13 minutes – en ivrig diskussion mellan Fiktiviteter och Bokbabbel

13-minutes

Vi visste inte vad vi gjorde när vi bestämde oss för att diskutera Sarah Pinboroughs nya bok 13 minutes. Vi visste inte hur hemlighetsfull den skulle visa sig vara och hur stor del av vårt samtal som blev av typen “det här kommer vi aldrig kunna publicera” och “det här ordet avslöjar alldeles för mycket, vi måste stryka och skriva om”. Men vi vill prata om den ändå, för att vi tycker om boken och för att vi älskar Sarah Pinborough och gärna vill missionera hennes förträfflighet en omgång till. Så vi smyger ut i det gungfly som är samtalet kring en mycket hemlighetsfull bok.

Helena: Ska göra allt lite tvärtom och börja med slutet? Vad tyckte du?

Jessica: Slutet hade ju ändå ”antytts” pga rösten i drömmen, men jag var inte helt övertygad av det. Iofs kan det också motiveras av det psykiska mörker som låter sig anas under romanens gång, men tycker fortfarande njaa.

Helena: Ja, jag är också kluven. Det liksom både går och inte går i linje med vad som hänt innan och vilka de är. Men jag är ändå glad att Pinboroughs magiska realism från The language of dying äntligen tittar fram igen.

Jag är för övrigt förvånad över att jag gillar det här sättet att berätta delvis genom tidningsartiklar och sms, jag brukar annars vara totalt allergisk mot allt sånt. Vad tycker du?

Jessica: Tidningsartiklarna användes lite för mycket, men annars fungerade det bra. Snyggt också hur man som läsare bara gapar och sväljer, men… Ja, inte heller det här kan vi skriva mer om, haha! Århundradets mest kryptiska recension, detta!

Helena: Håller med om att det blev lite för mycket tidningar till slut. Och att det är väldigt svårt att skriva minsta lilla utan att avslöja för mycket…

En annan sak jag tänkte på var föräldrarna (möjligen ett bevis på att jag uppnått en viss ålder…). Här finns så många misslyckade föräldrar som inte når sina barn… De är ändå ofta rätt sympatiska men ingen når fram. Stackars! Som förälder är det rätt jobbigt att läsa…

Jessica: Föräldrarna är oviktiga på schackbrädet, förvisso är inte föräldrar överst i tonåringars intressesfär, men jag kan ändå känna att de ALLA håller sig väldigt i bakgrunden, inte alls blandar sig i/ser hur barnen mår/vågar ställa frågor. Inte heller finns det en tilltro hos barnen att vända sig till dem.

Helena: Föräldrarna står verkligen väldigt mycket i bakgrunden. Och just därför vänder sig inte barnen till dem tänker jag. Det är väl egentligen bara Hannah som har en nära och kärleksfull relation med sina föräldrar…

Jessica: Aiden och Jamie är också lite diffusa karaktärer, Aiden blir jag frustrerad på!
Utan att avslöja desto mer vem som är skyldig eller ej, känns det bra att det finns med ”utfyllnadskaraktärer” som faktiskt bara står vid sidan av det som händer. Blir framför allt misstänksam mot de flesta vuxna några svängar, just för att de hela tiden är där i periferin och man undrar vad deras roll för handlingen egentligen är.

Helena: Jag håller med, alla behövs, också de som får hålla sig i utkanten. Och jag misstänker också de flesta innan allt avslöjas. När det gäller Aiden så blir jag också väldigt frustrerad, och arg. Jag tycker han är irriterande svag och rätt konstig. Jag skulle inte gilla honom i verkligheten…

Jessica: Tänkte du på att tjejerna (ovanligt nog) alltid rör sig i kretsar av tre tillsammans med Tasha, känns som en lite ovanlig konstellation i annat än Kitty-böckerna. Flickor är väl mer kända för att ha en bästis, att three’s a crowd…

Helena: Ja, det är spännande. Och när de försöker vara två och två blir det fel… Killarna (i alla fall Aiden och Jamie) är däremot parvis och det känns också ovanligt, de brukar ofta skrivas i större grupper.

Jessica: Just det, intressant med radarparet Aiden & Jamie!

Helena: Om vi är väldigt försiktiga kanske vi kan prata lite om det där som leder fram till en begravning också eller? Jag är faktiskt lite sur på mig själv eftersom jag inte såg det komma förrän någon sekund innan det hände…

Jessica: Ja alltså vi borde ju ha fattat lite snabbare där faktiskt! Byggs ju ändå upp så där att man borde ana oråd…
Samtidigt som det som händer är tragiskt, tycker jag det snyggt synliggör de andra karaktärernas känslor/personligheter tydligare. Det var ju också då jag akut-Facebookchattade dig och frågade vad som riktigt ska kunna hända till näst, då det faktiskt är över halva boken kvar vid den här dramatiska svängen. Och du skrattade och sa att jag skulle hålla i mig :).

Helena: Ja, det finns ju en hel del svängar kvar därefter också, minst sagt. Jag tycker också att “den där händelsen” är väldigt hemsk förstås och samtidigt viktig för att förstå dynamiken mellan karaktärerna och situationens allvar (som jag nog inte förstått fullt ut innan dess). Det som händer händer ju också en sån där bikaraktär som vi pratat om tidigare, en man tror är utfyllnad eller möjligen misstänker för något. Jag kan sakna den personens röst i berättelsen litegrann samtidigt som det blir väldigt mycket mer effektfullt såhär.

Vi måste nog säga något om alla vändningar och ledtrådar – det här är en bok man blir yr av, och en bok som jag nog skulle vilja läsa igen för att se vilka ledtrådar som egentligen droppas från början. Men det är som vi skrev i början en på gränsen till omöjlig bok att diskutera…

Jessica: Ja, även om den inte alls är svår att komma in i som Melina Marchettas Jellicoe Road var, finns det en likhet med den i att ingenting är vad det ser ut att vara. Och när jag nu en gång nämner likheter till andra böcker så vill jag även föra fram den av #boblmaf så älskade The Fever av Megan Abbott, och kanske även The Secret Place av min husgudinna Tana French, på grund av de där teen noir-vibbarna av kvinnlig vänskap (och fiendskap!). Ett ämne man kan skriva oerhört bra böcker av tydligen!

Jag gillar att Sarah Pinborough kan förnya sig, den här boken liknar inte det du och jag annars läst av henne, de fantastiska The Language of Dying och The Death House (vadå fascination kring döden..!). Det känns som om det mesta hon tar tag i blir till guld!

Helena: Jag håller med om allt! Tänkte också en del på en annan Abbott-bok när jag läste, Om du vågar, också för skolmiljön och stämningens skull. Jag har läst samma Pinborough-böcker som du och håller The language of dying allra högst, den är fantastisk helt enkelt. The Death House är också fin men har sina brister, främst mot slutet. 13 minutes är inte heller en perfekt bok men den är väldigt bra och jag vet inte när jag blev så fångad av en bok senast. Det är en bladvändare i ordets allra bästa bemärkelse. Jag älskar att hon är orädd för att testa nytt och slänga sig ut i det okända. Hon har ju också skrivit historiska deckare och fantasy. Bland annat.

Jessica: Så, kanske dags att börja avsluta den här trevliga men virriga diskussionen med en sista uppmaning: läs Sarah Pinborough!

Den här texten publiceras också hos Bokbabbel.

Läs Oryx & Crake med oss!

Samlasning_Atwood

Facebookgruppen Kulturkollo läser har blivit en synnerligen livfull grupp där vi tycker och tänker kring böcker vi läst tillsammans. I maj är det dags för mig att hålla i vårens sista samläsning och det blir Margaret Atwoods Oryx & Crake som ska avhandlas. Jag läste boken i januari, fortsatte med Syndaflodens år tämligen omgående och tänker mig att jag ska läsa avslutande Maddaddam så snart den kommer ut på svenska i maj. Jag kan säga så mycket som att jag har ett helt papper fullt av frågeställningar kring första boken som jag hoppas få diskutera med er. Hoppas ni vill vara med!

24 maj inleds diskussionerna, det du behöver göra innan dess är att läsa boken och anmäla dig till gruppen. Sen kör vi!

Efter Pappersstäder

Så har vi nått slutstationen för vår samläsning av John Greens Pappersstäder. Dags att diskutera, konkludera och gå vidare.

Linda: Pappersstäder är utläst och jag kan inte hjälpa att jag blev lite besviken på slutet, hur trevligt vägen mot det än var. De har letat och letat och letat och så tar det bara slut helt plötsligt. Jag hade velat ha mer. Mer förklaringar. Mer Margo. Vad tyckte du?

Helena: Ja, jag hade också velat ha mer och slutet blir lite futtigt nästan. Jag vill ha mer Margot men faktiskt också mer Q. Jag känner inte att jag förstår honom riktigt heller. Varför vill han inte gå på balen? Varför hänger han sig fast så hysteriskt i letandet? Varför vill han inte riktigt uppleva sin skolavslutning när han menar att den symboliserar den frihet han önskar sig? Handlar allt egentligen om någon sorts sorg efter den förlorade barndomen, en sorg eller vemod som jag tycker genomsyrar hela sista delen av boken? Berättelsen är en så snygg hel cirkel från prologen till slutet där det konstateras att den där oskulden är förlorad. Jag anar också något sånt när Q rensar sitt skåp en av de sista dagarna och drabbas av det där vemodet, det drabbade mig också trots att jag verkligen hatade min skoltid… Jag tycker kort sagt att slutet är fint men lite abrupt och lite futtigt.

Linda: Futtigt var ordet! Vägen mot slutet tyckte jag dock väldigt mycket om. Jag hade inte tråkigt en sekund, utan älskade ledtrådarna och hur Q till slut hittade platsen med stort P. Ytterst charmigt. Graduation day var central redan från början, men det blev verkligen en udda sådan. Jag är lite svag för road-movies och en road-book funkar precis lika bra tydligen. Hur var det för dig, tyckte du att Pappersstäder tog sig, eller förblev det en seg bok?

Helena: Jag tycker absolut inte att Pappersstäder är en dålig eller tråkig bok men jag älskade den inte alls lika mycket som vare sig The fault in our stars eller Var är Alaska. Den har sina väldigt fina scener och ett fenomenalt språk men jag saknar lite driv och lite karaktärsdjup. Road trip-delen tycker jag också väldigt mycket om, visst vill man åka med dem ut i friheten?

Linda: Jag blev inte heller lika drabbat av Pappersstäder som jag blev av The Fault in our stars, men jag tycker ändå att det är en riktigt läsvärd bok. Språket är fantastiskt, karaktärerna utvecklas och det enda jag har att klaga på egentligen är att det är för mycket mystik kring Margo och för lite konkret som händer kring henne. Hämndnatten i början gav mig mersmak och jag hade gärna följt henne lite mer. John Green är helt klart en författare jag vill läsa mer av!

Helena: Jag skulle gärna vilja ha berättelsen en gång till men ur Margots perspektiv, det verkar som att hon gav Q den där hämndnatten och ledtrådarna mer för hans (och nostalgins) skull än för sin egen. Det vill jag veta mer om, och om hennes resa. Det vill jag läsa av John Green i framtiden, och så förstås allt annat som han redan skrivit…

Linda: Det är en riktigt bra idé att få läsa mer med Margos perspektiv. Gärna med början under tiden för Pappersstäder och sedan framåt en bit. Överlappande, men inte samma. Råkade förresten köpa Will Grayson, Will Grayson i helgen, så det blir min nästa John Green.

Helena: Så kan det bli… Min nästa blir nog The Abundance of Katherines som jag råkade köpa (tillsammans med Looking for Alaska och Paper Towns) förra våren och som stått där och väntat på mig sen dess.

Linda: Den verkar riktigt udda, ser fram emot att höra vad du tycker om den. Jag har Looking for Alaska oläst också, så den vill jag läsa vad det lider.

Har du läst Pappersstäder? Vilket var ditt huvudsakliga intryck, och vad tänkte du om Q, Margot och de andra efteråt?

Så detta är slutet och precis som förra gången vi läste något tillsammans, Gone girl, har det varit en väldigt rolig och trevlig upplevelse! Inget är bestämt men vi kommer definitivt att läsa något tillsammans igen, förhoppningsvis snart!

Detta inlägg publiceras också hos Enligt O. Övriga inlägg i serien finns här.

200 sidor Pappersstäder

Dags för vår andra djupdykning i John Greens bok Pappersstäder (eller Paper towns som den heter i original). Har du inte läst boken, eller kommit kortare än våra 200 sidor utfärdas en spoilervarning även om vi försöker att inte vara allt för avslöjande.

Helena: Är det inte lite tråkigt nu? Q ägnar tiden åt att tyda dikter, kolla på internet, ljuga för sina föräldrar och inte kunna tyda ledtrådar som han inte ens vet om de är ledtrådar… Jag kan inte låta bli att tycka att det går lite på tomgång, vad tycker du?

Linda: Starten på del 2 är trevande, men jag tycker ändå om den. Jag absolut älskar att han tyder dikter och resorna till städerna som aldrig blev, pappersstäderna, gillar jag skarpt. När jag var ute och promenerade i söndags lyssnade jag på ett avsnitt av Allt vi säger är sant, där de diskuterade just Pappersstäder och där Per Bengtsson tycker lite som du, medan jag mer tycker som Lisa Bjärbo. Vi får se om det håller boken ut.

Jag har förresten bytt språk, efter att jag lyssnade på podden och insåg hur mycket jag älskade Greens språk i The Fault in our Stars. Nu läser jag alltså Paper towns istället för Pappersstäder. Ganska glad och nöjd över det, även om jag absolut tycker att översättningen höll måttet.

Helena: Jag tycker också väldigt mycket om språket och är glad att det är så lättläst i original. Språket betyder väldigt mycket i Greens böcker.

Med risk för att låta som att jag bara har dåliga saker att säga om boken (det har jag verkligen inte) så måste jag få klämma in lite mer gnäll, jag är ganska besviken på att vi knappt får veta något mer om Margo faktiskt. Det blir uppenbart att hon är viktig men inte varför och hur. Det är först på festen som vi får någonting i form av Lacey som äntligen blir till en människa i det där samtalet med Q i badkaret. Först då anar jag Margo också, och kanske är det det som händer Q också när han slutligen inser att Margo trots allt bara är en vanlig tjej och inget mysterium. Vad tycker du om att vi får veta så lite om Margo, att boken inte alls handlar om henne utan om frånvaron av henne?

Linda: Där håller jag med. Margo är definitivt inte med i boken, trots att hon är så viktig. Men lite av grejen är väl att Q inser att han inte riktigt vet vem hon är, eller var?! Q är huvudpersonen för mig och jag funderar fortfarande över vad jag egentligen tycker om honom. Han är inte en person att älska reservationslöst direkt.

Helena: Q är inte sällan rätt dryg, som när han anklagar Ben för att vara självupptagen efter festen, eller när han går totalt upp i jakten på Margot. Hans vänner framstår mer och mer som hjältar på det sätt de ställer upp. Undrar vad Margot betyder för dem, mer än som Qs besatthet?

Linda: Å andra sidan kan jag tycka att vännerna är lite irriterande när de håller på att snacka om balen, trots att en vän är borta. Det kanske är som du säger att de inte bryr sig så mycket om henne, att de bara tror att hon vill ha uppmärksamhet igen och är rätt trött på hennes nycker. Eller så är Q helt enkelt för besatt för att de ska orka lyssna.

Helena: Det är ju taskigt att mala på om balen över huvud taget, även borttaget Margos frånvaro, då Q av någon anledning är så oerhört anti att själv gå. Jag är förresten intresserad av en djupare analys kring varför Q är så fientligt inställd till balen. Beror det bara på att han inte kan gå med Margo (vilket ju inte var ett alternativ innan försvinnandet heller)? Det känns som att det finns mer där bakom. Över huvud taget gillar jag den där känslan att Green bara visar oss en glimt av historien, resten av alla deras berättelser ligger fördold. Det är fint, och frustrerande…

På sidan 120 i min bok finns en scen som jag tycker är helt fantastisk, som träffade mig rakt i magen. Det är där Q för första gången känner att han hör till på skolan, att den är hans. Det var så himla fint och en så väldigt fin gestaltning av en känsla som jag själv aldrig uppnådde men som måste vara precis så omtumlande som den är för Q. Minns du den scenen?

Linda: Jag hade inte alls tänkt på den scenen, men var självklart tvungen att bläddra tillbaka och läsa om den. Och ja, den var fin, men den gick mig som sagt förbi. Däremot fastnade jag väldigt mycket för scenen där Q och hans kompisar tar sig in i den övergivna butiken, där väggkalendern fortfarande visar februari 1986. Det är en snygg miljöbeskrivning tycker jag. En annan är när Q kommer till den första pappersstaden och ser trädet som påminner om det träd där han och Margot hittade liket för länge sedan och Q förväntar sig att se Margo ligga död bakom det. Då rös jag lite.

Helena: Han är så himla skicklig på att bygga de där miljöerna som blir stämningar, med väldigt små medel.

Linda: En annan sak jag gillar är de små detaljerna, de gömda referenserna, som att Qs engelsklärare heter Dr Holden. Det kan väl knappast vara en slump? Q har en del gemensamt med Holden Caulfields.

Och där gör vi stopp för idag, diskussionen fortsätter och den 26 mars kommer vårt avslutande inlägg där vi pratar om de sista hundra sidorna och boken som helhet. Under tiden diskuterar vi förstås gärna vidare i kommentarerna.

Det här inlägget publiceras också hos Enligt O. Alla inlägg i vår samläsning finns här.

100 sidor Pappersstäder

Nu har vi, Linda och jag, kommit 100 sidor in i Pappersstäder och det är dags att diskutera. Vi börjar från allra första början:

Helena: Jag brukar oerhört sällan läsa prologer (för att inte tala om förord men det är ju en helt annan historia) för att de sjukt ofta avslöjar lite för mycket av berättelsen i förväg alternativt säger absolut noll och intet. I Pappersstäder tycker jag att prologen är en finfin inledning i berättelsen och karaktärerna, och mystiken. En egen liten historia till skillnad mot exempelvis Eleanor & Park där jag i och för sig tycker att prologen väcker nyfikenheten och förebådar det som ska komma på ett snyggt sätt men samtidigt hade historien funkar precis lika bra utan. I Pappersstäder hade den nog inte det…

Hur ser ditt förhållande till prologer ut och vad tyckte du om prologen i Pappersstäder?

Linda: Jag brukar ofta gilla prologer, men sällan förord. Just den här prologen gillade jag verkligen då den ger oss en bakgrund, som oavsett om den blir viktig senare, förklarar Quentins och Margos speciella förhållande. Den gör också att jag fastnar direkt i boken faktiskt och detta trots att läsningen går sjukt trögt just nu. Det är ett bra betyg.

Och sedan börjar historien. Inledningsvis känns det som en ganska vanlig ungdomsroman om en ganska vanlig (och tyvärr vanligt obehaglig) skola som befolkas av en del rötägg. Jag gillar dock beskrivningen av Q och de andra musiknördarna som bara hänger en bra stund innan skolan egentligen börjar.

Vad tycker du om personerna?

Helena: jag tycker också att det är lite väl mycket av det vanliga upplägget med underdogs och rötägg men jag älskar hur personerna blir levande så snart de blir beskrivna. Q är ju den som vi lärt känna bäst än så länge så jag gillar honom bäst men jag har en känsla av att jag kommer få andra favoriter längre fram. Det jag tycker allra bäst om är jargongen mellan Q och hans kompisar, lite så som jag verkligen gillade hur de talade med varandra i The fault in our stars och Looking for Alaska.

Linda: Själv gillar jag också Q bäst, men irriterar mig lite på att han verkar vara så osjälvständig. Det blir mer och mer tydligt under de första 100 sidorna. Margo bestämmer ju allt under deras helt hysteriska natt. Vad har hon egentligen för hållhake på Q, förutom att han är totalt förälskad i henne? Jag skulle vilja veta lite mer om vad som hänt mellan prologen och nutiden.

Helena: Så kände jag också. Jag förstår att Q är väldigt kär i henne, men varför? Förhoppningsvis kan vi få lite mer om deras förhållande mellan då och nu i nästa del av boken. Margo är ju också en väldigt enigmatisk person som vi får träffa mitt i ett väldigt dramatiskt skede, vi märker att hon är väldigt passionerad (och sjukt uppfinningsrik när det kommer till att hämnas) men jag hoppas och räknar med att vi får veta mer om henne snart. Hon fascinerar mig eftersom hon verkar befinna sig så mitt emellan välplanerad och totalt impulsiv (hon är än så länge mycket lik den hemlighetsfulla Alaska i Looking for Alaska)

Hur känner du för Margo?

Linda: Hon är rätt cool ändå måste jag säga, trots att hon också verkar rätt labil. Att tänka ut allt som sker under hämndnatten är imponerande och att sedan faktiskt genomföra det är nästan lite skrämmande. Men hon är en gåta samtidigt och vi vet ganska lite om henne. Jag hoppas att vi får veta mer, men tyvärr läste jag baksidestexten, något jag sällan gör och hjälp vilken spoiler som finns där. Hur kan man avslöja så mycket som man gör i detta fall? Vi får ju veta saker som faktiskt händer efter den första tredjedelen av boken. Inte okej.

Hur är din relation till baksidestexter?

Helena: Mycket komplicerad. En bra baksidestext kan vara avgörande för att jag läser en bok och en dålig kan få mig att låta bli. Det är lite som en filmtrailer, känner jag att jag vet vad som händer i filmen efter att ha sett den så struntar jag i att se filmen. Jag tycker inte att baksidestexten på min engelskspråkiga upplaga avslöjar särskilt mycket och ingenting utöver de första hundra sidorna så jag gissar på att den svenska utgåvan har en annan baksidestext. Mycket tråkigt med spoilers på själva boken hur som helst, inte alls ok.

Linda: Dumt, dumt, dumt, men bra att den engelska inte spoilar lika mycket. Jag är på väg att överge den svenska versionen för den engelska som jag hittade i min Kindle-app (fråga inte) inte för att jag inte gillar den svenska översättningen, för det gör jag, men för att jag nästan helt gått över till e-böcker.

Har du läst de första 100 sidorna (eller hela boken kanske)? Vad tyckte du – om Q, Margo, prologen och baksidestexten? Har du något annat du tycker att vi borde prata om i bokens inledning? Diskussionen fortsätter i kommentarerna! Och om ett par  veckor, 12/3,  kommer en ny rapport, från sidan 200.

Detta inlägg publiceras också hos Enligt O.

Vi läser Pappersstäder

Gemensamma läsprojekt är alltid roliga och nu var det ett tag sedan vi, Helena och Linda, läste Gone girl av Gillian Flynn tillsammans. Nu byter vi genre och läser gemensamt den på svenska nyutkomna Pappersstäder av John Green, ännu en bokbloggarälskling.

Linda: Jag absolut älskade The Fault in our stars (något jag absolut inte var ensam om) och har sedan varit lite nervös för att läsa mer av John Green. Jag började lite med Looking for Alaska, men det var mitt i min trögaste lässvacka och jag glömde bort den. Fortfarande är jag lite nervös för att läsa vidare, tänk om Pappersstäder inte är bra alls? Kan han verkligen ha skrivit en lika bra bok till?

Brukar du vara nervös för att läsa fler böcker av en författare?

Helena: Jag blir absolut nervös när jag ska läsa en ny bok av en författare som skrivit något riktigt fantastiskt tidigare. Det händer ganska ofta, nu senast var det Sofia Nordins uppföljare till En sekund i taget som var lite jobbig men tack och lov höll måttet. The Fault in our stars  var så sjukt fantastisk att den förstås är svår att fortsätta från men jag har ju läst Var är Alaska och kan med glädje meddela att den är i alla fall nästan lika bra. Men jag är ändå aningens nervös inför Pappersstäder

Vad förväntar du dig av Pappersstäder, är det något särskilt du hoppas på att känna igen från den förra Greenboken du läste eller vill du helst bli överraskad av något helt nytt?

Linda: Jag hoppas att personerna i Pappersstäder är lika fint tecknade som i The Fault in our stars. Att bli positivt överraskad hade varit riktigt kul, nu när jag bara är försiktigt positiv. Läser jag två fantastiska böcker av John Green kvalar han officiellt in bland mina favoritförfattare.

Jag hoppas också att översättningen håller måttet, då vi nu läser på svenska. En bra översättningen är en som inte märks. Ylva Stålmarck har översatt och förhoppningsvis gjort det bra.

Hur känner du inför att läsa Green på svenska?

Helena: Eftersom jag förra våren (efter att ha läst The Fault in our stars) köpte på mig de flesta av Greens böcker på engelska så tänker jag faktiskt inte läsa översättningen nu. Jag hoppas på att det ska bli en av de där sakerna vi kan diskutera under läsningens gång, hur de olika versionerna förhåller sig till varandra. Och så är det inte helt omöjligt att jag tar mig en titt i den svenska översättningen heller efteråt eller efter hand.

Linda: Och det är mycket möjligt att jag skaffar den engelska om översättningen känns sådär.

Oavsett språk så ser jag fram emot en gemensam läsning.

Tanken är att vi läser Pappersstäder i tre omgångar och stannar upp och reflekterar lite tillsammans under läsningen. Häng gärna på om du vill. Den 26/2 diskuterar vi de första 100 sidorna.

Sista inlägget om Gone girl

Vi har nu följts åt ända till sista sidan av Gillian Flynns tredje bok Gone girl som kommer på svenska i augusti.

Eftersom Gone girl är en bok som mår bra av att få behålla sina hemligheter har vi valt att även göra detta inlägg vitt.

Ni som läst får gärna diskutera i kommentarerna. Ni som inte läst, men vill läsa, ska nog undvika att byta färg på texten…

Linda: Så var den utläst, den tredje boken av Gillian Flynn och det känns lite tomt. Lite för att jag blev lite besviken på slutet. När jag tänker på saken blev jag besviken även på slutet i Dark Places. Resten av Flynns intrig i Gone girl är så briljant att jag förväntade mig mer. Det betyder inte att slutet egentligen är dålig, utan snarare att resten av boken är så enormt välskriven.

Helena: Håller med, det känns tomt. Den där klaustrofobiska känslan som jag kände mer och mer ju längre berättelsen led saknar jag inte men lite av ett antiklimax blev det faktiskt. I och med att det var så intensivt där ett tag hade jag förväntat mig en annan sorts upplösning. Gillar jag slutet? Det kan kanske inte sluta på något annat sätt men nej, jag gillar det inte eftersom det är så förfärligt. Jag vill bara gråta en rätt hopplös gråt faktiskt. Det är så sorgligt och tragiskt där på slutet att jag inte riktigt kan hantera det, jag säger som Go – det krossar mitt hjärta. Och på tal om Go, Hur ska hon förhålla sig? Hon har en bar med karln och måste på nära håll se honom i det där sjuka förhållandet och sen måste se på avstånd det som kommer hända med dem. Hur ska hon stå ut. Hon som dessutom är mer eller mindre ensam om att veta. Själv funderar jag lite över hur det ska gå för dem, vad som ska hända. Men samtidigt skulle jag aldrig orka med att läsa en fortsättning. Jag föredrar att fantisera om att myndigheterna ingriper och sätter stopp för galenskaperna eller något…

Linda: Vi hade rätt i att det blev minst en vändning till. Amy kan mycket väl vara den hemskaste person jag någonsin läst om. Hon skyr verkligen inga medel. Så grym, så utstuderat elak.

Helena: Jag avskyr verkligen Amy, tycker synd om Nick för att han är så värdelös (även om han visar att han är ganska smart, och inte så lite störd) och försöker hitta förmildrande omständigheter och förklaringar till dem båda men jag hittar väldigt få… Amy är något så ovanligt som en genuint skrämmande karaktär, en sorts skräckfigur nästan eftersom hon är så intelligent och planerandet. Det där att hon planerar åratal i förväg är så djupt obehagligt att jag inte vill tänka på det…

Linda: Frågan är vem som är smartast av Nick och Amy. Hans taktik att smickra henne offentligt på exakt det sätt hon vill är smart. De sätter dit varandra. Visst är det självklart så att Nick vill bli frikänd, men det finns ganska många tillfällen då han verkar vilja ha tillbaka sin fru. Hans drömvärld och verkligheten krockar ganska ofta. Något jag på ett sätt förstår helt och fullt, men ändå inte riktigt kan tycka är riktigt klokt. Går det verkligen att glömma av hur knäpp en person är. Hon har honom helt klart i sitt våld även när hon kommer tillbaka.

Helena: Amy har honom absolut i sitt våld men samtidigt verkar hon också befinna sig i en sorts drömvärld som så lättvindigt ändå låter sig övertalas om hans ånger och kärlek. Det där sveket som fick henne att gå till såna extremer kan på ett sätt glömmas bara han ångrar sig och erkänner hennes överlägsenhet… De är väldigt suddiga i kanterna bägge två i och med det att de säger/tänker en sak och gör/reagerar på ett annat sätt.

Linda: “Amy likes to play God when she´s not happy” säger Tommy, som anklagats för att ha våldtagit Amy. Mer och mer blir det tydligt att Nick inte är den första som Amy satt dit. Det är definitivt inte ofarligt att svika henne på något sätt. Problemet är att hennes definition av svek är lite märklig.

Helena: Väldigt märkligt! De där Amykapitlen som är de sista innan hon kommer hem oroar mig. Hon beskriver situationen som ganska klaustrofobisk och obehaglig. Hon anser sig instängd och trängd. Men hur var det ”egentligen”? Jag är på något plan helt ok med att hon ljuger för Nick men när jag själv inte kan vara säker på något då tycker jag att det är obehagligt… Och hur mycket av hennes lögner sväljer jag liksom hennes omgivning? Hon verkar ju faktiskt komma undan med mord. Det stör mig oerhört mycket faktiskt, och så ligger det en skavande känsla där i magtrakten att det nog inte är så trovärdigt att det skulle kunna gå till så i verkligheten…

Linda: I veckan diskuterade jag med några Flynnfantaster om vilket av hennes böcker som är bäst. Min favorit är ju Sharp Objects, men jag har svårt att placera in Gone girl. Dark places är så mycket mörkare på ett sätt och väldigt snyggt språkligt. Intrigen i Gone girl är däremot något av det coolaste jag läst. Så många vändningar i en bok. Jag måste nog ändå placera Gone girl sist bland Flynns böcker, vilket inte på något sätt betyder att det är en dålig bok, utan snarare bevisar ännu en gång att Flynn är en helt fantastisk författare.

Helena: När det gäller Flynns böcker i förhållande till varandra så håller jag fortfarande Dark places främst. Gone girl med sin oerhört snygga intrig håller inte riktigt ända in i mål och jag saknar verkligen någon att tycka om i persongalleriet. Sharp objects har en snyggare och mer effektiv avslutning än Gone girl och jag har väldigt svårt att rangordna dem.

Vilken av Flynns böcker har du läst? Vilken tycker du bäst om och varför? Vad tyckte du om Gone girl?

Att diskutera och blogga om en bok tillsammans har verkligen varit roligt. Att få ta det lite långsammare och sedan ha någon (som en inte behöver vara orolig för att avslöja för mycket för) att dela upplevelsen och diskutera förfärliga karaktärer med visade sig vara riktigt läslyxigt. Det gör vi definitivt fler gånger.

Det här inlägget hittar du också hos Enligt O

300 sidor Flynn med spoilervarning

Gone girl har gripit tag i oss ordentligt och nu är det dags att säga några ord om de första 300 sidorna inklusive omkullkastande vändningen och allt. Alla som inte vill veta något om boken förrän läsningen är klar uppmanas omgående avsluta läsningen av detta inlägg (och eftersom vi vet hur lätt det är att bara råka titta ändå har vi gjort texten vit så att bara den som verkligen vill kan markera och läsa). Hemligheter kommer avslöjas och diskuteras… Ni är välkomna tillbaka när boken är utläst och diskussionslystnaden gör sig påmind. Har du läst de 300 sidorna? Häng med, nu kör vi!

Helena: Jag ägnade väldigt stor del av de första 200 sidorna åt att oroa mig över ifall jag skulle kunna missa vändningen eller inte. Om den skulle vara för subtil för mig att fatta eller något sånt. Tillåt mig småle, eller asgarva. Det går inte att missa vändningen, om man inte råkar missa sidan där den kommer vill säga, och inte ens då… Jag gillar förstås tvisten, Flynn är så bra på dem! Jag är också lite extra förtjust över att få bekräftelse på och förklaringen till min avvaktande och obehagsfyllda känsla inför Amy.

Linda: Jag var också orolig att jag skulle missa vändningen, trots att alla påpekat att den skulle komma och ungefär på vilken sidan. Faktiskt blev jag ändå överraskad. Jag hade liksom du funderat över den där dagboken och allt konstigt som Amy skrev där, som inte alls verkade stämma med Nicks bild av deras liv, men inte trodde jag att hon var så finurlig.

När Amy skrev i dagboken att Nick satt och tittade på alla obetalda räkningar såg jag det som ett tecken på att han verkligen ljög. Nu är han fast liksom. Men så var det ju inte alls. Faktum är att jag blev rätt förbannad av vändningen. Nu visste jag inte vilka av mina ledtrådar jag fått av Amys fejkade dagbok och därmed hade jag inte koll på hur lurad jag var. Men mest blev jag imponerad av Flynn. Det spelar ingen roll att jag visste om vändningen, eller att jag misstänkte att Amy inte talade sanning. Att det hela skulle vara så här sjukt gick inte att förställa sig. Fullblodspsykopat är ett bra ord för att beskriva den Amy vi nu läser om. Eller?

Helena: Absolut, fullblodspsykopat! Amys planerande och flykt är rakt igenom läskig. Hon har alltså gått omkring i deras hem och lagt ut ledtrådar och planerat i över ett år. Och menar att det skulle vara ett mindre förräderi än att ha en älskarinna. Två människor som går omkring och håller tyst och ljuger för varandra, stämningen i det hemmet… Jag känner mig löjligt tacksam över att det inte blev något barn (jag vet att det är fiktion det här men Gillian Flynn lurar mig rätt bra att glömma det).

Linda: Fortfarande är inte Nick sympatisk och jag har svårt att ta hans parti. Flytten, otroheten, lögnerna, hans oförmåga att ta ansvar, det är så mycket som gör att jag inte gillar honom.

Helena: Visst är det synd om Nick, men han blir ju inte direkt älskansvärd för det. En liten mörk del av mig tycker att han har tjänat ihop till det, men det har han förstås inte… Hans sätt att behandla kvinnor, Amy, Andie och till viss del Go. Att de ska ta hand om honom och sen slänger han bort dem – mycket osympatiskt! Det enda som får mig att tina lite i förhållande till honom är den där berättelsen om hans barnlängtan. Han beskriver den där känslan så vackert och jag kan i den stunden verkligen känna igen mig i honom vilket då på ett inte lika trevligt sätt tvingar mig att förhålla mig också till alla de där osympatiska sidorna. Jag älskar att han får vara komplex!

Linda: Att Go inte fått mer plats gör mig lite besviken. Jag trodde att hon skulle stå för det mörka, men just nu finns det inget som tyder på det. Kanske kan hon istället utvecklas till en favoritperson. Än så länge har jag nämligen ingen. Amy fascinerar mig, men jag tycker inte om henne. Jag tyckte om henne, men det var ju den Amy hon spelade. Kanske inte så konstigt egentligen med de föräldrarna.

Helena: Nej, jag känner också ett behov av att hitta en favoritperson mitt i alla dessa jobbiga och olika grader av hemska människor. Go skulle kunna vara en sån men då behöver hon helt klart större utrymme och vi har bara 100 sidor kvar nu…

Linda: Det känns som om Amy just gjort en miss då hon presenterade sig som Nancy till Greta på hotellet. Hon underskattar Greta, men det tror jag inte att hon ska. Sidan 300 avslutas med just en fundering kring detta.

Helena: Det känns som en stor miss, en som Amy borde vara för planerad för att göra… Hon verkar ju annars ha tänkt på allt, den där relationen hon bygger upp med Noelle till exempel…

Linda: Stackars Noelle som Amy utnyttjat så brutalt. Vet Noelle ens om det, eller tror hon att de verkligen var vänner. Troligen, Amy verkar bra på att spela roller.

Helena: Inför avslutningen undrar jag förstås hur det ska gå, och ”undrar” är en underdrift – jag brinner efter att få veta. Ska Amy komma hem? Ska hon ta sitt liv? Hur går det nu när när pengarna är borta? Kommer Nick döda henne och få det att se ut som ett självmord? Kommer det att komma en ny vändning på slutet och kommer jag i såfall att kunna missa den ;)?

Linda: Jag väntar också på nästa vändning, för det kan väl inte sluta med att Nick åker dit för mordet på sin levande fru? Det är lite för vanligt och Flynn är inte vanlig. Jag räknar med minst en vändning till och troligen inga vändningar en missar.

Vad tycker ni? Om Amy, Nick, Go, vändningen och allt det som redan hänt i boken? Vi är ganska snart tillbaka med ett inlägg om den färdiglästa boken, det går inte att låta bli att läsa nu.

Det här inlägget publiceras också hos Enligt O.

150 sidor Flynn med spoilervarning

Läsningen av Gone girl av Gillian Flynn går framåt och Linda och jag tänkte bjuda på några tankar om de första 150 sidorna. Du som inte har läst och inte vill veta något om handlingen ska sluta läsa nu. Ni andra som håller på att läsa, eller har läst boken är välkomna att diskutera med oss. Tänk bara på att vi ännu inte läst ut boken…

Helena: Dags att summera de första 150 sidorna. Och det är bra förstås men sanningen är den att det tog en liten stund innan jag fastnade, 30 sidor kanske.

Linda: I mitt pocketexemplar avslutas ett kapitel på sidan 156 med att Nick får ett sms med texten “im outside open the door” och självklart vill jag läsa vidare direkt. Sidorna strax därinnan tyckte jag däremot var lite sega, men jag gillar ändå boken skarpt.

Än så länge funderar jag mest på när det riktigt knäppa “flynnska” ska avslöjas. Det är upplagt för mycket, men än så länge har ingenting vansinnigt upprörande hänt, förutom att Amy är försvunnen då självklart. Att Amy velat köpa en pistol är troligen viktigt, men vi har som sagt mest fått små ledtrådar till att allt inte står rätt till.

Helena: Det första som slog mig var att hon är lika opålitlig som vanligt den kära Flynn. Karaktärerna är förrädiska. Amy är mystisk, och det finns något hos henne som är väldigt fel, något är obehagligt och oäkta över sättet hon beskriver dem och hon berättar uppenbarligen inte allt vilket gör det svårt för mig att greppa situationen.

Och så Nick då som med sina aggressiva och kvinnofientliga utbrott och inre kollapser framstår som ytterst osympatisk och trasslar in sig och mig totalt i sina lögner. Och ändå, trots att de är så obehagliga och lever i ett förfärligt äktenskap så finns det kärlek där, eller..? Jag gillar verkligen allt det där dubbelbottnade i karaktärerna.

Linda: De är verkligen komplexa! Vem är egentligen Amy? Jag håller med dig om att vi inte verkar få en sann bild av henne genom dagböckerna. Hon verkar definitivt ha en mörk sida som vi ännu inte känner till. Hon börjar fascinera mig.

När det framkommer att Nick ljugit fem gånger för polisen under ett samtal börjar jag verkligen ana att allt inte står rätt till. Vad är det han ljugit om? Han verkar helt klart ha svårt att hålla sig till sanningen och trasslar in sig mer och mer. Någonstans här fastnade jag totalt i handlingen. Han snurrar till det och inte bara med vad som egentligen var planerat inför bröllopsdagen.

Att Nick knappast är en drömman står tämligen klart, men jag tror inte
att han är inblandad, i alla fall tror jag inte att han har fört bort Amy. Det vore tråkigt om det var så enkelt. Att polisen tror det är kanske inte så konstigt.

Helena: Det stör mig att Nick framställs som så oerhört skyldig att han omöjligt kan vara det, eller så är det så Flynn tänker – att han verkar så skyldig att han inte kan vara det att han är det ändå…

Linda: Är det inte lite som i Sharp objects, när man luras fram och tillbaka? Jag hoppas ändå på en mer originell upplösning. Av personerna vi lärt känna hittills är Nicks tvillingsyster egentligen den jag är mest nyfiken på. Där misstänker jag att det mörka finns. Hon står i bakgrunden än så länge, men hon verkar väldigt annorlunda.
Vilken person har du fastnat mest för?

Helena: Jag fascineras också över tvillingsystern, hoppas hon får mer plats framöver. Amys föräldrar är också härligt vrickade, skriva böcker om sin dotter och kommunicera via dem… Några frågor som jag förstås brottas med är varför Nicks telefon ringer hela tiden? Och varför svarar han inte?

Linda: Ja visst är den där telefonen skum?! Det är rätt mycket som är skumt helt klart. Det som blir mer och mer tydligt är hur olika Nick och Amy beskriver samma händelser, som den första bröllopsdagen. Det är nog där jag börjar inse på riktigt att allt inte står rätt till mellan dem. De är båda minst sagt udda jag pendlar mellan att tycka synd om dem och att tycka rätt illa om dem. Hela grejen med Amys skattjakter på bröllopsdagarna är rätt sjuk. Vad är det egentligen hon vill? Hon verkar vara extremt beroende av bekräftelse. Eller? Kanske är det snarare så att Nick är en riktig skit som inte lägger något viktigt på minnet.

Helena: Jag har också funderat en del över de där dubbla tolkningarna – är det Amy som är bekräftelsejunkie eller Nick som är nonchalant eller både ock?

En av de saker jag haft svårast med och som faktiskt varit riktigt obehagligt är de där blixtbilderna som Nick får, av Amy, skadad i deras hem (påminner mig om bilderna från “den där kvällen” i Dark places). Jag vet inte om de är verkliga eller inte men de är otäcka, kanske kan Nicks reaktion på dem tyda på chock, rädsla eller kyla. Än en gång svårt att veta och tolka… När det gäller skattjakten så tycker jag att den är riktigt jobbig att följa, och då inte bara den som sker efter Amys försvinnande…

Linda: Det är intressant att följa den senaste skattjakten i realtid. Han verkar ändå bli rätt rörd av den vår gode Nick. Det är intressant. Jag gillar också Nicks far som sanningssägare. Är det han som har rätt uppfattning om Amy tro? Och hela grejen med Amys föräldrar och deras böcker. Så härligt udda.

Nu ser jag fram emot vändningen som alla talar om som ska komma om sisådär 60 sidor. Det får vi diskutera nästa gång!

Helena: Min huvudsakliga fråga efter genomläsningen är förstås vem som gjorde det och vad som egentligen hänt. Mitt svar på första frågan är ? och på andra: Ingen aning över huvud taget. Så jag fortsätter läsa, mot diverse Flynnska vändningar och någon form av upplösning. Vi hörs om 150 sidor till, om inte förr.

Detta inlägg publiceras också hos Enligt O

Vi läser Gone girl

På bokmässan i höstas spånade vi, Linda och Helena, om eventuella gemensamma bloggprojekt över en trevlig lunch. Sedan kom en lång och mörk höst och vinter i vägen, men nu är vi redo att smyga igång. Allt för att göra februari en liten aning ljusare.

Ni kommer väl ihåg bokbloggarnas första budord som lyder:

Du skall ha många litterära gudar, och en av dem bör vara Gillian Flynn

Just denna gud kommer vi att fokusera på under den närmaste tiden då vi (gärna gemensamt med er) kommer att läsa hennes senaste bok Gone girl.

​Men först en intervju med oss själva!

Linda: När jag upptäckte Gillian Flynn var hon redan ett bokbloggarfenomen. Du var mycket snabbare på bollen. Hur kom du i kontakt med hennes böcker?

Helena: Jag var definitivt inte bland de första som läste när den stora Flynnvågen sköljde över bokbloggsvärlden. I oktober 2010 (efter att ha läst hyllningar av Glory box-Sara, numera Cirkeln-Sara, Snowflake, Bokbabbel och Helena) norpade jag en fredageftermiddag med mig Vass egg från jobbet. Jag tror att familjen var bortrest för jag slukade boken på en kväll och var helt vimmelkantig efteråt, och på den vägen är det… Hur kom du i kontakt med Gillian Flynns böcker och vilken var den första du läste?

Linda: Det dröjde länge innan jag faktiskt läste något av Flynn. Namnet hade jag hört ofta, men jag trodde faktiskt att det inte var något för mig. Sedan döpte Helena sin blogg till Dark Places och då förstod jag att det måste vara en väldigt speciell bok. Sedan hade du ju med Flynn i våra bokbloggarbudbord förra sommaren och då kände jag verkligen att det var dags.

Dark Places blev den första boken jag läste och den var bra, men jag var inte helt såld. Faktum är att jag blev lite besviken på slutet. Däremot stannade den kvar länge hos mig. Historien om Libby, systern som överlevde då resten av familjen brutalt mördades, är trots allt en historia utöver det vanliga.

Jag vet att Dark Places är din favorit av de två du läst. Hur kommer det sig?

Helena: När jag läste hennes första bok så blev jag väldigt förtjust men också lite besviken eftersom jag inte blev sådär tokförälskad, och jag gillade faktiskt inte slutet så jättemycket. Dark places var däremot total kärlek rakt igenom. Dels kunde jag läsa den väldigt intensivt under en helg dels har den en handling som berör mig på ett personligt plan. Länge stod den faktiskt oläst i min bokhylla eftersom jag trodde att det skulle bli för jobbigt att läsa den. För att förstå varför jag älskar Dark places så mycket så måste man veta att det finns ett mord i min släkt, en ung pojke som dödade sin mamma på ett spektakulärt vidrigt sätt (finns det något annat sätt att göra det på?). Det är egentligen den enda kopplingen mellan min verklighet och Dark places men just grundförutsättningen med en ung förövare och tankarna kring skuld (alltså inte skyldig eller oskyldig utan mer Vad är skuld osv) och ondska drog mig till och skrämde mig med boken. När jag väl läste den lyckades jag nästan helt släppa min egen berättelse och gå in i Flynns, och den är ju så sjukt snyggt berättad. Alla vägar som bär fram och tillbaka till den där kvällen, och upplösningen/avslöjandet som är så vidrigt att jag får ont i magen när jag tänker på det såhär två år senare. Dark places är helt enkelt en av mina allra viktigaste böcker.

Sharp objects är din favorit av de två du läst, hur tänkte du där?

Linda: Jag knockades totalt av huvudpersonen och det djupt störda med hennes fascination för vassa föremål och att skära sig. Orden på kroppen som berättar en historia. Det är verkligen en nattsvart skildring av en familj och ett samhälle. Jag blev djupt berörd. Illa berörd. Flynn bygger upp en väldigt obehaglig stämning och Camilles lillasyster är en av de absolut mest obehagliga karaktärer jag någonsin läst om. Hennes mamma är dock inte mycket bättre.

Det dröjde ett tag innan jag vågade mig på Sharp Objects, för att läsa bok två av en författare som alla hyllar, när det sedan inte finns fler böcker att läsa är något jag sällan gör. Jag vill inte riskera den där tomheten som uppkommer då alla böcker av en bra författare är lästa. När jag väl läste Sharp Objects hade Gone girl precis kommit ut. Då först vågade jag. Nu kör jag vidare med Gone girl trots överhängande risk för tomhet.

Helena: Vad är det egentligen som är så speciellt med Flynn? Jag fastnar för hennes sätt att beskriva det avvikande så att det framstår som både abnormt och helt vardagsnormalt på samma gång. Hennes svärta och kompakta mörker är också lite speciellt eftersom hon egentligen aldrig lättar upp eller ber om ursäkt för det, allt som sker i Flynns böcker sker i totalmörker utan minsta solstrimma vilket är oerhört jobbigt men fantastiskt intressant att läsa. Vad tycker du är speciellt med Flynns sätt att skriva?

Linda: Det speciella skulle jag säga är svärtan och de skruvade karaktärerna. Flynns böcker befolkas av riktigt annorlunda figurer som är helt absurda, men på ett ofta lågmält och stillsamt sätt. Flynn använder inga stora ord, inga yviga gester och kanske är det därför jag gillar henne. Det blir aldrig svulstigt.

Helena: En av de där sakerna som gör Flynn speciell är hennes karaktärer och att de genomgående är lite svåra att ta till sig och älska. Och ändå, Libby, Camille, Ben och Patty är alla karaktärer som biter sig fast. Jag kan inte riktigt släppa dem och vill nog inte heller. Vilken är din favoritkaraktär hos Flynn?

Linda: Jag tycker om både Libby och Camille. Egentligen är de båda mycket udda och svåra att tycka om, men jag fascinerades av dem. Flynn gör det inte lätt för sina läsare, men det är också hennes charm.

Helena: För att runda av bör vi kanske återvända till den bok som ska läsas nu, Gone girl, vilka förväntningar har vi på den?

Linda: Jag förväntar mig att få kliva in i ännu en svart värld och få möta några annorlunda karaktärer som förhoppningsvis ska få mig att känna mycket. Jag vill gärna bli lite illa berörd. Det låter kanske lite knäppt, men lite av grejen med Flynns böcker är att jag blir riktigt skrämd av dem. Nu har jag försökt läsa så lite om möjligt om Gone girl, men jag har förstått att den handlar om ett annorlunda äktenskap och en försvunnen fru. Det kan bli hur bra som helst. Vad förväntar du dig?

Helena: Jag förväntar mig också något rejält mörkt, något som får in mig på lite nya tankebanor. Och så är jag väldigt nyfiken på den där vändningen som “alla” pratar om.

Linda: Jag är också mycket nyfiken och ser fram emot läsningen. Vi kör tycker jag.

Tanken är att vi ska läsa de första 150 sidorna och sedan mötas i ett andra inlägg kring boken Gone girl. Detta nästa inlägg kommer att publiceras om två veckor, den 19 februari. Det vore kul om vi blev ännu fler som läste och diskuterade tillsammans längs vägen. Visst vill ni väl också hänga på?

Det här inlägget publiceras också hos Enligt O.

Läs Gardell med mig!

Första försöket med fiktiva klubben gick väl sådär, men några intressanta diskussioner blev det i alla fall under resans gång och därför gör jag ett nytt omstrukturerat försök. Den här gången ska inte den löst sammanhållna klubben läsa samma bok och diskussionerna ska inte heller föras här på Fiktiviteter. Istället får klubbverksamheten mer formen av en regelrätt, gammalmodig, utmaning. Vi (=de som känner sig manade) ska den här gången läsa/läsa valfri roman av Jonas Gardell och sedan skriva om den på sin egen blogg.

Tanken är att var och en väljer bok/böcker och att vi hörs här på bloggen under läsningen och diskuterar kring våra upplevelser och återupplevelser och sedan i månadsskiftet januari/februari 2012 (eller senare om man vill ha mer tid på sig) skriver alla deltagare varsitt inlägg om den lästa boken och sina upplevelser av den och utmaningen i sin egen blogg. Jag kan tänka mig att många av oss kommer att återuppleva en del tonårsminnen som behöver tas upp till terapeutiska samtal medan andra möter Gardell för första gången och kanske vill diskutera andra sidor av hans författarskap.

Själv har jag inte bestämt än vad jag ska läsa men jag tror att det kommer att bli en omläsning av någon av mina favoritböcker – kanske Fru Björks öden och äventyr eller möjligen Frestelsernas berg. Vilka är era Gardellfavoriter och vilka skulle ni vilja läsa alternativt läsa om?

Fiktiva klubben: Bibliotekspolisen

Nu har en månad gått. Några av oss har läst Stephen Kings långnovell Bibliotekspolisen, några har börjat men gett upp och ytterligare andra har jagat boken utan att få tag i den. Hur som helst så är idag dagen för att sätta igång Fiktiva klubbens första riktiga samtal. Och alla får vara med – de som läst novellen nu eller för länge sen, de som tog sig två sidor in i berättelsen, de som läst annat av King och de som finner någon av frågorna så intressant att den bara måste besvaras oavsett Kingerfarenhet eller inte. Alla får som sagt vara med. En liten varning utfärdas dock för dem som inte läst novellen men vill göra det i framtiden och det är den traditionella spoilervarningen – för detta inlägg såväl som för kommentarerna.

Något kort om handlingen kanske jag bör säga också, för dem som inte orkade igenom, innan vi drar igång diskussionerna. Sam Peebles besöker biblioteket för första gången sedan barndomen och han gör det för att låna böcker. Den läskiga bibliotekarien hotar honom dock och det står ganska omgående klart att det är något som inte stänger. Sam upptäcker att biblioteket som han såg det den där kvällen såväl som den creepiga bibliotekarien inte existerar. Men de lånade böckerna finns och när han glömmer att lämna tillbaka dem i tid börjar riktigt obehagliga saker hända…

Jag konstaterar att Bibliotekspolisen inte är Stephen Kings främsta verk – inledningen är till exempel rätt pladdrig och slutet är väldigt abrupt. Vad tycker ni andra? Men oavsett den litterära standarden på texten så väcker den en hel del frågor och några av de jag samlat på mig under läsningen tänkte jag presentera nu, som en inledning till diskussionerna. Känn er mycket fria att avvika från dem om ni har andra uppslag. Välj en eller flera eller alla att säga er mening om. Nu kör vi!

Stephen King verkar ha en komplex biblioteksrelation. I Det är biblioteket en tillflyktsort och en plats för skräck, i Bibliotekspolisen möter vi bara skräcken i biblioteket. Hur tänker ni kring detta? Ni som läst mer av King än vad jag har gjort – återfinns biblioteket i fler av hans verk och hur ser det i såfall ut där? Som bibliotekarie blir man ju lite smånervös över hur barnverksamheten egentligen såg ut när King växte upp. Och så blir man lite smickrad över att yrkeskåren begåvas med en av sina fåtaliga skurkar 😉

Fastnar du för någon karaktär, finns det någon du gillar eller någon du rent av skulle vilja skicka Bibliotekspolisen på? Själv är jag lite förtjust i Dave men det finns egentligen bara en bit av novellen som fastnar på riktigt hos mig och det är berättelsen om den döende pojken Joe och basebollarna. Där visar King mästerligheten en liten stund tycker jag och jag kan inte låta bli att tänka på lille Georgie (i Det) som står med sin pappersbåt vid brorsans säng, Georgie som också snart ska dö. Över huvud taget kommer jag nog att minnas de utsatta barnen bäst. Inte bara Joe utan också barnen på biblioteket. Sagostunden har fått en helt ny innebörd… Hur tänker ni om King och de utsatta barnen som ju är ett återkommande tema hos honom?

En sak som jag tycker att King är riktigt bra på även när han är dålig är att hitta den privata skräcken. Bibliotekspolisen är ju Sams egen skräckfigur precis som ondskan i Det skiftar form beroende på vem som ska skrämmas i Det. Håller ni med mig?

Jag är ju lite svag för vampyrer och gillar Kings vampyrtema här, hur vampyren suger rädsla och skräck istället för blod. Hur tycker ni att King här förhåller sig till vampyrmyten – kan Ardelia kallas vampyr? Vad gör det för handlingen och skräcken att hon är kvinna och att hon koncentrerar sig på att skrämma livet ur barn?

Jag tycker att King återigen ramlat i påtaglighetsfällan. Det blir lite för många beskrivningar och snablar för min smak. Det enda jag är riktigt nöjd med i den vägen är att han faktiskt aldrig går in särskilt noga på hur de där två barnen dödades i biblioteket. Hur tänker ni kring dessa ingående beskrivningar (av Ardelias skräckutseende exempelvis)? Tycker ni som jag att de förstör skräckmomentet en smula eller menar ni tvärtom att det ökar läskighetsnivån?

Det var några av mina tankar och funderingar – diskutera gärna vidare i kommentarerna och kom med egna funderingar och frågor!

 

Fiktiva klubben: Halvtidsrapport om Bibliotekspolisen

Jag hoppas att det går bra för alla er som vill hänga med i Fiktiva klubben den här inledningsomgången. Och framförallt håller jag tummarna för att ni fått tag på novellen/boken, jag har förstått att den inte är helt lätt att spåra upp.

Själv har jag inte kommit sådär överdrivet långt in i berättelsen och jag är lite osäker på vart King ska föra mig den här gången. Jag antar att det ska bli barnsligt läskigt och mörkt snart och att kanske hela världen kolapsar… Än så länge, kanske 50 sidor in, är inte Bibliotekspolisen någon fantastisk berättelse (Som Det eller tre fjärdedelar av Different Seasons) och det förväntar jag mig väl inte heller att den blir. Men det finns embryon till spänning där och som bibliotekarie tar man ju alla litteratära bibblotanter man kan få, hur stereotypa och/eller krypande läskiga de än må vara…

Den första november ska jag dock ha läst ut novellen och då återkommer jag med inlägg och diskussionsfrågor så att vi kan ta tag i Bibliotekspolisen och King tillsammans.

Hur går det för er, har ni fått tag i novellen och har ni hunnit läsa något ännu?

Fiktiva läseklubben

När bloggen fyllde två bad jag om förslag på sånt ni vill läsa på bloggen. Ett förslag var att jag borde anordna en liten läsecirkel här. Såna anordnar ju förvisso En bokcirkel för alla hela tiden och med den äran men det finns nog plats för en liten variant här i den fiktiva världen också. Alltså startar vi Fiktiva läsklubben idag!

Som första utmaning tänkte jag mig att vi skulle läsa Stephen Kingnovellen Bibliotekspolisen (hittas i del två av Mardrömmar/Four after midnight). Det känns som ett ganska lagom åtagande att ge sig på att läsa och diskutera en långnovell (eftersom det är King vi pratar om så rör det sig inte om någon vanlig novell utan om en text på 200 sidor+). Vill ni läsa den med mig? Eller har ni kanske redan läst och känner er upplagda för att analysera den i höst?

Planen är att vi läser den med start nu och under hela oktober. Någon eller några gånger under månaden skriver jag inlägg som kan ligga till grund för diskussioner (i kommentarerna) om vår läsupplevelse. Runt den första november skriver jag ett längre inlägg om novellen där jag också tillfogar några diskussionsfrågor och sedan kan samtalet få flöda i kommentarerna.

Vill ni haka på? Ingen anmälan är nödvändig men hojta gärna till i kommentarerna om ni har idéer och tankar om genomförandet.