Framtidens arab 3 av Riad Sattouf

Jag läser vidare om Riad. I tredje boken sätter mamman äntligen ner foten, jag låter det vara osagt om det blir som hon vill, men hon ryter ifrån i alla fall.

Det som är jobbigt med de här böckerna är att bara få se på, att det går så långsamt och att det troligen inte finns något uppror att förvänta sig. Det är en djupt anitisemitisk miljö Riad befinner sig i när han lever i ett muslimskt sammanhang, men det är också i den franska kontexten, hemma hos mormor, väldigt rasistiskt även om det är mer framviskat där. Det finns så mycket skit överallt och det är ju sorgligt nog så det var och så det är. Det känns som en verklig kulturgärning att så som Riad Sattouf få syn på och förmedla just det. Att låta oss betrakta utan att ge oss revolutionen. Den får vi nog skapa själva…

FRAMTIDENS ARAB 3. EN BARNDOM I MELLANÖSTERN (1985-1987)
Författare: Riad Sattouf
Förlag: Cobolt (2016)
Översättare: Björn Wahlberg, originaltitel: L’arabe du futur 3
Del 3 i en serie. Del 1 och 2 finns omskrivna här.
Köp den t.ex. här eller här.

Hunger av Roxane Gay

Roxane Gays Hunger är en skoningslös och fasansfullt jobbig bok. Jag ska erkänna att jag inte läst allt lika noga, vissa bitar har jag bara skummat igenom för att de fått mig att må så dåligt att jag velat skydda mig själv. Skildringar av ätstörningar gör alltid det med mig och Hunger är en skildring av en djupt ätstörd verklighet.

Roxane Gay berättar så ärligt att det gör ont om sånt hon inte vill berätta. Och hon är öppen med just det, det känns nästan viktigast av allt. Hur hon behandlar skammen över att inte vilja och orka, det får mig att tänka både en och två gånger på hennes fina Bad feminist. I Hunger kretsar vi kring övergrepp. Sexuella övergrepp som det Roxane Gay utsattes för innan hon ens hann komma in i tonåren och de övergrepp vi utsätter våra kroppar för, ibland (alltid?) för att skydda oss från hotet utifrån.

Hunger är en hjärtekrossande bok och jag känner mig inte riktigt värdig eller klok nog att säga något viktigt om den. Det är inte kroppspositivism, inte en berättelse om hur man kan göra för att acceptera sig själv som man är. Det är inte heller en självhjälpsbok för att hitta ”ett sannare jag”. Det är en naken skildring av hur det kan vara, en brottning med det här omöjliga att acceptera sin kropp när den gjorts till och blivit något annat än bara en kropp. Kroppen som symbol, som fort, som fängelse. Jag känner igen mycket av det Roxane Gay skriver om, trots att hennes livserfarenhet är mycket svår (min kroppsrelation är inte alls traumatisk, bara komplicerad), och jag tror att mycket av den där kärnan hon hittar fram till, den som berör svårigheten att inkorporera kropp med allt annat, är universell. Och det krossar litegrann mitt hjärta. Och så märker jag att jag läser Hunger som förälder och det gör det sannerligen ännu mycket värre.

Jag vet inte vem jag vill rekommendera läsningen av Hunger till. Alla kanske, men samtidigt vill jag varna alla som kanske behöver den mest, alla som liksom jag har eller har haft en mer eller mindre lätt förvriden relation med sin kropp och ätandet. Läs, men läs med varsamhet och det är ok att blunda sig igenom några sidor ibland. Och finns det någon där ute som aldrig slagits med liknande tankar så är den här boken kanske ännu mer för er.

HUNGER. HISTORIEN OM (MIN) KROPP
Författare: Roxane Gay
Förlag: Albert Bonniers förlag (2018)
Översättare: Emö Malmberg
Köp den t.ex. här eller här.

Åter till arbetarlitteraturlistan

På Kulturkollo har vi gått in i en synnerligen befriande vecka då vi skriver om sånt vi inte begriper oss på tjusningen med. Jag har inget eget inlägg på temat, men känner mig trygg i att Lotta och Linda redan formulerat flera saker jag verkligen inte förstår mig på. Veckans utmaning går ut på att berätta om sånt andra verkar älska men som jag verkligen inte fattar. Jag hade tänkt hänga på den och ondgöra mig över radiohumor, Lena Anderssons texter och kanske avocado. Men sen hittade jag något som jag verkligen inte begriper mig på, som få andra begriper sig på heller och som således faller utanför utmaningen, men jag måste göra något med det. Så det blir inget lustigt inlägg som följer utmaningen här, det blir ett politiskt utbrott istället, i den lilla bokälskande skalan.

Det är första maj idag och det behövs tydligen folkbildning igen. Nazisterna har bestämt sig för att förfäkta uppfattningen att det här är deras dag att sprida sitt skitiga budskap. Och så såg jag att ett bibliotek gjort en tolkning helt i andra änden av spektrat där man medelst skyltning av böcker likställer arbetarrörelsen med kommunistiskt förtryck och gulagläger (ja, jag antar att det är någon sorts humor, men jag tycker inte att det är roligt att vara respektlös, historielös och att spela högerkrafterna som försöker skriva om historien i händerna, sån är jag). Nu vet (hoppas!) jag att inte så många nazister (eller arbetarrörelse=Gulag-folk) läser mig, men här kommer ändå min arbetarlitteraturlista i repris. För att vi som söker motargument ofta kan hitta dem i skildringar av människors villkor. Och kanske framförallt för att insikten att arbetarrörelsen alltid handlade om människor och deras kamp verkar falla i bakgrunden när bilden målas med större penseldrag, vi behöver uppenbarligen påminnas.

Listan innehåller sånt jag läst och kan rekommendera (fetmarkerat), tillsammans med sådant jag snappat upp och vill läsa. Titta på kommentarerna till listan om du vill vara säker på att få med alla tips (jag har säkert missat att uppdatera med alla titlar):

Yarden av Kristian Lundberg
Kvinnor och äppelträd av Moa Martinsson
Mor gifter sig av Moa Martinson
Nickel and dimed/Barskrapad av Barbara Ehrenreich
Barn-serien (vävarnas barn osv) av Per Anders Fogelström
Stad-serien (Mina drömmars stad osv) av Per Anders Fogelström
Serien om Bricken (Sågverksungen osv) av Vibeke Olsson
Mig äger ingen av Åsa Linderborg
Klass av Anneli Jordahl
Svinalängorna av Susanna Alakoski
Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson
Berättelsen om Nancy (Glasfåglarna osv) av Elsie Johansson
Mäster av Alexandra Coelho Ahndoril
Allt som återstår av Elin Boardy
Då tänker jag på Sigrid av Elin Olofsson
När man skjuter arbetare av Kerstin Thorwall
Trilogin om Lars Hård (Jag, Lars Hård osv) av Jan Fridegård
Hjärtblad av Aino Trosell
Socialsvängen av Aino Trosell
Stål av Silvia Avalone
Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf
Piga bland pigor av Ester Blenda Nordström
Romanen om Olof (Nu var det 1914 osv) av Eyvind Johnson
Nässlorna blommar av Harry Martinsson
Tåbb med manifestet av Lars Ahlin
Mitt förnamn är Ronny av Ronny Ambjörnson
Katrineholmssviten/Kvinnorna och staden (Häxringarna osv) av Kerstin Ekman
Huset vid Flon av Kjell Johansson
Godnatt, jord av Ivar Lo Johansson
Jernbaneeposet (Din tjänare hör osv, Lifsens rot ) av Sara Lidman
Underdog av Torbjörn Flygt
Sonja Åkessons samlade dikter
Förlossningen av Måns Wadensjö
Efter arbetsschema av Johan Jönsson
Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer
Andra klassens människa av Maria Edgren
Gårdarnas krig, Fångarna på Fattigmannagatan och De rödas uppror av Harry Kullman
Stridshästen av Harry Kullman
Bilder som inte angår mig av Felicia Stenroth

Den här listan är väldigt gammal och skulle behöva fyllas på med mer aktuella böcker, tipsa gärna i kommentarerna om sånt som borde vara med. Och oavsett om de som behöver upplysas låter sig upplysas eller inte så blev i alla fall jag sugen på att läsa lite mer arbetarlitteratur igen, det finns en hel del på den här listan som lockar mig. Och det är ju alltid något…

Min vän Dahmer av Derf Backderf

Hur ska jag beskriva Min vän Dahmer? Inte som en blöt filt över hela verkligheten utan snarare som ett sånt där kedjetäcke tror jag. Ett riktigt tungt ett. Det är svårt att andas när man möter Dahmer, svårt att stå ut med ensamheten och katastrofen, svårt att ta in allt som kunde ha undvikits.

Derf Backderf berättar historien om hur det var att växa upp med den person som skulle bli en av USAs mest omtalade seriemördare som klasskamrat. Han berättar det självreflekterande, med djup sorg och ilska. Han lyckas balansera väldigt bra på den tunna linjen som överbryggar gapet mellan att försöka förstå Jeff Dahmers inre helvete och att fördöma hans handlande (mördande) utan minsta tvekan. Det finns mycket som berör mig, mycket som kommer dröja sig kvar. Men mest av allt tänker jag på den mest relevanta frågan som Derf Derfback ställer – var är de vuxna? Det finns ingen som ser eller griper in, ingen. Det ligger en sån oerhörd sorg begravd i det.

Min vän Dahmer är helt klart en av de bästa serieromanen jag läst, den visar verkligen hur en sådan kan vara när text och bilder förstärker varandra. Det finns några rutor i den här boken som får tiden att stanna.

Jag rekommenderar Min vän Dahmer till alla som vill försöka förstå det som är allra svårast att ta in. Alla som vill utforska det där mörkret som är så kompakt för att det är verkligt. Kanske ska jag påpeka att den är näst intill oblodig och några mord får vi inte se. Ändå är det något av det mest skrämmande jag läst.

MIN VÄN DAHMER
Författare: Derf Backderf
Förlag: Kartago (2018)
Översättare: Johan Andreasson
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Beroende av böcker

Larmrapporten av Emma Frans

Emma Frans har gett sin bok Larmrapporten underrubriken Att skilja vetenskap från trams. Det är precis vad den här boken handlar om. När Jack Werner undersöker vandringssägner och myter i sin bok ger sig Emma Frans i kast med de här återrapporteringarna av vetenskapligt material som får i alla fall mig att ilskna till någon gång per vecka. De där “du dör om du äter chips”, “gå ner i vikt med choklad/vin/vad du nu vill att du ska gå ner i vikt av” ni vet. De där rätt luftiga och korta artiklarna där man bör begripa att rätt mycket av grundinnehållet utelämnats och friserats för att bli sådär snyggt och klatschigt rubricerat.

Jag är gammal historiker och som sådan kan jag reagera på de där “Det var bättre förr”-nissarna rätt starkt, de som drar fram rena felaktigheter för att bevisa sin obevisbara tes. Jag älskar att Dick Harrison gav dem svar på tal. Jurister måste vara än mer uppgivna, om domar och brott ska det tyckas över alla bräddar utan att egentligen behöva veta vad juridik är. Medicinska forskare ska vi inte tala om, det är ju deras livsverk som förminskas och paketeras till de där larmen eller mirakelkurerna.

Jag gillar den vetenskapliga ingången i den här boken, hur Emma Frans lugnt och metodiskt förklarar vad vetenskap är och att den är ifrågasättande till sin natur, inte konstaterande. Med hjälp av exempel görs det tydligt hur forskning blir till och hur den kan förvanskas i rapporteringen eller hur man kan presentera den på ett kanske lite tråkigare, men lite mer korrekt sätt. Den ger också verktyg för oss alla som ställs inför den digra uppgiften att tolka och begripa de nyheter som flödar mot oss.

LARMRAPPORTEN
Författare: Emma Frans
Förlag: Volante (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Ja skiter i att det är fejk det är för jävligt ändå av Jack Werner

När jag skulle komma tillbaka till jobbet efter utmattningen blev mitt första beslut att jag skulle gå långsammare. Jag skulle sakta in stegen och ta en sak i taget, inte planera promenaden till skrivaren så att jag också kunde hämta boken och gå på toa och göra det och det och det på vägen. En sak i taget och långsamt. Det har hjälpt mig jättemycket. Så fort jag känner att allt börjar röra sig lite för fort saktar jag ner stegen.

När jag läser Jack Werners Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå slås jag till slut av att mitt största problem med sociala medier och allt egentligen just nu är att det ska gå så snabbt. Det ska publiceras och tyckas och tänkas så skrämmande snabbt. Och jag hinner inte med, egentligen har jag aldrig gjort det, men nu mindre än någonsin. Och det är när det ska gå sådär fort som det lätt kan bli väldigt fel.

Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå är en väldigt bra bok på väldigt många sätt, mycket för att den påminner mig om det där grundläggande. Jag måste inte hänga med, jag måste inte tänka snabbt och bestämma mig. Jag kan sakta ner stegen.

Och det råd jag kommer bära med mig längst är nog bokens sista – Obestäm dig!

JA SKITER I ATT DET ÄR FEJK DET ÄR FÖR JÄVLIGT ÄNDÅ
Författare: Jack Werner
Förlag: Albert Bonniers förlag (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Vill du veta mer om boken och vad jag tycker om den rekommenderar jag ett besök till gårdagens text på Kulturkollo

 

Wage slaves av Daria Bogdanska

Det här är samhällsgranskande seriekonst när den är som allra bäst. Personligt, politiskt, avslappnat ursinnigt. Det finns ett driv här som gör gott. Ska jag jämföra med något, eller snarare koppla till något så blir det samtida arbetarlitteratur som Yarden av Kristian Lundberg.

I Wage slaves möter vi Daria som flyttat till Sverige för att plugga och för att hänga med lite folk hon känner. Snart inser hon att hon behöver jobba för att klara sig och att det är väldigt svårt att få jobb om man inte har personnummer (och personnummer får man inte utan jobb). Snart sitter hon fast i en rävsax med en chef som utnyttjar människor på gränsen till sammanbrott, som driver dem hårt och inte ens behöver hota med något eftersom att alla vet vad som gäller.

Wage slaves beskriver ett samhälle vid sidan av det officiella, ett samhälle vi egentligen alla vet finns, men som vi också upprätthåller och tillåter att fortsätta fungera. Genom att blunda, genom att handla, genom att sätta vår egen bortskämda bekvämlighet först.

WAGE SLAVES
Författare: Daria Bogdanska
Förlag: Galago (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

Framtidens arab (del 1 och 2) av Riad Sattouf

Framtidens arab är Riad Sattoufs självbiografiska skildring av en uppväxt i Libyen, Syrien och Frankrike. Det är en svit tecknade böcker, tre till antalet (jag har läst två än så länge).

Jag tänker ofta på Marjane Satrapis mästerliga Persepolis när jag läser Framtidens arab, och det är ett gott tecken. Framtidens arab är också skildringen av en uppväxt så olik det mesta annat jag läst att jag tvingas tänka och lära mig. Jag lär mig förstås saker om just Riad och hans familj, men också tiden (det sena 70-talet till mitten av 80-talet, min uppväxttid) framstår på ett nytt sätt. Att få känna lite på en tid när Khadaffi var nytänkande och lite hipp, när Hafez al-Assad var en nyberättad framgångssaga i Syrien. Det känns viktigt att förstå det som hände då för att bättre begripa det som händer nu.

Det som griper mig allra mest i den här skildringen är mammans trötthet. Hur hon finner sig i makens kringflyttande och sökande efter det där optimala som han aldrig kommer att uppnå. Det är uppenbart att han saknar och flyr sin barndom som så många av oss gör. Hans hjältedyrkan i relation till de nytillträdda diktatorerna (inte minst Saddam Hussein som han avgudar) är sorglig i all sin patetiska kamp för att passa in. Men det är också djupt tragiskt när han allt mer ger uttryck för deras åsikter i sina utfall mot judar och afroamerikaner. Och kvinnor.

Det är de djupt rasistiska tonerna som stör mest. Att pappan (som står oemotsagd av alla utom mamman som egentligen heller aldrig sätter ner foten) och alla barn runt Riad ger uttryck för sådant människoförakt gör ont att läsa. Och jag vill förstås att någon ska ta dem i örat allihop och få dem att skärpa sig. Men samtidigt gör det där oemotsagda att jag tvingas brottas med det, med mina fördomar och med det faktum att det är så det såg ut. Det är också viktigt för förståelsen av sånt som händer just nu. Och det faktum att Riad skriver med det i sin uppväxtskildring visar ju att det må ha varit oemotsagt då, men det är inte oreflekterat längre. Jag tror på en uppgörelse i den tredje boken. Jag ser fram emot en sån uppgörelse. Väldigt, väldigt mycket.

FRAMTIDENS ARAB. EN BARNDOM I MELLANÖSTERN (1978-1984)/(1984-1985)
Författare: Riad Sattouf
Förlag: Cobolt (2014/2015)
Översättare: Björn Wahlberg, originaltitel: L´arabe du futur
Del 1 och 2 i en serie
Köp den t.ex. här eller här.

Om tyranni av Timothy Snyder

Det är valår i år. Jag välkomnar det eftersom rösträtt och demokrati är det finaste vi har, jag skyr det eftersom jag vet hur det kommer bli. Timothy Snyders bok om tyranni (grundat i chocken som uppstod när Donald Trump blev vald till president och fortsatte bete sig) är ett halmstrå jag gripit tag i tidigt på året för att hitta någon sorts styrsel inför skitstormen som komma skall.

Om Tyranni (som egentligen borde heta mot tyranni, det är en ursinnig motståndsbok) listar 20 punkter som är grundläggande för att bekämpa tyranner. Och Snyder drar verkligen nytta av alla sina kunskaper som nittonhundratalshistoriker. Och han visar på vikten av att historiker skriver böcker om nutiden, blicken för långa skeenden är oumbärlig här. Det som har hänt ska hända igen och ingenting är nytt under solen. Det vet vi ju, och ändå behöver vi någon som berättar det för oss. Som Timothy Snyder.

En sak som jag lär mig är att äntligen begripa den där ständigt närvarande rysslandskopplingen. Varför inte bara Donald Trump utan också Sverigedemokraterna och Front National i Frankrike tillber Ryssland (det har alltid framstått som helt absurt för mig att extremhögern ska få ett lyckoskimmer i ögonen när de talar om en gammal kommuniststat). Det handlar förstås om pengar. 

Timothy Snyder är skicklig på att klä av den redan nakne kejsaren och förevisa honom i all hans ynklighet, och då pratar vi inte bara om Trump, vi pratar också om Putin. Och om alla andra ledare och opinionsbildare som vill förtrycka oss med hjälp av rädsla och lögner.

När Snyder uppmanar mig att skippa twitter och läsa en bok (för att jag till skillnad från människorna i 1984 fortfarande kan det) så tar jag honom på orden. Jag blir så trött av alla ställen ”där allt händer så snabbt, men ingenting händer”. Jag ska göra mitt bästa för att protestera i år, för att hålla mig i verkligheten, ta samtalen och inte låta mig förvirras av chockdoktriner, skrämselpropaganda och rena lögner. Ett år som detta blir sånt extra viktigt. Det är också böcker som Om tyranni, om inte annat så för att bevisa att vi inte är ensamma och det finns något annat. Vi är inte så dumma som de vill göra oss (trumparna, balisarna, bardarna och de andra).

OM TYRANNI. TJUGO LÄRDOMAR FRÅN TJUGONDE ÅRHUNDRADET
Författare: Timothy Snyder
Förlag: Albert Bonniers förlag (2017)
Översättare: Margareta Eklöf
Köp den t.ex. här eller här.

Hopp av Rebecca Solnit

Allt handlar om perspektiv. När jag förtvivlar inför samtiden har jag ofta tappat sammanhanget. Det är på många plan illa nu, men mycket har ju faktiskt också blivit bättre.

Rebecca Solnit skriver kraftfullt. Jag minns fortfarande hur jag nästan slogs till marken av Män förklarar saker för mig. Här, med Hopp, lyfts jag snarare mot himmelska höjder. Jag blir så lycklig av att läsa hennes funderingar om folkliga rörelser, revolutioner och kraft. Om förändring och titelns hopp. Helt uppfylld blir jag.

Det är också fint att påminnas om den tid hon skrev boken i. Jag minns hur jag själv var helt förtvivlad över att George W Bush blev omvald som president, hur han var den värste president jag kunde tänka mig. Det var tider det…

Solnit skriver att när vi drabbas av förtvivlan är det ofta så att hoppet förlamats. Så kan jag ofta känna, att något i mig frusit till is, det kan vara hoppet. I dagar som dessa rör det dock på sig, det vaknar igen. När jorden skakar under våra fötter så som jag känner att det gjort med #metoo-styrkan i höst. Bara att kunna tänka tanken att det kan vara nu patriarkatet rämnar är svindlande, bara tanken väcker hoppet. Jag vågar hoppas på en bättre värld för oss alla (för självklart vinner också männen på att patriarkatet faller). Det är en fantastisk känsla, jag har saknat den.

HOPP
Författare: Rebecca Solnit
Förlag: Ordfront (2017)
Översättare: Helena Hansson, originaltitel: Hope in the dark – untold histories, wild possibilities
Köp den t.ex. här eller här.

Boken och hoppet är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.

Nej är inte nog av Naomi Klein

En av anledningarna till att jag tycker så mycket om att lista bra saker är att tiden är ur led, världen är galen och ibland är det svårt att orka. Det behövs hopp om framtiden för att orka tänka på den och i en värld av tvångsutvisningar, vardagsrasism, sexism och Donald Trump är det faktiskt svårt att navigera och leva. Jag har dukat under för hopplösheten mer än en gång och jag vill inte glömma att min utmattning också delvis sprang ur samhällelig depression. Någon har talat om en avgrund som plötsligt öppnar sig framför en och blottar hur förfärligt allt faktiskt är.

Nästa år är det riksdagsval. Med tanke på hur det har varit de senaste gångerna vill jag bara lägga mig ner och gråta och ge upp bara tanken snuddar vid mig. Så kan jag förstås inte ha det. Jag måste jobba på att greppa tag i hoppet när det visar sig.

Under hösten visade det sig bland annat i Naomi Kleins förklarande och uppviglande bok om Donald Trumps existens, Nej är inte nog: så står vi emot Trumps chockdoktrin och skapar en ny värld. Hade den bara innehållit förklaringar om hur Trump kunde vinna (och hur Hilary Clinton och Bernie Sanders egentligen kunde förlora) och hur vidrigt mycket värre det blivit sen dess hade jag inte stått ut. Men Naomi Klein ägnar stort utrymme åt tanken om motstånd och hur det kan se ut. Goda exempel i historien och i nutid, det som kokar ner i solidaritet och tillsammansskap. Vi måste helt enkelt vårda hoppet och tron på att vi kan förändra tillsammans. Att vi är många som vill klokt istället för upp över väggarna galet. Att det finns godhet och sans också.

Och allt det där tror jag ju på. Jag blir glad över #jagärhär varje dag och att Vi står inte ut-rörelsen finns. Jag blir glad och sparar det i hjärtat som juveler varje gång jag tvingas att stå upp i vardagen och får understöd. Det finns så många kloka och varma människor därute, så många att sätta hopp till. Men jag vill ha mer! Hur gör du för att bevara hoppet och hur planerar du att överleva valrörelsen 2018?

NEJ ÄR INTE NOG. SÅ STÅR VI EMOT TRUMPS CHOCKDOKTRIN OCH SKAPAR EN NY VÄRLD
Författare: Naomi Klein
Förlag: Ordfront (2017)
Översättare: Joachim Retzlaff
Köp den t.ex. här eller här.

Hopp är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.  

Nya Norrland av Mats Jonsson

Det finns några författare som jag tycker väldigt mycket om, flera av dem är serieskapare och en av dem är Mats Jonsson. Jag vet inte om det har med formatet att göra, men de som är riktigt bra på att skapa serier når verkligen ända in.

Av Mats Jonsson har jag läst nästan allt, jag har Pojken i skogen kvar men jag jobbar på det. Hey princess och Mats kamp läste jag några dagar när jag låg typ dödssjuk i lunginflammation för sex år sen (så lunginflammationsincidenten i den här boken går mig icke förbi, trots att den bara utgör en ruta), bara en sån sak.

Nya Norrland är allt det där jag älskar med Mats Jonssons författarskap. Det är vemodet och skarpblicken, det självironiska och det djupt politiska. Jag älskar det djupt politiska, säkert, men ändå bara delvis, för att det sammanfaller väldigt väl med mitt politiska (vänster, förvirrad nymedelklass). I Nya Norrland handlar det mycket om avfolkning och bygder som förändras, Mats Jonssons eget Bollstabruk men samtidigt också så många orter som byggts upp kring ett bruk och blomstrat men inte längre. Som platsen jag kommer ifrån. Jag tycker verkligen om hur han beskriver de där dubbla känslorna. Även om jag är mer hatisk i min efterkonstruerade dom över min barndomsort så bär jag samtidigt på en nostalgisk kärlek till platser, minnen, dofter, hus och människor där.

En annan sak som Nya Norrland gör bra är att prata klass. Den delen väckte också en massa tankar om hur viktigt klass varit för mig sen jag flyttade hemifrån. I det akademiska var det oerhört viktigt, att doktorera som arbetarklass är en pionjärsyssla och det märks. Inte minst på det där självklara självförtroendet man sällan får med sig från ett arbetarklasshem, vad ska man med det liksom.

Det är en fördom att man kan snabbläsa serier. Eller det är det förstås inte, man kan såklart göra det, men det är dumt. Nya Norrland tog mig flera veckor, för att det är så tätt och för att den kräver så mycket eftertanke.

NYA NORRLAND
Författare: Mats Jonsson
Förlag: Galago/Ordfront (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Nya Norrland är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.

Det fria ordet av Johannes Klenell

Såhär är det med mig – jag kan lätt hänga upp mig på detaljer på ett helt orimligt sätt. Som namn i romaner till exempel… Jag fick lov att bråka med mig själv rätt rejält för att stanna kvar i Det fria ordet efter att ”Older Slang” och ”Edvin Metafor” introducerats. När jag tog mig vidare var jag fast, men jag måste ändå nämna det för att säga att det var väldigt nära att jag gav upp boken  (läs: slängde den i väggen). Och det hade varit väldigt synd.

Huvudpersonen Jonas delar det med mig att han kommer från en mindre ort i Värmland, inte samma ort, men nära nog. Det är inte mycket som handlar om det här, men det är likväl ännu en detalj, en som till skillnad från namnen, höll mig kvar. Och det där med att komma tillbaka och allt är bekant men annat känner jag igen liksom den där särskilda sortens isolation som kan uppstå på en ny (oändligt stor och folkrik) plats.

Det fria ordet, det vänsterorienterade mediehus där Jonas får jobb (eller vad det egentligen är som händer, det är oklart för alla inklusive Jonas) är naturligtvis Ordfront. Guano är Galago (där Johannes Klenell är/har varit redaktör). I alla fall någon sorts Ordfront och Galago. Jag som var en av de där prenumeranterna som försvann under de där åren som beskrivs känner igen en del utifrån och känner nästan ett knip av skuld i hela soppan. Och jag förfasas förstås, det är så klaustrofobiskt där i förlagskorridorerna. 

Jag gillar Det fria ordet (trots Older och Metafor), och allra mest för samhällsanalysen och beskrivningen av ett samhälle i förändring. Den konstaterande, uppgivna, men samtidigt vassa analysen av framförallt vänstern (men också allt det andra) ger nya perspektiv och känns uppfriskande. Det fria ordet rör sig över åren då internet slog igenom, när facebook kom (och vi inte hade en aning om hur vi kunde använda det), när twitter kom (och vi inte hade en aning om hur vi skulle använda det). Det är mycket som förändrats i vår vardag under de här åren och det känns nyttigt att fundera lite över det, och som inspiration till det passar också Det fria ordet väldigt bra.

DET FRIA ORDET
Författare: Johannes Klenell
Förlag: Natur & Kultur (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Synd av Elin Lucassi

Hur många feministiska och allmänpolitiska serier för oss med så kallade PK-åsikter (förr kallat sunt förnuft) behövs egentligen kan man undra. Uppenbarligen hur mycket som helst och mer och mer och mer. Vi behöver dränka landet i riktigt bra tankar om vardagslivet för att komma någonstans.

Elin Lucassi är alltid, alltid pricksäker och relevant oavsett om hon gör kortkorta seriestrippar om dagsaktuella frågor eller boklånga resonemang om synd och skam som här. I Synd utforskar hon de sju dödssynderna och hur vi kan använda dem för att komma vidare i livet, men också hur de kan ställa till det för oss. Framförallt är det här en bok med feministisk styrka, som en transfusion. Det finns så mycket bra här, som beskrivningen av ”inte alla män-paradoxen”, som det här med att inte gilla att ta selfies (jag gör inte heller det, av precis samma anledning – jag tycker inte att jag duger, jag har ofta precis som Elin Lucassi tänkt att jag borde gå emot magkänslan och fota loss som en motståndshandling), som funderingarna kring pappafeminister som fenomen. Jag tänker inte förklara närmare eftersom jag tycker att ni ska läsa boken istället. Verkligen tycker jag det.

Det finns en serie i den här boken som heter ”Mina barn föraktar mig” och det var en serie som verkligen rörde mig på djupet. Som den blödiga människa jag är nuförtiden (post utmattningsavstängning) började jag gråta när jag läste den. För att den berättar vad det faktiskt handlar om. Jag skulle rekommendera den här boken om den så bara innehöll den serien och resten blanka sidor. Den serien är liksom nog.

Jag läste faktiskt ut den här boken för rätt länge sen men ville spara publiceringen av den här texten till idag så att jag kunde använda bilden ovan. Hoppas Internationella mansdagen uppmärksammas grundligt av alla de som längtar den så intensivt i mars… 

SYND
Författare: Elin Lucassi
Förlag: Kartago (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, Och dagarna går, Enligt O

Kaninhålet av Berit Viklund

Det här är en sån där bok som jag blir riktigt, riktigt arg av. Den handlar om ett dåligt, instängt förhållande, om ett nättroll till kille som inte kan se att han inte alls är feminist. Han lyssnar inte, han anklagar henne för att inte säga vad hon tycker (dvs vad han tycker att hon tycker) och de är instängda i ett rum av kringresonemang. Sexualiteten står i centrum och otryggheten som övergrepp i relationen föder. Jag var rosenrasande hela tiden jag läste (och egentligen fortfarande), och jag känner mig sjukt priviligierad för jag inser att det här inte är fiktion för alla.

Den här ”inte alla killar”-grejen blir så väldigt tydlig här och framstår i all sin absurditet. När killen säger att ”i högstadiet sa tjejerna till när vi taffsade på dem och då slutade vi”… När allt ansvar (att säga ifrån, att inte dricka, att inte göra honom svartsjuk, att inte göra honom kåt och sen neka till sex, att ta hundraprocentigt ansvar för killens kropp och liv) hamnar på tjejen. Fatta att jag blir arg.

I Kaninhålet använder sig Berit Viklund av väldigt små medel för att visa på stora strukturer och obalanser. Det är sparsmakat och sparsamt på alla sätt och vis, och det känns in i hjärtat just därför.

KANINHÅLET
Författare: Berit Viklund
Förlag: Syster förlag (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

En liten plats av Jamaica Kincaid

Hur det kom sig att jag läste Jamaica Kincaid? Det var en kombo av boksmälla efter bokmässan och pirr inför nobelpristillkännagivande faktiskt. Ibland när jag är riktigt trött, som jag råkade vara dagarna efter bokmässehemkomsten, går jag runt i biblioteket och letar efter en tunn bok, något jag kan läsa som en sorts försäkran om att tröttheten kommer vika och större läsprojekt kommer genomföras, och nej då jag kommer inte glömma hur man andas och falla död ner… När jag denna dag, dagen efter beskedet om stundande tillkännagivande från Akademien hittade en tunn bok av självaste, ständigt nobeltippade, Jamaica Kincaid var saken klar.

En liten plats är ursinnig, ingen bok att vila i alls. Den är sylvass. Väldigt rolig och oerhört sorglig. Texten som nog ska kallas essä är Jamaica Kincaids uppgörelse med sin upplevelse av att ha besökt barndomsplatsen, Antigua, efter flera års bortavaro. Det är en rant om såren som lämnats efter slaveriet, ilskan över den korrupta politiska ledningen och framförallt en uppgörelse med det engelska koloniala styret och den postkoloniala turistkulturen. Hon skriver stenhårt,bland annat att “en turist är en motbjudande person” ( vilket inte betyder att det motbjudande ligger hos personen utan i den persona den tar sig som turist) och det går rakt in i hjärtat, med du-tilltal och allt. Det går inte att låta bli att ta till sig och rannsaka sin egen inställning till platser man inte vet så mycket om, men förutsätter sig ha tolkningsföreträde om.

Jag väcks av ilskan, den är som nålar under huden och tvingar mig att reflektera. Jag tycker också om resonemanget om att bo på en liten plats, att det däri finns fler gemensamma upplevelser oavsett var den lilla platsen är belägen. Och så fascineras jag av talet om biblioteket, det som i Antiguas huvudstad inte renoverats sen jordbävningen 1974, biblioteket där Jamaica Kincaid själv snodde böcker hej vilt under uppväxten och där hon upplever att kolonialmakten förvanskat och förminskat Antiguas historia och förhärligat den egna. Det är viktiga saker alltihop, att inse vilken makt som ligger i att vakta historien och ordet. Den som skriver kan göra vad som helst.

EN LITEN PLATS
Författare: Jamaica Kincaid
Förlag: Tranan (2016)
Översättare: Madeleine Reinholdsson, originaltitel: A small place
Köp den t.ex. här eller här.

The Power av Naomi Alderman

Naomi Alderman har skrivit en roman som vänder på allt. Här ges flickor och kvinnor förmågan att styra elektrisk strömstyrka från sina kroppar. Snabbt förändras samhället. Och där i början, när flickor slår tillbaka mot sina plågoandar, när kvinnor kan skrämma männen bara genom att låta det bli känt vad de kan göra, då måste jag motvilligt erkänna att det känns bra. Jag njuter av att läsa om hur kvinnorna reser sig upp och slår tillbaka, eller förblir sittande men låter männen veta vad de skulle kunna om de ville. Det är lågt, men det är känslor djupt inom mig som triggas. Och det är meningen. Min reaktion är nödvändig för att jag ska begripa och reagera på det som kommer sen.

För nu när boken är utläst sitter jag här med en helt annan, nästan lite ny känsla. Allt är så sorgligt och fint komplicerat i världen, såväl den riktiga som den påhittade. Det finns massor av män som inte missbrukar sin makt och det finns massor av kvinnor som lever sina fulla liv. Och i en värld där kvinnor styr skulle det också finnas kvinnor som använde sin makt till det goda, och många som missbrukade sin. I dagar som dessa är det en lite svår vetskap att hantera, att det inte skulle bli bättre om vi bara vände på allt. Det skulle det inte. Ingen enkel lösning.

Det här känns som en bok sprungen ur den feministiskta vrede som väcktes i mig när jag läste Tjänarinnans berättelse. The power prövar tankarna ur den vreden och visar med all önskvärd tydlighet att de inte kan leda någonstans bra. Vreden måste få ta sig andra uttryck, vi kan inte leva med den.

Naomi Alderman skriver fantastiskt levande och bra, och smart. Oj oj vad smart det är att använda min egen vrede mot mig sådär. Dessutom är det fruktansvärt obehagligt i vissa stycken, de där scenerna i norr påminner till exempel på ett fruktansvärt sätt om Cormac McCarthys Vägen när den är som allra, allra värst. 

Men det allra viktigaste är kanske ändå hur det där omkullkastandet och rollombytet gör vardagsrädslan tydlig. Det där som många av oss kvinnor lärt oss om att inte röra oss på vissa platser, att inom sig veta att människor man möter kan vilja en illa. När det sipprar in i männens liv känns The Power som ett viktigt försök att öppna nya dörrar, att ge chansen till förståelse av något så abstrakt som strukturer och vad vi har kommit att acceptera. The Power säger mer om här och nu än vad man först kan tro, och den gör det väldigt klokt.

THE POWER
Författare: Naomi Alderman
Förlag: Penguin (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

Den femte sanningen/The golden notebook av Doris Lessing

all mental sundhet kommer an på detta: att det bör vara en glädje i att känna en mattas grova struktur under släta fotsulor, en glädje i att känna värme träffa huden, en glädje att stå upprätt och veta att kroppens leder fungerar obehindrat under kött och hud. Om detta försvinner då försvinner också livstron. (s. 495)

Sommarens stora läsprojekt var utan tvekan Doris Lessings klassiska mastodontverk Den femte sanningen (som jag läst på engelska i e-boksform och i svensk pappersbok parallellt). Det var en massiv bit litteratur som verkligen bjöd på motstånd, särskilt i början, men sen också gav rätt riklig belöning. Jag ska inte säga att det på något sätt är min nya favoritbok, men jag är glad att jag läst den. Inte minst med tanke på hur min läsförmåga såg ut för några månader sen.

Den största uppenbarelsen under läsningen var hur mycket jag tycker om att ta mig tid med långsamhet. Och hur mycket jag saknat det. Jag vet inte när jag lät en bok ta sin egen tid på det här sättet senast. Jag hoppas på att hitta nya böcker som förtjänar och kräver det.

Jag är förtjust i metanivåerna här, hur jag fortfarande är osäker på vad den egentligen handlar om. Doris Lessing skriver i ett efterord att hon ville skildra tidsandan (sent 1950-tal) och att hennes fokuspunkt var sönderfall (i samhället, relationer osv) och att historien berättas som den berättas på grund av det. Jag kan absolut se det, men för mig blir nog kontentan den som återfinns i citatet ovan. Ingen av Lessings karaktärer ägnar sig egentligen åt att njuta livet. De misshandlar sig själva, gör allt svårare än det är och slänger sig in i relationer som är uppenbart skadliga för dem. Det är väldigt sorgligt alltihop. Och förstås lätt att känna igen. Vill man läsa mer om såna människor kan man för övrigt med fördel ge Gun-Britt Sundströms Maken några timmar. Jag känner detsamma inför Den femte sanningens människor som Makens, en djup irritation blandad med ömhet. Och en förhoppning om att de liksom jag ska bli lite bättre på att känna värmen träffa huden.

DEN FEMTE SANNINGEN/THE GOLDEN NOTEBOOK
Författare: Doris Lessing
Förlag: Forum (1982)
Översättare: Mårten Edlund, originaltitel: The golden notebook
Läs mina rapporter från läsningens gång här och här och här

Memorys bok av Petina Gappah

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Memorys bok känns inte som en bok jag ska orda så mycket om, det känns som en bok vi alla ska läsa och uppleva och göra till vår alldeles egen. Men jag gör väl något sorts försök.

Petina Gappah är en av de författare jag tycker allra mest om. För berättelsernas skull förstås, men mest av allt ändå för rösten, tonen tror jag. Jag tyckte väldigt mycket om novellsamlingen Sorgesång för Easterly när jag läste den härom året. Romanen Memorys bok är egentligen outhärdligt tung – riktigt, riktigt mordiskt förfärlig. På alla plan. Utom i tonen. Den är så lätt och full av humor att jag orkar bära den. Och ändå skojar den aldrig någonsin bort allvaret. Jag vet inte hur hon gör det, men jag är väldigt tacksam att hon lyckas.

Memorys bok får mig ofta att tänka på en annan av mina allra bästa böcker, Alias Grace av Margaret Atwood. Jag vill minnas att det finns vresig humor också där, och en ung kvinna i centrum för händelser oerhört mycket större än hon själv. Atwood skriver historia och klass (och kvinnors villkor), Gappah skriver nutid och klass, och ras, och kvinnors villkor. Jag blir väldigt sugen på att läsa om historien om Grace när jag läser om Memory, för att kunna lägga berättelserna bredvid varandra på riktigt. Jag tror att det finns en del att hitta där.

Jag saknar Memory nu när hennes bok är avslutad. Jag vill umgås mer med henne, veta hur det går. Samtidigt känns det tryggt att ha stängt dörren, här i mitt trygga rum kan jag inbilla mig att allt går bra. Att frihet och liv omger henne och att ingenting ont längre existerar.

TITEL
Författare: Petina Gappah
Förlag: Albert Bonniers förlag (2017)
Översättare: Helena Hansson, originaltitel: The Book of Memory
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Lyrans noblesser, Och dagarna går…

Vitsvit

Repetetiv, vass, sorglig, kärleksfull, bitter – allt på en och samma gång. Vitsvit är ett poetiskt vittnesmål om att lämna, höra till och förändras (och inte). Och om språket, väldigt mycket om språket. Hur det blir ens eget, hur det kan användas emot en, vilket språk som ska väljas…

Inläsningen är som sviten, repetitiv och vass. 31 minuters meditation som räcker så mycket längre. Mer har jag inte att säga om Vitsvit, annat än att jag starkt rekommenderar att låta Athena Farrokhzad berätta den för dig.

VITSVIT
Författare och inläsare: Athena Farrokhzad
Förlag: Bonnier Audio (2017)