Efter Pappersstäder

Så har vi nått slutstationen för vår samläsning av John Greens Pappersstäder. Dags att diskutera, konkludera och gå vidare.

Linda: Pappersstäder är utläst och jag kan inte hjälpa att jag blev lite besviken på slutet, hur trevligt vägen mot det än var. De har letat och letat och letat och så tar det bara slut helt plötsligt. Jag hade velat ha mer. Mer förklaringar. Mer Margo. Vad tyckte du?

Helena: Ja, jag hade också velat ha mer och slutet blir lite futtigt nästan. Jag vill ha mer Margot men faktiskt också mer Q. Jag känner inte att jag förstår honom riktigt heller. Varför vill han inte gå på balen? Varför hänger han sig fast så hysteriskt i letandet? Varför vill han inte riktigt uppleva sin skolavslutning när han menar att den symboliserar den frihet han önskar sig? Handlar allt egentligen om någon sorts sorg efter den förlorade barndomen, en sorg eller vemod som jag tycker genomsyrar hela sista delen av boken? Berättelsen är en så snygg hel cirkel från prologen till slutet där det konstateras att den där oskulden är förlorad. Jag anar också något sånt när Q rensar sitt skåp en av de sista dagarna och drabbas av det där vemodet, det drabbade mig också trots att jag verkligen hatade min skoltid… Jag tycker kort sagt att slutet är fint men lite abrupt och lite futtigt.

Linda: Futtigt var ordet! Vägen mot slutet tyckte jag dock väldigt mycket om. Jag hade inte tråkigt en sekund, utan älskade ledtrådarna och hur Q till slut hittade platsen med stort P. Ytterst charmigt. Graduation day var central redan från början, men det blev verkligen en udda sådan. Jag är lite svag för road-movies och en road-book funkar precis lika bra tydligen. Hur var det för dig, tyckte du att Pappersstäder tog sig, eller förblev det en seg bok?

Helena: Jag tycker absolut inte att Pappersstäder är en dålig eller tråkig bok men jag älskade den inte alls lika mycket som vare sig The fault in our stars eller Var är Alaska. Den har sina väldigt fina scener och ett fenomenalt språk men jag saknar lite driv och lite karaktärsdjup. Road trip-delen tycker jag också väldigt mycket om, visst vill man åka med dem ut i friheten?

Linda: Jag blev inte heller lika drabbat av Pappersstäder som jag blev av The Fault in our stars, men jag tycker ändå att det är en riktigt läsvärd bok. Språket är fantastiskt, karaktärerna utvecklas och det enda jag har att klaga på egentligen är att det är för mycket mystik kring Margo och för lite konkret som händer kring henne. Hämndnatten i början gav mig mersmak och jag hade gärna följt henne lite mer. John Green är helt klart en författare jag vill läsa mer av!

Helena: Jag skulle gärna vilja ha berättelsen en gång till men ur Margots perspektiv, det verkar som att hon gav Q den där hämndnatten och ledtrådarna mer för hans (och nostalgins) skull än för sin egen. Det vill jag veta mer om, och om hennes resa. Det vill jag läsa av John Green i framtiden, och så förstås allt annat som han redan skrivit…

Linda: Det är en riktigt bra idé att få läsa mer med Margos perspektiv. Gärna med början under tiden för Pappersstäder och sedan framåt en bit. Överlappande, men inte samma. Råkade förresten köpa Will Grayson, Will Grayson i helgen, så det blir min nästa John Green.

Helena: Så kan det bli… Min nästa blir nog The Abundance of Katherines som jag råkade köpa (tillsammans med Looking for Alaska och Paper Towns) förra våren och som stått där och väntat på mig sen dess.

Linda: Den verkar riktigt udda, ser fram emot att höra vad du tycker om den. Jag har Looking for Alaska oläst också, så den vill jag läsa vad det lider.

Har du läst Pappersstäder? Vilket var ditt huvudsakliga intryck, och vad tänkte du om Q, Margot och de andra efteråt?

Så detta är slutet och precis som förra gången vi läste något tillsammans, Gone girl, har det varit en väldigt rolig och trevlig upplevelse! Inget är bestämt men vi kommer definitivt att läsa något tillsammans igen, förhoppningsvis snart!

Detta inlägg publiceras också hos Enligt O. Övriga inlägg i serien finns här.

200 sidor Pappersstäder

Dags för vår andra djupdykning i John Greens bok Pappersstäder (eller Paper towns som den heter i original). Har du inte läst boken, eller kommit kortare än våra 200 sidor utfärdas en spoilervarning även om vi försöker att inte vara allt för avslöjande.

Helena: Är det inte lite tråkigt nu? Q ägnar tiden åt att tyda dikter, kolla på internet, ljuga för sina föräldrar och inte kunna tyda ledtrådar som han inte ens vet om de är ledtrådar… Jag kan inte låta bli att tycka att det går lite på tomgång, vad tycker du?

Linda: Starten på del 2 är trevande, men jag tycker ändå om den. Jag absolut älskar att han tyder dikter och resorna till städerna som aldrig blev, pappersstäderna, gillar jag skarpt. När jag var ute och promenerade i söndags lyssnade jag på ett avsnitt av Allt vi säger är sant, där de diskuterade just Pappersstäder och där Per Bengtsson tycker lite som du, medan jag mer tycker som Lisa Bjärbo. Vi får se om det håller boken ut.

Jag har förresten bytt språk, efter att jag lyssnade på podden och insåg hur mycket jag älskade Greens språk i The Fault in our Stars. Nu läser jag alltså Paper towns istället för Pappersstäder. Ganska glad och nöjd över det, även om jag absolut tycker att översättningen höll måttet.

Helena: Jag tycker också väldigt mycket om språket och är glad att det är så lättläst i original. Språket betyder väldigt mycket i Greens böcker.

Med risk för att låta som att jag bara har dåliga saker att säga om boken (det har jag verkligen inte) så måste jag få klämma in lite mer gnäll, jag är ganska besviken på att vi knappt får veta något mer om Margo faktiskt. Det blir uppenbart att hon är viktig men inte varför och hur. Det är först på festen som vi får någonting i form av Lacey som äntligen blir till en människa i det där samtalet med Q i badkaret. Först då anar jag Margo också, och kanske är det det som händer Q också när han slutligen inser att Margo trots allt bara är en vanlig tjej och inget mysterium. Vad tycker du om att vi får veta så lite om Margo, att boken inte alls handlar om henne utan om frånvaron av henne?

Linda: Där håller jag med. Margo är definitivt inte med i boken, trots att hon är så viktig. Men lite av grejen är väl att Q inser att han inte riktigt vet vem hon är, eller var?! Q är huvudpersonen för mig och jag funderar fortfarande över vad jag egentligen tycker om honom. Han är inte en person att älska reservationslöst direkt.

Helena: Q är inte sällan rätt dryg, som när han anklagar Ben för att vara självupptagen efter festen, eller när han går totalt upp i jakten på Margot. Hans vänner framstår mer och mer som hjältar på det sätt de ställer upp. Undrar vad Margot betyder för dem, mer än som Qs besatthet?

Linda: Å andra sidan kan jag tycka att vännerna är lite irriterande när de håller på att snacka om balen, trots att en vän är borta. Det kanske är som du säger att de inte bryr sig så mycket om henne, att de bara tror att hon vill ha uppmärksamhet igen och är rätt trött på hennes nycker. Eller så är Q helt enkelt för besatt för att de ska orka lyssna.

Helena: Det är ju taskigt att mala på om balen över huvud taget, även borttaget Margos frånvaro, då Q av någon anledning är så oerhört anti att själv gå. Jag är förresten intresserad av en djupare analys kring varför Q är så fientligt inställd till balen. Beror det bara på att han inte kan gå med Margo (vilket ju inte var ett alternativ innan försvinnandet heller)? Det känns som att det finns mer där bakom. Över huvud taget gillar jag den där känslan att Green bara visar oss en glimt av historien, resten av alla deras berättelser ligger fördold. Det är fint, och frustrerande…

På sidan 120 i min bok finns en scen som jag tycker är helt fantastisk, som träffade mig rakt i magen. Det är där Q för första gången känner att han hör till på skolan, att den är hans. Det var så himla fint och en så väldigt fin gestaltning av en känsla som jag själv aldrig uppnådde men som måste vara precis så omtumlande som den är för Q. Minns du den scenen?

Linda: Jag hade inte alls tänkt på den scenen, men var självklart tvungen att bläddra tillbaka och läsa om den. Och ja, den var fin, men den gick mig som sagt förbi. Däremot fastnade jag väldigt mycket för scenen där Q och hans kompisar tar sig in i den övergivna butiken, där väggkalendern fortfarande visar februari 1986. Det är en snygg miljöbeskrivning tycker jag. En annan är när Q kommer till den första pappersstaden och ser trädet som påminner om det träd där han och Margot hittade liket för länge sedan och Q förväntar sig att se Margo ligga död bakom det. Då rös jag lite.

Helena: Han är så himla skicklig på att bygga de där miljöerna som blir stämningar, med väldigt små medel.

Linda: En annan sak jag gillar är de små detaljerna, de gömda referenserna, som att Qs engelsklärare heter Dr Holden. Det kan väl knappast vara en slump? Q har en del gemensamt med Holden Caulfields.

Och där gör vi stopp för idag, diskussionen fortsätter och den 26 mars kommer vårt avslutande inlägg där vi pratar om de sista hundra sidorna och boken som helhet. Under tiden diskuterar vi förstås gärna vidare i kommentarerna.

Det här inlägget publiceras också hos Enligt O. Alla inlägg i vår samläsning finns här.

100 sidor Pappersstäder

Nu har vi, Linda och jag, kommit 100 sidor in i Pappersstäder och det är dags att diskutera. Vi börjar från allra första början:

Helena: Jag brukar oerhört sällan läsa prologer (för att inte tala om förord men det är ju en helt annan historia) för att de sjukt ofta avslöjar lite för mycket av berättelsen i förväg alternativt säger absolut noll och intet. I Pappersstäder tycker jag att prologen är en finfin inledning i berättelsen och karaktärerna, och mystiken. En egen liten historia till skillnad mot exempelvis Eleanor & Park där jag i och för sig tycker att prologen väcker nyfikenheten och förebådar det som ska komma på ett snyggt sätt men samtidigt hade historien funkar precis lika bra utan. I Pappersstäder hade den nog inte det…

Hur ser ditt förhållande till prologer ut och vad tyckte du om prologen i Pappersstäder?

Linda: Jag brukar ofta gilla prologer, men sällan förord. Just den här prologen gillade jag verkligen då den ger oss en bakgrund, som oavsett om den blir viktig senare, förklarar Quentins och Margos speciella förhållande. Den gör också att jag fastnar direkt i boken faktiskt och detta trots att läsningen går sjukt trögt just nu. Det är ett bra betyg.

Och sedan börjar historien. Inledningsvis känns det som en ganska vanlig ungdomsroman om en ganska vanlig (och tyvärr vanligt obehaglig) skola som befolkas av en del rötägg. Jag gillar dock beskrivningen av Q och de andra musiknördarna som bara hänger en bra stund innan skolan egentligen börjar.

Vad tycker du om personerna?

Helena: jag tycker också att det är lite väl mycket av det vanliga upplägget med underdogs och rötägg men jag älskar hur personerna blir levande så snart de blir beskrivna. Q är ju den som vi lärt känna bäst än så länge så jag gillar honom bäst men jag har en känsla av att jag kommer få andra favoriter längre fram. Det jag tycker allra bäst om är jargongen mellan Q och hans kompisar, lite så som jag verkligen gillade hur de talade med varandra i The fault in our stars och Looking for Alaska.

Linda: Själv gillar jag också Q bäst, men irriterar mig lite på att han verkar vara så osjälvständig. Det blir mer och mer tydligt under de första 100 sidorna. Margo bestämmer ju allt under deras helt hysteriska natt. Vad har hon egentligen för hållhake på Q, förutom att han är totalt förälskad i henne? Jag skulle vilja veta lite mer om vad som hänt mellan prologen och nutiden.

Helena: Så kände jag också. Jag förstår att Q är väldigt kär i henne, men varför? Förhoppningsvis kan vi få lite mer om deras förhållande mellan då och nu i nästa del av boken. Margo är ju också en väldigt enigmatisk person som vi får träffa mitt i ett väldigt dramatiskt skede, vi märker att hon är väldigt passionerad (och sjukt uppfinningsrik när det kommer till att hämnas) men jag hoppas och räknar med att vi får veta mer om henne snart. Hon fascinerar mig eftersom hon verkar befinna sig så mitt emellan välplanerad och totalt impulsiv (hon är än så länge mycket lik den hemlighetsfulla Alaska i Looking for Alaska)

Hur känner du för Margo?

Linda: Hon är rätt cool ändå måste jag säga, trots att hon också verkar rätt labil. Att tänka ut allt som sker under hämndnatten är imponerande och att sedan faktiskt genomföra det är nästan lite skrämmande. Men hon är en gåta samtidigt och vi vet ganska lite om henne. Jag hoppas att vi får veta mer, men tyvärr läste jag baksidestexten, något jag sällan gör och hjälp vilken spoiler som finns där. Hur kan man avslöja så mycket som man gör i detta fall? Vi får ju veta saker som faktiskt händer efter den första tredjedelen av boken. Inte okej.

Hur är din relation till baksidestexter?

Helena: Mycket komplicerad. En bra baksidestext kan vara avgörande för att jag läser en bok och en dålig kan få mig att låta bli. Det är lite som en filmtrailer, känner jag att jag vet vad som händer i filmen efter att ha sett den så struntar jag i att se filmen. Jag tycker inte att baksidestexten på min engelskspråkiga upplaga avslöjar särskilt mycket och ingenting utöver de första hundra sidorna så jag gissar på att den svenska utgåvan har en annan baksidestext. Mycket tråkigt med spoilers på själva boken hur som helst, inte alls ok.

Linda: Dumt, dumt, dumt, men bra att den engelska inte spoilar lika mycket. Jag är på väg att överge den svenska versionen för den engelska som jag hittade i min Kindle-app (fråga inte) inte för att jag inte gillar den svenska översättningen, för det gör jag, men för att jag nästan helt gått över till e-böcker.

Har du läst de första 100 sidorna (eller hela boken kanske)? Vad tyckte du – om Q, Margo, prologen och baksidestexten? Har du något annat du tycker att vi borde prata om i bokens inledning? Diskussionen fortsätter i kommentarerna! Och om ett par  veckor, 12/3,  kommer en ny rapport, från sidan 200.

Detta inlägg publiceras också hos Enligt O.

Vi läser Pappersstäder

Gemensamma läsprojekt är alltid roliga och nu var det ett tag sedan vi, Helena och Linda, läste Gone girl av Gillian Flynn tillsammans. Nu byter vi genre och läser gemensamt den på svenska nyutkomna Pappersstäder av John Green, ännu en bokbloggarälskling.

Linda: Jag absolut älskade The Fault in our stars (något jag absolut inte var ensam om) och har sedan varit lite nervös för att läsa mer av John Green. Jag började lite med Looking for Alaska, men det var mitt i min trögaste lässvacka och jag glömde bort den. Fortfarande är jag lite nervös för att läsa vidare, tänk om Pappersstäder inte är bra alls? Kan han verkligen ha skrivit en lika bra bok till?

Brukar du vara nervös för att läsa fler böcker av en författare?

Helena: Jag blir absolut nervös när jag ska läsa en ny bok av en författare som skrivit något riktigt fantastiskt tidigare. Det händer ganska ofta, nu senast var det Sofia Nordins uppföljare till En sekund i taget som var lite jobbig men tack och lov höll måttet. The Fault in our stars  var så sjukt fantastisk att den förstås är svår att fortsätta från men jag har ju läst Var är Alaska och kan med glädje meddela att den är i alla fall nästan lika bra. Men jag är ändå aningens nervös inför Pappersstäder

Vad förväntar du dig av Pappersstäder, är det något särskilt du hoppas på att känna igen från den förra Greenboken du läste eller vill du helst bli överraskad av något helt nytt?

Linda: Jag hoppas att personerna i Pappersstäder är lika fint tecknade som i The Fault in our stars. Att bli positivt överraskad hade varit riktigt kul, nu när jag bara är försiktigt positiv. Läser jag två fantastiska böcker av John Green kvalar han officiellt in bland mina favoritförfattare.

Jag hoppas också att översättningen håller måttet, då vi nu läser på svenska. En bra översättningen är en som inte märks. Ylva Stålmarck har översatt och förhoppningsvis gjort det bra.

Hur känner du inför att läsa Green på svenska?

Helena: Eftersom jag förra våren (efter att ha läst The Fault in our stars) köpte på mig de flesta av Greens böcker på engelska så tänker jag faktiskt inte läsa översättningen nu. Jag hoppas på att det ska bli en av de där sakerna vi kan diskutera under läsningens gång, hur de olika versionerna förhåller sig till varandra. Och så är det inte helt omöjligt att jag tar mig en titt i den svenska översättningen heller efteråt eller efter hand.

Linda: Och det är mycket möjligt att jag skaffar den engelska om översättningen känns sådär.

Oavsett språk så ser jag fram emot en gemensam läsning.

Tanken är att vi läser Pappersstäder i tre omgångar och stannar upp och reflekterar lite tillsammans under läsningen. Häng gärna på om du vill. Den 26/2 diskuterar vi de första 100 sidorna.