Nu landar vi, sammanfattning av Resor i tid och rymd

Nu har vi rest färdigt, och vilken helg det blev! För dig som vill läsa ikapp eller vill läsa igen kommer här en sammanfattning av vart vi rest i tid och rymd.

Resor i tid och rymd

Lördag
Jag introducerade temahelgen innan Kulturdelen tog oss med ut i rymden (och till science fiction-världens rymdresor). Johannas deckarhörna fördjupade sig i tanken att resa i tiden med hjälp av historiska romaner. Det här har jag läst resonerade kring tid och tidsresor i Narnia-boken Häxan och lejonet. Jag och Beroende av böcker skrev båda om Doctor Who (jag skrev om senaste säsongen och en falnande kärlek, Ela skrev om tidens speciella karaktär i serien – timey wimey…). Feministbiblioteket bjöd på kulturella tidsresor och Fia på Den onda cirkeln skrev om tidsresor på film. Bookiecookiez avslutade dagen med en text om tidsresor och alla frågor (vetenskapliga och existentiella) de väcker. 

Söndag
Söndagen inleddes med att jag med skräckblandad förtjusning begav mig ut i rymden och skrev om rymdfilmer och tv-serierSkuggornas bibliotek följde i samma spår och skrev om den oändliga och fascinerande rymden och hur den skildras. Jag skrev också om mitt intresse för outsiders i allmänhet och Loke i synnerhetBokhyllan i pepparkakshuset fördjupade sig i romantiska tidsresor och Maria på Den onda cirkeln fick mig att vilja se Outlander. Bokhyllan avslutade hela temahelgen med att på ett passande sätt föra ihop rymdfärder med tidsresor.

Tusen tack alla ni som var med och skrev, kommenterade och gjorde den här helgen så väldigt rolig! Det här får vi göra igen någon gång 🙂

Vid sidan om, en tidsresa med Loke

En jättebra sak med mig är att jag förälskar mig i tankar och idéer. Jag snöar in helt enkelt. Det är också en väldigt dålig sak med mig ibland, men jag försöker tänka positivt här…. En sak som jag snöat in på de senaste åren är Loke, utgårdsloke ni vet, trickstern.

loki2Egentligen är det väl fel att säga att det här hänt mig de senaste åren, jag har alltid fascinerats av de där mytiska berättelserna om de som står vid sidan av – som Judas, Lucifer och Loke. Loke från kaos och eld som släpps in i Midgård och ser (nåja, han kanske har en del med saken att göra också) hela världen falla i Ragnarök.

Jag ska erkänna direkt att jag inte läst en enda Marvel-serie om Thor och Loke, jag har aldrig hittat vägen in. Men jag har läst Eddan, jag har läst de religionsvetenskapliga analyserna och jag har, förstås, förälskat mig i Tom Hiddlestons elaka, bitska och briljante antihjälte.

En sak som skiljer och som jag tycker så mycket om i filmerna men naturligtvis saknar i originalmyterna (som inte går på djupet utan lämnar öppet för fan-fiction en masse) är relationerna. Hur Loke hör ihop med Thor, hur Loke hör ihop med Oden, hur Loke hör ihop med Frigg. Och hur han inte hör ihop med någon. I originalsagorna finns händelserna och de moraliska konsekvenserna, men känslorna lyser med sin frånvaro. Djupet som gapar framför deras fötter (ginnungagapet) har ett namn, men ingen känsla.

loki1

I höst har jag läst Joanne M. Harris The Gospel of Loki. En skildring av de gamla vanliga berättelserna ur Lokes perspektiv, berättad med hans röst och humor. Jag gillar det självironiska draget hos Harris Loke, och han är en härligt irriterande berättare i all sin självgodhet. Jag kan naturligtvis inte låta bli att dra paralleller mellan den i och för sig frivilligt förflyttade elddemonen Loke och den med tvång förvisade och fallne ljusängeln Lucifer. Likheterna finns i det eldiga ursprunget, i förflyttningen, i fallet, men också i upproret och drivkraften att ifrågasätta.

Ett drag bokens Loke delar med Loke från originalmyterna är att han nog snarare vill driva med folk än göra ont. Saker råkar liksom mest hända runt honom, men det är ju å andra sidan så det lätt ser ut när bråkstakar får berätta själva…

gospel-of-lokiGrejen med Loke är väl att han alltid är lite larger than life, lite för mycket. Också i filmerna där han egentligen i Hiddlestons gestaltning är en väldigt tragisk figur – övergiven av såväl biologiska som adopterande familjen. Må vara att de senare vänder sig från honom på grund av hans eget agerande, och kanske egentligen inte förskjuter honom på det definitiva sätt som han själv tror. Men Lokes grundproblem, hans drivkraft, är att han så gärna vill inte bara höra till utan vara viktigast. Han vill förstöra och dominera och beundras i originalberättelserna, han vill styra världarna som kung i filmerna och i Harris bok vill han nog mest driva med sin omgivning och hänga lite, men han vill bli uppskattad och förstådd också, han vill så desperat gärna höra till.

En sak som jag uppskattar i Lokes utveckling är att han numera har ordet som vapen. I de tidiga myterna talar han sällan, men ju längre tiden går desto närmare sin roll som ordkonstnär kommer han. I såväl The Gospel of Loki som i Thor-filmerna är han alltid lika slagkraftig, oavsett om det intas middag eller om världen faller i spillror vid hans fötter. Och jag är ju väldigt svag för en sarkastiskt dräpande replik. Därför vinner alltid Loke.

Loke är många men alla bilder av honom visar egentligen samma ansikte – den till synes sorglöse som bär kaos och eld där under. Ond, hård och skrattlysten. Han skulle vara omöjlig att stå ut med om han vore verklig (också om vi tänkte bort allt det där dödandet), men är samtidigt omöjlig att inte älska och till och med fatta sympati för i fiktion och myt.

THE GOSPEL OF LOKI
Författare: Joanne M. Harris
Förlag: Golancz (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

Detta är ett inlägg i temahelgen Resor i tid och rum

Rymden

I rymden kan ingen höra dig skrika! Och det är så galet obehagligt läskigt att jag blir alldeles mardrömsrädd bara jag tänker på det. Av de saker som skrämmer mig (och de är många) är nog rymden den allra skrämmigaste. Oändligheten, mörkret, kylan, det som finns (eller inte finns) bortom…

Detta är troligen orsaken till att jag gärna hänger mig åt ett snyggt rymdäventyr. Här kommer några av mina favoriter:

SigourneyAlien-640x360Alien förstås! Alien-filmerna är mina favoriter bland rymdfilmer, och jag gillar faktiskt hela serien (utom Prometheus som var en stor rörig besvikelse). Älskar Ripley och hennes kantighet, mörkret förstås och instängdheten. Men mest förtjust är jag kanske i att rymden är så skitig och hemsk som jag inbillar mig att den måste vara.

Battlestar Gallactica är en av mina favoritserier. Och den har det gemensamt med Alien-filmerna att de visar en skruttig, fattig, skitig rymdverklighet långt bortom skinande kontrollpaneler och svishdörrar. Det är människans litenhet som ligger i fokus, och det gör det så obehagligt och bra.

fireflyVi får inte glömma Firefly. Den har väldigt lite av rymden i sig även om de reser genom den. Men den där scenen i Serenity (filmen), när de flyger genom Reever-territoriet, den kan vara det obehagligaste jag sett i rymdfilm. Och Reevers som ondingar måste vara något av de sorgligaste någonsin.

Jag kan förstås inte låta bli att nämna Star Trek. Jag har inte sett särskilt mycket, aldrig följt en serie från början till slut utan mest gjort inhopp här och där. De nya filmerna tycker jag är helt ok, men inte fantastiska. Min stora Star Trek-upplevelse är filmen Khans vrede som jag såg varje dag efter skolan under en period. Hem, av med ryggan, laga mat, ner i soffan och äta, och så Khans vrede. Fråga mig inte varför, men det var härliga tider.

Vilka är dina rymdfavoriter?

Detta är ett inlägg i temahelgen Resor i tid och rum

Doctor Who, inte riktigt detsamma

Det är ett tag sen jag såg klart den senaste säsongen av Doctor Who, jag har behövt tid att smälta upplevelsen en aning.

Peter-CapaldiDen allra första säsongen med Peter Capaldi vid TARDIS-rodret. Jag gillar det. Jag gillar honom. Peter Capaldi är fenomenal på allt han gör och här tar han oss tillbaka till den sarkastiske och o så sorglige riddaren av den ensamma skepnaden eller vad vi nu ska kalla honom. Det är den Time lord Victorious vi snuddade vid i slutet av Tennant-eran, han som var ett med mörkret, valde fel. Den jag saknade så intensivt under Matt Smiths rätt happy go lucky-artade bana (men jag ser ju nu när den är slut att också den försökte gå djupare och sorgligare än så). Jag gillar bitskheten, knastret, den där relationen med Clara som inte blir riktigt hel igen.

Jag tycker att episoderna är bättre nu än på ett tag. Det finns mer humor och mer sammanhängande driv framåt. Faktum kvarstår dock, jag kommer naturligtvis aldrig mer älska den här serien så som jag en gång gjorde. För att det inte är lika bra, och för att jag förväntar mig något lite mer och magiskt. Och för att en förälskelse alltid måste svalna och bli till något annat, förhoppningsvis djupt och kärleksfullt. Men om det är dit vi är påväg vet jag inte riktigt.

Så kände jag efter att ha sett större delen av säsongen, men efter de två sista avsnitten var jag så besviken att jag ville gråta. Där, i de avsnitten, har vi ju en hel säsong, minst. En säsong av utforskande av filosofiska spörsmål om vad som kommer sen, men framförallt av doktorns innersta kärna, det mörker han inte kan hantera. Det har jag väntat på sen när Tennants doktor tappade taget för en stund och skådade in i sitt mörkaste rum. När Tennants doktor ställdes mot John Simms The Master och jag kunde se att de inte var så olika medan i alla fall doktorn inte var redo att se. Sånt hade kunnat gås på djupet med, länge. Istället blev det två korta avsnitt av springa runt, extra allt och Clara och Danny (en relation jag inte fått en enda känsla för). Ett sånt slöseri!

Jag tycker fortfarande om The Doctor, i Capaldis grumpiga skepnad lite mer än i Smiths till synes naiva. Men vår kärlekshistoria har svalnat, och jag sörjer den. Jag längtar mig tillbaka till hur det var i början. och och .

Detta är ett inlägg i temahelgen Resor i tid och rum

Nu beger vi oss ut på vår resa!

Äntligen är det dags! Nu reser vi i tid och rymd en helg tillsammans.

Resor i tid och rymd

Varför tid och rymd? Jo, rymd därför att jag gärna vill skriva om det då det är ett av mina favorithatområden (jag är alltså skiträdd för det där mörka oändliga), tiden hänger ihop med tidsresor och med det faktum att jag faktiskt varit (nej är, jag tror inte att det är möjligt att sluta) historiker. Jag älskar att vrida och vända på tiden. Faktum är att jag aldrig i livet skulle företa en tidsresa om jag fick chansen. Det är för mycket som kan gå fel, och så finns det ingen annan tid jag skulle vilja uppleva på riktigt… Men kulturella tidsresor går hur bra som helst. Jag kommer skriva om Doctor Who senare idag och han reser ju rätt friskt i såväl tid som rymd, jag älskar att titta men skulle inte vilja följa med…

Senare i helgen blir det också rymdfilmstips och så ska jag skriva om Loke i olika tider och gestalter (ja, jag har ansträngt mig lite för att få in det inlägget i temat, men jag har en väldigt fri syn på det här med att tolka teman och så). Vad mina resekompisar ska skriva om vet jag inte, det ska bli väldigt spännande att ta reda på.

Trevlig resa!

Detta är ett inlägg i temahelgen Resor i tid och rum

En helg på resa i tid och rymd

Imorgon är det dags för temahelgen om Resor i tid och rymd! Äntligen! Så här ser publiceringsschemat ut:

Lördag
09:45 Fiktiviteter
10:00 Kulturdelen
11:00 Johannas deckarhörna
12:00 Det här har jag läst
13:00 Fiktiviteter
14:00 Feministbiblioteket
15:00 Den onda cirkeln
16:00 Beroende av böcker

Söndag
10:00 Fiktiviteter
11:00 Skuggornas bibliotek
12:00 Fiktiviteter
13:00 Bokhyllan i pepparkakshuset
14:00 Den onda cirkeln
15:00 Bokhyllan
ca 16:00 Fiktiviteter

Häng med på temahelg: Resor i tid och rymd

Fiktiviteter har funnits i sex år och det är helt galet länge. Jag har ägnat en god bit av sommaren åt att fundera kring hur länge det är och allt jag fått göra tack vare att den här bloggen är mitt eget lilla rum. Och när jag funderade över hur det bör firas tänkte jag väldigt mycket över vad som varit allra roligast. Temahelgerna! Därför firas årets födelsedag, i efterhand, med en temahelg.

Jag har tidigare anordnat temadagar om Jane Austen, Jonas Gardell, Maria Lang och Superhjältar (…), och så temahelger om Stephen King, Joss Whedon och Doctor Who. Jag har fått önskemål om att hålla en Star Trek-helg, men nog för att Khans vrede är en av de filmer jag sett flest gången, jag besitter inte någonstans i närheten av kunskapen för att förlänas ett sådant ansvar. Men för att liksom blanda alla de där helgerna och öppna för stjärnorna tänker jag mig att årets temahelg ska röra sig kring temat Resor i tid och rymd.

Resor i tid och rymd

Reglerna är att det inte finns några regler. Den som vill skriva skriver om något som på något litet sätt kan kopplas till temat, fria tolkningar är välkomna. Alla som vill vara med anmäler sig till mig (på mailadress fiktivahelena@gmail.com). Sista anmälningsdag är onsdagen den 16/9 och jag mailar publiceringsschema till alla anmälda den 17/9. Temahelgen Resor i tid och rymd hålls 19-20 september.

En perfekt superhjältesöndag

Superhjältesöndagen är till ända, men vilken fin dag det har varit. Själv skriver jag rätt oinitierat, jag har läst några serier och sett några filmer, som tur var är mina medbloggare betydligt mer insatta. Jag har skrivit om Thor-filmerna, om Iron man som jag gillar, och den där Hulken-filmen som jag avskyr med stor övertygelse. Sen har jag funderat lite kring kvinnoroller och de trasiga männen i filmerna också. På Kulturkollo skrev jag om en chockartad upptäckt om barndomens seriehjältar.

Bokstävlarna inledde Superhjältesöndagen med att skriva om X-men, Rogue och superkrafternas konsekvenser. Carolina skrev om Fantomen, Bak bok mat om Bamse och Old Adult Reads Young Adult  tog ett grepp om superskurkarna. Beroende av böcker analyserade mansrollen bland superhjältarna och Bokhuset berättade om sina favoritsuperhjältar både i verklig och fiktiv form. Cinnamon Books skrev om sitt möte med Avengers och Smutstiteln avslutade med ett superhjältetips från en superhjälteskeptiker.

Jag har haft väldigt roligt när jag sett filmer, skrivit texter och nu också fått läsa alla andras texter, hoppas ni också har haft kul!

Superhjältesöndag
Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:
Bak bok mat, Beroende av böcker, Bokhuset, Bokstävlarna, Carolina läser, Cinnamon books, Fiktiviteter , Kulturkollo, Oarya, Smutstiteln

Hur står det till med kvinnorna?

CaptainAmerica-BlackWidow

Ja, det är en delvis sorglig historia det här med kvinnorna i Avengers-filmcykeln. Någon fördjupning i kvinnopsyket på samma sätt som för manspsyket står inte att finna. Ljusglimtar finns, men de är alldeles för få för att jag ska tycka att det känns riktigt ok. Vi kör en kort genomgång.

Thor: Brödernas mor är ju kick ass-tuff och visst finns Sif, valkyrian, men de borde ha kunnat lyfta fram någon mer tuff asakvinna och kanske till och med placerat henne någon annan stans än i periferin. Och varför inte en människokvinna kapabel att ta hand om sig själv och göra annat än att tråna…
Captain America: Urk, den där tuffa militärkvinnan, Peggy, förvandlades förstås snabbt från en riktig hårding till ett trånande våp vilket förstörde hela filmen för mig. Film två var mycket bättre, troligen för att den inte brydde sig om någon romantisk vinkling över huvud taget. Svarta änkan, Natasha Romanoff, lyfter också den andra Captain America-filmen rejält.
Avengers: Kul med en tuff kvinnokaraktär men jag hade definitivt förväntat mig mer av Joss Whedon. Svarta änkan får sorgligt lite utrymme och jag längtar efter en egen film om henne. Att hon är med i många av filmerna hjälper definitivt upp helheten.
Iron man: Jag gillar Pepper Potts och inte bara för namnet… Hon är snäll, ordentlig och kan ryta till när det behövs. Att Tony faller för Pepper är en av de viktigaste anledningarna till att jag faller för Tony

Ljusglimtar som sagt men rätt tunnsått ändå, och jag har nästan inte nämnt de förfärliga kvinnorollerna – Peggy i Captain America är nämnd men Betty i den där Hulken-filmen vill jag inte ens prata om och Jane (Thor) är jobbigt hjälplös så supersmart forskare hon är. Varför så få slagkraftiga tjejer, kan de verkligen vara så förtvivlat svåra att hitta på?

Superhjältesöndag
Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:
Bak bok mat, Beroende av böcker, Bokhuset, Bokstävlarna, Carolina läser, Cinnamon books, Fiktiviteter , Kulturkollo, Oarya, Smutstiteln

Män på gränsen till nervsammanbrott

Allt blir väl egentligen tydligast i Avengers där de alla samlas. Där finns Bruce Banner/Hulken med grava aggressionsproblem och där finns Thor och Loki i akut behov av parterapi… Just Thor och Lokis relation tycker jag är fenomenalt skildrad genom hela sviten, i såväl Thor-filmerna som Avengers, hur de så gärna vill höra ihop men hela tiden stöter bort varandra. Naturligtvis är det framförallt Loki som sitter på problemen med sina komplex för sitt ursprung och sitt storhetsvansinne. Men Thor har också issues och en undrar ju om det inte egentligen borde varit Oden och Frigga som gick i terapi från början. Killarnas uppväxt verkar ju ha varit en enda stor tillväxthärd för avundsjuka och rivalitet. Att de sen också bär på en stark och ofrivillig kärlek till varandra är mer som en lycklig (?) slump än ett resultat av föräldrarnas önskan. Jag kan inte låta bli att tycka att deras kamp är väldigt vacker, och att jag är glad att filmskaparna låter det få vara så komlext.

En annan relation som är fint skildrad, kanske den finaste jag sett om manlig vänskap, är den mellan Tony Stark och Bruce Banner. Deras trevande mjukissnack och försök att, i Avengers, hantera sin annorlundahet är fenomenal.

Och när vi ändå pratar om Tony Stark så måste jag få nämna Iron man 3 där Tony tampas med ångestattacker efter händelserna i Avengers. Jag tror att det är en kombination av modet att ta med riktig ångest i en underhållningsfilm och en fenomenal skådespelarprestation av Robert Downey Jr som gör att jag när Tony kryper ihop kring sin panikångestattack inte kan värja mig från minnena av hur ångest känns på riktigt. Det var en oerhört jobbig film att se men också väldigt fint, att den finns, att den vågar vara lite allvarlig. Också.

Ja, de har det inte lätt Marvel-männen, och då har jag ändå inte skrivit ett ord om Captain America som väl måste anses vara en av populärkulturens mest tragiska figurer. Först tvingas han slåss i kriget, blir typ genmanipulerad och offrar livet i strid mot ett riktigt extraförfärligt nazistgäng, men istället för att dö blir han nerfryst på havets botten i femtio år. Det är inte svårt att tänka sig ett visst trauma vid uppvaknandet. Och det är inte riktigt som att han får vila sig i form när han vaknar heller… 

Superhjältesöndag
Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:
Bak bok mat, Beroende av böcker, Bokhuset, Bokstävlarna, Carolina läser, Cinnamonbooks, Fiktiviteter , Kulturkollo, Oarya, Smutstiteln

Mytologi möter mytologi

För mig är Thor och Thor: The dark world mest av allt ett brodersdrama. Det är om Thor och Loki det handlar och jag hejar förstås hela tiden på Loki. thorlokiFör att den onde alltid är roligast på film, har bäst oneliners, och för att Tom Hiddleston äger precis allt han är med i.

Trots detta så lämnar jag bröderna därhän för den här gången, mer om dem klockan 15. Istället vill jag säga något om mytologin, eller mytologin som löst bygger på mytologin. Och jag tycker att de gör det snyggt. Thor är ju lite roligare än i asaberättelserna, och Loke får fler dimensioner. Oden är inte så ensidigt vis och stark utan en ganska misslyckad farbror. Sånt gillas. Jag måste naturligtvis, som alltid, gnälla på kvinnorollerna men det gör jag senare i eftermiddag.

Sen är det ju en källa till aldrig sinande (skade)glädje att skådespelarna inte kan uttala orden, att Mjölner blir ”mjomjo” är väldigt roligt. Thor-filmerna är på intet sätt perfekta, det finns luckor men det finns också humor att fylla dem med så jag trivs riktigt bra med dem. Och slutet på Thor: the dark world är ju så fenomenalt att jag knappt kan vänta på att få veta vad som händer i nästa film

Superhjältesöndag
Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:
Bak bok mat, Beroende av böcker, Bokhuset, Bokstävlarna, Carolina läser, Cinnamonbooks, Fiktiviteter , Kulturkollo, Oarya, Smutstiteln

Det obegripliga misslyckandet som är Hulken

I min tittning har jag sett The incredible Hulk och det finns väl bara en sak att säga: Vilken dynga!

hulkEtt sånt slöseri på begåvade skådespelare (Edward Norton! Tim Roth! John Hurt!) och framförallt hulkmyten som i sig är så stark om manlighet och aggression. Det vet vi från den klassiska tv-serien som fick mig att gråta som tioåring, mellan skrämselvarven. Och det vet vi också från de korta ögonblick som krävs i Avengers för att Joss Whedon och Mark Ruffalo ska sätta tonen för Bruce Banner som rakt igenom älskansvärd och ensam. Allt slarvas bort i den här filmen där man vill göra något lite nytt och struntar i att berätta historien och istället faller ner i ett totalsmetigt mischmasch av allt och inget.

En förfärlig hulk som stryker tjejen över kinden och gutturalt utstöter hennes namn, vad sjutton är det !?!

Superhjältesöndag
Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:
Bak bok mat, Beroende av böcker, Bokhuset, Bokstävlarna, Carolina läser, Cinnamonbooks, Fiktiviteter , Kulturkollo, Oarya, Smutstiteln

5 anledningar till att jag lite oväntat älskar Iron man

Jag är lite kär i Tony Stark. Svag för det sarkastiska förstås. Svag för underhållningen och ifrågasättandet av det machoamerikanska. Jag har försökt bena ut vad det är jag gillar och här är mina fem anledningar:

Tony & Pepper

  • Tony Stark – giftig, liten men med totalt storhetsvansinne och självdistans samtidigt. Borde vara omöjligt, är rätt bedårande.
  • Pepper Potts – duktiga flickan som kämpar på mitt i den storm av oansvarighet som är Tony Stark. Sköter ett företag och en superhjälte. Trist situation fram tills hon skaffar sig oväntade allierade och tuffar till sig.
  • Ben Kingsley – världens bästa filmskurk någonsin. Han dyker upp i Iron man 3 och är helt fantastiskt förfärlig, på många olika sätt. Förträffligt rolig är han också.
  • Sarkasmen – behöver jag säga mer?
  • Robert Downey Jr – Bortom att karaktären Tony Stark är svår att inte älska så är Robert Downey Jr väldigt skicklig på att balansera honom. Iron man 3 gör i vissa delar riktigt ont och är skitjobbig att se tack vare hans superba skådespeleri. Mer om det i eftermiddag.

Superhjältesöndag
Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:
Bak bok mat, Beroende av böcker, Bokhuset, Bokstävlarna, Carolina läser, Cinnamonbooks, Fiktiviteter , Kulturkollo, Oarya, Smutstiteln

Superhjältesöndag – nu kör vi!

Äntligen är det dags för vår Superhjältesöndag! Jag kommer ägna dagen åt att nästan uteslutande diskutera olika aspekter av den filmserie som består av Iron man-filmerna, The incredible Hulk, Captain America 1 och 2, Thor 1 och 2 och Avengers. Jag kommer recensera filmer och analysera lite smått kring några teman. Och så blir det ett inlägg från mig på Kulturkollo också där jag skriver om min serietidningsläsning.

Jag råkar veta att vi har en hel del att se fram emot idag. Det kommer bli superhjältar, antihjältar och allmänt önsketänkande för framtiden. Det blir minnen, filmer och serietidningsblädder. Jag ser fram emot att få läsa alla intressanta inlägg, hoppas ni hänger med!
Superhjältesöndag
Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:
Bak bok mat, Beroende av böcker, Bokhuset, Bokstävlarna, Carolina läser, Cinnamonbooks, Fiktiviteter , Kulturkollo, Oarya, Smutstiteln

På söndag invaderar superhjältarna!

 

 

Superhjältesöndag

 

På söndag smäller det! Då ska jag och nio andra fantaster fylla bloggosfären med inlägg om tecknade serier, filmer och superhjältar. Jag kommer själv skriva en hög inlägg om allt från kvinnoroller(förstås!) till terapi, och så kommer jag fördjupa mig i min djupa kärlek för Tony Stark också. Det kommer bli så väldigt kul det här. För er som vill hänga med, och vem vill inte det? Så ser hålltiderna ut så här:

10:00 Fiktiviteter: Inledning

10:30 Bokstävlarna

11:00 Fiktiviteter

12:00 Kulturkollo

12:30 Oarya

13:00 Fiktiviteter

13:15 Carolina läser

13:30 Bokhuset

14:00 Fiktiviteter

14:15 Bak bok mat

14:30 Cinnamonbooks

15:00 Fiktiviteter

15:30 Beroende av böcker

16:00 Fiktiviteter

16:30 Smutstiteln

17:00 Fiktiviteter – Sammanfattning och avslutning

Superhjältar var det här!

Nämen hörrni, visst måste vi väl ha en temadag i höst också!?! Jag tänker såhär att den tjugonde oktober släpps Joss Whedons senaste serie Agents of S.H.I.E.L.D på dvd. Den ska jag naturligtvis se men för att få ut något av det hela så måste jag bekanta mig med Marvelfilmernas fantastiska värld först. Alltså blir det ett maraton av Iron man, Captain America och alla filmer som ingår i Avengersserien, i rätt ordning. Och detta måste naturligtvis rapporteras här sen, vad sägs om en superhjältesöndag den 19 oktober? Då borde jag ha hunnit titta och om ni vill vara med och skriva hinner ni också göra det. Jag tänker skriva en hög med inlägg om filmerna förstås men också lite annat smått och gott. Det är fritt fram att skriva om allt som på minsta sätt kan kopplas till tecknade serier, superhjältar eller annat relaterat som du vill skriva om. Vill du vara med? Maila mig (fiktivahelena@gmail.com) så knåpar jag ihop ett schema och mailar tillbaka med en tid. Senast 16/10 vill jag ha din anmälan.

Grattis Maria Lang!

Maria Lang-dagen jag anordnade i lördags är över, och oj vad bra den blev! Som ett grattis på den verkliga födelsedagen, Dagmar Langes 100-årsdag, bjuder jag idag på en sammanfattning av vad som egentligen hände. 

Innan den officiella temadagen ens hunnit börja ploppade det upp några inlägg: Feministbiblioteket skrev på morgonen om sin relation till Maria Lang och Fantastisk fiktion berättade redan dagen innan om sin relation till pusseldeckare i allmänhet och Camilla vid skiljevägen i synnerhet. Och så blev det ett extra bonusinlägg hos Feministbiblioteket också.

22 texter blev det allt som allt. Några av oss skrev om vår kärleksrelation till Maria Lang. Och så pratade vi Nora, erotik och ond bråd död förstås.

Eftersom vi var så många som skrev blev inläggen väldigt varierade. Men några teman kan skönjas. Vi var några som skrev om vår relation och vårt möte med Maria Lang. Jag inledde dagen med ett litet minne över ensamhet och Maria Lang-läsning. Cinnamon skrev om sin nya bekantskap med Lang. Tröst för ett knytt berättar om sin långa relation till Lang och vad hon gillar mest. Och Lottens bokblogg skrev om sitt möte med Maria Lang.

Jag skrev om poesin i De röda kattorna, stämningen i Kung liljekonvalje av dungen och både jag och Annas bokbord fördjupade oss i debuten Mördaren ljuger inte ensam.

Dark places skrev om god och ond erotik hos Lang och bjöd också på ett vykort från Nora/Skoga. Sagas bibliotek fördjupade sig i Lang och operan vilket jag som operanovis uppskattade mycket. Feministbiblioteket utnämnde Lang till veckans feminist. Fantastisk fiktion diskuterar vad en deckare är. Skuggornas bibliotek skrev om Lang som sommarläsning och hur det är att återuppleva böcker. Bokdetektiven skrev om Maria Langs egen relation till deckargenren och de starka åsikter hon ofta gav uttryck för. Marias boklivs text om Maria Lang som snuttefilt behandlade ett ämne som många av oss återkom till (trösten i det bekanta och det vilsamma i att läsa det kända). Det här har jag läst skrev om  Maria Langs ungdomsböcker och särskilt Akta dig Katja.

Och slutligen, Den ultimata Maria Lang-kalendern är uppdaterad!

Varierat alltså, och läsvärt! Jag hoppas att alla som gillar Maria Lang fått sitt lystmäte för ett tag framåt, och så hoppas jag att vi lyckats locka någon ny stackare i fördärvet 🙂

Kvällen sänker sig

Maria Lang-dagen är över och jag är alldeles lycklig över alla fina och varierade inlägg den innehållit. Jag kommer att publicera en ordentlig sammanfattning på måndag, den dag som skulle ha varit Dagmar Langes 100-årsdag. Redan nu vill jag passa på att tacka alla som varit med och gjort den här dagen så lyckad. Tack alla för att ni ville dela Lang-kärleken med mig och alla andra!

De röda kattorna

Säv, säv, susa,
våg, våg, slå.
I sägen mig var Ingalill
den unge månde gå?

Av alla de poesistycken Maria Lang använt och introducerat för mig (japp, hon var min huvudsakliga dealer på poesi där ett tag) så är det säv och våg och Ingalill som sitter djupast i mig. Den är så fasansfullt hjärtskärande vacker. Så grym i all den där enkelheten.

Möjligen är det också den mest välfunna för att beskriva boken till vilken den är knuten. De röda kattorna är våldsamt enkel, sorglig och hjärtskärande.

Jag har en återkommande plan varje sommar att jag ska företa en resa i de röda kattornas spår och göra ett fotografiskt inlägg här på bloggen. De röda kattorna springer nämligen omkring i min hembygd. Människor som nämns existerar i min verkliga begreppsvärld. Hotellet där en del av handlingen utspelar sig är beläget alldeles bredvid det hus där jag växte upp och mina föräldrar fortfarande bor. Alster och Mårbacka och de storheter som hör hemma där är mina barndomsvänner. Gustaf och Selma som berättade sagor för mig redan när jag växte upp. Jag ska göra det inlägget i sommar.

De röda kattorna är inte Maria Langs bästa bok (den är helt ok), men det är nog den som ligger närmast mig. Allra närmast mitt hjärta. Och med den och säven och vågen och Ingalill avslutar jag den här fantastiska Langhyllardagen. En ordentlig sammanfattning kommer på måndag som ett sista hurrarop på den verkliga hundraårsdagen.

Säv, säv, susa,
våg, våg, slå.
I sägen mig var Ingalill
den unge månde gå?

Hon skrek som en vingskjuten and, när hon sjönk i sjön,
det var när sista vår stod grön.

Det voro henne gramse vid Östanålid,
det tog hon sig så illa vid.

De voro henne gramse för gods och gull
och för hennes unga kärleks skull.

De stucko en ögonsten med tagg
de kastade smuts i en liljas dagg.

Så sjungen, sjungen sorgsång.
I sorgsna vågor små,
säv, säv, susa,
våg, våg, slå!

Gustav Fröding, ur Nya dikter (1894)