Att skriva

Den här veckan handlar om skrivande på Kulturkollo och så också veckans tisdagsutmaning.

1) Berätta något om ditt skrivande – vad skriver du (blogg, poesi, brev)? Var skriver du? När skriver du? Hur? Varför?
Jag skriver dagligen om vi räknar bloggskrivandet och det tycker jag att vi bör. I perioder skriver jag också skönlitterärt vilket är sen länge, det har jag gjort sen jag lärde mig skriva. Jag har några halvtänkta romaner i byrålådan och en roman som är typ färdig men som jag naturligtvis aldrig blir riktigt nöjd med. Och så alla gamla dikter, noveller och embryon till texter av en eller annan sort. Så många ord som blivit fästa på papper och väntar på att hitta sin plats… Skrivandet är en livsnödvändighet för mig och bloggen hjälper mig att få ur mig min skrivenergi när jag inte förmår rikta den åt andra håll. När jag skrev vetenskapligt fungerade bloggen som den där platsen där jag själv bestämde vad och hur jag fick skriva.

2) Dela med dig av din bästa skrivinspiration – har du en favorithandbok eller ett knep för att få igång bokstäverna?
Min allra bästa inspiration är romaner där skrivandet står i centrum, eller i alla fall spelar en viktig roll. Som i Författaren i familjen, Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande och Fangirl. När jag slår igen en sån bok kan jag inte värja mig från skapandelustan.

Att skriva

Tänk dig ett av de där förträffliga för/efterorden som Stephen King alltid skriver. Och så lite längre (någon sida bara ;-)). Där är Att skriva, Kings självbiografiska skrivskola.

Jag läste för att alla rekommenderat den, för att jag älskar de där förorden, för att jag ägnat sommaren åt att fila på ett romanmanus, för att jag gillar böcker om böcker. Och det är förstås precis så inspirerande och intressant som jag hoppats och dessutom jättebra för att ringa in vad som är bra och mindre bra med Kings författarskap. Han förskjuter tanken på intrig, höjer berättelsen till skyarna och predikar fördelen med att utgå från sina inre bilder. Ett problem med King är att han kan vara rätt gubbig (jag uppfattade honom så i framförallt Det men tycker mig ha anat det också annorstädes, kanske har det blivit bättre med tiden?) och det tycker jag också förklaras i boken inte minst i den där litteraturlistan över favoritböcker på slutet, har han gillat tre kvinnliga författare (förutom sin fru) bland de femtio (nej, jag har inte räknat och överdriver förstås men det är en svidande minoritet som är skrivna av kvinnliga författare)?

Att skriva är en himla rolig och livfull bok att läsa, även om den på intet sätt ger den fulla förklaringen till karlns furiösa utgivningstakt. Men jag tror att den ligger där någonstans, det ligger något i den jämförelse han gör med Oates och Rendell, kanske är de mindre rädda att lämna ifrån sig material än många andra. Det finns fördelar och nackdelar med alla förhållningssätt, ger man ut extremt genomarbetade böcker som exempelvis Donna Tartt undviker en kanske storslagna romaner som avslutas med trehundra sidor ren skit. Å andra sidan blir det bara tre böcker på trettio år och det är också synd.

Att skriva- en hantverkares memoarer av Stephen King. Bra böcker

Två gånger Bodil Malmsten

En dubbelrecension minsann! Två Bodil Malmsten på ett bräde, en totalhyllning och en besvikelse – kan det bli bättre?

Så gör jag, Konsten att skriva
20130627-201653.jpgHyllad! Älskad! Fantastisk? Jag vet inte jag… Själv är jag mest förtjust i bilderna och visst är Så gör jag en intressant inblick i Bodil Malmstens skrivartänk, men jag hade nog hoppats på något till mig också. Det blir som hennes andra textböcker, fast liksom fastskruvat vid just skrivandet. Malmsten som är så fantastisk för att hon är så fri i tanken känns här fjättrad till sitt ämne. Jag upplever inte elden, bara ett litet ljummet intresse av att fundera lite för egen del och dela med sig när hon ändå är igång. Så gör jag är en lugn och vacker, kontemplativ, bok men den skickar inte med mig något riktigt användbart eller fundersamt. Jag fick ännu en tänkebok, den var lite begränsad, jag är besviken…

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag
20130627-201708.jpgBodil Malmsten saknar på riktigt motstycke. Hennes fritänkande, vildhet i tanken och förmåga att på pricken sätta ord på det vi andra bara tänker lite diffust… Hon är remarkabel, genial, fabulös. Helt enkelt… I Och en månad… Låter hon tankarna och känslorna löpa fria, hon är så himla arg och så eftertänksam. Jag älskar det, och så mycket mer än när hon bundit sig till att skriva om skrivandet. Jag hade kunnat leva utan familjen tejp men i övrigt vill jag aldrig vara utan Bodil Malmsten. Och en månad går fortare än ett hjärtslag är en bok som bara Bodil Malmsten kan skriva, och hon gör det så himla bra!

Så gör jag: Konsten att skriva av Bodil Malmsten. Modernista
Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag av Bodil Malmsten. Modernista

Vissa recensioner…

… önskar jag att jag fick skriva om…

Häromdagen länkade jag till min recension av Wolf Hall igen. Utan att ha räknat efter så måste det vara mitt, av mig själv, särdeles mest länkade inlägg. Och hade jag vetat det när jag skrev den 2010 hade jag kanske skrivit den annorlunda. Typ bättre.

Det är fascinerande det här med recensioner. Jag startade den här bloggen 2009 och har sen dess recenserat en hel hög böcker här, flera hundra (jag ooorkar verkligen inte räkna efter ;-)). Recensioner får per definition rätt få kommentarer vilket ibland, de få gånger jag tycker att jag skrivit något bra, är lite irriterande. Andra gånger är jag tvärtom mycket tacksam att ingen bryr sig (jag tänker mig det i alla fall trots att 0 kommentarer inte nödvändigtvis betyder 0 läsare) eftersom recensionen kanske är framvärkt eller på något annat sätt ominnesvärd. Väldigt många av recensionerna är hur som helst starkt länkade till böckerna i mitt huvud. När jag tänker på en bok jag läst de senaste åren minns jag skrämmande ofta vad jag skrev i recensionen.

Det jag vill komma fram till är att det är svårt att skriva recensioner. Det är svårt att balansera tyckande och uppbyggnad av en läsvärd text. Det är svårt att variera sig och att vara personlig. Bokbloggsjerkan häromveckan handlade om ärlighet i bokbloggsrecensioner vilket fick många att fundera. Själv strävar jag förstås efter ärlighet. Jag vill vara så sann som det bara går i relation till min egen läsupplevelse. Med detta sagt så kan jag också konstatera att jag kanske inte alltid berättar hela denna sanning. Ibland beror det på att det kan vara väldigt svår att formulera känslor, andra gånger beror det på att det räcker att skriva att jag inte gillar en bok, oändligt frossande i varför blir onödigt och elakt. Och onödig och elak vill jag inte vara…

Ärlighet är naturligtvis viktigt men det jag tänker mest på är att ge något mer i recensionerna än en beskrivning av boken. Min vision (å dessa ljuva marknadsföringsord!) är att den trogna Fiktiviteterläsaren ska lära känna mig lite bättre för varje recension jag publicerar och hen läser. Ibland blir det något litet korn av mig och mitt, ibland kanske för mycket och andra gånger hittar jag balansen.

Hur tänker du när du skriver och läser recensioner? Vad är viktigt? Hur vill du att recensionen ska kännas och se ut (exemplifiera gärna med någon du själv skrivit eller läst, inte för att det här är någon skoluppgift men jag är verkligen nyfiken på hur ni tänker)?

Se hit alla listälskare

Bokbloggare är kända för sin förkärlek för enkäter. Vi enkäterar hit och dit så ofta vi kan om läsning och böcker och annat enkätbart. Själv upprätthåller jag denna förkärlek också i verkliga livet. Enkäter från SCB? Min livsluft! Nästan i alla fall…

Kanske är det också så att bokbloggare är ett listälskande folk? Jag är det i alla fall, kan jag göra en lista över något så gör jag en lista över något. Listor får mig att känna mig trygg vilket troligen säger något alarmerande om mig och mina neuroser. Men livet funkar rätt bra ändå…

Dagbok är något jag alltid skrivit fram tills jag fick den där huvudrollen som förälder för sju år sen. Sen dess har det gått knackigt. Men jag vill väldigt gärna… Därför är den här boken av Sara Starkström perfekt för mig. Den innehåller listor i en sorts dagboksform. Man svarar helt enkelt på några frågor varje dag och skapar på så sätt mer eller mindre tematiska frågor. Och det är skitkul. Tycker i alla fall den här nörden. Lagom mycket tankeverksamhet, krav på ungefär noll procent kreativitet och ändå får man nedskrivet det som faktiskt upptar ens dag. Mycket trevligt! Frågan är väl om boken hjälper mig i riktning mot att börja skriva dagbok igen (vilket är min ambition), risken är att jag kommer kräva att folk skriver frågor åt mig i fortsättningen också, i all evinnerlighet… Någon annan som testat? Eller har ni redan inspiration och ork nog att skriva vanlig dagbok ändå?

~Nicotext 2012 /Recensionsexemplar~

Det där med nanowrmo…

… gick ju sådär. Jag skrev ca 9000 ord den första veckan vilket ju är helt ok men sen tappade jag gnistan totalt. Blev tvungen att jobba en del och hålla seminarier om språkets betydelse i författande av vetenskaplig text och sånt. Resultatet av denna, inte helt oväntade utveckling, blev att jag efter den första veckan inte skrivit ett ord på min roman.

Denna genomklappning har dock inte resulterat i dåligt samvete eller stress. Jag är så nöjd med min november (fast jobb, friska barn, frånvaron av vinterkyla) att jag kan fokusera på det braiga i att jag faktiskt ägnade några intensiva dagar åt att skriva i alla fall några sidor i den där boken, och att köttet på benen blivit lite mer markant. Framtiden får utvisa vad de här romanidéerna resulterar i, just nu stannar de vid en vacker tanke. Och det är faktiskt inte det sämsta.

Hur gick det för er andra som var med? Blev det någon roman?

NaNoWrMo Here I Come!

Imorgon börjar årets NaNoWrMo. Tanken är att jag (och alla andra anmälda) ska vara producera 50000 ord under november månad och således mer eller mindre skriva en roman från start till mål. Själv har jag ett löst synopsis och vad jag tycker är en lysande idé om en sorts dystopisk roman med litterära referenser. Kan bli hur bra som helst, eller platt fall men jag ser det som så att jag inte har någonting att förlora – lyckas jag få ihop 50000 ord är jag på god väg med min text, lyckas jag inte så har jag förhoppningsvis ändå fått ihop något litet användbart… Vi får väl se hur det blir med tiden men jag ska göra ett ärligt och riktigt försök i alla fall.

Är det någon mer som är med, har ni förberett er och hur känns det? 🙂

Den där romanen

Den 12 januari 2011 kan vara det historiska datum då jag nämnde min roman offentligt för första gången. Då hade jag antecknat någon form av synopsis och tankar kring den här skapelser sen sommaren dessförinnan. Nu nio månader efter ”offentliggörandet” kanske det kan vara dags för en lägesrapport?

Under våren blev det faktiskt en hel del skrivet och dessutom föddes en helt ny idé som lockar och ropar på mig med allt högre röst. Under sommaren råkade vi dock i gräl, romanen och jag och den slutgiltiga skilsmässan var inte långt bort kan jag säga, men nu är vi ihop igen. Jag börjar tro att jag ska kunna få ordning på den tillslut. I dagsläget innehåller dokumentet ca 30 000 ord och det finns gott om idéer för vad som ska resultera i några tusen till. Men en av de få saker jag verkligen vet om den här boken är att den inte kommer att bli särskilt omfattande vad gäller sidantal. Jag vill ha den relativt kort och tät. Huvudproblemet just nu är att inledningen är rätt svag medan sista delen alltid får mig att gråta vilket jag inte vet om det beror på att det är starkt eller på att jag blivit blind för texten och känner mer än jag läser vilket i så fall skulle stå i vägen för min möjlighet att redigera… Det är bara att jobba vidare helt enkelt, skriva till och skriva om…

Men det är ju det där med att sätta sig ner och verkligen skriva också. Det händer att jag har en hel dag att ägna åt exempelvis undervisningsförberedelser och skrivande vilket rent praktiskt skulle kunna betyda att jag skrev roman i fyra timmar på förmiddagen och sen ägnade resten av arbetsdagen åt jobbjobbet. Men det händer väldigt sällan att det blir så. Det slösurfas och mailas istället, det ändras tema på bloggen och pillas med någon jäkla detalj i två timmar. Och så skrivs det handlingslistor och görs en hel massa oviktiga saker när jag skulle kunna skriva roman. What´s up med det? När jag vill skriva egentligen. Så det är uppenbarligen inte bara att skriva och jobba vidare, man måste förhålla sig till sitt inre barnsliga smitarjag också… Jag jobbar på det, också.

Och den där andra idén då? Jo, jag har anmält mig till NaNoWriMo nu i november och då är det den drömmen som ska förverkligas, skrivas ner och om. En roman på en månad  – det är en utmaning det…

Just nu befinner jag mig alltså i en ganska intensiv skrivarfas men jag skulle behöva lite extra inspiration i form av era skrivarberättelser – skriver ni? Vad? Vill ni skriva? Har ni skrivit? Romaner? Dikter? Manus? Artiklar? Vad drömmer ni om att skriva och hur/när/varför vill ni göra verklighet av drömmarna?

Jag är ju inte bara passionerad bokläsare…

… jag är ju författare också. Eller, jag har gett ut en bok i alla fall. Förvisso en facklitterär och förvisso en avhandling men lik förbaskat så är det en bok som jag har tråcklat ihop. Ni som följde Fiktiviteter i höstas fick ta del av mina vedermödor med att färdigställa skiten. Jag kan säga att det inte går en dag utan att jag celebrerar det faktum att jag aldrig mer behöver ha en avhandlingsdeadline över mig och att jag aldrig, aldrig mer behöver förbereda mig för en disputation (ångesten, ångesten I tell you…). Men i alla fall, trots dessa frihetskänslor och trots att jag är väldigt glad att ha släppt den där boken och hela processen så bryr jag mig ju om den fortfarande. Någon bestseller har det väl inte blivit men avhandlingar blir ju sällan det av någon anledning… I denna försäljningsmisär känns det tryggt att få känna släktskap med stora författare som John Ajvide Lindqvist som enligt gårdagens DN bara sålt runt 300 ex av Tjärven (ändra gärna på det förresten, den är väl värd sina 80 kronor!), själv har jag sålt 3… Jag hyser fortfarande förhoppningar om att adlibris sålt någon till eftersom de har ett eget lager som jag inte har insyn i 😉 Igår använde jag dessutom en stund av den stillatående tid som kan uppstå på ett oventilerat och folktomt bibliotek till att kolla på Libris hur det står till med de böcker som finns på biblioteken. Och ser man på – i Örebro är den minsann utlånad, och våldsamt försenad. Det värmer ett ”jag vill sprida min avhandlings”-fruset hjärta att tänka på den stackars uppsatsskrivare som hänger sig kvar vid den där boken för allt vad tygen håller. Jag är beredd att kliva in och betala förseningsavgiften som med all säkerhet kommer bli ganska betydande, bara för att 😉

Det blir en vår också

Om ingen helt oförhappandes kastar ett jobberbjudande i knät på mig (det är alltså helt ok att göra det!) så tänker jag plugga också i vår. Och precis som under hösten blir det, vid sidan av jobbsöket, en rad mer eller mindre onödiga kurser som ska läsas. Jag fortsätter förstås med min barn- och ungdomslitteraturkurs och plusar på med en kurs om skräck och romantik (kurslitteraturen är helt fantastisk för en skräck/vampyrnörd som jag, vad sägs exempelvis om Fighting the Forces. What´s at stake in Buffy the Vampire Slayer?) och en i modern angloamerikansk populärfiktion. Helt oanvändbart förmodligen men hej vad roligt! Dessutom intalar jag mig att jag ska ha användning av det när jag slutligen får mitt bibliotekariejobb. För att inte tala om hur behjälpt jag kommer vara av det som bloggare…

Vid sidan av jobbsökeri och studier så har jag också efter den monumentala säljsuccén* som är min avhandling fått blodad tand och bestämt mig för att skriva en roman. Det är förvisso inte första gången men den här gången har jag faktiskt en plan, en idé, en handling och några människor som jag vill berätta om. Men det ska skrivas också och det är väl där bristen på självförtroende kommer in i bilden. Just nu skriver jag ca 5-10000 tecken om dagen men känslan av att jag kommer kunna fortsätta så fram till en färdig text har inte riktigt infunnit sig. Jag tänker att om jag på det här sättet outar mina planer så har jag inte bara satt extra press på mig själv utan också gjort projektet mer verkligt. Om det är särskilt smart eller rent av outsägligt dumt visar sig väl vad det lider.

Våren kommer alltså inte bli direkt händelsefattig utan fylld med roliga äventyr. Skönt dessutom att äntligen kunna prata om den annalkande våren utan att verka allt för tidigt ute. Det är ju i alla fall vårtermin nu… Vad sysslar ni med nu när vi närmar oss ljusare tider? Studier, jobb, nytt, gammalt?

* nu är jag möjligen liiite ironisk. Till dags dato har avhandlingen sålt i sammanlagt 0 exemplar. Men jag har ju gett bort några. Så det så. Och opponenten har i alla fall läst…

Ett decemberkörsbär

En värmande körsbärsutmärkelse fick jag igår av Annette med den fina motiveringen:

För att dessa bloggar motiverar mig till läsning av olika typer av böcker. Det kan vara barn, ungdoms eller vuxen. Jag blir också glad (och ibland lite rädd!!!) när jag ser hur mycket andra människor läser och hur de, så att säga, dokumenterar sin läsning. Fascinerande. Jag blir uppmuntrad, utmanad och inspirerad till att läsa böcker jag kanske aldrig hade kommit på tanken att läsa om jag inte läst om dem, i just olika bloggar.

Det är alltid inspirerande att inspirera och jag tackar ödmjukast för denna fina utmärkelse. En av de saker man ska göra när man fått denna utmärkelse är att berätta lite om sina tre favoritförfattare och eftersom jag redan gjort det så hänvisar jag, för att undvika tjatighet, till det inlägget.

Jag överlevde!

Jag bloggar, alltså är jag… och således överlevde jag också disputationen. Efter sex års mer eller mindre närvarande oro och arbete fram mot just den dagen har den äntligen passerat. Och jag satt där i två timmar och svarade på frågor av varierande svårighetsgrad, svimmade inte, godkändes och fick många kramar efteråt. Det är definitivt ingenting jag skulle vilja göra igen men heller inget jag vill ha ogjort.

Efteråt blev det roligt mingel och en hel del prat om böcker eftersom institutionskollegornas present var just böcker (lite vampyrer och en väldigt vacker utgåva av Malla Montgomery Silverstolpes memoarer). Dessutom fick jag ett presentkort (modell större) på sf-bokhandeln också vilket naturligtvis gläder mitt bokhungrande hjärta 🙂 Min kloke och fine man hade inte bara tipsat mina kollegor om lämpliga presenter med den äran, han kom med den allra bästa presenten själv när det visade sig att vi ska åka till London på kortsemester om några veckor. Gissa om jag har fixat reseguider redan 🙂 Är det förresten någon av mina beresta läsare som vill tipsa om något jag inte får missa i London? Museum, historiska platser, bibliotek, bokhandlar – allt är av intresse!

Och tusen tack för alla hållna tummar, lyckönskningar och grattis jag fått här på bloggen och via twitter. Det värmde och hjälpte uppenbarligen 🙂

Här är de!

Så här sitter jag nu med nio kartonger proppade med de inte längre fiktiva avhandlingarna, de kommer att isolera bra i vinter… Men om några dagar kommer de förhoppningsvis att finnas också på Adlibris och Bokus och då försvinner de naturligtvis som smör i solsken 😉 Framförallt kommer det att kännas fint att det i alla fall finns en bok i handeln som jag faktiskt inte behöver köpa…

Klar

Det är i det närmaste ofattbart men nu är det gjort. Inget nobelpris väntar mig runt hörnet och inte heller särskilt många läsare men nu har jag i alla fall skrivit en bok… För några sekunder sen tryckte jag på ”send”-knappen och överlämnade min textbäbis till dem som ska transformera den till en riktig bok. Min avhandling… Trött, tröttare, tröttast är jag (som ni kanske märker 😉 ) och inte alls beredd att ta tag i världen som den ter sig runt omkring mig just nu. Så jag väntar ett tag med det och plockar nu ur era tips på belöningar som om de vore smågodis. Ben och Jerrys, skogspromenader, bokläsning och vila, Here I Come!

PS: Och för dem av er som undrat så – jo, jag tackar mig själv i efterordet 🙂

Vad jag ska göra sen

Behöver jag säga att jag är något stressad och ganska liten som människa just nu. Ni som följer mig på twitter har ganska länge kunnat läsa om mina vedermödor med tabeller, abstract och oregerliga textstycken och vet att det är lite mycket nu. För att inte försjunka helt i überstressen ägnar jag en hel del tid åt att planera vad jag ska göra sen. Efteråt. Efter den 8 oktober (som är det magiska datumet för när jag måste skicka avhandlingstexten till tryckeriet). Just nu har jag kommit såhär långt i de dagdrömmarna:

  • Jag ska ta en eller två dagar ledigt och bara ligga och dö i sängen eller tv-soffan innan jag tar tag i alla kurser jag hamnat efter med.
  • Jag ska åka alldeles själv till en stad ganska nära mig och släntra runt i affärer, köpa kläder, skor och annat livsnödvändigt. Dessutom ska jag fika och titta på folk som springer omkring och stressar.
  • Jag ska läsa lugnt och avslappnat, inget stress inför recensionsdatum eller allmän upptrissad stissighet som jag inte kan släppa efter jobbdagen, nej lugn och ro. Framförallt bara lugn och ro.
  • Sen ska jag köpa en massa tv-serier (Twin Peaks…) och musik och böcker och…
  • Jag ska äta oförsvarliga mängder choklad och Ben och Jerrys-glass (företrädesvis Chocolate Fudge Brownie-varianten). Bara för att…
  • Och så ska jag krama mina barn extra hårt. Verkligen sätta mig ner med dem och se de där underbara små individerna som njuter av sin verklighet hur den än ser ut. De har ju liksom ingen aning om varför jag är som jag är just nu.

Så ser listan ut just nu men den blir stadigt längre. Alla inköp blir nog inte av, det ska ju till pengar för sånt, men lugnet och ron hoppas jag på att hitta. Har ni några förslag på hur jag borde belöna mig när avhandlingsskrället är skickat till tryck?

Texten

Den sista veckan har varit rätt hysterisk. Inte bara har vi firat två födelsedagar (ok att några av oss slagit ihop det där och fyller på samma dag men ändå), försökt hitta nya nattningsalternativ eftersom det tar minst 1½ timme för båda barnen att somna nu för tiden, levt det normala livet med hämta och lämna och bygga briojärnväg… Nej inte bara det, jag har skrivit färdigt min avhandling också. Känner ni tyngden i de orden? Färdigt… Manuset ska förvisso genomgå en sista korrekturläsning av handledare, snäll pensionerad professor och godhjärtad äkta man men på det stora (och lilla) hela är det nu att betrakta som färdigskrivet. Om några veckor går det till tryck, om några månader ska det disputeras och sen är det dags att lämna det bakom. Jag kan redan känna friheten och ångestens vingslag. Troligen kommer jag att sitta i ett mörkt hörn av huset med den faktiska färdiga boken i handen och mumla My Precioussssss några dagar innan verkligheten tar tag i mig men det tycker jag att man kan få kosta på sig…

En deadline

Just nu är jag inte mycket till människa…

På söndag ska manus skickas till mina handledare för en sista läsning. Sen kommer förhoppningsvis mest praktiskt småplock och mindre korrigeringar att återstå. Tänkandet och formulerandet ska vara i stort sett avklarat. The Pressure! Jag har inte varit normal på veckor känns det som. Jag har begränsat mig så gott det går till att skriva på dagarna och använda kvällarna till att göra annat (som att plocka med tabeller, leta igenom materialet för miljonte gången efter målande exempel och citat osv) men texten förföljer mig ändå in i sängkammaren och vidare in i nattens drömmar (de nätter den inte håller mig vaken vill säga).

Men mitt i all press och nästan omänskliga stress som just nu bokstavligen trycker ner mig anar jag ändå ljusningen. Det ska ju bli ett färdigt manus det här och jag ska faktiskt skicka det till tryck under sommaren och sen någon gång i höst så kommer det att vara över. Herregud vad jag kommer att sakna det men ändå inte. Ändå verkligen inte…

Skrivlängtan

Det kan tyckas rätt vridet att jag som just nu befinner mig i slutarbetet med ett rätt omfattande avhandlingsmanus längtar så mycket efter att skriva som jag gör. Jag saknar verkligen det skrivande som inte är vetenskapligt och bundet. Jag vill inte bara läsa tonvis med skönlitteratur – jag vill skriva det också.

Mitt förflutna är kantat av egenskrivna dikter, noveller och enstaka romanförsök. Jag har gått åtskilliga skrivarkurser bara på ”kul” och skrivit sida efter sida som ibland blivit ganska bra till och med. Men så någonstans på vägen dog den där självkänslan. Eller lusten – jag vet inte. Nuförtiden tror jag inte längre att jag kan skriva – jag vet att jag inte räcker till för att få det bra. Att lyfta pennan för något annat än vetenskap och blogg känns svårt. Mest av allt handlar det om att jag inte upplever att jag har något att säga. Jag har ingen stor romanidé som kräver att få komma ut i världen. Å andra sidan har jag ju tankar och fixa idéer som de flesta andra och de skulle också kunna bli något. Men jag kan inte riktigt ta till mig de argumenten från mig själv.

Nu längtar jag ju inte efter skrivandet främst för att jag vill ge ut romaner utan allra mest för att det har varit en så viktig del av mitt liv som jag nu förlorat. Frågan är inte om jag ska lyckas ta det tillbaka utan snarare hur och när. För tillbaka till skrivandet ska jag, måste jag, för att vara en hel människa. Till slut får det nog bli en fråga om disciplin – skrivtid varje dag som på den gamla goda tiden, kanske 15 minuter helt utan krav där jag skriver ord, ord och ord för att komma in i den rätta fria känslan.

Har ni andra inspirationstips? Hur ska jag hitta tillbaka till mitt skrivande? Hur lägger ni upp ert – eller överlever ni utan?

Det där med att skriva

Jag är så djupt imponerad av alla författare som faktiskt lyckas tråckla ihop en bok. Att skriva och skriva och skriva – följa någon form av röd tråd, kombinera karaktärer med varandra och få historien att hänga ihop. Och så att få det att fungera – att knyta ihop säcken – helt enkelt sätta den där sista punkten och inse att ”ja, det här är ju faktiskt en bok”. Imponerad! Ni som följer mig på twitter vet att jag själv brottas med ett manus och att det verkligen är brottning jag håller på med. För texten är inte direkt någon formlig massa i min hand. Jag har alltid älskat att skriva – uppsatser, dikter, noveller – you name it! Allt har jag skrivit och älskat. Avhandlingen hatar jag.

Det har inte alltid varit så – hatet sammanfaller i tid med den punkt i skapandeprocessen då det sattes ett slutdatum inte allt för långt fram när allt faktiskt skulle få sitt slut. När jag insåg att det inte var något livsprojekt och när jag dessutom redan läst texten en sisådär 52 gånger. Jag känner varje språklig egenhet, varje olämpligt favoritord, varje skrymsle och varje ställe där jag försöker gömma mig bakom orden för att resultat och vetenskaplighet inte riktigt räcker hela vägen fram. Och jag tror att alla andra också ser och kommer att avslöja mig. Som en bluff naturligtvis.

Men jag kämpar vidare. Det ska bli en avhandling och den ska vara färdig i början av sommaren och jag ska disputera i höst. Och den behöver inte vara briljant, det räcker fint med ok. Faktiskt- så långt har jag i alla fall kommit.

Trist läsning

Idag består mitt läsande enbart av en ”bok” som tycks mig mer och mer meningslös och stentrist för varje dag som går. Den liksom skaver i hjärnan när jag tvingar mig att läsa ännu en gång. Och den här gången räcker det inte med att ögna heller – den måste läsas. Noggrant. Här ska hittas spännande innehåll och ogjorda analyser. Här ska frigöras frågor och förhoppningsvis vidhängande svar. Här ska läsas avhandlingsmanus helt enkelt. Mitt eget tyvärr…