Orättvisor och förtryck…

…är veckans tema på Kulturkollo. Veckans utmaning hittar du här och den handlar om att ”lista musik, film, konst och/eller böcker som tar upp ämnet orättvisa och/eller förtryck”. Så långt som till att lista tänker jag inte gå, men jag kan inte låta bli att säga något om den bästa skildring av orättvisor och förtryck jag någonsin läst, särskilt nu när den blivit mästerlig tv-serie och allt.

 

 

Jag har ägnat helgen åt en liten kamp. De första tre avsnitten av The Handmaid’s Tale släpptes ju på HBO i veckan som gick och först på fredag hade jag möjlighet att börja titta. Naivt trodde jag nog att jag lätt skulle dra igenom de där avsnitten på en kväll. Det gjorde jag inte. En varannan kvälls-regel infördes och timmarna innan en tittning fylldes av funderingar på om jag verkligen skulle…

The Handmaid’s Tale är en fantastisk bok och en fantastisk tv-serie. Men den är smärtsam, sådär vrida om kniven i hjärtat-smärtsam. Det handlar mycket om rätt till och ägande av kvinnokroppar, om moderskap och om grundläggande rättigheter som slitits bort. Och så handlar det om svek. Det är avskyvärt jobbigt, orimligt starkt och väldigt, väldigt snyggt. Jag kommer se hela serien, men det kommer ta tid. Just nu är jag glad att jag sett igenom de där tre avsnitten och kan se fram emot ett i veckan några veckor framöver. Det är nog den takt jag klarar av tror jag.

Om verklighet och overklighet, och John Oliver

Igår skrev jag på Kulturkollo om det här med inställningen till verklighet, fakta och annat livsviktigt. Och det hela utmynnar förstås i en liten kärleksförklaring till John Oliver också. De senaste veckorna har jag umgåtts rätt intensivt med honom, sett den pågående, oerhört dystra och skrämmande, men upplysande nya säsongen. Dessutom har jag sett ikapp den föregående, den med presidentvalskampanjen och allt hemskt som hände då. Och hur förfärligt allt än är så lyckas John Oliver ändå alltid ge mig hopp om livet. Det behövs i dagar som dessa. Läs mitt inlägg på Kulturkollo här.

Arrested development – bättre sent än aldrig

Vissa vägar äro kanske mindre outgrundliga och mer pinsamma, men det var i alla fall såhär att under nyårshelgen råkade jag och familjen zappa in på den fantastiskt smakfulla (inte!) filmen Blades of glory. Där tyckte jag mig känna igen utan att kunna placera den man som spelade Amy Poehlers bror. Jag googlade och insåg att han var hennes (nu fd) man i verkligheten och att jag inte alls kände igen honom. End of story, not. Jag kom naturligtvis in på hans imdb-profil och insåg a) att jag ville se hans netflixserie Flaked (vilket jag kommer skriva om snart) och b) att jag inte sett Arrested development fast jag alltid trott att jag velat. Så efter att här ha gjort en rätt kort historia onödigt lång – jag och maken slängde oss över Arrested development och herregud vad jag älskar den serien!

Det allra bästa med Arrested development är – allt! Nej, men jag tror att det är karaktärerna, de är så fantastiska. När jag försöker komma på vilken som är min favorit tror jag först att det nog är Job (självaste Will Arnett, mannen som drog igång det hela), familjens storebror som ingen gillar, totalt misslyckad i allt från trollerikarriär till kärleksliv. Sen kommer jag på att det nog är Tobias, han som är obeskrivbar, eller Lindsey, syrran som kämpar och aldrig lyckas riktigt med något. Eller Buster och hans (befogade) sälskräck. Och så tänker jag att George Michael är underbar med sina små uttryck och att Maeby är härligt företagsam. Men slutligen landar jag nog ändå i att Lucille Bluth, skräckmamman, är bäst av dem alla. Och det är nog det som är grejen, att de alla är så härligt älskansvärda, och verkligen inte (de är rätt hemska hela bunten).

Det finns tre ordinarie säsonger och en netflix-säsong. Den senare känns lite skakig, inte riktigt lika bra, men ändå lite av en fördjupning och nästan ännu mörkare än originalserien.

 

Buffy fyller 20 år!

 

Ni som följer mig på instagram vet att jag har en vampyrdödartuff katt som heter Buffy och ni anar nog ett samband med min djupa kärlek till tv-serien och karaktären med samma namn. Att idag fira 20-årsjubileum för denna serie känns surrealistiskt men himla bra. 

Det händer att jag får frågan vad som är grejen med Buffy och jag tror att det handlar om gänget, om att serien är en så bra skildring av att bli vuxen, om balansen mellan helhet och detaljer. Kompisgänget är den viktigaste karaktären, men det är viktigt också att delarna i det där kollektivet är så fina. Där finns min favoritbibliotekarie (Giles), min älsklingsdatanörd (Willow), min bästa kaninfobiker (Anya) och världens bästa mamma (Joyce), och alla är de perfekta och operfekta på precis rätt sätt. Och där finns  vampyrer att hatälska och skurkar och dryga tonårstjejer och irriterande vampyrhärskarungar och… 

Jag har redan skrivit en hel del om Buffy här, det är bara för den engagerade att slänga sig ut i texter om Spike, säsonger och seriekärlek:

Kort om Buffy [januari 2010]

Säsong 4 [februari 2010]

Säsong 5 [april 2010]

Säsong 6 [augusti 2010]

Säsong 7 [september 2010]

Buffy som feministikon [mars 2011]

Spikes resa [september 2011, en del av Whedonhelgen]

Favoritavsnitt från Buffy, Dollhouse och Firefly [september 2011, en del av Whedonhelgen]

We aim to misbehave- favoritskurkar från Buffy, Firefly och Dollhouse [september 2011, en del av Whedonhelgen]

Och missa för allt i världen inte DNs fantastiska quiz ”Buffy The vampire slayer” eller Simone de Beauvoir? Testa dina citatkunskaper här. Jag lyckades skrapa ihop 10 av 12 poäng vilket förstås är bra, men jag tycker nog att jag borde ha tagit full pott. Dags att återbesöka Sunnydale alltså, det är allt för länge sen jag var där. Jag tror inte det är dags för en hel omtittning, men jag har sett serien nog många gånger för att kunna plocka avsnittsrussin ur kakan. Kvällen och helgen kommer nog ägnas åt ”Once more with feeling”, ”Hush” och andra guldklimpar.

Hur firar du 20-årsjubileet?

52 bra saker: årets tv-serier

Tv-serier brukar ju vara min avkopplingsgrej nummer två vid sidan av böcker. Men tittar jag tillbaka på året så är höstens kollaps lättare att förutse än om jag tittar på min läsning. Redan tidigt i vintras slutade jag till exempel mitt i Sense 8 för att den var för bra, för intensiv, för att jag reagerade för starkt och fick ångest av den. Tv-serier ska inte kunna vara för bra för en,  då är det något som inte är helt rätt. Sett till hela året har jag inte sett många serier och ingen rakt igenom som de senaste årens intensivtittning på Supernatural till exempel (som jag för övrigt plockat upp säsongen 9 av i dagarna).

Jag har sett nästan två säsonger Once upon a time under hösten, alldeles i början av utmattningen. Jag gillade jättemycket först, men sen började det som passade mig (galet invecklad storyline som jag inte ens behövde försöka följa och många personer som inte berörde på djupet men intresserade) bli det som störde mig. Tillsammans med det där att sagorna ibland användes som rena ursäkter för männen att bete sig som riktiga ärkesvin mot kvinnorna och bli förlåtna för det. Jag ska skriva mer utförligt om det här vid tillfälle.

jessica_jones_ritterElementary har jag förklarat min kärlek till liksom andra säsongen av Agents of S.H.I.E.L.D. Ni vet att jag är besviken på Doctor Who nuförtiden och att jag verkligen, verkligen avskydde Shadowhunters: Mortal instruments. Det gör nästan fysiskt ont i mig när jag tänker på att det ska bli en fortsättning.

Årets största tv-serieupplevelse var Jessica Jones redan i mars. Så galet bra den var, hon var och så hemskt vidrig Killgrave var. Kan fortfarande inte med Tennant igen… Något jag däremot kan med är säsongen två som jag väntar (typ) tålmodigt på, den ska ha bara kvinnliga regissörer har jag förstått. Längtet!

Det här är en av mina 52 bra saker 2016! Alla bra saker hittar du här.

Lite Sherlock Holmes och Elementary

disc-445271_1280Den här veckan på Kulturkollo har temat Mord och mysterier och veckoutmaningen handlar om favoritmysterier och mysterielösare. Jag resonerar lite kring det i utmaningsinlägget men känner att jag vill prata på lite till här och att jag vill säga något om en alldeles särskild mysterielösare. Sherlock Holmes.

Först av allt: jag är verkligen ingen kännare. Verkligen inte. Det verkar finnas massor av människor med oerhörda kunskaper om Sherlock Holmes och jag är definitivt inte en av dem. Jag har läst lite och sett lite och sen var det inte mer med det.

Jag har sett någon film med Robert Downey Jr som Holmes och det var helt ok, mycket för att Stephen Fry finns med som Mycroft (och när jag tänker efter så är Mycroft väldigt viktig i allt jag sett om Sherlock, jag kanske måste läsa mer för jag minns inte Mycroft alls från böckerna). Jag har som alla andra sett Sherlock med Benedict Cumberbatch och jag älskar förstås Benedict Cumberbatch pga Benedict Cumberbatch men jag har faktiskt bara sett första säsongen eftersom jag inte kom förbi hur mycket jag störde mig på de där klippningarna (ni vet de där som ska visa vad Sherlock i all sin vishet ser så att vi själva inte alls kan pussla ihop det i våra huvuden och därigenom har det bevisats att han är överlägsen på gränsen till övermänsklig). Och så minns jag att jag störde mig oerhört på någonting i hur de hanterade Irene Adler-karaktären, jag minns inte nu varför men jag minns att jag var ordentligt arg.

Det finns en version av Sherlock som jag föredrar framför alla andra och det är Elementary, bristen på Benedict Cumberbatch till trots. Jag gillar att slippa de där klippningarna. Det finns också något oerhört vilsamt med den här serien i det faktum att jag inte behöver anstränga mig så mycket. De kommer i alla fall berätta för mig på slutet varför lösningen på mysteriet ser ut som det gör och det känns som att det finns en sportslig chans att lista ut det själv om en vill (jag vet inte säkert eftersom min hjärna inte fungerat under tiden jag tittat). Handlingen är för det mesta också rätt långsam och det är sällan pulsen stiger under ett avsnitt. Den där vilsamheten har gjort serien till en perfekt följeslagare en höst som denna. Jag gillar karaktärerna, men jag har aldrig tvingats engagera mig på djupet vilket varit skönt, jag tror det beror mycket på att relationen mellan Holmes och Watson (Joan, inte John) är så totalt befriad från sexuell dragningskraft, jag vet att de aldrig kommer bli kära och det är fenomenalt skönt, tänk om fler kunde begripa det!

Långsam alltså, och bra men med karaktärer som håller lite avstånd. Bra skådespelare, särskilt Jonny Lee Miller som Sherlock och Lucy Liu som Joan. Rhys Ifans som Mycroft är fin, och så är gamla favoriten Aidan Quinn med (och bra). Och Irene Adler, låt oss säga att hon hanteras väldigt annorlunda här… Det är väl inte världens bästa serie men någonstans där i mitten av andra säsongen var det rätt förträffligt faktiskt, resten är bra och gediget vilket duger alldeles utmärkt för mig.

En falnande kärlek (eller vad är det för fel på Doctor Who nuförtiden?)

doctor-who-trailer-season-9-doctor-capaldi-1920Åh den falnande kärleken som är min relation till Doctor Who, så sorglig den känns. Jag har till och med börjat om från (min) början med sonen nu, för att det gör mig så ledsen att inte känna det där pirret längre. Litegrann är jag osäker på om det är serien som blivit sämre eller om det är jag som förändrats, men jag tror (vill tro!) ändå att det är serien. Vi kan väl bena lite.

The Doctor, doktorn. Här känner jag att jag tappade kärleken när vi gick från oerhört mörka och smärtsamma David Tennant till totalt (i alla fall i början) super-överglada Matt Smith. Jag kom att gilla Smiths doktor också, men det var aldrig kärlek. Peter Capaldi som sen tog över är en skådespelare jag älskar (inte minst från Torchwoods tredje säsong) och han gör en grumpigare och bittrare doktor igen vilket jag gillar, men inte så mycket som jag hoppats.

Companions, följeslagare. Här måste jag ärligt säga att jag inte fastnat för eller ens egentligen gillat någon efter Donna. Hon var den ultimata, den ingen lever upp till. Och jag vet inte om det bara är dåligt skrivet, men särskilt Clara har varit rätt obegriplig. Hela den här historien med mr Pink, var det meningen att jag skulle känna något för honom eller dem? Och varför är hon så speciell för doktorn? Jag känner det verkligen inte, men jag tycker inte ens att jag får det särskilt bra förklarat. Eller så har jag glömt, för jag har också stora problem med den oerhörda snårigheten i såväl enskilda historier som övergripande säsongshandlingar.

Alla de här problemen jag har med serien tror jag delvis kommer sig av att Steven Moffat bröt så definitivt med tidigare säsonger när han tog över. Visst har det gjorts jubileumsprogram, men det är först i denna den senaste serien som jag över huvud taget sett blinkningar till säsongerna med Tennant och Eccleston. Det har varit konstigt, inte minst då Moffat ju själv var med och skrev också då. Men kanske vill han inte påminna om mästerliga avsnitt som The Doctor dances och Blink nu när han inte längre håller samma klass? De logiska luckorna som alltid funnits där göms inte längre under lager på lager av värme och humor vilket känns fattigt, och sorgligt.

Trots mitt gnäll tror jag att jag gillar den här säsongen bättre än förra, och sista avsnittet The husbands of River Song kändes som en fin påminnelse om de där lekfulla episoderna från fordom.

Jag ser egentligen bara en lösning på det här problemet. Vi behöver Jack Harkness. Och vi behöver honom snabbt.

Alla mina tidigare texter om Doctor Who (och Torchwood) hittar du här.

100 hemskaste

100-hemskasteDet har skrivits så mycket om Helenas bok i sommar, så mycket välförtjänt beröm, så jag gissar att ni redan vet att boken är bra och livsviktig för alla oss som vill guidas i de mörka kvarteren. Jag tänkte att det kan passa med en lite text om rädsla istället för en regelrätt recension (och jag är i gott sällskap, Litteraturkvalster och Bokbabbel har inte heller skrivit recensioner av boken).

Jag har funderat en del kring rädsla när och sen jag läste boken. Det finns nämligen en avgörande skillnad mellan oss Helenor, när Dark places-Helena gillar att bli skrämd av det hon läser och ser så avskyr jag det. Och ändå läser, ser och gillar vi väldigt mycket samma fiktion…

För mig är det så att om något känns läskigt på riktigt känns det för på riktigt om ni förstår hur jag menar. Galenskap är det mest skrämmande jag vet, att förlora sig själv, och det känns som att riktig skräck luckrar upp väggen mellan världarna på ett för mig oerhört ohälsosamt sätt. Därför ser jag inte skräckfilm, det blir för direkt, och så avskyr jag det för att jag blir så rädd. Jag har tittat förstås, och jag skäms inte över att jag blundar när det blir som värst. Jag såg Blair Witch Project… På bio. Sent. Jag överdriver inte när jag säger att jag sprang hem genom Gävle den kvällen och barrikaderade dörren efter att ha låst den (och dubbelkollat typ 35 gånger). Sen sov jag inte på två dygn. Vad fick mig ens att tro att den idén var bra? Jag har en lugnande sång jag nynnar tyst för mig själv varje gång jag, fortfarande, kommer att tänka på den där slutscenen.

När det gäller böcker är det lite annat. Där är jag inte så lättskrämd. Visst var jag lite skakig när jag läste The woman in black en ensam, dimmig, hösteftermiddag, och när jag bestämde mig för att läsa Dead scared just den där veckan när jag var ensam i huset. Stämningen i The Terror skrämde mig förra sommaren och Michelle Pavers Dark matter skrämde skiten ur mig, men inte på djupet. Och det kan jag gilla, den där i bakhuvudet gnagande känslan och rysningen längs ryggraden. Det är totalskräcken jag räds så att säga.

Jag måste ju säga något om Stephen King också, för att Helena var den som höll mig i handen när jag började läsa honom och för att han finns med på många ställen i 100 hemskaste. Jag blir inte särskilt skrämd av King, inte skrämselskrämd. Det är för mig en fantastisk bok om uppväxt och sorg och om rädslans innersta väsen, det är en bok om rädsla, inte rädsla i sig (om tv-serien och Pennywise i rörliga bilder ska vi dock inte tala över huvud taget). Skräcken kommer väl i och för sig med den vidrigt förfärliga (på ett dåligt och litterärt skräpigt sätt) avslutningen men den har jag förträngt. Salem’s lot är samma sak, visst är det lite obehagligt ibland men det jag minns i efterhand är sorgen ändå, och den olycksbådande stämningen. Pestens tid är underbart low key-skrämmande när alla dör i pesten förstås men skräckgubben är inte läskig alls, snarare fånig. Jag har läst Cujo också och den var jag ju livrädd för, i tonåren när jag stötte på den först. Men den är undantaget. Jag tycker inte King är bäst på skräck helt enkelt, jag älskar allt det där andra han ger mig.

Sammanfattningsvis kan vi väl säga, efter denna oerhört självcentrerade text, att jag gillar Helenas bok, jag gillar inte att bli skrämd, men jag är ändå helt såld på det mesta hon skriver om (Arkiv X, Nick Cave, Stephen King och så vidare och så vidare) och resten vill jag läsa.

HUNDRA HEMSKASTE
Författare: Helena Dahlgren
Förlag: Modernista (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

Helena kommer till bokmässan också, till seminarier om nordisk fantasy och vikingar, bland annat. Här kan du se alla programpunkter.

Bokmässan.jpg

Den pinsamma anledningen till att jag nog slutat se Daredevil

daredevilÅ ja ba börja kolla på Daredevil för att jag gillade Jessica Jones och de liksom hör ihop och så hade jag hört en massa bra om den. Gissa om jag känner mig mesig och aningens gammal nu när jag nog slutat kolla och inser att det är för att den är för våldsam för mig. Jag klarar en del, gillar en hel del Tarantino och kan se att våld fyller en funktion ibland. I Daredevil är det för en gångs skull inte riktat mot kvinnor heller (ni vet som det brukar vara med nakna tilltygade kvinnokroppar arrangerade som någonsorts skönhetsfällor i jakten på seriemördare och vampyrer), nej det är realistiskt nog våld riktat mot dem våld (utanför hemmet) brukar vara riktat mot, män och i synnerhet män i den undre världen. Såna som man inte ens orkar låtsas att man bryr sig om, som liksom tjänat ihop till att få huvudet bortslitet i en bildörr. Eller inte…

Tant tycker att det blir för mycket. Tant mår illa. Tant ser många goda sidor av Daredevil-serien och skulle nog egentligen vilja se vidare men illamåendekänslorna blir för starka och står i vägen. Tant ser Masterchef istället…

Mer Northanger abbey

NorthangerAbbey

Ikväll kan jag nog inte stå emot längtet längre, det räcker helt enkelt inte att läsa och diskutera boken Northanger abbey – det är dags för en omtittning av filmen från 2007 också. Inte världens bästa Austen-filmatisering kanske, men väldigt söt ändå.

Crimson peak – inte alls världens bästa film, men snygg är den!

Egentligen säger inläggstiteln allt. Crimson peak är en av de vackraste och mest visuellt magboxande filmer jag sett. Suck så fantastiskt det är. Huset, jag älskar huset! Huset som sjunker i den röda leran och vars förfallna tak lämnar det inre och människorna däri totalt utlämnade för väder och vind. Och det ligger mil efter mil från allt vad mänsklighet och redlighet heter. Det måste vara det värsta skräckhuset någonsin, så härligt gotiskt respektingivande trots och på grund av förfallet. 

Om huset, miljön och känslan är magi så lämnar karaktärerna en hel del att önska. Edith (Mia Wasikowska) gillar jag så länge hon är på hemmaplan i Amerika och karl för sin keps, så att säga. När hon kommer till England förminskas hon till en kandelaberhållande, blek och sjuklig barnkvinna vars enda uppgift är att öppna knarrande dörrar och ropa på Thomas hela tiden, och det gillar jag inte alls. Syskonen, spelade av Tom Hiddleston och Jessica Chastain, är ju härligt fel redan från början men de får aldrig riktigt något djup, det jag ser är det jag får, och det blir också ganska tråkigt. 

Och så måste jag ändå tycka att det är synd att Del Torro tycker att det är en bra ide’ med de där röda gummiartade spökena, de hör hemma i en helt annan skräckfilm än den som serveras här.

Det finns sånt som är fantastiskt i den här filmen och det finns sånt som är mindre bra. Att Guillermo Del Torro är en mästare av stämning vet jag, hans Pans labyrint är fenomenal och första halvan av The Strain är det obehagligaste jag läst men där han lyckades hålla ihop Pans labyrint på ett fantastiskt sätt faller såväl hans vampyrbok som hans spökhus ihop en del mot slutet. Men för den där stämningens skull är jag beredd att förlåta mycket.

Jessica Jones – jag älskar dig!

jessica_jones_ritter

Det finns så mycket jag tycker om med den här mörka, mörka sagan som är Jessica Jones. För det första brukar jag ju falla för mörka, mörka sagor men här handlar det nog ändå allra först om att jag faller för Krysten Ritters (älskade henne redan i Veronica Mars!) Jessica. Och att det finns en hel del andra karaktärer som får utvecklas och bli egna vid sidan om.

Vi har till exempel den oerhört enerverande grannen vars mörker får sippra fram mer och mer och bli en oundgänglig del av sagan. Den andra skuldridna grannen som vaktar Veronica, motvilligt, och så gärna vill göra världen bättre (tänk om han fått superkrafter istället!). Alla mer eller mindre förfärliga föräldrar! Lukes hantering av förlust, Trish – jag älskar Trish! Jeri Hogarth! Visst är det rätt coolt att det är så många kvinnokaraktärer och att de flesta av dem är såna som annars brukar spelas av snubbar. De super, är otrogna och allmänt sviniga, och här får de vara det. Wow! Kvinnor i huvudrollen och de måste inte alls vara sympatiska, det är minsann rätt ovanligt det (mer om det skriver jag nog när jag recenserar Roxane Gays Bad feminist nästa måndag).

Ur det perspektivet är det synd att megaskurken, tankestyraren, är man. Hur coolt hade det inte varit om också Kilgrave fått vara kvinna? Hur coolt som helst faktiskt. Men det har också sina viktiga poänger att han nu är sinnebilden av den riktigt slemmige mannen, stalkern, den riktigt vidrige, fege som vägrar ta ansvar för det han gör. Dålig barndom liksom, ja vem har inte haft det i marvel-världen? Faktum kvarstår att Kilgrave är en av de obehagligaste karaktärer jag någonsin sett. Troligen för att manipulativa, fega män är något av det läskigaste jag vet. Och för att David Tennant gör honom väldigt bra. Jag vill nu aldrig se David Tennant mer i någonting. Och jag som älskade honom så mycket efter Doctor Who

Jag tycker om mycket här. Att komplicerade relationer får ta plats. Att trasiga människor (alla) ändå kan fungera och leva fungerande liv (Trish), att det finns hopp också när det inte finns hopp. Att de kan älska varandra mycket utan att ställa krav på varandra, och där är nog syskon/vänskapsrelationen mellan Trish och Jessica en av de bästa på länge, jag vill att säsong 2 ska fokusera på deras relation (och jag hyser gott hopp om det med tanke på vilken huvudtråden borde bli).

 

Läs Fannys text om Jessica Jones på Kulturkollo!

Vi måste prata om Shadowhunters, eller nej förresten jag orkar inte

shadowhunters-series-premiereEfter att ha sett första avsnittet av Netflix nya Shadowhunters-serie tänkte jag lite glatt att det här kan nog bli rätt bra ändå. Visst de har gjort om det där fantastiska biblioteket som är shadowhuntrarnas högkvarter till ett high tech-ställe men de vet väl vad de gör och Clary verkar ju vara kapabel. Sen såg jag andra avsnittet, och tredje och fjärde, och fem minuter av femte. Sen tog det stopp (det borde ha tagit stopp långt tidigare!). Det finns tvätt att tvätta, diskmaskiner att plocka ur och det känns i ärlighetens namn mycket mer lockande än att fortsätta djupare in i det här.

Vad jag förstår var filmen Mortal instruments en smärre flopp, jag såg den inte och många verkar ha gjort som jag. Jag har läst tre böcker i Cassandra Clares bokserie om Clary – Stad av skuggor, Stad av aska och Stad av glas. De är helt ok (men inte mer, de är också lite röriga och lite långtråkiga) och jag kan förstå att någon vill filmatisera. Det borde kunna bli rätt bra. Men det blir inte bra. Shadowhunters är en rätt pinsam uppvisning i trånande blickar (och för små kläder 😉 )och inte så mycket mer. Samspelet mellan Clary och Jase handlar till exempel bara om att utväxla lidande ögonkast och att råka stöta in i varandra med jämna mellanrum (följt av en lång trånande blick). Jag dör lite bara jag tänker på det. Oj vad jag inte kommer se färdigt den här serien.

52 bra saker: Vampyrer och superhjältar

Det är väääldigt segt just nu, väldigt februari helt enkelt. Det är inte mycket som är kul, läsa är tråkigt, blogga är tråkigt, nyttiga hushållsgrejer jag måste göra är jättetråkiga (ok det är de alltid). Det enda som är otråkigt är typ att äta semlor och att se på tv. Just nu är jag mitt inne i senaste säsongen av Masterchef Australia (men eftersom jag sett nästan hela säsongen tidigare så är det på gränsen till tråkigt också) och så ser jag Jessica Jones. Och Jessica Jones är jag inte trött på, möjligen för att det är en kort säsong men möjligen också för att det är väldigt bra. En dålig sak är dock att jag aldrig någonsin mer vill se David Tennant igen, hans karaktär är så sjukt obehaglig att det liksom spiller över på Tennant själv. Och jag som hade hans Hamlet på lut för nära förestående tittning…

En annan väldigt bra sak jag sett i veckan är fantastiska vampyrmockumentären What we do in the shadows. Där finns alla vampyrmyter från gammalt och fram till nutid, och de är så härligt vridna. Älskar! Och älskar också att det tydligen ska komma en fortsättning. Helena skrev i veckan om en annan vampyrfilm som jag tyckte mycket om och gärna vill se om snart. Only lovers left alive är så långt från tråkig man kan komma och ser man den inte för historien om urgamla vampyrerna Adam och Eve så kan man se den för Tilda Swintons skull, för hennes lägenhet och hennes bokhögar. Och litegrann för Tom Hiddlestons skull, men han har fler gitarrer än böcker och det känns ju lite fel.

Det här är en av mina 52 bra saker 2016! Alla bra saker hittar du här.

Två år…

Det slog mig att det ikväll är precis två år sen den där kvällen, imorgon är det två år sen jag skrev det där inlägget. Och jag har inte kommit över det. Det är fortfarande så himla onödigt, och sorgligt. 

Jag nämnde honom när Alan Rickman gick bort, Philip Seymour Hoffman befinner sig i ett alldeles eget och speciellt rum i mitt hjärta (i anslutning till Freddie Mercurys naturligtvis dekadent luxuösa hjärterum). Jag får nog börja jobba på att se om hans filmer snart, har inte riktigt klarat av det sen den där kvällen (de två sista Hungerspels-filmerna var tunga att ta sig igenom). Han har ju gjort så mycket bra, det är nog dags att jag försöker låta det faktumet överskugga det där grymma i tanken på allt han aldrig hann. Men riktigt ändå fram dit kommer jag nog aldrig.

Agents of S.H.I.E.L.D, säsong 2

Det var länge sen jag såg en så väl sammanhållen och genombra seriesäsong som denna andra av Agents of S.H.I.E.L.D Säsong ett var också bra, men riktigt fenomenal blev den inte förrän efter att det som hände i filmen Captain America: Winter soldier hade hänt, i avsnittet Turn, turn, turn. Efter det har kvaliteten varit hög och jämn.

Allra mest tycker jag om det faktum att skaparna av serien är så orädda för att gå över gränsen. Pur ondska, redig galenskap, ingenting värjer de för och det gör det här så bra. Att våga skriva en roll som den Kyle McLachlan har är rent mod, och så bra det blir när en så bra skådespelare får ett sånt material att jobba med (och det måste ha varit som julafton för honom att läsa manus).

Det finns mycket annat som är roligt också (för mycket av det som är bra här är roligt), i det lilla. Som de där små blinkningarna från i övrigt rätt stela Phil Coulson och Leo Fitz (jag älskar Leo Fitz och Iain De Caesteckers förmåga att leverera sarkasm och känslighet!).

Relationerna fördjupas och också här finns det några riktiga favoriter. Som allt runt Skye. Hennes far och dotter-liknande relation med Coulson sätts på prov när hennes riktiga föräldrar kommer in i spelet. Och vilka föräldrar det är…

Wards ”utveckling” är av det riktigt psykopatiska slaget vilket förstås älskas. Herregud så oerhört otrevligt obehaglig han är! Och ändå…

Det finns mycket att tycka om med andra säsongen av Agents of S.H.I.E.L.D. Min enda oro inför framtiden är hur sjutton de ska lyckas toppa det här till säsong tre (som just nu visas på kanal 9 och ska ses ikapp så snart som möjligt). Den som lever får se.

Vad är det för fel på den här veckan?

Först David Bowie, som jag vet betytt oändligt mycket för många, som jag tyckte mycket om, beundrade och någonstans trodde var evig. Det var tungt. Men nu, idag, mitt i djupaste köldknäppen, när det är sådär frostfruset överallt att man (jag) inte orkar ens tänka på att gå ut. Då förlorar vi Alan Rickman… 

Jag har några människor jag inte känner som betytt väldigt mycket för mig, Freddie Mercury var en, Philip Seymour Hoffman var en och Alan Rickman var en. Sådana där människor jag inte riktigt kan förklara varför jag förälskat mig i men som likväl är viktiga. Jag kan omöjligen ta till mig att Alan Rickmans röst (den rösten!) tystnat. Omöjligen.

30 bra saker: Årets tv-serier

emma approved

Tv-serieåret 2015 har varit mycket gott mot mig. Riktigt, riktigt gott faktiskt. Och varierat. Det här med verklighetsflykt har jag pratat om tidigare och mitt tv-serieintag är nog ett exempel på just det. Att jag tryckt i mig Supernatural som godis under hösten har jag redan berättat men det där tvångsmässiga har skådats också i andra seriesammanhang.

I våras hittade jag New girl och snabbsåg tre säsonger tillsammans med maken, sen tog det slut, möjligen för att det tappade lite av det roliga eller för att jag gick in i komediväggen kanske… Sen hade jag en Masterchef Australien-period från maj och över sommaren. Den grundade sig i att jag mådde särdeles dåligt en helg, råkade se ett avsnitt av Masterchef, och sen stannade i den bubblan. Ett program där folk tar hand om varandra, tycker om varandra och aldrig skriker ett enda ord. Precis vad jag behövde. Jag låg rätt många timmar på balkongen och såg säsong efter säsong av Masterchef Au. Tills jag tröttnade och återfann Supernatural.

Under hösten har jag sett Agents of S.H.I.E.L.D också, och den är formidabel den där andra säsongen (nästan lika bra som säsong 1 efter det berömda Turn, turn, turn-avsnittet), mer om det kan du läsa här om någon vecka när jag är helt klart med serien.

Bilden visar Emma approved som kanske inte räknas som en tv-serie, men räknas gör den. Liksom Doctor Who vars åttonde säsong jag såg och tyckte var sådär.

Vad mer? Jo, Wolf hall förstås. Som jag inte kunde invänta på svt utan köpte så snart den släpptes på dvd. Som jag till skillnad från mycket annat långsamsåg och njöt i avsnittslånga doser med mellanrum. Så galet bra den var! Så mycket jag kom på nu att jag nog vill se om den snart…

Hur var ditt tv-serieår? Berätta om allt bra du sett så jag vet vad jag ska ägna mig åt nästa år 😉

Supernatural, säsong 8

Men vad ska jag nu göra med mitt liv?

Nu har jag avslutat säsong 8 av Supernatural och har därmed sett alla avsnitt som finns på netflix. Känslan är dubbel (varför jag valt att illustrera dagens inlägg med Castiel i hans yttersta förtvivlan från säsong 5, min sorg är inte riktigt lika djup ;-)). Det är onekligen skönt, befriande rent utav, att vara igenom och ute på andra sidan, å andra sidan saknar jag redan nu att få sjunka in i den där världen av änglar och demoner…

Åttonde säsongen är (liksom den sjunde) i ärlighetens namn rät seg. Inte dålig men inte heller lika bra som när serien var som allra bäst (säsong 4 och 5). Det finns fortfarande riktigt bra stunder mellan bröderna, som jag nu bryr mig smärtsamt mycket om, det finns historier som måste berättas (jag är riktigt förtjust i hela den här Men of letters-grejen och allt den för med sig), platser att besöka (hur snyggt rent visuellt är inte skärselden/purgatory?) och personer att möta. Felicia Day är tillbaka och som hon är tillbaka. Jag älskar henne! När hon är med behöver jag inte Castiel (nästan).

Och äntligen börjar de använda Mark Sheppards Crowley som han (och serien) förtjänar, han är så bra och så härligt diabolisk.

Slutet är lite fantastiskt och det gör förstås den här påtvingade vilan jobbig. Samtidigt tror jag att det är dags. Vi behöver en liten paus. Förhoppningsvis fyller netflix på med en säsong till framåt säg februari…