Nu landar vi, sammanfattning av Resor i tid och rymd

Nu har vi rest färdigt, och vilken helg det blev! För dig som vill läsa ikapp eller vill läsa igen kommer här en sammanfattning av vart vi rest i tid och rymd.

Resor i tid och rymd

Lördag
Jag introducerade temahelgen innan Kulturdelen tog oss med ut i rymden (och till science fiction-världens rymdresor). Johannas deckarhörna fördjupade sig i tanken att resa i tiden med hjälp av historiska romaner. Det här har jag läst resonerade kring tid och tidsresor i Narnia-boken Häxan och lejonet. Jag och Beroende av böcker skrev båda om Doctor Who (jag skrev om senaste säsongen och en falnande kärlek, Ela skrev om tidens speciella karaktär i serien – timey wimey…). Feministbiblioteket bjöd på kulturella tidsresor och Fia på Den onda cirkeln skrev om tidsresor på film. Bookiecookiez avslutade dagen med en text om tidsresor och alla frågor (vetenskapliga och existentiella) de väcker. 

Söndag
Söndagen inleddes med att jag med skräckblandad förtjusning begav mig ut i rymden och skrev om rymdfilmer och tv-serierSkuggornas bibliotek följde i samma spår och skrev om den oändliga och fascinerande rymden och hur den skildras. Jag skrev också om mitt intresse för outsiders i allmänhet och Loke i synnerhetBokhyllan i pepparkakshuset fördjupade sig i romantiska tidsresor och Maria på Den onda cirkeln fick mig att vilja se Outlander. Bokhyllan avslutade hela temahelgen med att på ett passande sätt föra ihop rymdfärder med tidsresor.

Tusen tack alla ni som var med och skrev, kommenterade och gjorde den här helgen så väldigt rolig! Det här får vi göra igen någon gång 🙂

Vid sidan om, en tidsresa med Loke

En jättebra sak med mig är att jag förälskar mig i tankar och idéer. Jag snöar in helt enkelt. Det är också en väldigt dålig sak med mig ibland, men jag försöker tänka positivt här…. En sak som jag snöat in på de senaste åren är Loke, utgårdsloke ni vet, trickstern.

loki2Egentligen är det väl fel att säga att det här hänt mig de senaste åren, jag har alltid fascinerats av de där mytiska berättelserna om de som står vid sidan av – som Judas, Lucifer och Loke. Loke från kaos och eld som släpps in i Midgård och ser (nåja, han kanske har en del med saken att göra också) hela världen falla i Ragnarök.

Jag ska erkänna direkt att jag inte läst en enda Marvel-serie om Thor och Loke, jag har aldrig hittat vägen in. Men jag har läst Eddan, jag har läst de religionsvetenskapliga analyserna och jag har, förstås, förälskat mig i Tom Hiddlestons elaka, bitska och briljante antihjälte.

En sak som skiljer och som jag tycker så mycket om i filmerna men naturligtvis saknar i originalmyterna (som inte går på djupet utan lämnar öppet för fan-fiction en masse) är relationerna. Hur Loke hör ihop med Thor, hur Loke hör ihop med Oden, hur Loke hör ihop med Frigg. Och hur han inte hör ihop med någon. I originalsagorna finns händelserna och de moraliska konsekvenserna, men känslorna lyser med sin frånvaro. Djupet som gapar framför deras fötter (ginnungagapet) har ett namn, men ingen känsla.

loki1

I höst har jag läst Joanne M. Harris The Gospel of Loki. En skildring av de gamla vanliga berättelserna ur Lokes perspektiv, berättad med hans röst och humor. Jag gillar det självironiska draget hos Harris Loke, och han är en härligt irriterande berättare i all sin självgodhet. Jag kan naturligtvis inte låta bli att dra paralleller mellan den i och för sig frivilligt förflyttade elddemonen Loke och den med tvång förvisade och fallne ljusängeln Lucifer. Likheterna finns i det eldiga ursprunget, i förflyttningen, i fallet, men också i upproret och drivkraften att ifrågasätta.

Ett drag bokens Loke delar med Loke från originalmyterna är att han nog snarare vill driva med folk än göra ont. Saker råkar liksom mest hända runt honom, men det är ju å andra sidan så det lätt ser ut när bråkstakar får berätta själva…

gospel-of-lokiGrejen med Loke är väl att han alltid är lite larger than life, lite för mycket. Också i filmerna där han egentligen i Hiddlestons gestaltning är en väldigt tragisk figur – övergiven av såväl biologiska som adopterande familjen. Må vara att de senare vänder sig från honom på grund av hans eget agerande, och kanske egentligen inte förskjuter honom på det definitiva sätt som han själv tror. Men Lokes grundproblem, hans drivkraft, är att han så gärna vill inte bara höra till utan vara viktigast. Han vill förstöra och dominera och beundras i originalberättelserna, han vill styra världarna som kung i filmerna och i Harris bok vill han nog mest driva med sin omgivning och hänga lite, men han vill bli uppskattad och förstådd också, han vill så desperat gärna höra till.

En sak som jag uppskattar i Lokes utveckling är att han numera har ordet som vapen. I de tidiga myterna talar han sällan, men ju längre tiden går desto närmare sin roll som ordkonstnär kommer han. I såväl The Gospel of Loki som i Thor-filmerna är han alltid lika slagkraftig, oavsett om det intas middag eller om världen faller i spillror vid hans fötter. Och jag är ju väldigt svag för en sarkastiskt dräpande replik. Därför vinner alltid Loke.

Loke är många men alla bilder av honom visar egentligen samma ansikte – den till synes sorglöse som bär kaos och eld där under. Ond, hård och skrattlysten. Han skulle vara omöjlig att stå ut med om han vore verklig (också om vi tänkte bort allt det där dödandet), men är samtidigt omöjlig att inte älska och till och med fatta sympati för i fiktion och myt.

THE GOSPEL OF LOKI
Författare: Joanne M. Harris
Förlag: Golancz (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

Detta är ett inlägg i temahelgen Resor i tid och rum

Rymden

I rymden kan ingen höra dig skrika! Och det är så galet obehagligt läskigt att jag blir alldeles mardrömsrädd bara jag tänker på det. Av de saker som skrämmer mig (och de är många) är nog rymden den allra skrämmigaste. Oändligheten, mörkret, kylan, det som finns (eller inte finns) bortom…

Detta är troligen orsaken till att jag gärna hänger mig åt ett snyggt rymdäventyr. Här kommer några av mina favoriter:

SigourneyAlien-640x360Alien förstås! Alien-filmerna är mina favoriter bland rymdfilmer, och jag gillar faktiskt hela serien (utom Prometheus som var en stor rörig besvikelse). Älskar Ripley och hennes kantighet, mörkret förstås och instängdheten. Men mest förtjust är jag kanske i att rymden är så skitig och hemsk som jag inbillar mig att den måste vara.

Battlestar Gallactica är en av mina favoritserier. Och den har det gemensamt med Alien-filmerna att de visar en skruttig, fattig, skitig rymdverklighet långt bortom skinande kontrollpaneler och svishdörrar. Det är människans litenhet som ligger i fokus, och det gör det så obehagligt och bra.

fireflyVi får inte glömma Firefly. Den har väldigt lite av rymden i sig även om de reser genom den. Men den där scenen i Serenity (filmen), när de flyger genom Reever-territoriet, den kan vara det obehagligaste jag sett i rymdfilm. Och Reevers som ondingar måste vara något av de sorgligaste någonsin.

Jag kan förstås inte låta bli att nämna Star Trek. Jag har inte sett särskilt mycket, aldrig följt en serie från början till slut utan mest gjort inhopp här och där. De nya filmerna tycker jag är helt ok, men inte fantastiska. Min stora Star Trek-upplevelse är filmen Khans vrede som jag såg varje dag efter skolan under en period. Hem, av med ryggan, laga mat, ner i soffan och äta, och så Khans vrede. Fråga mig inte varför, men det var härliga tider.

Vilka är dina rymdfavoriter?

Detta är ett inlägg i temahelgen Resor i tid och rum

Doctor Who, inte riktigt detsamma

Det är ett tag sen jag såg klart den senaste säsongen av Doctor Who, jag har behövt tid att smälta upplevelsen en aning.

Peter-CapaldiDen allra första säsongen med Peter Capaldi vid TARDIS-rodret. Jag gillar det. Jag gillar honom. Peter Capaldi är fenomenal på allt han gör och här tar han oss tillbaka till den sarkastiske och o så sorglige riddaren av den ensamma skepnaden eller vad vi nu ska kalla honom. Det är den Time lord Victorious vi snuddade vid i slutet av Tennant-eran, han som var ett med mörkret, valde fel. Den jag saknade så intensivt under Matt Smiths rätt happy go lucky-artade bana (men jag ser ju nu när den är slut att också den försökte gå djupare och sorgligare än så). Jag gillar bitskheten, knastret, den där relationen med Clara som inte blir riktigt hel igen.

Jag tycker att episoderna är bättre nu än på ett tag. Det finns mer humor och mer sammanhängande driv framåt. Faktum kvarstår dock, jag kommer naturligtvis aldrig mer älska den här serien så som jag en gång gjorde. För att det inte är lika bra, och för att jag förväntar mig något lite mer och magiskt. Och för att en förälskelse alltid måste svalna och bli till något annat, förhoppningsvis djupt och kärleksfullt. Men om det är dit vi är påväg vet jag inte riktigt.

Så kände jag efter att ha sett större delen av säsongen, men efter de två sista avsnitten var jag så besviken att jag ville gråta. Där, i de avsnitten, har vi ju en hel säsong, minst. En säsong av utforskande av filosofiska spörsmål om vad som kommer sen, men framförallt av doktorns innersta kärna, det mörker han inte kan hantera. Det har jag väntat på sen när Tennants doktor tappade taget för en stund och skådade in i sitt mörkaste rum. När Tennants doktor ställdes mot John Simms The Master och jag kunde se att de inte var så olika medan i alla fall doktorn inte var redo att se. Sånt hade kunnat gås på djupet med, länge. Istället blev det två korta avsnitt av springa runt, extra allt och Clara och Danny (en relation jag inte fått en enda känsla för). Ett sånt slöseri!

Jag tycker fortfarande om The Doctor, i Capaldis grumpiga skepnad lite mer än i Smiths till synes naiva. Men vår kärlekshistoria har svalnat, och jag sörjer den. Jag längtar mig tillbaka till hur det var i början. och och .

Detta är ett inlägg i temahelgen Resor i tid och rum

Nu beger vi oss ut på vår resa!

Äntligen är det dags! Nu reser vi i tid och rymd en helg tillsammans.

Resor i tid och rymd

Varför tid och rymd? Jo, rymd därför att jag gärna vill skriva om det då det är ett av mina favorithatområden (jag är alltså skiträdd för det där mörka oändliga), tiden hänger ihop med tidsresor och med det faktum att jag faktiskt varit (nej är, jag tror inte att det är möjligt att sluta) historiker. Jag älskar att vrida och vända på tiden. Faktum är att jag aldrig i livet skulle företa en tidsresa om jag fick chansen. Det är för mycket som kan gå fel, och så finns det ingen annan tid jag skulle vilja uppleva på riktigt… Men kulturella tidsresor går hur bra som helst. Jag kommer skriva om Doctor Who senare idag och han reser ju rätt friskt i såväl tid som rymd, jag älskar att titta men skulle inte vilja följa med…

Senare i helgen blir det också rymdfilmstips och så ska jag skriva om Loke i olika tider och gestalter (ja, jag har ansträngt mig lite för att få in det inlägget i temat, men jag har en väldigt fri syn på det här med att tolka teman och så). Vad mina resekompisar ska skriva om vet jag inte, det ska bli väldigt spännande att ta reda på.

Trevlig resa!

Detta är ett inlägg i temahelgen Resor i tid och rum

En helg på resa i tid och rymd

Imorgon är det dags för temahelgen om Resor i tid och rymd! Äntligen! Så här ser publiceringsschemat ut:

Lördag
09:45 Fiktiviteter
10:00 Kulturdelen
11:00 Johannas deckarhörna
12:00 Det här har jag läst
13:00 Fiktiviteter
14:00 Feministbiblioteket
15:00 Den onda cirkeln
16:00 Beroende av böcker

Söndag
10:00 Fiktiviteter
11:00 Skuggornas bibliotek
12:00 Fiktiviteter
13:00 Bokhyllan i pepparkakshuset
14:00 Den onda cirkeln
15:00 Bokhyllan
ca 16:00 Fiktiviteter

Häng med på temahelg: Resor i tid och rymd

Fiktiviteter har funnits i sex år och det är helt galet länge. Jag har ägnat en god bit av sommaren åt att fundera kring hur länge det är och allt jag fått göra tack vare att den här bloggen är mitt eget lilla rum. Och när jag funderade över hur det bör firas tänkte jag väldigt mycket över vad som varit allra roligast. Temahelgerna! Därför firas årets födelsedag, i efterhand, med en temahelg.

Jag har tidigare anordnat temadagar om Jane Austen, Jonas Gardell, Maria Lang och Superhjältar (…), och så temahelger om Stephen King, Joss Whedon och Doctor Who. Jag har fått önskemål om att hålla en Star Trek-helg, men nog för att Khans vrede är en av de filmer jag sett flest gången, jag besitter inte någonstans i närheten av kunskapen för att förlänas ett sådant ansvar. Men för att liksom blanda alla de där helgerna och öppna för stjärnorna tänker jag mig att årets temahelg ska röra sig kring temat Resor i tid och rymd.

Resor i tid och rymd

Reglerna är att det inte finns några regler. Den som vill skriva skriver om något som på något litet sätt kan kopplas till temat, fria tolkningar är välkomna. Alla som vill vara med anmäler sig till mig (på mailadress fiktivahelena@gmail.com). Sista anmälningsdag är onsdagen den 16/9 och jag mailar publiceringsschema till alla anmälda den 17/9. Temahelgen Resor i tid och rymd hålls 19-20 september.