seriegenrer.

TORSKARNAS PRIDE-PARAD
Författare: Sara Hansson
Förlag: Galago (2014)
Köp den t.ex. här eller här.

Bad feminist

Ibland känner jag mig otillräcklig (och så vet jag samtidigt att det är fel vilket får mig att känna mig än mer otillräcklig). Det känns stundtals som att när jag säger att jag är feminist så lovar jag saker jag inte kan hålla, för att jag inte är perfekt. Jag läser och ser ibland saker som är tveksamma ur feministisk synvinkel och tycker om dem ändå. Jag är exempelvis beroende av ett matlagningsprogram där tre män bedömer och styr och där huvuddelen av gästkockarna är män, där de kvinnliga deltagarna ofta kämpar med sin självkänsla på ett helt annat sätt än männen gör, utan att någon koppling eller analys av detta görs. bad-feministDet är inte bra. Och ändå älskar jag det. Och det får jag. Vi måste inte vara perfekta och renläriga för att få kalla oss feminister. Vi kan vara dåliga feminister (även om jag nog hellre skulle kalla oss avslappnade, såna som gör så gott vi kan och lär oss något av våra egna anomalier). Som Roxane Gay är och gör. Jag vet ju det egentligen men det kan vara väldigt svårt att omsätta det i praktiken och att få in det i hjärnan på riktigt.

Bad feminist är en bra bok för att den är så orädd. Den babblar på utan att försöka hitta de rätta orden och just därför gör den det. Den rör sig mellan frågor om kön, ras och sexualitet på ett sätt som synliggör hur begreppen och problemen hänger samman. Den analyserar populärkultur, tv-serier, böcker och twitter på ett sätt jag älskar och på ett sätt som öppnar mina ögon och lär mig massor, framförallt om representativitet, rätten att få känna igen sig. 

Jag älskar texterna om Fifty shades of grey (hon är så himla rolig och drastisk Gay!), Niceville och hip hop-texter. Jag älskar när hon analyserar filmer och politik (tillsammans!). Men allra mest älskar jag försvaret av den pluralistiska feminismen. Att vi alla är feminister för att vi vill och gör så gott vi kan. Vi måste inte tycka eller göra lika i allt hela tiden, det är inte riktigt så människor fungerar. Och vi måste inte ha X antal poäng i feministisk teori för att våga uttala oss. Om något. Så det så. Inga nyheter kanske, men det tål att upprepas och Roxane Gay gör det väldigt bra.

BAD FEMINIST
Författare: Roxane Gay
Förlag: Albert Bonnier förlag (2015)
Översättare: Helena Hansson
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, Dagens bok 

Medmänsklighet och mänsklighet

Jag har tänkt väldigt mycket inför det här inlägget. Hur ska jag kunna rymma så mycket ljus i en enda text att det tar ut allt det här mörkret? Sen insåg jag förstås att jag tänker fel. Ett ljus i mörkret är inte allt ljus i mörkret, det är ett ljus som tillsammans med andra gör det hela lite mer uthärdligt. Min inläggsserie 30 bra saker vill gärna vara ett litet, eller kanske 30 pyttesmå, ljus i det där mörkret som ibland känns svårt att fördriva. Där skriver jag om små och stora saker som betytt mycket för mig under året. Det är också en insats, om än i det lilla. Och just det lilla och vardagliga tänker jag är viktigt.

Det här är en bokblogg varför jag sällan skriver om verkliga människor, annat än författare och då bara sekundärt. Men i verkligheten är det allra viktigaste den där blicken av samförstånd, de där människorna en kan ösa ur sig all sin desperation inför när en inte kan förstå vad som egentligen händer med världen. Det är den lilla handen som håller min och kräver förklaringar och solidaritet (mina barn gör det, jag hoppas på att det är en universell barngrej för då finns det hopp). Det är viktigast.

Men jag kan inte låta bli att tycka att förebilder i fiktiv form också är viktigt. Som Jonathan Lejonhjärta som offrar allt för att vi människor måste det om vi inte bara vill reduceras till små lortar. Som Gwen Cooper som kämpar för att behålla sin mänsklighet i Torchwood: Children of earth, när utomjordingarna kommer och skapar vi mot dem. Som Bamse och alla de där andra som faktiskt finns att hitta om en letar.

Jag tjatar ofta om Janne Tellers Om det var krig i Norden, och jag fortsätter. Jag vägrar att tro att någon som läser den kan förbli oberörd, kan inte vilja hjälpa, kan fortsätta skilja vi från dom. Den annonseras som ungdomsbok och den läses i skoluppsättning, men jag tror ju som sagt att barn och unga har det där djupare rotat i sig än vad vuxna har. Det är vi vuxna som borde läsa (också), i arbetsplatsuppsättningar.

På slutet har jag också tänkt mycket på två personer, inte människor, som menar att mänskligheten är och har något speciellt, något värt att försvara. Den ena är ängeln Castiel i Supernatural som ger upp ganska mycket (dagens underdrift, han ger upp allt) för människorna (eller en specifik människa egentligen, men det är det där mänskliga bandet, vänskapen, kärleken som han och Dean delar som får honom att inse vad han måste göra) och den fria viljan, och tycker att det är värt det. Den andra och främste förkämpen för mänskligheten är naturligtvis Doktorn i Doctor Who. Han som uttryckligen säger, ofta, att vi är värda att försvara. Han som skulle gå i döden för att inte bara försvara oss som individer utan också det där som gör oss mänskliga. Jag kan inte låta bli att tänka att han skulle förtvivla nu, när så mycket av det där mänskliga, det medmänskliga, skalats bort. Men kanske skulle han tycka att det var utanverk, kanske skulle han se in i våra djup och upptäcka glöden där. Kampviljan och solidariteten och viljan att hjälpa. Kanske skulle han kunna skymta den. Kanske är det det vi också måste försöka se hos varandra.

Jag måste bli bättre på att se alla goda exempel, alla de där blickarna i samförstånd, leendena, händerna som håller andra händer. Jag tror att jag ska börja skriva en lista över såna saker, varje kväll innan jag ska sova. Det kan vara enda vägen ur den politiska depressionens och omedmänsklighetens mörker. Att tända ljusen för att få syn på alla andra ljus. Jag vill tro att det finns många där ute. Oändligt många.

Detta är ett inlägg i Kulturkollos bloggstafett för värme, trygghet och medmänsklighet. Alla deltagare hittar du här.

30 bra saker: Feminism!

Om mitt feministiska år har varit bra? Bra är väl kanske att ta i (med tanke på all skit folk hävt ur sig på sociala medier och exempelvis Kringlan-gate från i november), men ok ändå tycker jag, på ett rent privat plan i alla fall. Jag kommer ur 2015 än mer övertygad om att feminism är livsviktig än när jag startade året.

Framförallt har jag läst mycket bra från den där listan jag skrev ihop i början av året, och så blev det lite utöver det också… Allt jag läste och skrev och kategoriserade som feminism hittar du här. Allra gladast är jag över att ha läst Det andra könet (lite seg men bitvis glimrande klassiker), Under det rosa täcket (galet ilskeframkallande modern klassiker) och Män förklarar saker för mig (ögonöppnande och ilskeframkallande igen). Sen är jag svag för E. Lockharts feministiska ungdomsromaner.

Just nu jobbar jag på en uppdaterad version av den feministiska läslistan inför det nya året, det finns så mycket kvar att upptäcka!

30 bra saker: Några veckor i höstas

Som jag har gråtit den här hösten, och i somras och våras. Det är väl inte så jag borde inleda ett inlägg när det ska handla om en av 30 bra saker med 2015. Men jag kan inte se förbi världsläget och tillståndet i nationen. Och så fanns där några veckor när jag faktiskt grät glada tårar, lättade. När det vände. En liten stund.

Jag har gråtit över döda barn i Medelhavet. Jag har gråtit över folk som inte tycker att vi ska hjälpa människor som äger mobiltelefon när det inte är fattigdom utan krig och död de flyr. Jag har gråtit över politiker och debattörer. Jag har gråtit i frustration över att inte ha mer att erbjuda människor jag möter i mitt jobb. Jag gråter rätt ofta när jag tänker på att det finns de, ganska många som inte ser att det är just människor som flyr hit.

Sommaren och början på hösten var på gränsen till outhärdlig, minns ni det? Det blev bara värre och värre och mer fördömande och småsint där ute, tills Alan. Men när han blev en symbol för alla dem som dött före honom, som fortfarande dör, hände någonting. En dag i september när jag trots allt tittade in på twitter igen hade något hänt. Helt plötsligt fanns där andra röster, starka röster. Medmänsklighet. Det var som att det äntligen gick att andas igen.

Sen kom oktober. Sen kom mord på en skola, brända flyktingboenden och terroristdåd. Och så tyckte fler att vi borde stänga gränserna och så tyckte politikerna det och så tyckte debattörerna det. Höstmörker. Men ändå inte längre lika ensamt, det finns så många som vill något annat, något mänskligt.

Jag har brottats en del med det småttiga i att skriva om böcker och fiktion och inte alls skriva om världsläget särskilt ofta. Det känns ibland som att jag smiter undan ett ansvar när jag inte reagerar på min egen plattform. Men litegrann har jag kommit till ro med att jag skriver en långsammare reaktion. Allt jag väljer att läsa baseras på vem jag är och hur jag mår i världen. Det jag skriver bottnar i min världssyn och mer orkar jag inte kräva av mig själv just nu. Sen är det ett faktum som jag insåg den där förfärliga veckan när ett blivande flyktingboende i min kommun brann samtidigt som Paris, att anledningen till att jag verkligen grävt ner mig i fiktion i år är att jag inte klarar av verkligheten. Jag förstår inte det som händer, jag förstår inte hur jag ska hantera det utan att gå sönder. Så jag flyr. Det är kanske inte bra, definitivt inte konstruktivt, men jag tänker att jag kommer ut när hjärnan processat allt. Då kanske jag orkar med verkligheten igen. Fiktionen är mitt redskap för överlevnad just nu, det skriver jag om här, kanske skriver jag mig ur min samhälleliga depression så småningom…

Nej, det blev inte alls någon glad text det här, hur skulle det kunna bli det… Men det fina i det hemska är att de där veckorna kom och att det trots allt inte känns riktigt lika hopplöst längre.

I verkligheten

Det är så förtvivlat mörkt just nu. I Paris, på alla platser människor flyr från, här där ett blivande boende för ensamkommande barn brann i veckan. Jag känner mig som så många andra helt förlamad och ledsen över det här samhället. Men jag försöker tänka att lindringen och hoppet ligger i det där ”som så många andra”, ingen av oss är ensam i mörkret. Det är svårt att behålla fokus på det positiva, på hjälparna och kämparna, vissa dagar, men jag tror att det är livsviktigt att vi försöker. Vad är vi annars för människor?

Dagens boktips (jo, det är ju en bokblogg det här) är alla dagars boktips, boken alla i hela Sverige borde läsa. Om det var krig i Norden av Janne Teller. Och så gör jag som Lyran och tipsar om lilla fina Mannen som planterade träd, för hoppfullhet och det lillas betydelse i det stora.

Tystnadens triumf

Tystnadens triumf är en obehaglig bok, eller den beskriver i alla fall en väldigt obehaglig verklighet. Första kapitlet är fasansfullt. tystnadens-triumfDär Róbert väcks av brandbomberna som kastas in i hans hem, sliter in sin fyraårige son i famnen och springer mot ytterdörren, mot friska luften, livet. Mot män med kulsprutor. Och allt blir svart. För att de är romer. För att världen är galen.

Tystnadens triumf beskriver ett Ungern där det värsta kanske inte är Jobbik och deras rasistiska agenda. Det kanske är tystnaden, självcencuren och det faktum att regeringspartiet infriat alla Jobbiks valrörelselöften. Och det ser vi också realiserat fullt i dessa dagar av medmänsklighet och dess motsats dragen till sin spets. Ungern har på ett fasansfullt sätt misslyckats med att genomföra en medmänsklig politik. Regeringen har inte ens försökt och Gabriel Byströms bok förklarar varför.

Det som framförallt slår mig när jag läser Tystnadens triumf är att det ändå är mycket bättre här, men det är det inte av sig självt. Det är inte gratis, och det kanske inte är för evigt. Det är viktigt att den tysta majoriteten bryter tystnaden och ryter ifrån. Så som det känns som vi gjort de senaste veckorna. Vi måste fortsätta kämpa med det, annars kan vi också hamna där. I mörkret.

TYSTNADENS TRIUMF. EN BILD AV DET NYA UNGERN
Författare: Gabriel Byström
Förlag: Ordfront (2014)
Köp den t.ex. här eller här.

Jag skriver mer om Ungern, yttrandefriheten och bokmässan på Kulturkollo idag.

Klicka på bilden för att se var Gabriel Byström deltar under bokmässan.

Bokmässan.jpg