Så vad säger ni som tittat – blir det bättre eller är det bara att härda ut och inse att min djupt älskade gått vidare och försöker imponera på helt annorlunda partners/tittare nu?

[111205] Jag sitter här dagen efter att ha sett klart tredje säsongen av Torchwood, miniserien Children of Earth. Jag famlar efter ord. Det var förstås bra, alla hade rätt. Men vad är det som är så bra? Vad var det som berörde mig så oerhört. Vad var det som väckte mig nu inatt och fick mig att börja gråta? Det enkla svaret på frågan är förstås barnen – det är listigt att använda barn och deras sårbarhet för att snärja en stackars mamma och hennes hjärta. När barnen hotas blir allt det här med mänsklighet så mycket tydligare. Men det är inte bara det. Det är också Iantos sårbarhet, Jacks val och hur han hanterar det allra värsta, det där med egna barn och andras ungar… Det är det där mötesrummet där politikerna och ledarna sitter och diskuterar och bestämmer de mest fasansfulla saker och till syvende og sidst bara bryr sig om sig själva. Det är tjänstemannen som inte kan sätta ner foten och säga nej utan istället  tvingar sig till att göra det outhärdliga, det som för honom blivit den enda utvägen. Det är allt det där och så himla mycket annat. Det är mörkret och skavet i hjärtat, det där skavet som inte vill ta slut…

[111216] Jag har fortfarande inte så mycket mer att säga, jag har inte ord för Children of the Earth helt enkelt. Kanske ska jag nöja mig med att konstatera att den är precis så bra på att genomskåda och visa upp vårt samhälle som riktigt bra science fiction är, det handlar inte om utomjordingar eller teknik. Children of Earth handlar om människor och mänsklighet, vad vi är beredda att göra för att skydda oss själva, vilket priset är om vi offrar ett barn (exempelvis långt borta i en svältkatastrof i Afrika…).

I relation till resten av serien så är säsong 3 fantastisk i sin jämnhet och kvalitet, inga hemsydda monster så långt ögat når. John Barrowmans skådespeleri som jag klagade på i säsong 2 lämnar här inget övrigt att önska. Gwen är svartsyntare och mer älskansvärd än någonsin och Rhys är Rhys (dvs jag älskar karln). Ianto (Gareth David-Lloyd) briljerar med sin sårbarhet och styrka, trots alla utsatta barn så är det han som berör mig allra mest. Och ändå finns det en liten del av mig som önskar att jag aldrig sett Children of Earth. Min man försökte direkt efter tittningen förklara för mig att det bara var på film men det är ju inte riktigt sant. Visst är det så i verkligheten att det inte finns tio barn kvar därute, utomjordingarna tar inte över våra barn och tvingar oss till vidrigheter men vidrigheter pågår ändå hela tiden, utan det där tvånget, kanske för att vi glömt att fundera över vad det innebär att vara människa. För att vi hela tiden kämpar för att skydda oss själva.

Ack så deprimerande men herregud så skönt att det finns människor som gör sådana här politiska brandbomber i form av tv-serier och sedan kastar dem rakt in i min skyddade verklighet. Konklusion: Se Torchwood: Children of Earth och krama barnen extra hårt. Väldigt, väldigt hårt. Alla barnen…

De serier jag ser och älskar idag släpper sällan en tomte över tröskeln. Firefly har ingen julklappsutdelning i rymdskeppsköket, Battlestar Galactica-besättningen tar ingen paus i krigandet för att äta tomtegröt och för Torchwood planeras ingen semester i juletid. Räddningen är det där julavsnittet i Buffy (Amends i säsong 3) som väl ändå inte är så megajuligt (men där kan jag ha fel eftersom jag inte riktigt minns så mycket av det heller…).

Dagens tips är att leta igenom ert minne efter julavsnitt i era favoritserier, om ni till skillnad från mig är utrustade med ett minne så kan ni säkert hitta mycket roligt där. Tipsa gärna vidare här sen – vilka serier har de bästa julavsnitten och vilka borde ha låtit bli att anstränga sig?

Persongalleriet är fortfarande väldigt fint, jag gillar Jack, trots hans ibland till synes omedvetna grymhet, Gwen och Rhys, Tosh och Owen, alla har de en plats i mitt hjärta och det är där det gör fysiskt ont när något händer dem, vilket det verkligen gör i den andra säsongen (också). Det är så hjärtskärande hemskt och sorgligt vissa gånger att man inte kan annat än att hålla andan och hoppas att det ska gå över. Det är en mörk säsong, även om jag ibland tycker att man borde ha vågat utforska mörkret ännu mer. När den efterlängtade brodern återvänder är dock mörkret mörkare än svart och det gillar jag såklart. Vissa händelser mot slutet irriterar mig dock då de känns mer som praktiska lösningar inför framtiden än nödvändiga för handlingen i säsong 2.

Och icke att förglömma – Spike är ju med! Eller James Marsters som spelar en karaktär inte helt olik Spike, sarkastisk och elak men kanske med någon form av hjärta under uniformen. Ett lyckat gästspel för första och sista avsnittet i säsong två. Och vi, fiktiva maken och jag, har naturligtvis kastat oss över den tredje säsongen, miniserien Children of Earth, men den har jag inte ord för än…

Jag tror att mitt första möte med Austen var den där numera klassiska BBC-versionen av Stolthet och Fördom, den med Colin Firth ni vet (klart ni vet). Därefter föll jag handlöst för boken. Sen läste jag Förnuft och känsla, blev besviken och kände en aversion (som tyvärr finns kvar än idag) mot boken och många av dess karaktärer. Emma var å andra sidan en riktigt stor läsupplevelse och den där känslan att ägna flera sommardagar och kvällar åt att besöka Hartfield är en av de oförglömliga. Mansfield Park läste jag för första gången i samma veva och också den vann mitt gillande. När det gäller Northanger Abbey och Övertalning (den senare är för övrigt min Austenfavorit, mycket tack vare den elakt genomskådande tonen och att jag tycker så himla mycket om Anne Elliot) är jag osäker på om jag såg någon filmatisering innan jag läste böckerna eller inte.

Gemensamt för alla böckerna är att jag sett dem filmatiserade och att jag är i det närmaste beroende av att se om olika varianter av dessa filmatiseringar med jämna mellanrum. Jag äger exempelvis tre versioner av Emma, två Övertalning, en Northanger Abbey, en Mansfield Park (men är också på jakt efter en tidigare som iofs inte är lika bra men som jag ändå gärna vill ha), två Stolthet och fördom och en Förnuft och känsla (trots allt, men det är ju den med Alan Rickman…). De riktigt tidiga versionerna (80-talet och dessförinnan) har jag hållit mig borta ifrån eftersom jag är lite rädd för hur jag ska uppleva dem – lite för kostymigt, lite för uppenbart daterat?

Vilka är era favoritfilmatiseringar? Hur har ni mött Jane Austen, i filmformat eller i bok?

Så vad erbjuder då säsong ett (som jag nu sett klart) den trogne tittaren. Ja det är väl sammanfattningsvis en lite seg inledning, lite svaj innan det riktigt tar fart och sedan en sjujäkla massa värme, svärta och vilja att säga något om världen som kanske inte riktigt blivit sagt tidigare.

Särskilt gillar jag förstås kaptenen Jack Harkness som ligger med allt som rör sig men som ändå utstrålar en sådan kärlek och ömhet inför alla som intresserar honom (och det gör ju i princip alla), vilket dock inte omöjliggör att han ibland också är hårdhjärtad och grym. Jag gillar Gwen som väl ska vara den vardagliga och normativa, den vi som tittare ska identifiera oss med. Jag tycker om hur hon ifrågasätter och accepterar om vartannat och hur hon är sådär varm och inkluderande.

Få saker är så viktiga för Torchwood som det sexuella (vilket borde stöta bort en tittare som är så pryd som jag, men…). Det liggs vilt med varelser av alla kön och sorter och de sexuella spänningarna inom gruppen är ibland så laddade att de hotar att explodera genom tv-rutan. Sex är alltså viktigt som drivkraft och som intrigstoff men det görs ytterst sällan till ett problem. Det finns en vardaglighet över det som med tiden kommer att omvända också den mest inbitna skeptiker. Tycker man att det är lite lätt generande att se två män dansa och kyssas på en soldatdans mitt under brinnande världskrig så kommer man snart komma över det och faktiskt till slut bli lite tårögd över hur söta de är…

Vad finns mer att säga? Hur mycket som helst men det tänker jag inte göra. Se den istället, se och förälska er så träffs vi i säsong två om en stund Och där ska Spike (eller James Marsters då) dyka upp har jag hört… Bara en sån sak…

En recension av första säsongen dyker upp här inom kort och den kommer förstås att bli översvallande positiv och kärleksfullt förblindad. Den enda frågan som egentligen kvarstår är hur jag kunde gå så många år och tro att Torchwood var en cowboyserie från USA när det i själva verket är ungefär så långt därifrån man kan komma… Det måste vara något med namnet (= trolig sammanblandning med Deadwood som väl ändå är någon sorts westernhistorisk sak?)…

Och sist men absolut inte minst, tack än en gång – från djupet av mitt hjärta – Ela för inspirationen att se Torchwood över huvud taget!

Spikes resa

När Spike dyker upp i säsong två av BtVS är han i det närmaste en renodlad bad guy. Tillsammans med sin följeslagare Drusilla och den förvandlade Angelus är han seriens onda nav.  Spikes självpåtagna mission är att härja i Sunnydale, dricka blod och att göra livet surt för Buffy. Som så ofta är fallet i Joss Whedons fiktiva värld har dock skurken sina svagheter. Han älskar Drusilla över gränsen till tillbedjan. Deras relation betraktas som märklig i vampyrsamhället och redan från början markeras Spike som en udda vampyr. Hans förmåga till känslor lyfts fram vilket tidigt skiljer ut honom (tillsammans med Angel) bland seriens vampyrer. När den så kallade Domaren (The Judge)  kommer till Spikes lilla grupp för att hjälpa till med utplåningen av Sunnydales mänsklighet utbrister han att han känner ”the stink of humanity – love and jelousy” från Spike och Drusilla (Säsong 2: Episod 14 Innocence). Detta är en bisak i säsong två men ska visa sig få långtgående konsekvenser längre fram.

I series tredje säsong återvänder Spike till Sunnydale för ett kort besök. Han ramlar bokstavligt talat in i Buffys värld, berusad och förtvivlad sedan Drusilla lämnat honom på grund av den vekhet hon sett hos honom när han i slutet av säsong två samarbetade med Buffy. Än en gång får Spike ta konsekvenserna av påstådd känslighet och vekhet. Det är fortfarande den blodtörstige och sarkastiske vampyren vi möter men hans sårbarhet antyder att en utveckling är på väg. Den ”nye” Spike skymtar i Lovers walk.

I säsong fyra återvänder Spike på riktigt till Sunnydale och råkar genast i trubbel. Han tillfångatas av “the Initiative” och får ett chip inplanterat i hjärnan vilket hindrar honom från att döda människor. Buffy och hennes gäng tar, motvilligt, hand om honom och Spike blir mot allas vilja en del av gänget.

Från och med säsong fem är Spike med i alla episoder och hans roll blir också viktigare och mer komplex. Under den femte säsongen växer Spikes komplicerade känslor för Buffy till kärlek samtidigt som han försöker hitta ett sätt att hantera sin oförmåga att döda människor. Han slåss mot demoner och sprider sarkasmer. Under seriens femte säsong blir Spike mer och mer sårbar och när Buffy dör i slutet av säsongen verkar han vara slutgiltigt krossad.

När Buffy återuppstår från de döda i säsong sex söker hon sig till mörkret och Spike, hans sorg efter hennes död gör honom villig att inleda ett förhållande som är oerhört destruktivt för dem båda. I slutet av säsong sex beger sig Spike ut på en resa för att återta sin själ. När han än en gång återvänder till Sunnydale har han sin själ men också svåra problem som kan relateras till svårigheten att ta till sig de nya känslorna och den drabbande skulden. Han blir ett lätt offer för Den första ondskan som är Buffys nemesis i avslutningssäsongen. Buffy tar sig an Spike och trots att deras sexuella förhållande är slut så är det nu som den jämlika kärleken mellan dem växer fram och mot slutet har de hittat en närhet som Buffy inte har med någon annan. Serien avslutas med att Spike, vampyren som inte kan ”leva” med eller utan sin själ offrar sig för mänskligheten.

Spike som antihjälte och hjälte

Såväl Angel som Spike i BtVS är intressanta som karaktärer och som representanter för olika vampyrtyper. Angel är något så ovanligt som en godhjärtad och byronsk hjältevampyr (Se Anna Höglunds avhandling Vampyrer och Deborah Wilson Overstreets Not Your Mothers Vampire för definition av och diskussion kring byronska hjältar) medan Spike som i sitt mänskliga liv levde den plågade poetens liv inte alls är särskilt inåtvänd eller grubblande som vampyr (i alla fall inte till en början).  Han är samtidigt ondskevampyr, antihjälte och hjälte. Redan lord Ruthven* var en varelse med såväl mänskliga som monstruösa egenskaper och med åren har vampyrerna gått mot att bära allt fler mänskliga drag. Spike genomgår denna resa i serien, hans utveckling i BtVS speglar således en lång förändring i vampyrfiktionen.

Jag skulle vilja säga att Spike är ett utmärkt exempel på det som kallats en postmodern vampyr (Se Wilson Overstreet för diskussion om detta begrepp). Ondska är inte enkelt och karaktärer är inte heller enkla att lista ut. Spike är en vampyr som utvecklas, retarderar och förändras utan att egentligen följa ett mönster. Hela tiden är han dock på väg mot sitt ”slut”, avslutandet av sin hjältevandring (som jag dock förstått inte är det slutgiltiga slutet för dem som sett Angel-serien). Hos Spike möter vi den dekadenta vampyren, som likt Varney** hemfaller åt njutningen. Vi möter vampyren som konstnär även om Spike sedan länge lämnat sina hemska dikter bakom sig. Vi möter en vampyr som likt så många andra började sitt andra ”liv” med att kapa banden till det första genom att döda en förälder. Spike bär mycket av det typiska i sin karaktär och det kanske är just det som gör honom så unik. Det är viktigt att minnas att Spikes resa inte rör sig från ond till god, han bär hela tiden drag av såväl ondska som godhet inom sig vilket gör honom till en mycket föränderlig men också mänsklig vampyr.

Spike som man – en varierad mansroll

Att Spike liksom de flesta andra vampyrer är fysiskt stark råder det ingen tvekan om. Den psykiska styrkan vacklar dock ibland. Spike är något så intressant som en vampyrman som tillåts vara svag. I relationen till Drusilla är han omhändertagande men också underordnad och i den stormiga relationen med Buffy är det hon som till slut beter sig omänskligt av de två.  Att Buffy som vampyrdödare dras till vampyrer och att de i sin tur dras till henne är ingen unik företeelse för BtVS. Spike dras till Buffy just för att hon är vampyrdödare, han dras till hennes mörker liksom hon dras till hans. Det finns en sällan uttalad men ändå tydlig koppling mellan hennes dagliga dödande och hans. I slutet av serien är det till och med hon som står för det huvudsakliga dödandet av de båda…

Spike är uppenbarligen en sexuell karaktär i BtVS, det har gjorts sexuella läsningar av relationerna mellan Spike/Riley såväl som Spike/Angel (För mer om dessa tolkningar rekommenderas Fighting the forces red. Wilcox & Lavery). Sexuella underströmmar hittas naturligtvis också redan tidigt mellan Buffy och Spike. Han har också sexuella relationer med Anya och vampyren Harmony, och förstås ett långt kärleksförhållande med Drusilla. Spike är våldsam, sarkastisk och i grunden rätt så olycklig över de val han gör men han är ändå (eller på grund av det) attraktiv för såväl de kvinnliga karaktärerna i serien som för tusentals av seriens fans. Varför är det så? Min tolkning är att det handlar om blandningen mellan våldsamhet och sårbarhet. Spike är ett monster samtidigt som han är en främling i världen. Han har aldrig riktigt lyckats frigöra sig på det sätt han vill ge sken av. I bakgrunden finns alltid den mor som kvävde honom och Drusilla som skapade honom. Där finns Angel som hela tiden överglänser honom i den mänskliga världen, den värld han så gärna vill tillhöra. Jag tror också att svärtan lockar, monstret inom ängeln och ängeln inom monstret.

BtvS är menad att vara en feministisk serie och Spike är på många sätt en feministisk hjälte och antihjälte. Spike är inte den ständigt starke och kapable hjältevampyr vi är vana från de paranormala romanserna men han är inte heller någon allt igenom ond figur. Istället tillåts Spike vara både stark, svag, frånstötande och tilldragande på samma gång. Spike symboliserar en modern och komplicerad man samtidigt som han upprätthåller sin vampyrhjältestatus.

Till sist

Spikes resa är synnerligen krokig och oförutsägbar. Alla dessa skrymslen som uppdagas i den själ han uppges sakna gör honom till lika delar ovanlig vampyr och synnerligen mänsklig man. I mötet med den övermänskliga men vanliga flickan, Buffy, uppstår en dynamik som gör det möjligt för seriens skapare att spegla såväl olikhet som likhet, utanförskap och gemenskap, ondska och godhet i samma karaktärer. På så sätt blir det också möjligt för oss i publiken att identifiera oss och stötas bort på en och samma gång.

* Lord Ruthven är en av huvudkaraktärerna i Polidoris The Vampyre från 1819

** Varney är en karaktär i den tidiga serien Varney the Vampire; or, The Feast of Blood som gavs ut åren 1845-47

När det gäller Buffy så finns det så oerhört många att välja på att det faktiskt är svårt att lyfta fram några enstaka. Det fina med Buffy är också att även de där avsnitten som man kanske inte älskar fyller en avgörande funktion för handling och serie som helhet. Några storfavoriter har jag dock och det är:

Once more with feeling (säsong 6:episod 7) – musikalavsnittet som är lika briljant i såväl musik som text som mörker. Här handlar det inte bara om att sjunga några låtar utan musiken används verkligen för att berätta en historia. Och vilken historia det är… Om Buffy som inte känner att hon når fram till livet, om Spike som inte orkar med att vara den han blivit, om Xander och Anya och deras tveksamheter inför giftermålet och om Giles som inte räcker till. Och som de kan sjunga vissa av dem – Anthony Stewart Head, James Marsters och Amber Benson är alla mästerliga.

Hush (säsong 4:episod 10) är svår att ta sig förbi när det gäller riktigt välgjorda avsnitt. Att göra ett stumt avsnitt i en serie som bygger så oerhört mycket på samtal och språk… Och att dessutom få det att fungera…

The Body (säsong 5:episod 16) det här har blivit en mångomtalad och klassisk buffyepisod som älskas av många och så också av mig. Smärtan och sorgen i det här avsnittet är så stark att den kan tas på. Och som vanligt är det Anya som säger det bäst när hon uttrycker sin förtvivlan och hjälplöshet i repliken:

But I don’t understand! I don’t understand how this all happens. How we go through this. I mean, I knew her, and then she’s, there’s just a body, and I don’t understand why she just can’t get back in it and not be dead anymore! It’s stupid! It’s mortal and stupid! And, and Xander’s crying and not talking, and, and I was having fruit punch, and I thought, well Joyce will never have any more fruit punch, ever, and she’ll never have eggs, or yawn or brush her hair, not ever, and no one will explain to me why.

Firefly är en serie som tyvärr bara fick 12 avsnitt på sig att utveckla sin potential så gott det gick. Alltså finns det inte så många avsnitt att välja på och trots att jag är väldigt svag för tortyrscenen i War Stories och hela Objects in Space-avsnittet så väljer jag ändå Out of Gas som min absoluta favorit ombord på Serenity. Återblickar har jag annars väldigt svårt för men här fungerar de riktigt, riktigt bra. Karaktärerna får liv och inte minst Mals särdrag tydliggörs på ett väldigt fint sätt. Och så känner jag verkligen den där ödsligheten som är rymden för mig, den som skrämmer men samtidigt förklarar varför behovet av ett hem där ute är så oerhört stort.

Dollhouse är som serie inte lika knivskarp som Buffy och når heller inte upp till Fireflys standard. Flera avsnitt passerade utan att nå annat än normalnivå, om ens det. Sista halvan av säsong ett var däremot genomgående väldigt stark och det började leva någonstans när Alpha gjorde entre. Riktigt, riktigt speciella och bra är dock, de två säsongsavslutningarna (Epitaph 1 & 2) som utspelar sig efter Dollhouse-nuet. Det är ett helt fantastiskt grepp att flytta tittarna bort från den fiktiva verkligheten… I den allra sista delen lyckas Whedon dessutom klämma in slutet på berättelser som vi definitivt aldrig kommer att få höra eller se hur de hamnade där och det är synnerligen irriterande…

Det är (några av) mina favoriter, vilka är era?

Miniserien och första säsongen var ju väldigt bra liksom andra säsongen som avslutades med några verkligt glimrande avsnitt. Det ska erkännas att jag har gnällt en hel del och suckat över det ogenomträngliga mörkret i serien men samtidigt har jag ju älskat det. Mörker är, som vi alla vet, per definition bra så det kan tyckas inkonsekvent av mig att klaga över den kompakta och ogenomträngliga hopplöshetsskymningen i en tv-serie men ibland uppenbarar sig viljan att kunna andas lite hopp också hos en sådan som mig…

BSG begåvades som sagt med några riktigt fantastiska säsonger som inledning men sen kom den där förhatligt sega tredje säsongen som tyvärr dök till botten med manusförfattare och allt efter de första avsnitten. Hade jag inte fått rapporter om avslutningssäsongens förträfflighet hade nog mitt tittande slutat någonstans mitt i den tredje säsongen. Rättegångsscenerna, dravliga kärleksförvecklingar, tillbakablickar på karaktärer i omotiverad mustasch… Skadad som man är så hängde jag ändå med förbi dessa lågvattenmärken och blev tack och lov rikligt belönad under tittningen av den sensationellt braiga sista säsongen där inte ens avslutningen är något att bli besviken över.

Så här någon månad efter det sista avsnittet så har serien naturligtvis fallit lite i bakgrunden av mitt liv. Jag går inte omkring och tänker på den längre men visst händer det att det blixtrar till en fundering kring Starbucks öde eller vad som hände med Hera. Och vad ska man egentligen tycka om cylonerna – vilka var onda, kloka, sorgliga och coola? Enligt min mening är just det BSG:s största bedrift, att jag faktiskt bryr mig om (nästan) alla oavsett vilken sida av kriget de står på. Serien synliggör med all önskvärd tydlighet hur svårt det är det här med ont och gott, rätt och fel och att det är samtidigt hopplöst som livsnödvändigt att försöka förhålla sig till det. Älsk på det!

Frågor som kvarstår: Är BSG världens bästa tv-serie (efter Buffy då)? Finns det någon som gillar den tredje säsongen och varifrån kommer egentligen Adamas hemska mustasch? Är det någon idé att lägga ner tid på att se Caprica när det omöjligen kan vara lika bra som BSG? Finns det någon annan anledning än att Spike är med? Behövs det någon annan anledning?