The end! Jag har förvisso sett det förut och visste ju hur det skulle sluta men det är inte utan att jag vill gråta en smula nu när det är slut. Visst kan jag slänga mig över dvd:erna igen genast men det känns inte riktigt som rätta sättet att hantera abstinensen. Jag får nog ta hjälp av mina kära bloggkollegor i någon form av nördig Buffyutmaning men jag har inte fnulat klart kring den än.

Den sjunde säsongen alltså… Inte lika stark som de föregående men inte heller lika mörk och ibland otittbar av den anledningen. Nu menar jag inte att de föregående säsongerna inte har varit sevärda utan att de ibland tvingar en till pauser för att det blir väldigt, väldigt tungt. Den här säsongen saknar inte heller svärta men den är inte längre lika djup eller personlig och blandas tydligare med annat.

Sjunde säsongen är en helhet där inte särskilda avsnitt sticker ut som de gjort i tidigare säsonger. Det finns inget Once more with feeling, The body eller Hush men det betyder inte att det saknas riktigt starka berättelser och scener. Buffy söker sin väg till ledarskap, Willow letar sig fram i mörkret efter sin förvandling i slutet av förra säsongen och genom sin sorg.  En annan favorit som i det tysta växer sig stor är Xander som hela tiden befunnit sig lite i bakgrunden och nu på ett sätt finner sig tillrätta med att vara där.

Min absoluta (vampyr)favorit Spike får en chans att slutligen omskapa sig själv i den här säsongen och jag tror att det är det som är starkast i säsong sju – att följa hans väg och kval i försöken att hantera sin ”nya” själslighet. Det är sorg, kärlek, galenskap och sarkasm inkapslat i en och samma karaktärsresa. De sista avsnitten är, ur Spike-perspektivet, oerhört starka och rätt tårframkallande.

Säsongens bad guy är ju The First, dvs den ursprungliga ondskan som förstås är rätt omöjlig att tas med men samtidigt också ganska diffus. Caleb, säsongens förkroppsligade elaking, är en mer påtaglig fiende och dessutom så obehaglig man blir rädd på allvar. Det är inte utan att det känns omåttligt bra när denne kvinnohatare får ta stryk av en liten blond tjej där på slutet.

Sammanfattningsvis alltså: säsong sju är bra men inte lika bra som femman och sexan. Serien som helhet är en av mina största seriekärlekar och just nu saknar jag den rätt rejält. Visst, snart dyker det upp något annat att älska men faktum kvarstår att Buffy har en alldeles speciell plats i mitt hjärta och jag längtar redan tills jag kan introducera mina barn in i Whedons universum. Hur länge måste man vänta tror ni

Här hemma ser vi Buffy-dvder med en nästan osund intensitet. Början av säsongerna går ganska bra, då blir det ett avsnitt här och ett avsnitt där när det passar och båda känner för det. Men sen, kanske halvvägs in, händer något och vi blir lätt maniska. I alla fall jag… Mot slutet kollar vi två till tre avsnitt per kväll och analyserar vid frukostbordet dagen efter. Sanningen är väl också den att om jag vore ensam om tittandet skulle boxarna ha varit färdigsedda för flera månader sen och allt det roliga vore redan avklarat.

Igår kväll såg vi i alla fall de sista två avsnitten av Buffys femte säsong. Och det är bara att konstatera att herregud vad bra den här säsongen är! Det är mörkt och smärtsamt och alldeles, alldeles fruktansvärt mest hela tiden. Buffy tvingas bära hela världen på sina skuldror på ett ännu mer påtagligt sätt och hon är mer ensam än någonsin vilket mot slutet också tar ut sin rätt.

Jag tycker om det mörka och jag gillar att Joss Whedon och hans författare tar ut svängarna mer och mer. Jag tillhör dem som tycker om sidohistorien med Spike och hans hopplösa och smärtsamma kärlek till Buffy. Utan den hade vi aldrig fått möta Buffy-bot exempelvis… Tara och Willows fördjupade relation och Taras platstagande i gruppen tillhör också det positiva. Den galna och orimligt starka helvetesguden Glorificus som ”bad guy” fyller en viktig funktion både som drivkraft och humorinslag. Över huvud taget vore den här serien omöjlig att se om det inte vore för all humor som sticker hål på smärtan då och då. Spikes sarkasmer och alla roliga dialoger är ett måste för att svärtan inte ska bedöva en. Humorn till trots (och ibland faktiskt på grund av den) får jag erkänna att jag gråtit till åtskilliga avsnitt av den här säsongen.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga om Buffys femte säsong att den är bra, bra, bra! Den känns och vissa delar stannar kvar och skaver.

Fortsättningen har jag inget större begrepp om eftersom jag missade stora delar av säsong sex när den gick på tv så jag ser med spänning fram mot mer mörker och förhoppningsvis oväntade svängar.

Vad jag tyckte om säsong 4 finns att läsa här.