Whohelgen sammanfattad

Oj vilken helg det har varit! Så mycket Doctor Who-nördande och tvserieanalyser att jag blir alldeles varm om hjärtat… Tusen tack till alla som bidragit till helgen genom att skriva inlägg (hos någon av er kunde jag tyvärr inte lämna kommentarer men jag har läst, gillat och inspirerats av allt ni skrivit) och diskutera livets väsentligheter i kommentarerna på de deltagande bloggarna! Och för er som liksom jag kommer vilja återuppleva Whohelgen igen och igen så kommer här min sammanfattning:

Jag inledde helgen med en introduktion till Who och min kärlek till serien. Tingsholmsbibliotekarien skrev sedan om ett favoritavsnitt i biblioteksmiljö. Och av en slump (är det ju inte förstås eftersom det är ett eller två riktigt bra avsnitt) skrev jag också om samma avsnitt i min Whoguide för bibliotekarier. Tingsholmsbibliotekarien skrev också om ett par andra favoritavsnitt som jag också håller väldigt högt. Helena skrev om hur det kan gå till att bli whovian, och det kan konstateras att det kan gå riktigt fort. Själv passade jag på att ”recensera” säsong fyra, fyra och en halv (specialavsnitten) och fem.

Ela skrev oerhört fint och viktigt om sexualitetens roll i Torchwood medan mitt eget Torchwoodinlägg hade mer karaktären av tillbakablick. Vargnatts bokhylla skrev väldigt igenkännligt om varför man måste älska doktorn och hur man bär sig åt för att älska flera av hans inkarnationer samtidigt. Skuggornas bibliotek å sin sida fördjupade sig i kärleken till Daleken, en kärlek också jag delar. Mitt dalekrelaterade inlägg handlade också om ett gäng andra favoritskurkar som The master, gråtande änglarna och Ood.

Boknea skrev om betydelsen av detaljer. Jag skrev om några favoritavsnitt och våndades över svårigheten att välja. Ela lyckades plocka ut ett av sina favoritavsnitt och skrev om varför hon älskar det så mycket. Elina skrev om hur hon föll för den elfte doktorn.

Myskoteket hoppade på temat och skrev ett inlägg om ett favoritavsnitt från tidigare säsonger. Sist av allt avrundade jag helgen med att försöka förklara min kärlek till Doctor Who i tre punkter

Det går lugnt att säga att vi täckt in många aspekter av Doctor Who under den här helgen. Om vissa saker är vi rörande överens medan vi tycker olika om annat. Precis som det ska vara alltså. Än en gång tack till alla som varit med och som kommer vara med och diskutera i efterhand, all denna Whokärlek gör mig alldeles varm och lycklig.

Torchwood i backspegeln (ett år och fem säsonger Doctor Who senare) (Whohelg)

Spoilervarning! Det känns så väldigt avlägset måste jag erkänna, det där Torchwoodtittandet. Men, när jag tänker över det så inser jag att karaktärerna finns väldigt nära även om jag glömt mycket av handlingen. Tosh och Owen var så himla fina och jag älskade hur deras personligheter avslöjades lite i taget. Gwen, alltid klarsynta Gwen som förankrade Jack när det behövdes som bäst. Rhys som är så fantastiskt mänsklig att man bara vill krama honom, hela tiden. Ianto, älskade Ianto.. Och Jack. Jack som jag älskade reservationslöst när jag såg Torchwood men ville kräkas lite på när jag mötte i Doctor Who… De finns där trots allt i bakgrunden hela tiden även om jag glömmer bort att titta efter dem ibland.

Torchwood kan ibland avfärdas som en parad av plastiga utomjordingsmonster, om man vill vara elak, och om man inte vill se djupt nog. Men det är så mycket mer, det finns ett djup där också och den där självdistansen som man annars nästan bara hittar i Whedonmaterial. Där finns ett mörker som bara tätnar och tätnar. Och så finns där Children of Earth. Det är helt galet vad den serien betyder mycket för mig, jag tänker fortfarande väldigt ofta på den ett år efter tittningen. Inte dagligen men ofta. Och när jag såg extramaterialet till dvdn häromdagen började jag gråta… Jag får liksom inte nog av att brottas med alla moraliska spörsmål – gjorde han rätt när han…? Kunde hon ha agerat på ett annat sätt? Var han verkligen tvungen att dö? Och så kan jag inte släppa den där tanken på om en verkligen ska offras för att rädda många…

Doktorn och Jack bär många likheter, de har båda levt så länge att de förlorat förmågan till riktigt nära relationer, alla levande människor måste förr eller senare dö ifrån dem. Jack har Gwen och Ianto, Doktorn har Rose, Donna och några till som betyder något men de kan aldrig släppas ända in. Sånt gör något med människor, tidsherrar och folk som fått evigt liv. Och det är väl däri tjusningen, sorgen och det tilltagande mörkret ligger.

Jag är himlans glad att jag valde att se Torchwood före Doctor Who precis som jag är väldigt glad att jag kommer kunna se om serien i ljuset av Doctor Who och allt det nya jag vet. Frågan är om jag någonsin uppammar mod (eller vad det nu är som behövs) för att se klart den där fjärde säsongen som inte kändes så bra…

Favoriter (Whohelg)

Dags för favoritavsnitt från Doctor Who. Och hur svårt är inte det? Det finns så sjukt många avsnitt som jag verkligen gillat (redan efter första tittningen) men jag har här valt ut några av dem som lever kvar i mig, som krossade mitt hjärta och som värmer det så gott de kan… Spoilervarning förstås!

Father´s day (säsong 1): Rose tar med sig doktorn (som svartsjukt undrar om det är enbart för detta ändamål hon valt att följa honom) tillbaka i tiden för att möta/rädda sin pappa. Jag älskar hur Rose gör alla de där misstagen, hur arg doktorn blir samtidigt som han undlåter att berätta hur allt kan rättas till bara för att det skulle göra henne ledsen. Och pappan, hur fin/sorglig är inte han? Mitt första gråtmöte med Doktorn och Rose…

The impossible planet & Satans pit (säsong 2): Jag vet inte varför jag grips så oerhört av det här avsnittet. Det finns egentligen de som är bättre under den här säsongen men det är nog intensiteten som gör det. Tillsammans med det ultimata beviset på Doktorns tilltro till Rose, det spelar ingen roll om han dör så länge hon lever.

Doomsday (säsong 2): Hela den föregående serien leder fram till slutet av Doomsday-avsnittet och resten av serien formas helt och hållet av det som händer där. Doktorn krossas, Rose försvinner och jag som tittare sitter där och försöker torka tårarna samtidigt som jag vet att ingenting kommer bli som det var igen. I den lilla världen av Doctor Who alltså…

Blink (säsong 3) Förstås. Inte bara får man här den famösa Wibbly Wobbly-monologen utan också det självklara att sad ”is happy for deep people” plus Whoseriernas absolut läskigaste ondingar. Hjärtat stannar på riktigt… Och doktorn är knappt ens med…

;

The end of times 1&2 (säsong 4,5) satan i gatan vad de känns de här avsnitten. Jag var rätt förkrossad när nionde doktorn blev den tionde men efter den här stjärnsmällen blir jag mig nog inte lik igen… Jag älskar hur Russel T Davies verkligen tar ut svängarna och säger adjö tillsammans med Tennant och (får vi väl förmoda) The Master. Och jag älskar dem alla, och jag vill inte att de ska dö…

Vilka är dina favoritavsnitt? Visst är det oerhört svårt att välja ut guldkornen när det finns så mycket fint att välja bland? Själv får jag lite småångest över allt jag inte gav plats här, som biblioteksavsnitten (men de fick ju ett eget inlägg) till exempel…

Älskade skurkar (Whohelg)

I riktigt välskrivna fiktiviteter finns alltid hjältar att älska men där bör också finnas skurkar att falla handlöst för, och det gör det verkligen i Doctor Who. Här följer ett urval av mina (Spoilervarning):

Dalekarna. Blippande sjuttiotalsrobotar med någon sorts tysk brytning och nazistisk karaktär – what´s not to like? Varje gång de dyker upp så blir jag varm i hela kroppen, bara för att de är så himla roliga, och sorgliga, och hemska och förfärliga. Egentligen tycker jag att det går lite inflation i dem – det blir liksom lite mindre läskigt när en motståndare dyker upp i varje säsong och dessutom kan besegras rätt lätt. Egentligen tycker jag allra bäst om Nionde Doktorns möte med Daleken i första säsongen. Där anar man smärtan, ser man hur skadad Doktorn är. Dessutom är det Rose som genom sin mänsklighet förstör Daleken till slut. Det grundar väldigt bra inför kommande möten och i retrospekt är det Dalekmötet det allra finaste, genom det kan man minnas hur sorgliga de är. Att de sen ställer till det allra värsta tänkbara i slutet av säsong 2 kan jag förstås aldrig förlåta dem. Men ändå.

Ood är inte alls några monster i verklig mening. De är ju egentligen oerhört fredliga och de gånger det går snett så är det på grund av att andra missbrukar dem. De hör således inte till här men det är helt omöjligt att inte älska dessa tentakelslavar som tvingas tillbe odjuret i djupet (hur Lovecraft är inte det?) och eftersom jag inte vet var jag ska klämma in dem annars under helgen så får de hamna här, de är ju trots allt lite läskiga när de blir sådär rödögda och arga…

De gråtande änglarna. Inte kunde man ana att statyer kunde vara så obehagliga (och då talar jag inte bara om dem hos Doctor Who utan alla statyer efter att upplysningen drabbat en i och med avsnittet Blink (mer om det senare idag)). Bara tanken på dem får det att pirra av obehag i kroppen och det visar sig med all tydlighet att det som rör sig i mörkret håller för många skrämselberättelser när de återvänder i ett dubbelavsnitt i säsong 5 (även om de avsnitten befinner sig långt ifrån Blink i förträfflighet)…

The Master… Å, The Master – kan man annat än älska en karaktär som relativt plötsligt dansar och sjunger till en Scissor sisterslåt? Nej, det kan man inte. The Master i John Simms gestalt är den perfekta avvägningen av totalt galen galenskap och allra djupaste sorgesamma förtvivlan (sin och doktorns). Det är omöjligt att värja sig. Och han är förfärlig, sakerna han gör… Och ändå kan jag inte låta bli att älska varje sekund han är med och hoppas på att han ska komma tillbaka. Och som han kommer tillbaka i The end of times. Över alla breddar vansinnig och ändå glimtvis klarare än någonsin. Och mot slutet så lik Doktorn att man bara vill gråta. Kanske gör man det också.

Vashta nerada. Det där som lever i skuggorna och äter upp oss om vi inte är uppmärksamma. Det där som motiverar vår mörkrädsla och som lurar i det tryggaste av alla bibliotek. Svinläskigt om du frågar den här mörkrädda bibliotekarien…

Vilka är era favoritskurkar i Whovärlden? Gillar ni Cybermännen bäst eller finns det andra ondingar som håller er vakna om nätterna?

Doctor Who för bibliotekarier och andra boknördar (Whohelg)

Det här kan möjligen tyckas märkligt men efter att ha sett säsong fyra så känns en Whoguide för bibliotekarier och annat bokfolk oundviklig. Här är några av de bokrelaterade avsnitten i serien- fyll gärna på om jag glömt något eller om ni kommit längre i tittandet än jag!

The Unquite Dead (säsong 1) – Den nionde Doktorn hamnar i Wales, träffar Charles Dickens vid juletid och tvingas bekämpa oroliga spöken en masse. Bara idén är fantastisk och avsnittet är förstås jättefint. En bonus också för att Eva Myles spelar en viktig roll innan hon blir Gwen i Torchwood.

The unicorn and the wasp (säsong 4) – tionde doktorn tar sig an ett mysterium på en herrgård och självaste Agatha Christie hjälper honom. Oerhört charmigt och mycket märkligt avsnitt. Bina…

Silence in the library & Forest of the dead (säsong 4) – de ultimata biblioteksepisoderna. Och det kommer aldrig vara detsamma att vara ensam på biblioteket igen, i mörkret, när skuggorna kommer… Det är väl bäst att räkna dem antar jag…

Att Doktorn gillar böcker står klart, inte minst efter hans kärleksförklaring i Silence in the library, men finns det fler exempel? Hjälp mig gärna att fylla på!

Uppdatering: uppmärksamma Whotittare har uppmärksammat mig på att jag missat avsnitt 3 i säsong 3 ”The Shakespeare code” med den store dramatikern i huvudrollen. I avsnitt 3 i säsong 5 ”The Victory of the Daleks” spelar nobelpristagaren Winston Churchill en viktig roll vilket förstås också gör det litteraturrelaterat.

Och såhär skriver Tomb från Myskoteket, i en kommentar, om biblioteksrelaterat i avsnitt som många av oss inte sett (än): ”Biblios är en annan biblioteksplanet som finns med i War of the Words. Där rymdvarelser slåss mot robotar för att få tillgång till samlad information om vapen.

Fast främst ska vi ju inte glömma fickuniversumet The land of fiction där de uråldriga Gods of Ragnarok förvarade alla fiktiva väsen som någonsin skapats. Tills de övergav stället. Värt att kolla in The mind robber om ni är nyfikna. Lemuel Gulliver är med som en karaktär! Vet att inte alla sett säsong 6.”

Doktorsbytet (Doctor Who säsong 5)

Usch, vad svårt det var det här. Jag gick in i den här säsongen med så mycket ledsenhet eftersom tionde doktorn, som jag älskade om ni inte förstått det, blev den elfte doktorn. Dessutom saknar jag fortfarande den nionde doktorn och nu när hans ersättare är försvunnen saknar jag honom ännu mer. Och så Donna då.. Och så märkte jag efter ett tag att jag saknade Russel T. Davies också. En hel massa saknad alltså men det kan kanske vara bättre att fokusera på det som finns och det jag gillar….

Spoilervarning! Vi har alltså en ny doktor, porträtterad av Matt Smith, och nej, jag älskar honom inte. Än. Det finns hopp om vänskap och kanske till och med omtyckning men jag kommer troligen aldrig bli förälskad. Han är mysig och vimsig och snäll och förvirrad så jag borde tycka om honom mer men troligen faller skuggan av Tennant för tung för att jag ska se honom på riktigt. Kanske vid en omtittning… En sak som stört mig hur mycket som helst är att efter tionde doktorns oerhört bittra och sorgliga slut, där han distanserade sig från mycken smärta och egentligen all mänsklig kontakt, så regenererar doktorn till en till synes sorgfri person. Han är så jäkla naiv och glad hela tiden… Kanske är doktorn själv en god skådespelare, kanske har han förträngt, kanske är det något jag inte fattar men det stör mig. Men Smith känns i alla fall som en värdig doktor och jag följer honom trots allt gärna vidare och utforskar vår relation.

Om Amy Pond tycker jag mycket. Hon är alldeles fantastiskt ljuvlig på ett helt vansinnigt sätt. Rory tycker jag också om och jag gillar att de är där tillsammans och att doktorn får spela lite andrafiolen. När det kommer till favoritavsnitt så kommer jag bara att tänka på det näst, näst sista avsnittet, The Lodger som är alldeles underbart fint och romantiskt. Och så är de ju rätt så bra, på ett totalt hjärngymnastiserande sätt, de två sista avsnitten också…

Men sammanfattningsvis, jag är inte kär men skit samma, Geronimo och vidare i Doctor Whosäsongerna!

The End (Doctor Who säsong 4,5 typ)

Spoilervarning från början till slut! Mellan säsong 4 och 5 producerades 5 specialavsnitt. Specialavsnitten markerar slutet på eran Tennant, den tionde doktorns sista dagar. Och herregud så ont de gör. Det är inte rakt igenom briljant men det är verkligen all in, på alla cylindrar, ända in i kaklet på alla sätt och vis. Det är farväl David Tennant, farväl Russel T. Davies, farväl Doctor Who som vi känner det. Jag älskar hur mörkret sänker sig, hur dödsångesten griper doktorn och hur han transformeras av den där rädslan. Hur han sätter sig över, spelar efter egna regler, hur beroende han slutligen inser att han är av människor som stoppar och balanserar honom. Han blir The Master, Doctor Victorious. Och så möter han The Master i slutet och det är en magnifik kamp som de egentligen aldrig utkämpar med varandra. De är brickor i spelet och de är så fasansfullt sorgliga.

Slutet är så hemskt och ångestladdat och förfärligt. För första gången sen Rose i säsong 3 så gråter jag på riktigt och kanske för första gången av verklig sorg. Jag vet redan att jag troligen kommer ta till mig Matt Smiths Doktor och att jag kommer gilla Moffats mörker. Men Tennant doktor och hans sista replik kommer bli väldigt svår att kunna släppa. När hans allra första replik i serien speglar den glade sprallige upptäcktsresanden så visar den sista mannen som sett för mycket och ändå inte sett nog, han som är så ensam men vill fortsätta söka, göra ett nytt försök. Jag vet, precis som när jag bröt ihop över Torchwood: Children of Earth, att det bara är tv men också att det är riktigt bra tv när det gör ont på riktigt. Och att det faktiskt spelar roll…

Donna Noble, jag älskar dig! (Doctor Who säsong 4)

Äntligen har Doktorn hittat en följeslagare som matchar honom, som sätter sig upp emot, utmanar och känner honom. I den fjärde säsongen är det bara att luta sig tillbaka och njuta i trygg förvissning om att det kommer bli bra, de kommer klara sig och allt kommer vara fint ända fram tills det förfärliga (som vanligt) slutet. Spoilervarning då.

Det finns mycket att gilla med den här säsongen av Doctor Who. Donna Noble är en stor bit av det. Hennes tuffa, roliga, bitska och ofta elaka kommentarer förgyller och matchar Doktorn fint. De har en värme emellan sig som känns avslappnande eftersom den saknar all den där spänningen som fanns med Rose (å Rose…) och Martha. Donna är en värdig medresenär. Doktorn är också fantastisk förstås, mer sliten, mer sorgsen, äldre… Det närmar sig slutet för Tennants inkarnation av doktorn och det märks. Inte minst på författarnas vilja att släppa lös totalt..

Favoritavsnitt då? Finns det såna? Skojar du? I The Doctors Daughter får vi för sjutton möta doktorns avkomma. I Silence in the library och Forest of the dead utspelar sig hela äventyret i ett megamultistort bibliotek… Jag saknar ord… Midnight är en helt fantastisk episod som är ett kammarspel inuti en rymdfarkost, ett av seriens bästa där doktorn saknar alla former av styrka. Och så avslutningen… Jag ska inte säga så mycket om slutet (snyft) men ett mått på hur skickligt skrivet allt är är att när Rose slutligen kommer tillbaka så är det ändå Donna jag känner mest för och gråter en liten skvätt över.

Introduktion (Whohelg)

Äntligen, äntligen, äntligen! Nu drar vi igång den här Whohelgen. Några ord först kanske om bakgrunden och anledningen till att vi wovianer ska ägna helgen åt högtid medan de mer skeptiska ska våndas över whoviseringen av bloggosfären i två hela dagar…. Det hela började, som tidigare konstaterats, med att Bokstävlarna och Beroende av böcker vid upprepade tillfällen började (redan förra hösten om jag minns rätt) propagera för en whotittning. Detta resulterade i ett inköp av första nya säsongen av Doctor Who i våras. I juni bestämde jag mig för att ge den en chans och sen var jag liksom förlorad vilket står mycket tydligt om man läser här, här, här, här och här.

Men egentligen är ju historien längre än så, den involverar Torchwood (läs mer här, här, här, här och här) och en hel massa annan tittning som tagit mig fram hit… Men strunt i historien nu, vi kör igång denna helg av Whotexter! Det kommer bli högt och lågt, spontant och mer genomtänkt – själv tänkte jag köra på det lite mindre genomtänkta men det ska nog gå bra i alla fall… Schemat hittar ni här. Skulle någon bli så inspirerad att hen bara måste hänga på så är det förstås väldigt välkommet, glöm bara inte att lämna en kommentar här på bloggen så att jag vet vad jag ska hålla koll på och länka.

Några oumbärliga men bekvämt korta fakta:

  • Doctor Who har sänt i brittisk tv sen 1963.
  • Torchwood är en spinoffserie till Doctor Who.
  • Hittills har 11 skådespelare porträtterat Doktorn i serien.
  • Jag har sett fem säsonger av det som kallas nya serien som inleddes 2005 med Christopher Eccleston i rollen som Doktorn (följd av David Tennant & Matt Smith).
  • De flesta av de övriga deltagarna har sett betydligt mer.
  • Tillsammans kommer vi förmodligen kunna täcka in ganska mycket av Whovärlden, möjligen och troligen med stor tyngdpunkt på nya serien (från 2005 och framåt).
  • Spoilervarning utfärdas på alla inlägg under hela helgen!
  • Trevlig läsning allihop!

Imorgon kör vi!

Här kommer äntligen schemat för den fantastiska Doctor Who-helgen som går av stapeln under lördag och söndag. Jag hoppas att alla ska hitta något spännande att läsa och jag vet att vi alla har en riktigt fin helg att se fram emot. Själv vill jag redan nu be om ursäkt för att jag kommer peppra er med mer eller mindre genomtänkta inlägg men det är så attans svårt att begränsa sig.. Är det förresten någon som blir omåttligt sugen på att vara med så går det också bra förstås. Glöm inte att kommentera någonstans eller maila mig så att jag kan länka!

Helgens publiceringsschema:
Lördag
10:00 Fiktiviteter
11:00 Tingsholmsbibliotekarien
12:00 Fiktiviteter
13:30 Helenas bokhylla
13:00 Beroende av böcker
14:00 Fiktiviteter
15:00 Vargnatts bokhylla
15.30 Fiktiviteter
16:00 Skuggornas bibliotek
17:00 Fiktiviteter

Söndag
10:00 Fiktiviteter
11:00 BokNea
12:00 Fiktiviteter
13:00 Tingsholmsbibliotekarien
14:00 Fiktiviteter
15:00 I Elinas hylla
16:00 Beroende av böcker
17:00 Fiktiviteter

En helg med Doktorn

Förra året blev det en Whedonhelg och i våras en Gardellördag. Nu i höst måste jag helt enkelt få ha en Doctor Whohelg, om jag så ska genomföra den helt på egen hand (men visst vill ni väl vara med?)… Själv befinner jag mig mitt inne i tittandet av den nya serien och jag tänkte bombardera bloggen med  inlägg om sedda säsonger, favoritkaraktärer och favoritavsnitt plus en hel del annat. I år tänker jag dessutom undvika att drabbas av svinhög feber och mycoplasmalunginflammation a la Whedonhelgen.

Så hur gör vi? Jo helgen den 22-23 september är det som det gäller. Alla som vill vara med är välkomna att skriva på sin egen blogg eller gästblogga här hos mig. Det är fritt fram att skriva om precis vad som helst som på något sätt kan relateras till Doctor Who/Torchwood. Skicka ett mail till mig (fiktivahelena@gmail.com) senast onsdagen den 19 september så att jag kan knåpa ihop ett tidsschema. Den 20/9 skickar jag ut schemat till alla som vill vara med så att ni kan tidsinställa inlägg osv. Jag kommer sammanfatta helgen och länka till alla inlägg här på bloggen.

Oavsett om ni vill vara med eller inte så blir jag väldigt glad om ni sprider infon så att så många Whoveaner som möjligt ser vad som är på g.