8 mars + Jessica Jones

Idag på Internationella kvinnodagen uppmärksammar vi kvinnors villkor runt om i världen. I år har jag bestämt mig för att hålla mig lugn och inte hetsa upp mig över de där ”grattis på kvinnodagen” som garanterat kommer komma. De menar nog inget illa med det, det är nog bara ogenomtänkt… 

Jag tänker ära dagen genom att slänga mig över säsong 2 av Jessica Jones som släpps på Netflix just idag, jag gissar att släppdatumet inte är en slump. Längtet tills jag får tid att sitta ner med Jessica igen ikväll är nästan paralyserande. Skulle man inte kunna få feministlov resten av veckan?

Farväl till Peter Capaldis doctor, så synd att du aldrig fick en chans…

Först och främst utfärdas spoilervarning för hela nya Who här, jag försöker vara så spoilerfri som möjligt, men jag kommer oundvikligen avslöja saker.

När jag började titta på säsong 10 av nya Doctor Who drog jag en lättnadens suck, äntligen fick Peter Capaldis Doctor glänsa lite, utvecklas, leka doktor på riktigt. Sen kom munkarna och allt var sämre än vanligt igen.

Det finns de som tycker att det gnälls för mycket på Stephen Moffat, jag tycker tvärtom, han får alldeles för mycket cred. Han skriver kvinnoroller så sjukt irriterande dåligt, och hans avsnitt (borttaget Empty child/the doctor dances och Blink, och möjligen någon till) är helt enkelt inte särskilt bra. 

Jag vet inte var jag ska börja här, men jag tror det får bli hos Bill…

Bill är ny companion den här säsongen, hon är färgad och homosexuell. Det kan tyckas elakt att beskriva en karaktär så begränsat, men det är så hon framställs i serien. Bill är ett alibi. Bill finns där för att Doctor Who sedan återupplivandet fått (mycket välgrundad) kritik för bristen på mångfald. Så man skapade en karaktär som skulle vara bärare av allt det som saknats och gjorde inte så mycket mer med henne.

Och om det vore så att Bill är ett dåligt exempel, men hon är ju inte det, hon är den följeslagare jag gillar bäst (tillsammans med Nardole som jag älskar) från Moffats era. Ingen kan ju någonsin mäta sig med Donna Noble, det vore orättvist att begära, men varför alla dessa kvinnor som väntar på män (Moffats första var väl Madame de Pompadour i avsnittet The girl in the fireplace)? 

Men Moffat (och hans medförfattare, det vore förstås orättvist att skylla allt på honom även om han är ansvarig för serien) har inte bara problem med kvinnor, han har misslyckats med att skriva en doctor jag kan bry mig om också. Visst var det överdramatiskt när Russel T Davies lät Doctor 10 utbrista ”I don’t want to go” när regenereringen var oundviklig. Faktum är dock att det var precis så jag också kände. Och de händelser som ledde fram till detta, den Doctor han förvandlades till mot slutet var så underbart mörk och svartsynt, trasig. Sen dök Matt Smith upp med naiviteten hos en glad sjuåring och bara log med hela ansiktet, det gjorde att mitt intresse dalade. Visst finns där smärta och trasighet också hos Matt Smiths Doctor, främst mot slutet, men det känns mer som något en skicklig skådespelare lyckades förmedla än meningen. Jag tycker att min Doctor dog med David Tennants och det var jag inte beredd på.

Men den här säsongen då? Peter Capaldis sista. Det finns trots allt förmildrande omständigheter. De inledande avsnitten smakade mer och så tycker jag om avslutningen. Det är djupt sorgligt men också väldigt roligt. Allra mest tycker jag om utforskandet av doctorns relation till Missy/The Master. Det har ju varit bakomliggande genom hela nya Who. Jag älskade det när David Tennants Doctor och John Simms Master slogs och förlorade och mindes och sörjde. The Master är ju förryckt och ond, men han är också så lik doktorn. Slutet som Moffat snickrar ihop här i The doctor falls är väldigt snyggt och skådespeleriet är underbart.

En fråga bara, varför i hela världen kände BBC att de behövde spoila sin egen serie i en trailer i inledningen av säsongen? Det som avslöjas där om en återkomst förstör ju överraskningsmomentet de byggt upp i näst sista avsnittet. Varför?

Jag älskar Peter Capaldi (i allt, men kanske ändå allra mest i Torchwoods tredje, fantastiska säsong Children of earth) och gillar hans Doctor, men jag tycker att det är synd att han aldrig riktigt fick chansen att göra honom så extraordinär som jag tror att han hade kunnat.

Med allt detta sagt så går jag vidare i serien med mycket större hopp än jag känt de senaste åren. Moffat byts ut som showrunner och The Doctor regenererar äntligen till en kvinnokropp. Det finns hopp om livet igen…

Vill du läsa mer (kärlek och klag i härlig harmoni) hittar du alla inlägg om Doctor Who på tv-sidan. Bläddra och klicka på.

31 bra saker: Tv-serieåret 2017

Alla de där påbörjade serierna under 2017, var de livet?

Parks & Recreation började jag själv på för något år sen egentligen, sen tog jag och maken oss an serien på riktigt i somras och har sen långsamt betat oss framåt. Där är det inte frågan om att inte vilja se färdigt, vi har inte hunnit bara, för att vi också vill spara lite på det, Parks & Recreation är tyvärr en ändlig resurs…

Agents of S.H.I.E.L.D (säsong 3) inleddes med glatt humör, på grund av det oändliga älsk som omgav tittandet på förra säsongen. Men det kom aldrig riktigt igång och i och med avsnitt 5 hade de väckt en ilska hos mig (över karaktärsmisshandel) som ännu inte svalnat (jag såg det i september…).

Jag har också börjat på Doctor Whos 10e (nya) säsong. Där går det långsamt, men är riktigt bra. De första avsnitten lovar att bli Capaldis bästa säsong.

Margaret Atwood har utmanat mig i år. Tjänarinnans berättelse orkade jag helt enkelt inte se klart (men än finns det hopp). Alias Grace orkade jag nätt och jämt, men såg och älskade (usch vad bra den var!). Två riktigt fina filmatiseringar av två oerhört välskrivna böcker. Jag blir så glad bara av att tänka på det.

John Oliver har jag hängt en hel del med också. Jag skaffade HBO i början av året och hittade genast Last Week tonight. Sen såg jag alla avsnitt i de föregående säsongerna i snabb takt. Sen var jag rätt samhälleligt trött… 2017 års säsong avslutades i november och nu längtar jag till februari då programmet är tillbaka, jag vet inte hur jag ska härda ut i detta Trump-kaos utan att få hålla John Oliver i hand.

Det som var bra – Parks and Recreation, Doctor Who, Tjänarinnans berättelse, Alias Grace och Last week tonight – är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.

Fenomenala Grace!

Jag har tänkt en del över det där fascinerande med att en framtid som ännu inte är verklighet kan verka mer skrämmande än ett förflutet som bevisligen existerat. Jag kan ju inte låta bli att jämföra Handmaids tale med Alias Grace. Särskilt kan jag inte hålla dem från varandra när jag fått upp ögonen för att de berättar samma historia. Om kvinnors utsatthet, om mänskligt förtryck och om den livsnödvändiga reflektionen. Om att de små sakerna i livet är de viktigaste, största. Vill du läsa mer om hur jag tänker kring hur tv-serierna förhåller sig till varandra så kan du med fördel läsa min text på Kulturkollo idag.

Min relation till boken Alias Grace är lite speciell. Jag sparade den länge och valde att läsa den direkt efter att jag disputerat på min avhandling om kvinnor som mördade sina barn i 1700- och 1800-talets Sverige. Grace är en anklagad och dömd mörderska. Det kändes som en bra läsmatchning och det var det verkligen. Troligen är det därför jag älskar den så mycket. Därför och för att den är så galet välskriven och bra.

Serien är väldigt trogen boken, jag blir inte överraskad, men jag ser saker i ett annat ljus. Avsnittet om Mary Whitney (del 2) är något av det mest intensiva och illamåendeframkallande jag sett. I #metoo-avslöjandets ljus är det också fördjupande. Redan då förstås, fortfarande nu förstås, vi kan bara hoppas att någonting faktiskt händer nu till slut. Något som kanske gör att vi inte hamnar hos Offred för att vi drog lärdom av Grace…

Jag vill inte säga så mycket om tv-serien då jag tror att den mår bäst av att få upplevas utan förväntningar om det som ska komma. Jag nöjer mig med att upprepa att den är trogen boken, den är eftertänksam och långsam, men aldrig seg. Vissa saker måste naturligtvis rensas bort när en normallång roman ska bli en miniserie på 6×45 minuter, men jag tycker att man gjort rätt val. Det allra viktigaste är Grace och hennes knivskarpa observationer, relationerna och den där vardagligheten som gör ont att betrakta.

Rapport från Ragnarök

Ni som följt mig ett tag vet att jag är rätt förtjust i de där superhjältefilmerna från Marvel, ni minns superhjältehelgen, har kanske koll på att min ilska (som var så stor att jag inte orkade formulera mer än en argsint antydan) över andra Avengers-filmen inte dödade allt (men nästan all min kärlek till Joss Whedon), har följt mig i mina kärleksförklaringar till Agents of S.H.I.E.L.D och mest av allra mest Jessica Jones och ni har koll på att jag har ett särskilt gott öga till den dysfunktionella brödrarelation som är den mellan Thor och Loke. Och under veckan som gått har ni kunnat följa med när jag förberett mig för den tredje Thor-filmen, Thor: Ragnarök, med hjälp av Neil Gaiman och Vei. Och nu är vi då här, där det är dags att rapportera vad jag tyckte om filmen.

Och jag sitter här efter Thor: Ragnarök och saknar ord. Jag är bara en nördig fangirl som småfnittrar vid tanken på stenmannen Korgs misslyckade uppror och Thors lite ansträngda möte med Doctor Strange. Jag älskar hela paketet. Jag älskar mörkret och skrattet och blinkningarna och de riktigt svulstiga stridsscenerna och musiken. Jag älskar valkyrian och Hulken och Jeff Goldblums oerhört Jeff Goldblumska överstehärskare (har jag nämnt att jag älskar Jeff Goldblum?) och kanske ändå allra mest Cate Blanchets underbart onda Hel. Och sorgen, brödernas relation (igen) och det faktum att jag fick skratta mer än jag förväntat mig. 

Det finns alldeles säkert en massa fel och brister här, men jag är helt blind för dem just nu. 

Och på tal om Stephen King…

…så hade jag ju tänkt se Det på bio för några veckor sen. Men jag insåg precis innan jag skulle köpa biljetten att det faktiskt inte går. Och det beror inte på att jag faktiskt avskyr skräckfilm och att bli rädd, det beror på det där andra som är Det för mig. Det är till stora delar en av de bästa böcker jag läst, inte en av de mest skrämmande, men den allra vackraste om uppväxt och en av de allra, allra sorgligaste. Jag kan fortfarande sex år efter att jag läste boken börja gråta över Georgie. När han ger sig ut i regnet med pappersbåten för att aldrig komma hem… Jag klarar inte av det! Och den här hösten när jag upplever att känslor som jag stängt ute länge återkommer med full kraft samtidigt som utmattningens avstängdhet ger vika så är jag helt enkelt inte redo för förlusten av Georgie i filmform, igen. Jag har nog med världen och vardagen och oron och allt. Jag kommer absolut se filmen, men det blir nog i hemmets trygga vrå så att jag kan stänga av om det inte går, och så blir det nog när jag är aningens mer balanserad. 

Vi har ju inte ens pratat om Alias Grace än…

Vi har fördjupat oss så mycket i Handmaid’s tale det här året (jag kämpar fortfarande kan jag säga, långsamt, långsamt men jag ska ta mig igenom). Så mycket att jag inte ens reflekterat särskilt mycket över att en annan av mina absoluta favoriter (kanske till och med den favoritigaste av dem) av Margaret Atwood – Alias Grace – kommer som tv-serie på Netflix senare i höst. Men nu har jag börjat längta. Den lär ju inte bli ljusare än Handmaid’s tale, men den är tung på ett annat sätt. Jag hoppas på en stark filmatisering och får vi det kommer det bli alldeles, alldeles underbart.

Orättvisor och förtryck…

…är veckans tema på Kulturkollo. Veckans utmaning hittar du här och den handlar om att ”lista musik, film, konst och/eller böcker som tar upp ämnet orättvisa och/eller förtryck”. Så långt som till att lista tänker jag inte gå, men jag kan inte låta bli att säga något om den bästa skildring av orättvisor och förtryck jag någonsin läst, särskilt nu när den blivit mästerlig tv-serie och allt.

 

 

Jag har ägnat helgen åt en liten kamp. De första tre avsnitten av The Handmaid’s Tale släpptes ju på HBO i veckan som gick och först på fredag hade jag möjlighet att börja titta. Naivt trodde jag nog att jag lätt skulle dra igenom de där avsnitten på en kväll. Det gjorde jag inte. En varannan kvälls-regel infördes och timmarna innan en tittning fylldes av funderingar på om jag verkligen skulle…

The Handmaid’s Tale är en fantastisk bok och en fantastisk tv-serie. Men den är smärtsam, sådär vrida om kniven i hjärtat-smärtsam. Det handlar mycket om rätt till och ägande av kvinnokroppar, om moderskap och om grundläggande rättigheter som slitits bort. Och så handlar det om svek. Det är avskyvärt jobbigt, orimligt starkt och väldigt, väldigt snyggt. Jag kommer se hela serien, men det kommer ta tid. Just nu är jag glad att jag sett igenom de där tre avsnitten och kan se fram emot ett i veckan några veckor framöver. Det är nog den takt jag klarar av tror jag.

Om verklighet och overklighet, och John Oliver

Igår skrev jag på Kulturkollo om det här med inställningen till verklighet, fakta och annat livsviktigt. Och det hela utmynnar förstås i en liten kärleksförklaring till John Oliver också. De senaste veckorna har jag umgåtts rätt intensivt med honom, sett den pågående, oerhört dystra och skrämmande, men upplysande nya säsongen. Dessutom har jag sett ikapp den föregående, den med presidentvalskampanjen och allt hemskt som hände då. Och hur förfärligt allt än är så lyckas John Oliver ändå alltid ge mig hopp om livet. Det behövs i dagar som dessa. Läs mitt inlägg på Kulturkollo här.

Arrested development – bättre sent än aldrig

Vissa vägar äro kanske mindre outgrundliga och mer pinsamma, men det var i alla fall såhär att under nyårshelgen råkade jag och familjen zappa in på den fantastiskt smakfulla (inte!) filmen Blades of glory. Där tyckte jag mig känna igen utan att kunna placera den man som spelade Amy Poehlers bror. Jag googlade och insåg att han var hennes (nu fd) man i verkligheten och att jag inte alls kände igen honom. End of story, not. Jag kom naturligtvis in på hans imdb-profil och insåg a) att jag ville se hans netflixserie Flaked (vilket jag kommer skriva om snart) och b) att jag inte sett Arrested development fast jag alltid trott att jag velat. Så efter att här ha gjort en rätt kort historia onödigt lång – jag och maken slängde oss över Arrested development och herregud vad jag älskar den serien!

Det allra bästa med Arrested development är – allt! Nej, men jag tror att det är karaktärerna, de är så fantastiska. När jag försöker komma på vilken som är min favorit tror jag först att det nog är Job (självaste Will Arnett, mannen som drog igång det hela), familjens storebror som ingen gillar, totalt misslyckad i allt från trollerikarriär till kärleksliv. Sen kommer jag på att det nog är Tobias, han som är obeskrivbar, eller Lindsey, syrran som kämpar och aldrig lyckas riktigt med något. Eller Buster och hans (befogade) sälskräck. Och så tänker jag att George Michael är underbar med sina små uttryck och att Maeby är härligt företagsam. Men slutligen landar jag nog ändå i att Lucille Bluth, skräckmamman, är bäst av dem alla. Och det är nog det som är grejen, att de alla är så härligt älskansvärda, och verkligen inte (de är rätt hemska hela bunten).

Det finns tre ordinarie säsonger och en netflix-säsong. Den senare känns lite skakig, inte riktigt lika bra, men ändå lite av en fördjupning och nästan ännu mörkare än originalserien.

 

Buffy fyller 20 år!

 

Ni som följer mig på instagram vet att jag har en vampyrdödartuff katt som heter Buffy och ni anar nog ett samband med min djupa kärlek till tv-serien och karaktären med samma namn. Att idag fira 20-årsjubileum för denna serie känns surrealistiskt men himla bra. 

Det händer att jag får frågan vad som är grejen med Buffy och jag tror att det handlar om gänget, om att serien är en så bra skildring av att bli vuxen, om balansen mellan helhet och detaljer. Kompisgänget är den viktigaste karaktären, men det är viktigt också att delarna i det där kollektivet är så fina. Där finns min favoritbibliotekarie (Giles), min älsklingsdatanörd (Willow), min bästa kaninfobiker (Anya) och världens bästa mamma (Joyce), och alla är de perfekta och operfekta på precis rätt sätt. Och där finns  vampyrer att hatälska och skurkar och dryga tonårstjejer och irriterande vampyrhärskarungar och… 

Jag har redan skrivit en hel del om Buffy här, det är bara för den engagerade att slänga sig ut i texter om Spike, säsonger och seriekärlek:

Kort om Buffy [januari 2010]

Säsong 4 [februari 2010]

Säsong 5 [april 2010]

Säsong 6 [augusti 2010]

Säsong 7 [september 2010]

Buffy som feministikon [mars 2011]

Spikes resa [september 2011, en del av Whedonhelgen]

Favoritavsnitt från Buffy, Dollhouse och Firefly [september 2011, en del av Whedonhelgen]

We aim to misbehave- favoritskurkar från Buffy, Firefly och Dollhouse [september 2011, en del av Whedonhelgen]

Och missa för allt i världen inte DNs fantastiska quiz ”Buffy The vampire slayer” eller Simone de Beauvoir? Testa dina citatkunskaper här. Jag lyckades skrapa ihop 10 av 12 poäng vilket förstås är bra, men jag tycker nog att jag borde ha tagit full pott. Dags att återbesöka Sunnydale alltså, det är allt för länge sen jag var där. Jag tror inte det är dags för en hel omtittning, men jag har sett serien nog många gånger för att kunna plocka avsnittsrussin ur kakan. Kvällen och helgen kommer nog ägnas åt ”Once more with feeling”, ”Hush” och andra guldklimpar.

Hur firar du 20-årsjubileet?

Om en magisk tv-serie

Idag skriver jag om tv-serien Once upon a time på Kulturkollo. Möjligen inte världens bästa serie, men ett utmärkt sällskap under en tid då avkoppling var roten till allt gott. Läs mer här.

52 bra saker: årets tv-serier

Tv-serier brukar ju vara min avkopplingsgrej nummer två vid sidan av böcker. Men tittar jag tillbaka på året så är höstens kollaps lättare att förutse än om jag tittar på min läsning. Redan tidigt i vintras slutade jag till exempel mitt i Sense 8 för att den var för bra, för intensiv, för att jag reagerade för starkt och fick ångest av den. Tv-serier ska inte kunna vara för bra för en,  då är det något som inte är helt rätt. Sett till hela året har jag inte sett många serier och ingen rakt igenom som de senaste årens intensivtittning på Supernatural till exempel (som jag för övrigt plockat upp säsongen 9 av i dagarna).

Jag har sett nästan två säsonger Once upon a time under hösten, alldeles i början av utmattningen. Jag gillade jättemycket först, men sen började det som passade mig (galet invecklad storyline som jag inte ens behövde försöka följa och många personer som inte berörde på djupet men intresserade) bli det som störde mig. Tillsammans med det där att sagorna ibland användes som rena ursäkter för männen att bete sig som riktiga ärkesvin mot kvinnorna och bli förlåtna för det. Jag ska skriva mer utförligt om det här vid tillfälle.

jessica_jones_ritterElementary har jag förklarat min kärlek till liksom andra säsongen av Agents of S.H.I.E.L.D. Ni vet att jag är besviken på Doctor Who nuförtiden och att jag verkligen, verkligen avskydde Shadowhunters: Mortal instruments. Det gör nästan fysiskt ont i mig när jag tänker på att det ska bli en fortsättning.

Årets största tv-serieupplevelse var Jessica Jones redan i mars. Så galet bra den var, hon var och så hemskt vidrig Killgrave var. Kan fortfarande inte med Tennant igen… Något jag däremot kan med är säsongen två som jag väntar (typ) tålmodigt på, den ska ha bara kvinnliga regissörer har jag förstått. Längtet!

Det här är en av mina 52 bra saker 2016! Alla bra saker hittar du här.

Lite Sherlock Holmes och Elementary

disc-445271_1280Den här veckan på Kulturkollo har temat Mord och mysterier och veckoutmaningen handlar om favoritmysterier och mysterielösare. Jag resonerar lite kring det i utmaningsinlägget men känner att jag vill prata på lite till här och att jag vill säga något om en alldeles särskild mysterielösare. Sherlock Holmes.

Först av allt: jag är verkligen ingen kännare. Verkligen inte. Det verkar finnas massor av människor med oerhörda kunskaper om Sherlock Holmes och jag är definitivt inte en av dem. Jag har läst lite och sett lite och sen var det inte mer med det.

Jag har sett någon film med Robert Downey Jr som Holmes och det var helt ok, mycket för att Stephen Fry finns med som Mycroft (och när jag tänker efter så är Mycroft väldigt viktig i allt jag sett om Sherlock, jag kanske måste läsa mer för jag minns inte Mycroft alls från böckerna). Jag har som alla andra sett Sherlock med Benedict Cumberbatch och jag älskar förstås Benedict Cumberbatch pga Benedict Cumberbatch men jag har faktiskt bara sett första säsongen eftersom jag inte kom förbi hur mycket jag störde mig på de där klippningarna (ni vet de där som ska visa vad Sherlock i all sin vishet ser så att vi själva inte alls kan pussla ihop det i våra huvuden och därigenom har det bevisats att han är överlägsen på gränsen till övermänsklig). Och så minns jag att jag störde mig oerhört på någonting i hur de hanterade Irene Adler-karaktären, jag minns inte nu varför men jag minns att jag var ordentligt arg.

Det finns en version av Sherlock som jag föredrar framför alla andra och det är Elementary, bristen på Benedict Cumberbatch till trots. Jag gillar att slippa de där klippningarna. Det finns också något oerhört vilsamt med den här serien i det faktum att jag inte behöver anstränga mig så mycket. De kommer i alla fall berätta för mig på slutet varför lösningen på mysteriet ser ut som det gör och det känns som att det finns en sportslig chans att lista ut det själv om en vill (jag vet inte säkert eftersom min hjärna inte fungerat under tiden jag tittat). Handlingen är för det mesta också rätt långsam och det är sällan pulsen stiger under ett avsnitt. Den där vilsamheten har gjort serien till en perfekt följeslagare en höst som denna. Jag gillar karaktärerna, men jag har aldrig tvingats engagera mig på djupet vilket varit skönt, jag tror det beror mycket på att relationen mellan Holmes och Watson (Joan, inte John) är så totalt befriad från sexuell dragningskraft, jag vet att de aldrig kommer bli kära och det är fenomenalt skönt, tänk om fler kunde begripa det!

Långsam alltså, och bra men med karaktärer som håller lite avstånd. Bra skådespelare, särskilt Jonny Lee Miller som Sherlock och Lucy Liu som Joan. Rhys Ifans som Mycroft är fin, och så är gamla favoriten Aidan Quinn med (och bra). Och Irene Adler, låt oss säga att hon hanteras väldigt annorlunda här… Det är väl inte världens bästa serie men någonstans där i mitten av andra säsongen var det rätt förträffligt faktiskt, resten är bra och gediget vilket duger alldeles utmärkt för mig.

En falnande kärlek (eller vad är det för fel på Doctor Who nuförtiden?)

doctor-who-trailer-season-9-doctor-capaldi-1920Åh den falnande kärleken som är min relation till Doctor Who, så sorglig den känns. Jag har till och med börjat om från (min) början med sonen nu, för att det gör mig så ledsen att inte känna det där pirret längre. Litegrann är jag osäker på om det är serien som blivit sämre eller om det är jag som förändrats, men jag tror (vill tro!) ändå att det är serien. Vi kan väl bena lite.

The Doctor, doktorn. Här känner jag att jag tappade kärleken när vi gick från oerhört mörka och smärtsamma David Tennant till totalt (i alla fall i början) super-överglada Matt Smith. Jag kom att gilla Smiths doktor också, men det var aldrig kärlek. Peter Capaldi som sen tog över är en skådespelare jag älskar (inte minst från Torchwoods tredje säsong) och han gör en grumpigare och bittrare doktor igen vilket jag gillar, men inte så mycket som jag hoppats.

Companions, följeslagare. Här måste jag ärligt säga att jag inte fastnat för eller ens egentligen gillat någon efter Donna. Hon var den ultimata, den ingen lever upp till. Och jag vet inte om det bara är dåligt skrivet, men särskilt Clara har varit rätt obegriplig. Hela den här historien med mr Pink, var det meningen att jag skulle känna något för honom eller dem? Och varför är hon så speciell för doktorn? Jag känner det verkligen inte, men jag tycker inte ens att jag får det särskilt bra förklarat. Eller så har jag glömt, för jag har också stora problem med den oerhörda snårigheten i såväl enskilda historier som övergripande säsongshandlingar.

Alla de här problemen jag har med serien tror jag delvis kommer sig av att Steven Moffat bröt så definitivt med tidigare säsonger när han tog över. Visst har det gjorts jubileumsprogram, men det är först i denna den senaste serien som jag över huvud taget sett blinkningar till säsongerna med Tennant och Eccleston. Det har varit konstigt, inte minst då Moffat ju själv var med och skrev också då. Men kanske vill han inte påminna om mästerliga avsnitt som The Doctor dances och Blink nu när han inte längre håller samma klass? De logiska luckorna som alltid funnits där göms inte längre under lager på lager av värme och humor vilket känns fattigt, och sorgligt.

Trots mitt gnäll tror jag att jag gillar den här säsongen bättre än förra, och sista avsnittet The husbands of River Song kändes som en fin påminnelse om de där lekfulla episoderna från fordom.

Jag ser egentligen bara en lösning på det här problemet. Vi behöver Jack Harkness. Och vi behöver honom snabbt.

Alla mina tidigare texter om Doctor Who (och Torchwood) hittar du här.

100 hemskaste

100-hemskasteDet har skrivits så mycket om Helenas bok i sommar, så mycket välförtjänt beröm, så jag gissar att ni redan vet att boken är bra och livsviktig för alla oss som vill guidas i de mörka kvarteren. Jag tänkte att det kan passa med en lite text om rädsla istället för en regelrätt recension (och jag är i gott sällskap, Litteraturkvalster och Bokbabbel har inte heller skrivit recensioner av boken).

Jag har funderat en del kring rädsla när och sen jag läste boken. Det finns nämligen en avgörande skillnad mellan oss Helenor, när Dark places-Helena gillar att bli skrämd av det hon läser och ser så avskyr jag det. Och ändå läser, ser och gillar vi väldigt mycket samma fiktion…

För mig är det så att om något känns läskigt på riktigt känns det för på riktigt om ni förstår hur jag menar. Galenskap är det mest skrämmande jag vet, att förlora sig själv, och det känns som att riktig skräck luckrar upp väggen mellan världarna på ett för mig oerhört ohälsosamt sätt. Därför ser jag inte skräckfilm, det blir för direkt, och så avskyr jag det för att jag blir så rädd. Jag har tittat förstås, och jag skäms inte över att jag blundar när det blir som värst. Jag såg Blair Witch Project… På bio. Sent. Jag överdriver inte när jag säger att jag sprang hem genom Gävle den kvällen och barrikaderade dörren efter att ha låst den (och dubbelkollat typ 35 gånger). Sen sov jag inte på två dygn. Vad fick mig ens att tro att den idén var bra? Jag har en lugnande sång jag nynnar tyst för mig själv varje gång jag, fortfarande, kommer att tänka på den där slutscenen.

När det gäller böcker är det lite annat. Där är jag inte så lättskrämd. Visst var jag lite skakig när jag läste The woman in black en ensam, dimmig, hösteftermiddag, och när jag bestämde mig för att läsa Dead scared just den där veckan när jag var ensam i huset. Stämningen i The Terror skrämde mig förra sommaren och Michelle Pavers Dark matter skrämde skiten ur mig, men inte på djupet. Och det kan jag gilla, den där i bakhuvudet gnagande känslan och rysningen längs ryggraden. Det är totalskräcken jag räds så att säga.

Jag måste ju säga något om Stephen King också, för att Helena var den som höll mig i handen när jag började läsa honom och för att han finns med på många ställen i 100 hemskaste. Jag blir inte särskilt skrämd av King, inte skrämselskrämd. Det är för mig en fantastisk bok om uppväxt och sorg och om rädslans innersta väsen, det är en bok om rädsla, inte rädsla i sig (om tv-serien och Pennywise i rörliga bilder ska vi dock inte tala över huvud taget). Skräcken kommer väl i och för sig med den vidrigt förfärliga (på ett dåligt och litterärt skräpigt sätt) avslutningen men den har jag förträngt. Salem’s lot är samma sak, visst är det lite obehagligt ibland men det jag minns i efterhand är sorgen ändå, och den olycksbådande stämningen. Pestens tid är underbart low key-skrämmande när alla dör i pesten förstås men skräckgubben är inte läskig alls, snarare fånig. Jag har läst Cujo också och den var jag ju livrädd för, i tonåren när jag stötte på den först. Men den är undantaget. Jag tycker inte King är bäst på skräck helt enkelt, jag älskar allt det där andra han ger mig.

Sammanfattningsvis kan vi väl säga, efter denna oerhört självcentrerade text, att jag gillar Helenas bok, jag gillar inte att bli skrämd, men jag är ändå helt såld på det mesta hon skriver om (Arkiv X, Nick Cave, Stephen King och så vidare och så vidare) och resten vill jag läsa.

HUNDRA HEMSKASTE
Författare: Helena Dahlgren
Förlag: Modernista (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

Helena kommer till bokmässan också, till seminarier om nordisk fantasy och vikingar, bland annat. Här kan du se alla programpunkter.

Bokmässan.jpg

Den pinsamma anledningen till att jag nog slutat se Daredevil

daredevilÅ ja ba börja kolla på Daredevil för att jag gillade Jessica Jones och de liksom hör ihop och så hade jag hört en massa bra om den. Gissa om jag känner mig mesig och aningens gammal nu när jag nog slutat kolla och inser att det är för att den är för våldsam för mig. Jag klarar en del, gillar en hel del Tarantino och kan se att våld fyller en funktion ibland. I Daredevil är det för en gångs skull inte riktat mot kvinnor heller (ni vet som det brukar vara med nakna tilltygade kvinnokroppar arrangerade som någonsorts skönhetsfällor i jakten på seriemördare och vampyrer), nej det är realistiskt nog våld riktat mot dem våld (utanför hemmet) brukar vara riktat mot, män och i synnerhet män i den undre världen. Såna som man inte ens orkar låtsas att man bryr sig om, som liksom tjänat ihop till att få huvudet bortslitet i en bildörr. Eller inte…

Tant tycker att det blir för mycket. Tant mår illa. Tant ser många goda sidor av Daredevil-serien och skulle nog egentligen vilja se vidare men illamåendekänslorna blir för starka och står i vägen. Tant ser Masterchef istället…

Mer Northanger abbey

NorthangerAbbey

Ikväll kan jag nog inte stå emot längtet längre, det räcker helt enkelt inte att läsa och diskutera boken Northanger abbey – det är dags för en omtittning av filmen från 2007 också. Inte världens bästa Austen-filmatisering kanske, men väldigt söt ändå.

Crimson peak – inte alls världens bästa film, men snygg är den!

Egentligen säger inläggstiteln allt. Crimson peak är en av de vackraste och mest visuellt magboxande filmer jag sett. Suck så fantastiskt det är. Huset, jag älskar huset! Huset som sjunker i den röda leran och vars förfallna tak lämnar det inre och människorna däri totalt utlämnade för väder och vind. Och det ligger mil efter mil från allt vad mänsklighet och redlighet heter. Det måste vara det värsta skräckhuset någonsin, så härligt gotiskt respektingivande trots och på grund av förfallet. 

Om huset, miljön och känslan är magi så lämnar karaktärerna en hel del att önska. Edith (Mia Wasikowska) gillar jag så länge hon är på hemmaplan i Amerika och karl för sin keps, så att säga. När hon kommer till England förminskas hon till en kandelaberhållande, blek och sjuklig barnkvinna vars enda uppgift är att öppna knarrande dörrar och ropa på Thomas hela tiden, och det gillar jag inte alls. Syskonen, spelade av Tom Hiddleston och Jessica Chastain, är ju härligt fel redan från början men de får aldrig riktigt något djup, det jag ser är det jag får, och det blir också ganska tråkigt. 

Och så måste jag ändå tycka att det är synd att Del Torro tycker att det är en bra ide’ med de där röda gummiartade spökena, de hör hemma i en helt annan skräckfilm än den som serveras här.

Det finns sånt som är fantastiskt i den här filmen och det finns sånt som är mindre bra. Att Guillermo Del Torro är en mästare av stämning vet jag, hans Pans labyrint är fenomenal och första halvan av The Strain är det obehagligaste jag läst men där han lyckades hålla ihop Pans labyrint på ett fantastiskt sätt faller såväl hans vampyrbok som hans spökhus ihop en del mot slutet. Men för den där stämningens skull är jag beredd att förlåta mycket.